De senaste dagarna har en (ännu) het(are) debatt blossat upp kring privatisering av folkbibliotek. Det började med att Stockholms nya kulturborgarråd i en intervju den 19/10 sade att han ville privatisera stadens bibliotek och därefter följde en debatt om privatiserade biblioteks vara eller icke-vara. För en lättsam sammanfattning, se Viktors val. För en mer ingående sammanfattning, se Biblioteksbladet. Nedan följer några klipp från debatten som leder fram till svaret på frågan Vad tycker egentligen Svensk biblioteksförening om privatisering? och kanske till och med Vad borde egentligen Svensk biblioteksförening tycka om privatisering?
Annika Persson, chefredaktör för Biblioteksbladet, skrev så här i ett debattsvar till kulturborgarrådet den 23/10:
I Bibliotekssverige finns det ett enormt motstånd mot att privatisera just bibliotek och det finns faktiskt en rad goda skäl till det. Bland annat att verksamheten – öppna tillgängliga rum där vem som helst gratis kan få hjälp att ta reda på allt om världen – inte är vidare kommersiell.
Veckorna därpå pågick ett politiskt gafsande med biblioteken som slagträ och mitt intryck var att debatten också var rätt Stockholmscentrerad (vilket kanske inte är underligt, med tanke på att det var där det började) och därför inte jätteintressant (med tanke på att BiS kartläggning över alternativa driftsformer från 2007 slår fast att förekommande fall framför allt är små filialer eller utlåningsstationer som varit nedläggningshotade – Stockholms län skiljer sig här från resten av landet).
Av den här anledningen tror jag att många satte tiofikakaffet i halsen när de läste Svensk biblioteksförenings ordförande Johanna Hanssons debattartikel i DN den 14 november. Hon slår fast, i direkt motsats till Annika Perssons tidigare uttalande, att ”[biblioteksföreningen] vill se en god offentligt finansierad biblioteksverksamhet, oberoende av om verksamheten sker i offentlig eller privat regi.” Och det var där debatten blev hetare, åtminstone bland bibliotekarieskrået.
Det hjälpte nog inte att Hansson kallade debatten om privata bibliotek ”yrvaken och ytlig”. Det hjälpte nog inte heller att hon uppdrog till kommuner att göra en behovsanalys för folkbibliotekens verksamhet, eller att hon jämförde alternativa driftsformer av svenska folkbibliotek med Helsingfors syn på sitt nya stadsbibliotek som ”ett bibliotek som invånarna känner gemensamt ägarskap för” (står inte privatisering och gemensamt ägarskap emot varandra, på något vis?). Hur som helst hamnade Hansson i blåsväder, och reaktionerna kom i både DN, där kulturchefen i Strängnäs kallade hennes utspel för ”häpnadsväckande” och ”infantilt”, och på biblioteksföreningens facebooksida, där Monica Linell konstaterar att ”Man balanserar på en blek ’neutral’ lina” och Birgitta Hellman Magnusson skriver att hon ”[inte känner] igen att frågan har diskuterats inom föreningen. Jag tror också att medlemmarna har olika åsikter i denna kontroversiella fråga. Därför blir det lite problematiskt att vår ordförande säger att detta är föreningens åsikt.”
På Magnussons fråga om biblioteksföreningens ståndpunkt i frågan hänvisar de till sin rapport Om bibliotek på entreprenad från 2010. Intressant, tänkte jag, och därför har jag nu läst den.
Inledningen, som egentligen är en helt egen rapport (Biblioteksentreprenader – en introduktion), är skriven i maj 2009 av dåvarande generalsekreterare för biblioteksföreningen Niclas Lindberg. I det första stycket (s. 3, pdf s. 5) konstateras att denna rapport inte är ett ställningstagande till driftsform utan mer av en manual utifall att man skulle vilja genomföra detta:
I detta material diskuteras: Vad är en biblioteksentreprenad? Vad ska man tänka på? Hur säkerställer man värdegrunden?
Lindberg redogör sedan för Åres bibliotek, som var först ut med att privatiseras år 1990, och hänvisar till en rapport av Göran Bostedt om privatiseringen som menar att det inte är entreprenaden som sådan som förbättrat bibliotekens verksamheter och besökssiffror utan att folkbibliotekens behov av utveckling och förnyelse likaväl hade kunnat uppfyllas av en kommunal regi.
Från denna utredning går Lindberg vidare till att redogöra för en magisteruppsats från 2004 om biblioteksprivatiseringar från Högskolan i Borås: Privatisering av folkbibliotek skildrat i politiska dokument under 1990-talet. (Ironiskt nog är magisteruppsatsen författad av en Johanna Hansson, men vi får förmoda att det är en annan Johanna än den som framför en principlös kritik mot den ”ytliga och yrvakna” debatten om folkbibliotekens driftsformer, då den senare enligt sin LinkedIn examinerades från Borås 1993.) Lindberg sammanfattar första delen i rapporten med magisteruppsatsens slutsatser:
I uppsatsen har man funnit följande fördelar med folkbibliotek på entreprenad
- Lägre kostnader
- Flexibilitet och anpassning
- Mindre detaljstyrning
- Innovationskraft och kreativitet
- Snabbare och smidigare beslutsvägar
Följande nackdelar redovisas:
- Kommunens kulturpolitiska inflytande minskar
- Fragmentisering av bibliotekssystemet sker
- Kommunalt monopol ersätts av privat monopol vid för få intressenter
- Osäkerhet och ineffektivitet kan råda vid ostabila entreprenörer
Man kan fråga sig (jag gör det, i alla fall) varför just den här magisteruppsatsen får vara så tonsättande för Lindbergs introduktion till biblioteksentreprenader? En magisteruppsats är i bästa fall riktigt bra, men till och med då är den – på grund av omfång och förmodad expertis hos författaren – en bristfällig källa för att ligga till grund för en generell beskrivning av ett komplext område. Lindberg skriver på s. 7 (pdf s. 9) i rapporten om en sak som vi verkligen behöver diskutera i samband med biblioteksprivatiseringen: verksamhetens mätbarhet och utvärdering.
Nyligen aviserade till exempel Nacka kommun att man genomför förändringar i sina avtal för att prestationskraven bättre ska fånga den kvalitet man vill uppnå. Det är viktigt att folkbiblioteken systematiskt arbetar med målstyrning, olika mätmetoder, nyckeltal och utvärderingar. I en entreprenadsituation blir detta om möjligt än viktigare eftersom mål och prestationer styr ersättningen till entreprenören. [obs, min fetstil]
Varför är det så nödvändigt att arbeta systematiskt med mätmetoder, nyckeltal och utvärderingar? Kan en verksamhet inte uppvisa kvalitet om den inte kan redovisas i kvantiteter? Är det inte dags för oss att släppa New Public Management-sargen? Det här är en debatt som förts ett tag och som jag för närvarande för lokalt på min arbetsplats. Ett ganska nyligt inlägg i diskussionen kommer från filosofen Jonna Bornemark som i höst har publicerat boken Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Ett annat bra boktips som rör detta ämne är Nya utvärderingsmonstret: om kvalitetsmätning i den offentliga sektorn av Lena Lindgren.
Nå, tillbaka till rapporten. Efter Lindbergs första del kommer så rapporten från Utvecklingsrådet för driftsformsfrågor, eller Driftsformsrådet som de också kallar sig i texten. I Driftsformsrådets rapport, vars syfte var att utgöra beslutsunderlag till styrelsen, inleder de med att beskriva sitt uppdrag, sin sammansättning och sitt arbetssätt och fortsätter därefter med att gå igenom relevant lagstiftning (kommunallagen, bibliotekslagen, lagen om offentlig upphandling). Därefter, i avsnittet Entreprenad och partiell entreprenad skriver de på s. 11 (pdf s. 27):
Föreningen BiS (Bibliotek i Samhälle) gjorde 2007 en kartläggning över förekomsten av alternativa driftsformer. Den visade att det vid denna tidpunkt fanns nitton bibliotek med alternativa driftsformer. I de allra flesta fall rörde det sig om små filialer eller utlåningsstationer som varit nedläggningshotade.
Trots att BiS kartläggning visar att tio län har alternativa driftsformer så valde Driftsformsrådet att besöka Nacka och Dieselverkstadens bibliotek, trots att det är det enda av biblioteken i fråga som uppstått som ett försök (BiS kategorisering) snarare än de vanligare kategorierna (nedläggnings)hotad eller lokalt initiativ. Det är intressant val både på grund av bristande representativitet och det jag nämnde tidigare, Stockholmscentrering.
Det finns också en del att fundera över kring urvalet av personer Driftsformsrådet valt att träffa för att bilda sig en uppfattning kring frågan: de har träffat en från SKL, en från Svenskt näringsliv, en från Dieselverkstadens bibliotek, en från Nacka kommun och en från Linköpings kommun. Däremot ingen från de bibliotek (utöver Dieselverkstaden) som BiS nämner i sin rapport om alternativa driftsformer. Slarvigt? Agendadrivet? Varför?
När rådet ska lämna ett förslag till styrelsen sammanfattar de rapporten med att frågan inte handlar om att vara för eller emot vissa driftsformer, utan om att tillgodose en god och likvärdig tillgång till biblioteksservice. Med hänvisning till riksdagspolitiska beslut om ”konkurrenspolitik för förnyelse och mångfald” (Prop. 1999/2000:140) och att ”folkbibliotekens huvudmän, kommunerna, [också är] öppna för olika driftsformer” så anses det vara oviktigt för Svensk biblioteksförening att ta ställning för eller emot bibliotek på entreprenad. I stället menar Driftsformsrådet att:
Svensk Biblioteksförening företräder en god offentligt finansierad biblioteksverksamhet, oberoende av huruvida verksamheten sker i offentlig eller privat regi. Föreningens bibliotekspolitiska synsätt ska vara driftsformsneutralt.
Som en klargörande bonus i Driftsformsrådets rapport så ser hela stycket om kommunerna ut så här:
Folkbibliotekens huvudmän, kommunerna, är också öppna för olika driftsformer. Hittills har det mest avspeglat sig inom skolan och vårdområdet men det finns inga beslut som undantar biblioteksområdet.
Den sista meningen klargör verkligen varför det är helt upp-och-nedvänt att använda detta dokument från december 2010 som underlag för en debattartikel i DN november 2018. Skola och sjukvård har de senaste två valen legat i topp på väljarnas viktigaste frågor och i SOM-institutets rapport Larmar och gör sig till konstateras i artikeln Väljare och valda om vinster i välfärden att det finns en stort åsiktsglapp mellan riksdagsledamöter och deras väljare i frågan om vinster i välfärden.
Det finns således utrymme för biblioteksföreningen att ha en åsikt i frågan om privatisering av det allmänna. Svensk biblioteksförening bör se över sitt tidigare ställningstagande från 2010, och de skulle egentligen helst ha gjort det innan de gick ut i riksmedia och talade emot tidigare biblioteksdebattörer. Om man ska göra anspråk på att vara bibliotekarieskråets företrädare så duger det inte att debattera en dagsaktuell fråga med ett åtta år gammalt dokument – jag vet inte om det är realpolitiskt naivt eller bara dumt?
