Författararkiv: Karolina

Tillbaka till IFLA – WLIC i Dublin 2022

I år var det äntligen dags för Dublin och de irländska biblioteken att vara värdar för IFLA:s årliga konferens WLIC (/vlɪk/), World Library and Information Congress (det finns en dålig Wikipediasida om WLIC, varsågod för Wikipediaskrivstugetips!). Konferensen, som ägde rum första gången i Rom 1928, skulle ha ägt rum i Dublin 2020 men detta sköts på framtiden på grund av covid-19-pandemin. Efter en digital upplaga av konferensen 2021 (imponerande i sig med tanke på konferensens globala ansats) så fick nu världens bibliotekarier träffas igen på Smaragdön. Jag lyfter i den här rapporten upp några utvalda intressanta punkter och passar på att hänvisa till mitt twitterflöde från konferensdagarna för den som vill ha en kronologisk ögonblicksbild av konferensen.

Hur globalt är IFLA?

Med världens bibliotekarier menas alltså en förvisso bred representation av länder, men å andra sidan ser deltagandet ut så här fördelat på regioner (jag använder här samma regionindelning som IFLA):

WLIC-deltagare 2022 i Dublin, uppdelade efter region
Region Antal deltagare
Asien-Oceanien 140
Europa 635 (485 exkl. värdlandet Irland)
Latinamerika och Karibien (LAC) 17
Mellanöstern-Nordafrika (MENA) 44
Nordamerika (USA och Kanada) 236
Subsahariska Afrika 68

Delvis orsakades denna uppdelning förstås av kvarvarande reserestriktioner relaterade till covid-19 så som jämförelse så sammanställde jag också deltagarna på WLIC i Aten 2019 nedan.

WLIC-deltagare 2019 i Aten, uppdelade efter region
Region Antal deltagare
Asien-Oceanien 428
Europa 1177 (876 exkl. värdlandet Grekland)
Latinamerika och Karibien (LAC) 92
Mellanöstern-Nordafrika (MENA) 91
Nordamerika (USA och Kanada) 339
Subsahariska Afrika 155

Jag tycker att det är intressant att fundera på den globala representationen och vad eventuella skevheter i den innebär för IFLA som organisation. Det går att problematisera representationen på olika sätt beroende på om man främst ser IFLA som kompetensutveckling, en möjlighet för nätverkande eller som en informationspolitisk påverkansorganisation. Min åsikt är att det sistnämnda är IFLA:s absolut viktigaste roll – när IFLA proklamerar att de är ”the global voice of libraries” till FN-organ och andra internationella sammanslutningar så är det viktigt att det finns en bred och tydligt förankrad representation.

Naturligtvis är WLIC-deltagandet inte det enda sättet att delta i IFLA:s arbete, så att enkom utgå från det för att avgöra representation kan bli missvisande. Om man tittar på IFLA:s medlemmar (biblioteksföreningar och biblioteksinstitutioner) ser man också en viss snedfördelning mot globala nord. Man kan också titta på arbetet i IFLA:s sektioner. Ferreira och Toffoli gjorde en intressant granskning av LAC-regionens representation i IFLA-sektionernas kommittéer till WLIC 2019, How are the IFLA Sections Standing Committees Members geographically distributed?, som är läsvärd. Jag har tillsammans med Almuth Gastinger (NTNU, Trondheim) diskuterat att göra en liknande granskning för de nordiska länderna (min hypotes är att nordisk representation i IFLA är mycket stor i förhållande till de flesta andra länderna), men vi har inte kommit till skott än och jag tror kanske inte att jag kommer ta mig tid för att göra det framgent heller.

Huvudprogram i tre dagar – postersessionerna höjdpunkt

Konferensens huvudprogram pågick i tre dagar, 26-28 juli. Dagarna innan och efter konferensen innehöll bland annat möten med styrelsen och med sektioners (och andra arbetsgruppers) kommittéer. Jag var inte inblandad i något av detta. Min huvudpunkt var istället postersessionerna och jag bemannade min utställda poster två timmar på onsdagen och två timmar på torsdagen för att berätta mer om forskningsprojektet Astrid Lindgren-koden och hur bibliotek, forskare och medborgarforskare samarbetat för att knäcka ”Astrid Lindgren-koden”, det vill säga hennes svårlästa stenografimanus. Postern är uppladdad i IFLA:s arkiv och jag har bäddat in en tweet nedan för ett liveperspektiv (inklusive konferensbakgrundsbrus!) :)

Digitalisering, tillgängliggörande och spridande av kulturarvssamlingar är frågor som engagerar många biblioteksinstitutioner och det märktes under postersessionerna. Jag hade många intressanta diskussioner med förbipasserande och det som verkade intressera mest var det innovativa sättet att interagera med medborgarforskare för att öka och bibehålla ett engagemang i projektet (i den nyss utkomna artikeln Secretaries at Work: Accessing Astrid Lindgren’s Stenographed Manuscripts through Expert Crowdsourcing beskriver jag och Malin Nauwerck bland annat hur många crowdsourcingprojekt, t.ex. storskaliga transkriberingsprojekt, stagnerar efter ett tag och hur social interaktion under processen kan förändra detta), att vi hade lyckats nå en grupp (äldre kvinnor) som är underrepresenterade inom medborgarforskning samt att vi kunnat bidra med en meningsfull och social aktivitet under covid-19 som gladde våra deltagare eftersom då på grund av restriktioner var väldigt isolerade. En av deltagarna beskrev våra hackathonträffar som ”en ljuspunkt i en annars dyster tid”. Det tycker jag är väldigt fint!

”Out in the Open”-sessionen – ett bra exempel på dålig organisationskultur

Konferensprogrammet består huvudsakligen av olika sessioner som ordnas av IFLA-sektioner. Eftersom IFLA:s ledning har haft ett väldigt turbulent år så ordnade IFLA:s styrelse en session som hette Out in the Open: Recent Governance Developments at IFLA. Skärmdump av sessionens beskrivning och deltagare nedan.

Beskrivning av och deltagare i IFLA WLIC-sessionen ” Session 141 Out in the Open: Recent Governance Developments at IFLA”

Jag tog tillfället i akt att ställa två enkla frågor (jag tycker verkligen inte att frågorna är särskilt komplicerade):

1. There seems to be a conflict of interest between IFLA and SIGL since the former Secretary General of IFLA is still Secretary General of SIGL. How would IFLA deal financially with a separation from SIGL?

Som sakupplysning hade vi alltså fått veta att SIGL står för c:a 66% av kostnaderna för IFLA:s HQ i Haag. Vidare hade generalsekreteraren för IFLA alltså blivit sparkad från sitt jobb. Barbara Lisons svar på den här frågan var att det inte finns en intressekonflikt.

2. Do you think IFLA’s lack of internal transparency could be a threat to IFLA’s credibility in our advocacy for freedom of expression, freedom of information and transparency?

Som ni minns från inledningen i denna rapport så anser jag att IFLA:s roll som internationell informationspolitisk påverkansorganisation är den absolut viktigaste rollen IFLA spelar. Därför kan det vara ett problem för IFLA:s trovärdighet i frågor som handlar om ökad transparens och ansvarsutkrävande om det finns en spridd uppfattning om att IFLA är en icketransparent organisation (oavsett om man håller med om detta eller ej). Barbara Lisons svar på den här frågan var att IFLA inte hade ett problem med transparens.

Det ställdes många fler intressanta frågor och alla bemöttes med ett ickesvar eller med ett ”på grund av pågående rättssak så kan vi inte säga något”. Out in the open, indeed. Tyvärr fanns det också en förvillande diskurs om att kravet på transparens hade att göra med tillfredsställande av folks nyfikenhet, vilket naturligtvis är falskt. Poängen med transparens är inte att möjliggöra skvaller, utan att möjliggöra ansvarsutkrävande.

Jag har fått ganska många kommentarer efteråt, bland annat om att Barbara Lison och Winston Tabb var väldigt otrevliga mot (och rentav mobbade) mig. Eftersom det här inte är min första rodeo (när jag som student var ordförande i en studentorganisation så satt jag i en styrelse där en gubbe brukade ta ur sin hörapparat när jag pratade) så lade jag inte märke till det här under själva frågestunden.* Möjligen tyckte jag att det var konstigt att moderatorn Tabb inte avbröt alla andra som ställde frågor efter mig i samma utsträckning som han avbröt mig (eftersom jag var först ut med att ställa frågor så trodde jag bara att Tabb och Lison kommit överens om mötesstrategin att avbryta samtliga frågeställare men det visade sig framför allt vara mig de avbröt – ganska oförskämt faktiskt!) Om man vill titta på haveriet till frågestund så finns det tillgängligt på IFLA:s YouTube-kanal.

* Jag låter kanske lite blasé när jag pratar om detta, och det är mycket riktigt så att jag är för trött och luttrad för att bli upprörd när denna typ av härskartekniker drabbar mig. Men på det stora hela är det naturligtvis en stor sorg för det öppna, demokratiska samtalet att jag har vant mig vid detta och knappt ids rycka på axlarna. Jag vill verkligen betona att det aldrig under några omständigheter är okej att bete sig om Lison, Tabb eller studentorganisationsgubben på ett möte och om du ser detta hända så bör du genast ingripa och säga ifrån. Jag vill också uttrycka tacksamhet för att Ingrid Bon gjorde just detta under Out in the open-sessionen – en omedelbar reaktion värdesätter jag mycket högre än beklagande kommentarer i efterhand. 

Tack till det fantastiska Eire!

Jag vill till sist tacka den irländska nationella organisationskommittén (läs deras välkomstmeddelande här) för en fantastisk konferens och alla kringprogram. Irland är kanske det bokligaste landet i världen, alla irländska bibliotekarier jag träffade var briljanta och generösa och jag är särskilt tacksam att jag fick fråga ut en grupp unga bibliotekarier om irländsk politik och kulturhistoria. Superintressant! Jag skulle naturligtvis kunna skriva en hel roman om detta (”visste ni att Sinn Féin nuförtiden…?”) men jag avslutar i stället min IFLA-rapport här med en bild på mig och my one true love.

Karolina och Oscar

Karolina vid Oscar Wilde-statyn i Dublin.

Inställning – omställning – utställning!

För ett par veckor sedan var jag i Norrköping för att föreläsa på och moderera en open space-konferens (Inställning – omställning – utställning) om bibliotek och Agenda 2030. Konferensen var Föreningens för regional biblioteksverksamhet höstkonferens och den gick ut på att deltagarna skulle lära sig mer om vad Agenda 2030, de globala målen och hållbar utveckling kan innebära för biblioteksverksamhet både globalt och lokalt och därtill fundera på hur de kunde arbeta med globala målen i sin egen verksamhet.

Karolina och Agenda 2030. Fotograf: Lovisa Sundin/Region Örebro län

Jag har ju föreläst om detta tidigare och nyligen har jag börjat använda mig mer av delmålen och indikatorerna för att hitta möjligheter och verktyg för att genomföra hållbar biblioteksverksamhet – eller för den delen lyfta upp redan befintlig verksamhet i en Agenda 2030-kontext. En intressant sak med delmål och indikatorer är att det också går att hitta tydliga kopplingar mellan mål som annars kan tyckas ganska disparata.

Jag har också brukat säga att de globala indikatorerna är svåra att tillämpa i Sverige eftersom vi redan har kommit ganska långt i genomförandet av Agenda 2030 (observera dock att detta inte beror på idogt politiskt arbete med målen utan på de reformer vi genomfört på t ex 1990-talet, regeringens Agenda 2030-samordnare Gabriel Wikström beskriver detta förtjänstfullt i den här rapporten från mars 2022). Men jag fick ändå anledning att under dag två backa på denna punkt, delvis på grund av föregående dagars kommentarer om ”journalistrugby” och i synnerhet Journalistförbundets uttalanden om hat och hot mot journalister i samband med detta (se bilder från presentationen nedan). Vi lever i oroliga tider.

Jag var otroligt imponerad av arrangörsgruppen som vågade prova detta för höstkonferensen helt nya format. Det är ganska omvälvande att gå från ett traditionellt konferensformat till ett som kräver aktivt deltagande, även kring formande av agendan. Dessutom fanns en strävan efter hållbarhet, både i genomförande (t ex vegetarisk mat, tågresevänligt och smörgåsbord av medhavt kontorsmaterial) och i ett starkt fokus på ”vad händer efter konferensen? Vad gör vi med detta?” Hållbara resultat av konferensdiskussioner är sådana man kan fortsätta använda och arbeta med även efter konferensen.

Skojfrisk som jag är utlyste jag även en sångtävling i inledningen på min föreläsning. Det var inte planerat och jag exemplifierade med en sång om Norrköping som jag kom på på stående fot. Kanske var det till melodin Blinka lilla stjärna? Hur som helst kom det faktiskt in ett bidrag så jag var tvungen att framställa ett pris. Det blev bilden nedan, en samtidskommentar som tar upp biblioteken och Agenda 2030.

Pris i sångtävlingen. Delacroix, de Geer och Braille i ett.

Pris i sångtävlingen. Delacroix, de Geer och Braille i ett. (Gjord i GIMP!)

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Sveriges samlade regionbibliotekskrafter kommer att ta detta vidare och göra bra saker. Jag hoppas och tror också att de precis som jag fått syn på ett område inom det svenska Agenda 2030-genomförandet där det för närvarande saknas tydlig ledning, samt att de går in och tar det ledarskapet.

True North? Yes, All Library Compasses Point at Lancaster University Library

Whenever I’ve heard Lancaster I’ve thought about Safe Warm Lancashire Home. This all changed the past summer when I went to the LIBER conference in Odense to give a presentation on cultural heritage hackathons and met Andrew Barker, university librarian at Lancaster University, who spoke about enhancing digital discoverability of special collections in the same conference session. The thing that really got my attention in their presentation was when Andrew presented Lancaster University as small enough to innovate and build community, putting them in a great position to explore new practices – ”Through disruptive innovation, we will build lasting change” I quoted in my tweet from the event (here are some of my other LIBER tweets, in case anyone’s interested).  Being ”small enough” means the university is not so big that any innovation gets immediately drowned in bureaucracy and conflicting interests, and still not so small that the organisation has too few resources to be able to innovate. It seems to me to be a sweet spot for library innovation, and the approach (disruptive innovation! lasting change!) really speaks to me. I would’ve applied for a job on the spot if I wasn’t already so pleased with where I am right now (and also because of Brexit).

As I had already planned to spend a few days in Manchester after my conference marathon in Ireland I asked Andrew if I could stop by for a visit in early August and to my utter delight he said yes, so on August 3 I took the northbound from Oxford Road towards Windermere, passing old cotton mills and the stations of Wigan and Preston before arriving in Lancaster, a city built of yellowy gray stones rather than the Mancunian red brick buildings I had just left. I walked into town and switched to a city bus taking me to the campus of Lancaster University, situated south of the city centre and built in the 1960s. The buses normally stop in the Underpass (oh stop it with the Morrissey references!) which would immediately take you to Alexandra Square, the university’s main plaza, but during my visit there were some Underpass and road closures around campus (makes sense do to the traffic work during the summer holidays) so I arrived at the library gates from another direction, after having stealthily followed some other bus passengers who didn’t seem as lost as I did, hehe.

Alexandra Square at Lancaster University

Alexandra Square at the centre of Lancaster University. Library entrance to the left in the inner corner.

Because of the summer holidays a lot of my pictures will look quite empty. However, walking around the campus it was really easy to imagine how vibrant and welcoming it would be during the year, buzzing with students and staff on their way to lectures, people, and places, enjoying their coffee and their discussions in one of the campus cafés (I had one of the best coffees I’ve ever had when I was there so the coffee really is worth mentioning – that was some proper intellectual fuel!)

I entered the library and was welcomed by Andrew who gave me a splendid tour. The library is still located in the same place as when it was opened by Philip Larkin in January 1967, and it has since been extended twice, I think, with the most recent extension being opened in 2021. If you don’t know what you’re looking for, these extensions are quite hard to notice in the library. The spaces flow seamlessly into one another, very clearly giving the impression of one library (rather than spaces being divided into the old part and the new part, which is quite common in libraries with extensions, cf. Carolina Rediviva and Turku City Library).

In the newest extension, which is built to reflect the new vision of the library, there are 450 new study spaces (that’s a lot! as a comparison reading room A at Carolina Rediviva has 82 study spaces). The spaces are divided into different areas, taking into account sound levels, types of furniture, open spaces and smaller nooks, computer equipment… all to cater to different needs and wants of the library users. This is obviously quite common when building or remodeling library spaces, but nevertheless exciting to see because of the level of ambition and the success of it in the Lancaster library. I was overwhelmed by a sudden need to sit down and study in at least five spaces we passed because they looked so inviting and pleasant, it was like balm for the mind.

All floors of the building had been gifted with green walls. They’re described in the press release as ”[l]iving walls of expertly selected, glossy, vibrant plants, intermittent trickling watering systems and an array of tastefully chosen, stylish furniture all add to the calm, relaxing environment” and I think that sums it up quite well. Why we don’t make these everywhere? It seems like the kind of thing that could be easily incorporated into older buildings as well? I felt like Alice in Wonderland when I took the spray bottle and followed the ”please mist me” instruction. I’m sure it was more therapeutic for me than the plants – I just had to take a five minute break in writing this to reminisce about this moment.

While on the topic of green in the library, I also got to meet the library tree Norma! The tree was named through a vote where 41,5 % of the 1330 votes were cast on Norma (I’ll just assume Tree McTreeface was a close second).  The tree grows in an inside courtyard which is also a space for events in the library (such as the university librarian DJ’ing to welcome new students or library festivals!). Since the study spaces on the floors above this courtyard are silent reading spaces there has to be a careful balance between events and study spaces so as not to disrupt too much. However, there is quite a large amount of silent study spaces elsewhere in the library, so when events do take place it’s quite easy to temporarily redirect users in need of quiet spaces to other parts of the library.

Another place for silent studies is the main reading room, a room I really enjoyed because of the different type of desks and because of the amazing light in that room. It had a temple-like feel to it. To give you an impression of the library as a whole I also added some images from the third floor bridge below. The library is generally very spacious and very bright. I like that. It’s a bit like being in a Star Trek city in the future, you know the ones from TNG when it was still very utopian.

We also looked at the space for postgraduates in the library which was currently being refurbished to better suit the needs and wants of the postgraduate students. It took me back to the time when I was active in the student union at Uppsala University and advocated for specific reading rooms and/or spaces for master students at the university library. There had been a decrease in the use of reading rooms at the library, partly because doctoral researchers over time had gotten better working conditions (such as salaries and offices), so one way to repurpose this reading rooms would’ve been to dedicate some spaces to students. However, specific spaces for master students were instead organised by the faculties and usually in leftover rooms in the campus buildings (mine was in a basement and we rarely went there), completely disregarding the potential synergies of an interdisciplinary research environment. I still don’t know why but I assume this was related to either money, prestige, or a siloed organisational structure (or possible all three). Either way, things hadn’t changed much when I came back to work as a librarian at the same university a few years later.

Looking at Swedish higher education statistics we do have steady increase of international students who come to Sweden to study at master programmes (97 % of the incoming freemovers were studying at a programme in 2020/21 – most of them at a master programme – compared to 80 % in 2013/14, and most students who pay tuition fees are in master programmes as well) so in one way it’s baffling that we’re not better at adapting our higher ed infrastructure (including libraries) to accommodate for this group. The post-Bologna master’s craze led to many new programmes but I feel we’ve missed something crucial in creating the best study environment for this group – both regarding spaces and events. This group would also be less involved in student politics, for several reasons, so it’s hard for (especially international) master students to efficiently advocate their interests.

Anyway, comparing those experiences with the development of the postgrad spaces in Lancaster shows what a university and university library could be like, and how they could work with their users to make the best out of everything for everyone. However, the last I heard from my library (I’m on leave until 2024 for my doctoral research) didn’t make me super hopeful about a positive, student-friendly development during the next 10 years… ¯\_(ツ)_/¯ Maybe the student union needs another library focused student union party? (Yes, I was in one of those. It was started by the magnificent Moa Ekbom.)

Last but not least (there is really so much more to say about my visit to Lancaster University Library, so maybe I’ll add more to this post later on), a thing that really impressed me was the fiction collection which aimed to function a bit like a public library, a cultural living room, for the university students. Since the university is situated on a campus a bit out of town, and students tend to live on campus and spend a lot of time at the campus, it becomes a sort of small society in itself. It is therefore natural and necessary that the university library takes on a wider role for its community than, say, a university library within 10 minutes walking distance from a public library would do. The collection on the photo is meant to provide leisure reading for the students, and other activities and events at the library (such as the festival mentioned above) also bear witness to how the library consciously takes on this pivotal role. When Andrew explained this mindset I was very impressed by the fact that university library management could so astutely observe and act on their role in the wider scheme of things. Well done!

Leisure reading in the fiction collection and the library as a campus living room.

Wikimedia+Libraries International Convention 2022 in Maynooth

I had the pleasure of attending Wikimedia+Libraries International Convention 2022 in Maynooth just outside of Dublin on July 23-24. I got roped into the convention through librarian extraordinaire Laurie Bridges, and they suggested I join the scholarship committee to help assess applications from scholarship applicants. It was interesting work and I noticed it was quite similar to assessing scholarship applications for my student organisation V-Dala Nation where I once served as scholarship secretary (although in this case much less financial data and less extensive spread sheets – thankfully!)

The library, Maynooth University – Leabharlann, Ollscoil Mhá Nuad. Photo by me, CC BY-SA 4.0.

The setting for the convention was the beautiful library of Maynooth University. I didn’t take a lot of pictures of the library, but it was a beautiful, bright building with great spaces for studying, teaching. and meeting people and I could really picture myself as a student enjoying spending time at the library.

The conference started of with an excellent keynote by Dr Nkem Osuigwe, one of my library role models. Their talk was titled Wikimedia through the Prisms of Critical Librarianship, and I really appreciated the critical take on librarianship which I feel is sometimes lacking in the Nordic LIS field. According to Osuigwe, critical theory

examines what exists in society/particular field and,
challenges assumptions and practices,
asks questions about historical, economic, social and cultural issues underpinning practice,
interrogates whose perspective is being heard/seen and promoted in existing structures and systems,
views how the frameworks and standards of existing structures and systems came to be, and
configures in social justice

and it’s employed to

– explain what is wrong with current realities of praxis
– identify those who can think through critically to suggest and drive change, and
– provide practical pathways for social transformation as well as more criticism.

These extracts are verbatim from a couple of slides in Osuigwe’s presentation and I find them very relevant. For me, being critical of something is not negative criticism (which I think it’s often interpreted as!) but rather something that drives positive change in an organisation. The last four years I’ve worked at a university library and I think there has been a shift towards being an isolate service provider rather than being an intellectually driven integrated part of the university driving change through its activities. It’s both the activities the library does as much as the general mindset that cause this. For example, the shift to open science (a value libraries typically advocate) is hindered by bureaucratic obstacles and complacency. It sometimes seems as critical theory is left at the door when one moves from library education to the library profession. I have never been able to accept this since I believe critical thinking is a skill you acquire for life, not for education. This has put me in a tight spot several times in my professional career!

As you can see, Osuigwe’s talk helped me critically assess my own professional situation, which is very valuable to me. But of course the talk had a broader impact as well and I appreciate how they placed Wikimedia as an emancipatory tool to support fundamental human rights, such as freedom of expression and access to information. According to Osuigwe (and I agree!) ”a core aspect of critical librarianship is that librarians are activists by calling as they defend intellectual freedom and promote cultural resistance irrespective of prevailing political, economic and social attitudes that promote the ’caging of knowledge’.” They also mentioned that the default setting of a library is open, and this is worth mentioning because I think there is an idea that libraries are neutral, which is all good in one sense, but what happens when neutral is in conflict with open?

Libraries, politics and activism is something I briefly mention in this article in Biblioteksbladet (in Swedish), regarding climate action in libraries. The shortened quote makes me sound very harsh, but I do think there is a certain anxiety in Swedish libraries regarding anything that might be considered ”political”. In this column on Wikipedia in Bibliotekbladet (in Swedish) I theorise that our perceptions of power is at the core of how Swedish librarians act and think about Wikimedia, activism and other issues – there seems to be preference for hierarchical structures rather than a flat power distribution. I wonder if responsibility is at the core of this (i.e. when do want to assume responsibility, and when do we prefer to be indifferent and unconcerned) and if it is connected to the move from critical librarianship in library education to the neutral public servant in the library profession.

Osuigwe also underlined how Wikimedia encourages the plurality of voices, for instance through linguistic availability, and this theme was also something that came up in Michael David Miller’s presentation in the session A Booktalk: Wikipedia and Academic Libraries, A Global Project (presentation available here) where they talked about the LGBTQ+ content of francophone Wikipedia and how they had discovered it wasn’t really representative of the francophone communities, but mainly consisted of articles on events in the United States (see image from presentation below).

LGBTQ+ Content in Francophone Wikipedia, presentation by Michael David Miller (page 16 in this presentation, CC BY-SA 4.0)

This highlights that even though translation of articles about important people and events are prevalent, the Wikipedia content might not be representative of the community that is reading the encyclopædia and this is an issue that must be dealt with, since it creates a sense of invisibility. As Miller quoted Kelly Doyle:

“The cultural capital of Wikipedia is such that existence within it denotes a level of power and importance. The phenomenon of considering something or someone truly significant or insignificant, through its presence or absence on Wikipedia, can be a damaging one.

Or in their own words: Ultimately, I want to exist. Of course a large part of the presentation was focused on how they had attempted to solve this issue: McGill University Library (where Miller works) had in partnership with Bibliothèque du Centre communautaire LGBTQ+ de Montréal and the Café des savoirs libre organised LGBTQ+ contribution events, which had resulted in new articles being created on historical LGBTQ+ events and spaces in Montréal, Montréal drag queens Rita Baga and Barbada de Barbades, and queer Quebecois authors Kevin Lambert and Antoine Charbonneau-Demers.

Miller’s presentation was very inspiring and it gave me the idea to try to organise a similar editing event focusing on LGBTQ+ articles in Swedish Finland, perhaps in collaboration with the organisation Projekt Fredrika r.f., which aims to increase access to information about Swedish Finland on Wikipedia (mainly on Swedish Wikipedia, but also in other languages). We’ll see how that goes! Anyway, if you want to read more about Miller’s (and other cool people’s) projects the book Wikipedia and Academic Libraries can be found here.

Wikimedia+Libraries International Convention 2022 – Group photo. Photographer: B20180, CC BY-SA 4.0

There so many more things to mention from WikiLibCon (so many great people! so many awesome ideas! and I chaired a session for the first time in my life!) so maybe there’ll be a part two to this post, we’ll see! In the meantime, you can check out my tweet feed for those days which lists the highlights as they happened!

A Quick Stop in Holyhead

Since the early 19th century Holyhead has been the primary sealink along the route from Dublin to London. Departing by ferry from Dublin I had a couple of hours to spend in this town before taking the train to Manc’r.

The face accurately describes the feeling of not being able to find the library. Also, the post office was in the opposite direction.

As one does, I immediately headed for the local library. On the way I dropped in at the post office to buy new stamps for my Dublin postcards – this morning when I left for the port I could not find a post box to save my life, and of course there wasn’t one at the ferry terminal.

The library turned out to be quite hard to locate, as the map location led me to a location which advertised hypnotherapy. While libraries continuously branch out to stay relevant, it’s still customary to use the word library, so I did some internet searching for alternative locations of the library.

Not a library.

Turns out the library moved into a new location three years ago and was now situated in the old market hall. They had moved there in late 2019, and so because of covid hadn’t had too much time to use the community spaces at the centre of the new library.

Main space in the library. Upper floors are office spaces for tent, mezzanine floor consist of library collections.

Even though there are quite few Welsh speakers in Holyhead, all signage was bilingual. I was recommended a book called Welsh in 12 Weeks by the librarian and I am very tempted to order it online. The librarian taught me the correct pronunciation of llyfrgell (literally ‘book cell’) to get me started (ll is voiceless in Welsh! So I assume lloll is some kind of wheezing laugh).

One of several meeting spaces library users can book.

Like in many new libraries, there were plenty of places to meet other people in this library. This mirrors the original use of the market hall, which according to the exhibition on one of the walls was the social and cultural centre of Holyhead in past times, hosting events and exhibitions on Dr Livingstone’s travels, Egyptian artefacts, and more. As a library in the centre of the community it has the same potential now.

Main hall from the inside, with main entrance and information desk at the far end. To the right an exhibition about the market hall.

The library staff was very friendly and happily shared facts about the library with me. After signing the guestbook (such a nice touch! Apparently they get a lot of cruise ship visitors) I went down the street and had the best coffee I’ve had in years at The Hive (!!!) so that’s a strong recommendation if you’re ever in town. The barista said the good quality of the drinking water in town contributes to the amazing taste of the coffee (very similar to Iceland in that regard).

Integritet, abort och ”Repeal the 8th”

Jag läste just en så otroligt bra bok, antologin Repeal the 8th som jag köpte när jag var i Irland december 2018. Ofta blir böcker liggande ganska länge när jag har köpt dem eftersom jag just då läser något annat, sedan blir det mindre angeläget att läsa dem (t.ex. eftersom jag då åkt ifrån Irland) och därefter kommer jag mig helt enkelt inte för. Anmärkningsvärt ofta brukar detta falla väl ut ändå i livet  – det senaste året har jag plockat upp några gamla dåliga samveten och funnit att jag läser dem vid exakt rätt tidpunkt i livet. Den maktfullkomliga oförmågan passar bra till min pågående forskning, Lady Chatterleys älskare var ett välkommet perspektiv på ett bristfälligt familjeliv som hade gått mig helt över huvudet för 10 år sedan och Beautiful World, Where Are You var en känslomässig bearbetning som passade bättre i min nya, ofrivilligt rotlösa tillvaro.

Och Repeal the 8th passar bra nu, när abortlagstiftningen förändras till det sämre i USA och synen på kvinnor i laglig mening övergår till en produktionsenhet snarare än en person. Det är intressant med den mediala angelägenheten för frågan i USA när lika dålig lagstiftning finns hos våra mer närliggande EU-grannar, t.ex. i Polen och (tills alldeles nyss) i Irland. En förklaring som brukar ges till att just dessa två länder har restriktiva lagstiftningar är katolicismen, vilket ju också stämmer överens med att det främst är till religiöst anknutna politiker och intressenter som är pådrivande krafter för en restriktiv abortlagstiftning i både USA och Sverige (t.ex. finns flera politiker inom Kristdemokraterna som anser att deras religiösa övertygelse trumfar de universella mänskliga rättigheterna och individens självbestämmanderätt).

Sveriges slapphänta inställning till mänskliga rättigheter

Internationella domslut brukar ofta ta stöd i mänskliga rättigheter när de bekräftar en kvinnas rätt till abort (mer om detta i bokens kapitel som är skrivet av Amnesty International Irelands Colm O’Gorman). Problemet med att luta sig mot de mänskliga rättigheterna är att dessa (åtminstone i Sverige) allt mer verkar betraktas som en politisk åsikt snarare än universella förhållningsregler.

Ett problem med Sveriges slapphänta inställning till mänskliga rättigheter (t.ex. brott mot artikel 8, artikel 4 som lämnas utan åtgärd och rentav förvärras) är att det öppnar dörren för reformer som just nu är ”otänkbara” men som ganska snabbt kan bli tänkbara. En valfråga i SVT:s valkompass är t.ex. ”Hur mycket ska polisen få använda hemlig avlyssning och övervakning utan brottsmisstanke?” (obs min fetstil). För den som är bekant med begreppet rättstat, eller för den som läst en bok någon gång, borde det vara uppenbart att detta är en jättedålig idé.

SVTs valkompass om övervakning

SVTs valkompass om övervakning

I svaren framgår det tydligt att mänskliga rättigheter är ett regelverk som framför allt gäller andra stater än Sverige. Alla riksdagspartier utom V och C tycker att polisen kan få göra detta lite mer eller mycket mer. V och C vidmakthåller att brottsmisstanke bör finnas för att hemliga tvångsmedel ska få användas. Övriga partier tycker att polisen ska *~få göra sitt jobb~* och argumenten handlar om den grova gängkriminaliteten. Polisen, en myndighet med våldsmonopol, har en ganska dålig resumé vad gäller att värna mänskliga rättigheter (t.ex. hade de ju det här romregistret) så jag tänker att man kunde uttömma andra lösningar i första hand (t.ex. se över barnfattigdomen i Sverige) innan man utökar polisens befogenheter och möjlighet till maktmissbruk.

Registeriver och missbruk av insamlad data

Ett intressant fakta om befolkningsregister (som ofta görs *~i all välmening~*) är att de tenderar att missbrukas. Den ordningsamma nederländska byråkraten Jacob Lentz tyckte mycket om att samla och klassificera information och såg en nytta i detta eftersom staten då skulle kunna bistå sina medborgare på bästa vis. Han blev mycket besviken när Nederländerna röstade ner förslaget om identitetskort (en medborgare, ett katalogkort!) eftersom det stred mot nederländska traditioner. Tack och lov kunde denna besvikelse åtgärdas när Nazityskland ockuperade Nederländerna. Tack vare det uppordnade registret var det också väldigt lätt att lokalisera och deportera landets judiska invånare. I denna artikel om en utställning av katalogkort över judiska nederländska medborgare står att ”the death rate among the Jewish population in the Netherlands was higher than anywhere in occupied western Europe”. Hjälpa till, sa Pulvret.

Väl värt att notera är att Jacob Lentz inte var nazist – han var först med i vänsterliberala VDB (Frisinnade demokratiska förbundet) – som efter andra världskriget slog sig samman med andra partier och bildade PvdA (Arbetarpartiet) – och startade sedan ett eget parti. Båda partierna förbjöds av naziregimen.

Nazityskland försökte för övrigt införa samma praktiska befolkningsregister i Frankrike och gav uppdraget till hålkortsspecialisten René Carmille, som ägnade sig åt att obstruera och försinka detta registerarbete fram tills att han blev anhållen, torterad och därefter avled av tyfus i Dachau 1945. Efter andra världskriget konstaterade många länder att detaljerade befolkningsregister inte var en så bra idé eftersom informationen kunde hamna i fel händer. Det är därför du som svensk kommer att mötas av förfärade blickar och utrop som ”Bizarre!” när du förklarar för fransmän, tyskar, britter och nederländare hur svenska personnummer fungerar. I Sverige är vi inte mottagliga för denna kritik, vilket framgår tydligt i Jan Freeses fantastiska skildring av Datainspektionens (numer IMY, världens sämsta myndighetsnamn) första år: Den maktfullkomliga oförmågan. Den goda staten förmår inte se hur samkörning, centralisering och kommersialisering av dataregister kan utgöra ett hot mot medborgarens integritet och därmed frihet. Denna slutsats drogs av Freese 1987 – och sedan dess har det bara blivit värre.

Jag tog upp denna register- och klassifikationsiver på kursen i kunskapsorganisation jag undervisade i hösten 2021 och drog paralleller till juristen, liberalen och pacifisten Paul Otlets fantastiska gärning, men också kopplingen till fascismen, Le Corbusier och hur de bästa intentioner kan omvändas till något fruktansvärt. Om du känner att det kryper i kroppen av ordnings- och registreringsiver vill jag alltså anbefalla att du ägnar dig åt din bokhylla i stället.

Integritet och abortlagstiftning

Att använda tillgänglig information till något fruktansvärt (att något blivit lagligt förändrar inte att det är fruktansvärt) är en reell fara för de kvinnor som söker säker abort. Både Repeal the 8th och Texas prisjägarlagstiftning belyser hur angiverisystemen (som jag vanligtvis brukat förknippa med DDR, Sovjet och Nazityskland) understöder lagstiftning som reglerar det privata, i brott mot mänskliga rättigheter. Jag ryser av obehag när jag läser flera (!) skildringar av hur korridorskamrater och vårdpersonal polisanmäler kvinnor som förmodas ha genomfört en abort, om razzior i nordirländska lägenheter på jakt efter abortpiller, om kvinnor som dör av medicinska komplikationer (utomkvedshavandeskap, cancer, sepsis) på grund av det stränga abortförbudet. Tanken på att man utöver den medicinska utsattheten också är så juridiskt utsatt får nästan kroppen att i ren skräck spontant sluta menstruera.

Resan över till Storbritannien skildras av flera skribenter i boken och belyser tydligt klassperspektivet i abortfrågan, men också känslan av ensamhet, utsatthet, förtvivlan. Likaså  beskrivs den komplexa situation Nordirland är i (de har varit på undantag från den lagstiftning som i övrigt gällt i Storbritannien sedan 1967) och som trots farhågor om oförändrat läge ändå har fått en bättre lagstiftning sedan antologin skrevs 2018.

Det är värt att understryka att det åttonde tillägget inte rörde abort i allmänhet utan att det specifikt rörde fostrets status som person (vilket är vad som diskuteras och omvärderas i de Förenta staternas olika lagstiftningar nu). Det åttonde tillägget (som alltså röstades bort i folkomröstningen 2018) lyder:

The State acknowledges the right to life of the unborn and, with due regard to the equal right to life of the mother, guarantees in its laws to respect, and as far as practicable, by its laws to defend and vindicate that right.

I boken nämns flera gånger X Case från 1992, ett fall där en 14-årig flicka blivit gravid till följd av en våldtäkt. Graviditeten hade gjort flickan självsmordsbenägen och därför skulle hon med hjälp av sina föräldrar resa utomlands (till Storbritannien) för att genomföra en abort. Innan de reste frågade föräldrarna den irländska polisen om DNA från det aborterade fostret skulle kunna användas som bevisning i en rättegång mot våldtäktsmannen. Polisen kontaktade rättsväsendet som med stöd av åttonde tillägget utfärdade ett åläggande om att flickan inte fick lämna landet för att genomföra en abort. Ärendet överklagades och högsta domstolen beslutade att en kvinna har rätt till abort om hennes liv hotas (inklusive självmord). X fick missfall strax efter att domslutet kom. Historien är kusligt lik nyheten om den gravida 10-åringen i Ohio.

Persondata insamlad av både stater (t.ex. övervakning, avlyssning, signalspaning) och privata aktörer (japp, övervakningskapitalismen gör sitt bästa för att hjälpa) kan användas för att spåra potentiella lagbrytare. Electronic Frontier Foundation har publicerat en bra artikel om med tips om hur du kan skydda din personliga integritet när du söker information om abort, ringer medicinsk rådgivning eller bokför din menscykel i en app. Dessa praktiker är för övrigt vettiga att tillämpa oavsett abortfrågan, tips och instruktioner på svenska finns t.ex. på sidan Data Detox Kit. Att gömma sina abortsökningar är kanske inte lika angeläget i Sverige (i dag, i alla fall) men att ens förehavanden inte är olagliga betyder inte per automatik att det slutar vara en privat angelägenhet. Som artikel 8 i Europakonventionen (lag i Sverige, vilket Sverige i och för sig brukar strunta i) lyder så har ”var och en … rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.”

”Digital turn” vs. ”computational turn”

While having a hunch usually is enough to make a tweet about something (often hoping someone will either prove you wrong or right, or ask interesting follow-up questions), it is sometimes necessary to look into things to discover if your hunch has any validity.

In this case, my hunch is that digital turn and computational turn are (or rather have become) empty phrases used by humanities researchers to sound hip and aware about the fact that the internet happened and that digital literacy has an impact of our way to research and understand things. Maybe my hunch is more of a prejudice, based on hearing too many complacent remarks from newly turned digital humanists, and maybe I should just leave this as a rant with a TL;DR I am a bitter and prejudiced librarian at the end. But… let’s look at some data instead.

DHQ – a landmark digital humanities journal

Digital Humanities Quarterly is one of the most well-known digital humanities journals and possibly a good material for looking into whether the phrases digital turn and computational turn are used/over-used/under-used in the field in general. I downloaded a batch of DHQ content from their website (yay open access and general accesibility!) in 2019 and have all articles from vol 1 issue 1 to vol 13 issue 3 on my computer.

I uploaded these articles in an xml format to the excellent online text mining tool Voyant and was pleased to find Voyant was great at handling xml files (I’m making a note for future reference as I use this tool when I teach digital tools and methods at Uppsala University Library). I got some immediate results and couldn’t immediately grasp how the Phrases tool work so here I’m posting the results shown in the Contexts tool. (Quick note: This is just because I’m lazy/not overly invested in this topic, but if you really want to learn one of the Voyant functions in-depth they have GREAT DOCUMENTATION.)

The phrases aren’t super common in DHQ articles, it seems. Here they are, presented in the context (embedding code provided graciously by Voyant’s export functions).

Digital turn


Computational turn

So, not very convincing results to prove my hunch is right, but maybe an insight into the original of digital turn? I could definitely follow-up on that David M. Berry thread and try to look into some citation network data. I won’t, at least not now, but I could.

Searching for the phrase in Summon (ub.uu.se)

The question that popped into my head after seeing the above-mentioned results was: Maybe recognised digital humanities scholars are less prone to using these terms? Maybe they are used by researchers who are ”new” in the field, or those who are using the term in another, non DH context to sound impressive or pedagogical about the digital transformation of science and society?

The next thing I did may not answer these questions, but it does give some insight on the overarching academic disciplines where the phrase digital turn is most common. So, what did I do? Simple, I did a phrase search on ”digital turn” in the online catalogue of Uppsala University Library, Summon.

I received 1441 results on this search and decided to filter them according to discipline (a facet in the left hand pane of the search interface). The disciplines are quite detailed, so I did a manual sorting of the disciplines into the high level categories used in DiVA (you can read more about these at the DiVA wiki on Advanced search, look under Controlled searches > Category ID).

A few of the disciplines were hard to sort (recreation & sports; parapsychology & occult sciences; applied sciences; geography) so for these I had a quick look on the search results and decided on category based on the articles and/or journals that were represented in the results.

(Side note: parapsychology & occults sciences had 1 result, and led me to the fascinating journal Aries, which on the publisher’s web page has the tantalising description ”the first professional academic journal specifically devoted to a long-neglected but now rapidly developing domain of research in the humanities, usually referred to as ”Western Esotericism”.” The question I know we’re all asking ourselves now is: is the ghost of Sir Arthur Conan Doyle sometimes guest editor, or even *drum roll* ghost writer for this journal?)

While I have a whole spreadsheet with this information, I will just post some highlights here. You can also get the link to the search results. You can obviously have the spreadsheet if you like (just send an e-mail), I’m just too lazy to post it here now since it’s quite basic and therefore not worth the effort.

Okay, so highlights. The ”digital turn” usage per high level category is:

Category Number of search results
Agricultural and Veterinary Sciences 
Engineering and Technology 146
Humanities and the Arts 773
Medical and Health Sciences 74
Natural Sciences 69
Social Sciences 823
All 1887

As you can see, All amounts to a larger amount of search results (1887) than I previously stated (1441). My guess is that since I imported the numbers per discipline, some of the results will have been tagged with two or more disciplines, meaning they count twice as examples of a discipline in the table.

You can also gather from the table that the phrase ”digital turn” is way more popular in humanities and social sciences – together they account for 1596 of 1887 results, i.e. 84,6 %!

Why is this? Is the phrase ”digital turn” more fascinating in social sciences and humanities? Did the other sciences simply not encounter a digital turn, but rather a digital transition spread out over such a long period of time that digitalisation wasn’t received as something revolutionary and sensational?

Where is it? Where is the ”digital turn”?

The temporal aspect is also interesting – the first 40 results were published before 2000 (with the oldest actually being a record from 1898, from Medical Times and Register – apparently the phrase was found in the full-text (which wasn’t available to me), but I couldn’t find it, despite reading through all 8 pages (and learning a lot about surgical practices)). A time graph of the result list would be interesting to see, but I’m not yet sure of the best way to export the result list as an easy-to-work-with data set, so that will have to wait.

Maybe I’ll look into computational turn tomorrow.

Du kan bli diskriminerad av maskinerna

Så lyder en delrubrik i DN Lördag 14/11 -20. Det är Augustin Erbas artikel där han låter konsulten Sara Öhrvall göra framtidsförutsägelser om i synnerhet teknologins utveckling jämte människan. Hon säger:


Om inte fler av oss blir tekniskt mer kunniga, fattar AI, machine learning, då är jag rädd att vi bygger system med goda intentioner, på företag, regeringar, myndigheter som blir automatiska beslutsstöd som på olika sätt diskriminerar oss.


Och om maskinerna är ständigt närvarande, i allt vi gör, då kan diskrimineringen vara mer subtil.


Intressant och viktig tanke, och inte på något sätt ny för mig, men däremot nog för många andra. Jag har initierat en studiecirkel om AI och bibliotek som baserar sig på kursen Elements of AI. För närvarande samlas intresseanmälningar in (fram till 30 november, anmäl här om du är intresserad).


Min tanke och förhoppning med kursen är att fler bibliotekarier ska lära sig om AI i allmänhet, så att de därefter bättre kan resonera kring och förstå hur bibliotek och AI möts i vardagen och framtiden. Jag tänker att studiecirkeln också kan ha inslag av exempel på biblioteks-AI, för att motivera med en kopplingen till professionen.


Vi får se hur det danar sig! Många har anmält intresse och jag har bjudit in de som vill att vara medorganisatörer (tror att detta kan skapa en bättre lärandeupplevelse) så det bli helt annorlunda än jag tänkt mig. Spännande!

Hunger, fredspris och biblioteksaktivism

Den norska nobelkommittén har tilldelat FN:s livsmedelsprogram (World Food Programme: WFP) Nobels fredspris 2020. I en intervju i DN (10 oktober 2020) berättar chefen för livsmedelsprogrammet David Beasley att hungern är ett minst lika allvarligt problem som covid-19 i världen och att pandemin måste diskuteras och strategiskt lösas med ett helhetsperspektiv.

Nedstängningar av samhällen och en igenbommad världsekonomi får fler effekter än bara minskad spridning av viruset. Jobbrist och försämrad psykisk hälsa hos befolkningen är allvarliga effekter av kampen mot covid-19 i t.ex. Europa. I områden där WFP verkar är hungersnöd en allvarlig effekt av samhällsnedstängningar. Beasley säger i DN-intervjun:

Ett tusen personer har dött i covid-19 medan en miljon människor kastades in i allvarlig, akut matbrist i bara en enda nigeriansk stad, Kano.

I DN får fler uttala sig om priset, bland annat professorn i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet Peter Wallensteen:

Det här är en markering av vikten av internationellt samarbete, hunger är ett globalt problem och kan bara lösas med globala insatser. Nobelkommittén fick också in FN:s hållbarhetsmål där det ingår att hunger ska avskaffas till 2030.

Utöver covid-19 så är krig ett annat hot mot livsmedelsförsörjning och minskad hunger. Det är framför allt därför WFP tilldelas fredspriset. Ett utdrag är den norska nobelkommitténs motivering lyder:

För dess försök att bekämpa svält och för att de är en drivande kraft i försöken att förhindra användandet av svält som vapen i krig och konflikter.

Omslaget till Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol.

Jag kommer att tänka på Biafra när jag läser om detta. En av sensommarens starkaste läsupplevelser var nämligen Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol som handlar om just kampen för Biafras självständighet från Nigeria och den hungersnöd som påtvingades den nyblivna nationen av konfiktens motpart. Läs den, om du inte redan gjort det!

En viktig påminnelse är att du inte behöver vara en FN-organisation för att skapa förändring. Den svenska greven och piloten Carl Gustaf von Rosen flög till exempel hjälpsändningar under Biafrakriget, och diplomaterna Harald Edelstam och Tapani Brotherus gömde politiska flyktingar i sina chilenska hem, trots att det gick emot deras uppdragsgivares (Sverige och Finland) önskemål. Man gör vad man kan, man strävar på, och man finner tröst och mod att fortsätta på olika håll. Jag brukar ofta falla tillbaka till Stig Dagermans kända dagsedel En broder mer när jag behöver stämma av min moraliska kompass och finna styrka och mod att fortsätta:

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Stig Dagermans dagsedlar publicerades i tidningen Arbetaren 1944-1954 som kommentarer till dagsaktuella händelser. De är mycket läsvärda, precis som tidningen Arbetaren som ni gärna får teckna prenumeration på. Ett välkommet avbrott från en nyhetsvardag av näringslivsrapporter där i stället arbetares villkor och vardag skildras.

Bibliotek och hunger

En annan viktig personlig insats du kan göra för en bättre värld, om du nu inte är pilot eller diplomat, är att bilda och utbilda dig. Kunskap ligger till grund för de flesta beslut som fattas och skapar också en bättre förståelse för omvärlden och hur saker hänger ihop.

Ett av bibliotekens viktigaste uppdrag för att uppnå målen i FN:s Agenda 2030 (som Peter Wallensteen hänvisar till i citatet längre upp i texten) är att sprida kunskap – inte bara om de globala målen i sig utan om allt. I Sverige är tillgången till allmänna bibliotek god och de är också öppna för alla, utan extra kostnad (vi betalar för detta ymnighetshorn av kunskap via skattsedeln). Tillgången till bibliotek (och för all del utbildning eller internet!) ser annorlunda ut i andra delar av världen. IFLA:s Library Map of the World samlar statistik över det globala biblioteksväsendet.

Library Map of the World samlas även SDG stories, berättelser om hur bibliotek på olika håll i världen bidrar till att uppfylla FN:s Agenda 2030. SDG är en förkortning av Sustainable Development Goals, som i Sverige ofta brukar kallas de globala målen. Exempel på hur bibliotek kan bidra till att minska hunger finns från Sydafrika och Rumänien, där bibliotek har samarbetat med lantbrukare för att samla och sprida information som hjälper lantbrukarna att fatta kloka och hållbara beslut. Det kan t.ex. röra sig om bevakning av priser på grödor eller att skriva ansökningar om jordbruksbidrag. Från Sydafrika finns också ett exempel på en biblioteksledd gemensam trädgård:

[T]he Msunduzi Municipal Library Services launched the project “One House, One Library Garden” to help residents plant community gardens and grow their food. Thus, providing a more cost-effective and sustainable alternative to the local market’s high prices.

Återigen – det lilla och det stora. Från att söka jordbruksbidrag till att odla soppgrönsaker. Biblioteket har en roll som kunskapscentral och som mötesplats.

Jag själv är verksam vid ett universitetsbibliotek där soppgrönsaker och jordbruksbidrag känns som fjärran företeelser att fördjupa sig i. Däremot ser jag hur vi kan bidra till uppfyllandet av Agenda 2030 genom att till exempel förorda öppen publicering av forskning och forskningdata så att vår lokalt producerade kunskap blir globalt tillgänglig. Kunskap är en nyckel för att uppnå alla sjutton mål FN har ställt upp!

Ett annat gott universitetsbiblioteksexempel är SLU, som sammanställt en sida med publikationer som anknyter till något av de sjutton målen. Imponerande, pedagogiskt och framsynt!

Vill du läsa mer om biblioteken och Agenda 2030 så kan du läsa kapitlet jag skrev i Den femte statsmakten (en av rapporterna som var underlag för förslaget till nationell biblioteksstrategi) – kapitel 4, s. 87. Du kan också läsa på IFLA:s sidor om bibliotek och hållbar utveckling.

Vill göra mer kring biblioteken och Agenda 2030 så får du gärna engagera dig i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotek och Agenda 2030.

Bokrecension: Den första kvinnan av Lotta Lundberg

Bokrecension av Den första kvinnan av Lotta Lundberg. Alla bilder tagna från Unsplash.

Provar ett nytt grepp för bokrecension, med inspiration från mitt Tumblrflöde. Jag har skaffat Goodreads under sommaren. Jag vet att det ägs av Amazon och att det inte är lysande, har dock fått väldigt många bra boktips där.

Rekommenderar att läsa Den första kvinnan av Lotta Lundberg. Svårt att skilja på upp och ner, rätt och fel efteråt. Jag blev också oväntat berörd av passagen om hur kokain får andningsvägarna att öppnas upp och ge luft till kroppen på ett alldeles överväldigande sätt. Jag är inte imponerad av droger, men detta att ha fria luftvägar är något jag tror att jag aldrig kommer uppleva igen.

Konferens på distans – en rapport med några funderingar

Förra veckan deltog jag i ett par konferenser som på grund av corona på kort varsel varit tvungna att lägga om till digitalt format. Jag skrev ursprungligen detta inlägg på UUB:s interna blogg för att dela några intryck från konferenserna som inspiration till hur vi skulle kunna göra liknande evenemang i framtiden eftersom vi också arrangerar konferenser och seminarier då och då. Även om tiden efter corona kommer att möjliggöra att vi ses fysiskt igen så kan det ju ibland (t.ex. av klimatskäl) vara bra att fundera på hur evenemang helt eller delvis kan flytta över i det digitala. Postar det även här för att ha en bra logg över mina goda idéer (hehe).

Först ut var Svensk biblioteksförenings Hållbara samhällen och bibliotek som sändes live från Malmö. Konferensen arrangerades som en ersättning till Biblioteksdagarna som varje år äger rum i samband med föreningens årsmöte. För att bara äga rum under en dag så var programmet ganska digert: 15-20 minuter långa presentationer varvades med 25-30 minuter långa paneldiskussioner. Flera kortare pauser à 10 minuter var inlagda i programmet och därtill fanns en lunchpaus à en timme och en fikapaus på eftermiddagen à 25 minuter.

Lärdom: Jämfört med Biblioteksdagarna 2018 och 2019 (filmer här) så var de digitala programpunkterna betydligt kortare.

Inramningen till konferensen var sändning från en studiomiljö i Malmö där föreningens utredare Karin Martinsson och moderatorn Anders Mildner satt och agerade konferencierer. Föreläsarna satt ofta i hem- eller kontorsmiljö och därför tyckte jag att det blev väldigt snyggt och proffsigt av att själva inramningen var i studiomiljö. Det tog bort känslan av att en bara satt i ett vanligt videosamtal, ungefär som känslan mellan att diskutera med kollegor i ett vanligt fikarum med kaffemaskin jämfört med att diskutera med kollegor på en stående konferensfikapaus med cateringfika.

Lärdom: Att lägga ner arbete på konferensmiljön skapar mer evenemangskänsla och ökar engagemanget och intresset för evenemanget. Det är roligare att ta del av något där en vet att arrangören ansträngt sig, då vill en anstränga sig i gengäld.

Föreläsarna som deltog satt på flera håll i världen: Chennai, Berlin, Köpenhamn, Barcelona, Kalifornien samt flera platser i Sverige. Priyanka Mohan från MSSRF talade om kunskapsdelning av vetenskapliga resultat via folkbibliotek i indiska landsbygdssamhällen, en klar koppling till Agenda 2030 och för på UUB en viktig signal om hur viktigt det är att forskningsresultat publiceras öppet. Johanna Havemann talade om open science i Afrika och nämnde bl.a. hur afrikansk forskning inte får samma genomslag som europeisk eller amerikansk. Hon fick en intressant fråga om Plan S och open access och en del av svaret var att en jämlik kunskapsdelning globalt möjliggörs framför allt av grön OA. Kris de Decker talade om digitala tjänster och energiförbrukning, något som knyter an till hållbarhetsmål nr 7. Visst sparar vi in mycket klimatpåverkan genom att inte resa, men vi behöver också fundera över hur mycket energi som går åt när vi använder allt fler och allt mer digitala tjänster. Nina Simon föreläste om omorganisation av kulturinstitutioner (inklusive bibliotek) och hur vi kan hålla oss relevanta för oss själva, vår omgivning och samhället. Hon tryckte på att vi behöver fokusera på vad vi har för tillgångar i stället för vad vi saknar och sade också ”släpp in nya röster! Nytt ledarskap! Alla har all rätt att vara kreativa och delaktiga” (citerat från twitterreferat) Det här tror jag verkligen är något vi kan lära oss av.

Jag skulle prata mer om föreläsningarnas innehåll, men för att återgå till genomförande-fokus så var det mest noterbara bredden på föreläsarna, både geografiskt och ämnesmässigt. Trots olika förutsättningar och tidszoner så fungerade programmet utmärkt.

Lärdom: Internationellt samtal och samverkan är fullt möjligt utan flygresor. En genomarbetad digital konferensmiljö kan utan problem möjliggöra internationella keynotes och föredrag.

Kommunikation med och mellan deltagare var nog den största utmaningen. Konferensen sändes via Zoom men funktionerna skilde sig från de funktioner vi till vardags ser i Zoomappen: deltagarnas möjlighet att kommunicera var begränsade till en kanal för chatt och en kanal för Q&A. Vi kunde inte se någon lista på vilka andra som deltog i konferensen och vi hade inte bild eller ljud från deltagare. Chatten användes väldigt sparsamt för allmänna frågor och meddelanden. Jag provade inte att skriva något själv så jag är osäker på begränsningarna. I Q&A-kanalen kunde vi ställa frågor till föreläsarna och de togs sedan upp av moderatorerna. Det kan förstås ha inneburit att inte alla frågor kom med för jag tror att bara de som ställdes i sändning dök upp i kanalen för samtliga deltagare.

Lärdom: En Q&A-kanal som modereras av någon annan än föreläsaren är ett bra sätt att fånga upp frågor från en digital publik. Funktionen för olika interaktionskanaler behöver förklaras i början av sändningen/mötet. (Denna lärdom drog vi ju också på vårt eget personalmöte.)

Interaktion skedde också via sociala medier, jag följde den kontinuerligt på twitter under taggen #SvBibLive. Det var nog denna funktion som i störst mån ersatte mellansnacket på fikapauserna för mig. Biblioteksföreningen hade en person som under hela dagen livetwittrade under konferensen.

Lärdom: Organisera närvaro på sociala medier på förhand: bestäm en hashtagg och se till att någon kontinuerligt twittrar och re-twittrar inlägg om konferensen. Konversation på sociala medier går bortom Q&A-funktionen och skapar både referat och diskussion om konferensens innehåll.

Den andra konferensen jag deltog i innebar framför allt att jag deltog i en workshop om crowdsourcingverktyget Zooniverse. Den anordnades av Digikult som ställt in/om årets konferens i Göteborg till att innefatta filmade föreläsningar under hela veckan i stället för ett liveprogram. Undantaget var just denna workshop, Crowdsourcing cultural heritage collections with the Zooniverse Project Builder, som hölls av Samantha Blickham på Zooniverse. Hon sände från Kalifornien och upplägget var en timme föreläsning, en halvtimmes paus, en timme fortsatt föreläsning. Även denna workshop sändes via Zoom, c:a 15 deltagare var med och frågor kunde ställas kontinuerligt till Blickham i chatten. Hon höll koll på chatten under sin föreläsning och besvarade dem när de dök upp.

Vid några tillfällen efterlyste hon frågor om det hon nyss berättat och hade sedan en liten paus för att vänta in eventuella frågor i chatten. Samtalsmässigt kändes det lite krystat med en paus, men det var en bra lösning eftersom det tar längre tid att formulera en fråga än att räcka upp en hand. Det märktes att hon hade tidigare erfarenhet av att lyfta över en fysisk workshopsituation till det digitala mediet och det var ett bra exempel på hur den digitala samtalsmiljön skiljer sig från den fysiska. Nackdelen med formatet var att workshopen snarare blev föreläsning och Q&A istället för att deltagarna satt och pysslade med ett Zooniverseprojekt på plats. Jag misstänker att det här är en situation som alla undervisare på UUB känner igen (det är liksom svårare att hjälpa med databassökningar när en inte kan glida runt i datasalen och kika över axeln på studenterna) och har utarbetat kreativa lösningar på.

Lärdom: Ett konferensprogram behöver inte sändas live utan kan bestå av inspelade föreläsningar. Då behöver en dock fundera på hur konferenssynergier, t.ex. samtal och möten, kan skapas i samband med videoerna.

Lärdom: Workshop och andra interaktiva konferensdelar kan genomföras även digitalt, men programmet och innehållet måste omarbetas för att passa det digitala formatet. En får prova sig fram!

Diskussionen i internbloggens kommentarsfält fick mig också att fundera på om den digitala omställningen kan leda till en permanent omställning till mer digitalt. Ergo granskade flygresorna på Uppsala universitet 2019 och frågade bl.a. ”storflygarna” om varför de behöver flyga. Jag tycker att de har bra poänger, t.ex. detta svar från professor Tord Ekelöf på frågan om UU skulle införa restriktioner för flygande:

– Om det skulle gälla antal resor per individ och ej vara behovsprövat så skulle det bara vara att blunda för problemet. Vi måste hitta en hållbar lösning, vi måste ut i världen för att lösa problemet och min forskning ligger väldigt nära lösningen.
Jag har ett förslag på åtgärd: det händer ofta att jag måste resa hem för att delta i ledningssammanträden. Uppsala universitet måste införa en kultur där vi som forskar vid andra laboratorier kan delta via länk och inte behöver resa hem. Det skulle minska mitt resande något, kanske tio till tjugo procent.

Min fetstil och jag tycker att det är intressant att Tord Ekelöf ser att han kan vara verksam professor vid UU även om han befinner sig någon annanstans i världen (det leder mig till intressanta reflektioner om digital/fysisk plats, organisatorisk tillhörighet, internationalisering av UU etc.) och att UU:s förändrade mötesvanor kan vara viktigare ändringar än att ha flygpolicyer. Behovsprövningen för resor kanske kan ske genom att det inför varje ev. resa görs en klimatanalys (typ som att göra en budget för resan, fast en klimatbudget).

Ett annat bra förslag på temat är den motion som svenska och norska biblioteksföreningarnas generalsekreterare skickade in till IFLA:s årsmöte om att ändra organisationsformerna för den årliga WLIC-konferensen. Många av IFLA:s sektioner har under våren haft onlinemöten istället för träffar p.g.a. coronasituationen och så vitt jag hört så har det gått bra. Detta kunde vara en intressant modell att prova för många andra organisationer också – kanske kan lokala DH-organisationer (t.ex. de olika medlemmarna i EADH) träffas regionalt (kortare restider = tåg möjligt) och begå paneuropeisk konferens digitalt?

Det var i korthet de tankar jag fick med mig från veckans konferenser. Mycket av det tangerar sådant vi redan funderat kring på olika håll i organisationen. Mitt största medskick är att inte bara se detta som en coronaanpassning utan som ett utvecklingsarbete för att se till att vi gör allt vi kan för att skapa ett hållbart samhälle. Vissa delar av det nya normala är här för att stanna. Jag tror att bibliotekariers digitala kompetens är oumbärlig för att våra olika sektorer (t.ex. universitet) ska hålla kvar de digitala positionerna även när coronasituationen lugnat ner sig.

Du behöver inte godkänna någonting

Jag flyttar snart och ska beställa bredband från Telia. Tro inte att det är något jag vill – jag har varit mycket nöjd med Bahnhof och grämer mig verkligen över att min nya hyresrätt är låst till Telia som bredbandsleverantör. Hur som helst, jag genomgår Teliabeställningen och det sista steget är denna ruta:

Här börjar jag klicka i alla rutor eftersom det verkar som om godkännande är ett krav för att bekräfta beställningen. Som användare ställs jag inför ett godkännande snarare än ett ja eller nej-val och det jag verkligen vill som beställare att den gråa Bekräfta beställning-rutan ska bli grön så att jag inte blir utan internet i min nya bostad. Som tur är hajar jag till innan jag stressat igenom beställningen (det är så mycket som ska fixas och beställas inför en flytt, en dras lätt med!) och inser att det faktiskt räcker med att klicka i den nedersta rutan för att genomföra beställningen, som bilden nedan visar.

Vilseledande? Ja, tycker jag, lite. Kanske räknar Telia bara med att jag som kund ska rutinklicka mig igenom beställningen och att det faktiskt är mitt eget fel om jag inte läser igenom ordentligt. Samtidigt så tänker jag att det vore rimligare om detta val faktiskt framställdes som en val; inte en ruta att klicka utan två rutor där ett svar är obligatoriskt. Då får opt-in en faktiskt mening i sammanhanget.

Jag tänker att en kund som inte är jag kanske saknar både den digitala kunskap och den kunskap om dataskydd, personlig integritet och GDPR som behövs för att göra en värdering av beställningsformuläret. Jag upplever att människor – och för övrigt också den teknik vi har tillgång till i vardagen – strävar efter ett så simpelt peka klicka beställa-förfarande som möjligt vid beställande av tjänster och varor. Alla saker är dock inte enkla och om vi accepterar att samhället är komplext så är det nog värt att ha opt-in som standardalternativ i stället för ett vilseledande klicka i godkännande, rutan blir grön-formulär vid beställning.

För övrigt så gick jag in på Mina sidor direkt efter beställningen och fick genast följande pop-up som täckte hela skärmen:

Om jag när som helst kan ändra mitt svar på Mitt Telia så är detta uppenbart inte obligatoriskt. Observera dock att jag inte kan skicka in ett nej-svar (Skicka svar-knappen är grå) utan bara välja att svara senare. Jag förstår att Telia är väldigt angelägna om att lagra min värdefulla trafikdata men det här börjar likna tjatsex. >:C

Gick in på Mitt Telia för att kolla in hur formuläret där såg ut. Samtycke om datalagring finns ganska många klick bort under Mitt Telia > Kontaktuppgifter > Samtycke för trafikdata > Inställningar. Det är alltså något knepigare att uppdatera sina svar (som det heter i den här ingången) om man vill opta ut än den flagranta pop-upen som ”saknar mina svar” första gången jag loggar in.

Lite kudos ska Telia ändå ha för att de viger en hel flik åt mina rättigheter Mitt Telia > Kontaktuppgifter >  Mina rättigheter  > Inställningar > Gå till mina rättigheter, även om den sidan ligger ännu ett klick längre bort än opt-out (eller opt-in) för trafikdatalagring. Där informerar de om och erbjuder tjänster kring relevanta saker som din rätt till radering, tillgång, begränsning, dataportabilitet, m.m.

Jag tänker att dessa rättigheter sammantaget är en större hjälp i att navigera det digitala samhället som privatperson än personliga erbjudanden om streamingtjänster och dylikt är. Därför tycker jag generellt att det vore mer relevant att informera om användarens rättigheter än dess möjligheter till reklam redan i beställningsformuläret.

Telia verkar inte hålla med, de tycker förmodligen det är en dålig marknadsidé. Det är därför jag föredrar Bahnhof.

Om du är intresserad av frågor kring personlig integritet och dataskydd så kan du t.ex. engagera dig i föreningarna Dataskydd.net, DFRi (Föreningen för digitala fri- och rättigheter) och noyb.eu (None of Your Business). Om du är bibliotekarie kan jag också rekommendera kurserna på Digiteket – eventuellt tillkommer fler kurser om personlig integritet och dataskydd inom kort!

Mayday

Majdag och maj månads första bok. Hade läst en förklenande recension och väntade mig således något mycket tråkigare än det jag fann. Jag är ganska nöjd. Denna uppföljande roman till Tjänarinnans berättelse ger en ny mening till begreppet in it for the long run.

Att låta sin impulsiva revolutionär ta ett djupt andetag och betrakta framtiden som ett parti schack är mycket svårt för mig eftersom jag har ett mycket begränsat tålamod. Det är emellertid en dygd som jag skulle ha väldigt stor nytta av i dagsläget, så att jag tog mig an denna roman just nu är i sanning en av ödets lyckliga nycker (en annan nyck i samma kategori är att jag under coronakrisen läst Rebecca Solnits otippat passande Hope in the Dark). Jag är tacksam för detta. Tacksamheten är mestadels riktad till mig själv as I soldier on, I soldier on.

Det jag inte gillade med boken var sättningen – bedrövligt typsnitt.

Junimåne.

Gileads döttrar och en annan dotter i en stickig men mysig klänning från Indiska.

Gileads döttrar och en annan dotter i en stickig men mysig klänning från Indiska.