Författararkiv: Karolina

Konferens på distans – en rapport med några funderingar

Förra veckan deltog jag i ett par konferenser som på grund av corona på kort varsel varit tvungna att lägga om till digitalt format. Jag skrev ursprungligen detta inlägg på UUB:s interna blogg för att dela några intryck från konferenserna som inspiration till hur vi skulle kunna göra liknande evenemang i framtiden eftersom vi också arrangerar konferenser och seminarier då och då. Även om tiden efter corona kommer att möjliggöra att vi ses fysiskt igen så kan det ju ibland (t.ex. av klimatskäl) vara bra att fundera på hur evenemang helt eller delvis kan flytta över i det digitala. Postar det även här för att ha en bra logg över mina goda idéer (hehe).

Först ut var Svensk biblioteksförenings Hållbara samhällen och bibliotek som sändes live från Malmö. Konferensen arrangerades som en ersättning till Biblioteksdagarna som varje år äger rum i samband med föreningens årsmöte. För att bara äga rum under en dag så var programmet ganska digert: 15-20 minuter långa presentationer varvades med 25-30 minuter långa paneldiskussioner. Flera kortare pauser à 10 minuter var inlagda i programmet och därtill fanns en lunchpaus à en timme och en fikapaus på eftermiddagen à 25 minuter.

Lärdom: Jämfört med Biblioteksdagarna 2018 och 2019 (filmer här) så var de digitala programpunkterna betydligt kortare.

Inramningen till konferensen var sändning från en studiomiljö i Malmö där föreningens utredare Karin Martinsson och moderatorn Anders Mildner satt och agerade konferencierer. Föreläsarna satt ofta i hem- eller kontorsmiljö och därför tyckte jag att det blev väldigt snyggt och proffsigt av att själva inramningen var i studiomiljö. Det tog bort känslan av att en bara satt i ett vanligt videosamtal, ungefär som känslan mellan att diskutera med kollegor i ett vanligt fikarum med kaffemaskin jämfört med att diskutera med kollegor på en stående konferensfikapaus med cateringfika.

Lärdom: Att lägga ner arbete på konferensmiljön skapar mer evenemangskänsla och ökar engagemanget och intresset för evenemanget. Det är roligare att ta del av något där en vet att arrangören ansträngt sig, då vill en anstränga sig i gengäld.

Föreläsarna som deltog satt på flera håll i världen: Chennai, Berlin, Köpenhamn, Barcelona, Kalifornien samt flera platser i Sverige. Priyanka Mohan från MSSRF talade om kunskapsdelning av vetenskapliga resultat via folkbibliotek i indiska landsbygdssamhällen, en klar koppling till Agenda 2030 och för på UUB en viktig signal om hur viktigt det är att forskningsresultat publiceras öppet. Johanna Havemann talade om open science i Afrika och nämnde bl.a. hur afrikansk forskning inte får samma genomslag som europeisk eller amerikansk. Hon fick en intressant fråga om Plan S och open access och en del av svaret var att en jämlik kunskapsdelning globalt möjliggörs framför allt av grön OA. Kris de Decker talade om digitala tjänster och energiförbrukning, något som knyter an till hållbarhetsmål nr 7. Visst sparar vi in mycket klimatpåverkan genom att inte resa, men vi behöver också fundera över hur mycket energi som går åt när vi använder allt fler och allt mer digitala tjänster. Nina Simon föreläste om omorganisation av kulturinstitutioner (inklusive bibliotek) och hur vi kan hålla oss relevanta för oss själva, vår omgivning och samhället. Hon tryckte på att vi behöver fokusera på vad vi har för tillgångar i stället för vad vi saknar och sade också ”släpp in nya röster! Nytt ledarskap! Alla har all rätt att vara kreativa och delaktiga” (citerat från twitterreferat) Det här tror jag verkligen är något vi kan lära oss av.

Jag skulle prata mer om föreläsningarnas innehåll, men för att återgå till genomförande-fokus så var det mest noterbara bredden på föreläsarna, både geografiskt och ämnesmässigt. Trots olika förutsättningar och tidszoner så fungerade programmet utmärkt.

Lärdom: Internationellt samtal och samverkan är fullt möjligt utan flygresor. En genomarbetad digital konferensmiljö kan utan problem möjliggöra internationella keynotes och föredrag.

Kommunikation med och mellan deltagare var nog den största utmaningen. Konferensen sändes via Zoom men funktionerna skilde sig från de funktioner vi till vardags ser i Zoomappen: deltagarnas möjlighet att kommunicera var begränsade till en kanal för chatt och en kanal för Q&A. Vi kunde inte se någon lista på vilka andra som deltog i konferensen och vi hade inte bild eller ljud från deltagare. Chatten användes väldigt sparsamt för allmänna frågor och meddelanden. Jag provade inte att skriva något själv så jag är osäker på begränsningarna. I Q&A-kanalen kunde vi ställa frågor till föreläsarna och de togs sedan upp av moderatorerna. Det kan förstås ha inneburit att inte alla frågor kom med för jag tror att bara de som ställdes i sändning dök upp i kanalen för samtliga deltagare.

Lärdom: En Q&A-kanal som modereras av någon annan än föreläsaren är ett bra sätt att fånga upp frågor från en digital publik. Funktionen för olika interaktionskanaler behöver förklaras i början av sändningen/mötet. (Denna lärdom drog vi ju också på vårt eget personalmöte.)

Interaktion skedde också via sociala medier, jag följde den kontinuerligt på twitter under taggen #SvBibLive. Det var nog denna funktion som i störst mån ersatte mellansnacket på fikapauserna för mig. Biblioteksföreningen hade en person som under hela dagen livetwittrade under konferensen.

Lärdom: Organisera närvaro på sociala medier på förhand: bestäm en hashtagg och se till att någon kontinuerligt twittrar och re-twittrar inlägg om konferensen. Konversation på sociala medier går bortom Q&A-funktionen och skapar både referat och diskussion om konferensens innehåll.

Den andra konferensen jag deltog i innebar framför allt att jag deltog i en workshop om crowdsourcingverktyget Zooniverse. Den anordnades av Digikult som ställt in/om årets konferens i Göteborg till att innefatta filmade föreläsningar under hela veckan i stället för ett liveprogram. Undantaget var just denna workshop, Crowdsourcing cultural heritage collections with the Zooniverse Project Builder, som hölls av Samantha Blickham på Zooniverse. Hon sände från Kalifornien och upplägget var en timme föreläsning, en halvtimmes paus, en timme fortsatt föreläsning. Även denna workshop sändes via Zoom, c:a 15 deltagare var med och frågor kunde ställas kontinuerligt till Blickham i chatten. Hon höll koll på chatten under sin föreläsning och besvarade dem när de dök upp.

Vid några tillfällen efterlyste hon frågor om det hon nyss berättat och hade sedan en liten paus för att vänta in eventuella frågor i chatten. Samtalsmässigt kändes det lite krystat med en paus, men det var en bra lösning eftersom det tar längre tid att formulera en fråga än att räcka upp en hand. Det märktes att hon hade tidigare erfarenhet av att lyfta över en fysisk workshopsituation till det digitala mediet och det var ett bra exempel på hur den digitala samtalsmiljön skiljer sig från den fysiska. Nackdelen med formatet var att workshopen snarare blev föreläsning och Q&A istället för att deltagarna satt och pysslade med ett Zooniverseprojekt på plats. Jag misstänker att det här är en situation som alla undervisare på UUB känner igen (det är liksom svårare att hjälpa med databassökningar när en inte kan glida runt i datasalen och kika över axeln på studenterna) och har utarbetat kreativa lösningar på.

Lärdom: Ett konferensprogram behöver inte sändas live utan kan bestå av inspelade föreläsningar. Då behöver en dock fundera på hur konferenssynergier, t.ex. samtal och möten, kan skapas i samband med videoerna.

Lärdom: Workshop och andra interaktiva konferensdelar kan genomföras även digitalt, men programmet och innehållet måste omarbetas för att passa det digitala formatet. En får prova sig fram!

Diskussionen i internbloggens kommentarsfält fick mig också att fundera på om den digitala omställningen kan leda till en permanent omställning till mer digitalt. Ergo granskade flygresorna på Uppsala universitet 2019 och frågade bl.a. ”storflygarna” om varför de behöver flyga. Jag tycker att de har bra poänger, t.ex. detta svar från professor Tord Ekelöf på frågan om UU skulle införa restriktioner för flygande:

– Om det skulle gälla antal resor per individ och ej vara behovsprövat så skulle det bara vara att blunda för problemet. Vi måste hitta en hållbar lösning, vi måste ut i världen för att lösa problemet och min forskning ligger väldigt nära lösningen.
Jag har ett förslag på åtgärd: det händer ofta att jag måste resa hem för att delta i ledningssammanträden. Uppsala universitet måste införa en kultur där vi som forskar vid andra laboratorier kan delta via länk och inte behöver resa hem. Det skulle minska mitt resande något, kanske tio till tjugo procent.

Min fetstil och jag tycker att det är intressant att Tord Ekelöf ser att han kan vara verksam professor vid UU även om han befinner sig någon annanstans i världen (det leder mig till intressanta reflektioner om digital/fysisk plats, organisatorisk tillhörighet, internationalisering av UU etc.) och att UU:s förändrade mötesvanor kan vara viktigare ändringar än att ha flygpolicyer. Behovsprövningen för resor kanske kan ske genom att det inför varje ev. resa görs en klimatanalys (typ som att göra en budget för resan, fast en klimatbudget).

Ett annat bra förslag på temat är den motion som svenska och norska biblioteksföreningarnas generalsekreterare skickade in till IFLA:s årsmöte om att ändra organisationsformerna för den årliga WLIC-konferensen. Många av IFLA:s sektioner har under våren haft onlinemöten istället för träffar p.g.a. coronasituationen och så vitt jag hört så har det gått bra. Detta kunde vara en intressant modell att prova för många andra organisationer också – kanske kan lokala DH-organisationer (t.ex. de olika medlemmarna i EADH) träffas regionalt (kortare restider = tåg möjligt) och begå paneuropeisk konferens digitalt?

Det var i korthet de tankar jag fick med mig från veckans konferenser. Mycket av det tangerar sådant vi redan funderat kring på olika håll i organisationen. Mitt största medskick är att inte bara se detta som en coronaanpassning utan som ett utvecklingsarbete för att se till att vi gör allt vi kan för att skapa ett hållbart samhälle. Vissa delar av det nya normala är här för att stanna. Jag tror att bibliotekariers digitala kompetens är oumbärlig för att våra olika sektorer (t.ex. universitet) ska hålla kvar de digitala positionerna även när coronasituationen lugnat ner sig.

Du behöver inte godkänna någonting

Jag flyttar snart och ska beställa bredband från Telia. Tro inte att det är något jag vill – jag har varit mycket nöjd med Bahnhof och grämer mig verkligen över att min nya hyresrätt är låst till Telia som bredbandsleverantör. Hur som helst, jag genomgår Teliabeställningen och det sista steget är denna ruta:

Här börjar jag klicka i alla rutor eftersom det verkar som om godkännande är ett krav för att bekräfta beställningen. Som användare ställs jag inför ett godkännande snarare än ett ja eller nej-val och det jag verkligen vill som beställare att den gråa Bekräfta beställning-rutan ska bli grön så att jag inte blir utan internet i min nya bostad. Som tur är hajar jag till innan jag stressat igenom beställningen (det är så mycket som ska fixas och beställas inför en flytt, en dras lätt med!) och inser att det faktiskt räcker med att klicka i den nedersta rutan för att genomföra beställningen, som bilden nedan visar.

Vilseledande? Ja, tycker jag, lite. Kanske räknar Telia bara med att jag som kund ska rutinklicka mig igenom beställningen och att det faktiskt är mitt eget fel om jag inte läser igenom ordentligt. Samtidigt så tänker jag att det vore rimligare om detta val faktiskt framställdes som en val; inte en ruta att klicka utan två rutor där ett svar är obligatoriskt. Då får opt-in en faktiskt mening i sammanhanget.

Jag tänker att en kund som inte är jag kanske saknar både den digitala kunskap och den kunskap om dataskydd, personlig integritet och GDPR som behövs för att göra en värdering av beställningsformuläret. Jag upplever att människor – och för övrigt också den teknik vi har tillgång till i vardagen – strävar efter ett så simpelt peka klicka beställa-förfarande som möjligt vid beställande av tjänster och varor. Alla saker är dock inte enkla och om vi accepterar att samhället är komplext så är det nog värt att ha opt-in som standardalternativ i stället för ett vilseledande klicka i godkännande, rutan blir grön-formulär vid beställning.

För övrigt så gick jag in på Mina sidor direkt efter beställningen och fick genast följande pop-up som täckte hela skärmen:

Om jag när som helst kan ändra mitt svar på Mitt Telia så är detta uppenbart inte obligatoriskt. Observera dock att jag inte kan skicka in ett nej-svar (Skicka svar-knappen är grå) utan bara välja att svara senare. Jag förstår att Telia är väldigt angelägna om att lagra min värdefulla trafikdata men det här börjar likna tjatsex. >:C

Gick in på Mitt Telia för att kolla in hur formuläret där såg ut. Samtycke om datalagring finns ganska många klick bort under Mitt Telia > Kontaktuppgifter > Samtycke för trafikdata > Inställningar. Det är alltså något knepigare att uppdatera sina svar (som det heter i den här ingången) om man vill opta ut än den flagranta pop-upen som ”saknar mina svar” första gången jag loggar in.

Lite kudos ska Telia ändå ha för att de viger en hel flik åt mina rättigheter Mitt Telia > Kontaktuppgifter >  Mina rättigheter  > Inställningar > Gå till mina rättigheter, även om den sidan ligger ännu ett klick längre bort än opt-out (eller opt-in) för trafikdatalagring. Där informerar de om och erbjuder tjänster kring relevanta saker som din rätt till radering, tillgång, begränsning, dataportabilitet, m.m.

Jag tänker att dessa rättigheter sammantaget är en större hjälp i att navigera det digitala samhället som privatperson än personliga erbjudanden om streamingtjänster och dylikt är. Därför tycker jag generellt att det vore mer relevant att informera om användarens rättigheter än dess möjligheter till reklam redan i beställningsformuläret.

Telia verkar inte hålla med, de tycker förmodligen det är en dålig marknadsidé. Det är därför jag föredrar Bahnhof.

Om du är intresserad av frågor kring personlig integritet och dataskydd så kan du t.ex. engagera dig i föreningarna Dataskydd.net, DFRi (Föreningen för digitala fri- och rättigheter) och noyb.eu (None of Your Business). Om du är bibliotekarie kan jag också rekommendera kurserna på Digiteket – eventuellt tillkommer fler kurser om personlig integritet och dataskydd inom kort!

Mayday

Majdag och maj månads första bok. Hade läst en förklenande recension och väntade mig således något mycket tråkigare än det jag fann. Jag är ganska nöjd. Denna uppföljande roman till Tjänarinnans berättelse ger en ny mening till begreppet in it for the long run.

Att låta sin impulsiva revolutionär ta ett djupt andetag och betrakta framtiden som ett parti schack är mycket svårt för mig eftersom jag har ett mycket begränsat tålamod. Det är emellertid en dygd som jag skulle ha väldigt stor nytta av i dagsläget, så att jag tog mig an denna roman just nu är i sanning en av ödets lyckliga nycker (en annan nyck i samma kategori är att jag under coronakrisen läst Rebecca Solnits otippat passande Hope in the Dark). Jag är tacksam för detta. Tacksamheten är mestadels riktad till mig själv as I soldier on, I soldier on.

Det jag inte gillade med boken var sättningen – bedrövligt typsnitt.

Junimåne.

Gileads döttrar och en annan dotter i en stickig men mysig klänning från Indiska.

Gileads döttrar och en annan dotter i en stickig men mysig klänning från Indiska.

Spatiality

The bigness of the world is redemption. Despair compresses you into a small space, and a depression is literally a hollow in the ground. To dig deeper into the self, to go underground, is sometimes necessary, but so is the other route of getting out of yourself, into the larger world, into the openness in which you need not clutch your story and your troubles so tightly to your chest. Being able to travel both ways matters, and sometimes the way back into the heart of the question begins by going outward and beyond. This is the expansiveness that sometimes comes literally in a landscape or that tugs you out of yourself in a story.

Rebecca Solnit, The Faraway Nearby

Region Sörmlands lärresurs om upphovsrätt och bibliotek

Biblioteksutveckling Sörmland (en del av Region Sörmland) har inom Digitalt först-satsningen producerat en interaktiv lärresurs om upphovsrätt och bibliotek. Lärresursen är uppbyggd kring en föreläsning de spelade in med mig på Uppsala stadsbibliotek i september. För att kolla in detta episka mästerverk, klicka på bilden nedan!

Karolina föreläser

”Det här är Karolina Andersdotter!”

IFLA WLIC del 1: Digital humaniora

I augusti ägde den årliga IFLA-konferensen (WLIC) rum i Aten. Jag hade möjligheten att åka dit i sju dagar tack vare ett resestipendium från Svensk biblioteksförening och stöd från min arbetsgivare Uppsala universitetsbibliotek. Följaktligen fokuserade jag därför på att följa de aktiviteter som relaterar till mina ansvarsområden inom dessa två organisationer: informationskunnighet, Agenda 2030 och digital humaniora. Just det här inlägget kommer att handla om samtal och intryck om digital humaniora på WLIC.

Inom IFLA finns det sedan några få år tillbaka en SIG, special interest group, för Digital Humanities/Digital Scholarship (DH/DS). Det dubbla namnet indikerar att begreppen är om inte förvirrande så i alla fall omstridda. Jag själv är t.ex. anställd som bibliotekarie med inriktning mot digitala metoder, något jag översätter till digital scholarship librarian som är en titel som förekommer på en del amerikanska universitetsbibliotek. Arbetsgruppen på mitt bibliotek fokuserar på digitala metoder och verktyg och samtidigt har Uppsala universitet satsat på Digital humaniora Uppsala. Den europeiska forskningsbibliotekorganisationen LIBER kallar sin arbetsgrupp för Digital humanities and digital cultural heritage. Digital humaniora är det begrepp jag kom i kontakt med först. Kanske för att jag själv är humanist, kanske för att digitala metoder varit särskilt omdanande för humanistisk forskning. Oavsett anledning och utan att göra en djupare utläggning om begreppen (jag skulle verkligen, verkligen kunna) kommer jag helt enkelt använda digital humaniora i den här texten.

Den förväntade höjdpunkten inom detta tema var DH/DS-gruppens business meeting. Eftersom gruppen är en SIG så har den ingen standing committee (som sektionerna har) utan istället en convener – i det här fallet Xuemao Wang, bibliotekarie på University of Cincinnati. Det var således han som ledde mötet och vilka andra som skulle närvara var höljt i dunkel tills man faktiskt var där. Så var även fallet med agendan. Mötet inleddes med en presentationsrunda (föredömligt!) och flera för mig bekanta biblioteks-/DH-ansikten var där, bl.a. en från norska nationalbiblioteket (som jag träffat tidigare i somras på ADHO:s Digital Humanities 2019 i Utrecht). Därefter påbörjades en genomgång av en ambitiös enkät gruppens ledning (lite oklart för mig vilka detta var) gjort inför konferensen, som också fortsatt skulle vara öppen efter konferensen. Genomgången var minutiös och tog därför ganska lång tid utan att några särskilda poänger eller slutsatser lyftes fram.

Det som faktiskt var en stor fråga var huruvida SIG:en skulle ansöka om att bli en sektion. SIG:ar är tillfälliga (de inrättas för en period av fyra år) och ska sponsras av en sektion (i det här fallet Knowledge Management-sektionen). Vart fjärde år ska de lämna in en utvärdering till den sponsrande sektionen som tar ställning till om SIG:en ska fortsätta i fyra år till eller inte – eller om det rentav ska föreslås att SIG:en blir en egen sektion. (Det går att läsa mer om SIG-konstruktionen i IFLA:s Rules of Procedure, nr 20.) 2020 är det dags för DH/DS att göra denna utvärdering. För en som faktiskt inte deltagit i DH/DS verksamhet tidigare (trots tappra försök medelst e-post) så kändes denna fråga ytterst perifer. Eftersom IFLA också står inför en omorganisation där antalet sektioner spås bli färre, inte fler, så kan det nog stämma som en bekant på konferensen sade till mig efteråt: They have a snowball’s chance in hell of becoming a section.

Överlag fokuserade mötet alltså väldigt lite på biblioteksverksamhet inom DH/DS och mer på organisationsfrågor. Min bedömning är att bibliotekarier som sysslar med DH/DS till vardags tills vidare bör fokusera på tvärsektoriella forum (t.ex. ADHO, DHN) eller på LIBER:s DH-grupp, som har en mycket mer utvecklad och fokuserad arbetsplan.

Digital humaniora, bibliotek och IFLA:s globala vision

För att sätta digital humaniora i perspektiv till både biblioteks och IFLA:s verksamhet tänkte jag sätta det i relation till en höjdpunkt och en möjlighet ur IFLA:s globala vision.

Höjdpunkt: 4. We embrace digital innovation

The field strongly agrees on the essential role of digital innovations in realising libraries’ potential to enrich society, regardless of how extensively they already can and do use technology.

Något som biblioteksfältet är bra på är att ta till sig nya innovationer och hitta sätt att inkorporera dem i verksamheten så att de når fler. Enligt visionen är vi alla eniga om att det digitala för med sig mer potential än hinder. Vad IFLA:s engagerade skulle behöva göra i en SIG för DH/DS är att utforska de möjligheter inom fältet som en global plattform innebär. Till exempel diskuterades OER (Open Educational Resources) i en av de andra sessionerna jag var på – vad är DH/DS-bibliotekariers roll där? Kan vi hjälpa till att fördela kunskapsresurser tack vare den mängd open science-verktyg som finns? Bibliotek når ju också en bredare allmänhet och en metod som förknippas med digital humaniora är ju crowdsourcing och medborgarforskning. Kan DH/DS vara ett sätt att föra folk- och forskningsbibliotek samman, och genom detta även båda bibliotekstypernas användare, i ett samtal över traditionella användargränser?

 

Möjlighet: 2. We must update our traditional role in the digital age

To support learning, literacy and reading meaningfully in a digital age, libraries must adapt continuously. Services, collections and practices must develop to meet changing user expectations.

En möjlighet som intresset för DH/DS i biblioteksvärlden medför är att inte bara ha specialinriktade bibliotekarier på en arbetsplats utan att också få med alla kollegor på tåget. Digitalt först fyller denna funktion i folkbiblioteksvärlden – hur görs motsvarande insats på forskningsbiblioteken?

Bibliotek måste också se till att vara med i DH/DS-sammanhang på sina respektive högskolor och universitet. Inte bara för att biblioteket behöver profilera sin studie- och forskningsservice genom att erbjuda hjälp med programvara och digitala forskningsmetoder utan också för att vår expertis i biblioteks- och informationsvetenskap är oumbärlig i forskningsprojekt där mycket infomation i nuläget skapas, hanteras, sprid och sparas lite ad hoc. Att vara expert på ett ämne som arkeologi, biokemi eller kulturgeografi innebär inte att man är samtidig expert på informationsorganisation och digitalt bevarande.

Bibliotekarien behövs allra minst som stöd och kan mycket gärna fungera som forskningspartner. I sådana sammanhang kanske biblioteken behöver vara lite bättre på att lean in i de akademiska sammanhangen. Frågan är som denna SIG kan vara med och stärka självförtroendet hos bibliotekarier som letar efter bra samarbetsformer med sina forskare.

Europe I

In post-war Europe, Wrocław, like Viipuri, became a city of refugees. Then, in 2017, it was the site for IFLA’s World Library and Information Congress and at the presentation in Columbus (the previous year) the pronunciation was explained as ”wroc-love”, and exhibiting the positive joy and innovation of Europe – or the European Union, maybe – just like all the pan-European associations and European citizens exhibit.

At the same time, national press and politics seems woefully content to focus on all negative aspects of Europe. Why is this? I would rather everyone read about the partially EU funded metro in Sofia. London’s tube started operations in the mid 19th century. Finally all of Europe is on the same playing field. Because this is a step towards global equality, it brings me joy.

I am currently reading Är vi framme snart? Drömmen om Europa förenta stater by Per Wirtén and so my mind is buzzing with thoughts about Europe and being European. It’s a good read, should be included with every sold inter-rail ticket.

Ring Europaparlamentarikerna och be dem rösta nej till upphovsrättsdirektivet!

Typ alla vet att det är dåligt. I satirprogrammet Svenska nyheter pratade Jesper Rönndahl (en kulturskapare!) i fredags om hur dålig artikel 13 i direktivet är. Tyska Wikipedia stänger ner i ett dygn i protest mot direktivet. Fredagens klimatstrejk i Ålborg fick sin livesändning nedstängd eftersom upphovsrättsskyddad musik spelades i bakgrunden av sändningen.

Om en vecka, den 26 mars, äger omröstningen rum i parlamentet. Parlamentarikerna har då att godkänna eller förkasta förslaget. Jag tycker att du ska ringa till en EU-parlamentariker och be dem rösta nej till direktivet. Jag tycker att du ska ringa i dag och varje dag den här veckan.

Europeiska organisationer för digitala rättigheter, bl. a. EDRi (som de svenska föreningarna DFRI och dataskydd.net är medlemmar eller observatörer i), har på webbsidan Pledge 2019 samlat information om vilka parlamentariker som ännu inte lovat att rösta nej till direktivet.

Webbsidan tillhandahåller en telefonväxel som kopplar dig till parlamentarikerns kontor när du anger ditt nummer. För dig som hellre söker upp numret och ringer själv så hittar du kontaktuppgifter till parlamentarikernas kontor på denna sida. Enligt kalendern så befinner de sig på Brysselkontoret denna vecka.

Vad ska du säga när du ringer?

Jag kommer inte skriva en egen samtalsguide denna gång utan nöjer mig med att dela de anvisningar som finns på Pledge 2019:

Mall för telefonsamtal till EU-parlamentariker. Att Anna Hedh (s) står som exempel i denna skärmdump beror på att socialdemokraterna ännu inte lovat rösta mot direktivet. De röstade också för direktivet i omröstningen i september.

Det går naturligtvis också att utgå från manuset i mitt tidigare inlägg om att ringa våra ministrar inför omröstningen i ministerrådet, innehållet är i stort sett samma förutom att det är EU-parlamentariker du ringer.

Kom också ihåg att du även kan ringa alla parlamentariker, även de som inte är svenska förtroendevalda. Parlamentarikerna representerar alla medborgare i EU och jobbar för alla medborgare i EU. För uppgifter om andra länderna EU-parlamentariker går det att byta land på Pledge 2019, rullisten med val ligger mellan anvisningarna och bilderna på de som lovat rösta nej:

Skärmdump från Pledge2019.eu: de svenska Europaparlamentariker som lovat att rösta nej.

Bonne chance, lycka till och tack för att du engagerar dig för ett internet- och människovänligt Europa! <3

Ring ministerrådet i dag och be dem rösta nej till artikel 11 och artikel 13!

onsdag ska ministerrådet mötas och diskutera upphovsrättsdirektivet. Om du som jag är orolig för de konsekvenser direktivet – i synnerhet artiklarna 11 och 13 – kan få för internet som vi känner och använder det i dag så kan du göra en insats genom att ringa till våra ansvariga ministrar i dag tisdag 19 februari och be dem att Sverige röstar nej till det framlagda förslaget.

Att ringa tar inte lång tid, så du kan göra det på lunchrasten eller kaffepausen. Ni kan till och med göra det i grupp om ni tycker om att socialisera vid fikat. Så här går det till:

Till vem ringer jag?

Telefonnumret till regeringskansliets växel är 08-405 10 00. Be att få bli kopplad till Statsrådsberedningen eller Näringsdepartementet. (Statsrådsberedningen hyser EU-minister Hans Dahlgren och Näringsdepartementet hyser näringsminister Ibrahim Baylan – dessa ministrar får betraktas som närmast sörjande i fråga om EU:s upphovsrättsdirektiv.)

Därefter kan det tänkas att du får prata med någon av följande personer:

  • Adriana Haxhimustafa, Pressekreterare hos näringsminister Ibrahim Baylan
  • Emil Högberg, Statssekreterare hos samordnings- och energiminister Ibrahim Baylan
  • Ibrahim Baylan, Näringsminister
  • Gösta Brunnander Tf pressekreterare hos EU-minister Hans Dahlgren
  • Hans Dahlgren EU-minister
  • Joakim Spångberg Tf. pressekreterare hos EU-minister Hans Dahlgren
  • Maria Soläng Tf pressekreterare hos EU-minister Hans Dahlgren

Det spelar ingen roll vilken av dem du får prata med, eller om det är någon annan, det viktiga är att du för fram ditt budskap.

Vad ska jag säga till personen jag får prata med?

Jag har förberett ett manus du kan utgå från när du ringer (de fetstilta delarna byts med fördel ut mot ditt eget namn, sysselsättning och hemort – det florerar ju rykten om att upphovsrättsaktivister i själva verket är Google-botar):

Hej, jag heter Karolina Andersdotter och jag jobbar som bibliotekarie i Uppsala. Jag ringer eftersom jag vill att Sverige inte ska acceptera artiklarna 11 och 13 i det slutgiltiga upphovsrättsdirektivet.

Jag vet att frågan om det nya direktivet om upphovsrätt på den digitala inre marknaden snart ska behandlas av ministerrådet och jag vill be ministern att säga åt våra förhandlare att säga nej till artiklarna 11 och 13.

Internet är viktigt för mig. I vardagen, i mitt jobb, i mina sociala kontakter och för mitt deltagande i samhället. Jag vill inte bli inlåst till ett fåtal stora amerikanska webbjättar. Jag vill inte att all min kommunikation ska gå genom ett uppladdningsfilter.

Så snälla: säg åt våra förhandlare att vårt land inte kommer att acceptera artiklarna 11 och 13 i det slutgiltiga direktivet.

Om personen du pratar med frågar något om t.ex. detaljer i lagstiftningen så kan du ställa motfrågan: ”Varför frågar du inte i stället hur jag använder kultur på internet idag?”

Jag nämner denna out från konversationen eftersom man ibland, men oftast inte, får prata med en ganska otrevlig tjänsteperson. Jag upplevde det när jag ringde Europaparlamentsledamöter i somras för att be dem rösta nej till upphovsrättsdirektivet, men jag hoppas att tjänstepersonerna på regeringskansliet har bättre hyfs. Det du inte vill – och inte behöver – är att hamna i debatt om artikel 11 och artikel 13. Man ska inte behöva vara juridisk analytiker för att få påverka sin lagstiftning och f.ö. så har frågan redan utretts av juridiska analytiker som helt enkelt inte är ense om vilken inverkan upphovsrättsdirektivet kommer att ha på våra grundläggande rättigheter (t.ex. yttrandefrihet och integritet). Bara en sån sak är ju anledning nog att rösta nej…!

Lycka till med ditt samtal och ett stort, innerligt tack för att du engagerar dig för ett fritt och folkligt internet!

Kommentera gärna inlägget eller kvittra till mig (@Karolingva) om du har ringt (eller mailat) – jag finns även här som stöd om du mot förmodan skulle råka på en hätsk tjänsteperson. Heja, heja, nu fixar vi det informationssamhälle som vi vill ha – ett informationssamhälle för människor!

Karolina ringer till EU-parlamentsledamöter från LIBER-konferensen i Lille. Bild: Katarina Wiberg