Kategoriarkiv: Bibliotek

Ring Europaparlamentarikerna och be dem rösta nej till upphovsrättsdirektivet!

Typ alla vet att det är dåligt. I satirprogrammet Svenska nyheter pratade Jesper Rönndahl (en kulturskapare!) i fredags om hur dålig artikel 13 i direktivet är. Tyska Wikipedia stänger ner i ett dygn i protest mot direktivet. Fredagens klimatstrejk i Ålborg fick sin livesändning nedstängd eftersom upphovsrättsskyddad musik spelades i bakgrunden av sändningen.

Om en vecka, den 26 mars, äger omröstningen rum i parlamentet. Parlamentarikerna har då att godkänna eller förkasta förslaget. Jag tycker att du ska ringa till en EU-parlamentariker och be dem rösta nej till direktivet. Jag tycker att du ska ringa i dag och varje dag den här veckan.

Europeiska organisationer för digitala rättigheter, bl. a. EDRi (som de svenska föreningarna DFRI och dataskydd.net är medlemmar eller observatörer i), har på webbsidan Pledge 2019 samlat information om vilka parlamentariker som ännu inte lovat att rösta nej till direktivet.

Webbsidan tillhandahåller en telefonväxel som kopplar dig till parlamentarikerns kontor när du anger ditt nummer. För dig som hellre söker upp numret och ringer själv så hittar du kontaktuppgifter till parlamentarikernas kontor på denna sida. Enligt kalendern så befinner de sig på Brysselkontoret denna vecka.

Vad ska du säga när du ringer?

Jag kommer inte skriva en egen samtalsguide denna gång utan nöjer mig med att dela de anvisningar som finns på Pledge 2019:

Mall för telefonsamtal till EU-parlamentariker. Att Anna Hedh (s) står som exempel i denna skärmdump beror på att socialdemokraterna ännu inte lovat rösta mot direktivet. De röstade också för direktivet i omröstningen i september.

Det går naturligtvis också att utgå från manuset i mitt tidigare inlägg om att ringa våra ministrar inför omröstningen i ministerrådet, innehållet är i stort sett samma förutom att det är EU-parlamentariker du ringer.

Kom också ihåg att du även kan ringa alla parlamentariker, även de som inte är svenska förtroendevalda. Parlamentarikerna representerar alla medborgare i EU och jobbar för alla medborgare i EU. För uppgifter om andra länderna EU-parlamentariker går det att byta land på Pledge 2019, rullisten med val ligger mellan anvisningarna och bilderna på de som lovat rösta nej:

Skärmdump från Pledge2019.eu: de svenska Europaparlamentariker som lovat att rösta nej.

Bonne chance, lycka till och tack för att du engagerar dig för ett internet- och människovänligt Europa! <3

Ring ministerrådet i dag och be dem rösta nej till artikel 11 och artikel 13!

onsdag ska ministerrådet mötas och diskutera upphovsrättsdirektivet. Om du som jag är orolig för de konsekvenser direktivet – i synnerhet artiklarna 11 och 13 – kan få för internet som vi känner och använder det i dag så kan du göra en insats genom att ringa till våra ansvariga ministrar i dag tisdag 19 februari och be dem att Sverige röstar nej till det framlagda förslaget.

Att ringa tar inte lång tid, så du kan göra det på lunchrasten eller kaffepausen. Ni kan till och med göra det i grupp om ni tycker om att socialisera vid fikat. Så här går det till:

Till vem ringer jag?

Telefonnumret till regeringskansliets växel är 08-405 10 00. Be att få bli kopplad till Statsrådsberedningen eller Näringsdepartementet. (Statsrådsberedningen hyser EU-minister Hans Dahlgren och Näringsdepartementet hyser näringsminister Ibrahim Baylan – dessa ministrar får betraktas som närmast sörjande i fråga om EU:s upphovsrättsdirektiv.)

Därefter kan det tänkas att du får prata med någon av följande personer:

  • Adriana Haxhimustafa, Pressekreterare hos näringsminister Ibrahim Baylan
  • Emil Högberg, Statssekreterare hos samordnings- och energiminister Ibrahim Baylan
  • Ibrahim Baylan, Näringsminister
  • Gösta Brunnander Tf pressekreterare hos EU-minister Hans Dahlgren
  • Hans Dahlgren EU-minister
  • Joakim Spångberg Tf. pressekreterare hos EU-minister Hans Dahlgren
  • Maria Soläng Tf pressekreterare hos EU-minister Hans Dahlgren

Det spelar ingen roll vilken av dem du får prata med, eller om det är någon annan, det viktiga är att du för fram ditt budskap.

Vad ska jag säga till personen jag får prata med?

Jag har förberett ett manus du kan utgå från när du ringer (de fetstilta delarna byts med fördel ut mot ditt eget namn, sysselsättning och hemort – det florerar ju rykten om att upphovsrättsaktivister i själva verket är Google-botar):

Hej, jag heter Karolina Andersdotter och jag jobbar som bibliotekarie i Uppsala. Jag ringer eftersom jag vill att Sverige inte ska acceptera artiklarna 11 och 13 i det slutgiltiga upphovsrättsdirektivet.

Jag vet att frågan om det nya direktivet om upphovsrätt på den digitala inre marknaden snart ska behandlas av ministerrådet och jag vill be ministern att säga åt våra förhandlare att säga nej till artiklarna 11 och 13.

Internet är viktigt för mig. I vardagen, i mitt jobb, i mina sociala kontakter och för mitt deltagande i samhället. Jag vill inte bli inlåst till ett fåtal stora amerikanska webbjättar. Jag vill inte att all min kommunikation ska gå genom ett uppladdningsfilter.

Så snälla: säg åt våra förhandlare att vårt land inte kommer att acceptera artiklarna 11 och 13 i det slutgiltiga direktivet.

Om personen du pratar med frågar något om t.ex. detaljer i lagstiftningen så kan du ställa motfrågan: ”Varför frågar du inte i stället hur jag använder kultur på internet idag?”

Jag nämner denna out från konversationen eftersom man ibland, men oftast inte, får prata med en ganska otrevlig tjänsteperson. Jag upplevde det när jag ringde Europaparlamentsledamöter i somras för att be dem rösta nej till upphovsrättsdirektivet, men jag hoppas att tjänstepersonerna på regeringskansliet har bättre hyfs. Det du inte vill – och inte behöver – är att hamna i debatt om artikel 11 och artikel 13. Man ska inte behöva vara juridisk analytiker för att få påverka sin lagstiftning och f.ö. så har frågan redan utretts av juridiska analytiker som helt enkelt inte är ense om vilken inverkan upphovsrättsdirektivet kommer att ha på våra grundläggande rättigheter (t.ex. yttrandefrihet och integritet). Bara en sån sak är ju anledning nog att rösta nej…!

Lycka till med ditt samtal och ett stort, innerligt tack för att du engagerar dig för ett fritt och folkligt internet!

Kommentera gärna inlägget eller kvittra till mig (@Karolingva) om du har ringt (eller mailat) – jag finns även här som stöd om du mot förmodan skulle råka på en hätsk tjänsteperson. Heja, heja, nu fixar vi det informationssamhälle som vi vill ha – ett informationssamhälle för människor!

Karolina ringer till EU-parlamentsledamöter från LIBER-konferensen i Lille. Bild: Katarina Wiberg

Vad tycker egentligen biblioteksföreningen om privatisering?

De senaste dagarna har en (ännu) het(are) debatt blossat upp kring privatisering av folkbibliotek. Det började med att Stockholms nya kulturborgarråd i en intervju den 19/10 sade att han ville privatisera stadens bibliotek och därefter följde en debatt om privatiserade biblioteks vara eller icke-vara. För en lättsam sammanfattning, se Viktors val. För en mer ingående sammanfattning, se Biblioteksbladet. Nedan följer några klipp från debatten som leder fram till svaret på frågan Vad tycker egentligen Svensk biblioteksförening om privatisering? och kanske till och med Vad borde egentligen Svensk biblioteksförening tycka om privatisering?

Annika Persson, chefredaktör för Biblioteksbladet, skrev så här i ett debattsvar till kulturborgarrådet den 23/10:

I Bibliotekssverige finns det ett enormt motstånd mot att privatisera just bibliotek och det finns faktiskt en rad goda skäl till det. Bland annat att verksamheten – öppna tillgängliga rum där vem som helst gratis kan få hjälp att ta reda på allt om världen – inte är vidare kommersiell.

Veckorna därpå pågick ett politiskt gafsande med biblioteken som slagträ och mitt intryck var att debatten också var rätt Stockholmscentrerad (vilket kanske inte är underligt, med tanke på att det var där det började) och därför inte jätteintressant (med tanke på att BiS kartläggning över alternativa driftsformer från 2007 slår fast att förekommande fall framför allt är små filialer eller utlåningsstationer som varit nedläggningshotade – Stockholms län skiljer sig här från resten av landet).

Av den här anledningen tror jag att många satte tiofikakaffet i halsen när de läste Svensk biblioteksförenings ordförande Johanna Hanssons debattartikel i DN den 14 november. Hon slår fast, i direkt motsats till Annika Perssons tidigare uttalande, att ”[biblioteksföreningen] vill se en god offentligt finansierad biblioteksverksamhet, oberoende av om verksamheten sker i offentlig eller privat regi.” Och det var där debatten blev hetare, åtminstone bland bibliotekarieskrået.

Det hjälpte nog inte att Hansson kallade debatten om privata bibliotek ”yrvaken och ytlig”. Det hjälpte nog inte heller att hon uppdrog till kommuner att göra en behovsanalys för folkbibliotekens verksamhet, eller att hon jämförde alternativa driftsformer av svenska folkbibliotek med Helsingfors syn på sitt nya stadsbibliotek som ”ett bibliotek som invånarna känner gemensamt ägarskap för” (står inte privatisering och gemensamt ägarskap emot varandra, på något vis?). Hur som helst hamnade Hansson i blåsväder, och reaktionerna kom i både DN, där kulturchefen i Strängnäs kallade hennes utspel för ”häpnadsväckande” och ”infantilt”, och på biblioteksföreningens facebooksida, där Monica Linell konstaterar att Man balanserar på en blek ’neutral’ linaoch Birgitta Hellman Magnusson skriver att hon ”[inte känner] igen att frågan har diskuterats inom föreningen. Jag tror också att medlemmarna har olika åsikter i denna kontroversiella fråga. Därför blir det lite problematiskt att vår ordförande säger att detta är föreningens åsikt.”

På Magnussons fråga om biblioteksföreningens ståndpunkt i frågan hänvisar de till sin rapport Om bibliotek på entreprenad från 2010. Intressant, tänkte jag, och därför har jag nu läst den.

Inledningen, som egentligen är en helt egen rapport (Biblioteksentreprenader – en introduktion), är skriven i maj 2009 av dåvarande generalsekreterare för biblioteksföreningen Niclas Lindberg. I det första stycket (s. 3, pdf s. 5) konstateras att denna rapport inte är ett ställningstagande till driftsform utan mer av en manual utifall att man skulle vilja genomföra detta:

I detta material diskuteras: Vad är en biblioteksentreprenad? Vad ska man tänka på? Hur säker­ställer man värdegrunden?

Lindberg redogör sedan för Åres bibliotek, som var först ut med att privatiseras år 1990, och hänvisar till en rapport av Göran Bostedt om privatiseringen som menar att det inte är entreprenaden som sådan som förbättrat bibliotekens verksamheter och besökssiffror utan att folkbibliotekens behov av utveckling och förnyelse likaväl hade kunnat uppfyllas av en kommunal regi.

Från denna utredning går Lindberg vidare till att redogöra för en magisteruppsats från 2004 om biblioteksprivatiseringar från Högskolan i Borås: Privatisering av folkbibliotek skildrat i politiska dokument under 1990-talet. (Ironiskt nog är magisteruppsatsen författad av en Johanna Hansson, men vi får förmoda att det är en annan Johanna än den som framför en principlös kritik mot den ”ytliga och yrvakna” debatten om folkbibliotekens driftsformer, då den senare enligt sin LinkedIn examinerades från Borås 1993.) Lindberg sammanfattar första delen i rapporten med magisteruppsatsens slutsatser:

I uppsatsen har man funnit följande fördelar med folkbibliotek på entreprenad
  • Lägre kostnader
  • Flexibilitet och anpassning
  • Mindre detaljstyrning
  • Innovationskraft och kreativitet
  • Snabbare och smidigare beslutsvägar

Följande nackdelar redovisas:

  • Kommunens kulturpolitiska inflytande minskar
  • Fragmentisering av bibliotekssystemet sker
  • Kommunalt monopol ersätts av privat monopol vid för få intressenter
  • Osäkerhet och ineffektivitet kan råda vid ostabila entreprenörer

Man kan fråga sig (jag gör det, i alla fall) varför just den här magisteruppsatsen får vara så tonsättande för Lindbergs introduktion till biblioteksentreprenader? En magisteruppsats är i bästa fall riktigt bra, men till och med då är den – på grund av omfång och förmodad expertis hos författaren – en bristfällig källa för att ligga till grund för en generell beskrivning av ett komplext område. Lindberg skriver på s. 7 (pdf s. 9) i rapporten om en sak som vi verkligen behöver diskutera i samband med biblioteksprivatiseringen: verksamhetens mätbarhet och utvärdering.

Nyligen aviserade till exempel Nacka kommun att man genomför förändringar i sina avtal för att prestationskraven bättre ska fånga den kvalitet man vill uppnå.  Det är viktigt att folkbiblioteken systematiskt arbetar med målstyrning, olika mätmetoder, nyckeltal och utvärderingar. I en entreprenadsituation blir detta om möjligt än viktigare eftersom mål och prestationer styr ersättningen till entreprenören. [obs, min fetstil]

Varför är det så nödvändigt att arbeta systematiskt med mätmetoder, nyckeltal och utvärderingar? Kan en verksamhet inte uppvisa kvalitet om den inte kan redovisas i kvantiteter? Är det inte dags för oss att släppa New Public Management-sargen? Det här är en debatt som förts ett tag och som jag för närvarande för lokalt på min arbetsplats. Ett ganska nyligt inlägg i diskussionen kommer från filosofen Jonna Bornemark som i höst har publicerat boken Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Ett annat bra boktips som rör detta ämne är Nya utvärderingsmonstret: om kvalitetsmätning i den offentliga sektorn av Lena Lindgren.

Nå, tillbaka till rapporten. Efter Lindbergs första del kommer så rapporten från Utvecklingsrådet för driftsformsfrågor, eller Driftsformsrådet som de också kallar sig i texten. I Driftsformsrådets rapport, vars syfte var att utgöra beslutsunderlag till styrelsen, inleder de med att beskriva sitt uppdrag, sin sammansättning och sitt arbetssätt och fortsätter därefter med att gå igenom relevant lagstiftning (kommunallagen, bibliotekslagen, lagen om offentlig upphandling). Därefter, i avsnittet Entreprenad och partiell entreprenad skriver de på s. 11 (pdf s. 27):

Föreningen BiS (Bibliotek i Samhälle) gjorde 2007 en kartläggning över förekomsten av alternativa driftsformer. Den visade att det vid denna tidpunkt fanns nitton bibliotek med alternativa driftsformer. I de allra flesta fall rörde det sig om små filialer eller utlåningsstationer som varit nedläggningshotade.

Trots att BiS kartläggning visar att tio län har alternativa driftsformer så valde Driftsformsrådet att besöka Nacka och Dieselverkstadens bibliotek, trots att det är det enda av biblioteken i fråga som uppstått som ett försök (BiS kategorisering) snarare än de vanligare kategorierna (nedläggnings)hotad eller lokalt initiativ. Det är intressant val både på grund av bristande representativitet och det jag nämnde tidigare, Stockholmscentrering.

Det finns också en del att fundera över kring urvalet av personer Driftsformsrådet valt att träffa för att bilda sig en uppfattning kring frågan: de har träffat en från SKL, en från Svenskt näringsliv, en från Dieselverkstadens bibliotek, en från Nacka kommun och en från Linköpings kommun. Däremot ingen från de bibliotek (utöver Dieselverkstaden) som BiS nämner i sin rapport om alternativa driftsformer. Slarvigt? Agendadrivet? Varför?

När rådet ska lämna ett förslag till styrelsen sammanfattar de rapporten med att frågan inte handlar om att vara för eller emot vissa driftsformer, utan om att tillgodose en god och likvärdig tillgång till biblioteksservice. Med hänvisning till riksdagspolitiska beslut om ”konkurrenspolitik för förnyelse och mångfald” (Prop. 1999/2000:140) och att ”folkbibliotekens huvudmän, kommunerna, [också är] öppna för olika driftsformer” så anses det vara oviktigt för Svensk biblioteksförening att ta ställning för eller emot bibliotek på entreprenad. I stället menar Driftsformsrådet att:

Svensk Biblioteksförening företräder en god offentligt finansierad  biblioteksverksamhet, oberoende av huruvida verksamheten sker i offentlig eller privat regi. Föreningens bibliotekspolitiska synsätt ska vara driftsformsneutralt.

Som en klargörande bonus i Driftsformsrådets rapport så ser hela stycket om kommunerna ut så här:

Folkbibliotekens huvudmän, kommunerna, är också öppna för olika driftsformer. Hittills har det mest avspeglat sig inom skolan och vårdområdet men det finns inga beslut som undantar biblioteksområdet.

Den sista meningen klargör verkligen varför det är helt upp-och-nedvänt att använda detta dokument från december 2010 som underlag för en debattartikel i DN november 2018. Skola och sjukvård har de senaste två valen legat i topp på väljarnas viktigaste frågor och i SOM-institutets rapport Larmar och gör sig till konstateras i artikeln Väljare och valda om vinster i välfärden att det finns en stort åsiktsglapp mellan riksdagsledamöter och deras väljare i frågan om vinster i välfärden.

Det finns således utrymme för biblioteksföreningen att ha en åsikt i frågan om privatisering av det allmänna. Svensk biblioteksförening bör se över sitt tidigare ställningstagande från 2010, och de skulle egentligen helst ha gjort det innan de gick ut i riksmedia och talade emot tidigare biblioteksdebattörer. Om man ska göra anspråk på att vara bibliotekarieskråets företrädare så duger det inte att debattera en dagsaktuell fråga med ett åtta år gammalt dokument – jag vet inte om det är realpolitiskt naivt eller bara dumt?

Språkstudier är inte nyckeln till allt, men en pusselbit till det mesta

Jag mötte häromdagen en lektor från Institutionen för nordiska språk på jobbet och berättade att jag trots ändrad yrkesbana (min kandidatexamen är i svenska språket) har haft väldigt stor nytta av mina studier i svenska och nordiska språk. Efter mötet har jag funderat på exakt varför nordiska språk varit så värdefullt för mig i mina fortsatta biblioteks- och informationsvetenskapliga studier och yrkesliv?

En faktor är definitivt det systematiska tänkandet. Både som bibliotekarie och språkvetare bygger jag mitt sökande efter information på en organiserad kunskap. Det är inte bara språkens grammatik som utgår från tabeller som den nedan (Paradigmen zur deutschen Grammatik: Gotisch, Altnordisch, Angelsächsisch, Altsächsisch, Althochdeutsch, Mittelhochdeutsch) utan alla typer av forskningsdata utgår från ett strukturerat upplägg där material delas in efter olika egenskaper (exempelvis geografisk placering, samtalsanalytisk satsindelning, pronomenfrekvens) – ett upplägg som utgör en kunskapsorganisation.

Sievers Paradigmen zur deutschen Grammatik 11

Månne går det att säga att en språkforskares klassificering av data utgår från ett botten-upp-perspektiv (wow, det uttrycket lät verkligen annorlunda i svensk översättning) medan bibliotekariens klassificering utgår från ett uppifrån-och-ned-perspektiv, men det är egentligen för simpelt uttryckt. Jämför till exempel med SAOB som ju har ett rigoröst klassifikationssystem där inte minst alfabetsordningen utgör en dominant kategori. Dessutom är bibliotekarien inte bunden vid vare sig SAB eller DDK när det gäller att söka, finna, producera och publicera information. SAB/DDK bygger snarare på en slags megalomanisk tanke om att det går att organisera all information i världen på ett enhetligt sätt – något som är fullt möjligt (och i boksamlingar väldigt praktiskt) men som för med sig en mängd nya kritiska frågor, i alla fall om det utvidgas till ett allomfattande system (jämför den briljanta men galna Paul Otlet). Nej, klassifikationssystem är ett hjälpmedel, inte en absolut kategori.

En annan sak som jag haft stor nytta av är den språkhistoriska kontexten. Svensk språkhistoria har givit mig en grundläggande förståelse för samtliga indoeuropeiska språk och därför kan jag erbjuda bättre service till de biblioteksanvändare som vill hitta material som jag annars skulle ha svårt att orientera mig i. Det sträcker sig för övrigt också till de internationella relationer jag byggt när jag studerat och arbetat utomlands. Att förstå sin egen historia – vilket går att göra genom sitt språk – skapar också förståelse och intresse för andras historia, samt en bildning som utgör kärnan i den kontaktskapande konversationen.

Det för oss vidare till den tredje saken: den kommunikativa aspekten. Språkets tilltal, retorik och hur svenska används i professionella sammanhang har givit mig underlag för att skriva EU-politiska briefings, marknadsföringsmaterial, användbara mötesanteckningar, korrespondens och vetenskapliga texter. Jag har levt i en föreställning om att detta är en kunskap som nästan alla studenter förvärvar genom studier men det har blivit väldigt uppenbart för mig att så inte är fallet. Till viss del förvärvas naturligtvis kunskapen genom praktik, men framför allt vad gäller ett korrekt och begripligt språk så är teoretiska kunskaper en obestridlig fördel. Hur du använder språk är en mycket viktig komponent i vilket yrke du än har. Det skapar förtroende och tydlighet hos mottagaren (och mottagare finns ju alltid eftersom språk är ett kommunikativt medel).

På rak arm är det de tre sakerna jag kommer på. Det finns säkert flera. Jag blev kanske inte språkforskare (som jag under några svaga ögonblick terminerna vt09-vt12 tänkte att jag skulle bli) men Gud ändå för ett användbart ymnighetshorn till kandidatexamen.

Freedom of Panorama Public Art Walks at Icepops 2018

Yesterday I held a short lightning talk on the public art maps I previously wrote about on the UK Copyright Literacy blog (also cross-posted on this blog).

I’ve done a minor update on the interactive map page, adding public art in Uppsala with English text. I am planning to add more art in Uppsala and other cities, but time is (as always) scarce.

I wish I had been more of my usual enthusiastic self in the lightning talk but as soon as I stepped of the plane in Manchester on Monday I felt this terrible cold coming on and it still has me in a firm grip. As I’m staying the week in Liverpool for LILAC 2018 this is mighty annoying. Due to low energy levels I skipped this morning’s parallel sessions.

I did however attend the wonderful session on The Publishing Trap and I am now very keen to make a copy of the game to play at home (which is Uppsala University Library for the time being – surprise!). Luckily, some things are unbound by the unnatural national borders we keep up by copyright, so there’s not too many adaptions needed (if any?); open access and scholarly perceptions on publishing and openness are quite similar in Sweden and the UK. (A Brask note* that I haven’t studied all the board game materials in details.)

Well, while everyone else has been networking and checking out the terracotta army (did you know Liverpool has the oldest Chinese community in Europe?) at least my feverish sinuses has inspired this blog post.

* A Brask note is a sort of disclaimer, although the etymology behind the Swedish brasklapp is so intriguing that it, like lagom, should be exported to the English language. And possibly many other languages as well.

Svart OA – är upphovsrätten eller UX boven?

I Biblioteksbladet 07/2017 skriver forskningsbibliotekarien Peter Linde en debattartikel med titeln Illegal text slutet för fjärrlånen? En viktig slutsats i artikeln är att forskare väljer Sci-Hub och dylika sajter (han nämner t.ex. Library Genesis, Reddit Scholar, AvaxHome och #icanhazPDF) för att det är bekvämare och enklare. Artikelförfattaren specificerar tydligt att det rör sig om gränssnittets utformning och han kritiserar krångliga autenticeringar och proxyservrar, döda länkar och att gränssnittet konstant förändras. Således är förlagens produkt en mycket dålig användarupplevelse (UX).

Men varför har förlagen måst tillämpa alla dessa komponenter när de är så uppenbart oanvändarvänliga? Ett uselt gränssnitt med dubbla autenticeringsformulär innan innehållet blir tillgängligt beror inte på dålig forskning om UX, utan snarare rigida licensavtal och en upphovsrätt med skavanker (i synnerhet när informationen ska skickas över nationsgränser – vilket ju alltid är fallet på internet*).

Detta informationsbeteende, menar Linde, betyder att bibliotek måste förenkla sina fjärrlåne- och artikelservicesystem. Jag håller naturligtvis med om detta. En av de vanligaste upphovsrättfrågorna bibliotekarier möter i sin vardag är om fysiskt material i biblioteket kan delas i digitalt format via e-post. Ett autentiskt men krypterat exempel från verkligheten är:

”Jag har sett att ni har X-tidskriften i Y-hyllan och jag behöver verkligen bilderna från artikeln Z på sidorna 33-36 för att illustrera min avhandling. Kan ni skanna in dem och skicka över senast imorgon?”

Svaret på frågan blir oftast nej, för den immaterialrättsliga skillnaden mellan en digital och en fysisk kopia är mycket större än skillnaden mellan en digital artikel som pdf-fil och en tryckt artikel i A4-format. Fjärrlånesystemet – som det idag är överenskommet – tillåter förvisso bibliotek att skanna in en artikel och skicka till mottagande bibliotek, men mottagande bibliotek måste skriva ut en fysisk kopia till låntagaren som besällt fjärrlånet. Alltså onödigt krångligt.

Det går att fråga sig (t.ex. ur ett miljöperspektiv) varför böcker ska skickas och artiklar skrivas ut när en digital fil går att skicka på en bråkdel av tiden med mycket få förbrukade resurser. Det går att fråga sig om inte de omständliga fjärrlånesystemen och klumpiga förlagsgränssnitten är en sista suck från en industri som har sitt ursprung och sin affärsidé fast förankrad i Gutenbergsparantesen (det tryckta paradigmet). Hela open access-rörelsen rör sig åt Sci-Hub-hållet – fri och enkel tillgång.

I min professionella bibliotekarieroll är det naturligtvis väldigt viktigt att ingen artikel är illegal. Jag arbetar för att open access-publicering ska ske i högre utsträckning eftersom det innebär en enklare åtkomst och ett mer jämlikt globalt informationssamhälle. Med stöd av artikel 19 är detta inte en kontroversiell strävan. I samma roll funderar jag naturligtvis även mycket över det vetenskapliga publiceringslandskapet. Om dagens tidskriftstillgång nu är som Linde beskriver – ett UX-misslyckande som driver forskare mot mer lättanvända (om än illegala) webbtjänster – borde inte både bibliotek och akademiska förlag sträva efter att svart OA blir det nya svarta?

* Exempel: Jag sitter hemma i Uppsala och vill komma åt UUB:s webbsida. När jag skriver in webbadressen och trycker på retur så skickar jag data till ub.uu.se. Denna data kan jag följa när den skickas paket för paket (läs en mer utförlig beskrivning här) med hjälp av t.ex. detta verktyg och jag får då följande resultat:

Med hjälp av WHOIS kan jag ta reda på var dessa domäner är registrerade och jag kan därför se att datapaketen jag skickar till ub.uu.se går via Nederländerna, Danmark och flera orter i Sverige innan de till slut är framme några kilometer bort från min bostad.

Det här är en förenklad beskrivning och jag lägger till en brasklapp för att jag inte är någon nätverksexpert och kan ha missförstått något steg. Den viktiga poängen är dock säker: internettrafik går nästan uteslutande över nationsgränser, vilket får konsekvenser när den territoriella upphovsrättslagstiftningen ska tillämpas. Vems upphovsrätt gäller?

En smärre länkskörd

Dagens skörd från Medium:

Typografisk guidning för digital publicering. Essentials for any modern day Gutenberg.

Artificiell intelligens för smartare och enklare möten. Mindre långbänk, mer fokus.

Spexig artikel som gjorde Deep Learning (DL) famous:

  • Hinton, G. E., and R. R. Salakhutdinov. “Reducing the Dimensionality of Data with Neural Networks.” Science, vol. 313, no. 5786, 2006, pp. 504–507. JSTOR, JSTOR, www.jstor.org/stable/3846811.

Sparar dem här i bloggen mest för att kunna hitta dem igen senare; tror att de kan komma till nytta.

Internet i Kazakstan

Jag är ändå hoppfull. Tack vare internet har den unga generationen tillgång till mycket mer information, den är allt mer öppensinnad och kritisk.

Så säger den queerfeministiska aktivisten Gulzada Serzjan i ett reportage i veckans nummer av Fria tidningen. En ny våg av repression sker i Kazakstan, och andra aktivister menar att den förändrade samhällsbilden är en förberedelse inför en ny ledare för landet då nuvarande president Nazarbajev, som styrt landet i 26 år, snart fyller 77. Regimen vill bli av med allt som kan tänkas utmana systemet.

Internet har visat sig vara en otroligt viktig möjliggörare för demokratisk utveckling. Därför händer det ofta att halv- eller heltotalitära regimer censurerar internet, antingen genom att blockera webbsidor eller genom att helt enkelt strypa internettillgången. Access Now är en organisation som är mycket bra på att bevaka politiska begränsningar i internetåtkomst.

Bara i maj kunde vi läsa om internetcensur i Ukraina, 21 blockade nyhetssajter i Egypten, internetnedstängning i hela Irak för att förhindra att elever fuskar på prov och om nedstängningen av WhatsApp i Latinamerika som sanktion för att de inte lämnar ut användardata till pågående brottsutredningar (observera att de inte kan lämna ut denna användardata eftersom appen är krypterad).

Pressklipp: A2I för de globala målen

Jag vill uppmärksamma två artiklar jag nyligen läst som tar upp två mycket viktiga aspekter på tillgång till information, access to information (A2I). I de globala målen framgår av 16.10 vikten av att säkerställa allmän tillgång till information för ett befrämja ett demokratiskt och hållbart samhälle.

Små bibliotek, stor påverkan

Little libraries är något annat än Little free libraries, som ju går ut på att lämna en bok och ta en bok i små bokskåp uppsatta lite varstans i stads- och landsmiljö. Little libraries är i stället ett initiativ som går ut på att förse daghem och förskolor i kåkstäderna runt Kapstaden med en läshörna och, förstås, böcker. Det började med att de ville hjälpa en skola som saknade resurser för ”lyxvaror” som böcker och skrivmaterial (självklara komponenter för en stimulerande lärandemiljö) och i dagsläget har de hjälpt 40 skolor – motsvarande 5000 böcker och 1500 barn.

Tidskriften Socionomen har ett intressant reportage om projektet i nr 4/2017. De nämner i artikeln att apartheid som politik förvisso är avskaffat, men dess verkan är fortfarande tydlig när en skärskådar socioekonomiska förhållanden i Sydafrika. Det verkar som om det framför allt är kvinnor som är engagerade i projektet, och fokus i artikeln ligger på hur de socioekonomiska klyftorna kan utjämnas genom utbildning och tillgång till information (dvs. böcker). Bra grej!

Inget internet på äldreboenden? :O

I dagens EP (Enköpingsposten) berättar pensionären Birgitta Jonsson om hur internettillgång hjälpte henne i återhämtningen efter en stroke. Redan på intensivvårdsavdelningen fick hon hjälp att logga in på sina sociala medier-konton och påmindes om att världen utanför fanns kvar. Det sporrade henne att kämpa för att bli bra.

I samband med denna situation blev hon varse att vänner som flyttat till äldreboenden i samma veva blivit av med sin internetuppkoppling. En vän använde internet för att skypa med sitt barn varje morgon, en annan vän kunde plötsligt inte längre betala sina räkningar på nätet. Jonsson uppmärksammade frågan politiskt och resultatet är att Stockholms stad ska tillse att internettillgång finns i stadens äldreboenden i slutet av 2017.

Jonsson själv är ju otroligt fräsig i sitt IT-användande då hon kör både Chromebook, Mac och Linux Mint på sina datorer. Hon påpekar att internet kan berika äldres liv både med nytta och nöje – SVT:s öppna arkiv innehåller t.ex. nostalgiska program från tevens barndom, och musik och e-böcker finns också tillgängliga. Förmodat att en person på äldreboende har begränsad rörlighet så är denna direkta tillgång till biblioteksresurser (i synnerhet urvalet) suveränt. Vad gäller nyttan framhåller Jonsson att det är en viktig integritetsfråga att kunna googla på sina mediciner och sjukdomar själv och att själv kunna ha kontakt med sin läkare, i stället för att behöva gå via anhöriga eller personal.

(Att det sedan finns andra integritetsproblem med internettjänster är en annan politisk fråga, men jag avstår för tillfället att ta upp den som ett regn på paraden av äldres egenmakt och styrka medelst internetanvändning.)

Läkande läsning

Mamma hade sparat två marsurklipp från SvD:s serie om biblioterapi (21/3, 28/3) av Eva Bergstedt. I den första artikeln, del två i serien, nämns en fortbildning vid Helsingfors universitet som riktar sig bl.a. till hälso- och sjukvårdspersonal, socialarbetare, lärare och bibliotekarier. Den breda målgruppen för fortbildningen visar på hur våra gemensamma samhällsinstitutioner samverkar, och också på kulturens och bibliotekens roll att främja en god psykisk folkhälsa. Juhani Ihanus, docent i kulturpsykologi vid HU, säger:

”Medicinen och neurovetenskapen kan inte hjälpa oss med våra livsvärden, vår egen mening med livet och våra relationer.”

Biblioterapi ska enligt artikeln ses som ett komplement till traditionell medicinsk och psykologisk behandling och samtalen om böckerna handlar mer om vad böcker gör med oss, än hurdana de är. Böcker, i synnerhet skönlitteratur, kan fungera som ett medel för att prata om oss själva och våra problem och funderingar, utan att prata om oss själva.

Den artikeln Bergstedt hänvisar till torde vara Cecilia Petterssons ”I lust och nöd. Den terapeutiska läsningen” (2013), och samma forskare har sedan dess även utgivit Biblioterapi i ett litteraturvetenskapligt perspektiv (2014) och Women’s Experience of Reading Fiction while on Sick Leave (2016) för den som vill läsa vidare. Pettersson säger i SvD-artikeln:

I vissa fall tycks [litteraturen] fungera som en ställföreträdande medmänniska.

Hon förespråkar skönlitteratur framför självhjälpslitteratur för biblioterapi, och menar att det kravställande som kan finnas i denna litteratur har en destruktiv snarare än konstruktiv effekt. Det är nästan tvärtemot hur det brittiska läsprogrammet Reading Well närmar sig biblioterapin. Programmet går ut på att skapa läslistor för vården och biblioteken så att läsare ska kunna förstå både sin egen och andras hälsa bättre.

Läslistorna består av både kvalitativ facklitteratur, självhjälpslitteratur och skönlitteratur och riktar in sig på olika teman. För närvarande finns läslistor för vanliga psykiska åkommor, demens och en särskild lista för ungdomar. Även i Storbritannien ses dessa ”böcker på recept” som ett komplement till den professionella medicinska och psykiska vården. Sedan programmets start har utlåningen av dessa böcker ökat med flera hundra procent på landets bibliotek.

Debbie Hicks, en av grundarna till The Reading Agency (den läsfrämjande välgörenhetsorganisationen som ligger bakom Reading Well), berättar att de kritiskt reflekterat över bokvalen så att läsningen ska passa både vana och ovana läsare. Hur ovana läsare och andra icke-besökare kan hitta till bibiblioteken är även något de allmänna biblioteken funderar över. Även om den nationella biblioteksstatistiken (från 2015) räknar med 6,7 fysiska folkbiblioteksbesök per invånare och år, så är det blott 2 639 829 aktiva låntagare på folkbiblioteken (dvs. ungefär 26% av Sveriges befolkning).

Som aktiv låntagare räknas den som gjort minst ett lån under kalenderåret och därför är det lurigt att mäta bibliotekens popularitet enligt denna måttstock – många biblioteksbesökare kommer ju dit för att nyttja andra bibliotekstjänster, till exempel tillgång till internetuppkoppling. Men låntagaraktiviteten kanske ändå kan ses som en indikator för hur mycket vi läser i landet, och hur vi fortsatt behöver jobba med läsfrämjande verksamhet. Som SvD-artiklarna förklarar så är läsning inte bara viktigt för kunskap, samhällsdeltagande och för nöjes skull, utan också för vår goda hälsa.

Men vad har det här att göra med hållbar utveckling?

Som jag beskrivit ovan är bibliotek en viktig länk i kedjan för fungerande biblioterapi, en metod som bidrar till bättre folkhälsa och bättre kunskap om hälsa. Folkbibliotek som är tillgängliga för alla, både avseende material och aktiviteter, är en samhällspelare att värna om, och bidrar till den Goda hälsa och välbefinnande som är globalt mål nummer 3 i FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling.

Världshälsodagen 2017 hade mental hälsa som tema, och länken beskriver hur mål 3 också delar beröringspunkter med flera av de andra globala målen. Vi behöver arbeta tillsammans i samhället för att uppnå de globala målen och biblioteken borde vara en självklar medaktör i Sveriges nationella utvecklingsplan.

Biblioteken nämns lyckligtvis i Agenda 2030-delegationens delredovisning med förslag till åtgärder för att främja informations- och kunskapsspridning om de globala målen:

Det pågår redan idag ett informationsarbete framför allt inom civilsamhället om Agenda 2030 och flera andra aktörer (bibliotek, studieförbund m.fl.) har också visat intresse av att vara del i kunskapshöjande satsningar om agendan.

Jag hoppas att delegationen tar vara på detta intresse och ser biblioteken som både informationsspridare och genomförare av Agenda 2030. Jag hoppas också att Kungliga biblioteket och Svensk biblioteksförening driver denna fråga så att Sverige kan vara i världsklass både gällande bibliotek och hållbar utveckling.

 

Uppsala – London – Haag: mitt första år som bibliotekarie

Jag tänkte göra en kvick uppdatering om mitt första år som färdig bibliotekarie – det är så mycket som har hänt och det här inlägget får även tjäna som en slags länkportfolio.

Ergo uppmärksammar årets kulturuppsats – skriven av Uppsalastudent, minsann! Så även Biblioteksbladet, där jag också lade ut en jobbannons:

Du har inte övervägt en framtid som forskare?

– Jo, det har jag funderat på. Om någon vill finansiera detta går det bra att höra av sig. Här är en ungefärlig CV: bra på typ allt, rolig, gör bra kaffe.

Till min stora förvåning ledde detta inte till ökad e-posttrafik. Jaja.

Det går också att se min tio minuter långa presentation från CopyCamp i Warszawa på YouTube:

Bobcatsss 2016 tycks fortfarande inte ha laddat upp en publikation med abstrakten, men workshopen gick hur som helst bra – som alltid är det väldigt rafflande att prata om upphovsrätt.

Med stöd från CILIP:s eInformation Group åkte jag till DHN:s första konferens i Oslo i mars för att lära mig mer om den digitala humanioran i Norden. Rapporten Digital Humanities Expanded & Explored in the Nordic Countries är publicerad i UKeIG:s tidskrift eLucidate.

Den stora grejen under året har dock varit att jag bott i London september-mars för att läsa ett masterprogram i digital asset and media management (jag känner obehag när jag tänker på den ändlösa diskussionen som skulle uppstå vid letandet efter en bra svensk översättning, så jag håller mig till engelskan för tillfället) på King’s College London. Fantastiska lektorer och kurser men studenterna är lika medelmåttiga som i Sverige. Life lesson learned!

Sedan april har jag bott i Haag eftersom jag fick jobb som policy and advocacy assistantIFLA. Ja, detta är sannerligen drömjobbet och min chef är dessutom en av mina bibliotekshjältar. Blir nästan generad när jag tänker på hur sjukt det är – både chefen och att jag fått mitt drömjobb (jag har ju känt mig helt oanställningsbar i Sverige). Så ja, som man säger när man sitter med en bra hand – jag är nöjd.

Cross-border Copyfight – Årets kulturuppsats 2015

Till min och allas stora glädje finns det många som intresserar sig för upphovsrätt. Ett tecken på detta är att jag har tilldelats DIK:s stipendium för Årets kulturuppsats 2015. Uppsatsen, vars fullständiga titel är Cross-border Copyfight: European libraries re-thinking the InfoSoc Directive, finns tillgänglig via DIK:s artikel men går naturligtvis också att läsa Digitala vetenskapliga arkivet.

Angående den öppna publiceringen var det ett krav från ABM-institutionens sida att masteruppsatserna skulle publicers i sin helhet i arkivet. Jag, som förstås är ett stort fan av öppenhet (det grämer mig att jag i inlämningsstressen glömde märka uppsatsen med en lämplig creative commons-licens), hade publicerat den öppet oavsett men jag kan inte undgå att beröras av ironin att ingen av institutionens avhandlingar finns tillgängliga i fulltext. Förutom principen att doktorander fått lön (eller i alla fall utbildningsbidrag) från universitetet för att utföra sina arbeten (till skillnad från studenter som lyfter lån) och därför borde publicera dem öppet av den anledningen så är det också absurt att just den institution som borde vara medveten om fördelarna med open access är så bakåtsträvande. Vad är anledningen till detta? Ja, enligt utsago beror det på ”olika saker, bildrättigheter och förlagsutgivning t ex.” Tack upphovsrätten och förlagen för att ni förhindrar spridning av den kunskap som staten finansierat! Ni bidrar därmed till min uppsats relevans (vilket skulle kunna ses som en förmildrande omständighet).

Uppsatsens innehåll låg till grund för en presentation på CopyCamp i Warszawa den 4 november (tack Svensk biblioteksförening för resestipendium!) och kommer också ligga till grund för en upphovsrättsworkshop jag ska hålla på BOBCATSSS i Lyon i januari 2016 (tack King’s College London för konferensstipendium!)

Jaha, men vad händer i EU då? kanske ni frågar nu. Det är en fullt berättigad fråga. Jag följer händelserna löpande men ägnar mig framför allt åt mina studier, så om ni är mycket intresserade av ämnet rekommenderar jag EU-parlamentarikern Julia Redas blogg eller den legendariska bloggen IPKat (”The IPKat: intellectual property news and fun for everyone”).

Inte censur, men urval

Barnbibliotekets underbara värld är underbar just för att den befolkas av barn, som fördomsfritt och nyfiket omfamnar utbudet – vare det bilderböcker, romaner, serier, tevespel eller internet. Det finns förstås även baksidor med barnbiblioteket: höga ljud, kladdiga bokpärmar och för all del den där kväljande doften som stundom slår emot en när en öppnar en välläst bilderbok.

Bilderboken har förändrats genom tiderna: 1800-talets kioskvältare Pelle Snusk (Der Struwwelpeter) skiljer sig en hel del från den några år gamla Kivi och monsterhund i vilka värderingar och vilken fostran de vill förmedla till läsaren (barnet).

Det önskade, avsiktliga, budskapet är inte alltid det budskap som når fram. Författaren av böckerna med karaktären Lilla hjärtat ville t.ex. ”bygga nya hjältar, motverka rasism. Spränga stereotyper, inte blåsa liv i dem!” (läs mer här) med sina böcker, men i stället blossade en debatt upp om gestaltandet av karaktären, som många menade var rasistisk: en karikatyr av svarta, ett blackface, en pickaninny – Joanna Rubin Dranger beskriver fenomenet väl i denna text. Lilla hjärtat byttes ut mot Lilla ärtan (?!) i senare böcker och i vissa bibliotek har böckerna plockats ned från hyllorna (men n.b.: de har inte avskrivits från bibliotekets samlingar) för att ”alla besökare ska känna sig välkomna när de kommer för att låna eller läsa en bok.”

Diskussionen om böcker som av ålder eller brist på eftertanke har blivit eller från början är rasistiska sträcker sig längre än Lilla hjärtat-debaclet: minns till exempel Tintin-gate, Agatha Christies Tio små negerpojkars namnbyte (”Det finns ingen anledning att behålla en titel som kan såra människor”) och Pippis pappas reviderade kungatitel (”Vi byter ut ett ord som skadar barn, men rör inget annat i texten.”).

Att Pippis pappa numer är Söderhavskung har nog accepterats av Folkhemssverige sedan Astrid Lindgrens dotter givit ändringarna sin välsignelse:

– Jag växte upp i en annan värld, när det bara fanns vita människor i Sverige och det var långt, långt till andra folk. På senare år har jag i min skyddade värld tyckt att det där n-ordet, det var ju bara ett ord som hörde historien till, det kunde väl få stå kvar? Men där har jag ändrat mig nu, för det är tyvärr ett ord som används i dag. Det skadar, och då kan vi helt enkelt inte ha kvar det i Pippiböckerna.

På annat vis lät det när SVT några månader tidigare klippte bort liknande uttryck i Pippi. SVT var ohjälpligt PK, och vår Astrid (som svenskar av någon anledning alltid tycks känna inför henne) hade besudlats. (Av någon anledning tycks människor stundom vara oförmögna att relatera Astrids rekommendation att sluta skinheadsa till diskussionen om negerkungens vara eller icke vara.)

Kort sagt finns det goda anledningar att revidera äldre språk- och bildbruk när vi förmedlar kultur till barn och unga i dag. Barn saknar (förmodligen) kunskapen som behövs för att sätta denna litteratur i den kontext som utgör ramen för diskussionerna på tidningarnas debattsidor. En klok vän till mig, som också är förälder, resonerar så här:

– Jag tycker att man ska putsa språket, det vill säga, jag resonerar som Astrid Lindgrens dotter i förhållande till att skriva om negerkung osv. Det är rasistiskt och hör inte hemma i en modern kontext, allra helst inte i barn och ungdomslitteratur. […] Jag får ständigt läsa om och censurera gamla Astrid och Elsaböcker när jag läser för [mitt barn]. Neger och Tjing Tjong är oerhört rasistiska uttryck som jag faktiskt inte vill ska vara del av [hens] vokabulär ens, även om jag kan förklara varför.

Att vi alls diskuterade saken beror på att jag på mitt sommarjobb på Helsingfors stadsbibliotek gick igenom de svenskspråkiga bilderböckerna i ett av filialbiblioteken. Den ursprungliga tanken var att rensa bort böcker som var trasiga eller inte hade lånats ut de senaste åren (i.e. vård av samlingarna) men det är ju ofrånkomligt att fästa uppmärksamhet vid innehållet när en bläddrar igenom bilderbok efter bilderbok.

Förtjusad blev jag när jag läste några av Elsa Beskows bilderböcker och med värme mindes Duktiga Annika från barndomen. Bestört blev jag när jag insåg att samma författares Lillebrors segelfärd innehåller negerbarn som klättrar i kokospalmer för att kasta ner nötter till Lillebror (som är på upptäcksresa genom världen – hej kolonialismen!) Att boken är från 1921 är en förklaring, men inte en ursäkt till att ha kvar den i hyllorna.

Jag kom att tänka på Levande historias bok om detta må ni berätta, där bilder på tyska barnböcker om snåla judar visades som exempel på strategier för att befästa nationalsocialismens idéer hos barn och ungdom. Ingen skulle ju komma på tanken att ha dessa i svenska bibliotek, även om de i övrigt skulle vara trevliga och uppbyggliga historier.

I september 1953 skrev Lester Asheim artikeln Not Censorship But Selection som tar upp den svåra avvägningen mellan censur och urval. En viktig skillnad han kommer fram till är att urval baserar sig på positiva värderingar, medan censur fokuserar på negativa aspekter. Detta resonemang är förstås väldigt lätt att vända på – att vilja rensa bort rasistiska barnböcker kan lika gott kallas att vilja få alla att känna sig välkomna på biblioteket. Det är också viktigt att komma ihåg att kontexten är kung (detta klatshiga uttryck, alltså!). Asheim skriver:

Taken out of context and given a weight completely out of keeping with their place in the over-all work, single words and unrelated passages can be used to damn a book.

Men när det finns en kontext (t.ex. att främlingsfientliga partier växer i hela Europa, att flyktingar på Medelhavet helst ”ska hjälpas på plats”, att raskarikatyrer historiskt har använts för att markera den vita rasens överlägsenhet) så anser jag att det kan finnas skäl att rensa i bokhyllorna, och att detta är fråga om urval, inte censur. Ergo gjorde jag just detta, och här följer några exempel på numer avskrivna böcker.

Några exempel

Negerbarn

En klassisk 20-talsbild av hur Lillebror upptäcker världen i Columbus-anda, och hur de välvilliga svarta barnen förser honom med kokosnötter, bananer och dadlar och dansar utan kläder på stranden. Samma bok, Lillebror seglar av Elsa Beskow, innehåller också kineserna Tjing och Tjopp, som springer runt och bär sin kejsare.

Pirat Sexism och Rasism

Sexism för alla smaker i Lennart Hellsings och Paul Ströyers Sjörövarbok från 60-talet! En negress? En nakendansös? Var är böckerna om Mary Read och Anne Bonny?

Kvinnor på cirkus

Hårboken av Pernilla Stalfelt är noga med att berätta att kvinnor med annorlunda hårväxt kan få jobb på cirkus. Vad var alternativet, undrar den frågvisa? Slitz? Boken är från 1996.

Kineser spetsar missionärer

Lennart Hellsing har inte hängt med i tiden, då han 2009 undersöker solens färg i olika delar av världen. Den äggula solen i Kina är skälet till deras gula hy (!) och därtill får vi lära oss att de spetsar missionärer med bamburör och tillagar dem (!!). Läser vi på nästa sida får vi också veta att de kanske inte har tillgång till smör (!!! Kineser är nämligen också fattiga?) och därför steker missionärerna i olja. Eller kokar dem. Samma frejdiga bilderbok försöker också slå mynt på indianer och eskimåer – den sistnämnda gruppen utan större succé, så avsnittet ägnas i stället åt ordvitsar såsom Eskimårtensson, eskimö, eskimops och Eskimonika. Kul! Inget sägs om vita barn, men de ljushyllta änglarna ger en liten ledtråd.

Änglar vita

Det andra nationalspråket

Jag har verkligen försökt att hålla inne med debattinlägg om finlandssvenskan i Finland för att inte framstå som en neokolonialistisk galning från Sverige, men nu kan jag inte låta bli längre. Precis som förra sommaren jobbar jag denna sommar inom Helsingfors stadsbibliotek som nordjobbare. Nordjobb är ett samnordiskt projekt som leds av föreningarna Norden och syftar till att öka rörligheten på den nordiska arbetsmarknaden. Arbetstagare måste kunna tala ett skandinaviskt språk (svenska, danska eller norska).

Finland, i sin tur, är ett tvåspråkigt land. Som det stipuleras i grundlagen, i det bärande stycket om rätten till eget språk och kultur (11.6.1999/731 2 kap 17 §):

Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.

Denna rätt är återkommande också i Språklagen (6.6.2003/423), som syftar till att förtydliga de språkliga rättigheterna i grundlagen, och i Bibliotekslagen (4.12.1998/904), som är den lag som sätter de yttre ramarna för kommunernas allmänna bibliotek. I bibliotekslagen står att läsa (2 kap 3 §):

Kunderna skall ha tillgång till personal inom området biblioteks- och informationstjänster samt till biblioteksmaterial och biblioteksutrustning som förnyas.
I tvåspråkiga kommuner skall vardera språkgruppens behov beaktas enligt enahanda grunder.

Det är naturligtvis intressant att se hur den tvåspråkiga Helsingfors kommuns stadsbibliotek efterlever denna lag, och hur lagkraven återspeglas i stadens budget och strategidokument. I april 2013 godkände stadsfullmäktige ett strategiprogram för 2013-2016, där de inledande etiska principerna konstaterar att

Staden producerar själv eller ordnar högklassiga tjänster för invånarna på ett invånarcentrerat, effektivt och ekonomiskt sätt på stadens båda språk /…/ Staden bemöter sina intressentgrupper enligt enhetliga principer och utgår från att också dessa respekterar de etiska principer som staden godkänt

Ett av målen i programmet är sedan att Helsingfors är starkt tvåspråkigt: ”Tvåspråkighet är en trumf i en nordisk välfärdsstad som Helsingfors. Helsingfors ska vara landets bästa stad – också på svenska! Detta kräver såväl fungerande servicehelheter som ett konsekvent strategiskt arbete. Behovet av service på svenska beaktas när servicenätet utvecklas för att servicen ska bli dimensionerad på ett ändamålsenligt sätt.” Så lyder brödtexten, och åtgärderna för att uppnå detta är:

– Språkresurserna hos stadens anställda utvecklas.
– Servicesedlar ger en möjlighet att komplettera stadens egen produktion särskilt i områden där det i dagens läge förekommer luckor i servicen

Vem som helst som arbetar inom Helsingfors stad måste kunna hålla med om att detta synsätt inte precis genomsyrar verksamheten. Förutom på det egna biblioteket så har jag också besökt många andra, och möter inte sällan en fullkomlig oförståelse inför den tvåspråkiga situationen i Helsingfors. Nedan följer några exempel.

Arbetarna i Berghäll

– Hur kommer det sig att ni har så få böcker på svenska? Ni har ju en väldigt välsorterad engelsk samling.
– Jo, Berghäll är traditionellt en arbetarstadsdel.
– Men det finns ju svenskspråkiga arbetare också?
– Ja, men de bor i Kyrkslätt.

Jag häpnar! Att Berghäll är en arbetarstadsdel vet väl vem som helst som öppnat en bok av Kjell Westö, men att detta på något vis skulle vara ett svar på den första frågan – det är orsak till häpnad! För säkerhets skull frågade jag om de berghällska arbetarnas språkförhållanden på Arbetarbostadsmuséet och svaret bekräftade det jag trodde – svenskspråkiga arbetare var ingalunda förpassade till enkom Kyrkslätt. Vad sedan äldre arbetarförhållanden har att göra med dagens biblioteksutbud är en annan fråga.

”Låt dem tala engelska!”

– Hur kommer det sig att ni inte har översatt informationsskyltarna till svenska? Ni har ju översatt skyltarna till engelska, som inte är ett av Finlands två nationalspråk.
– Vi har inga svenskspråkiga kunder.
– Men kan det inte vara så att de kanske inte talar svenska när de kommer hit eftersom ingen service erbjuds på svenska?
– De som talar svenska kan ju också engelska.
– Ja, men så skulle man ju i så fall kunna säga om finsktalande också.
– Eh… Ja, men det är en resursfråga. Det kostar pengar att översätta till svenska.
– Men inte att översätta till engelska?

Frågan stannade i luften. Jag tolkade det som underförstått att personalen på denna plats hade adekvata kunskaper för att göra engelska skyltar, men inte för att göra informationsplakat (vi talar alltså ord och kortare fraser) på svenska. Är denna omtalade, avskydda pakkoruotsi ett fullkomligt misslyckade? Förekommer kollektiv skolk från svensklektionerna? Funkar inte Google translate i innerstaden, och beror detta i så fall på Hauhoparkens välkända radioskugga? Vem vet!

Ryssen, inte Runeberg

– Jag har sett att många lånar och återlämnar svenska böcker, men jag har sällan hört någon använda svenska i informationsdisken. Hur kommer det sig, egentligen?
– Tjaa… de är i Finland. I Finland pratar man finska.
– Ja, men Finland är ett tvåspråkigt land.
– De svensktalande är en mycket liten minoritet, nästan alla pratar bara finska.
– Jag vet att c:a 85% av befolkningen har finska som modersmål, men trots detta har ju de flesta läst svenska och det är inte orimligt att förvänta sig svensk service.
– Det är ingen som kommer in och frågar saker på persiska eller ryska.
– Nej?
– Nu ska jag förklara [här följer c:a 15 minuter mansplaining om Finlands historia, inklusive en biskop som stal mat och kanske eller kanske inte våldtog kvinnor, vilket är anledningen till att finnar historiskt sett inte gillar svenskar. Dessutom var det ryssar som låg bakom och understödde finskan som nationalspråk, eftersom de ville fjärma Finland från Sverige] Sverige har alltså historiskt sett varit dumma mot Finland, och därför vill finnar inte prata svenska.

Förutom denna historiska gallimatias, hur är det möjligt att tänka att det är rimligt att jämföra svenskans ställning i Finland med ryskans eller persiskans? Finns här ingen samtidsförankring alls? Extra minuspoäng blir det också för mansplaining-momentet. Det är en kvart av mitt liv som jag inte får åter och jag visste naturligtvis själv bäst från början – eftersom att jag, tja, läser böcker.

Svensktalande bättre folk

– Ni har fler aktiviteter på ryska än på svenska. Hur kommer det sig?
– Det bor många rysktalande här.
– Ja, men det bor ungefär lika många svensktalande i området.
– Svensktalande har pengar och har därför inte samma behov av gratisaktiviteter på biblioteket. De har råd att göra andra saker.

Precis som vi kan läsa i denna YLE-artikel från 2011 är myten om svensktalande bättre folk även utbredd bland personer på en informationsintensiv arbetsplats. Ingen högskoleutbildning i världen tycks hjälpa mot att anamma fördomar om finlandssvenskar, i stället för att tillämpa källkritik och/eller sunt förnuft. För mig är det också anmärkningsvärt att bibliotekspersonal engagerar sig för att inkludera invandrare i verksamheten och få dem att känna sig välkomna (hörde t.ex. häromdagen att det var en målsättning att 10% av personalstyrkan inom stadsbiblioteket skulle ha invandrarbakgrund, men kan inte verifiera detta) men att de samtidigt tycker att det är fullt rimligt att exkludera svensktalande. Vad hände egentligen med jämlikheten? Jag antar att den gäller alla, utom svensktalande bättre folk.

Ovanstående får tjänstgöra som exempel för en attityd inom biblioteksväsendet som rimmar illa med de mål Helsingfors stad ställt upp för sin verksamhet. Attityden är inte genomgående – det finns flera på min arbetsplats som gärna talar svenska och uppmuntrar kulturprogram på svenska – men den är ändå så pass markant att jag blir nedslagen. Hur kommer det sig till exempel att det går att satsa särskilt på en ryskspråkig (dvs. som modersmål) bibliotekarie som sköter de ryska medieinköpen, medan de svenska medieinköpen sköts av finskspråkiga? Var är alla svenskspråkiga i verksamheten? Motsvarar personalstyrkan invånarprocentantalet i fråga om svenska modersmålstalare?

Ett problem jag kan skönja är också det faktum att biblioteken är medborgarnas informationskällor, kunskapscentraler och mötesplatser – biblioteken borde vara de sista aktörerna som reproducerar denna i sämsta fall motvilja och i bästa fall likgiltighet till svenskans ställning i Finland. Om stadens egna institutioner inte kan leva upp till och arbeta aktivt med strategiprogrammets mål så hjälper inte alla Våga svenska-initiativ i världen.

Till sist: jag förmodar att svenskans situation på de finländska biblioteken även blivit omskrivna i FSBF:s tidning Bibban, men jag har inte ännu läst alla nummer så jag får återkomma om det vid ett senare tillfälle.

Bakom främsta linjen

Av en slump läste jag häromdagen detta DN-reportage om Harry Järv från 2004 och fylldes av omåttlig lust att se filmen Framom främsta linjen från samma år. Filmen fanns inte på mitt lokala bibliotek varför jag käckt brände iväg ett inköpsförslag (samma bibliotek tillhandahåller ju nämligen Okänd soldat och Under polstjärnan (som den svenska översättningen av någon anledning heter)). Fick i dag följande svar:

Hej, denna film som ännu inte haft premiär i Sverige (2 april) finns inte att köpa till bibliotek med utlåningsrättigheter. Du får återkomma om du är fortsatt intresserad.

”Vad är det som händer? Hur långt ska den kulturella skymning som vilar över landet Sverige sträcka sig?!” var förstås min första tanke. Jag ska inte sticka under stolen med att jag blev rasande. Jag blev nämligen så oerhört inspirerad av Harry Järv (finlandssvensk OCH bibliotekarie – drömlivet!) att jag verkligen verkligen ville se denna film.

Jag har nu efter två timmar sansat mig och funderar lite på vad som kan ha gått snett. Ett fel är förstås att filmen inte har haft premiär i Sverige, vilket torde tyda på Sveriges markanta (!) ointresse för vårt fantastiska östra grannland. Finsk kultur importeras dock, och det finlandssvenska tar vi ju till oss bland annat i form av Kjell Westö, så vad har hänt med denna film?

Det för oss till det andra felet, som jag gissar beror på upphovsrätt. Den uppmärksamme noterar till exempel att Kjell Westös romaner i svenska butiker är trycka av Bonniers, i stället för finländska Schildts och Söderströms. En titt på förlagets webbsida antyder att internationella rättigheter kan anförskaffas efter kontakt med förlaget. För mig är det förstås obegripligt att de inte kan skeppa de svenskspråkiga böckerna över Östersjön med någon av de många båtarna som går däröver varje dag, men fine; (informations)marknaden har väl aldrig gjort sig känd för att vara effektiv.

Nåväl, upphovsrätt rörande filmer och bibliotek: jag skulle gissa att Framom främsta linjen saknar svensk/internationell distributör (TPA är t.ex. distribuerad av Artisti och Disney (!), och Okänd soldat av Atlantic). En första fråga är då varför ingen distributör plockat upp den finlandssvenska krigsfilmen? Svaret kan antagligen härledas till förmodat ointresse (i förlängningen olönsamhet). En andra fråga är varför i hela fridens namn biblioteket inte bara kan beställa filmen från Finland? Svaret kan antagligen härledas till hur EU:s olika direktiv implementerats i olika länder, till exempel direktiv 2006/115/EG om om uthyrnings- och utlåningsrättigheter.

Jag har en lunchdejt om c:a 10 minuter, så jag hinner inte grotta ner mig i detta nu, men återkommer senare med en mer utförlig förklaring. Tills dess kan ni ju fundera över vilket medium som är enklast och effektivast för att tillskansa sig kultur: Pirate Bay eller biblioteket? Och framför allt vilket det borde vara?