Folkbokföringen – urgammal tradition och dagsaktuell politisk fråga
Mantalslängd Uppsala stad 1642. Bild från Riksarkivet (kulturell allmänning).
Folkbokföringen i Sverige skiljer sig från många andra länder. I en käck film beskriver Skatteverket folkbokföringen så här:
Folkbokföringen är den grundläggande registreringen av alla som bor i Sverige. Genom folkbokföringen får hela samhället tillgång till dina uppgifter. Bland annat står det var du bor och hur dina familjeförhållanden ser ut. Det här hjälper dig eftersom olika samhällsfunktioner får ett korrekt underlag för beslut och åtgärder till exempel om var dina barn ska gå i skolan. Därför är det viktigt att uppgifterna är korrekta. Om folkbokföringen stämmer är det lättare för samhället att planera till exempel skolor, bostäder sjukvård och vägar. Här är några exempel på uppgifter som finns i folkbokföringen: Namn och personnummer: när du blir folkbokförd i Sverige får du ett personnummer som du behåller hela livet. Familjemedlemmar: i folkbokföringen kan vi registrera vilka som är dina föräldrar, barn, man, fru eller registrerad partner. Adress: du ska vara folkbokförd där du sover; om du sover på olika adresser ska du vara folkbokförd på den adress där du tillbringar mest tid. Medborgarskap. Födelse: när ett barn föds anmäler sjukhuset födelsen till Skatteverket och barnet får ett personnummer direkt. Dödsfall: vi på Skatteverket registrerar dödsfall så fort dödsbevis har kommit in från läkaren. Om du flyttar utomlands eller ska vara borta ett år eller längre ska du anmäla utflyttning från Sverige till oss på Skatteverket.
”Det här hjälper dig” är en argumentation som använts tidigare vid upprättande av befolkningsregister och jag kommer att få anledning att återkomma till nederländaren Jacob Lentz längre fram. Men först vill jag stanna upp vid folkbokföringen som nätverk/objekt/aktör (jag måste få återkomma om terminologin då detta är på ett tankestadium) mellan staten och individen. Gunnar Olofsson [1] beskriver kort den begreppsliga traditionen om förhållandet mellan statens makt och individens frihet, gränsdragningen mellan offentligt och privat, statens roll visavi markanden, civilsamhället och staten som förtrycksmekanism. Det finns en gedigen grund att stå på inför beslut om lagar, regler och budgetar men denna stadiga mark är sällan grund för det politiska samhällsbygget. Ett exempel på detta är när den svenska regeringen i budgetpropositionen för 2023 [2] skriver:
För att få bättre kontroll över vilka som befinner sig i Sverige olovligt och för att bekämpa välfärdsbrottsligheten och den organiserade kriminaliteten är det viktigt att staten stärker kontrollen över folkbokföringen.
Varför detta är ett exempel på avvisande av århundraden av forskning, politisk teoribildning och även mänskliga rättigheter (som förekommit i olika former under mycket lång tid) är en ganska lång och komplicerad historia och jag skriver det här blogginlägget med intentionen att reda ut detta eftersom jag under lång tid samlat lösryckta referenser, hugskott och funderingar kring detta ämne. Jag har inte helt bestämt mig för hur jag ska disponera allt material (allt tankegods!), men här är en lista på några olikfärgade trådar jag likt en 2020-talets Ariadne skulle vilja att någon nystade upp och följde för att hitta ut ur befolkningsregistrens labyrint:
- Den svenska folkbokföringen ur ett historiskt perspektiv
- Folkbokföring i andra länder – tre eller fler finländska instanser
- Folkräkningar i andra länder – t.ex. istället för folkbokföring
- Jacob Lentz nederländska register från vaggan till graven (via Bergen-Belsen)
- Utlänningars fasa för hitta.se
- Digitaliseringen och tilliten till staten ur ett europeiskt perspektiv
- Mänskliga rättigheter: privatliv och informationsfrihet
- SPAR-registret!!!
Tankarna ovan grundar sig i mina erfarenheter av att ha bott utomlands (och därför behövt registrera mig på olika sätt i länderna), ett intresse för kunskapsorganisation och Paul Otlet (och därför funderat mycket över vilken information som ska organiseras och varför), ett intresse för digitaliseringen av samhället och vad det innebär för personlig integritet (både vad gäller lagstiftning och människors uppfattningar) och ett yrkesmässigt perspektiv eftersom bibliotekarier arbetar intensivt i skärningspunkten mellan människa, teknik och samhälle.
Fotnoter
-
[1] Olofsson, G. (1988). Den stränge fadern och den goda modern” : Sociologiska perspektiv på den moderna svenska staten. I Sverige – vardag och struktur : Sociologer beskriver det svenska samhället (1:a uppl., s. 585–615). Länk
-
[2] Prop. 2022/23:1. Budgetpropositionen för 2023. Länk
What on Earth Happened with the IFLA Trend Report?
IFLA’s 2013 Trend Report is a highly insightful and useful document which in retrospect seems to be well ahead of its time. Looking back at the information landscape that year, the SDGs, the AI boom, the pandemic shift to digital education and communication, and the Cambridge Analytica scandal were yet to come. Edward Snowden’s leaked classified NSA documentation the same year, and Dr Olivier Crepin-Leblond’s leading statement (see below) in the insights document was not common knowledge, I think, among librarians:
Data collection today is not constrained to the Internet: it is present in every action in the “real” world too, from shopping to travelling, working, etc…if this is left to Technology, we have passed the point of no return: today it is technically possible to follow someone in their daily life simply with image recognition, their mobile phone, their credit card and their Internet use.
There was an extensive literature review, expert submissions representing a broad range of experts (a wide variety of NGOs, academia, industry…), and a thorough process of meetings and debates to discuss and develop approaches to the trends. I attended a workshop about the trend report at the BOBCATSSS student conference in Lyon in 2016, which I apparently also wrote about (I honestly have no memory of this, but it was two weeks before I moved from being an MA student in London to become a policy and advocacy assistant in The Hague, so maybe I offered? I was looking for the original BOBCATSSS 2016 web page but the domain seems to have been overtaken by some marketing business bent on preying on library nostalgists like me). Btw I was attending the conference to give a badass workshop on EU copyright reform. B) Light blue colour on text to make me seem more humble, hehe…
”Who’s profiting from your personal data?”, CC BY 4.0 IFLA
In short, it was good work. Built on facts and dialogue. The insights document is still used in information studies courses to teach future librarians. It was part of the curriculum in a course I taught at Åbo Akademi University in the autumn 2021 and it gave me many ideas on how to take the discussion further. One of the course assignments was to discover and present new trends – or rather updated trends with a national policy twist – relating to the original document. This inspired great ideas and discussions in the class room and I got a really positive vibe about the future of librarianship (to be fair, interacting with students will almost always spark joy as they have not yet found themselves locked in the working adult’s mantra of ”avoiding and accepting things” (sv. förhålla sig till och finna sig i saker) but continuously question the order of the world and take innovative approaches to solving its problems).
While the original document was built on facts and dialogue, the 2022 update (subtitled A call for radical hope across our field) seems to build its narrative on emotions and anecdotal evidence. Shying away from the broader perspective of a global information society it seeks to present ”ideas for how we – as a field and as a federation – can make ourselves ready not just to face, but to make the best of the future”. A pep talk document? The document has been co-written by IFLA’s emerging global leaders, i.e. a group of young library professionals who (as far as I understand) were appointed leaders by receiving WLIC conference grants in 2022.
Who are and who were the international library leaders?
I think this new IFLA approach to international library leadership is quite interesting. Some might remember the IFLA International Leadership Programme, ILP, (you might notice I’m using an Internet Archive Wayback Machine link – it’s surprisingly difficult to find any information about ILP on the new IFLA website – the old links are dead and if something still can be found on the webpage it’s not through the site’s search function which clearly was not made by a librarian), which was a ”two-year Programme designed to increase the cohort of leaders who can effectively represent the wider library sector in the international arena, and to develop leaders within IFLA.” This programme was developed and initially led by the amazing Fiona Bradley, with the second round skilfully led by the current acting secretary general Helen Mandl, and its
”activities may require the participant to undertake a number of tasks including: evidence-based/secondary/comparative research; writing documents such as policies, submissions, interventions, statements, speeches; liaison with other bodies at national, regional or international levels; representing IFLA at international or regional forums…”
The associates for the programme were required to have some seniority in their leadership experience (”It is expected that participants will already have demonstrated their leadership within IFLA and/or a national or regional association that is a member of IFLA”). I’m not sure why this programme was discontinued and why international library leadership now seems to focus on new talents who will be ”the leaders of tomorrow”, but I do think it has an impact of what you can bring to the table when updating one of the most visionary and insightful documents IFLA has produced. I mean, I am young (34 thanks for asking) and quite brilliant, but I’m no Divina Frau-Meigs (… and that’s about as humble as I’ll get).
Self-agency and global action – important building stone or distraction from target?
I think the lack of experience and inspirational aspiration might be the explanations for the content of the 2022 update. Obviously, I do not take issue with the thoughts of the emerging leaders – my criticism is toward the decision to use this particular publication as a feel-good pamphlet for IFLA’s bizarrely abstract strategy (we all have different interests and I happen to think that a library related strategy document in the 2020s that mentions neither ”information society”, ”copyright”, ”AI”, ”privacy”, nor ”open science” is a bit removed from reality).
In the 2022 update ”the ideas shared have been structured according to the four pillars of IFLA’s mission – to inspire, engage, enable and connect the global library field.” Building on these pillars, the update presents ”our own to-do list in the coming years if we are to be ready to seize the opportunities and face down the threats that lie out there for us.” Here is a summary for The recommendations for our field, and I have taken the liberty of emphasising some of the words:
1. We need to see libraries as players in a wide variety of policy areas
2. We should be more open in where and how we engage in advocacy, making a wider variety of issues our own
3. We should intensify and improve our own advocacy
4. We need to adopt a broad definition of our field, and ensure that being part of it is synonymous with action
5. We must see outreach as key to achieving our missions
6. We need to feel a sense of agency in the face of the future
7. We need to embrace and share innovation
8. We need to see ourselves as a core part of the education infrastructure
9. We need to support emerging leaders as a core plank of sustainability, while also seeing that we all have potential to develop
10. We must make connecting with others in our field an integral part of our practice
11. We should invest seriously in our connections with partners and supporters
What I’ve emphasised are wordings that I interpret as related to some kind of inner development for the individual librarian (maybe also the organisation). To take action in the world, we need to take action with ourselves first. This is a very interesting rhetoric that I also recognise in the Inner Development Goals, a set of goals created because someone realised that the reason the progress of the SDGs is so slow is because ”we lack the inner capacity to deal with our increasingly complex environment and challenges. Fortunately, modern research shows that the inner abilities we now all need can be developed.” The IDGs lists skills we need to drive this change, for example ”a commitment and ability to act with sincerity, honesty and integrity”, ”skills in inspiring and mobilizing others to engage in shared purposes”, and ”willingness and competence to embrace diversity and include people and collectives with different views and backgrounds”.
Why are strategy documents moving in this emotive direction? Is it related to the post-truth society, misinformation, and lack of trust, meaning that the ground for trust and collaboration we now have to build on is not a common mission (e.g. ”reform copyright!”, ”literacy for all!”) but a common sentiment (e.g. ”we feel knowledge should be accessible to all”, ”we feel we should be open to new innovations”)? Either way I think it’s safe to say the set of recommendations are far removed from the questions asked in the initial trend report, compare for instance ”We need to embrace and share innovation”, ”We need to feel a sense of agency in the face of the future” with ”Who will benefit most from the changing information chain? And how will our regulatory frameworks adapt to support an evolving information chain in the new global economy?”
Quo vadis, IFLA?
There is also a list with recommendations for the federation. A main problem for me is that many of these recommendations are so vague that they are hopeless to take action on (” We need to make links between global issues and individual experience”; ”We should understand our field and its needs and how to support it most effectively”).
I had originally copied and commented a lot of text from the 2022 update because there is a lot to comment on. I even made a new subheading: ”An idea store for the Newcomers Session”. But I felt it was a bit useless to comment on specific paragraphs because I do see what this document (as a whole) is trying to do. I don’t fully understand its purpose but I do see how some people could be inspired by it.
What I don’t see is how it can be so far from the original document, and how it doesn’t relate to trends and the trend report at all (unless we count inner development or being inspired as trends). Only if you squint you can see some relevant highlights in the 41 pages long text. For example on pages 25 and 34, where the open movement, urban development and public health are discussed in some (small) detail. The original trend report is not referred to but one could make the connection.
Interestingly the document ends with ”this report is all about the steps we can take in order to build a sustainable future for our field”, cementing that this trend report and maybe even IFLA’s work in general, is mainly about our field. Ironically it then ”calls on readers to think outside of the box” – I suppose it means outside the box, but not outside the books? Pun intended.
The end
Actually, it doesn’t end there. The last few paragraphs are inexplicably dedicated to an assessment model you can apply to your national library field: ”You could start by looking at them individually and assigning a score, before having a group discussion where you compare assessments…” I wouldn’t say such evaluation methodologies are a particularly good example of out-of-the-box thinking, but sure, I guess it is a way to put numbers on a text that has been heavily dependent on feelings and impressions.
”Multiplying the scores by the weightings would make it possible to come up with an index of sustainability, which in turn would make it possible to identify in which areas you could be focusing effort in order to boost your overall performance.”
An index of sustainability.
At this point I’m just speechless.
In Memoriam Aaron Swartz 1986-2013
Today marks the tenth death anniversary of Aaron Swartz, who died far too young. The tragic event still casts a long shadow over MIT, the US government, and copyright extremists so hopelessly behind in time. When I feel stuck in my thoughts or when I struggle to find meaning with what I do, I go back to these words by Aaron Swartz:
”What is the most important thing you could be working on in the world right now? … And if you’re not working on that, why aren’t you?”
Aaron Swartz advocated public access to information and was involved in the Open Library project, which recently has been under attack from publishers who claim that ”the Internet Archive is engaging in wilful mass copyright infringement” because of their National Emergency Library, where they made all their books more readily available ”to meet students’ and readers’ needs while schools and libraries are closed at global scale”. There are certainly different ways to tackle a global pandemic.
Let us never forget Aaron Swartz. Let us continue to work for what he stood for and continue on the path he staked out. And if you haven’t seen the film about him, The Internet’s Own Boy, go watch it now, and then share it with everyone you know.
”I love libraries, you know. I’m the kind of person who goes to a new city and immediately seeks out the library.”
IFLA WLIC del 1: Digital humaniora
I augusti ägde den årliga IFLA-konferensen (WLIC) rum i Aten. Jag hade möjligheten att åka dit i sju dagar tack vare ett resestipendium från Svensk biblioteksförening och stöd från min arbetsgivare Uppsala universitetsbibliotek. Följaktligen fokuserade jag därför på att följa de aktiviteter som relaterar till mina ansvarsområden inom dessa två organisationer: informationskunnighet, Agenda 2030 och digital humaniora. Just det här inlägget kommer att handla om samtal och intryck om digital humaniora på WLIC.
Inom IFLA finns det sedan några få år tillbaka en SIG, special interest group, för Digital Humanities/Digital Scholarship (DH/DS). Det dubbla namnet indikerar att begreppen är om inte förvirrande så i alla fall omstridda. Jag själv är t.ex. anställd som bibliotekarie med inriktning mot digitala metoder, något jag översätter till digital scholarship librarian som är en titel som förekommer på en del amerikanska universitetsbibliotek. Arbetsgruppen på mitt bibliotek fokuserar på digitala metoder och verktyg och samtidigt har Uppsala universitet satsat på Digital humaniora Uppsala. Den europeiska forskningsbibliotekorganisationen LIBER kallar sin arbetsgrupp för Digital humanities and digital cultural heritage. Digital humaniora är det begrepp jag kom i kontakt med först. Kanske för att jag själv är humanist, kanske för att digitala metoder varit särskilt omdanande för humanistisk forskning. Oavsett anledning och utan att göra en djupare utläggning om begreppen (jag skulle verkligen, verkligen kunna) kommer jag helt enkelt använda digital humaniora i den här texten.
Den förväntade höjdpunkten inom detta tema var DH/DS-gruppens business meeting. Eftersom gruppen är en SIG så har den ingen standing committee (som sektionerna har) utan istället en convener – i det här fallet Xuemao Wang, bibliotekarie på University of Cincinnati. Det var således han som ledde mötet och vilka andra som skulle närvara var höljt i dunkel tills man faktiskt var där. Så var även fallet med agendan. Mötet inleddes med en presentationsrunda (föredömligt!) och flera för mig bekanta biblioteks-/DH-ansikten var där, bl.a. en från norska nationalbiblioteket (som jag träffat tidigare i somras på ADHO:s Digital Humanities 2019 i Utrecht). Därefter påbörjades en genomgång av en ambitiös enkät gruppens ledning (lite oklart för mig vilka detta var) gjort inför konferensen, som också fortsatt skulle vara öppen efter konferensen. Genomgången var minutiös och tog därför ganska lång tid utan att några särskilda poänger eller slutsatser lyftes fram.
Det som faktiskt var en stor fråga var huruvida SIG:en skulle ansöka om att bli en sektion. SIG:ar är tillfälliga (de inrättas för en period av fyra år) och ska sponsras av en sektion (i det här fallet Knowledge Management-sektionen). Vart fjärde år ska de lämna in en utvärdering till den sponsrande sektionen som tar ställning till om SIG:en ska fortsätta i fyra år till eller inte – eller om det rentav ska föreslås att SIG:en blir en egen sektion. (Det går att läsa mer om SIG-konstruktionen i IFLA:s Rules of Procedure, nr 20.) 2020 är det dags för DH/DS att göra denna utvärdering. För en som faktiskt inte deltagit i DH/DS verksamhet tidigare (trots tappra försök medelst e-post) så kändes denna fråga ytterst perifer. Eftersom IFLA också står inför en omorganisation där antalet sektioner spås bli färre, inte fler, så kan det nog stämma som en bekant på konferensen sade till mig efteråt: They have a snowball’s chance in hell of becoming a section.
Överlag fokuserade mötet alltså väldigt lite på biblioteksverksamhet inom DH/DS och mer på organisationsfrågor. Min bedömning är att bibliotekarier som sysslar med DH/DS till vardags tills vidare bör fokusera på tvärsektoriella forum (t.ex. ADHO, DHN) eller på LIBER:s DH-grupp, som har en mycket mer utvecklad och fokuserad arbetsplan.
Digital humaniora, bibliotek och IFLA:s globala vision
För att sätta digital humaniora i perspektiv till både biblioteks och IFLA:s verksamhet tänkte jag sätta det i relation till en höjdpunkt och en möjlighet ur IFLA:s globala vision.
Höjdpunkt: 4. We embrace digital innovation
The field strongly agrees on the essential role of digital innovations in realising libraries’ potential to enrich society, regardless of how extensively they already can and do use technology.
Något som biblioteksfältet är bra på är att ta till sig nya innovationer och hitta sätt att inkorporera dem i verksamheten så att de når fler. Enligt visionen är vi alla eniga om att det digitala för med sig mer potential än hinder. Vad IFLA:s engagerade skulle behöva göra i en SIG för DH/DS är att utforska de möjligheter inom fältet som en global plattform innebär. Till exempel diskuterades OER (Open Educational Resources) i en av de andra sessionerna jag var på – vad är DH/DS-bibliotekariers roll där? Kan vi hjälpa till att fördela kunskapsresurser tack vare den mängd open science-verktyg som finns? Bibliotek når ju också en bredare allmänhet och en metod som förknippas med digital humaniora är ju crowdsourcing och medborgarforskning. Kan DH/DS vara ett sätt att föra folk- och forskningsbibliotek samman, och genom detta även båda bibliotekstypernas användare, i ett samtal över traditionella användargränser?
Möjlighet: 2. We must update our traditional role in the digital age
To support learning, literacy and reading meaningfully in a digital age, libraries must adapt continuously. Services, collections and practices must develop to meet changing user expectations.
En möjlighet som intresset för DH/DS i biblioteksvärlden medför är att inte bara ha specialinriktade bibliotekarier på en arbetsplats utan att också få med alla kollegor på tåget. Digitalt först fyller denna funktion i folkbiblioteksvärlden – hur görs motsvarande insats på forskningsbiblioteken?
Bibliotek måste också se till att vara med i DH/DS-sammanhang på sina respektive högskolor och universitet. Inte bara för att biblioteket behöver profilera sin studie- och forskningsservice genom att erbjuda hjälp med programvara och digitala forskningsmetoder utan också för att vår expertis i biblioteks- och informationsvetenskap är oumbärlig i forskningsprojekt där mycket infomation i nuläget skapas, hanteras, sprid och sparas lite ad hoc. Att vara expert på ett ämne som arkeologi, biokemi eller kulturgeografi innebär inte att man är samtidig expert på informationsorganisation och digitalt bevarande.
Bibliotekarien behövs allra minst som stöd och kan mycket gärna fungera som forskningspartner. I sådana sammanhang kanske biblioteken behöver vara lite bättre på att lean in i de akademiska sammanhangen. Frågan är som denna SIG kan vara med och stärka självförtroendet hos bibliotekarier som letar efter bra samarbetsformer med sina forskare.
Ring Europaparlamentarikerna och be dem rösta nej till upphovsrättsdirektivet!
Typ alla vet att det är dåligt. I satirprogrammet Svenska nyheter pratade Jesper Rönndahl (en kulturskapare!) i fredags om hur dålig artikel 13 i direktivet är. Tyska Wikipedia stänger ner i ett dygn i protest mot direktivet. Fredagens klimatstrejk i Ålborg fick sin livesändning nedstängd eftersom upphovsrättsskyddad musik spelades i bakgrunden av sändningen.
Om en vecka, den 26 mars, äger omröstningen rum i parlamentet. Parlamentarikerna har då att godkänna eller förkasta förslaget. Jag tycker att du ska ringa till en EU-parlamentariker och be dem rösta nej till direktivet. Jag tycker att du ska ringa i dag och varje dag den här veckan.
Europeiska organisationer för digitala rättigheter, bl. a. EDRi (som de svenska föreningarna DFRI och dataskydd.net är medlemmar eller observatörer i), har på webbsidan Pledge 2019 samlat information om vilka parlamentariker som ännu inte lovat att rösta nej till direktivet.
Webbsidan tillhandahåller en telefonväxel som kopplar dig till parlamentarikerns kontor när du anger ditt nummer. För dig som hellre söker upp numret och ringer själv så hittar du kontaktuppgifter till parlamentarikernas kontor på denna sida. Enligt kalendern så befinner de sig på Brysselkontoret denna vecka.
Vad ska du säga när du ringer?
Jag kommer inte skriva en egen samtalsguide denna gång utan nöjer mig med att dela de anvisningar som finns på Pledge 2019:
Mall för telefonsamtal till EU-parlamentariker. Att Anna Hedh (s) står som exempel i denna skärmdump beror på att socialdemokraterna ännu inte lovat rösta mot direktivet. De röstade också för direktivet i omröstningen i september.
Det går naturligtvis också att utgå från manuset i mitt tidigare inlägg om att ringa våra ministrar inför omröstningen i ministerrådet, innehållet är i stort sett samma förutom att det är EU-parlamentariker du ringer.
Kom också ihåg att du även kan ringa alla parlamentariker, även de som inte är svenska förtroendevalda. Parlamentarikerna representerar alla medborgare i EU och jobbar för alla medborgare i EU. För uppgifter om andra länderna EU-parlamentariker går det att byta land på Pledge 2019, rullisten med val ligger mellan anvisningarna och bilderna på de som lovat rösta nej:
Skärmdump från Pledge2019.eu: de svenska Europaparlamentariker som lovat att rösta nej.
Bonne chance, lycka till och tack för att du engagerar dig för ett internet- och människovänligt Europa! <3
Ring ministerrådet i dag och be dem rösta nej till artikel 11 och artikel 13!
På onsdag ska ministerrådet mötas och diskutera upphovsrättsdirektivet. Om du som jag är orolig för de konsekvenser direktivet – i synnerhet artiklarna 11 och 13 – kan få för internet som vi känner och använder det i dag så kan du göra en insats genom att ringa till våra ansvariga ministrar i dag tisdag 19 februari och be dem att Sverige röstar nej till det framlagda förslaget.
Att ringa tar inte lång tid, så du kan göra det på lunchrasten eller kaffepausen. Ni kan till och med göra det i grupp om ni tycker om att socialisera vid fikat. Så här går det till:
Till vem ringer jag?
Telefonnumret till regeringskansliets växel är 08-405 10 00. Be att få bli kopplad till Statsrådsberedningen eller Näringsdepartementet. (Statsrådsberedningen hyser EU-minister Hans Dahlgren och Näringsdepartementet hyser näringsminister Ibrahim Baylan – dessa ministrar får betraktas som närmast sörjande i fråga om EU:s upphovsrättsdirektiv.)
Därefter kan det tänkas att du får prata med någon av följande personer:
- Adriana Haxhimustafa, Pressekreterare hos näringsminister Ibrahim Baylan
- Emil Högberg, Statssekreterare hos samordnings- och energiminister Ibrahim Baylan
- Ibrahim Baylan, Näringsminister
- Gösta Brunnander Tf pressekreterare hos EU-minister Hans Dahlgren
- Hans Dahlgren EU-minister
- Joakim Spångberg Tf. pressekreterare hos EU-minister Hans Dahlgren
- Maria Soläng Tf pressekreterare hos EU-minister Hans Dahlgren
Det spelar ingen roll vilken av dem du får prata med, eller om det är någon annan, det viktiga är att du för fram ditt budskap.
Vad ska jag säga till personen jag får prata med?
Jag har förberett ett manus du kan utgå från när du ringer (de fetstilta delarna byts med fördel ut mot ditt eget namn, sysselsättning och hemort – det florerar ju rykten om att upphovsrättsaktivister i själva verket är Google-botar):
Hej, jag heter Karolina Andersdotter och jag jobbar som bibliotekarie i Uppsala. Jag ringer eftersom jag vill att Sverige inte ska acceptera artiklarna 11 och 13 i det slutgiltiga upphovsrättsdirektivet.
Jag vet att frågan om det nya direktivet om upphovsrätt på den digitala inre marknaden snart ska behandlas av ministerrådet och jag vill be ministern att säga åt våra förhandlare att säga nej till artiklarna 11 och 13.
Internet är viktigt för mig. I vardagen, i mitt jobb, i mina sociala kontakter och för mitt deltagande i samhället. Jag vill inte bli inlåst till ett fåtal stora amerikanska webbjättar. Jag vill inte att all min kommunikation ska gå genom ett uppladdningsfilter.
Så snälla: säg åt våra förhandlare att vårt land inte kommer att acceptera artiklarna 11 och 13 i det slutgiltiga direktivet.
Om personen du pratar med frågar något om t.ex. detaljer i lagstiftningen så kan du ställa motfrågan: ”Varför frågar du inte i stället hur jag använder kultur på internet idag?”
Jag nämner denna out från konversationen eftersom man ibland, men oftast inte, får prata med en ganska otrevlig tjänsteperson. Jag upplevde det när jag ringde Europaparlamentsledamöter i somras för att be dem rösta nej till upphovsrättsdirektivet, men jag hoppas att tjänstepersonerna på regeringskansliet har bättre hyfs. Det du inte vill – och inte behöver – är att hamna i debatt om artikel 11 och artikel 13. Man ska inte behöva vara juridisk analytiker för att få påverka sin lagstiftning och f.ö. så har frågan redan utretts av juridiska analytiker som helt enkelt inte är ense om vilken inverkan upphovsrättsdirektivet kommer att ha på våra grundläggande rättigheter (t.ex. yttrandefrihet och integritet). Bara en sån sak är ju anledning nog att rösta nej…!
Lycka till med ditt samtal och ett stort, innerligt tack för att du engagerar dig för ett fritt och folkligt internet!
Kommentera gärna inlägget eller kvittra till mig (@Karolingva) om du har ringt (eller mailat) – jag finns även här som stöd om du mot förmodan skulle råka på en hätsk tjänsteperson. Heja, heja, nu fixar vi det informationssamhälle som vi vill ha – ett informationssamhälle för människor!
Karolina ringer till EU-parlamentsledamöter från LIBER-konferensen i Lille. Bild: Katarina Wiberg
Internet i Kazakstan
Jag är ändå hoppfull. Tack vare internet har den unga generationen tillgång till mycket mer information, den är allt mer öppensinnad och kritisk.
Så säger den queerfeministiska aktivisten Gulzada Serzjan i ett reportage i veckans nummer av Fria tidningen. En ny våg av repression sker i Kazakstan, och andra aktivister menar att den förändrade samhällsbilden är en förberedelse inför en ny ledare för landet då nuvarande president Nazarbajev, som styrt landet i 26 år, snart fyller 77. Regimen vill bli av med allt som kan tänkas utmana systemet.
Internet har visat sig vara en otroligt viktig möjliggörare för demokratisk utveckling. Därför händer det ofta att halv- eller heltotalitära regimer censurerar internet, antingen genom att blockera webbsidor eller genom att helt enkelt strypa internettillgången. Access Now är en organisation som är mycket bra på att bevaka politiska begränsningar i internetåtkomst.
Bara i maj kunde vi läsa om internetcensur i Ukraina, 21 blockade nyhetssajter i Egypten, internetnedstängning i hela Irak för att förhindra att elever fuskar på prov och om nedstängningen av WhatsApp i Latinamerika som sanktion för att de inte lämnar ut användardata till pågående brottsutredningar (observera att de inte kan lämna ut denna användardata eftersom appen är krypterad).
Pressklipp: A2I för de globala målen
Jag vill uppmärksamma två artiklar jag nyligen läst som tar upp två mycket viktiga aspekter på tillgång till information, access to information (A2I). I de globala målen framgår av 16.10 vikten av att säkerställa allmän tillgång till information för ett befrämja ett demokratiskt och hållbart samhälle.
Små bibliotek, stor påverkan
Little libraries är något annat än Little free libraries, som ju går ut på att lämna en bok och ta en bok i små bokskåp uppsatta lite varstans i stads- och landsmiljö. Little libraries är i stället ett initiativ som går ut på att förse daghem och förskolor i kåkstäderna runt Kapstaden med en läshörna och, förstås, böcker. Det började med att de ville hjälpa en skola som saknade resurser för ”lyxvaror” som böcker och skrivmaterial (självklara komponenter för en stimulerande lärandemiljö) och i dagsläget har de hjälpt 40 skolor – motsvarande 5000 böcker och 1500 barn.
Tidskriften Socionomen har ett intressant reportage om projektet i nr 4/2017. De nämner i artikeln att apartheid som politik förvisso är avskaffat, men dess verkan är fortfarande tydlig när en skärskådar socioekonomiska förhållanden i Sydafrika. Det verkar som om det framför allt är kvinnor som är engagerade i projektet, och fokus i artikeln ligger på hur de socioekonomiska klyftorna kan utjämnas genom utbildning och tillgång till information (dvs. böcker). Bra grej!
Inget internet på äldreboenden? :O
I dagens EP (Enköpingsposten) berättar pensionären Birgitta Jonsson om hur internettillgång hjälpte henne i återhämtningen efter en stroke. Redan på intensivvårdsavdelningen fick hon hjälp att logga in på sina sociala medier-konton och påmindes om att världen utanför fanns kvar. Det sporrade henne att kämpa för att bli bra.
I samband med denna situation blev hon varse att vänner som flyttat till äldreboenden i samma veva blivit av med sin internetuppkoppling. En vän använde internet för att skypa med sitt barn varje morgon, en annan vän kunde plötsligt inte längre betala sina räkningar på nätet. Jonsson uppmärksammade frågan politiskt och resultatet är att Stockholms stad ska tillse att internettillgång finns i stadens äldreboenden i slutet av 2017.
Jonsson själv är ju otroligt fräsig i sitt IT-användande då hon kör både Chromebook, Mac och Linux Mint på sina datorer. Hon påpekar att internet kan berika äldres liv både med nytta och nöje – SVT:s öppna arkiv innehåller t.ex. nostalgiska program från tevens barndom, och musik och e-böcker finns också tillgängliga. Förmodat att en person på äldreboende har begränsad rörlighet så är denna direkta tillgång till biblioteksresurser (i synnerhet urvalet) suveränt. Vad gäller nyttan framhåller Jonsson att det är en viktig integritetsfråga att kunna googla på sina mediciner och sjukdomar själv och att själv kunna ha kontakt med sin läkare, i stället för att behöva gå via anhöriga eller personal.
(Att det sedan finns andra integritetsproblem med internettjänster är en annan politisk fråga, men jag avstår för tillfället att ta upp den som ett regn på paraden av äldres egenmakt och styrka medelst internetanvändning.)
Cross-border Copyfight – Årets kulturuppsats 2015
Till min och allas stora glädje finns det många som intresserar sig för upphovsrätt. Ett tecken på detta är att jag har tilldelats DIK:s stipendium för Årets kulturuppsats 2015. Uppsatsen, vars fullständiga titel är Cross-border Copyfight: European libraries re-thinking the InfoSoc Directive, finns tillgänglig via DIK:s artikel men går naturligtvis också att läsa Digitala vetenskapliga arkivet.
Angående den öppna publiceringen var det ett krav från ABM-institutionens sida att masteruppsatserna skulle publicers i sin helhet i arkivet. Jag, som förstås är ett stort fan av öppenhet (det grämer mig att jag i inlämningsstressen glömde märka uppsatsen med en lämplig creative commons-licens), hade publicerat den öppet oavsett men jag kan inte undgå att beröras av ironin att ingen av institutionens avhandlingar finns tillgängliga i fulltext. Förutom principen att doktorander fått lön (eller i alla fall utbildningsbidrag) från universitetet för att utföra sina arbeten (till skillnad från studenter som lyfter lån) och därför borde publicera dem öppet av den anledningen så är det också absurt att just den institution som borde vara medveten om fördelarna med open access är så bakåtsträvande. Vad är anledningen till detta? Ja, enligt utsago beror det på ”olika saker, bildrättigheter och förlagsutgivning t ex.” Tack upphovsrätten och förlagen för att ni förhindrar spridning av den kunskap som staten finansierat! Ni bidrar därmed till min uppsats relevans (vilket skulle kunna ses som en förmildrande omständighet).
Uppsatsens innehåll låg till grund för en presentation på CopyCamp i Warszawa den 4 november (tack Svensk biblioteksförening för resestipendium!) och kommer också ligga till grund för en upphovsrättsworkshop jag ska hålla på BOBCATSSS i Lyon i januari 2016 (tack King’s College London för konferensstipendium!)
Jaha, men vad händer i EU då? kanske ni frågar nu. Det är en fullt berättigad fråga. Jag följer händelserna löpande men ägnar mig framför allt åt mina studier, så om ni är mycket intresserade av ämnet rekommenderar jag EU-parlamentarikern Julia Redas blogg eller den legendariska bloggen IPKat (”The IPKat: intellectual property news and fun for everyone”).
I den brysselska upphovsrättsdjungeln
Dr Eleonora Rosatis seminarium The Wonderful Life of EU Copyright Law and Policy ägde rum i veckan i Bryssel. Dr Rosati är en italiensk advokat specialiserad på upphovsrätt (inom EU, Storbritannien och Italien) och driver också konsultfirman e-LAWnora (vitsigt!)
”Can you think of anything more exciting than EU copyright law and policy? It’s hard indeed…”
Eftersom inbjudan till evenemanget började på ovanstående vis så kunde jag inte motstå att spendera £15 på en studentbiljett; tanken är att min masteruppsats ska handla om biblioteksvärldens svar på EU-kommissionens upphovsrättssamråd, som jag tidigare skrivit en kortare text om, varför seminariet nog kunde vara väldigt intressant för mig (när jag nu ändå befinner mig i Belgien och allt).
Dessutom händer det jättemycket på det här området hela tiden: i september sade EU-domstolen att det var okej för bibliotek att digitalisera de verk de har i sin ägo så länge de som är skyddade av upphovsrätten bara finns tillgängliga på därför avsedda terminaler (med vilket lär menas ”elektroniska läsplatser”, om jag läser domslutet korrekt). Ett litet framsteg är också ett framsteg, och det är dessa små steg som hela tiden händer. Förhoppningsvis kan ett större steg i form av en europeisk upphovsrättsreform ske inom kort, och detta var en av frågorna som diskuterades på seminariet.
Jag blev lite nervös när jag anlände till lokalerna hos Allen & Overy LLP eftersom kontoren visade sig vara ett palatsliknande hus inklämt mellan c:a sju olika ambassader. De flesta som närvarade var jurister, representerande olika stakeholders i upphovsrättsfrågan, och de som inte var jurister var på något annat vis arbetande med frågan. Trots förskräckelsen inför detta möte med den verkliga världen så gjorde jag entré med en papperskaffemugg i kavajfickan (eftersom den här vansinniga fin-stadsdelen i Bryssel helt saknade offentliga papperskorgar!) och fick ett mycket vänligt mottagande av Dr Rosati och advokat Geert Glas (han representerade Allen & Overy och höll en presentation av ett rättsfall under seminariet).
När jag hade samlat mig efter detta överväldigande intryck (säkert mycket bra för min ödmjukhet) gjorde jag som en gör i sådana här situationer: stuvade ner kaffekoppen utom synhåll i väskan och körde på enligt devisen fake it ’til you make it. Sedan lyssnade jag på presentation och diskussion om EU-domstolens upphovsrättsdomslut det senaste året, lagstiftningsaktivitet det senaste året samt en summerande diskussion om en möjlig reform utifrån samrådet, kommissionens läckta white paper och andra reaktioner på samrådet.
Rättsfallen kommer jag inte att kommentera i detalj (men du kan läsa mer om Vandersteen och parodibegreppet i det här inlägget) eftersom de inte rörde bibliotek så pass direkt att jag skulle kunna tillföra något nytt med min kunskapsbakgrund, men jag tänker däremot sammanfatta några i allmänhet intressanta saker jag snappade upp:
- att antalet fall i EU-domstolen rörande IP (intellectual property) var fler än någonsin under år 2013 (och att de motsvarade en 10%-ökning från 2012)
- att det finns en problematik med att upphovsrättsintrång kan ske över nationsgränserna men att tillämpning av lagen måste ske inom en nations gränser – förutom osäkerheten i vilken lag som gäller så blir det så plågsamt uppenbart att den gränslösa uppfinningen internet inte matchas av nuvarande lagstiftning. Ska vi då avgränsa internet, eller försöka harmonisera lagstiftningen?
- att jag måste kolla upp det här med InfoSoc-/upphovsrättsdirektivet mycket noga (t.ex. fattade jag just nyss att det var samma sak!)
Det läckta dokumentet Draft Impact Assessment innehöll (så vitt jag förstod av sammanfattningen på seminariet) några olika alternativ för upphovsrättens utveckling i Europa:
- att låta marknaden och domstolarna lösa saken
- att ha en vag lag och stöd för nya marknadsmodeller (t.ex. Licences for Europe)
- att ingripa medelst lagstiftning (beräknas till 5-10 år, skulle påverka ett antal direktiv)
- att ha en europeisk upphovsrätt som skulle ersätta nationella motsvarigheter, genom regleringar (jfr. Art 118 TFEU, beräknas till 10-12 år)
Hur allt detta hänger ihop är verkligen en djungel – jag vet att upphovsrätten orsakar problem, men inte alltid varför och hur det kan åtgärdas – men nu när jag har lyssnat och lärt en gång så tror jag att jag kommer att förstå allt ännu bättre nästa gång. Tanken är väldigt trösterik! Är det trots allt inte vetenskapens funktion att hjälpa människan att förstå världen?
Rummet är upphävt, Westö är AFK – men var?
Kjell Westö tilldelas Aniarapriset av Svensk biblioteksförening. Så passligt, eftersom jag just läst Sprickor: Valda texter 1986-2011 av densamme. Mindre passligt att prisutdelningen sker samtidigt som jag är i Antwerpen, men nåja. Vad är väl en kväll på Stockholms stadsbibliotek…
Westö skriver om den digitala tiden, som på något vis gjort tiden kortare. Eller snarare tagit tiden ur det sammanhang av rum och avstånd som varit knytpunkter för att få världen att verka rimlig. Hinner vi med?
[…]vi teknokulturens infanterister, lever ett hektiskt liv. Vi går omkring med huvudena fulla av PIN-koder, portkoder, kortkoder, behörighets koder, lösenord. Vi måste reagera automatiskt och adekvat på olika simultana skeenden, vi måste vara skickliga på att ”hålla många bollar i luften samtidigt”. […] under vår behärskade och automatiserade yta finns både frustration och panik. Förändringarna har krävt mycket. Många av oss går på övervarv, och samtidigt bär vi på en känsla av att vi – trots alla de utmärka teknologiska hjälpmedel vi förfogar över – inte styr våra egna liv.
Det lustiga med citatet ovan är att det är från år 2000. Framsynt! År 2008 skriver han om internet (s. 40):
Internet har en enorm positiv potential: när nätet är som bäst är det ett viktigt forum för öppen och orädd medborgardebatt. Det kan också erbjuda oliktänkare i diktaturer ett visst (om än otillräckligt) skydd, och den som lärt sig skilja agnarna från vetet hittar tonvis med viktig och pålitlig information på webben. Men människan har en tråkig förmåga att solka ned sina goda uppfinningar. […] När man betraktar [dokusåpor, växande kändismani, YouTube, bloggar, chattande, mobilkameror, webcam, etcetera] som isolerade fenomen verkar de ofarliga, men tillsammans håller de på att förändra och kanske till och med söndersmula vår gamla syn på privatliv och rätt till personlig integritet.
Det är underbart att någon så elokvent uttrycker fördelen och faran med internet, och därigenom också varför internet är så viktigt att föra en diskussion om – både på en privat och en politisk nivå. Precis som i afk-livet så utspelar sig liv på internet. Vi är individer som förhåller oss till varandra på internet på samma vis som i det fysiska rummet – varför skulle inte samma fundamentala rättigheter gälla även där?
Angående att skilja agnarna från vetet – källkritik i informationssökning är en otroligt viktig fråga där jag tror att samhället inte riktigt har hängt med. Den digitala litteraciteten kan till och med på universitetsnivå vara usel, och trots goda projekt som Digidel så har vi långt kvar till dess att alla är likvärdiga internetmedborgare. Politiskt måste vi börja hantera internet som den del av världen det faktiskt är.
Westö skriver också om en fras som gått på högvarv sedan Piratpartiets grundande 2006, jag gillar hans spydiga avslutning:
Det finns en fras jag avskyr av hela mitt hjärta: Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Jag är säker på att den var i bruk hos den spanska inkvisationen likväl som under häxprocesserna i Norden.
På sidan 125 försöker han också besvara den stora frågan varför mår vi så dåligt? Jag tror att han har en poäng i sitt svar:
Vi mår dåligt för att vi byggde upp ett individ-, prestations- och framgångscentrerat särhälle som smulade sönder den gemenskapskänsla som vuxit fram ut våra umbäranden och vårt hårda slit för att skapa välfärd. Och nu samverkar vår besatthet av individuell framgång och prestation på ett farligt sätt med den nationella tradition som säger att man aldrig får tröttna, aldrig gråta, aldrig ge upp, man skall bara bita ihop tänderna och tiga och fortsätta framåt.
Kort sagt tycks det mig som om vi tagit det sämsta av allt: vad är väl framgång om ingen finns att dela den med? Den individuella prestationen är väl inget självändamål? Det hårda arbetet utan gemenskapen tycks hårdare ändå.
Kjell Westö verkar vara en så himla kiva person. Jag uppskattar hans romaner än mer nu när jag läst hans krönikor där han är så uppenbart politisk. Kanske ser jag en djupare mening i Eccus och Allus öden nu? Eller hos Lucie Lilliehjelm? Att vilja hjälpa till på vad sätt en kan, och att låtas göra det – det är den gemenskap jag sku vilja ha i samhället. (Även det digitala samhället.)
Notis angående smarta elmätare
Läste i Husis häromdagen om smarta hem:
På Helsingfors energi utvecklar man ett ”smart hem” med öppen standard. I två höghusfastigheter i Fiskehamnen kommer man att installera fjärrstyrningsenheter i elcentraler och göra nödvändiga elinstallationer. När allt är klart går det att styra via pekdator.
Hårdvaran och dess programmering levereras av ABB medan användargränssnittet har utvecklats av energibolaget. Det nya är att lägenheterna inte blir beroende av någotdera företaget.
– […] Det nya är att vi i ett nationellt forskningsprogram byggt upp hela systemet på ett öppet gränssnitt som följer existerande standarder, säger projektchef Minna Näsman på Helsingfors energi.
Teirdes skriver om intelligenta elmätare redan 2010 och jag kom att tänka på när jag läste artikeln i Husis: Är den finländska utvecklingen bra? Är det bra att vi kan fjärrstyra våra apparater eller löser detta ett problem som inte existerar (och är det bra eller dåligt)? Är en öppen standard att föredra, ergo: förbättrar den förutsättningarna för att den personliga integriteten skyddas?
Finländska e-boksmodellen – genomtänkt men inte fulländad
För att fortsätta på e-bokstemat som jag skrev om häromdagen så ska jag nu avlägga en kort rapport om e-bokssituationen på Helsingfors stadsbibliotek. Jag var igår på studiebesök på Östra centrums bibliotek och fick träffa Marja Hjelt, som är ansvarig för e-böckerna inom huvudstadsregionens bibliotekssamarbete. Hjelt har sedan 2012 jobbat med e-boksprojektet, och just nu pågår arbetet med att ansluta andra bibliotek i landet till den e-bibba (ergo: e-bibliotek) som utvecklats mellan Helsingfors stadsbibliotek, Aaltouniversitetet, distributör och förläggare (precis som det står skrivet i budgeten för 2014, som jag skrev om i förra inlägget).
I januari i år gick systemet över från utvecklingsstadiet Ebib till dagens system Ellibs. Framför allt finns böcker på finska och engelska, men också några på svenska. Notervärt är att Ellibs tillhandahåller finlandssvenska titlar, inte rikssvenska, i nuläget och att det svenska e-boksutbudet därmed blir lite skralt i förhållande till de facto-utgivningen. Nu antecknade jag inte statistiksiffrorna så noga (jag var mitt uppe i att vara fascinerad över all statistik, så där som en kan bli), men uppskattningsvis består samlingen av ca 4000 titlar och ca 7000 licenser. Det innebär att vissa titlar har flera licenser, vilket är att likställa med de fysiska bibliotekens antal exemplar av en titel. En licens kostar 15-20 €/år och varje titel (samt antalet licenser för denna) omförhandlas varje år. Därmed kan en populär bok ha 20 licenser första året, medan det kanske räcker med fem licenser året därpå. Det är ett rätt flexibelt system som gör det enkelt att beräkna kostnader.
Här går det att läsa mer om generella villkor för e-boksutlån. Användarvillkoren och -interfacet är utvecklade dels med hjälp av kundfeedback, dels återkoppling från andra parter i samarbetet, och dels med hjälp av Aaltouniversitetet som utfört kontinuerliga använderstudier för att optimera interfacet.
Flera böcker går att läsa på skärmen direkt som html-filer, ett koncept Helsingfors stadsbibliotek var tidigt ute med. Det kräver tydligen inte konstant tillgång till internet, utan några kapitel laddas ned åt gången och uppdateras sedan automatiskt när en är uppkopplad. Fördelen är att en hel fil inte behöver laddas ner till en särskild läsare och lagras där. Nackdelen är förstås att en inte har tillgång till hela boken samtidigt.
Ett annat sätt att läsa på platta eller telefon är att använda Bluefire Reader – programvaran är vald på grund av att e-boksprojektet på biblioteket upplevde den som lättanvänd och den var också kompatibel med Adobes DRM. Som Wikipedialänken avslöjer finns Bluefire allså för iOS och Android. Hjelt nämnde att många finländare använder Nokia (med OS:et Windows) och att detta var ett problem de funderat på, däremot hade de inte studerat användaravtalet i detalj innan de rekommenderade sina kunder att ladda ned programvaran (”funktionalitet går före integritet”) och open source-lösningar fanns inte ens på kartan, som jag förstod det. Det är helt enkelt svårt att tänka sig en lösning utan Adobe DRM.
För Windows- och Mac-datorer rekommenderas programmet Adobe Digital Reader. För Linux finns säkert något program, men inget som Helsingfors stadsbibliotek vill rekommendera, uppenbarligen. OS-normen befästs ytterligare – synd, när de i många andra fall är så bra på att lyfta fram annan än proprietär programvara! (Senast i dag hämtade jag fram en reservation på cd-romen Ubuntu 14.04.)
Den uppenbara svagheten är förstås det vanliga problemet, att marknadens oro och ängslan sätter käppar i hjulet för det uppenbart lysande med det digitala formatet: att informationen kan vara tillgänglig för alla samtidigt. Hjelt påpekar att även biblioteken har ett intresse av att det skrivs böcker i Finland och att denna marknad behöver stimuleras. Alltså är det viktigt att marknaden tillåter författare att försörja sig på sitt skrivande; bibliotekens bidrag till detta är att även i e-boksform ha ett begränsat antal exemplar till utlån för att på så vis stimulera marknaden.
Men hur kan vi lösa detta mondäna tjäna-pengar-problem och samtidigt bejaka alla de goda saker som e-medier för med sig? Och är det för övrigt inte så att så länge någon vill läsa, så finns det någon som vill skriva? (När den här branschen författare eller förläggare?) Jag är inte väldigt insatt i potentiella lösningar för detta, eftersom jag är mer intresserad av programvaruaspekten av e-böcker och e-medier, men allt hänger ihop så det är något jag behöver fundera ytterligare på. Det måste finnas en lösning där kunskapens kapital är det som värderas högst.
Dyrare e-böcker – vem ska ta ansvar för det här nu då?
Fick just re-kvittrat det asdeppiga beskedet att folkbiblioteken i Herrljunga och Eksjö inte längre kommer att tillhandahålla nya e-böcker eftersom e-boksleverantören Elibs nya avtal är sådant att nya titlar kan kosta upp till 75 kr per lån, medan äldre titlar är något billigare (från ett par kronor och upp till 75 kr, dårå).
Att e-böcker och fysiska böcker behandlas olika är naturligtvis en följd av att tillgängligheten till de nya e-böckerna blir större än tillgängligheten för de kanske tre fysiska exemplar som köps in där någon form av kösystem måste tillämpas. Förlagen anar ett möjligt inkomstbortfall och väljer därför att lägga embargo på e-böckerna. Tydligen tappar också e-böckerna ganska snabbt i värde eftersom de, när de inte längre är nyhetens behag, kan kosta enbart ett par kronor.
Det finns lite olika modeller för att hantera detta. Till exempel kan avtalen gälla att bara ett visst antal personer får ha e-boken samtidigt (absurt på så vis att det härmar den fysiska bokens begränsningar när den digitala formen just tillåtit motsatsen), nya e-bokstitlar kan göras tillgängliga för biblioteken först efter en viss karantänstid, eller så kan de helt enkelt begränsa marknaden genom att sätta ohemula priser.
Tidigare i våras fanns möjlighet att besvara EU-kommissionens upphovsrättssamråd, och många biblioteksorganisationer besvarade samrådet och delgav sina synpunkter på hur upphovsrätten skulle kunna utvecklas. Här en kort repetition av min sammanfattning rörande synen på e-böcker:
Svensk biblioteksförening anser att e-böcker borde vara tillgängliga för bibliotek och bokhandel samtidigt och att alla e-böcker som publiceras också ska vara tillgängliga för biblioteken; i dag blir e-böcker ibland tillgängliga för bibliotek senare än i handeln och en del titlar görs bara tillgängliga i handeln. EBLIDA hänvisar i sitt svar till en undersökning från tyska och österrikiska marknaden om att mellan 50-75 % av det totala e-boksutbudet är tillgängligt för bibliotek jämfört med konsumenter och menar att det är oacceptabelt att förlagen får denna makt över bibliotekens inköpspolicyer. Biblioteksorganisationerna är ense om att situationen måste förändras för att biblioteken ska kunna fortsätta förmedla information till alla på samma villkor.
När jag sökte efter statistik för e-böcker i Sverige fann jag Svensk biblioteksförenings nätverk för e-böcker som är till för medlemmar i föreningen som är intresserade av e-boksfrågan. De skriver:
Rådande situation har potential att i grunden förändra tillgången till information och kunskap i samhället, till det bättre eller till det sämre. Nätverkets grundläggande utgångspunkt är att e-boksfrågan är en demokratifråga. Nätverket vill bidra till att skapa opinion och dialog kring möjliga e-bokslösningar som också fortsättningsvis möjliggör bibliotekens demokratistödjande funktion i samhället.
Medel för att uppnå dessa mål för den svenska demokratin där invånarnas bristande läsförståelse tycks vara ett problem samhället ”tar på allvar” är att arrangera nätverksträffar, diskussionsseminarier med olika aktörer i e-boksfrågan för att skapa förståelse för varandras perspektiv, omvärldsbevakning och opinionsbildning genom debattartiklar och konferensdeltagande. Allt det här är naturligtvis väldigt bra – men om det nu är så att det nya e-boksavtalet med Elib går rakt emot de önskemål som uttrycks av biblioteksintresseföreningarna i EU-kommissionens samråd, är det verkligen tillräckligt?
Jag läste nyligen i Helsingfors stads budget för 2014 (s. 271) om satsningar på e-medier:
Den största förändringen under budgetåret gäller upphandling av e-medier. Stadsbiblioteket, som är centralbibliotek för de allmänna biblioteken, leder med stöd från undervisnings- och kulturministeriet arbetet på att bilda ett konsortium bl.a. för uppgiften att upphandla e-medier för de allmänna biblioteken. Det är meningen att konsortiet ska inleda sin verksamhet och börja sköta den nämnda uppgiften år 2014.
Helsingfors stadsbibliotek har alltså fått i uppdrag av staden att bilda ett konsortium för landets samtliga allmänna bibliotek (motsvarande folkbibliotek). I så fall är det ett konkret och intressant sätt att försöka ta ett helhetsgrepp om e-mediesituationen. Som jämförelse slog det mig nu att jag skulle titta på Stockholms stads budget för 2014 (s. 117), och hittade som mest konkret följande mening:
I det digitala informationssamhället handlar tillgänglighet inte bara om de fysiska öppettiderna utan även om användarbarhet och tillgänglighet på nätet. Det digitala biblioteket har samma kärnvärden som det fysiska, nämligen tillgång, urval och systematisering. Stadsbibliotekets arbete med att utveckla e-biblioteket ska fortsätta.
Det är förstås en god tanke, men hur kan vi konkret arbeta med den här idén i Bibliotekssverige? Kan vi bilda ett folkbibliotekskonsortium som å alla folkbiblioteks vägnar kan förhandla om bättre villkor för utlån av e-böcker? Mikael Petrén skriver i Digitala bibliotekets blogg (tillhörande Stockholms stadsbibliotek) den 11 april i år att:
Den här inställningen har våra politiker, framförallt Madeleine Sjöstedt, stöttat på ett framsynt sätt. Stockholms stadsbibliotek fick tidigt medel för att utveckla det digitala biblioteket, och när satsningen blivit lyckad, det vill säga vi har lånat ut många e-böcker, fick vi en ökning av medlen för att inte tvingas strypa e-bokslånen som man gjort i många kommuner. Just nu kan stockholmarna låna fem e-böcker i veckan, något som de flesta är nöjda med.
Frågan är förstås vad de kommuner som saknar både pengar och en Madeleine Sjöstedt ska göra när priserna trissas upp. Är det rimligt med en betalmodell som plötsligt kan övertrassera budget med enorma summor? Östgötabiblioteken tyckte inte det, och sade därför upp avtalet med Elib i oktober 2013. Stockholmsbiblioteken tycker egentligen inte heller det, vilket framgår av den strategiska planen för bibliotek i Stockholms stad 2011-2015, där de skriver:
[B]iblioteken [är] beroende av relationen till bok- och förlagsbranschen när det gäller de affärsmodeller som styr tillgången till e-medier. Med nuvarande lösning får bibliotekens användare inte tillgång till all utgiven e-media och bibliotekens mediebudget håller inte för en alltför expansiv ökningstakt för utlån av e-medier. För en fortsatt fri tillgång till innehåll, oavsett medieform, är det avgörande att de olika parter som har ansvar inom kunskaps- och bokbranschen aktivt verkar för att hitta nya lösningar.
Herrljungas och Eksjös nya avtal med Elib verkar inte leva upp till dessa krav. Eftersom dessa folkbibliotek enligt SR var först med det nya avtalet med Elib så ska det bli spännande att se hur Stockholms stad förhåller sig till det – men framför allt vore det intressant att se om Svensk biblioteksförenings nätverk för e-böcker kan samordna landets folkbibliotek så att vi får se en ansvarsfull utveckling av e-boksmarknaden. Konsortietanken från Helsingfors är inte alls dum.
Bibliotekariernas svar på upphovsrättskonsultationen
Denna text redogör kort för några biblioteksorganisationers svar på Europeiska kommissionens (EU-kommissionen) upphovsrättskonsultation (eg. samråd på EU-svenska) och hur dessa svar reflekterar bibliotekens förhållande till informationssamhället både nationellt och internationellt. Upphovsrätt är en bland många frågor som aktualiseras av den raska takt informationssamhället utvecklas i och trots att ämnet kan verka snävt så visar materialet för undersökningen att upphovsrättsdiskussionen relaterar till många andra aspekter av bibliotekets roll i informationssamhället. Intressanta, men uteslutna, aspekter av ämnet är den komparativa diskussionen om amerikanskt bibliotekspolitisk samt diskussionen om bibliografisk kontroll. Texten var ett examinerande PM inom en kurs på ABM-utbildningen i Uppsala vt 2014.
Bakgrund
”Librarians share many values with creators and publishers of copyrighted works, but their interests and values sometimes conflict.” Så inleder Laura N. Gasaway sin artikel om bibliotekariernas förhållande till upphovsrätt1. Redan 2000 var alltså frågan i luften och Gasaway konstaterar att samhället anser bibliotek vara viktiga i ett demokratiskt samhälle; samtidigt är samhället kapitalistiskt. Konflikten mellan informationsspridning för samhällets bästa och marknadens behov av egendom eskaleras i och med informationssamhällets utveckling. Upphovsmännens kärnvärden (framför allt kompensation, kontroll och erkännande för sina verk)samexisterar med de sociala värdena om vikten av en utbildad befolkning och stöttande av entreprenörskap. Syftet med en upphovsrätt är att hitta en balans mellan dessa intressen; en balans som ger både upphovsmän och användare rimliga rättigheter.
Den internationella upphovsrättens moderna ursprung finns i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (Bernkonventionen) från 18862. På grund av att litterära verk började översättas och blev en del av en internationell marknad såg upphovsmän ett behov av ett internationellt regelverk. Olika värderingar ligger till grund för den internationella upphovsrätten; i den franska och europeiska värderingen utgår från upphovsmannens moraliska rätt, medan den anglosaxiska traditionen utgår från marknadsnormer – Eva Hemmungs Wirtén jämför detta begreppen droit d’auteur och copyright som i sin essens understryker dessa två rättstraditioner. Det är framför allt den fransk-europeiska traditionen som är grund för Bernkonventionen3. När USA gick med i Bernkonventionen 1988 upplevde den amerikanska bibliotekariekåren det som någonting dåligt4.
Som Hemmungs Wirtén påpekar så var kopiatorn precis lika alarmerande i sin ankomst som
internet är nu.5 Denna farhåga lugnade sig med tiden och kopior som bibliotek gjorde sågs på som en överträdelse av mindre betydelse. Samma debatt har blommat upp igen när det blivit enkelt att framställa digitala kopior med ökad kvalitet och kvantitet och i stället omtalas kopieringen med begreppen stöld och piratkopiering vilket Gasaway menar begränsar en debatt om vad som är fair use67.
William F. Birdsall menar att den tekniska utvecklingen är tätt sammankopplad med politik och hen skriver att nationalstaten ”på grunn av globaliseringen blir […] karakterisert som en overflødig levning fra industrisamfunnets tid”8 vilket blir väldigt intressant i sammanhanget eftersom en kunskapsbaserad ekonomi förvisso har skapat ett annorlunda, mer internationellt samhälle, men å andra sidan är kunskapsflödet mellan staterna begränsat medelst lagstiftning. Hen nämner att de stora aktörerna som utvecklar informationsinfrastrukturen är företag, men om informationsteknologin skapas för att tjäna ett ekonomiskt intresse, vilken roll har då de allmänna folkbiblioteken inom informationsförsörjningen och kan de ekonomiska intressena missgynna grupper inom samhället? Birdsall menar att informationspolitiken bör verka för rätt till läs- och skrivkunnighet, rätt till personskydd, rätt att kommunicera och rätt till allmän, lika och rimlig tillgång till telekommunikationsnätverken och att folkbiblioteken spelar en viktig roll i detta9.
En förutsättning för allmänhet och marknad att samverka tycks alltså vara en politik som tar hänsyn till samtliga parter. EU:s första direktiv rörande harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter trädde i kraft 1 juli 1995 och då förlängdes Bernkonventionens skyddstid efter upphovsmannens död från 50 till 70 år10. Direktivet blev obsolet 16 januari 2007 då ett nytt direktiv rörande upphovsrätt trädde i kraft11. Som tidigare påpekat omöjliggör teknikens utveckling en definitiv lösning och mellan 5 december 2013 och 5 mars 2014 bjöd EU-kommissionen in intressenter (däribland konsumenter, användare, upphovsmän, förläggare, medlemsstater och distributörer12) att besvara en upphovsrättskonsultation med syfte att få in synpunkter på hur EU:s upphovsrättslagstiftning skulle kunna reformeras.
Bibliotekarier torde gå att kategorisera som både användare, konsumenter och distributörer av upphovsrättsskyddat material och yrkesgruppen har ofta uttalat sig i frågor om tillgången till det offentliga rummet och protesterat mot expansionen av upphovsrätten13.
Ett flertal biblioteksorganisationer har besvarat konsultationen och i samband med att svarstiden löpte ut så publicerade flera av dem sina svar på sina webbsidor14. Jag har tittat närmre på de svar som organisationerna IFLA (International Federation of Library Associations), EBLIDA (European Bureau of Library Information and Documentation Associations), LIBER (Association of European Research Libraries) och Svensk biblioteksförening lämnat in. IFLA representerar det internationella perspektivet, EBLIDA och LIBER svarar för det europeiska perspektivet och Svensk biblioteksförening för det nationella perspektivet.
Biblioteksorganisationernas svar
Grundläggande rättigheter kontra exklusiva rättigheter
Svensk biblioteksförening skriver att ”upphovsrätt existerar för att skapa balans mellan upphovsmännens och användarnas rättigheter. Den här balansen har rubbats under de senaste åren på ett sätt som enbart gynnat upphovsmännen. Syftet med en upphovsrättsreform […] är att återskapa en balans där innovation, forskning såväl som laglig tillgänglighet till digitalt innehåll uppmuntras.” [min övers.]15 Samtliga organisationer instämmer i denna analys och EBLIDA menar att bakom upphovsrättsfrågan ligger frågorna om demokrati, informationstillgänglighet och ”fulländandet av det sanna kunskapssamhället”16. EBLIDA representerar både national-, högskole-, folk- och skolbibliotek samt biblioteksföreningar och de framför att upphovsrättens utveckling är viktig för att de digitala möjligheterna ska kunna utvecklas så att biblioteken kan fullfölja sitt offentliga uppdrag.
EBLIDA skriver att ”om EU önskar vara närmre sina medborgare, måste regler vara enkla att förstå”17 och för fram att den ökade rörligheten för medborgarna och antalet utländska studerande som flyttar mellan medlemsländerna borde uppmuntra till informationsutbyte men att detta i praktiken hindras av den icke-harmoniserade upphovsrättslagstiftningen.
Flexibel lagstiftning med obligatoriska undantag och inskränkningar
Organisationerna är överens om att alla undantag ska vara giltiga i samtliga medlemsstater samt att kontrakt och avtal mellan förlag och användare ska inte kunna trumfa dessa. De trycker på att behovet av förändring av upphovsrätten är brådskande och anser att lagstiftningen inte hänger med den digitala utvecklingen. Ett exempel Svensk biblioteksförening tar upp som de anser försvårar samarbetet för de europeiska biblioteken är att icke-kommersiellt definieras olika från land till land. LIBER menar vidare att varande lagstiftning kan påverka den europeiska forskningens utveckling på ett negativt sätt18.
IFLA hänvisar till en studie av tillämpningen av tidigare lagstiftning som konstaterar att de frivilliga undantagen leder till varierande rättigheter i olika medlemsstater vilket försvårar gemensamma projekt (till exempel Europeana, vars syfte är att tillgängliggöra europeiskt kulturarv för allmänheten) eftersom medlemstaterna inte deltar på lika villkor19.
IFLA menar det att i förhållande både till en allt mer globaliserad värld och till EU:s inre marknad är det viktigt att de undantag som finns i lagen ska vara obligatoriska för alla medlemsstater. IFLA trycker också på att de rättigheter som finns för upphovsmän måste definieras så att de inte istället skapar betungande arbete och ansvar för de institutioner som tillhandahåller information20. De jämför med prövningen av lagligheten av Google Books massdigitaliseringsprojekt av universitetsbibliotekssamlingar i USA: det bedömdes vara fair
use, men tveksamheten till vad som är lagligt och inte i Europa bidrar till en digital klyfta vilket skadar det internationella forskningssamfundet. IFLA tar starkt ställning för att tillgänglighet till omfattande digitala samlingar såsom Google Books kan vara en oöverträffad källa för att främja lärande och mänsklig utveckling och att tillgången till dessa borde vara global21.
Upphovsrättens skyddstid
Samtliga organisationer är ense om att upphovsrättens skyddstid ska kortas till Bernkonventionens ursprungliga 50 år efter upphovsmannens dödsår. EBLIDA tillägger att denna förändring skulle kunna vara ett första steg mot att reducera tidsspannet ännu mer (de poängterar att ytterst få verk har ett kommersiellt värde efter ett par decennier), något som skulle kräva en revidering av Bernkonventionen22.
E-böcker
Svensk biblioteksförening anser att e-böcker borde vara tillgängliga för bibliotek och bokhandel samtidigt och att alla e-böcker som publiceras också ska vara tillgängliga för biblioteken; i dag blir e-böcker ibland tillgängliga för bibliotek senare än i handeln och en del titlar görs bara tillgängliga i handeln. EBLIDA hänvisar i sitt svar till en undersökning från tyska och österrikiska marknaden om att mellan 50-75 % av det totala e-boksutbudet är tillgängligt för bibliotek jämfört med konsumenter och menar att det är oacceptabelt att förlagen får denna makt över bibliotekens inköpspolicyer23. Samma makt utövas från förlagen när e-böcker tillgängliggörs i större paket i stället för varje titel för sig24.
Även LIBER och IFLA efterfrågar e-låneavtal som mer liknar analoga lån. Dagens avtal för e-böcker (för alla typer av bibliotek) skiljer sig ofta från de analoga lånen med högre priser, begränsat antal samtidiga utlån, låsta format och karantänstid. Biblioteksorganisationerna är ense om att situationen måste förändras för att biblioteken ska kunna fortsätta förmedla information till alla på samma villkor.
Text- och datamining
Text- och datamining innebär att söka igenom rådata (till exempel ordfrekvenser, siffror m.m.) i en databas. Det är väldigt värdefullt i viss forskning och biblioteksorganisationerna menar att eftersom det inte syftar till att ta del av materialets ”kreativa uttryck” så borde materialet som används i datamining utgöra ett undantag i upphovsrättslagstiftningen. En
konsekvens av dagens situation är att många forskare avstår från denna typ av forskning eftersom det kostar både direkt (licenser) och indirekt (tid för att förhandla fram avtal). LIBER exemplifierar med avtal i dag kan kräva att forskare ska lämna ut sina forskningsdata till tredjepart samt begränsar hur deras forskningsresultat får göras tillgängliga samt skapar ”godtyckliga gränser” för hur många artiklar en institution får söka igenom inom en viss tidsram. Det sistnämnda menar LIBER förklaras av förlagen med att servrarna skulle belastas för mycket av trafiken, men de påpekar att open access-förlag upplever att denna typ av trafik inte alls skulle orsaka en sådan belastning (ens potentiellt).
Svensk biblioteksförening lägger också till att även om innehåll finns tillgängligt på internet så är det oklart om användande av detta material för datamining är lagligt (om det inte tydligt uppges på sidan). Innehåll licensierat under open access-licenser som cc-by-sa eller cc-by-nc kan oavsiktligt hindra användare från att använda det för datamining. Lösningen som föreslås är att utbildningsrelaterade undantag i upphovsrättslagstiftningen ska vara obligatoriska för alla medlemsländer – särskilt vad gäller datamining.
Att bevara för framtiden: marknad kontra allmänning
På frågan Have you experienced specific problems when trying to use an exception to preserve and archive specific works or other subject matter in your collection? svarar EBLIDA med att särskilt uppmärksamma born digital material där det i medlemsstater saknas policyer för hur detta digitalt kan bevaras. EU-kommissionen uppmärksammar problemet redan 2011 i en rekommendation där medlemsstaterna rekommenderas att ”förstärka de nationella strategierna för det långsiktiga bevarandet av digitalt material, uppdatera handlingsplaner för att genomföra strategierna och utbyta information med varandra om strategierna och handlingsplanerna” samt att ”säkerställa att upphovsrättsinnehavarna lämnar in verk till bibliotek med lagstadgad deponering”25
Eftersom EU-kommissionens rekommendationer inte är bindande för medlemsstater kan det finnas en poäng i att inkludera samma mening i en reformerad upphovsrättslagstiftning. Särskilt frågan om digitala pliktleveranser är intressant: teoretiskt sett är det enda som begränsar en digital samlings omfång budgeten, men i realiteten kan ett bibliotek köpa alla analoga titlar, men de kan inte köpa licenser till allt digitalt material eftersom rättighetsinnehavarna i nuläget bestämmer själva om de vill tillgängliggöra ett visst verk. Konsekvensen blir att samlingsbyggande på biblioteken sker på förlagens villkor, i stället för bibliotekens. Ingen av dagens modeller tar hänsyn till bibliotekens offentliga uppdrag och behov och biblioteksorganisationerna anser att om uppdraget ska bestå måste lagarna ändras.
Sammanfattning
Audunson kallar marknadsliberalismen en utmaning för folkbiblioteken och frågar sig om efterfrågan borde styra inköpsurvalet. Frågan är då vems efterfrågan, för användarnas lånevanor – precis som konsumenternas köpvanor – påverkas av marknaden genom reklam. När bibliotekens tidigare funktion har varit folkupplysning och kulturförmedling skriver Audunson att tanken om att det finns en utbildningskanon utmanas i en mångkulturell och postmodern tid26. Hen påpekar också att biblioteksdebatten är ej offentlig utan främst pågår i det professionella. Med upphovsrätten som en del av biblioteksdebatten får jag nog lov att konstatera att även om icke-professionella intressenter inbjöds att besvara EU-kommissionens konsultation så är det främst de professionella intressenterna som besvarat den, och biblioteksorganisationerna företräder professionella institutioner.
Bibliotekens förvaltande av kulturarv i förhållande till teknologiska och ekonomiska förutsättningar uppmärksammas särskilt i stycket om hur vi ska hantera born digital-material och även om PM:n främst fokuserar på den lagliga aspekten så hänger denna förstås ihop med hur vi väljer att göra: hur ska informationen bevaras och är det bibliotekens uppgift att göra det? Biblioteksorganisationerna är eniga om att biblioteken har en bevaranderoll som offentlig institution, eftersom det garanterar långsiktig beständighet och tillgänglighet när det tillhör det offentliga rummet och inte faller offer för marknadens nycker.
Åse Hedemark skriver i sin avhandling om biblioteksdebatten att analogt kontra digitalt material ofta jämförs med en binär retorik vilket begränsar frågan och dess potentiella svar. Om vi frånser den föreställningen menar hen att vi skulle kunna ha bättre redskap i arbetet med att utveckla bibliotekens samtida och framtida verksamhet27. Bibliotekets roll i informationssamhället är inte självklar, men ur bibliotekariernas eget perspektiv (sett ur biblioteksorganisationernas synvinkel) ska de offentliga biblioteksinstitutionerna fortsatt vara fria informationsförmedlare i demokratins tjänst och detta kan samhället åstadkomma genom att låta relevant lagstiftning inom det kultur- och informationspolitiska fältet (här inkluderas upphovsrätten) möjliggöra detta uppdrag.
http://libereurope.eu/news/liber-responds-to-eu-copyright-review.19Jean-Paul Triaille m.fl., Study on the Application of Directive 2001 ([Brussels]: [European Commission], 2013), http://bookshop.europa.eu/uri?target=EUB:NOTICE:KM0113039:EN:HTML. s 284.