Etikettarkiv: e-böcker

Finländska e-boksmodellen – genomtänkt men inte fulländad

För att fortsätta på e-bokstemat som jag skrev om häromdagen så ska jag nu avlägga en kort rapport om e-bokssituationen på Helsingfors stadsbibliotek. Jag var igår på studiebesök på Östra centrums bibliotek och fick träffa Marja Hjelt, som är ansvarig för e-böckerna inom huvudstadsregionens bibliotekssamarbete. Hjelt har sedan 2012 jobbat med e-boksprojektet, och just nu pågår arbetet med att ansluta andra bibliotek i landet till den e-bibba (ergo: e-bibliotek) som utvecklats mellan Helsingfors stadsbibliotek, Aaltouniversitetet, distributör och förläggare (precis som det står skrivet i budgeten för 2014, som jag skrev om i förra inlägget).

I januari i år gick systemet över från utvecklingsstadiet Ebib till dagens system Ellibs. Framför allt finns böcker på finska och engelska, men också några på svenska. Notervärt är att Ellibs tillhandahåller finlandssvenska titlar, inte rikssvenska, i nuläget och att det svenska e-boksutbudet därmed blir lite skralt i förhållande till de facto-utgivningen. Nu antecknade jag inte statistiksiffrorna så noga (jag var mitt uppe i att vara fascinerad över all statistik, så där som en kan bli), men uppskattningsvis består samlingen av ca 4000 titlar och ca 7000 licenser. Det innebär att vissa titlar har flera licenser, vilket är att likställa med de fysiska bibliotekens antal exemplar av en titel. En licens kostar 15-20 €/år och varje titel (samt antalet licenser för denna) omförhandlas varje år. Därmed kan en populär bok ha 20 licenser första året, medan det kanske räcker med fem licenser året därpå. Det är ett rätt flexibelt system som gör det enkelt att beräkna kostnader.

Här går det att läsa mer om generella villkor för e-boksutlån. Användarvillkoren och -interfacet är utvecklade dels med hjälp av kundfeedback, dels återkoppling från andra parter i samarbetet, och dels med hjälp av Aaltouniversitetet som utfört kontinuerliga använderstudier för att optimera interfacet.

Flera böcker går att läsa på skärmen direkt som html-filer, ett koncept Helsingfors stadsbibliotek var tidigt ute med. Det kräver tydligen inte konstant tillgång till internet, utan några kapitel laddas ned åt gången och uppdateras sedan automatiskt när en är uppkopplad. Fördelen är att en hel fil inte behöver laddas ner till en särskild läsare och lagras där. Nackdelen är förstås att en inte har tillgång till hela boken samtidigt.

Ett annat sätt att läsa på platta eller telefon är att använda Bluefire Reader – programvaran är vald på grund av att e-boksprojektet på biblioteket upplevde den som lättanvänd och den var också kompatibel med Adobes DRM. Som Wikipedialänken avslöjer finns Bluefire allså för iOS och Android. Hjelt nämnde att många finländare använder Nokia (med OS:et Windows) och att detta var ett problem de funderat på, däremot hade de inte studerat användaravtalet i detalj innan de rekommenderade sina kunder att ladda ned programvaran (”funktionalitet går före integritet”) och open source-lösningar fanns inte ens på kartan, som jag förstod det. Det är helt enkelt svårt att tänka sig en lösning utan Adobe DRM.

För Windows- och Mac-datorer rekommenderas programmet Adobe Digital Reader. För Linux finns säkert något program, men inget som Helsingfors stadsbibliotek vill rekommendera, uppenbarligen. OS-normen befästs ytterligare – synd, när de i många andra fall är så bra på att lyfta fram annan än proprietär programvara! (Senast i dag hämtade jag fram en reservation på cd-romen Ubuntu 14.04.)

Den uppenbara svagheten är förstås det vanliga problemet, att marknadens oro och ängslan sätter käppar i hjulet för det uppenbart lysande med det digitala formatet: att informationen kan vara tillgänglig för alla samtidigt. Hjelt påpekar att även biblioteken har ett intresse av att det skrivs böcker i Finland och att denna marknad behöver stimuleras. Alltså är det viktigt att marknaden tillåter författare att försörja sig på sitt skrivande; bibliotekens bidrag till detta är att även i e-boksform ha ett begränsat antal exemplar till utlån för att på så vis stimulera marknaden.

Men hur kan vi lösa detta mondäna tjäna-pengar-problem och samtidigt bejaka alla de goda saker som e-medier för med sig? Och är det för övrigt inte så att så länge någon vill läsa, så finns det någon som vill skriva? (När den här branschen författare eller förläggare?) Jag är inte väldigt insatt i potentiella lösningar för detta, eftersom jag är mer intresserad av programvaruaspekten av e-böcker och e-medier, men allt hänger ihop så det är något jag behöver fundera ytterligare på. Det måste finnas en lösning där kunskapens kapital är det som värderas högst.

Dyrare e-böcker – vem ska ta ansvar för det här nu då?

Fick just re-kvittrat det asdeppiga beskedet att folkbiblioteken i Herrljunga och Eksjö inte längre kommer att tillhandahålla nya e-böcker eftersom e-boksleverantören Elibs nya avtal är sådant att nya titlar kan kosta upp till 75 kr per lån, medan äldre titlar är något billigare (från ett par kronor och upp till 75 kr, dårå).

Att e-böcker och fysiska böcker behandlas olika är naturligtvis en följd av att tillgängligheten till de nya e-böckerna blir större än tillgängligheten för de kanske tre fysiska exemplar som köps in där någon form av kösystem måste tillämpas. Förlagen anar ett möjligt inkomstbortfall och väljer därför att lägga embargo på e-böckerna. Tydligen tappar också e-böckerna ganska snabbt i värde eftersom de, när de inte längre är nyhetens behag, kan kosta enbart ett par kronor.

Det finns lite olika modeller för att hantera detta. Till exempel kan avtalen gälla att bara ett visst antal personer får ha e-boken samtidigt (absurt på så vis att det härmar den fysiska bokens begränsningar när den digitala formen just tillåtit motsatsen), nya e-bokstitlar kan göras tillgängliga för biblioteken först efter en viss karantänstid, eller så kan de helt enkelt begränsa marknaden genom att sätta ohemula priser.

Tidigare i våras fanns möjlighet att besvara EU-kommissionens upphovsrättssamråd, och många biblioteksorganisationer besvarade samrådet och delgav sina synpunkter på hur upphovsrätten skulle kunna utvecklas. Här en kort repetition av min sammanfattning rörande synen på e-böcker:

Svensk biblioteksförening anser att e-böcker borde vara tillgängliga för bibliotek och bokhandel samtidigt och att alla e-böcker som publiceras också ska vara tillgängliga för biblioteken; i dag blir e-böcker ibland tillgängliga för bibliotek senare än i handeln och en del titlar görs bara tillgängliga i handeln. EBLIDA hänvisar i sitt svar till en undersökning från tyska och österrikiska marknaden om att mellan 50-75 % av det totala e-boksutbudet är tillgängligt för bibliotek jämfört med konsumenter och menar att det är oacceptabelt att förlagen får denna makt över bibliotekens inköpspolicyer. Biblioteksorganisationerna är ense om att situationen måste förändras för att biblioteken ska kunna fortsätta förmedla information till alla på samma villkor.

När jag sökte efter statistik för e-böcker i Sverige fann jag Svensk biblioteksförenings nätverk för e-böcker som är till för medlemmar i föreningen som är intresserade av e-boksfrågan. De skriver:

Rådande situation har potential att i grunden förändra tillgången till information och kunskap i samhället, till det bättre eller till det sämre. Nätverkets grundläggande utgångspunkt är att e-boksfrågan är en demokratifråga. Nätverket vill bidra till att skapa opinion och dialog kring möjliga e-bokslösningar som också fortsättningsvis möjliggör bibliotekens demokratistödjande funktion i samhället.

Medel för att uppnå dessa mål för den svenska demokratin där invånarnas bristande läsförståelse tycks vara ett problem samhället ”tar på allvar” är att arrangera nätverksträffar, diskussionsseminarier med olika aktörer i e-boksfrågan för att skapa förståelse för varandras perspektiv, omvärldsbevakning och opinionsbildning genom debattartiklar och konferensdeltagande. Allt det här är naturligtvis väldigt bra – men om det nu är så att det nya e-boksavtalet med Elib går rakt emot de önskemål som uttrycks av biblioteksintresseföreningarna i EU-kommissionens samråd, är det verkligen tillräckligt?

Jag läste nyligen i Helsingfors stads budget för 2014 (s. 271) om satsningar på e-medier:

Den största förändringen under budgetåret gäller upphandling av e-medier. Stadsbiblioteket, som är centralbibliotek för de allmänna biblioteken, leder med stöd från undervisnings- och kulturministeriet arbetet på att bilda ett konsortium bl.a. för uppgiften att upphandla e-medier för de allmänna biblioteken. Det är meningen att konsortiet ska inleda sin verksamhet och börja sköta den nämnda uppgiften år 2014.

Helsingfors stadsbibliotek har alltså fått i uppdrag av staden att bilda ett konsortium för landets samtliga allmänna bibliotek (motsvarande folkbibliotek). I så fall är det ett konkret och intressant sätt att försöka ta ett helhetsgrepp om e-mediesituationen. Som jämförelse slog det mig nu att jag skulle titta på Stockholms stads budget för 2014 (s. 117), och hittade som mest konkret följande mening:

I det digitala informationssamhället handlar tillgänglighet inte bara om de fysiska öppettiderna utan även om användarbarhet och tillgänglighet på nätet. Det digitala biblioteket har samma kärnvärden som det fysiska, nämligen tillgång, urval och systematisering. Stadsbibliotekets arbete med att utveckla e-biblioteket ska fortsätta.

Det är förstås en god tanke, men hur kan vi konkret arbeta med den här idén i Bibliotekssverige? Kan vi bilda ett folkbibliotekskonsortium som å alla folkbiblioteks vägnar kan förhandla om bättre villkor för utlån av e-böcker? Mikael Petrén skriver i Digitala bibliotekets blogg (tillhörande Stockholms stadsbibliotek) den 11 april i år att:

Den här inställningen har våra politiker, framförallt Madeleine Sjöstedt, stöttat på ett framsynt sätt. Stockholms stadsbibliotek fick tidigt medel för att utveckla det digitala biblioteket, och när satsningen blivit lyckad, det vill säga vi har lånat ut många e-böcker, fick vi en ökning av medlen för att inte tvingas strypa e-bokslånen som man gjort i många kommuner. Just nu kan stockholmarna låna fem e-böcker i veckan, något som de flesta är nöjda med.

Frågan är förstås vad de kommuner som saknar både pengar och en Madeleine Sjöstedt ska göra när priserna trissas upp. Är det rimligt med en betalmodell som plötsligt kan övertrassera budget med enorma summor? Östgötabiblioteken tyckte inte det, och sade därför upp avtalet med Elib i oktober 2013. Stockholmsbiblioteken tycker egentligen inte heller det, vilket framgår av den strategiska planen för bibliotek i Stockholms stad 2011-2015, där de skriver:

[B]iblioteken [är] beroende av relationen till bok- och förlagsbranschen när det gäller de affärsmodeller som styr tillgången till e-medier. Med nuvarande lösning får bibliotekens användare inte tillgång till all utgiven e-media och bibliotekens mediebudget håller inte för en alltför expansiv ökningstakt för utlån av e-medier. För en fortsatt fri tillgång till innehåll, oavsett medieform, är det avgörande att de olika parter som har ansvar inom kunskaps- och bokbranschen aktivt verkar för att hitta nya lösningar.

Herrljungas och Eksjös nya avtal med Elib verkar inte leva upp till dessa krav. Eftersom dessa folkbibliotek enligt SR var först med det nya avtalet med Elib så ska det bli spännande att se hur Stockholms stad förhåller sig till det – men framför allt vore det intressant att se om Svensk biblioteksförenings nätverk för e-böcker kan samordna landets folkbibliotek så att vi får se en ansvarsfull utveckling av e-boksmarknaden. Konsortietanken från Helsingfors är inte alls dum.