Finländska e-boksmodellen – genomtänkt men inte fulländad

För att fortsätta på e-bokstemat som jag skrev om häromdagen så ska jag nu avlägga en kort rapport om e-bokssituationen på Helsingfors stadsbibliotek. Jag var igår på studiebesök på Östra centrums bibliotek och fick träffa Marja Hjelt, som är ansvarig för e-böckerna inom huvudstadsregionens bibliotekssamarbete. Hjelt har sedan 2012 jobbat med e-boksprojektet, och just nu pågår arbetet med att ansluta andra bibliotek i landet till den e-bibba (ergo: e-bibliotek) som utvecklats mellan Helsingfors stadsbibliotek, Aaltouniversitetet, distributör och förläggare (precis som det står skrivet i budgeten för 2014, som jag skrev om i förra inlägget).

I januari i år gick systemet över från utvecklingsstadiet Ebib till dagens system Ellibs. Framför allt finns böcker på finska och engelska, men också några på svenska. Notervärt är att Ellibs tillhandahåller finlandssvenska titlar, inte rikssvenska, i nuläget och att det svenska e-boksutbudet därmed blir lite skralt i förhållande till de facto-utgivningen. Nu antecknade jag inte statistiksiffrorna så noga (jag var mitt uppe i att vara fascinerad över all statistik, så där som en kan bli), men uppskattningsvis består samlingen av ca 4000 titlar och ca 7000 licenser. Det innebär att vissa titlar har flera licenser, vilket är att likställa med de fysiska bibliotekens antal exemplar av en titel. En licens kostar 15-20 €/år och varje titel (samt antalet licenser för denna) omförhandlas varje år. Därmed kan en populär bok ha 20 licenser första året, medan det kanske räcker med fem licenser året därpå. Det är ett rätt flexibelt system som gör det enkelt att beräkna kostnader.

Här går det att läsa mer om generella villkor för e-boksutlån. Användarvillkoren och -interfacet är utvecklade dels med hjälp av kundfeedback, dels återkoppling från andra parter i samarbetet, och dels med hjälp av Aaltouniversitetet som utfört kontinuerliga använderstudier för att optimera interfacet.

Flera böcker går att läsa på skärmen direkt som html-filer, ett koncept Helsingfors stadsbibliotek var tidigt ute med. Det kräver tydligen inte konstant tillgång till internet, utan några kapitel laddas ned åt gången och uppdateras sedan automatiskt när en är uppkopplad. Fördelen är att en hel fil inte behöver laddas ner till en särskild läsare och lagras där. Nackdelen är förstås att en inte har tillgång till hela boken samtidigt.

Ett annat sätt att läsa på platta eller telefon är att använda Bluefire Reader – programvaran är vald på grund av att e-boksprojektet på biblioteket upplevde den som lättanvänd och den var också kompatibel med Adobes DRM. Som Wikipedialänken avslöjer finns Bluefire allså för iOS och Android. Hjelt nämnde att många finländare använder Nokia (med OS:et Windows) och att detta var ett problem de funderat på, däremot hade de inte studerat användaravtalet i detalj innan de rekommenderade sina kunder att ladda ned programvaran (”funktionalitet går före integritet”) och open source-lösningar fanns inte ens på kartan, som jag förstod det. Det är helt enkelt svårt att tänka sig en lösning utan Adobe DRM.

För Windows- och Mac-datorer rekommenderas programmet Adobe Digital Reader. För Linux finns säkert något program, men inget som Helsingfors stadsbibliotek vill rekommendera, uppenbarligen. OS-normen befästs ytterligare – synd, när de i många andra fall är så bra på att lyfta fram annan än proprietär programvara! (Senast i dag hämtade jag fram en reservation på cd-romen Ubuntu 14.04.)

Den uppenbara svagheten är förstås det vanliga problemet, att marknadens oro och ängslan sätter käppar i hjulet för det uppenbart lysande med det digitala formatet: att informationen kan vara tillgänglig för alla samtidigt. Hjelt påpekar att även biblioteken har ett intresse av att det skrivs böcker i Finland och att denna marknad behöver stimuleras. Alltså är det viktigt att marknaden tillåter författare att försörja sig på sitt skrivande; bibliotekens bidrag till detta är att även i e-boksform ha ett begränsat antal exemplar till utlån för att på så vis stimulera marknaden.

Men hur kan vi lösa detta mondäna tjäna-pengar-problem och samtidigt bejaka alla de goda saker som e-medier för med sig? Och är det för övrigt inte så att så länge någon vill läsa, så finns det någon som vill skriva? (När den här branschen författare eller förläggare?) Jag är inte väldigt insatt i potentiella lösningar för detta, eftersom jag är mer intresserad av programvaruaspekten av e-böcker och e-medier, men allt hänger ihop så det är något jag behöver fundera ytterligare på. Det måste finnas en lösning där kunskapens kapital är det som värderas högst.

2 reaktion på “Finländska e-boksmodellen – genomtänkt men inte fulländad

  1. olof

    Låter ok. Men jag tänker, då jag varit inne i OA-träsket, att licenslösningar är farliga. Speciellt vad gäller prissättning. Det är väl iofs ett problem som är svårt att lösa men ack så viktigt. Om biblioteken inte ska måla in sig iett hörn o hamna i förlagens klor (tänk universitetsbiblioteken ökade kostnader för elektroniskt distruberade artiklar) krävs tydliga regelverk för prissättning som involverar både producenter, förlag o bibliotek. Hur ser det ut med detta i Helsingfors?

    Svara
    1. Carolina Inläggsförfattare

      Det som slår mig är dock att universitetsbibliotek och folkbibliotek har olika förutsättningar. Universitetsbibliotekens material kan ju ses som arbetsmaterial på ett annat sätt, och framför allt är det material som framställs av forskare som har betalt för att skriva det i tjänsten. Det här är en anledning till att priset på och e-bokstillgängligheten av kurslitteratur är så absurt eftersom att forskare borde framställa materialet i tjänsten. Många framställer redan undervisningsmaterial inom undervisningsdelen av sin anställning och jag håller inte alls för omöjligt att anställningar skulle kunna inkludera en viss procent för att framställa undervisningsmaterial (t.ex. läroböcker). Dessutom borde detta undervisningsmaterial vara allmänning eftersom allmänheten genom skatter bekostar det.

      Den lilla utläggningen skulle väl mest exemplifiera att litteraturproducenterna har olika förutsättningar; skönlitteratur är väl att betrakta som en konstform snarare, och hur den ska finansieras är så himla svårt. Det har förresten alltid varit himla svårt, det är bara det att i e-boksdebatten finner förlagen för gott att använda argumentet till egen fördel.

      Regelverket i Helsingfors har arbetats fram av förlag och bibliotek tillsammans – jag är inte helt klar över hur producenterna är involverade, eller om de ser sig själva representerade via förlagen – och biblioteken har haft vissa grundkrav. De anser sig också rätt nöjda med de krav de fått igenom, antagligen för att de valt att se på e-boken som en fysisk bok. Jag anser att det är att underskatta mediet, men säkert gjorde det förhandlingarna lättare. Dessutom tror jag att de sett på Sveriges och Danmarks system att kostnad per lån är en dålig idé ur budgetsynpunkt eftersom det är svårt att beräkna. Alltså skulle en kunna säga att bibban är helnöjd, men att bibban också var lite villrådig och försiktig. Föregångare inom e-bokstillgängliggörande saknas, så alla blir fega (men jfr. med internetportaler där poesi, prosa och fan fiction publiceras – uppenbarligen kan skriven konst skapas utan att ekonomiska incitament finns – är det något sådant biblioteken borde inkludera i sin e-version?)

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *