Etikettarkiv: integritet

Du behöver inte godkänna någonting

Jag flyttar snart och ska beställa bredband från Telia. Tro inte att det är något jag vill – jag har varit mycket nöjd med Bahnhof och grämer mig verkligen över att min nya hyresrätt är låst till Telia som bredbandsleverantör. Hur som helst, jag genomgår Teliabeställningen och det sista steget är denna ruta:

Här börjar jag klicka i alla rutor eftersom det verkar som om godkännande är ett krav för att bekräfta beställningen. Som användare ställs jag inför ett godkännande snarare än ett ja eller nej-val och det jag verkligen vill som beställare att den gråa Bekräfta beställning-rutan ska bli grön så att jag inte blir utan internet i min nya bostad. Som tur är hajar jag till innan jag stressat igenom beställningen (det är så mycket som ska fixas och beställas inför en flytt, en dras lätt med!) och inser att det faktiskt räcker med att klicka i den nedersta rutan för att genomföra beställningen, som bilden nedan visar.

Vilseledande? Ja, tycker jag, lite. Kanske räknar Telia bara med att jag som kund ska rutinklicka mig igenom beställningen och att det faktiskt är mitt eget fel om jag inte läser igenom ordentligt. Samtidigt så tänker jag att det vore rimligare om detta val faktiskt framställdes som en val; inte en ruta att klicka utan två rutor där ett svar är obligatoriskt. Då får opt-in en faktiskt mening i sammanhanget.

Jag tänker att en kund som inte är jag kanske saknar både den digitala kunskap och den kunskap om dataskydd, personlig integritet och GDPR som behövs för att göra en värdering av beställningsformuläret. Jag upplever att människor – och för övrigt också den teknik vi har tillgång till i vardagen – strävar efter ett så simpelt peka klicka beställa-förfarande som möjligt vid beställande av tjänster och varor. Alla saker är dock inte enkla och om vi accepterar att samhället är komplext så är det nog värt att ha opt-in som standardalternativ i stället för ett vilseledande klicka i godkännande, rutan blir grön-formulär vid beställning.

För övrigt så gick jag in på Mina sidor direkt efter beställningen och fick genast följande pop-up som täckte hela skärmen:

Om jag när som helst kan ändra mitt svar på Mitt Telia så är detta uppenbart inte obligatoriskt. Observera dock att jag inte kan skicka in ett nej-svar (Skicka svar-knappen är grå) utan bara välja att svara senare. Jag förstår att Telia är väldigt angelägna om att lagra min värdefulla trafikdata men det här börjar likna tjatsex. >:C

Gick in på Mitt Telia för att kolla in hur formuläret där såg ut. Samtycke om datalagring finns ganska många klick bort under Mitt Telia > Kontaktuppgifter > Samtycke för trafikdata > Inställningar. Det är alltså något knepigare att uppdatera sina svar (som det heter i den här ingången) om man vill opta ut än den flagranta pop-upen som ”saknar mina svar” första gången jag loggar in.

Lite kudos ska Telia ändå ha för att de viger en hel flik åt mina rättigheter Mitt Telia > Kontaktuppgifter >  Mina rättigheter  > Inställningar > Gå till mina rättigheter, även om den sidan ligger ännu ett klick längre bort än opt-out (eller opt-in) för trafikdatalagring. Där informerar de om och erbjuder tjänster kring relevanta saker som din rätt till radering, tillgång, begränsning, dataportabilitet, m.m.

Jag tänker att dessa rättigheter sammantaget är en större hjälp i att navigera det digitala samhället som privatperson än personliga erbjudanden om streamingtjänster och dylikt är. Därför tycker jag generellt att det vore mer relevant att informera om användarens rättigheter än dess möjligheter till reklam redan i beställningsformuläret.

Telia verkar inte hålla med, de tycker förmodligen det är en dålig marknadsidé. Det är därför jag föredrar Bahnhof.

Om du är intresserad av frågor kring personlig integritet och dataskydd så kan du t.ex. engagera dig i föreningarna Dataskydd.net, DFRi (Föreningen för digitala fri- och rättigheter) och noyb.eu (None of Your Business). Om du är bibliotekarie kan jag också rekommendera kurserna på Digiteket – eventuellt tillkommer fler kurser om personlig integritet och dataskydd inom kort!

Kommer någon att läsa din dagbok 2113?

Donghee Shin, Sue Yeon Syn och Sung-Min Kim publicerade 2011 Personal records on the web: Who’s in charge of archiving, Hotmail or archivists? i Library & Information Science Research. Artikeln handlar om bevarande av digitala personliga handlingar och sammanhanget var ett grupparbete om det digitala dokumentet ur ett användarperspektiv, där jag främst skulle redogöra för begreppet dokument.

Naturligtvis blir det alltid så att när en nystar i något så hittar en helt andra trådar än vad som var tänkt, till exempel den här artikeln. Den konstaterar att användare av mail- och bloggtjänster har ett stort intresse för att bevara sin korrespondens och sina anteckningar, men att det saknas enkla möjligheter för att göra detta.

Faktum är väl att ingen är särskilt bra på digitalt bevarande eller på att utveckla system och struktur för det. I myndighetsutövning är det svårt att avgöra vilka mail som ska diarieföras och vilka som snarare är att betrakta som ”telefonsamtal”. Vi och våra arkivprinciper hänger inte med i teknikutvecklingen och det kan få konsekvenser i framtiden (till exempel när vi vill granska en myndighets agerande under en viss period – vilket vi ofta vill i dag).

Ill-DDH-dok
Ett gammalt och ett nytt dokument. Bilder från Document Foundation (CC BY-SA 3.0) och Musée de l’Histoire de France de Paris (public domain).

Brittiska The Telegraph skriver i januari 2013 om att att Library of Congress i USA ska arkivera alla tweets. Motiveringen är att mikroblogginläggen återspeglar en liten men viktig del i det amerikanska narrativet. Även om inte varje tweet är världsomvälvande är det en del av den helhet som gör twitter till en del i mänsklighetens historia. President Obamas berömda tweet ”We just made history. All of this happened because you gave your time, talent and passion. All of this happened because of you. Thanks” vid valsegern 2008 hade inte haft samma betydelse utan twitter-formatets existens och framväxt som kommunikativ kanal. Mediet var lika uppseendeväckande som orden i sig.

Och här kan vi jämföra med hur människan har lagt en betydelse i särskilda typer av dokument och att denna betydelse blir viktig enbart för att vi har antagit gemensamma konventioner om dokumentet. Vi har alla kommit överens om att sedlar ska ha ett värde (pengar är ju egentligen ett enda stort lur, men mycket smidigare än t. ex. en bytesekonomi) och att underskrivna papper är mer ”giltiga” än andra papper.

Vissa av våra e-postmeddelanden är viktigare än andra. T. ex. kan de innehålla överenskommelser eller kontrakt, de används både i yrkeslivet och privat, de används för att nedteckna historier och historiska händelser – kort sagt bär de på samma typ av information som medeltida manuskript. Men de bevaras inte på samma sätt. Varför?

I The Telegraph-artikeln står att läsa: Unlike traditional bound books or even digital web pages, the real challenge of preserving tweets is keeping up with their number, which has continued to grow almost exponentially.

Är det alltså mängden information som är problemet? Är det att informationen är så lätt att publicera som gör att den får mindre värde (jfr. pocket-böcker, pulp fiction)? Är det det utökade antalet producenter som gör informationen betydelselös (ju äldre dokument desto mer begränsat urval av befolkningen representeras)?

Samtidigt uttrycker många i Sinn et al.:s artikel att de gärna skulle vilja att enkla arkiveringsmöjligheter fanns. Samspelet mellan tillhandahållare av tjänster, användare/kunder och informationsspecialister skulle kunna utvecklas. Att förvara sin personliga digitala information måste vara enklare och säkrare. Det duger inte att de kommersiella aktörer som erbjuder oss e-post- och lagringstjänster gör det ”gratis” mot att de får använda information om oss som handelsvara, det måste finnas andra alternativ. Vi själva borde få avgöra vilken information vi vill arkivera och vilken information vi vill göra tillgänglig för andra. Dessutom borde vi få bättre tillgång till arkivbeständiga format – jämför LiveJournal som på ett relativt enkelt sätt möjliggjort export av användarinnehåll i XML-format. Även om visst innehåll försvinner i export till textformatet så kan jag ändå enkelt spara det jag skrivit på LJ och därefter ta bort mitt konto/avsluta mitt avtal med tjänsten.

Det finns många komplicerade aspekter av digital arkivering av personligt material, men i korthet:

  1. Det borde vara enklare och transportera och bevara sin e-postdata. Tjänster borde utvecklas.
  2. Offentliga sidor, t.ex. bloggar, borde sparas – kanske hos Kungliga biblioteket? – för att de utgör en omistlig del memoarliknande material för framtidens forskare.
  3. Informationsspecialister borde gå i bräschen för utvecklingen snarare än företagen, då specialisterna inte är i en maktrelation med användaren om datan i fråga.