Kategoriarkiv: Okategoriserade

Integritet, abort och ”Repeal the 8th”

Jag läste just en så otroligt bra bok, antologin Repeal the 8th som jag köpte när jag var i Irland december 2018. Ofta blir böcker liggande ganska länge när jag har köpt dem eftersom jag just då läser något annat, sedan blir det mindre angeläget att läsa dem (t.ex. eftersom jag då åkt ifrån Irland) och därefter kommer jag mig helt enkelt inte för. Anmärkningsvärt ofta brukar detta falla väl ut ändå i livet  – det senaste året har jag plockat upp några gamla dåliga samveten och funnit att jag läser dem vid exakt rätt tidpunkt i livet. Den maktfullkomliga oförmågan passar bra till min pågående forskning, Lady Chatterleys älskare var ett välkommet perspektiv på ett bristfälligt familjeliv som hade gått mig helt över huvudet för 10 år sedan och Beautiful World, Where Are You var en känslomässig bearbetning som passade bättre i min nya, ofrivilligt rotlösa tillvaro.

Och Repeal the 8th passar bra nu, när abortlagstiftningen förändras till det sämre i USA och synen på kvinnor i laglig mening övergår till en produktionsenhet snarare än en person. Det är intressant med den mediala angelägenheten för frågan i USA när lika dålig lagstiftning finns hos våra mer närliggande EU-grannar, t.ex. i Polen och (tills alldeles nyss) i Irland. En förklaring som brukar ges till att just dessa två länder har restriktiva lagstiftningar är katolicismen, vilket ju också stämmer överens med att det främst är till religiöst anknutna politiker och intressenter som är pådrivande krafter för en restriktiv abortlagstiftning i både USA och Sverige (t.ex. finns flera politiker inom Kristdemokraterna som anser att deras religiösa övertygelse trumfar de universella mänskliga rättigheterna och individens självbestämmanderätt).

Sveriges slapphänta inställning till mänskliga rättigheter

Internationella domslut brukar ofta ta stöd i mänskliga rättigheter när de bekräftar en kvinnas rätt till abort (mer om detta i bokens kapitel som är skrivet av Amnesty International Irelands Colm O’Gorman). Problemet med att luta sig mot de mänskliga rättigheterna är att dessa (åtminstone i Sverige) allt mer verkar betraktas som en politisk åsikt snarare än universella förhållningsregler.

Ett problem med Sveriges slapphänta inställning till mänskliga rättigheter (t.ex. brott mot artikel 8, artikel 4 som lämnas utan åtgärd och rentav förvärras) är att det öppnar dörren för reformer som just nu är ”otänkbara” men som ganska snabbt kan bli tänkbara. En valfråga i SVT:s valkompass är t.ex. ”Hur mycket ska polisen få använda hemlig avlyssning och övervakning utan brottsmisstanke?” (obs min fetstil). För den som är bekant med begreppet rättstat, eller för den som läst en bok någon gång, borde det vara uppenbart att detta är en jättedålig idé.

SVTs valkompass om övervakning

SVTs valkompass om övervakning

I svaren framgår det tydligt att mänskliga rättigheter är ett regelverk som framför allt gäller andra stater än Sverige. Alla riksdagspartier utom V och C tycker att polisen kan få göra detta lite mer eller mycket mer. V och C vidmakthåller att brottsmisstanke bör finnas för att hemliga tvångsmedel ska få användas. Övriga partier tycker att polisen ska *~få göra sitt jobb~* och argumenten handlar om den grova gängkriminaliteten. Polisen, en myndighet med våldsmonopol, har en ganska dålig resumé vad gäller att värna mänskliga rättigheter (t.ex. hade de ju det här romregistret) så jag tänker att man kunde uttömma andra lösningar i första hand (t.ex. se över barnfattigdomen i Sverige) innan man utökar polisens befogenheter och möjlighet till maktmissbruk.

Registeriver och missbruk av insamlad data

Ett intressant fakta om befolkningsregister (som ofta görs *~i all välmening~*) är att de tenderar att missbrukas. Den ordningsamma nederländska byråkraten Jacob Lentz tyckte mycket om att samla och klassificera information och såg en nytta i detta eftersom staten då skulle kunna bistå sina medborgare på bästa vis. Han blev mycket besviken när Nederländerna röstade ner förslaget om identitetskort (en medborgare, ett katalogkort!) eftersom det stred mot nederländska traditioner. Tack och lov kunde denna besvikelse åtgärdas när Nazityskland ockuperade Nederländerna. Tack vare det uppordnade registret var det också väldigt lätt att lokalisera och deportera landets judiska invånare. I denna artikel om en utställning av katalogkort över judiska nederländska medborgare står att ”the death rate among the Jewish population in the Netherlands was higher than anywhere in occupied western Europe”. Hjälpa till, sa Pulvret.

Väl värt att notera är att Jacob Lentz inte var nazist – han var först med i vänsterliberala VDB (Frisinnade demokratiska förbundet) – som efter andra världskriget slog sig samman med andra partier och bildade PvdA (Arbetarpartiet) – och startade sedan ett eget parti. Båda partierna förbjöds av naziregimen.

Nazityskland försökte för övrigt införa samma praktiska befolkningsregister i Frankrike och gav uppdraget till hålkortsspecialisten René Carmille, som ägnade sig åt att obstruera och försinka detta registerarbete fram tills att han blev anhållen, torterad och därefter avled av tyfus i Dachau 1945. Efter andra världskriget konstaterade många länder att detaljerade befolkningsregister inte var en så bra idé eftersom informationen kunde hamna i fel händer. Det är därför du som svensk kommer att mötas av förfärade blickar och utrop som ”Bizarre!” när du förklarar för fransmän, tyskar, britter och nederländare hur svenska personnummer fungerar. I Sverige är vi inte mottagliga för denna kritik, vilket framgår tydligt i Jan Freeses fantastiska skildring av Datainspektionens (numer IMY, världens sämsta myndighetsnamn) första år: Den maktfullkomliga oförmågan. Den goda staten förmår inte se hur samkörning, centralisering och kommersialisering av dataregister kan utgöra ett hot mot medborgarens integritet och därmed frihet. Denna slutsats drogs av Freese 1987 – och sedan dess har det bara blivit värre.

Jag tog upp denna register- och klassifikationsiver på kursen i kunskapsorganisation jag undervisade i hösten 2021 och drog paralleller till juristen, liberalen och pacifisten Paul Otlets fantastiska gärning, men också kopplingen till fascismen, Le Corbusier och hur de bästa intentioner kan omvändas till något fruktansvärt. Om du känner att det kryper i kroppen av ordnings- och registreringsiver vill jag alltså anbefalla att du ägnar dig åt din bokhylla i stället.

Integritet och abortlagstiftning

Att använda tillgänglig information till något fruktansvärt (att något blivit lagligt förändrar inte att det är fruktansvärt) är en reell fara för de kvinnor som söker säker abort. Både Repeal the 8th och Texas prisjägarlagstiftning belyser hur angiverisystemen (som jag vanligtvis brukat förknippa med DDR, Sovjet och Nazityskland) understöder lagstiftning som reglerar det privata, i brott mot mänskliga rättigheter. Jag ryser av obehag när jag läser flera (!) skildringar av hur korridorskamrater och vårdpersonal polisanmäler kvinnor som förmodas ha genomfört en abort, om razzior i nordirländska lägenheter på jakt efter abortpiller, om kvinnor som dör av medicinska komplikationer (utomkvedshavandeskap, cancer, sepsis) på grund av det stränga abortförbudet. Tanken på att man utöver den medicinska utsattheten också är så juridiskt utsatt får nästan kroppen att i ren skräck spontant sluta menstruera.

Resan över till Storbritannien skildras av flera skribenter i boken och belyser tydligt klassperspektivet i abortfrågan, men också känslan av ensamhet, utsatthet, förtvivlan. Likaså  beskrivs den komplexa situation Nordirland är i (de har varit på undantag från den lagstiftning som i övrigt gällt i Storbritannien sedan 1967) och som trots farhågor om oförändrat läge ändå har fått en bättre lagstiftning sedan antologin skrevs 2018.

Det är värt att understryka att det åttonde tillägget inte rörde abort i allmänhet utan att det specifikt rörde fostrets status som person (vilket är vad som diskuteras och omvärderas i de Förenta staternas olika lagstiftningar nu). Det åttonde tillägget (som alltså röstades bort i folkomröstningen 2018) lyder:

The State acknowledges the right to life of the unborn and, with due regard to the equal right to life of the mother, guarantees in its laws to respect, and as far as practicable, by its laws to defend and vindicate that right.

I boken nämns flera gånger X Case från 1992, ett fall där en 14-årig flicka blivit gravid till följd av en våldtäkt. Graviditeten hade gjort flickan självsmordsbenägen och därför skulle hon med hjälp av sina föräldrar resa utomlands (till Storbritannien) för att genomföra en abort. Innan de reste frågade föräldrarna den irländska polisen om DNA från det aborterade fostret skulle kunna användas som bevisning i en rättegång mot våldtäktsmannen. Polisen kontaktade rättsväsendet som med stöd av åttonde tillägget utfärdade ett åläggande om att flickan inte fick lämna landet för att genomföra en abort. Ärendet överklagades och högsta domstolen beslutade att en kvinna har rätt till abort om hennes liv hotas (inklusive självmord). X fick missfall strax efter att domslutet kom. Historien är kusligt lik nyheten om den gravida 10-åringen i Ohio.

Persondata insamlad av både stater (t.ex. övervakning, avlyssning, signalspaning) och privata aktörer (japp, övervakningskapitalismen gör sitt bästa för att hjälpa) kan användas för att spåra potentiella lagbrytare. Electronic Frontier Foundation har publicerat en bra artikel om med tips om hur du kan skydda din personliga integritet när du söker information om abort, ringer medicinsk rådgivning eller bokför din menscykel i en app. Dessa praktiker är för övrigt vettiga att tillämpa oavsett abortfrågan, tips och instruktioner på svenska finns t.ex. på sidan Data Detox Kit. Att gömma sina abortsökningar är kanske inte lika angeläget i Sverige (i dag, i alla fall) men att ens förehavanden inte är olagliga betyder inte per automatik att det slutar vara en privat angelägenhet. Som artikel 8 i Europakonventionen (lag i Sverige, vilket Sverige i och för sig brukar strunta i) lyder så har ”var och en … rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.”

Du kan bli diskriminerad av maskinerna

Så lyder en delrubrik i DN Lördag 14/11 -20. Det är Augustin Erbas artikel där han låter konsulten Sara Öhrvall göra framtidsförutsägelser om i synnerhet teknologins utveckling jämte människan. Hon säger:


Om inte fler av oss blir tekniskt mer kunniga, fattar AI, machine learning, då är jag rädd att vi bygger system med goda intentioner, på företag, regeringar, myndigheter som blir automatiska beslutsstöd som på olika sätt diskriminerar oss.


Och om maskinerna är ständigt närvarande, i allt vi gör, då kan diskrimineringen vara mer subtil.


Intressant och viktig tanke, och inte på något sätt ny för mig, men däremot nog för många andra. Jag har initierat en studiecirkel om AI och bibliotek som baserar sig på kursen Elements of AI. För närvarande samlas intresseanmälningar in (fram till 30 november, anmäl här om du är intresserad).


Min tanke och förhoppning med kursen är att fler bibliotekarier ska lära sig om AI i allmänhet, så att de därefter bättre kan resonera kring och förstå hur bibliotek och AI möts i vardagen och framtiden. Jag tänker att studiecirkeln också kan ha inslag av exempel på biblioteks-AI, för att motivera med en kopplingen till professionen.


Vi får se hur det danar sig! Många har anmält intresse och jag har bjudit in de som vill att vara medorganisatörer (tror att detta kan skapa en bättre lärandeupplevelse) så det bli helt annorlunda än jag tänkt mig. Spännande!

Europe I

In post-war Europe, Wrocław, like Viipuri, became a city of refugees. Then, in 2017, it was the site for IFLA’s World Library and Information Congress and at the presentation in Columbus (the previous year) the pronunciation was explained as ”wroc-love”, and exhibiting the positive joy and innovation of Europe – or the European Union, maybe – just like all the pan-European associations and European citizens exhibit.

At the same time, national press and politics seems woefully content to focus on all negative aspects of Europe. Why is this? I would rather everyone read about the partially EU funded metro in Sofia. London’s tube started operations in the mid 19th century. Finally all of Europe is on the same playing field. Because this is a step towards global equality, it brings me joy.

I am currently reading Är vi framme snart? Drömmen om Europa förenta stater by Per Wirtén and so my mind is buzzing with thoughts about Europe and being European. It’s a good read, should be included with every sold inter-rail ticket.

Ring Europaparlamentarikerna och be dem rösta nej till upphovsrättsdirektivet!

Typ alla vet att det är dåligt. I satirprogrammet Svenska nyheter pratade Jesper Rönndahl (en kulturskapare!) i fredags om hur dålig artikel 13 i direktivet är. Tyska Wikipedia stänger ner i ett dygn i protest mot direktivet. Fredagens klimatstrejk i Ålborg fick sin livesändning nedstängd eftersom upphovsrättsskyddad musik spelades i bakgrunden av sändningen.

Om en vecka, den 26 mars, äger omröstningen rum i parlamentet. Parlamentarikerna har då att godkänna eller förkasta förslaget. Jag tycker att du ska ringa till en EU-parlamentariker och be dem rösta nej till direktivet. Jag tycker att du ska ringa i dag och varje dag den här veckan.

Europeiska organisationer för digitala rättigheter, bl. a. EDRi (som de svenska föreningarna DFRI och dataskydd.net är medlemmar eller observatörer i), har på webbsidan Pledge 2019 samlat information om vilka parlamentariker som ännu inte lovat att rösta nej till direktivet.

Webbsidan tillhandahåller en telefonväxel som kopplar dig till parlamentarikerns kontor när du anger ditt nummer. För dig som hellre söker upp numret och ringer själv så hittar du kontaktuppgifter till parlamentarikernas kontor på denna sida. Enligt kalendern så befinner de sig på Brysselkontoret denna vecka.

Vad ska du säga när du ringer?

Jag kommer inte skriva en egen samtalsguide denna gång utan nöjer mig med att dela de anvisningar som finns på Pledge 2019:

Mall för telefonsamtal till EU-parlamentariker. Att Anna Hedh (s) står som exempel i denna skärmdump beror på att socialdemokraterna ännu inte lovat rösta mot direktivet. De röstade också för direktivet i omröstningen i september.

Det går naturligtvis också att utgå från manuset i mitt tidigare inlägg om att ringa våra ministrar inför omröstningen i ministerrådet, innehållet är i stort sett samma förutom att det är EU-parlamentariker du ringer.

Kom också ihåg att du även kan ringa alla parlamentariker, även de som inte är svenska förtroendevalda. Parlamentarikerna representerar alla medborgare i EU och jobbar för alla medborgare i EU. För uppgifter om andra länderna EU-parlamentariker går det att byta land på Pledge 2019, rullisten med val ligger mellan anvisningarna och bilderna på de som lovat rösta nej:

Skärmdump från Pledge2019.eu: de svenska Europaparlamentariker som lovat att rösta nej.

Bonne chance, lycka till och tack för att du engagerar dig för ett internet- och människovänligt Europa! <3

Ring ministerrådet i dag och be dem rösta nej till artikel 11 och artikel 13!

onsdag ska ministerrådet mötas och diskutera upphovsrättsdirektivet. Om du som jag är orolig för de konsekvenser direktivet – i synnerhet artiklarna 11 och 13 – kan få för internet som vi känner och använder det i dag så kan du göra en insats genom att ringa till våra ansvariga ministrar i dag tisdag 19 februari och be dem att Sverige röstar nej till det framlagda förslaget.

Att ringa tar inte lång tid, så du kan göra det på lunchrasten eller kaffepausen. Ni kan till och med göra det i grupp om ni tycker om att socialisera vid fikat. Så här går det till:

Till vem ringer jag?

Telefonnumret till regeringskansliets växel är 08-405 10 00. Be att få bli kopplad till Statsrådsberedningen eller Näringsdepartementet. (Statsrådsberedningen hyser EU-minister Hans Dahlgren och Näringsdepartementet hyser näringsminister Ibrahim Baylan – dessa ministrar får betraktas som närmast sörjande i fråga om EU:s upphovsrättsdirektiv.)

Därefter kan det tänkas att du får prata med någon av följande personer:

  • Adriana Haxhimustafa, Pressekreterare hos näringsminister Ibrahim Baylan
  • Emil Högberg, Statssekreterare hos samordnings- och energiminister Ibrahim Baylan
  • Ibrahim Baylan, Näringsminister
  • Gösta Brunnander Tf pressekreterare hos EU-minister Hans Dahlgren
  • Hans Dahlgren EU-minister
  • Joakim Spångberg Tf. pressekreterare hos EU-minister Hans Dahlgren
  • Maria Soläng Tf pressekreterare hos EU-minister Hans Dahlgren

Det spelar ingen roll vilken av dem du får prata med, eller om det är någon annan, det viktiga är att du för fram ditt budskap.

Vad ska jag säga till personen jag får prata med?

Jag har förberett ett manus du kan utgå från när du ringer (de fetstilta delarna byts med fördel ut mot ditt eget namn, sysselsättning och hemort – det florerar ju rykten om att upphovsrättsaktivister i själva verket är Google-botar):

Hej, jag heter Karolina Andersdotter och jag jobbar som bibliotekarie i Uppsala. Jag ringer eftersom jag vill att Sverige inte ska acceptera artiklarna 11 och 13 i det slutgiltiga upphovsrättsdirektivet.

Jag vet att frågan om det nya direktivet om upphovsrätt på den digitala inre marknaden snart ska behandlas av ministerrådet och jag vill be ministern att säga åt våra förhandlare att säga nej till artiklarna 11 och 13.

Internet är viktigt för mig. I vardagen, i mitt jobb, i mina sociala kontakter och för mitt deltagande i samhället. Jag vill inte bli inlåst till ett fåtal stora amerikanska webbjättar. Jag vill inte att all min kommunikation ska gå genom ett uppladdningsfilter.

Så snälla: säg åt våra förhandlare att vårt land inte kommer att acceptera artiklarna 11 och 13 i det slutgiltiga direktivet.

Om personen du pratar med frågar något om t.ex. detaljer i lagstiftningen så kan du ställa motfrågan: ”Varför frågar du inte i stället hur jag använder kultur på internet idag?”

Jag nämner denna out från konversationen eftersom man ibland, men oftast inte, får prata med en ganska otrevlig tjänsteperson. Jag upplevde det när jag ringde Europaparlamentsledamöter i somras för att be dem rösta nej till upphovsrättsdirektivet, men jag hoppas att tjänstepersonerna på regeringskansliet har bättre hyfs. Det du inte vill – och inte behöver – är att hamna i debatt om artikel 11 och artikel 13. Man ska inte behöva vara juridisk analytiker för att få påverka sin lagstiftning och f.ö. så har frågan redan utretts av juridiska analytiker som helt enkelt inte är ense om vilken inverkan upphovsrättsdirektivet kommer att ha på våra grundläggande rättigheter (t.ex. yttrandefrihet och integritet). Bara en sån sak är ju anledning nog att rösta nej…!

Lycka till med ditt samtal och ett stort, innerligt tack för att du engagerar dig för ett fritt och folkligt internet!

Kommentera gärna inlägget eller kvittra till mig (@Karolingva) om du har ringt (eller mailat) – jag finns även här som stöd om du mot förmodan skulle råka på en hätsk tjänsteperson. Heja, heja, nu fixar vi det informationssamhälle som vi vill ha – ett informationssamhälle för människor!

Karolina ringer till EU-parlamentsledamöter från LIBER-konferensen i Lille. Bild: Katarina Wiberg

Vad tycker egentligen biblioteksföreningen om privatisering?

De senaste dagarna har en (ännu) het(are) debatt blossat upp kring privatisering av folkbibliotek. Det började med att Stockholms nya kulturborgarråd i en intervju den 19/10 sade att han ville privatisera stadens bibliotek och därefter följde en debatt om privatiserade biblioteks vara eller icke-vara. För en lättsam sammanfattning, se Viktors val. För en mer ingående sammanfattning, se Biblioteksbladet. Nedan följer några klipp från debatten som leder fram till svaret på frågan Vad tycker egentligen Svensk biblioteksförening om privatisering? och kanske till och med Vad borde egentligen Svensk biblioteksförening tycka om privatisering?

Annika Persson, chefredaktör för Biblioteksbladet, skrev så här i ett debattsvar till kulturborgarrådet den 23/10:

I Bibliotekssverige finns det ett enormt motstånd mot att privatisera just bibliotek och det finns faktiskt en rad goda skäl till det. Bland annat att verksamheten – öppna tillgängliga rum där vem som helst gratis kan få hjälp att ta reda på allt om världen – inte är vidare kommersiell.

Veckorna därpå pågick ett politiskt gafsande med biblioteken som slagträ och mitt intryck var att debatten också var rätt Stockholmscentrerad (vilket kanske inte är underligt, med tanke på att det var där det började) och därför inte jätteintressant (med tanke på att BiS kartläggning över alternativa driftsformer från 2007 slår fast att förekommande fall framför allt är små filialer eller utlåningsstationer som varit nedläggningshotade – Stockholms län skiljer sig här från resten av landet).

Av den här anledningen tror jag att många satte tiofikakaffet i halsen när de läste Svensk biblioteksförenings ordförande Johanna Hanssons debattartikel i DN den 14 november. Hon slår fast, i direkt motsats till Annika Perssons tidigare uttalande, att ”[biblioteksföreningen] vill se en god offentligt finansierad biblioteksverksamhet, oberoende av om verksamheten sker i offentlig eller privat regi.” Och det var där debatten blev hetare, åtminstone bland bibliotekarieskrået.

Det hjälpte nog inte att Hansson kallade debatten om privata bibliotek ”yrvaken och ytlig”. Det hjälpte nog inte heller att hon uppdrog till kommuner att göra en behovsanalys för folkbibliotekens verksamhet, eller att hon jämförde alternativa driftsformer av svenska folkbibliotek med Helsingfors syn på sitt nya stadsbibliotek som ”ett bibliotek som invånarna känner gemensamt ägarskap för” (står inte privatisering och gemensamt ägarskap emot varandra, på något vis?). Hur som helst hamnade Hansson i blåsväder, och reaktionerna kom i både DN, där kulturchefen i Strängnäs kallade hennes utspel för ”häpnadsväckande” och ”infantilt”, och på biblioteksföreningens facebooksida, där Monica Linell konstaterar att Man balanserar på en blek ’neutral’ linaoch Birgitta Hellman Magnusson skriver att hon ”[inte känner] igen att frågan har diskuterats inom föreningen. Jag tror också att medlemmarna har olika åsikter i denna kontroversiella fråga. Därför blir det lite problematiskt att vår ordförande säger att detta är föreningens åsikt.”

På Magnussons fråga om biblioteksföreningens ståndpunkt i frågan hänvisar de till sin rapport Om bibliotek på entreprenad från 2010. Intressant, tänkte jag, och därför har jag nu läst den.

Inledningen, som egentligen är en helt egen rapport (Biblioteksentreprenader – en introduktion), är skriven i maj 2009 av dåvarande generalsekreterare för biblioteksföreningen Niclas Lindberg. I det första stycket (s. 3, pdf s. 5) konstateras att denna rapport inte är ett ställningstagande till driftsform utan mer av en manual utifall att man skulle vilja genomföra detta:

I detta material diskuteras: Vad är en biblioteksentreprenad? Vad ska man tänka på? Hur säker­ställer man värdegrunden?

Lindberg redogör sedan för Åres bibliotek, som var först ut med att privatiseras år 1990, och hänvisar till en rapport av Göran Bostedt om privatiseringen som menar att det inte är entreprenaden som sådan som förbättrat bibliotekens verksamheter och besökssiffror utan att folkbibliotekens behov av utveckling och förnyelse likaväl hade kunnat uppfyllas av en kommunal regi.

Från denna utredning går Lindberg vidare till att redogöra för en magisteruppsats från 2004 om biblioteksprivatiseringar från Högskolan i Borås: Privatisering av folkbibliotek skildrat i politiska dokument under 1990-talet. (Ironiskt nog är magisteruppsatsen författad av en Johanna Hansson, men vi får förmoda att det är en annan Johanna än den som framför en principlös kritik mot den ”ytliga och yrvakna” debatten om folkbibliotekens driftsformer, då den senare enligt sin LinkedIn examinerades från Borås 1993.) Lindberg sammanfattar första delen i rapporten med magisteruppsatsens slutsatser:

I uppsatsen har man funnit följande fördelar med folkbibliotek på entreprenad
  • Lägre kostnader
  • Flexibilitet och anpassning
  • Mindre detaljstyrning
  • Innovationskraft och kreativitet
  • Snabbare och smidigare beslutsvägar

Följande nackdelar redovisas:

  • Kommunens kulturpolitiska inflytande minskar
  • Fragmentisering av bibliotekssystemet sker
  • Kommunalt monopol ersätts av privat monopol vid för få intressenter
  • Osäkerhet och ineffektivitet kan råda vid ostabila entreprenörer

Man kan fråga sig (jag gör det, i alla fall) varför just den här magisteruppsatsen får vara så tonsättande för Lindbergs introduktion till biblioteksentreprenader? En magisteruppsats är i bästa fall riktigt bra, men till och med då är den – på grund av omfång och förmodad expertis hos författaren – en bristfällig källa för att ligga till grund för en generell beskrivning av ett komplext område. Lindberg skriver på s. 7 (pdf s. 9) i rapporten om en sak som vi verkligen behöver diskutera i samband med biblioteksprivatiseringen: verksamhetens mätbarhet och utvärdering.

Nyligen aviserade till exempel Nacka kommun att man genomför förändringar i sina avtal för att prestationskraven bättre ska fånga den kvalitet man vill uppnå.  Det är viktigt att folkbiblioteken systematiskt arbetar med målstyrning, olika mätmetoder, nyckeltal och utvärderingar. I en entreprenadsituation blir detta om möjligt än viktigare eftersom mål och prestationer styr ersättningen till entreprenören. [obs, min fetstil]

Varför är det så nödvändigt att arbeta systematiskt med mätmetoder, nyckeltal och utvärderingar? Kan en verksamhet inte uppvisa kvalitet om den inte kan redovisas i kvantiteter? Är det inte dags för oss att släppa New Public Management-sargen? Det här är en debatt som förts ett tag och som jag för närvarande för lokalt på min arbetsplats. Ett ganska nyligt inlägg i diskussionen kommer från filosofen Jonna Bornemark som i höst har publicerat boken Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Ett annat bra boktips som rör detta ämne är Nya utvärderingsmonstret: om kvalitetsmätning i den offentliga sektorn av Lena Lindgren.

Nå, tillbaka till rapporten. Efter Lindbergs första del kommer så rapporten från Utvecklingsrådet för driftsformsfrågor, eller Driftsformsrådet som de också kallar sig i texten. I Driftsformsrådets rapport, vars syfte var att utgöra beslutsunderlag till styrelsen, inleder de med att beskriva sitt uppdrag, sin sammansättning och sitt arbetssätt och fortsätter därefter med att gå igenom relevant lagstiftning (kommunallagen, bibliotekslagen, lagen om offentlig upphandling). Därefter, i avsnittet Entreprenad och partiell entreprenad skriver de på s. 11 (pdf s. 27):

Föreningen BiS (Bibliotek i Samhälle) gjorde 2007 en kartläggning över förekomsten av alternativa driftsformer. Den visade att det vid denna tidpunkt fanns nitton bibliotek med alternativa driftsformer. I de allra flesta fall rörde det sig om små filialer eller utlåningsstationer som varit nedläggningshotade.

Trots att BiS kartläggning visar att tio län har alternativa driftsformer så valde Driftsformsrådet att besöka Nacka och Dieselverkstadens bibliotek, trots att det är det enda av biblioteken i fråga som uppstått som ett försök (BiS kategorisering) snarare än de vanligare kategorierna (nedläggnings)hotad eller lokalt initiativ. Det är intressant val både på grund av bristande representativitet och det jag nämnde tidigare, Stockholmscentrering.

Det finns också en del att fundera över kring urvalet av personer Driftsformsrådet valt att träffa för att bilda sig en uppfattning kring frågan: de har träffat en från SKL, en från Svenskt näringsliv, en från Dieselverkstadens bibliotek, en från Nacka kommun och en från Linköpings kommun. Däremot ingen från de bibliotek (utöver Dieselverkstaden) som BiS nämner i sin rapport om alternativa driftsformer. Slarvigt? Agendadrivet? Varför?

När rådet ska lämna ett förslag till styrelsen sammanfattar de rapporten med att frågan inte handlar om att vara för eller emot vissa driftsformer, utan om att tillgodose en god och likvärdig tillgång till biblioteksservice. Med hänvisning till riksdagspolitiska beslut om ”konkurrenspolitik för förnyelse och mångfald” (Prop. 1999/2000:140) och att ”folkbibliotekens huvudmän, kommunerna, [också är] öppna för olika driftsformer” så anses det vara oviktigt för Svensk biblioteksförening att ta ställning för eller emot bibliotek på entreprenad. I stället menar Driftsformsrådet att:

Svensk Biblioteksförening företräder en god offentligt finansierad  biblioteksverksamhet, oberoende av huruvida verksamheten sker i offentlig eller privat regi. Föreningens bibliotekspolitiska synsätt ska vara driftsformsneutralt.

Som en klargörande bonus i Driftsformsrådets rapport så ser hela stycket om kommunerna ut så här:

Folkbibliotekens huvudmän, kommunerna, är också öppna för olika driftsformer. Hittills har det mest avspeglat sig inom skolan och vårdområdet men det finns inga beslut som undantar biblioteksområdet.

Den sista meningen klargör verkligen varför det är helt upp-och-nedvänt att använda detta dokument från december 2010 som underlag för en debattartikel i DN november 2018. Skola och sjukvård har de senaste två valen legat i topp på väljarnas viktigaste frågor och i SOM-institutets rapport Larmar och gör sig till konstateras i artikeln Väljare och valda om vinster i välfärden att det finns en stort åsiktsglapp mellan riksdagsledamöter och deras väljare i frågan om vinster i välfärden.

Det finns således utrymme för biblioteksföreningen att ha en åsikt i frågan om privatisering av det allmänna. Svensk biblioteksförening bör se över sitt tidigare ställningstagande från 2010, och de skulle egentligen helst ha gjort det innan de gick ut i riksmedia och talade emot tidigare biblioteksdebattörer. Om man ska göra anspråk på att vara bibliotekarieskråets företrädare så duger det inte att debattera en dagsaktuell fråga med ett åtta år gammalt dokument – jag vet inte om det är realpolitiskt naivt eller bara dumt?

Språkstudier är inte nyckeln till allt, men en pusselbit till det mesta

Jag mötte häromdagen en lektor från Institutionen för nordiska språk på jobbet och berättade att jag trots ändrad yrkesbana (min kandidatexamen är i svenska språket) har haft väldigt stor nytta av mina studier i svenska och nordiska språk. Efter mötet har jag funderat på exakt varför nordiska språk varit så värdefullt för mig i mina fortsatta biblioteks- och informationsvetenskapliga studier och yrkesliv?

En faktor är definitivt det systematiska tänkandet. Både som bibliotekarie och språkvetare bygger jag mitt sökande efter information på en organiserad kunskap. Det är inte bara språkens grammatik som utgår från tabeller som den nedan (Paradigmen zur deutschen Grammatik: Gotisch, Altnordisch, Angelsächsisch, Altsächsisch, Althochdeutsch, Mittelhochdeutsch) utan alla typer av forskningsdata utgår från ett strukturerat upplägg där material delas in efter olika egenskaper (exempelvis geografisk placering, samtalsanalytisk satsindelning, pronomenfrekvens) – ett upplägg som utgör en kunskapsorganisation.

Sievers Paradigmen zur deutschen Grammatik 11

Månne går det att säga att en språkforskares klassificering av data utgår från ett botten-upp-perspektiv (wow, det uttrycket lät verkligen annorlunda i svensk översättning) medan bibliotekariens klassificering utgår från ett uppifrån-och-ned-perspektiv, men det är egentligen för simpelt uttryckt. Jämför till exempel med SAOB som ju har ett rigoröst klassifikationssystem där inte minst alfabetsordningen utgör en dominant kategori. Dessutom är bibliotekarien inte bunden vid vare sig SAB eller DDK när det gäller att söka, finna, producera och publicera information. SAB/DDK bygger snarare på en slags megalomanisk tanke om att det går att organisera all information i världen på ett enhetligt sätt – något som är fullt möjligt (och i boksamlingar väldigt praktiskt) men som för med sig en mängd nya kritiska frågor, i alla fall om det utvidgas till ett allomfattande system (jämför den briljanta men galna Paul Otlet). Nej, klassifikationssystem är ett hjälpmedel, inte en absolut kategori.

En annan sak som jag haft stor nytta av är den språkhistoriska kontexten. Svensk språkhistoria har givit mig en grundläggande förståelse för samtliga indoeuropeiska språk och därför kan jag erbjuda bättre service till de biblioteksanvändare som vill hitta material som jag annars skulle ha svårt att orientera mig i. Det sträcker sig för övrigt också till de internationella relationer jag byggt när jag studerat och arbetat utomlands. Att förstå sin egen historia – vilket går att göra genom sitt språk – skapar också förståelse och intresse för andras historia, samt en bildning som utgör kärnan i den kontaktskapande konversationen.

Det för oss vidare till den tredje saken: den kommunikativa aspekten. Språkets tilltal, retorik och hur svenska används i professionella sammanhang har givit mig underlag för att skriva EU-politiska briefings, marknadsföringsmaterial, användbara mötesanteckningar, korrespondens och vetenskapliga texter. Jag har levt i en föreställning om att detta är en kunskap som nästan alla studenter förvärvar genom studier men det har blivit väldigt uppenbart för mig att så inte är fallet. Till viss del förvärvas naturligtvis kunskapen genom praktik, men framför allt vad gäller ett korrekt och begripligt språk så är teoretiska kunskaper en obestridlig fördel. Hur du använder språk är en mycket viktig komponent i vilket yrke du än har. Det skapar förtroende och tydlighet hos mottagaren (och mottagare finns ju alltid eftersom språk är ett kommunikativt medel).

På rak arm är det de tre sakerna jag kommer på. Det finns säkert flera. Jag blev kanske inte språkforskare (som jag under några svaga ögonblick terminerna vt09-vt12 tänkte att jag skulle bli) men Gud ändå för ett användbart ymnighetshorn till kandidatexamen.

Internordiskt studentmöte i Lund

I helgen som gick for jag hem till Sverige igen för att närvara på Internordiskt studentmöte i Lund. Jag åkte som representant för V-Dala vilket var en himla lycklig slump (jag missade det förra som ägde rum i Uppsala 2012 eftersom det var just innan jag klev på som 1Q, och nu är det ju ett tag sedan jag klev av); kuratorerna skulle fira Västgöta nations 375-årsjubileum på slottet, så några föredettingar fick skickas i deras ställe.

Internordiskt studentmöte (INS) ät ett evenemang med rötter i 1800-talets skandinavism. Det ordnas nuförtiden vartannat år och samlar representanter från kårer och nationer i Sverige, Finland, Norge och Danmark. Jag är inte säker på urvalskriterierna för till exempel fanns där inga representanter från nationerna i Åbo och heller inga från kårerna i Uppsala. Beror det på frånvaro eller saknad inbjudan? Och skulle det senare kunna bero på att det redan finns ett forum för Sveriges kårer – SFS – och att dessa egentligen skulle kunna representeras av en representant? Det hela är något oklart för mig och jag har funderat på det en hel del. Månne finns det historiska anledningar, månne är det en del av INS identitetssökande: vilka ska ses och varför?

Under helgen fick jag nämligen intrycket av att många inte riktigt visste vad INS funktion var. Jag skulle inte säga att det gjorde mötet håglöst: jag har haft så otroligt många spännande diskussioner under helgen och förhört mig om aktuella frågor och organisationsstrukturer i särskilt det finländska kår- och nationslivet. (Att det blev just det finländska beror på 1) att jag älskar Finland och kanske framför allt 2) att V-Dala har mycket goda kontakter med våra finländska vännationer och därför är det mycket enkelt att falla in i diskussioner med dem – vi är lika och ändå så olika.)

Under mötet diskuterades ledarskap i ideella organisationer (två föreläsningar hölls på temat) samt lösningar och bekymmer med bostadssituationen i de olika nordiska studentstäderna. Precis som i Uppsala så har nationerna i Lund och Helsingfors bostadsbestånd tillgängliga för medlemmarna. Kårerna som närvarade på mötet arbetade alla med påverkansarbete på sina respektive orter för att underlätta byggandet av studentbotäder. I Århus hade studentorganisationen arbetat med ett program som löste tillfälligt boende för många studenter.

Eftersom jag varit engagerad i Föreningen Nordens ungdomsförbund och studerat nordiska språk (vilket lett till resor och studier i de nordiska grannländerna) så hyser jag en stark vurm för nordiskt samarbete. Därför har jag läst en hel del om nationens kontakter med de nordiska länderna.

Det nordiska samarbetet brukade ha en större roll i nationens dagliga verksamhet: innan utbytesprogram som Erasmus och Nordplus fanns var utlandsterminer något som arrangerades i samarbete mellan nationerna. Möjligen började detta utbyte med att V-Dala härbergerade finländska studenter under vinter- och fortsättningskriget, vid en tid då studier i Helsingfors inte var möjligt. Sedan dess har nationen också haft samarbete med universitet i t.ex. Kiel och Newcastle, ofta knutna till ett stipendium från en äldre landsman, el. dyl. Dessa utbyten har försvunnit nu och ingen kontakt finns längre med studentorganisationer i städerna, men det är en mycket intressant bit nationshistoria som en skulle kunna studera ytterligare i internationella utskottets protokoll från 1940-talet och framåt.

Nuförtiden sker vårt utbyte med vännationerna oftast i samband med högtidliga fester, vilka förvisso också är goda tillfällen att lära sig mer om det nordiska studentlivet. Jag har dansat på stolar i AF-borgen, dansat polonäs i gamla studenthuset, smällt papperspåsar för att simulera viborgska smällen och bastat i Sibbo skärgård. Mitt engagemang på V-Dala har gjort mig rik på både nationella och internationella upplevelser.

SuperTuxCart och skärmljus

Utan att egentligen reflektera över det (hoho, det är ju ett lustigt uttryck att använda i samband med en bildskärm!) så har jag sedan installation av 14.04 haft den starkaste skärmljusstyrkan igång. I många miljöer är detta väldigt onödigt och det gör dessutom ont i ögonen att få för starkt ljus i dem. Ergo gjorde jag en snabb googling, knackade in koden på denna sida och sitter nu med en betydligt vänare ljusstyrka framför mig.

Eftersom detta rörde min laptop så har jag gjort en ny rubrik på min Ubuntu-sida där du i övrigt kan följa trubbelskjutande på DS6 i kronologisk ordning sedan nyinstallation av Trusty Tahr.

En annan skoj Linuxgrej jag upptäckt är spelet SuperTuxCart. Det är ett racingspel med små vagnar, kan en säga. Jag har en (o)naturlig fallenhet för bilspel, allt sedan jag spelade Need for speed på en demoskiva från tidningen CD-rom någon gång på 90-talet.

Apropå CD-rom är en annan kul grej att det heter cédérom på franska (åtminstone på Belgiens nationalbiblioteks infosida om pliktleveranser), men att CD bara heter CD. Kan kanske liknas med att skriva TV eller teve? (Jag använder det sistnämnda.)

Officina Typographica Anno 1483

Inför stundande flytt rensar jag i bokhyllan. Jag hade verkligen bestämt mig att vara hård den här gången och rensa allt, men så började jag bläddra i en av de tilltänkta objekten för utrensning och… ja, så sitter jag nu och läser om Sveriges första tryckeri på Gråmunkeholmen i Stockholm. Skrattar förnumstigt åt mig själv och mina ringa latinkunskaper när jag läser följande stycke:

”- Talar Ni inte latin?
Fader Kanutus är bestört.
– Nej, tyvärr. Men det gör ingen annan människa heller i Europa i dag, skyndar jag mig att tillägga för att framstå i en något fördelaktigare dager.
Det går ett sus genom församlingen inför denna avgrundsdjupa bildningsbrist.”

(Ett) långt farväl

Ett långt farväl
Ett långt farväl, som presenterades för mig i Anneli Jordahls Helsingfors: från Kalevala till snowcrash, handlar om kärlek i och till Helsingfors (och Åbo), en biografi om K. A. Tavaststjerna, och om ett långt farväl till både staden, kärleken, och Tavaststjerna. Jordahl skriver om romanen i samband med kaféet Ekbergs på Bulevarden och jag tänkte att det nog skulle vara mer av en Helsingforsroman än den visade sig vara; jag blev besviken när han redan efter några sidor lämnade stadin för Göteborg.

En kort sökning på Claes Hylinger visade emellertid att han var ’patafysiker, varför jag tänkte att jag ändå skulle ge romanen en chans – trots att han nu inte var en sådan helsingforsiensisk berättare likt Kjell Westö. Å boy, gissa om jag är glad att jag gjorde detta! Ju mer jag läste, desto roligare blev det. Ja, rent av genialiskt. Jag skulle kanske inte ta i från hälarna och säga att det var Niveau Queneau (vad är det, egentligen? Inte ens Försvinna…) men nog är det tillräckligt fryntligt för att brista ut i skratt högt på spåran. Ta till exempel följande stycke, där han återberättar om en passus ur Tavaststjernas liv:

Strindberg var ytterligt nervös denna sommar, och ännu nervösare blev han av att Tavaststjerna uppträdde lugnt och vänligt. Förgäves försökte han provocera honom vid de gemensamma måltiderna på hotellverandan. Vad han alltid glömde, berättar Adolf Paul i sin strindbergsbok, var att Tavaststjerna nu i det närmaste var stendöv; han hörde något så när endast i storm, vid stranden, ”när vågornas brus paralyserade susningen i hans sjuka hörselorgan”. Så det hände ofta att Tavaststjerna svarade på Strindbergs oförskämdheter med ett älskvärt leende, och vänligt nickande bad:
– Säg om det, var så god!
”Då förlorade Strindberg tålamodet. Den andra vågade inte kampen, det var klart! Han kröp undan och gömde sig bakom ett låtsat lyte!
Strindberg höjde vid ett sådant tillfälle vredgat glaset och skrek:
– Skål, du fege finne!
Och Tavaststjerna, som hörde ännu sämre, när man skrek, nickade ännu vänligare tillbaka och svarade så älskvärt som möjligt:
– Skål, min kära bror!
Då förlorade Strindberg fattningen totalt! Det var för mycket! Den andra ville bara göra honom säker!”
Strindberg var övertygad om, det erkände han för Paul, att Tavaststjerna bara lurade på ett tillfälle att skjuta ned honom.

Vissa hågkomster tituleras en del av romanen med en inledning av Marcel Proust, om hur det är de holländska, mörka tavlorna av samhällets medelmåttor i vardagssituationer som går att likna vid våra viktigaste, mest levande hågkomster, och hur tiden skänker dessa hågkomster ett slags lycksaligt skimmer. En av dessa handlar om en präst på ett sjukhus, inlagd för magsår (till skillnad från berättaren, som är inlagd för någon form av Weltschmerz tänker jag mig; han röker Gauloises för franskhetens skull och blir utsparkad från sjukhuset av en irriterad läkare som konstaterar att det inte är något som helst fel på honom). Om prästen berättas dock, att han en kväll sitter i TV-rummet och ser på en västernfilm (han älskar dem, för att han tycker om att se skurkar få stryk), och skrattar belåtet när filmhjälten klår upp en bandit:

– Det är rätt! Ge’n en örfil! Ha ha ha! Ja! Tjong!

Dessförinnan och dessförefter varvas styckena mellan Tavaststjernas liv, parisisk förtröstan och kärleken till finländska Angelica – gift med barn men ändå kärleken. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera att han inte alls resonerar över trohet och familjeliv som hans emotionella framfart kan skada. Vems problem är det egentligen? Eller är det för övrigt ens rättvist att betrakta det som bara ett hinder? Ja, nä, ni förstår ju själva.

Jag orkade inte tänka på det utan levde mig med suckan in i den längtan som uppstår när en finner sig i närheten av den bästa människan, och förresten var det ganska trösterikt att läsa om. Den här vanmakten en kan känna – det enda botemedlet är egentligen tiden, och det är därför det blir ett så långt farväl. Det är bara att bida.

Och kring det, så är det ju så att jag far hem från Helsingfors snart. Jag såg just i eftermiddags en ung man i frack och studentmössa som galopperade framför Arabiacentrum mot spåran (eller bussen, vad vet man?) – jag kände något som jag först trodde var hemlängtan, men så insåg jag att det inte alls var så. Jag känner en inre avighet mot att vända hem till Uppis. Månne för att jag inte är säker på att det är hemma. Jag talade med en vän om detta igår, som sade att det möjligen var så att jag hade den förmågan att kunna känna mig hemma just överallt där jag befann mig. Jag beklagade mig över att detta tycktes vara på bekostnad av ett verkligt hemma, men hon tröstade att det naturligtvis kunde vara temporärt. Livet rör sig ju också. Och det var egentligen så jag kom att tänka på följande stycke som rörde upp ett våndofyllt vemod i mig:

Och som vanligt är vid återkomsten från en lång utlandsresa, kände jag ett kärleksfullt styng i bröstet och häpenhet över att jag bodde i ett så vackert land.

… ty just så brukar jag känna när jag far över Uppsalaslätten och ser domkyrkotornen långt därborta. Till och med på hemfärd från Färöarna har jag kunnat känna att jag under dessa torns översikt ändå kommer att trivas, trots brist på fjäll, får och frisk luft. Men nu… nu vet jag inte! Jag skulle nog helst bli kvar här. Jag lever med andra ord i ett långt farväl – så passligt att Claes Hylinger skulle smyga in i mitt liv just nu!

Angående skandinavismen: ja, detta att Norden överlag är så hemtamt att fara kring i. Det fanns ett stycke om sillsallad som jag brast i skratt över just mellan Hagnäs och Aspnäs. Medpassagerarna på sexan blev nog lite förskräckta, men ibland går det liksom inte att sätta stopp för det hjärtliga skratt som vill tränga ur bröstet. (Hårda bud i Mellerud!) Hylinger berättar alltså att med. stud. Möller minns en händelse från tiden med Tavaststjerna i Berlin:

”Mitt på Wilhelmstrasse konstaterade vi plötsligt med skandinavisk enighet, att vi skulle ge mycket för att få litet sillsalat just nu. ’Sillsalat’, hickade Tavaststjerna, ’ var det någon av herrarna, som sa sillsalat? Det bär jag alltid på mig.’ Och så dök han ned med handen i sin frackficka och håvade upp ett litet bleckmått med sillsalat, vilken vi på stående fot delade.”
Hemma hos brodern förtärde de ovan på detta en kall gås och gick omsider till vila. De båda studenterna sträckte ut sig på var sin bänk, men Tavaststjerna insisterade på att stå och sova. ”Han ställde sig med finsk envishet bredbent mot en vägg och somnade som en häst, i sömnen automatiskt balanserande för att inte ramla omkull. Hur länge det varade, hindrade mig mitt eget avsomnande att konstatera.”

Språkstriden light – att våga svenska, att vägra finska

I dag uppstod visst tumult på min arbetsplats eftersom en kollega kände sig illa behandlad av en kund som med viss bestämdhet krävt att få service på svenska.

Min kollega, som är invandrad från Gambia, talar mycket god finska och engelska. Jag kan gott förstå hur en som i vuxen ålder invandrat till Finland bara lärt sig finska och inte svenska – det är trots allt väldigt många finlandsfödda med finska som modersmål som talar en mycket knapphändig svenska och de är uppväxt i det tvåspråkiga landet.

Situationen rörde att en svensktalande kvinna kommit till barnavdelningen och begärt service på svenska. Min kollega hade svarat att hon inte talade svenska, men väl finska och engelska, och därefter erbjudit sina biblioteksservicetjänster. Kvinnan hade blivit upprörd och fortsatt tala svenska med min kollega (som inte förstod vad hon sade) och sedan växlat över till engelska och med detta mål påpekat att biblioteket var skyldiga att bistå med service på svenska. Detta stämmer mycket riktigt, den finländska språklagen jämställer finska och svenska.

Min kollega invände förvisso inte mot detta, men var däremot mäkta upprörd över att kvinnan inte övergått till deras lingua franca engelskan: eftersom kvinnan uppenbarligen behärskade språket kunde hon väl ha mottagit biblioteksservicen på detta språk?

Hur det nu var avslutades historien med att svensktalande personal hämtades (inte jag, tyvärr – hade varit kul att ägna sig lite åt kundkontakt!) och att kvinnan fick hjälp, medan min kollega retirerade till fikarummet, där jag själv fick historien till livs.

Det som slår mig är att min kollega visar förvånansvärt lite förståelse för kravet på svenska – hon menar att om en väljer att bo någonstans där en stor majoritet talar ett språk så kan en väl vara flexibel och sätta kommunikationen i första hand, rättighetspropsandet i andra. Hon kände sig personligt påhoppad av kunden. Jag försökte påpeka att även om mamman kunde engelska (och säkert även finska) så kanske det inte var likadant ställt med båda hennes medföljande barn, som kanske hade egna frågor till bibliotekarien (hallå, jag älskade liksom att prata med bibliotekarien när jag var liten). Dessutom så finns det ju spänningar kring språkbruket, något hon rimligtvis inte kan ha missat, vilket gör det till en större fråga än bara bekvämlighet att kräva betjäning på svenska.

Som ett exempel har Svenska Finlands folkting i år lanserat kampanjen Våga svenska för att uppmuntra alla till att tala svenska, oavsett språkbakgrund eller språkkunskaper. Folktingets uppgift är att arbeta för svenska språkets ställning i Finland och de värnar det tvåspråkiga samhället. Att det finns organisationer och initiativ som arbetar med detta antyder att språkfrågan är en ständigt aktuell politisk fråga. Antalet finländska invånare med svenska som modersmål har minskat från 12,89% år 1900 till 8,64% år 1950, och till 5,36% år 2012 (enligt Statistikcentralens rapport ”Finland i siffror 2013”)

Svenskans roll som kultur- och historiespråk i Finland går inte att förringa, trots att procenttalet modersmålstalare sjunker. Institutet för de inhemska språken arbetar med frågorna och kan säkert ge fler tips på läsning om ämnet, och ämnet tycks också vara populärt att utreda i pro gradu-avhandlingar i svenska vid Åbo akademi, eller skåda för all del den pågående forskningen i nordiska språk vid Helsingfors universitet (och för övrigt gäller nog vice versa för ÅA och HU).

Själv kan jag inte så mycket om ämnet, men så pass mycket har jag förstått att det är felaktigt av min kollega att ta kundens ”påhopp” personligt, eftersom det finns väldigt många anledningar till det insisterande kravet att få service på svenska. Till exempel den anledningen att með lǫgum skal land byggja, och att nuvarande finländsk bibliotekslag säger att ”[i] tvåspråkiga kommuner skall vardera språkgruppens behov beaktas enligt enahanda grunder”, det vill säga lika service på båda språken. Hur lätt hade det inte varit att omedelbart hämta svensktalande personal, i stället för att argumentera för att de nog skulle kunna förstå varandra på engelska eller finska? Ja, somligt förstår jag inte att en insisterar på, oavsett hur sårad och utsatt en känner sig.

Jag har svårt att förhålla mig till den finländska språksituationen. Å ena sidan anser jag det självklart att alla sorters offentliga instanser ska tillhandahålla service på svenska. Å andra sidan anser jag verkligen inte att jag själv som rikssvensk har rätt till detta och jag skäms lite över att jag bor och jobbar här (om än begränsad tid) och inte kan någon finska. Å tredje sidan så får jag därtill intrycket av att jag med min rikssvenska får ett bättre svenskspråkigt bemötande av finsktalande än de som talar finlandssvenska. Finländarnas förhållande till de två nationella språken är mycket komplicerat och går djupt ned i folksjälen – går det alls att bringa reda och ro i situationen?

Almedalen in review

Finlands försvarsminister Carl Haglund (obs: betalvägg!) skriver i HBL om hur han önskar att Finland hade ett Almedalen, en politikervecka, ja, ”denna politikens supervecka som i dag omfattar flera tusen evenemang.” Haglund föreslår att Finlandsarenan (fin: Suomi Areena) ska växa till detta arrangemang och fortsatt arrangeras samtidigt som Björneborgs jazzfestival. Om datumen i juli är dåliga kanske till och med jazzfestivalen kan tänka sig att flytta, för jazz och politik passar ju så förnämligt bra ihop?

CarlHaglundiHBL

Carl Haglund vet givetvis inte vad han talar om. Hans rosenskimrande bild av sitt besök på Almedalsveckan i fjol – ”upplevelsen var otroligt positiv och bland det mest inspirerande [han] gjort under [s]ina femton år i politiken” – är mycket lik min egen bild av Helsingfors och Finland; han har sett alldeles för lite av det för att egentligen veta att det antagligen har sina baksidor precis som allt annat här i världen. Skillnaden är väl att han inte inser det, eller åtminstone inte låtsas om att ha insett det, i sin kolumn.

Min egen bild av Almedalen är ett vådligt jippo inte helt olikt en musikfestival där ungdomar och yngre vuxna med politiskt engagemang i partier eller intresseorganisationer får leva om under en vecka. Trots otalet intressanta seminarier så är den information som når ut från festivalen huvudsakligen följande:

  1. Selfies med kända personligheter, t.ex. politiker, tevefolk
  2. Bilder på vackra byggnader och/eller vackert väder i Visby
  3. Suddiga bilder på seminariedeltagare (syns ej vilka, men någon är möjligen namedroppad) utan någon ytterligare information om seminariet än det som står i programmet
  4. Hashtaggar som #almedalen, #svpol, #utbpol (och andra typer av pol, beroende på vilka man följer, tänker jag mig), #sagtialmedalen
  5. Information om att någon anländer till eller lämnar Gotland, ofta inkluderande väderrapport och/eller färdmedel

Saker som inte förekommer i sociala medier-rapportering (här tänker jag främst på mina egna ”automatiska” kanaler Instagram, Twitter och Facebook) från Almedalen är:

  1. Diskussion kring seminarier och relevanta inskott i debatten från både publik och debattdeltagare
  2. Frågor, förklaringar och hänvisningar till seminarierelaterade debatter
  3. Visioner och idéer som kan förverkligas till följd av relevanta och intressanta seminarier

Kort sagt tycks Almedalen göra väldigt lite för att förändra någons politiska agenda, men har däremot lyckats med att förse strebrar med utökade nätverk samt att normalisera rosévin och snittar. Bra!

Det har ju varit lite ”storm” kring Piratpartiet de senaste dagarna efter min systers inlägg om hur tröttsamt engagemang i en organisation bestående av människor kan vara. Låt mig exemplifiera partikulturen – och den politiska kulturen i övrigt, både i intresse- och partiorganisationer – med hur partikollegor rapporterar från Almedalen. Så här skriver partiledare Anna Troberg på facebook om sin Almedalsvecka:

  • den 28 juni. [bild:selfie] På väg till Visby. Det ska nog gå bra det här. — med Leffe Deldén och Ola Nyström.
  • den 29 juni. [videoinlägg] Vackert väder i Visby. NOT! :-p
  • den 30 juni. [bild: selfie] Some like it hot. Mingel med Alexander Bard och Annika Beijbom #Almedalen — med Alexander Bard och Annika Beijbom.
  • den 1 juli. [bild: selfie] Whee! Kepsen återfunnen! #Almedalen
  • den 2 juli. [bild: handskriven skylt i butik med text som kan tolkas olika] Too much information vid den lokala kiosken i Visby. #Almedalen
  • den 5 juli. [bild: kollage med selfies] #PhotoGrid Lite bilder från Almedalen. :-)

Facebook, hävdar många, är en rätt så privat angelägenhet; möjligen påverkas stilnivån av att endast utvalda facebookvänner kan se det man skriver. Men samtidigt, jag är ju facebookvän för att vi känner varandra via politiken? Kan vi verkligen dela in sociala media i professionellt och privat, eller är den gränsen flytande? Och i så fall: kan du någonsin vara något annat än en offentlig person i dina statusuppdateringar och borde det i så fall påverka innehållet du producerar? Det går inte att frånse att människor kring oss har förväntningar på vårt informationsflöde och att vi måste förhålla oss till detta. Av denna anledning kanske jag förväntar mig något annat av en partiledare i Almedalsrapporteringen än återfunna klädesplagg, väderrapporter och selfies med utvalda delar av det sociala nätverket. Kanske väntar jag mig något mer i stil med det om Anna Troberg skriver på sin twitter:

  • Politiker tror på myten om att polisen inte har verktyg att stävja näthat. De har verktyg, men saknar intresse. #Almedalen #piratpartiet
  • ”Vi måste våga utmana gamla invanda arbetsmetoder i skolan.” Bra. Det är lätt att bli lite försoffad i alla verksamheter. :-) #almedalen
  • Det är inte identiteten som skapar problem för hbtq-ungdomars liv, utan omgivningens fördomar om den. #almedalen #rfsl #piratpartiet

Dock undantaget att jag gillar Piratpartiet för att vi arbetar med internet och informationssamhället. Därför är jag inte direkt är superintresserad av debatten om de frågor (HBTQ och skolan, t.ex.) som Anna Troberg rapporterar om från bevistade seminarier. För att hitta kommentarerna till de piratpolitiska ämnen som jag var intresserad av behövde jag därför sålla i twitterflödet (både Annas och andras), och inte bara bland ovanstående exempel utan också bland sådant som:

  • Ny morgon i Almedalen. Jag har väckt mina pirater genom att DJ:a mina favoriter. Det är inte deras favoriter. De har dålig smak. :-p
  • Nu har Piratpartiets egen lilla Martha Stewart lagat mat till sin Almedalstrupp. #Almedalen #piratpartiet
  • Mina så kallade ”homies” anser att jag är en fashion emergency. Jag vidhåller att svart är en färg. #piratecrib #almedalen
  • Piratpartiet behåller titeln som bäst på sex i #Almedalen. :-) #rfsu

Det är såklart jättefint att alla är vänner och har roligt tillsammans, men jag har redan vänner, det är inte därför jag engagerar mig i Piratpartiet, det är verkligen inte för att följa piraters matvanor och häng som jag tycker att det är viktigt att skicka partirepresentanter till Almedalen. Märk också väl att jag på intet sätt tycker att Anna Trobergs rapportering är fel eller orimlig, jag är bara själv inte så begeistrad i den här politiska mingel- och selfiekulturen (som gäller typ alla, det är bara det att Piratpartiet är ett så praktiskt och närliggande exempel för mig, men jfr. t.ex. organisationers twitterrapporter från SFS-fullmäktige, bokmässan i Göteborg, etc.)

För vad får medborgarna veta från Almedalen? Ja, från SvD till exempel ett livereferat av valplattityder i partiledartalen och en bild på Annie Lööfs skor (!):

AnnieLoof

Därför tycker jag att Almedalen är ett misslyckat koncept, och jag tror att Carl Haglund egentligen också ser att tillställningen inte är ett forum för utbyte av idéer utan utbyte av visitkort. Det familjära och ryggdunkande är på många sätt en trygg och bra miljö för människor; det är roligt att ha vänner, det är roligt med uppmuntran. Men det är inte så vi bygger en rimlig informationspolitik för framtiden. Jag vill göra mycket tydligt att jag gör stor skillnad på sak och person, och i den här sakfrågan står så mycket fel till att vi inte har tid att stanna upp för feelgood-rundor var femte tweet.

The Misspelt Three Names

Sherlock-ASIP-London

Here, have a treat: a cross-post with my Tumblr, explaining about some of the names that can be seen in the map of BBC’s Sherlock episode A Study in Pink. Although this first sentence was not included in the original post as anyone reading it on Tumblr would’ve needed no explanation of the picture. ”All together now…” ”Rachel!” etc.

Ivor Pl is actually the road turning left (from Allsop Pl) – so far so obvious – but also note Dorest Sq, Glouchester Pl and Marlybone R.

Now, Dorest Sq is obviously just a mistakely written Dorset Sq (at least there is no logical, linguistic reason behind the misspelling as far as I can see), but let’s talk about the fascinating names of Marlybone Road and Glouchester Place!

Marlybone R, or Marylebone as is the actual name, is a very confusing name to try to pronounce for tourists. When you hear its name being called out in the speakers you will hear something that sounds like /marlibon/ or /marrylebon/ – and ”Hullo!” as Sherlock Holmes would’ve cried out – isn’t this suspiciously close to something we see in the map above?
My guess is that Englishmen’s confusion is regarding the spelling, not the pronounciation, but I have no proof of this – except the map above – so don’t take my word for it. Some onomastician has surely written loads about this.

What, though, is the reason for this confusion that makes us wonder if all our English classes on pronounciation were for nothing? Well, it is the fact that Marylebone Rd in 1453 was written Maryburne, Marybourne in 1492 (take that, Columbus!), Marybon in 1542 and Marylebone in 1626. The meaning of the name is ’(place by) St Mary’s stream’ with reference to the dedication of the 15th century church which was built there, and to the Old English burna ’stream’. As A Dictionary of London Place Names (Mills, 2010) would tell us, the inserted -le- is probably introduced on the analogy of other names, like St Mary-le-Bow where it has ”a loose, connective sense”. For other names with the old element burna, please visit this marvellous site I just found: Key to English Place-Names and type in ”burn”. You’re welcome.

Place-names can be very transparent (like Baker Street, where presumeably a baker once lived) or not transparent at all (like Marylebone Road) – which makes it such a fascinating thing to read about (and study, which many linguists do!). We choose names for ourselves and for places so that we can identify it in common – and human kind has always done so. Doesn’t the thought just blow your mind?

Which brings us to Glouchester Pl, or rather Gloucester Pl, which the previously mentioned KEPN explains as ”’Roman town called Glevum’. The first element may be based on a Brit. *Glevon/*Glaivon, ’bright’, although this interpretation is tentative.” -cester derives from Old English ceaster ’a city; an old fortification; a Roman site’, which in turn comes from the Latin castrum ’fortified place’. (As a small note, according to The Online Etymology Dictionary castellum is the Latin diminutive of castrum, and the origin of the word castle. You’re welcome again.)

Of course, writing Glouchester makes all the sense in the world – compare with similar place-names like Manchester, Winchester, Chesterfield etc. Even though Wiktionary explains the pronounciation as /’ɡlɒstə/ (yes I copied proper IPA this time) the analogous -chester is based on written language, not pronounciations of the name (note that this is my guess).

”Why the name Gloucester Place then?” you ask. Well, this is probably due to some person from Gloucestershire who either lived in London (near this place) or was famous and/or well-liked enough to get a street named after him-/herself.

(You should also give me A for effort on the alluding title of this post.)

Om Bollhusmötet och bollsporten i dag

Ergo uppmärksammar i dag studentkårens svartaste stund, att det är 75 år sedan Bollhusmötet. Det är märkligt hur delar av retoriken går igen även i dag…! Både rikspolitiskt och studentpolitiskt.

Oron över att mötet ska bli en politisk manifestation från den ena eller andra sidan är stor och kårordföranden Lennart Hartmann är mycket angelägen om att frågan ska behandlas endast från ett studentfackligt perspektiv. Han vädjar till de politiska föreningarna att inte agera såsom sådana under mötet.

Så småningom läggs två förslag på uttalande fram. Det ena går ut på att Uppsalas studenter vill till Konungen framföra en underdånig anhållan om att den akademiska ungdomens framtid ej får äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster, som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor.

Det andra förslaget är identiskt så när som på tillägget väl förstå vi flyktingarnas svåra läge och anse att Sverige ej bör undandraga sig sin andel i hjälparbetet.

Det är av den här anledningen jag anser att politiken är högst relevant i kårvalet. (Däremot ska det inte vara en språngbräda för politisk karriärism och där är alla kårpartier i princip lika skyldiga genom historien, och det är det som skapar dåligt förtroende för verksamheten, tror jag.)

Ett exempel: i ett anförande i Uppsala studentkårs fullmäktige för några år sedan (2009, tror jag), när några studenter hade lagt en motion om att Uppsala studentkår skulle bojkotta Israel på grund av behandlingen av palestinska studenter och lärosäten tog jag upp Bollhusmötet för att påpeka att frågan inte var så enkel att vi borde säga nej enkom på grund av att frågan inte var studentfacklig. Fullmäktige avslog motionen (och det tycker jag att vi gjorde rätt i), men jag är rädd att det var på fel grunder. Att det var på grund av ”inte vårt problem” snarare än ”vi har efter noga övervägande inte intresse för att driva den här frågan”. Det här fick mig att fundera en hel del:

När blir en fråga studentfacklig? När blir studenternas politik en del av världens politik? Så här med facit i hand är Bollhusmötet skämmigt, men ändå går samma retorik igen. Ett kontroversiellt ämne är studieavgifter. Ett argument mot dessa är att det minskar internationaliseringen i utbildningen och detta kan bli dåligt för svenska studenter. Kerstin Engle (s) skriver om detta i en motion med titeln ”De negativa effekterna av studieavgifter för utländska studenter” i höstas:

För svenska studenter som inte reser utomlands är det en stor och viktig tillgång att kunna befinna sig i en internationellt präglad studentmiljö där olika livsperspektiv möts.

Nota bene att hon skriver om andra effekter också, det är bara ruskigt intressant att svenska studenters intressen ska vara ett argument för detta. Jag vet inte ens vad jag tycker om detta. Ja, det är klart att det berikar min utbildning. Men det är väl inte bara det det handlar om? Är det inte också så att vi lever i ett mer globalt samhälle och alla tjänar på att lära varandra? Och är det inte också så att utbildningsutbyte hjälper till att jämna ut klyftorna mellan i- och u-länder i världen?

Därtill kan vi lägga till vår märkliga politik som inte skyddar de som riskerar fara i de länder de utvisas till (precis som de judiska läkarna det var fråga om på Bollhusmötet). Hur kan ett bra argument för detta vara att skydda svenska studenters (eller nåja, yrkesutbildade, som vi ju blir efter genomströmningen) intressen?