Etikettarkiv: universitet

Om Bollhusmötet och bollsporten i dag

Ergo uppmärksammar i dag studentkårens svartaste stund, att det är 75 år sedan Bollhusmötet. Det är märkligt hur delar av retoriken går igen även i dag…! Både rikspolitiskt och studentpolitiskt.

Oron över att mötet ska bli en politisk manifestation från den ena eller andra sidan är stor och kårordföranden Lennart Hartmann är mycket angelägen om att frågan ska behandlas endast från ett studentfackligt perspektiv. Han vädjar till de politiska föreningarna att inte agera såsom sådana under mötet.

Så småningom läggs två förslag på uttalande fram. Det ena går ut på att Uppsalas studenter vill till Konungen framföra en underdånig anhållan om att den akademiska ungdomens framtid ej får äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster, som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor.

Det andra förslaget är identiskt så när som på tillägget väl förstå vi flyktingarnas svåra läge och anse att Sverige ej bör undandraga sig sin andel i hjälparbetet.

Det är av den här anledningen jag anser att politiken är högst relevant i kårvalet. (Däremot ska det inte vara en språngbräda för politisk karriärism och där är alla kårpartier i princip lika skyldiga genom historien, och det är det som skapar dåligt förtroende för verksamheten, tror jag.)

Ett exempel: i ett anförande i Uppsala studentkårs fullmäktige för några år sedan (2009, tror jag), när några studenter hade lagt en motion om att Uppsala studentkår skulle bojkotta Israel på grund av behandlingen av palestinska studenter och lärosäten tog jag upp Bollhusmötet för att påpeka att frågan inte var så enkel att vi borde säga nej enkom på grund av att frågan inte var studentfacklig. Fullmäktige avslog motionen (och det tycker jag att vi gjorde rätt i), men jag är rädd att det var på fel grunder. Att det var på grund av ”inte vårt problem” snarare än ”vi har efter noga övervägande inte intresse för att driva den här frågan”. Det här fick mig att fundera en hel del:

När blir en fråga studentfacklig? När blir studenternas politik en del av världens politik? Så här med facit i hand är Bollhusmötet skämmigt, men ändå går samma retorik igen. Ett kontroversiellt ämne är studieavgifter. Ett argument mot dessa är att det minskar internationaliseringen i utbildningen och detta kan bli dåligt för svenska studenter. Kerstin Engle (s) skriver om detta i en motion med titeln ”De negativa effekterna av studieavgifter för utländska studenter” i höstas:

För svenska studenter som inte reser utomlands är det en stor och viktig tillgång att kunna befinna sig i en internationellt präglad studentmiljö där olika livsperspektiv möts.

Nota bene att hon skriver om andra effekter också, det är bara ruskigt intressant att svenska studenters intressen ska vara ett argument för detta. Jag vet inte ens vad jag tycker om detta. Ja, det är klart att det berikar min utbildning. Men det är väl inte bara det det handlar om? Är det inte också så att vi lever i ett mer globalt samhälle och alla tjänar på att lära varandra? Och är det inte också så att utbildningsutbyte hjälper till att jämna ut klyftorna mellan i- och u-länder i världen?

Därtill kan vi lägga till vår märkliga politik som inte skyddar de som riskerar fara i de länder de utvisas till (precis som de judiska läkarna det var fråga om på Bollhusmötet). Hur kan ett bra argument för detta vara att skydda svenska studenters (eller nåja, yrkesutbildade, som vi ju blir efter genomströmningen) intressen?

Efter ett års arbete i nationens tjänst

Ja, det är sant, mitt år som förtroendevald högsta ämbetsman på studentnation är snart till ända. Jag är stolt som en tupp över att ha fått förtroendet av mina nationskamrater, jag har lärt mig att leda en organisation som påminner om ett lagom stort företag med en omsättning på 20 miljoner kronor och funderat en hel del på kollegialitet och linjeorganisationer. Det har varit tagande, som tolv timmar långa arbetsdagar sju dagar i veckan, men mest givande. Som en summering: wow, vilken erfarenhet jag har fått.

Nu under sommaren är verksamheten begränsad och jag har lagt energi på att färdigställa dokument och projekt – därutöver tagit mig tid för att läsa ikapp lite och se fram emot studier i höst. Lokala nyheter är att en debattartikel om språkfärdigheter lyfter upp ett ämne som jag länge varit brydd över: resurstilldelningen i högskolan. Betygsinflationen på alla nivåer i det svenska läroväsendet sporras av kapitalismen och sänker oss i internationella kunskapsjämförelser. Pinsamt.

Därför tycker jag att privatiseringen av högskolor och universitet är en ganska dålig grej. Det funkar säkert för Chalmers, men jag är ett stort fan av det statligt ägda. Det vill säga det gemensamt ägda: Mitt universitet, ditt universitet.

Ännu pinsammare är för övrigt Svenskt näringslivs nya finansieringsförslag som föreslår

fyra anslagsgrunder: studentpeng, examenspeng, etableringspeng och kvalitetspeng

Snälla nån! Jag tror inte att det skulle hjälpa att utifrån några godtyckliga faktorer till bedöma hur resurserna ska fördelas. Något som jag däremot tror skulle hjälpa den högre (och lägre) utbildningen är ett värderande av kunskapen i sig. Det finns asballt initiativ vid Göteborgs universitet som ger exempel på just detta – för att fortsätta bygga ett samhälle, och inte bara underhålla det, måste vi vara mer måna om den akademiska friheten. (Nota bene att akademisk frihet ej bör förväxlas med högskolans autonomi, även om det – kanske – är lätt att göra det misstaget.)

Apropå pengar och universitet så läste jag i Gaudeamus en glädjande artikel om att Tyskland slopar sina studieavgifter!

För att fira det ska jag lägga mig ner och läsa det nya numret av Biblioteksbladet som kom förra veckan. \o/