Etikettarkiv: sociala medier

”Thumbs up” ended the conversation before it began

I’m currently reading Naomi Klein’s Doppelgänger and I’ve therefore experienced a flare of disgust at the thought of building my personal brand (it’s essentially just more data for the surveillance capitalism monster).

The last year or so I’ve been posting about my doctoral research progress on Linkedin. I think I at some point started worrying about my future career (doctoral research is a very, very lonely endeavour and I sometimes lose my bearings) and thought I needed to make something of what I do seen. Please keep me in mind …!

Being in a better place now, I recently posted about two thrilling topics that I expected would spark enthusiastic discussion. Alas, they did not. I am not surprised, but I am outraged. What intellectual contribution does anyone bring with a thumbs up? None. And if it’s none, why am I trying to start a stimulating discussion in that forum?

In combination with my Doppelgänger mood, I’ve therefore started to move some of my old posts from Linkedin to my weblog and delete them from Linkedin. It’s annoyingly difficult to find out the publication date of a Linkedin post as it just says ”5mos” or similar, but I found this tool to help figure it out.

Why? Well, it’s my research journal, my professional endeavours, and my data. So it should be here, on my webpage, and not on ”social” media, gathering a collection of ”thumbs up” that really only says the conversation ended before it began.

Almedalen in review

Finlands försvarsminister Carl Haglund (obs: betalvägg!) skriver i HBL om hur han önskar att Finland hade ett Almedalen, en politikervecka, ja, ”denna politikens supervecka som i dag omfattar flera tusen evenemang.” Haglund föreslår att Finlandsarenan (fin: Suomi Areena) ska växa till detta arrangemang och fortsatt arrangeras samtidigt som Björneborgs jazzfestival. Om datumen i juli är dåliga kanske till och med jazzfestivalen kan tänka sig att flytta, för jazz och politik passar ju så förnämligt bra ihop?

CarlHaglundiHBL

Carl Haglund vet givetvis inte vad han talar om. Hans rosenskimrande bild av sitt besök på Almedalsveckan i fjol – ”upplevelsen var otroligt positiv och bland det mest inspirerande [han] gjort under [s]ina femton år i politiken” – är mycket lik min egen bild av Helsingfors och Finland; han har sett alldeles för lite av det för att egentligen veta att det antagligen har sina baksidor precis som allt annat här i världen. Skillnaden är väl att han inte inser det, eller åtminstone inte låtsas om att ha insett det, i sin kolumn.

Min egen bild av Almedalen är ett vådligt jippo inte helt olikt en musikfestival där ungdomar och yngre vuxna med politiskt engagemang i partier eller intresseorganisationer får leva om under en vecka. Trots otalet intressanta seminarier så är den information som når ut från festivalen huvudsakligen följande:

  1. Selfies med kända personligheter, t.ex. politiker, tevefolk
  2. Bilder på vackra byggnader och/eller vackert väder i Visby
  3. Suddiga bilder på seminariedeltagare (syns ej vilka, men någon är möjligen namedroppad) utan någon ytterligare information om seminariet än det som står i programmet
  4. Hashtaggar som #almedalen, #svpol, #utbpol (och andra typer av pol, beroende på vilka man följer, tänker jag mig), #sagtialmedalen
  5. Information om att någon anländer till eller lämnar Gotland, ofta inkluderande väderrapport och/eller färdmedel

Saker som inte förekommer i sociala medier-rapportering (här tänker jag främst på mina egna ”automatiska” kanaler Instagram, Twitter och Facebook) från Almedalen är:

  1. Diskussion kring seminarier och relevanta inskott i debatten från både publik och debattdeltagare
  2. Frågor, förklaringar och hänvisningar till seminarierelaterade debatter
  3. Visioner och idéer som kan förverkligas till följd av relevanta och intressanta seminarier

Kort sagt tycks Almedalen göra väldigt lite för att förändra någons politiska agenda, men har däremot lyckats med att förse strebrar med utökade nätverk samt att normalisera rosévin och snittar. Bra!

Det har ju varit lite ”storm” kring Piratpartiet de senaste dagarna efter min systers inlägg om hur tröttsamt engagemang i en organisation bestående av människor kan vara. Låt mig exemplifiera partikulturen – och den politiska kulturen i övrigt, både i intresse- och partiorganisationer – med hur partikollegor rapporterar från Almedalen. Så här skriver partiledare Anna Troberg på facebook om sin Almedalsvecka:

  • den 28 juni. [bild:selfie] På väg till Visby. Det ska nog gå bra det här. — med Leffe Deldén och Ola Nyström.
  • den 29 juni. [videoinlägg] Vackert väder i Visby. NOT! :-p
  • den 30 juni. [bild: selfie] Some like it hot. Mingel med Alexander Bard och Annika Beijbom #Almedalen — med Alexander Bard och Annika Beijbom.
  • den 1 juli. [bild: selfie] Whee! Kepsen återfunnen! #Almedalen
  • den 2 juli. [bild: handskriven skylt i butik med text som kan tolkas olika] Too much information vid den lokala kiosken i Visby. #Almedalen
  • den 5 juli. [bild: kollage med selfies] #PhotoGrid Lite bilder från Almedalen. :-)

Facebook, hävdar många, är en rätt så privat angelägenhet; möjligen påverkas stilnivån av att endast utvalda facebookvänner kan se det man skriver. Men samtidigt, jag är ju facebookvän för att vi känner varandra via politiken? Kan vi verkligen dela in sociala media i professionellt och privat, eller är den gränsen flytande? Och i så fall: kan du någonsin vara något annat än en offentlig person i dina statusuppdateringar och borde det i så fall påverka innehållet du producerar? Det går inte att frånse att människor kring oss har förväntningar på vårt informationsflöde och att vi måste förhålla oss till detta. Av denna anledning kanske jag förväntar mig något annat av en partiledare i Almedalsrapporteringen än återfunna klädesplagg, väderrapporter och selfies med utvalda delar av det sociala nätverket. Kanske väntar jag mig något mer i stil med det om Anna Troberg skriver på sin twitter:

  • Politiker tror på myten om att polisen inte har verktyg att stävja näthat. De har verktyg, men saknar intresse. #Almedalen #piratpartiet
  • ”Vi måste våga utmana gamla invanda arbetsmetoder i skolan.” Bra. Det är lätt att bli lite försoffad i alla verksamheter. :-) #almedalen
  • Det är inte identiteten som skapar problem för hbtq-ungdomars liv, utan omgivningens fördomar om den. #almedalen #rfsl #piratpartiet

Dock undantaget att jag gillar Piratpartiet för att vi arbetar med internet och informationssamhället. Därför är jag inte direkt är superintresserad av debatten om de frågor (HBTQ och skolan, t.ex.) som Anna Troberg rapporterar om från bevistade seminarier. För att hitta kommentarerna till de piratpolitiska ämnen som jag var intresserad av behövde jag därför sålla i twitterflödet (både Annas och andras), och inte bara bland ovanstående exempel utan också bland sådant som:

  • Ny morgon i Almedalen. Jag har väckt mina pirater genom att DJ:a mina favoriter. Det är inte deras favoriter. De har dålig smak. :-p
  • Nu har Piratpartiets egen lilla Martha Stewart lagat mat till sin Almedalstrupp. #Almedalen #piratpartiet
  • Mina så kallade ”homies” anser att jag är en fashion emergency. Jag vidhåller att svart är en färg. #piratecrib #almedalen
  • Piratpartiet behåller titeln som bäst på sex i #Almedalen. :-) #rfsu

Det är såklart jättefint att alla är vänner och har roligt tillsammans, men jag har redan vänner, det är inte därför jag engagerar mig i Piratpartiet, det är verkligen inte för att följa piraters matvanor och häng som jag tycker att det är viktigt att skicka partirepresentanter till Almedalen. Märk också väl att jag på intet sätt tycker att Anna Trobergs rapportering är fel eller orimlig, jag är bara själv inte så begeistrad i den här politiska mingel- och selfiekulturen (som gäller typ alla, det är bara det att Piratpartiet är ett så praktiskt och närliggande exempel för mig, men jfr. t.ex. organisationers twitterrapporter från SFS-fullmäktige, bokmässan i Göteborg, etc.)

För vad får medborgarna veta från Almedalen? Ja, från SvD till exempel ett livereferat av valplattityder i partiledartalen och en bild på Annie Lööfs skor (!):

AnnieLoof

Därför tycker jag att Almedalen är ett misslyckat koncept, och jag tror att Carl Haglund egentligen också ser att tillställningen inte är ett forum för utbyte av idéer utan utbyte av visitkort. Det familjära och ryggdunkande är på många sätt en trygg och bra miljö för människor; det är roligt att ha vänner, det är roligt med uppmuntran. Men det är inte så vi bygger en rimlig informationspolitik för framtiden. Jag vill göra mycket tydligt att jag gör stor skillnad på sak och person, och i den här sakfrågan står så mycket fel till att vi inte har tid att stanna upp för feelgood-rundor var femte tweet.

Sökprocessen: att hitta ny musik via sociala medier

Jag har just upptäckt en ny artist: Petur Pólson. Eftersom jag är intrigued av sökprocessen som skiljer sig så mycket från skivbutikens bläddrande bland skivor och provlyssnande i hörlurar vid en pelare så tänkte jag att jag skulle dokumentera den. Det händer sällan att jag upptäcker ny musik och när jag gör det är det av ren slump – eller är det? För att besvara frågan behövs viss källmaterial; det kan ju tänkas att det är beteendebetingat hur jag hittar ny musik. Ergo dokumentation. Det gick till så här:

  1. Jag noterade i mitt facebookflöde att en vän till mig gillade facebooksidan för Mítt land, en färöisk musikfestival i Danmark som jag inte tidigare hade hört talas om.
  2. Jag gick in på festivalens hemsida för att ögna igenom vad det var; som ovan nämnt alltså en musikfestival, vilket föranledde att jag kollade upp bandlistan för att se om möjligen Eivør skulle spela där (hon råkar nämligen vara den möjligen bästa artisten i världen, något jag insåg när jag var på en akustisk konsert i Fríkirkjan i Reykjavík 2009 – holy hell was I blown away, etc.!)
  3. Några av banden på listan verkade intressanta, trots att de inte var Eivør, så jag sökte efter några av dem på Spotify. Alla fanns inte, men en sökning på Eyðun Nolsøe ledde fram till en Amnesty-antologi i skivform från 2013. Nolsøe var jag inte jätteimponerad av, men så lyssnade jag på några av de andra låtarna på skivan i c:a 20-30 sekunder var… och det var då jag hörde introt till Brendar brýr och bara JÄÄÄ!
  4. Klickade vidare till artistens samlade diskografi på Spotify, och fann tre skivor som alla hade samma sköna drag; Petur Pólson kombinerar i mitt stilla sinne alla bästa dragen från Färöarna, Nine Inch Nails och My Mad Fat Diary. Lysande!

Sociala medier – både Last.fm, Facebook och Spotify (m.fl., men det är dessa jag främst använder) – har gjort under för att vidga mina, och säkert flera andras, musikvyer. Registrering av mina spellistor sedan 2006 (undantaget CD- och LP-skivor som i och för sig stod för majoriteten av min musikkonsumtion under tonåren) har lett till rekommendationer rörande andra band i samma stil, baserat både på genrer och på vad andra användare med samma musiksmak lyssnar på. Ett problem är när musiktjänsterna begränsas av ekonomiska faktorer, vilket till exempel märks tydligt i Spotifys radio (där jag i ett flertal olika genrer/stationer får i stort sett samma musik – ofta ganska stora, kända band – sällan på annat språk än engelska.) (Jfr. Goodreads övergång till ”Amazonfamiljen” som delvis problematiseras här”)

Sociala mediers tips baserade på statistik tycks mig mindre intressanta än de tips i sociala medier som kommer direkt från andra användare. Och på ett sätt kanske det är så att jag på ett sätt är ännu mer i slumpens händer nu, än när jag glatt bytte blandband eller fick en mp3-fil skickad över MSN Messenger och på vis fick höra helt ny, otippad musik som jag aldrig hade stött på annars. I sociala medier är allt så tillgängligt att ingenting fås längre – allt är så tillgängligt att det är svårt att hitta, eller?

Ett begränsat urval av Petur Pólsons musik finns på Youtube, och till allas outsägliga glädje delar jag Alt sum melur här: