Författararkiv: Karolina

Hunger, fredspris och biblioteksaktivism

Lämna ett svar

Den norska nobelkommittén har tilldelat FN:s livsmedelsprogram (World Food Programme: WFP) Nobels fredspris 2020. I en intervju i DN (10 oktober 2020) berättar chefen för livsmedelsprogrammet David Beasley att hungern är ett minst lika allvarligt problem som covid-19 i världen och att pandemin måste diskuteras och strategiskt lösas med ett helhetsperspektiv.

Nedstängningar av samhällen och en igenbommad världsekonomi får fler effekter än bara minskad spridning av viruset. Jobbrist och försämrad psykisk hälsa hos befolkningen är allvarliga effekter av kampen mot covid-19 i t.ex. Europa. I områden där WFP verkar är hungersnöd en allvarlig effekt av samhällsnedstängningar. Beasley säger i DN-intervjun:

Ett tusen personer har dött i covid-19 medan en miljon människor kastades in i allvarlig, akut matbrist i bara en enda nigeriansk stad, Kano.

I DN får fler uttala sig om priset, bland annat professorn i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet Peter Wallensteen:

Det här är en markering av vikten av internationellt samarbete, hunger är ett globalt problem och kan bara lösas med globala insatser. Nobelkommittén fick också in FN:s hållbarhetsmål där det ingår att hunger ska avskaffas till 2030.

Utöver covid-19 så är krig ett annat hot mot livsmedelsförsörjning och minskad hunger. Det är framför allt därför WFP tilldelas fredspriset. Ett utdrag är den norska nobelkommitténs motivering lyder:

För dess försök att bekämpa svält och för att de är en drivande kraft i försöken att förhindra användandet av svält som vapen i krig och konflikter.

Omslaget till Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol.

Jag kommer att tänka på Biafra när jag läser om detta. En av sensommarens starkaste läsupplevelser var nämligen Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol som handlar om just kampen för Biafras självständighet från Nigeria och den hungersnöd som påtvingades den nyblivna nationen av konfiktens motpart. Läs den, om du inte redan gjort det!

En viktig påminnelse är att du inte behöver vara en FN-organisation för att skapa förändring. Den svenska greven och piloten Carl Gustaf von Rosen flög till exempel hjälpsändningar under Biafrakriget, och diplomaterna Harald Edelstam och Tapani Brotherus gömde politiska flyktingar i sina chilenska hem, trots att det gick emot deras uppdragsgivares (Sverige och Finland) önskemål. Man gör vad man kan, man strävar på, och man finner tröst och mod att fortsätta på olika håll. Jag brukar ofta falla tillbaka till Stig Dagermans kända dagsedel En broder mer när jag behöver stämma av min moraliska kompass och finna styrka och mod att fortsätta:

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Stig Dagermans dagsedlar publicerades i tidningen Arbetaren 1944-1954 som kommentarer till dagsaktuella händelser. De är mycket läsvärda, precis som tidningen Arbetaren som ni gärna får teckna prenumeration på. Ett välkommet avbrott från en nyhetsvardag av näringslivsrapporter där i stället arbetares villkor och vardag skildras.

Bibliotek och hunger

En annan viktig personlig insats du kan göra för en bättre värld, om du nu inte är pilot eller diplomat, är att bilda och utbilda dig. Kunskap ligger till grund för de flesta beslut som fattas och skapar också en bättre förståelse för omvärlden och hur saker hänger ihop.

Ett av bibliotekens viktigaste uppdrag för att uppnå målen i FN:s Agenda 2030 (som Peter Wallensteen hänvisar till i citatet längre upp i texten) är att sprida kunskap – inte bara om de globala målen i sig utan om allt. I Sverige är tillgången till allmänna bibliotek god och de är också öppna för alla, utan extra kostnad (vi betalar för detta ymnighetshorn av kunskap via skattsedeln). Tillgången till bibliotek (och för all del utbildning eller internet!) ser annorlunda ut i andra delar av världen. IFLA:s Library Map of the World samlar statistik över det globala biblioteksväsendet.

Library Map of the World samlas även SDG stories, berättelser om hur bibliotek på olika håll i världen bidrar till att uppfylla FN:s Agenda 2030. SDG är en förkortning av Sustainable Development Goals, som i Sverige ofta brukar kallas de globala målen. Exempel på hur bibliotek kan bidra till att minska hunger finns från Sydafrika och Rumänien, där bibliotek har samarbetat med lantbrukare för att samla och sprida information som hjälper lantbrukarna att fatta kloka och hållbara beslut. Det kan t.ex. röra sig om bevakning av priser på grödor eller att skriva ansökningar om jordbruksbidrag. Från Sydafrika finns också ett exempel på en biblioteksledd gemensam trädgård:

[T]he Msunduzi Municipal Library Services launched the project “One House, One Library Garden” to help residents plant community gardens and grow their food. Thus, providing a more cost-effective and sustainable alternative to the local market’s high prices.

Återigen – det lilla och det stora. Från att söka jordbruksbidrag till att odla soppgrönsaker. Biblioteket har en roll som kunskapscentral och som mötesplats.

Jag själv är verksam vid ett universitetsbibliotek där soppgrönsaker och jordbruksbidrag känns som fjärran företeelser att fördjupa sig i. Däremot ser jag hur vi kan bidra till uppfyllandet av Agenda 2030 genom att till exempel förorda öppen publicering av forskning och forskningdata så att vår lokalt producerade kunskap blir globalt tillgänglig. Kunskap är en nyckel för att uppnå alla sjutton mål FN har ställt upp!

Ett annat gott universitetsbiblioteksexempel är SLU, som sammanställt en sida med publikationer som anknyter till något av de sjutton målen. Imponerande, pedagogiskt och framsynt!

Vill du läsa mer om biblioteken och Agenda 2030 så kan du läsa kapitlet jag skrev i Den femte statsmakten (en av rapporterna som var underlag för förslaget till nationell biblioteksstrategi) – kapitel 4, s. 87. Du kan också läsa på IFLA:s sidor om bibliotek och hållbar utveckling.

Vill göra mer kring biblioteken och Agenda 2030 så får du gärna engagera dig i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotek och Agenda 2030.

Bokrecension: Den första kvinnan av Lotta Lundberg

Lämna ett svar

Bokrecension av Den första kvinnan av Lotta Lundberg. Alla bilder tagna från Unsplash.

Provar ett nytt grepp för bokrecension, med inspiration från mitt Tumblrflöde. Jag har skaffat Goodreads under sommaren. Jag vet att det ägs av Amazon och att det inte är lysande, har dock fått väldigt många bra boktips där.

Rekommenderar att läsa Den första kvinnan av Lotta Lundberg. Svårt att skilja på upp och ner, rätt och fel efteråt. Jag blev också oväntat berörd av passagen om hur kokain får andningsvägarna att öppnas upp och ge luft till kroppen på ett alldeles överväldigande sätt. Jag är inte imponerad av droger, men detta att ha fria luftvägar är något jag tror att jag aldrig kommer uppleva igen.

Konferens på distans – en rapport med några funderingar

Lämna ett svar

Förra veckan deltog jag i ett par konferenser som på grund av corona på kort varsel varit tvungna att lägga om till digitalt format. Jag skrev ursprungligen detta inlägg på UUB:s interna blogg för att dela några intryck från konferenserna som inspiration till hur vi skulle kunna göra liknande evenemang i framtiden eftersom vi också arrangerar konferenser och seminarier då och då. Även om tiden efter corona kommer att möjliggöra att vi ses fysiskt igen så kan det ju ibland (t.ex. av klimatskäl) vara bra att fundera på hur evenemang helt eller delvis kan flytta över i det digitala. Postar det även här för att ha en bra logg över mina goda idéer (hehe).

Först ut var Svensk biblioteksförenings Hållbara samhällen och bibliotek som sändes live från Malmö. Konferensen arrangerades som en ersättning till Biblioteksdagarna som varje år äger rum i samband med föreningens årsmöte. För att bara äga rum under en dag så var programmet ganska digert: 15-20 minuter långa presentationer varvades med 25-30 minuter långa paneldiskussioner. Flera kortare pauser à 10 minuter var inlagda i programmet och därtill fanns en lunchpaus à en timme och en fikapaus på eftermiddagen à 25 minuter.

Lärdom: Jämfört med Biblioteksdagarna 2018 och 2019 (filmer här) så var de digitala programpunkterna betydligt kortare.

Inramningen till konferensen var sändning från en studiomiljö i Malmö där föreningens utredare Karin Martinsson och moderatorn Anders Mildner satt och agerade konferencierer. Föreläsarna satt ofta i hem- eller kontorsmiljö och därför tyckte jag att det blev väldigt snyggt och proffsigt av att själva inramningen var i studiomiljö. Det tog bort känslan av att en bara satt i ett vanligt videosamtal, ungefär som känslan mellan att diskutera med kollegor i ett vanligt fikarum med kaffemaskin jämfört med att diskutera med kollegor på en stående konferensfikapaus med cateringfika.

Lärdom: Att lägga ner arbete på konferensmiljön skapar mer evenemangskänsla och ökar engagemanget och intresset för evenemanget. Det är roligare att ta del av något där en vet att arrangören ansträngt sig, då vill en anstränga sig i gengäld.

Föreläsarna som deltog satt på flera håll i världen: Chennai, Berlin, Köpenhamn, Barcelona, Kalifornien samt flera platser i Sverige. Priyanka Mohan från MSSRF talade om kunskapsdelning av vetenskapliga resultat via folkbibliotek i indiska landsbygdssamhällen, en klar koppling till Agenda 2030 och för på UUB en viktig signal om hur viktigt det är att forskningsresultat publiceras öppet. Johanna Havemann talade om open science i Afrika och nämnde bl.a. hur afrikansk forskning inte får samma genomslag som europeisk eller amerikansk. Hon fick en intressant fråga om Plan S och open access och en del av svaret var att en jämlik kunskapsdelning globalt möjliggörs framför allt av grön OA. Kris de Decker talade om digitala tjänster och energiförbrukning, något som knyter an till hållbarhetsmål nr 7. Visst sparar vi in mycket klimatpåverkan genom att inte resa, men vi behöver också fundera över hur mycket energi som går åt när vi använder allt fler och allt mer digitala tjänster. Nina Simon föreläste om omorganisation av kulturinstitutioner (inklusive bibliotek) och hur vi kan hålla oss relevanta för oss själva, vår omgivning och samhället. Hon tryckte på att vi behöver fokusera på vad vi har för tillgångar i stället för vad vi saknar och sade också ”släpp in nya röster! Nytt ledarskap! Alla har all rätt att vara kreativa och delaktiga” (citerat från twitterreferat) Det här tror jag verkligen är något vi kan lära oss av.

Jag skulle prata mer om föreläsningarnas innehåll, men för att återgå till genomförande-fokus så var det mest noterbara bredden på föreläsarna, både geografiskt och ämnesmässigt. Trots olika förutsättningar och tidszoner så fungerade programmet utmärkt.

Lärdom: Internationellt samtal och samverkan är fullt möjligt utan flygresor. En genomarbetad digital konferensmiljö kan utan problem möjliggöra internationella keynotes och föredrag.

Kommunikation med och mellan deltagare var nog den största utmaningen. Konferensen sändes via Zoom men funktionerna skilde sig från de funktioner vi till vardags ser i Zoomappen: deltagarnas möjlighet att kommunicera var begränsade till en kanal för chatt och en kanal för Q&A. Vi kunde inte se någon lista på vilka andra som deltog i konferensen och vi hade inte bild eller ljud från deltagare. Chatten användes väldigt sparsamt för allmänna frågor och meddelanden. Jag provade inte att skriva något själv så jag är osäker på begränsningarna. I Q&A-kanalen kunde vi ställa frågor till föreläsarna och de togs sedan upp av moderatorerna. Det kan förstås ha inneburit att inte alla frågor kom med för jag tror att bara de som ställdes i sändning dök upp i kanalen för samtliga deltagare.

Lärdom: En Q&A-kanal som modereras av någon annan än föreläsaren är ett bra sätt att fånga upp frågor från en digital publik. Funktionen för olika interaktionskanaler behöver förklaras i början av sändningen/mötet. (Denna lärdom drog vi ju också på vårt eget personalmöte.)

Interaktion skedde också via sociala medier, jag följde den kontinuerligt på twitter under taggen #SvBibLive. Det var nog denna funktion som i störst mån ersatte mellansnacket på fikapauserna för mig. Biblioteksföreningen hade en person som under hela dagen livetwittrade under konferensen.

Lärdom: Organisera närvaro på sociala medier på förhand: bestäm en hashtagg och se till att någon kontinuerligt twittrar och re-twittrar inlägg om konferensen. Konversation på sociala medier går bortom Q&A-funktionen och skapar både referat och diskussion om konferensens innehåll.

Den andra konferensen jag deltog i innebar framför allt att jag deltog i en workshop om crowdsourcingverktyget Zooniverse. Den anordnades av Digikult som ställt in/om årets konferens i Göteborg till att innefatta filmade föreläsningar under hela veckan i stället för ett liveprogram. Undantaget var just denna workshop, Crowdsourcing cultural heritage collections with the Zooniverse Project Builder, som hölls av Samantha Blickham på Zooniverse. Hon sände från Kalifornien och upplägget var en timme föreläsning, en halvtimmes paus, en timme fortsatt föreläsning. Även denna workshop sändes via Zoom, c:a 15 deltagare var med och frågor kunde ställas kontinuerligt till Blickham i chatten. Hon höll koll på chatten under sin föreläsning och besvarade dem när de dök upp.

Vid några tillfällen efterlyste hon frågor om det hon nyss berättat och hade sedan en liten paus för att vänta in eventuella frågor i chatten. Samtalsmässigt kändes det lite krystat med en paus, men det var en bra lösning eftersom det tar längre tid att formulera en fråga än att räcka upp en hand. Det märktes att hon hade tidigare erfarenhet av att lyfta över en fysisk workshopsituation till det digitala mediet och det var ett bra exempel på hur den digitala samtalsmiljön skiljer sig från den fysiska. Nackdelen med formatet var att workshopen snarare blev föreläsning och Q&A istället för att deltagarna satt och pysslade med ett Zooniverseprojekt på plats. Jag misstänker att det här är en situation som alla undervisare på UUB känner igen (det är liksom svårare att hjälpa med databassökningar när en inte kan glida runt i datasalen och kika över axeln på studenterna) och har utarbetat kreativa lösningar på.

Lärdom: Ett konferensprogram behöver inte sändas live utan kan bestå av inspelade föreläsningar. Då behöver en dock fundera på hur konferenssynergier, t.ex. samtal och möten, kan skapas i samband med videoerna.

Lärdom: Workshop och andra interaktiva konferensdelar kan genomföras även digitalt, men programmet och innehållet måste omarbetas för att passa det digitala formatet. En får prova sig fram!

Diskussionen i internbloggens kommentarsfält fick mig också att fundera på om den digitala omställningen kan leda till en permanent omställning till mer digitalt. Ergo granskade flygresorna på Uppsala universitet 2019 och frågade bl.a. ”storflygarna” om varför de behöver flyga. Jag tycker att de har bra poänger, t.ex. detta svar från professor Tord Ekelöf på frågan om UU skulle införa restriktioner för flygande:

– Om det skulle gälla antal resor per individ och ej vara behovsprövat så skulle det bara vara att blunda för problemet. Vi måste hitta en hållbar lösning, vi måste ut i världen för att lösa problemet och min forskning ligger väldigt nära lösningen.
Jag har ett förslag på åtgärd: det händer ofta att jag måste resa hem för att delta i ledningssammanträden. Uppsala universitet måste införa en kultur där vi som forskar vid andra laboratorier kan delta via länk och inte behöver resa hem. Det skulle minska mitt resande något, kanske tio till tjugo procent.

Min fetstil och jag tycker att det är intressant att Tord Ekelöf ser att han kan vara verksam professor vid UU även om han befinner sig någon annanstans i världen (det leder mig till intressanta reflektioner om digital/fysisk plats, organisatorisk tillhörighet, internationalisering av UU etc.) och att UU:s förändrade mötesvanor kan vara viktigare ändringar än att ha flygpolicyer. Behovsprövningen för resor kanske kan ske genom att det inför varje ev. resa görs en klimatanalys (typ som att göra en budget för resan, fast en klimatbudget).

Ett annat bra förslag på temat är den motion som svenska och norska biblioteksföreningarnas generalsekreterare skickade in till IFLA:s årsmöte om att ändra organisationsformerna för den årliga WLIC-konferensen. Många av IFLA:s sektioner har under våren haft onlinemöten istället för träffar p.g.a. coronasituationen och så vitt jag hört så har det gått bra. Detta kunde vara en intressant modell att prova för många andra organisationer också – kanske kan lokala DH-organisationer (t.ex. de olika medlemmarna i EADH) träffas regionalt (kortare restider = tåg möjligt) och begå paneuropeisk konferens digitalt?

Det var i korthet de tankar jag fick med mig från veckans konferenser. Mycket av det tangerar sådant vi redan funderat kring på olika håll i organisationen. Mitt största medskick är att inte bara se detta som en coronaanpassning utan som ett utvecklingsarbete för att se till att vi gör allt vi kan för att skapa ett hållbart samhälle. Vissa delar av det nya normala är här för att stanna. Jag tror att bibliotekariers digitala kompetens är oumbärlig för att våra olika sektorer (t.ex. universitet) ska hålla kvar de digitala positionerna även när coronasituationen lugnat ner sig.

Du behöver inte godkänna någonting

Lämna ett svar

Jag flyttar snart och ska beställa bredband från Telia. Tro inte att det är något jag vill – jag har varit mycket nöjd med Bahnhof och grämer mig verkligen över att min nya hyresrätt är låst till Telia som bredbandsleverantör. Hur som helst, jag genomgår Teliabeställningen och det sista steget är denna ruta:

Här börjar jag klicka i alla rutor eftersom det verkar som om godkännande är ett krav för att bekräfta beställningen. Som användare ställs jag inför ett godkännande snarare än ett ja eller nej-val och det jag verkligen vill som beställare att den gråa Bekräfta beställning-rutan ska bli grön så att jag inte blir utan internet i min nya bostad. Som tur är hajar jag till innan jag stressat igenom beställningen (det är så mycket som ska fixas och beställas inför en flytt, en dras lätt med!) och inser att det faktiskt räcker med att klicka i den nedersta rutan för att genomföra beställningen, som bilden nedan visar.

Vilseledande? Ja, tycker jag, lite. Kanske räknar Telia bara med att jag som kund ska rutinklicka mig igenom beställningen och att det faktiskt är mitt eget fel om jag inte läser igenom ordentligt. Samtidigt så tänker jag att det vore rimligare om detta val faktiskt framställdes som en val; inte en ruta att klicka utan två rutor där ett svar är obligatoriskt. Då får opt-in en faktiskt mening i sammanhanget.

Jag tänker att en kund som inte är jag kanske saknar både den digitala kunskap och den kunskap om dataskydd, personlig integritet och GDPR som behövs för att göra en värdering av beställningsformuläret. Jag upplever att människor – och för övrigt också den teknik vi har tillgång till i vardagen – strävar efter ett så simpelt peka klicka beställa-förfarande som möjligt vid beställande av tjänster och varor. Alla saker är dock inte enkla och om vi accepterar att samhället är komplext så är det nog värt att ha opt-in som standardalternativ i stället för ett vilseledande klicka i godkännande, rutan blir grön-formulär vid beställning.

För övrigt så gick jag in på Mina sidor direkt efter beställningen och fick genast följande pop-up som täckte hela skärmen:

Om jag när som helst kan ändra mitt svar på Mitt Telia så är detta uppenbart inte obligatoriskt. Observera dock att jag inte kan skicka in ett nej-svar (Skicka svar-knappen är grå) utan bara välja att svara senare. Jag förstår att Telia är väldigt angelägna om att lagra min värdefulla trafikdata men det här börjar likna tjatsex. >:C

Gick in på Mitt Telia för att kolla in hur formuläret där såg ut. Samtycke om datalagring finns ganska många klick bort under Mitt Telia > Kontaktuppgifter > Samtycke för trafikdata > Inställningar. Det är alltså något knepigare att uppdatera sina svar (som det heter i den här ingången) om man vill opta ut än den flagranta pop-upen som ”saknar mina svar” första gången jag loggar in.

Lite kudos ska Telia ändå ha för att de viger en hel flik åt mina rättigheter Mitt Telia > Kontaktuppgifter >  Mina rättigheter  > Inställningar > Gå till mina rättigheter, även om den sidan ligger ännu ett klick längre bort än opt-out (eller opt-in) för trafikdatalagring. Där informerar de om och erbjuder tjänster kring relevanta saker som din rätt till radering, tillgång, begränsning, dataportabilitet, m.m.

Jag tänker att dessa rättigheter sammantaget är en större hjälp i att navigera det digitala samhället som privatperson än personliga erbjudanden om streamingtjänster och dylikt är. Därför tycker jag generellt att det vore mer relevant att informera om användarens rättigheter än dess möjligheter till reklam redan i beställningsformuläret.

Telia verkar inte hålla med, de tycker förmodligen det är en dålig marknadsidé. Det är därför jag föredrar Bahnhof.

Om du är intresserad av frågor kring personlig integritet och dataskydd så kan du t.ex. engagera dig i föreningarna Dataskydd.net, DFRi (Föreningen för digitala fri- och rättigheter) och noyb.eu (None of Your Business). Om du är bibliotekarie kan jag också rekommendera kurserna på Digiteket – eventuellt tillkommer fler kurser om personlig integritet och dataskydd inom kort!

Mayday

Lämna ett svar

Majdag och maj månads första bok. Hade läst en förklenande recension och väntade mig således något mycket tråkigare än det jag fann. Jag är ganska nöjd. Denna uppföljande roman till Tjänarinnans berättelse ger en ny mening till begreppet in it for the long run.

Att låta sin impulsiva revolutionär ta ett djupt andetag och betrakta framtiden som ett parti schack är mycket svårt för mig eftersom jag har ett mycket begränsat tålamod. Det är emellertid en dygd som jag skulle ha väldigt stor nytta av i dagsläget, så att jag tog mig an denna roman just nu är i sanning en av ödets lyckliga nycker (en annan nyck i samma kategori är att jag under coronakrisen läst Rebecca Solnits otippat passande Hope in the Dark). Jag är tacksam för detta. Tacksamheten är mestadels riktad till mig själv as I soldier on, I soldier on.

Det jag inte gillade med boken var sättningen – bedrövligt typsnitt.

Junimåne.

Gileads döttrar och en annan dotter i en stickig men mysig klänning från Indiska.

Gileads döttrar och en annan dotter i en stickig men mysig klänning från Indiska.

Spatiality

Lämna ett svar

The bigness of the world is redemption. Despair compresses you into a small space, and a depression is literally a hollow in the ground. To dig deeper into the self, to go underground, is sometimes necessary, but so is the other route of getting out of yourself, into the larger world, into the openness in which you need not clutch your story and your troubles so tightly to your chest. Being able to travel both ways matters, and sometimes the way back into the heart of the question begins by going outward and beyond. This is the expansiveness that sometimes comes literally in a landscape or that tugs you out of yourself in a story.

Rebecca Solnit, The Faraway Nearby

Region Sörmlands lärresurs om upphovsrätt och bibliotek

Lämna ett svar

Biblioteksutveckling Sörmland (en del av Region Sörmland) har inom Digitalt först-satsningen producerat en interaktiv lärresurs om upphovsrätt och bibliotek. Lärresursen är uppbyggd kring en föreläsning de spelade in med mig på Uppsala stadsbibliotek i september. För att kolla in detta episka mästerverk, klicka på bilden nedan!

Karolina föreläser

”Det här är Karolina Andersdotter!”

IFLA WLIC del 1: Digital humaniora

Lämna ett svar

I augusti ägde den årliga IFLA-konferensen (WLIC) rum i Aten. Jag hade möjligheten att åka dit i sju dagar tack vare ett resestipendium från Svensk biblioteksförening och stöd från min arbetsgivare Uppsala universitetsbibliotek. Följaktligen fokuserade jag därför på att följa de aktiviteter som relaterar till mina ansvarsområden inom dessa två organisationer: informationskunnighet, Agenda 2030 och digital humaniora. Just det här inlägget kommer att handla om samtal och intryck om digital humaniora på WLIC.

Inom IFLA finns det sedan några få år tillbaka en SIG, special interest group, för Digital Humanities/Digital Scholarship (DH/DS). Det dubbla namnet indikerar att begreppen är om inte förvirrande så i alla fall omstridda. Jag själv är t.ex. anställd som bibliotekarie med inriktning mot digitala metoder, något jag översätter till digital scholarship librarian som är en titel som förekommer på en del amerikanska universitetsbibliotek. Arbetsgruppen på mitt bibliotek fokuserar på digitala metoder och verktyg och samtidigt har Uppsala universitet satsat på Digital humaniora Uppsala. Den europeiska forskningsbibliotekorganisationen LIBER kallar sin arbetsgrupp för Digital humanities and digital cultural heritage. Digital humaniora är det begrepp jag kom i kontakt med först. Kanske för att jag själv är humanist, kanske för att digitala metoder varit särskilt omdanande för humanistisk forskning. Oavsett anledning och utan att göra en djupare utläggning om begreppen (jag skulle verkligen, verkligen kunna) kommer jag helt enkelt använda digital humaniora i den här texten.

Den förväntade höjdpunkten inom detta tema var DH/DS-gruppens business meeting. Eftersom gruppen är en SIG så har den ingen standing committee (som sektionerna har) utan istället en convener – i det här fallet Xuemao Wang, bibliotekarie på University of Cincinnati. Det var således han som ledde mötet och vilka andra som skulle närvara var höljt i dunkel tills man faktiskt var där. Så var även fallet med agendan. Mötet inleddes med en presentationsrunda (föredömligt!) och flera för mig bekanta biblioteks-/DH-ansikten var där, bl.a. en från norska nationalbiblioteket (som jag träffat tidigare i somras på ADHO:s Digital Humanities 2019 i Utrecht). Därefter påbörjades en genomgång av en ambitiös enkät gruppens ledning (lite oklart för mig vilka detta var) gjort inför konferensen, som också fortsatt skulle vara öppen efter konferensen. Genomgången var minutiös och tog därför ganska lång tid utan att några särskilda poänger eller slutsatser lyftes fram.

Det som faktiskt var en stor fråga var huruvida SIG:en skulle ansöka om att bli en sektion. SIG:ar är tillfälliga (de inrättas för en period av fyra år) och ska sponsras av en sektion (i det här fallet Knowledge Management-sektionen). Vart fjärde år ska de lämna in en utvärdering till den sponsrande sektionen som tar ställning till om SIG:en ska fortsätta i fyra år till eller inte – eller om det rentav ska föreslås att SIG:en blir en egen sektion. (Det går att läsa mer om SIG-konstruktionen i IFLA:s Rules of Procedure, nr 20.) 2020 är det dags för DH/DS att göra denna utvärdering. För en som faktiskt inte deltagit i DH/DS verksamhet tidigare (trots tappra försök medelst e-post) så kändes denna fråga ytterst perifer. Eftersom IFLA också står inför en omorganisation där antalet sektioner spås bli färre, inte fler, så kan det nog stämma som en bekant på konferensen sade till mig efteråt: They have a snowball’s chance in hell of becoming a section.

Överlag fokuserade mötet alltså väldigt lite på biblioteksverksamhet inom DH/DS och mer på organisationsfrågor. Min bedömning är att bibliotekarier som sysslar med DH/DS till vardags tills vidare bör fokusera på tvärsektoriella forum (t.ex. ADHO, DHN) eller på LIBER:s DH-grupp, som har en mycket mer utvecklad och fokuserad arbetsplan.

Digital humaniora, bibliotek och IFLA:s globala vision

För att sätta digital humaniora i perspektiv till både biblioteks och IFLA:s verksamhet tänkte jag sätta det i relation till en höjdpunkt och en möjlighet ur IFLA:s globala vision.

Höjdpunkt: 4. We embrace digital innovation

The field strongly agrees on the essential role of digital innovations in realising libraries’ potential to enrich society, regardless of how extensively they already can and do use technology.

Något som biblioteksfältet är bra på är att ta till sig nya innovationer och hitta sätt att inkorporera dem i verksamheten så att de når fler. Enligt visionen är vi alla eniga om att det digitala för med sig mer potential än hinder. Vad IFLA:s engagerade skulle behöva göra i en SIG för DH/DS är att utforska de möjligheter inom fältet som en global plattform innebär. Till exempel diskuterades OER (Open Educational Resources) i en av de andra sessionerna jag var på – vad är DH/DS-bibliotekariers roll där? Kan vi hjälpa till att fördela kunskapsresurser tack vare den mängd open science-verktyg som finns? Bibliotek når ju också en bredare allmänhet och en metod som förknippas med digital humaniora är ju crowdsourcing och medborgarforskning. Kan DH/DS vara ett sätt att föra folk- och forskningsbibliotek samman, och genom detta även båda bibliotekstypernas användare, i ett samtal över traditionella användargränser?

 

Möjlighet: 2. We must update our traditional role in the digital age

To support learning, literacy and reading meaningfully in a digital age, libraries must adapt continuously. Services, collections and practices must develop to meet changing user expectations.

En möjlighet som intresset för DH/DS i biblioteksvärlden medför är att inte bara ha specialinriktade bibliotekarier på en arbetsplats utan att också få med alla kollegor på tåget. Digitalt först fyller denna funktion i folkbiblioteksvärlden – hur görs motsvarande insats på forskningsbiblioteken?

Bibliotek måste också se till att vara med i DH/DS-sammanhang på sina respektive högskolor och universitet. Inte bara för att biblioteket behöver profilera sin studie- och forskningsservice genom att erbjuda hjälp med programvara och digitala forskningsmetoder utan också för att vår expertis i biblioteks- och informationsvetenskap är oumbärlig i forskningsprojekt där mycket infomation i nuläget skapas, hanteras, sprid och sparas lite ad hoc. Att vara expert på ett ämne som arkeologi, biokemi eller kulturgeografi innebär inte att man är samtidig expert på informationsorganisation och digitalt bevarande.

Bibliotekarien behövs allra minst som stöd och kan mycket gärna fungera som forskningspartner. I sådana sammanhang kanske biblioteken behöver vara lite bättre på att lean in i de akademiska sammanhangen. Frågan är som denna SIG kan vara med och stärka självförtroendet hos bibliotekarier som letar efter bra samarbetsformer med sina forskare.

Europe I

Lämna ett svar

In post-war Europe, Wrocław, like Viipuri, became a city of refugees. Then, in 2017, it was the site for IFLA’s World Library and Information Congress and at the presentation in Columbus (the previous year) the pronunciation was explained as ”wroc-love”, and exhibiting the positive joy and innovation of Europe – or the European Union, maybe – just like all the pan-European associations and European citizens exhibit.

At the same time, national press and politics seems woefully content to focus on all negative aspects of Europe. Why is this? I would rather everyone read about the partially EU funded metro in Sofia. London’s tube started operations in the mid 19th century. Finally all of Europe is on the same playing field. Because this is a step towards global equality, it brings me joy.

I am currently reading Är vi framme snart? Drömmen om Europa förenta stater by Per Wirtén and so my mind is buzzing with thoughts about Europe and being European. It’s a good read, should be included with every sold inter-rail ticket.