Kategoriarkiv: Bibliotek

Dyrare e-böcker – vem ska ta ansvar för det här nu då?

Fick just re-kvittrat det asdeppiga beskedet att folkbiblioteken i Herrljunga och Eksjö inte längre kommer att tillhandahålla nya e-böcker eftersom e-boksleverantören Elibs nya avtal är sådant att nya titlar kan kosta upp till 75 kr per lån, medan äldre titlar är något billigare (från ett par kronor och upp till 75 kr, dårå).

Att e-böcker och fysiska böcker behandlas olika är naturligtvis en följd av att tillgängligheten till de nya e-böckerna blir större än tillgängligheten för de kanske tre fysiska exemplar som köps in där någon form av kösystem måste tillämpas. Förlagen anar ett möjligt inkomstbortfall och väljer därför att lägga embargo på e-böckerna. Tydligen tappar också e-böckerna ganska snabbt i värde eftersom de, när de inte längre är nyhetens behag, kan kosta enbart ett par kronor.

Det finns lite olika modeller för att hantera detta. Till exempel kan avtalen gälla att bara ett visst antal personer får ha e-boken samtidigt (absurt på så vis att det härmar den fysiska bokens begränsningar när den digitala formen just tillåtit motsatsen), nya e-bokstitlar kan göras tillgängliga för biblioteken först efter en viss karantänstid, eller så kan de helt enkelt begränsa marknaden genom att sätta ohemula priser.

Tidigare i våras fanns möjlighet att besvara EU-kommissionens upphovsrättssamråd, och många biblioteksorganisationer besvarade samrådet och delgav sina synpunkter på hur upphovsrätten skulle kunna utvecklas. Här en kort repetition av min sammanfattning rörande synen på e-böcker:

Svensk biblioteksförening anser att e-böcker borde vara tillgängliga för bibliotek och bokhandel samtidigt och att alla e-böcker som publiceras också ska vara tillgängliga för biblioteken; i dag blir e-böcker ibland tillgängliga för bibliotek senare än i handeln och en del titlar görs bara tillgängliga i handeln. EBLIDA hänvisar i sitt svar till en undersökning från tyska och österrikiska marknaden om att mellan 50-75 % av det totala e-boksutbudet är tillgängligt för bibliotek jämfört med konsumenter och menar att det är oacceptabelt att förlagen får denna makt över bibliotekens inköpspolicyer. Biblioteksorganisationerna är ense om att situationen måste förändras för att biblioteken ska kunna fortsätta förmedla information till alla på samma villkor.

När jag sökte efter statistik för e-böcker i Sverige fann jag Svensk biblioteksförenings nätverk för e-böcker som är till för medlemmar i föreningen som är intresserade av e-boksfrågan. De skriver:

Rådande situation har potential att i grunden förändra tillgången till information och kunskap i samhället, till det bättre eller till det sämre. Nätverkets grundläggande utgångspunkt är att e-boksfrågan är en demokratifråga. Nätverket vill bidra till att skapa opinion och dialog kring möjliga e-bokslösningar som också fortsättningsvis möjliggör bibliotekens demokratistödjande funktion i samhället.

Medel för att uppnå dessa mål för den svenska demokratin där invånarnas bristande läsförståelse tycks vara ett problem samhället ”tar på allvar” är att arrangera nätverksträffar, diskussionsseminarier med olika aktörer i e-boksfrågan för att skapa förståelse för varandras perspektiv, omvärldsbevakning och opinionsbildning genom debattartiklar och konferensdeltagande. Allt det här är naturligtvis väldigt bra – men om det nu är så att det nya e-boksavtalet med Elib går rakt emot de önskemål som uttrycks av biblioteksintresseföreningarna i EU-kommissionens samråd, är det verkligen tillräckligt?

Jag läste nyligen i Helsingfors stads budget för 2014 (s. 271) om satsningar på e-medier:

Den största förändringen under budgetåret gäller upphandling av e-medier. Stadsbiblioteket, som är centralbibliotek för de allmänna biblioteken, leder med stöd från undervisnings- och kulturministeriet arbetet på att bilda ett konsortium bl.a. för uppgiften att upphandla e-medier för de allmänna biblioteken. Det är meningen att konsortiet ska inleda sin verksamhet och börja sköta den nämnda uppgiften år 2014.

Helsingfors stadsbibliotek har alltså fått i uppdrag av staden att bilda ett konsortium för landets samtliga allmänna bibliotek (motsvarande folkbibliotek). I så fall är det ett konkret och intressant sätt att försöka ta ett helhetsgrepp om e-mediesituationen. Som jämförelse slog det mig nu att jag skulle titta på Stockholms stads budget för 2014 (s. 117), och hittade som mest konkret följande mening:

I det digitala informationssamhället handlar tillgänglighet inte bara om de fysiska öppettiderna utan även om användarbarhet och tillgänglighet på nätet. Det digitala biblioteket har samma kärnvärden som det fysiska, nämligen tillgång, urval och systematisering. Stadsbibliotekets arbete med att utveckla e-biblioteket ska fortsätta.

Det är förstås en god tanke, men hur kan vi konkret arbeta med den här idén i Bibliotekssverige? Kan vi bilda ett folkbibliotekskonsortium som å alla folkbiblioteks vägnar kan förhandla om bättre villkor för utlån av e-böcker? Mikael Petrén skriver i Digitala bibliotekets blogg (tillhörande Stockholms stadsbibliotek) den 11 april i år att:

Den här inställningen har våra politiker, framförallt Madeleine Sjöstedt, stöttat på ett framsynt sätt. Stockholms stadsbibliotek fick tidigt medel för att utveckla det digitala biblioteket, och när satsningen blivit lyckad, det vill säga vi har lånat ut många e-böcker, fick vi en ökning av medlen för att inte tvingas strypa e-bokslånen som man gjort i många kommuner. Just nu kan stockholmarna låna fem e-böcker i veckan, något som de flesta är nöjda med.

Frågan är förstås vad de kommuner som saknar både pengar och en Madeleine Sjöstedt ska göra när priserna trissas upp. Är det rimligt med en betalmodell som plötsligt kan övertrassera budget med enorma summor? Östgötabiblioteken tyckte inte det, och sade därför upp avtalet med Elib i oktober 2013. Stockholmsbiblioteken tycker egentligen inte heller det, vilket framgår av den strategiska planen för bibliotek i Stockholms stad 2011-2015, där de skriver:

[B]iblioteken [är] beroende av relationen till bok- och förlagsbranschen när det gäller de affärsmodeller som styr tillgången till e-medier. Med nuvarande lösning får bibliotekens användare inte tillgång till all utgiven e-media och bibliotekens mediebudget håller inte för en alltför expansiv ökningstakt för utlån av e-medier. För en fortsatt fri tillgång till innehåll, oavsett medieform, är det avgörande att de olika parter som har ansvar inom kunskaps- och bokbranschen aktivt verkar för att hitta nya lösningar.

Herrljungas och Eksjös nya avtal med Elib verkar inte leva upp till dessa krav. Eftersom dessa folkbibliotek enligt SR var först med det nya avtalet med Elib så ska det bli spännande att se hur Stockholms stad förhåller sig till det – men framför allt vore det intressant att se om Svensk biblioteksförenings nätverk för e-böcker kan samordna landets folkbibliotek så att vi får se en ansvarsfull utveckling av e-boksmarknaden. Konsortietanken från Helsingfors är inte alls dum.

Besök på Tölö bibliotek

Häromsistens besökte jag Tölö bibliotek. Det är alltid en njutning att se nya bibliotek och när jag såg att en eftersökt titel fanns inne hos dem så begav jag mig dit för att låna den i stället för att låta den gå med reservationsleveranserna till Nordsjö.

Biblioteket kom jag till längs Topeliusgatan, så parken dolde vyn av biblioteksbyggnaden där jag kom spatserande från åttaspårans hållplats Tölö torg. Plötsligt var där en låg och bred trappa, och vid trappans krön bibliotekets entré. Tjusigt! Tölö bibliotek ska snart stängas ned (tror det var 28/7) för renovering, så det var en viss tjusning med att se det så här just i sitt ”sämsta skick”.

Tölö entré

Just utanför entrén drog biblioteket nytta av det goda vädret för att tillgängliggöra utförsäljingen av avskrivna böcker och magasin. Dörren in till biblioteket stod på vid gavel och jag skuttade in i hallen där lånedisk, planritning, och bestseller-hylla var det första som fanns inom synhåll. Efter att ha konsulterat kartorna skuttade jag upp för de fyra trapporna för att föreviga vyn av trapphuset – som dessutom möjliggjorde ett luftigt ljusinsläpp från ovan. Bilden följer nedan i inlägget.

Tölö utförsäljning

Några intressanta betraktelser rörande beståndet är att all svensk litteratur stod för sig i det svenska galleriet. På Nordsjö bibliotek står ju skönlitteraturen samlad, men i anslutning till de finska skönlitterära hyllorna; facklitteraturen står helt uppblandad språkmässigt (eller ja, åtminstone gällande finska, svenska och engelska). Jag vet inte om detta är bra eller dåligt, det vore ju intressant att fråga användare och personal om vad de tycker om upplägget. För övrigt glömde jag kolla om detsamma gällde engelsk facklitteratur, eller om den stod bland den finska. Om fråga gäckar mig ännu om en vecka så får jag väl göra ett återbesök.

Tölö trappa

En till sak jag noterade är att Tölö bibliotek hade fler dagstidningar på svenska. I Nordsjö har vi bara HBL, men här såg jag både Borgåbladet och Vasabladet. Förmodligen fanns åtminstone även Åbo underrättelser, men jag kollade inte så noga – tanken slog mig först senare att det hade varit intressant att ha de exakta siffrorna. Möjligen har detta en förklaring i att Tölö har fler svensktalande invånare, men jag har förgäves sökt statistik för detta i 40 minuter (!) och måste sova nu, så jag lämnar frågan obesvarad tills vidare.

Vädret i Helsingfors

Nu är jag sjuk och har således äntligen lite tid att uppdatera om min tid i Helsingfors, den som i dag sträcker sig till två hela veckor. Det har regnat, varit mulet, snöat, haglat, men vid några ynka stunder har solen tittat fram. Midsommarkylan var i celsius ungefär samma som julaftonvärmen – något som enligt många dagstidningar var bra för den finska folkhälsan.

Jag har följande nya ord i min vokabulär: juttu, nolot, tuparit, kiva, morkis, krabbis och fiilis. För att inte göra mamma besviken ska jag också meddela att jag lärt mig följande mening dugligt: Minä on töissä Vuosaaren kirjastossa.

Där tycks töissä vara inessiv pluralis av työ, vilket naturligtvis känns helt obegripligt eftersom det är en slags lokalkasus. Är det tidslokalitet som åsyftas? Kirjastossa är förstås också inessiv, men det är ju enklare att föreställa sig befintlighet i ett bibliotek. Alldeles för lätt att föreställa sig, till och med.

Ursäkta också min möjligtvis bristfälliga finska, som kanske till och med i sin en-menings-form är misslyckad. Språket är ett blygsamt work in progress.

Väder och grammatik… om det inte vore för alla fiilisord skulle en kunna tro att jag hade en tråkig resa. Näppeligen!

Bibliotekariernas svar på upphovsrättskonsultationen

Denna text redogör kort för några biblioteksorganisationers svar på Europeiska kommissionens (EU-kommissionen) upphovsrättskonsultation (eg. samråd på EU-svenska) och hur dessa svar reflekterar bibliotekens förhållande till informationssamhället både nationellt och internationellt. Upphovsrätt är en bland många frågor som aktualiseras av den raska takt  informationssamhället utvecklas i och trots att ämnet kan verka snävt så visar materialet för undersökningen att upphovsrättsdiskussionen relaterar till många andra aspekter av bibliotekets roll i informationssamhället. Intressanta, men uteslutna, aspekter av ämnet är den komparativa diskussionen om amerikanskt bibliotekspolitisk samt diskussionen om bibliografisk kontroll. Texten var ett examinerande PM inom en kurs på ABM-utbildningen i Uppsala vt 2014.

Bakgrund

”Librarians share many values with creators and publishers of copyrighted works, but their interests and values sometimes conflict.” Så inleder Laura N. Gasaway sin artikel om bibliotekariernas förhållande till upphovsrätt1. Redan 2000 var alltså frågan i luften och Gasaway konstaterar att samhället anser bibliotek vara viktiga i ett demokratiskt samhälle; samtidigt är samhället kapitalistiskt. Konflikten mellan informationsspridning för samhällets bästa och marknadens behov av egendom eskaleras i och med informationssamhällets utveckling. Upphovsmännens kärnvärden (framför allt kompensation, kontroll och erkännande för sina verk)samexisterar med de sociala värdena om vikten av en utbildad befolkning och stöttande av entreprenörskap. Syftet med en upphovsrätt är att hitta en balans mellan dessa intressen; en balans som ger både upphovsmän och användare rimliga rättigheter.

Den internationella upphovsrättens moderna ursprung finns i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (Bernkonventionen) från 18862. På grund av att litterära verk började översättas och blev en del av en internationell marknad såg upphovsmän ett behov av ett internationellt regelverk. Olika värderingar ligger till grund för den  internationella upphovsrätten; i den franska och europeiska värderingen utgår från upphovsmannens moraliska rätt, medan den anglosaxiska traditionen utgår från marknadsnormer – Eva Hemmungs Wirtén jämför detta begreppen droit d’auteur och copyright som i sin essens understryker dessa två rättstraditioner. Det är framför allt den fransk-europeiska traditionen som är grund för Bernkonventionen3. När USA gick med i Bernkonventionen 1988 upplevde den amerikanska bibliotekariekåren det som någonting dåligt4.

Som Hemmungs Wirtén påpekar så var kopiatorn precis lika alarmerande i sin ankomst som
internet är nu.5
Denna farhåga lugnade sig med tiden och kopior som bibliotek gjorde sågs på som en överträdelse av mindre betydelse. Samma debatt har blommat upp igen när det blivit enkelt att framställa digitala kopior med ökad kvalitet och kvantitet och i stället omtalas  kopieringen med begreppen stöld och piratkopiering vilket Gasaway menar begränsar en debatt om vad som är fair use67.

William F. Birdsall menar att den tekniska utvecklingen är tätt sammankopplad med politik och hen skriver att nationalstaten ”på grunn av globaliseringen blir […] karakterisert som en overflødig levning fra industrisamfunnets tid8 vilket blir väldigt intressant i sammanhanget eftersom en kunskapsbaserad ekonomi förvisso har skapat ett annorlunda, mer  internationellt samhälle, men å andra sidan är kunskapsflödet mellan staterna begränsat  medelst lagstiftning. Hen nämner att de stora aktörerna som utvecklar  informationsinfrastrukturen är företag, men om informationsteknologin skapas för att tjäna ett ekonomiskt intresse, vilken roll har då de allmänna folkbiblioteken inom  informationsförsörjningen och kan de ekonomiska intressena missgynna grupper inom  samhället? Birdsall menar att informationspolitiken bör verka för rätt till läs- och skrivkunnighet, rätt till personskydd, rätt att kommunicera och rätt till allmän, lika och rimlig tillgång till telekommunikationsnätverken och att folkbiblioteken spelar en viktig roll i detta9.

En förutsättning för allmänhet och marknad att samverka tycks alltså vara en politik som tar hänsyn till samtliga parter. EU:s första direktiv rörande harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter trädde i kraft 1 juli 1995 och då förlängdes  Bernkonventionens skyddstid efter upphovsmannens död från 50 till 70 år10. Direktivet blev obsolet 16 januari 2007 då ett nytt direktiv rörande upphovsrätt trädde i kraft11. Som tidigare påpekat omöjliggör teknikens utveckling en definitiv lösning och mellan 5 december 2013 och 5 mars 2014 bjöd EU-kommissionen in intressenter (däribland konsumenter, användare, upphovsmän, förläggare, medlemsstater och distributörer12) att besvara en upphovsrättskonsultation med syfte att få in synpunkter på hur EU:s upphovsrättslagstiftning skulle kunna reformeras.

Bibliotekarier torde gå att kategorisera som både användare, konsumenter och distributörer av upphovsrättsskyddat material och yrkesgruppen har ofta uttalat sig i frågor om tillgången till det offentliga rummet och protesterat mot expansionen av upphovsrätten13.

Ett flertal biblioteksorganisationer har besvarat konsultationen och i samband med att svarstiden löpte ut så publicerade flera av dem sina svar på sina webbsidor14. Jag har tittat närmre på de svar som organisationerna IFLA (International Federation of Library Associations), EBLIDA (European Bureau of Library Information and Documentation Associations), LIBER (Association of European Research Libraries) och Svensk biblioteksförening lämnat in. IFLA representerar det internationella perspektivet, EBLIDA och LIBER svarar för det europeiska perspektivet och Svensk biblioteksförening för det nationella perspektivet.

Biblioteksorganisationernas svar

Grundläggande rättigheter kontra exklusiva rättigheter

Svensk biblioteksförening skriver att ”upphovsrätt existerar för att skapa balans mellan upphovsmännens och användarnas rättigheter. Den här balansen har rubbats under de senaste åren på ett sätt som enbart gynnat upphovsmännen. Syftet med en upphovsrättsreform […] är att återskapa en balans där innovation, forskning såväl som laglig tillgänglighet till digitalt innehåll uppmuntras.” [min övers.]15 Samtliga organisationer instämmer i denna analys och EBLIDA menar att bakom upphovsrättsfrågan ligger frågorna om demokrati, informationstillgänglighet och ”fulländandet av det sanna kunskapssamhället”16. EBLIDA representerar både national-, högskole-, folk- och skolbibliotek samt  biblioteksföreningar och de framför att upphovsrättens utveckling är viktig för att de digitala möjligheterna ska kunna utvecklas så att biblioteken kan fullfölja sitt offentliga uppdrag.

EBLIDA skriver att ”om EU önskar vara närmre sina medborgare, måste regler vara enkla att förstå”17 och för fram att den ökade rörligheten för medborgarna och antalet utländska studerande som flyttar mellan medlemsländerna borde uppmuntra till informationsutbyte men att detta i praktiken hindras av den icke-harmoniserade upphovsrättslagstiftningen.

Flexibel lagstiftning med obligatoriska undantag och inskränkningar

Organisationerna är överens om att alla undantag ska vara giltiga i samtliga medlemsstater samt att kontrakt och avtal mellan förlag och användare ska inte kunna trumfa dessa. De trycker på att behovet av förändring av upphovsrätten är brådskande och anser att lagstiftningen inte hänger med den digitala utvecklingen. Ett exempel Svensk biblioteksförening tar upp som de anser försvårar samarbetet för de europeiska biblioteken är att icke-kommersiellt definieras olika från land till land. LIBER menar vidare att varande lagstiftning kan påverka den europeiska forskningens utveckling på ett negativt sätt18.

IFLA hänvisar till en studie av tillämpningen av tidigare lagstiftning som konstaterar att de frivilliga undantagen leder till varierande rättigheter i olika medlemsstater vilket försvårar  gemensamma projekt (till exempel Europeana, vars syfte är att tillgängliggöra europeiskt kulturarv för allmänheten) eftersom medlemstaterna inte deltar på lika villkor19.

IFLA menar det att i förhållande både till en allt mer globaliserad värld och till EU:s inre marknad är det viktigt att de undantag som finns i lagen ska vara obligatoriska för alla medlemsstater. IFLA trycker också på att de rättigheter som finns för upphovsmän måste definieras så att de inte istället skapar betungande arbete och ansvar för de institutioner som  tillhandahåller information20. De jämför med prövningen av lagligheten av Google Books massdigitaliseringsprojekt av universitetsbibliotekssamlingar i USA: det bedömdes vara fair
use,
men tveksamheten till vad som är lagligt och inte i Europa bidrar till en digital klyfta vilket skadar det internationella forskningssamfundet. IFLA tar starkt ställning för att  tillgänglighet till omfattande digitala samlingar såsom Google Books kan vara en  oöverträffad källa för att främja lärande och mänsklig utveckling och att tillgången till dessa borde vara global21.

Upphovsrättens skyddstid

Samtliga organisationer är ense om att upphovsrättens skyddstid ska kortas till  Bernkonventionens ursprungliga 50 år efter upphovsmannens dödsår. EBLIDA tillägger att denna förändring skulle kunna vara ett första steg mot att reducera tidsspannet ännu mer (de poängterar att ytterst få verk har ett kommersiellt värde efter ett par decennier), något som skulle kräva en revidering av Bernkonventionen22.

E-böcker

Svensk biblioteksförening anser att e-böcker borde vara tillgängliga för bibliotek och bokhandel samtidigt och att alla e-böcker som publiceras också ska vara tillgängliga för biblioteken; i dag blir e-böcker ibland tillgängliga för bibliotek senare än i handeln och en del titlar görs bara tillgängliga i handeln. EBLIDA hänvisar i sitt svar till en undersökning från tyska och österrikiska marknaden om att mellan 50-75 % av det totala e-boksutbudet är tillgängligt för bibliotek jämfört med konsumenter och menar att det är oacceptabelt att förlagen får denna makt över bibliotekens inköpspolicyer23. Samma makt utövas från förlagen när e-böcker tillgängliggörs i större paket i stället för varje titel för sig24.

Även LIBER och IFLA efterfrågar e-låneavtal som mer liknar analoga lån. Dagens avtal för e-böcker (för alla typer av bibliotek) skiljer sig ofta från de analoga lånen med högre priser, begränsat antal samtidiga utlån, låsta format och karantänstid. Biblioteksorganisationerna är ense om att situationen måste förändras för att biblioteken ska kunna fortsätta förmedla information till alla på samma villkor.

Text- och datamining

Text- och datamining innebär att söka igenom rådata (till exempel ordfrekvenser, siffror m.m.) i en databas. Det är väldigt värdefullt i viss forskning och biblioteksorganisationerna menar att eftersom det inte syftar till att ta del av materialets ”kreativa uttryck” så borde materialet som används i datamining utgöra ett undantag i upphovsrättslagstiftningen. En
konsekvens av dagens situation är att många forskare avstår från denna typ av forskning eftersom det kostar både direkt (licenser) och indirekt (tid för att förhandla fram avtal).
LIBER exemplifierar med avtal i dag kan kräva att forskare ska lämna ut sina forskningsdata till tredjepart samt begränsar hur deras forskningsresultat får göras tillgängliga samt skapar ”godtyckliga gränser” för hur många artiklar en institution får söka igenom inom en viss tidsram. Det sistnämnda menar LIBER förklaras av förlagen med att servrarna skulle belastas för mycket av trafiken, men de påpekar att open access-förlag upplever att denna typ av trafik inte alls skulle orsaka en sådan belastning (ens potentiellt).

Svensk biblioteksförening lägger också till att även om innehåll finns tillgängligt på internet så är det oklart om användande av detta material för datamining är lagligt (om det inte tydligt uppges på sidan). Innehåll licensierat under open access-licenser som cc-by-sa eller cc-by-nc kan oavsiktligt hindra användare från att använda det för datamining. Lösningen som föreslås är att utbildningsrelaterade undantag i upphovsrättslagstiftningen ska vara obligatoriska för alla medlemsländer – särskilt vad gäller datamining.

Att bevara för framtiden: marknad kontra allmänning

På frågan Have you experienced specific problems when trying to use an exception to preserve and archive specific works or other subject matter in your collection? svarar EBLIDA med att särskilt uppmärksamma born digital material där det i medlemsstater saknas policyer för hur detta digitalt kan bevaras. EU-kommissionen uppmärksammar problemet redan 2011 i en rekommendation där medlemsstaterna rekommenderas att ”förstärka de nationella strategierna för det långsiktiga bevarandet av digitalt material, uppdatera handlingsplaner för att genomföra strategierna och utbyta information med varandra om strategierna och handlingsplanerna” samt att ”säkerställa att upphovsrättsinnehavarna lämnar in verk till bibliotek med lagstadgad deponering”25

Eftersom EU-kommissionens rekommendationer inte är bindande för medlemsstater kan det finnas en poäng i att inkludera samma mening i en reformerad upphovsrättslagstiftning. Särskilt frågan om digitala pliktleveranser är intressant: teoretiskt sett är det enda som begränsar en digital samlings omfång budgeten, men i realiteten kan ett bibliotek köpa alla analoga titlar, men de kan inte köpa licenser till allt digitalt material eftersom rättighetsinnehavarna i nuläget bestämmer själva om de vill tillgängliggöra ett visst verk. Konsekvensen blir att samlingsbyggande på biblioteken sker på förlagens villkor, i stället för bibliotekens. Ingen av dagens modeller tar hänsyn till bibliotekens offentliga uppdrag och behov och biblioteksorganisationerna anser att om uppdraget ska bestå måste lagarna ändras.

Sammanfattning

Audunson kallar marknadsliberalismen en utmaning för folkbiblioteken och frågar sig om  efterfrågan borde styra inköpsurvalet. Frågan är då vems efterfrågan, för användarnas  lånevanor – precis som konsumenternas köpvanor – påverkas av marknaden genom reklam. När bibliotekens tidigare funktion har varit folkupplysning och kulturförmedling skriver Audunson att tanken om att det finns en utbildningskanon utmanas i en mångkulturell och postmodern tid26. Hen påpekar också att biblioteksdebatten är ej offentlig utan främst pågår i det professionella. Med upphovsrätten som en del av biblioteksdebatten får jag nog lov att konstatera att även om icke-professionella intressenter inbjöds att besvara EU-kommissionens konsultation så är det främst de professionella intressenterna som besvarat den, och biblioteksorganisationerna företräder professionella institutioner.

Bibliotekens förvaltande av kulturarv i förhållande till teknologiska och ekonomiska förutsättningar uppmärksammas särskilt i stycket om hur vi ska hantera born digital-material och även om PM:n främst fokuserar på den lagliga aspekten så hänger denna förstås ihop med hur vi väljer att göra: hur ska informationen bevaras och är det bibliotekens uppgift att göra det?  Biblioteksorganisationerna är eniga om att biblioteken har en bevaranderoll som offentlig institution, eftersom det garanterar långsiktig beständighet och tillgänglighet när det tillhör det offentliga rummet och inte faller offer för marknadens nycker.

Åse Hedemark skriver i sin avhandling om biblioteksdebatten att analogt kontra digitalt material ofta jämförs med en binär retorik vilket begränsar frågan och dess potentiella svar. Om vi frånser den föreställningen menar hen att vi skulle kunna ha bättre redskap i arbetet med att utveckla bibliotekens samtida och framtida verksamhet27. Bibliotekets roll i informationssamhället är inte självklar, men ur bibliotekariernas eget perspektiv (sett ur biblioteksorganisationernas synvinkel) ska de offentliga biblioteksinstitutionerna fortsatt vara fria informationsförmedlare i demokratins tjänst och detta kan samhället åstadkomma genom att låta relevant lagstiftning inom det kultur- och informationspolitiska fältet (här inkluderas upphovsrätten) möjliggöra detta uppdrag.

1Laura N. Gasaway, ”Values Conflict in the Digital Environment: Librarians versus Copyright Holders”, Columbia-VLA Journal of Law & the Arts 24 (2001 2000): 115.
2Eva Hemmungs Wirtén, No trespassing: authorship, intellectual property rights, and the boundaries of globalization, Studies in book and print culture (Toronto: University of Toronto Press, 2004). s. 5.
3Ibid. s. 7.
4Gasaway, ”Values Conflict in the Digital Environment”. s. 136.
5Hemmungs Wirtén, No trespassing. s. 58
6Gasaway, ”Values Conflict in the Digital Environment”. s. 118.
7Fair use är en begrepp som rör begränsningar och undantag inom amerikansk upphovsrätt.
8William F. Birdsall, ”Folkebiblioteket på den politiske arena”, i Det Siviliserte informasjonssamfunn : folkebibliotekenes rolle ved inngangen til en digital tid (Bergen: Fagbokforl., 2001).
9Ibid. s. 41.
10Europiska gemenskapernas råd, ”Rådets direktiv 93/98/EEG av den 29 oktober 1993 om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (31993L0098)”, Europeiska gemenskapernas officiella tidning, num L 290 (1993): 9–13.
11Europaparlamentet och europeiska unionens råd, ”Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/116/EG av den 12 december 2006 om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (kodifierad version)”, Europeiska unionens officiella tidning, num L 372 (2006): 12–18.
12”Review of the EU copyright rules – Consultations – The EU Single Market – European Commission”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://ec.europa.eu/internal_market/consultations/2013/copyright-rules/index_en.htm.
13Eva Hemmungs Wirtén, Terms of use : negotiating the jungle of the intellectual commons (Toronto: University of Toronto Press, 2008).
14Alla inkomna svar på konsultationen publiceras sex månader efter svarsperiodens slut.
15Svensk biblioteksförening, ”Copyright Consultation Response” (Svensk biblioteksförening, 2014), http://www.biblioteksforeningen.org/wp-content/uploads/2014/03/Svbib-Copyright-Consultation-response1.pdf.
16”EBLIDA response on the European Union Consultation on Copyright Rules – European Bureau of Library Information and Documentation Associations (EBLIDA)”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://www.eblida.org/news/eblida-response-on-the-european-union-consultation-on-copyright-rules.html.
17EBLIDA, ”Copyright Consultation Response” (EBLIDA, 2014), http://www.eblida.org/News/2014/EBLIDA_response_to_Public_Consultation_on_EU_Copyright_rules.pdf.
18”LIBER Responds to EU Copyright Review | LIBER”, åtkomstdatum 25 mars 2014,
http://libereurope.eu/news/liber-responds-to-eu-copyright-review.19Jean-Paul Triaille m.fl., Study on the Application of Directive 2001 ([Brussels]: [European Commission], 2013), http://bookshop.europa.eu/uri?target=EUB:NOTICE:KM0113039:EN:HTML. s 284.
20”IFLA submission to EU Copyright Consultation now available online |IFLA”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://www.ifla.org/node/8437.21”IFLA welcomes US Court decision on legality of Google Books digitization; cautions against growing digital information divide for libraries elsewhere | IFLA”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://www.ifla.org/node/8177.
22EBLIDA, ”Copyright Consultation Response”.
23Ibid.s. 31.
24Dock utvecklas nya modeller för inköp, till exempel patron-driven acquisition. Läs Karin Byströms m.fl. spännande rapport om PDA.
25Europeiska kommissionen, ”Kommissionens rekommendation av den 27 oktober 2011 om digitalisering av och tillgång via internet till kulturellt material och digitalt bevarande (2011/711/EU)”, Europeiska unionens officiella tidning, num L 283 (29 oktober 2011).
26R. A. Audunson, ”Folkebibliotekenes rolle i en digital framtid: Publikums, politikernes og bibliotekarenes bilder”, i Det Siviliserte informasjonssamfunn : folkebibliotekenes rolle ved inngangen til en digital tid (Bergen: Fagbokforl., 2001).
27Åse Hedemark, ”Det föreställda folkbiblioteket : En diskursanalytisk studie av  biblioteksdebatter i svenska medier 1970-2006” (dissertation, UU, 2009), http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:209085. s. 158.

Datorspel: vetenskap eller bara underhållning?

Socialt kompetent kontra systematiskt kompatibel

Jenny Brusks avhandling Steps towards creating socially competent game characters från tidiga 2014, (Gothenburg Monographs in Linguistics 44, Instiutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet) väcker frågan om hur vi klassificerar forskning om berättelser i bokform kontra dataspelsform; huruvida språkvetenskapliga frågeställningar klassificeras som lingvistik beroende vilket undersökningsmaterialet är.

Jag har en vag föreställning om att vårt klassificerande medvetande inte kan hantera internet och datorer, inte bara för att SAB-signumet Pu är fullkomligt urballat (eller är det?) utan också för att avhandlingar i lingvistik (som den ovan nämnda) klassificeras under R – Idrott, lek och spel hos Uppsala universitetsbibliotek, och i Libris under SAB:s Rdcb – Dataspel eller DDK:s 794 – Arts and recreation/Recreational & performing arts/Indoor games of skill. Andra böcker under samma signum är till exempel 1001 video games you must play before you die, Beyond Barbie and Mortal Kombat : new perspectives on gender and gaming, Programming role playing games with DirectX eller Affective and emotional aspects of human-computer interaction: game-based and innovative learning approaches (märk väl att e-boksleverantören Ebrary för den sistnämnda titeln har angivit följande ämnesord: Computer-assisted instruction, Learning — Research, Experiential learning, Education — Effect of technological innovations on, Education — Simulation methods, Computer games — Research.)

Titlarna tycks bara ha en sak gemensamt: kopplingen till datorspel! I övrigt berör de vitt skilda ämnen (åtminstone inom klassifikationssystemen), såsom pedagogik, programmering och genusvetenskap. Det vore ungefär samma sak att klassificera titlar om hästpolo (Rbeac), husdjurslära: hästar (Qdfd) och militärväsen: kavalleri (Sab) under Zoologi (Ug) eftersom det är där hästen återfinns. Det är naturligtvis inte så enkelt, vare sig med hästar eller datorspel.

Brusks avhandling, SAB:R

Jenny Brusks avhandling, bryskt kategoriserad under SAB-signumet R (Idrott, lek och spel)

Auktoritetsarbete med ”nymodigheter”

Varför buntas då litteratur rörande olika aspekter av datorspel – som trots allt tar upp en stor del av många, många människors tid och finns i många, många tappningar och kan studeras ur många, många perspektiv – ihop i en kategori? Är det för att fenomenet är så pass nytt att klassifikationssystemen inte hinner utvecklas i samma takt? Har informationsteknologins speglade digitala värld givit vår existens en ny och så omfattande dimension att den helt enkelt inte ryms i det traditionella decimala systemet (DDK) och dylika? Eller är det en attityd att datorspel är underhållning och inte vetenskap som ligger bakom?

Det skulle vara intressant att veta hur KB resonerar kring klassifikation av verk som dessa: varför blir datorspel den överordnande kategorin i verk som berör datorspel? Blir det alltid det? Jämför exempelvis med Lina Eklunds avhandling från 2012 (Sociologiska institutionen, Stockholms universitet) The sociality of gaming : a mixed methods approach to understanding digital gaming as a social leisure activity med SAB Ohk:oa Fritidsverksamhet: Sociologi och DDK 306.487 – Social sciences, sociology & anthropology – Culture & Institutions som alltså hamnar under den överordnade kategorin sociologi.

Med tanke på klassifikationssystemens hierarkiska struktur är det inte så enkelt att datorspel är datorspel, utan vi nöds fundera över vad ett datorspel är, om det finns datorspel av olika typer och om de kan studeras på olika sätt? Vi kan också ställa oss frågan om Rdcb är så pass tydligt utmejslad kategori att den kan använda för att förkorta till s tillsammans med andra signum (t.ex. O:rdcb, Rdcb:ge eller Fe:rdcb) eller om undersökningar med datorspel som källmaterial bör klassificeras inom det område vars metodik och teorier undersökningen begagnar sig av?

Några förslag på hur avhandlingen skulle kunna klassificeras

G – Litteraturvetenskap. Eftersom datorspelets interaktion med NPC:er (non-playable characters) och egenskapade karaktärer är att betrakta som ett narrativ. Interaktiv litteratur i analog form finns också, till exempel Raymond Queneaus Cent mille milliards de poèmes. Jämför också med Brusks ord i inledningen (s. 1):

An NPC may also have a dramatic role as part of the narrative, but their repertoire of possible actions and reactions is usually limited in accordance with their functional role and so the function of the NPC often overrides its potential for playing an interesting role figure in the story.

F – Språkvetenskap. Avhandlingen är producerad vid institutionen för lingvistik, förmodligen inom ramen för datorlingvistik (F:pu). Dessutom ligger frågeställningen i avhandlingen mycket nära området språksociologi, som antyds i det här stycket i inledningen (s. 1) där kunskap och föreställningar om mänsklig interaktion tycks relevant för att utreda avhandlingens frågeställning:

This thesis investigates how to create NPCs that exhibit human-like behaviour and that can engage in natural language conversations with a human player, i.e.basically an embodied conversational agent (ECA) designed for a game.

Pud – Artificiell intelligens (<- Datorer och databehandling <- Teknik, industri och kommunikationer). Avhandlingen tar upp svårigheter med att konstruera en naturlig dialog, och hänvisar i citatet ovan till mänskligt beteende. I detta citat lyfts det tekniska problemet med att utvecklas NPC:ers trovärdighet (och ”intelligens”) (s. 3):

Despite these new technological improvements, game dialogues are still mainly constructed as branching dialogue trees /…/ This is mainly due
to the complexity of natural language and the difficulty in creating a system that
can understand and produce unrestricted natural language conversations…

Säkert finns ännu fler möjligheter, men ovanstående var de mest uppenbara alternativ jag kom på. Jag vill heller inte påstå att Rdcb är fel, men jag upplever däremot att lösningen är alldeles för enkel. Som det var nu hamnade boken hos ett ämnesbibliotek för språk och humaniora och kanske hade det varit bra att ställa boken bland datorlingvistiken (som ju är ett stort ämne på universitetet) i stället för att ta närmsta bästa placering (här R <- Rdcb) och ställa titeln där.

Varför det spelar roll? Jo, till exempel av hänsyn till serendipiteten.

Sökprocessen: att hitta ny musik via sociala medier

Jag har just upptäckt en ny artist: Petur Pólson. Eftersom jag är intrigued av sökprocessen som skiljer sig så mycket från skivbutikens bläddrande bland skivor och provlyssnande i hörlurar vid en pelare så tänkte jag att jag skulle dokumentera den. Det händer sällan att jag upptäcker ny musik och när jag gör det är det av ren slump – eller är det? För att besvara frågan behövs viss källmaterial; det kan ju tänkas att det är beteendebetingat hur jag hittar ny musik. Ergo dokumentation. Det gick till så här:

  1. Jag noterade i mitt facebookflöde att en vän till mig gillade facebooksidan för Mítt land, en färöisk musikfestival i Danmark som jag inte tidigare hade hört talas om.
  2. Jag gick in på festivalens hemsida för att ögna igenom vad det var; som ovan nämnt alltså en musikfestival, vilket föranledde att jag kollade upp bandlistan för att se om möjligen Eivør skulle spela där (hon råkar nämligen vara den möjligen bästa artisten i världen, något jag insåg när jag var på en akustisk konsert i Fríkirkjan i Reykjavík 2009 – holy hell was I blown away, etc.!)
  3. Några av banden på listan verkade intressanta, trots att de inte var Eivør, så jag sökte efter några av dem på Spotify. Alla fanns inte, men en sökning på Eyðun Nolsøe ledde fram till en Amnesty-antologi i skivform från 2013. Nolsøe var jag inte jätteimponerad av, men så lyssnade jag på några av de andra låtarna på skivan i c:a 20-30 sekunder var… och det var då jag hörde introt till Brendar brýr och bara JÄÄÄ!
  4. Klickade vidare till artistens samlade diskografi på Spotify, och fann tre skivor som alla hade samma sköna drag; Petur Pólson kombinerar i mitt stilla sinne alla bästa dragen från Färöarna, Nine Inch Nails och My Mad Fat Diary. Lysande!

Sociala medier – både Last.fm, Facebook och Spotify (m.fl., men det är dessa jag främst använder) – har gjort under för att vidga mina, och säkert flera andras, musikvyer. Registrering av mina spellistor sedan 2006 (undantaget CD- och LP-skivor som i och för sig stod för majoriteten av min musikkonsumtion under tonåren) har lett till rekommendationer rörande andra band i samma stil, baserat både på genrer och på vad andra användare med samma musiksmak lyssnar på. Ett problem är när musiktjänsterna begränsas av ekonomiska faktorer, vilket till exempel märks tydligt i Spotifys radio (där jag i ett flertal olika genrer/stationer får i stort sett samma musik – ofta ganska stora, kända band – sällan på annat språk än engelska.) (Jfr. Goodreads övergång till ”Amazonfamiljen” som delvis problematiseras här”)

Sociala mediers tips baserade på statistik tycks mig mindre intressanta än de tips i sociala medier som kommer direkt från andra användare. Och på ett sätt kanske det är så att jag på ett sätt är ännu mer i slumpens händer nu, än när jag glatt bytte blandband eller fick en mp3-fil skickad över MSN Messenger och på vis fick höra helt ny, otippad musik som jag aldrig hade stött på annars. I sociala medier är allt så tillgängligt att ingenting fås längre – allt är så tillgängligt att det är svårt att hitta, eller?

Ett begränsat urval av Petur Pólsons musik finns på Youtube, och till allas outsägliga glädje delar jag Alt sum melur här:

Mons Revisited – om ett besök på ett vallonskt bibliotek

Jag vet inte mycket om belgiskt biblioteksväsende, så jag vet inte vad det var för bibliotek jag besökte i Mons. Jag trodde fram tills nu att det var ett folkbibliotek, men efter lite (medgivet knapphändig på grund av min franska) efterforskning tror jag att det kan röra sig om ett fristående bibliotek, Nouvelle bibliothèque publique ”Les comtes de Hainaut” – AFIC, eftersom det är listat bland övriga bibliotek på staden Mons hemsida.

Les comtes de Hainaut-biblioteket på Place de Vannes 20

Les comtes de Hainaut-biblioteket på Place de Vannes 20 i Mons.

Den som känner till vad ”comtes des Hainaut” eller ”AFIC” är får gärna berätta det för mig – jag har sökt och översatt utan övertygande förståelse av vad det egentligen är. Nåväl, bibliotekets aura – och utbud – var av ett vanligt folkbiblioteks karaktär. Så vitt jag kunde förstå var de var relativt nyinflyttade i sina lokaler och låg på tre våningar i ett hus på 20 Place de Vannes, nära tågstationen i Mons.

Littérature Sentimentale - Harlekinromaner!Littérature sentimentale – harlekinböcker! Finns de ens på svenska biblioteket? Varför? Varför inte?

De verkade använda en förenklad version av DDC och jag gjorde bland annat den intressanta iakttagelsen att littérature sentimentale var en egen underkategori inom skönlitteraturen, med egen DDC-kod och allt! Denna kategori verkade enkom bestå av Harlekinböcker. Det som är extra lustigt med detta är förstås att de bland övrig skönlitteratur använde det här piktografiska systemet där bilder talar om om det rör sig om detektivromaner, fantasy eller ungdomsromaner – ni vet det här numer ganska vanliga systemet* som dyker upp på bibliotek här och där – vilket gör organisationen ganska lustig. Jag har inte gjort en djupstudie i deras uppställning, men det vore intressant att höra om tanken bakom detta och om det är vanligt förekommande i Belgien.

GIMP-kurs på det lokala biblioteket

Biblioteket ordnade en kurs i GIMP!

Det andra som jag verkligen fann intressant var att biblioteket anordnade en kurs i bildredigeringsprogrammet GIMP. Kursen var gratis, för max åtta deltagare och deltagarna bjöds att ta med sin digitalkamera och en minnessticka till kurstillfällena. Det finns många fantastiska saker att notera här: programmet de använder och lär ut är öppen källkod, kursen är kostnadsfri för deltagarna, biblioteket är en folkbildningsaktör. Jag frågade en bibliotekarie om varför de använde GIMP i kursen och hen påpekade att förutom det faktum att det då var enkelt att sprida programmet (t.ex. genom att bränna cd-skivor till deltagarna) så ansåg de också att det var deras plikt att använda öppna program (så förstod jag det i alla fall, men eventuell språkförbistring och god vilja kan ju ha spelat in).

Allt detta ger ju vatten på min kvarn när jag argumenterar för att biblioteken borde ges större roll i att bilda medborgarna i informationskunnighet och datorlitteracitet. Jämför med mitt inlägg om internettillgång via folkbiblioteken.

Utanför universitetsbiblioteket i Mons.

Utanför universitetsbiblioteket – inklusive kursare och delar av äldre byggnader.

Om jag någon gång far tillbaka till Mons – till exempel för att besöka Mundaneum som även var mitt huvudsakliga mål på denna studieresa – så ska jag försöka hinna med att besöka de andra biblioteken i staden också. Jag ska för övrigt säga att ett gott försök gjordes att besöka universitetsbiblioteket också, men att vi hindrades av en låst dörr. Kanske var vi inte tillräckligt trägna, och kanske berodde detta på våra kurrande lunchmagar, men hur som helst såg vi det bara utifrån. Det var också glädjande på sitt sätt och jag ska inte gråta över spilld pommes&mayo – biblioteket finns ju kvar!

Ge internettillgång till alla – via folkbiblioteken

Jag läste i dag en artikel om utanförskapet* som drabbar de utan dator. Här presenteras en ypperlig fråga att driva i kommunvalen 2014. Tillgången till internet och datorer är en extremt viktig demokratifråga, i synnerhet när fler och fler samhällsbärande funktioner i första hand finns tillgängliga på datorer.

Problemet uppstår förstås när alla inte har datorer. Det kan vara på grund av oförmåga (till exempel att en helt enkelt inte har råd, eller att en inte förstår) eller ointresse. För den förstnämnda gruppen är det ett bekymmer att det saknas resurser för att stödja, lära ut och tillhandahålla datorer och datorkunskap. Som en av personerna i artikeln säger:

”Om någon börjar prata om att de har laddat ner appar, då är jag bara tyst. Det känns skämmigt att jag inte hänger med i tiden. Och jag vet inte vem jag ska fråga om hur en mobil fungerar. Har man inte barn och barnbarn så finns det ingen som kan hjälpa en.”

Men: just denna hjälpande funktion skulle kunna bäras av folkbiblioteken. En nyligen skriven resolution om folkbibliotekens betydelse i det europeiska samhället förklarar vikten av att biblioteken tillhandahåller nätuppkoppling och verktyg för att alla samhällsgrupper ska kunna ta del av den moderna teknologin. Det vinner vi på som samhälle. Eller för att citera Isak Gersons kvitter från september 2013: Allt åt alla, ditt är mitt – välfärden börjar vid 10 gigabit!

Steget från internet- och datortillgång till att också hålla utbildningar i datoranvändande (hur kan detta inte vara en bra idé? Av förklarliga skäl har vi flera generationer som inte hade den obligatoriska datorkunskapen i skolan) är sedan kort. Piratpartiets välformulerade åsikter om bibliotek understryker deras roll som samhällsbärande institutioner, viktiga för det livslånga lärandet. Vi kallar biblioteken för ett fysiskt internet (låt oss alla ropa Mundeneum! Framtiden! och klappa händerna!) och det – om något – fångar kärnan av bibliotekens nytta, nöje och oändliga möjligheter.

Om mer resurser ges till folkbiblioteken för att tillgängliggöra IT ökar både demokratin och gemenskapen i samhället. Även om SvD-artikeln ovan antar ett myspys-förhållningssätt till brevskrivande och folks påstådda lättja på grund av internet så handlar den andra delen om hur de som vill lära sig inte vet var de ska vända sig. Det är dags att ändra på det.

Den här frågan kommer jag att jobba mer med under våren och presentera en tydligare handlingsplan för hur bibliotekspolitiken kan utvecklas.

* Utanförskap, detta buzzword!

Var inte dum!

Google’s famous ”Don’t be evil” motto is presumably intended to allay some of these concerns [redistribution of information power from the powerless to the powerful]. I once explained to a Google search engineer that while I didn’t think the company was currently evil, it seemed to have at its fingertips everything it needed to do evil if it wished. He smiled broadly. ”Right,” he said. ”We’re not evil. We try really hard not to be evil. But if we wanted to, man, could we ever!”

Citatet är hämtat från Eli Parisers The Filter Bubble: What the Internet is Hiding From You (2011). Att smarta algoritmer förändrar den syn Google ger mig av världen innebär att jag får mindre information – och att Google får mer information, om mig, som de kan sälja vidare eller använda som rådata för att utveckla fler smarta algoritmer.

Det är förstås inte bara av ondo, men det är hysteriskt mycket tillit vi varje dag lägger hos en utomstående part. När vi får välja vad vi delar och skriver på Facebook, så är Google inte lika frikostiga med hur vi får skapa vår självbild. Vad vi vill veta och vad vi vill att andra ska veta att vi vet är väldigt olika saker. Även om jag är självkritisk så tror jag också att Google drar ännu fler slutsatser om mig själv, utifrån mina sökvanor, än vad jag själv gör.

Jag lägger alltså mycket tillit hos Google – och allt i förhoppningen att de någon gång inte ska vara dumma? Det känns som ett mycket komplicerat förhållande.

Att få betalt för lånade böcker

En kort notis om ett blogginlägg om att debatten om bibliotek och licensavgiften sett likadan ut i cirka 80 år. Intressant!

På samma tema (gratis!) har jag just snubblat över appen Omni. Jag har inte hunnit prova den ännu, så jag vet inte om den är bra. Jag kan uppleva att känns lite motsägelsefullt att skapa en app för de som vill förstå omvärlden på djupet, eftersom jag upplever appar som informationsförmedling med begränsat utrymme (kanske framför allt fysiskt: liten skärm, bläddring via klick etc.) – ungefär som att anslutning till UU:s studentkopieringssystem Korint sker i tio enkla steg (kräver det tio steg att skriva ut en sida är det inte enkelt!).

Omni skriver om sig själva på sin webbsida:

Omni är oberoende. Vi står fritt från partier, organisationer och näringsliv. Vårt journalistiska urval och nyhetsvärdering bygger på våra redaktörers erfarenhet och fingerstoppskänsla. Vår ambition är att göra urvalet så relevant som möjligt för dig.

Jag undrar förstås: hur oberoende kan de vara? Om Omni ägs av Schibsted Sverige, står de verkligen fritt från näringsliv? Om deras tjänst är gratis, och finansieras av reklam, står de verkligen fritt från näringsliv? Om deras urval bygger på redaktörers erfarenhet och fingertoppskänsla – vad betyder det ens? Jag blir superintresserad av att veta mer om redaktörernas bakgrund, och hur de ska förklara sin ”fingertoppskänsla” rörande nyhetsurvalet. Det ska bli spännande att se hur appen är.

Kommer någon att läsa din dagbok 2113?

Donghee Shin, Sue Yeon Syn och Sung-Min Kim publicerade 2011 Personal records on the web: Who’s in charge of archiving, Hotmail or archivists? i Library & Information Science Research. Artikeln handlar om bevarande av digitala personliga handlingar och sammanhanget var ett grupparbete om det digitala dokumentet ur ett användarperspektiv, där jag främst skulle redogöra för begreppet dokument.

Naturligtvis blir det alltid så att när en nystar i något så hittar en helt andra trådar än vad som var tänkt, till exempel den här artikeln. Den konstaterar att användare av mail- och bloggtjänster har ett stort intresse för att bevara sin korrespondens och sina anteckningar, men att det saknas enkla möjligheter för att göra detta.

Faktum är väl att ingen är särskilt bra på digitalt bevarande eller på att utveckla system och struktur för det. I myndighetsutövning är det svårt att avgöra vilka mail som ska diarieföras och vilka som snarare är att betrakta som ”telefonsamtal”. Vi och våra arkivprinciper hänger inte med i teknikutvecklingen och det kan få konsekvenser i framtiden (till exempel när vi vill granska en myndighets agerande under en viss period – vilket vi ofta vill i dag).

Ill-DDH-dok
Ett gammalt och ett nytt dokument. Bilder från Document Foundation (CC BY-SA 3.0) och Musée de l’Histoire de France de Paris (public domain).

Brittiska The Telegraph skriver i januari 2013 om att att Library of Congress i USA ska arkivera alla tweets. Motiveringen är att mikroblogginläggen återspeglar en liten men viktig del i det amerikanska narrativet. Även om inte varje tweet är världsomvälvande är det en del av den helhet som gör twitter till en del i mänsklighetens historia. President Obamas berömda tweet ”We just made history. All of this happened because you gave your time, talent and passion. All of this happened because of you. Thanks” vid valsegern 2008 hade inte haft samma betydelse utan twitter-formatets existens och framväxt som kommunikativ kanal. Mediet var lika uppseendeväckande som orden i sig.

Och här kan vi jämföra med hur människan har lagt en betydelse i särskilda typer av dokument och att denna betydelse blir viktig enbart för att vi har antagit gemensamma konventioner om dokumentet. Vi har alla kommit överens om att sedlar ska ha ett värde (pengar är ju egentligen ett enda stort lur, men mycket smidigare än t. ex. en bytesekonomi) och att underskrivna papper är mer ”giltiga” än andra papper.

Vissa av våra e-postmeddelanden är viktigare än andra. T. ex. kan de innehålla överenskommelser eller kontrakt, de används både i yrkeslivet och privat, de används för att nedteckna historier och historiska händelser – kort sagt bär de på samma typ av information som medeltida manuskript. Men de bevaras inte på samma sätt. Varför?

I The Telegraph-artikeln står att läsa: Unlike traditional bound books or even digital web pages, the real challenge of preserving tweets is keeping up with their number, which has continued to grow almost exponentially.

Är det alltså mängden information som är problemet? Är det att informationen är så lätt att publicera som gör att den får mindre värde (jfr. pocket-böcker, pulp fiction)? Är det det utökade antalet producenter som gör informationen betydelselös (ju äldre dokument desto mer begränsat urval av befolkningen representeras)?

Samtidigt uttrycker många i Sinn et al.:s artikel att de gärna skulle vilja att enkla arkiveringsmöjligheter fanns. Samspelet mellan tillhandahållare av tjänster, användare/kunder och informationsspecialister skulle kunna utvecklas. Att förvara sin personliga digitala information måste vara enklare och säkrare. Det duger inte att de kommersiella aktörer som erbjuder oss e-post- och lagringstjänster gör det ”gratis” mot att de får använda information om oss som handelsvara, det måste finnas andra alternativ. Vi själva borde få avgöra vilken information vi vill arkivera och vilken information vi vill göra tillgänglig för andra. Dessutom borde vi få bättre tillgång till arkivbeständiga format – jämför LiveJournal som på ett relativt enkelt sätt möjliggjort export av användarinnehåll i XML-format. Även om visst innehåll försvinner i export till textformatet så kan jag ändå enkelt spara det jag skrivit på LJ och därefter ta bort mitt konto/avsluta mitt avtal med tjänsten.

Det finns många komplicerade aspekter av digital arkivering av personligt material, men i korthet:

  1. Det borde vara enklare och transportera och bevara sin e-postdata. Tjänster borde utvecklas.
  2. Offentliga sidor, t.ex. bloggar, borde sparas – kanske hos Kungliga biblioteket? – för att de utgör en omistlig del memoarliknande material för framtidens forskare.
  3. Informationsspecialister borde gå i bräschen för utvecklingen snarare än företagen, då specialisterna inte är i en maktrelation med användaren om datan i fråga.

En rakryggad resolution

Det som börjar med en djup och innerlig kärlek för böcker, innebär en djupt befäst vurm för bibliotek och leder nödvändigtvis till ett intresse för informationspolitik. När jag precis fått mitt första lånekort, inom Enköpings kommunbibliotek, var den bok jag mest frekvent lånade Djurens rekordbok, ute på filialbiblioteket i Örsundsbro. Bibliotekarien i Örsundsbro hette Gun och det var henne jag intervjuade när vi skulle göra en klasstidning i femte klass. Märkligt nog var det först när jag var femton som jag tänkte att mitt framtida yrke skulle vara bibliotekarie – som om det var först då som jag insåg att det faktiskt var ett yrke och inte något överjordiskt som var några särskilt utvalda förunnat. (Det här är kanske det enda tillfället i min ungdom då jag inte var den skarpaste kniven i lådan.)

Men, hur hänger djurens rekordbok ihop med visselblåsare? Jo, på alla sätt. Precis som det mesta i samhället så är bibliotek politik. Biblioteket som mötesplats, eller som allmänhetens informationscentral, har inte funnits jämt. Världens bästa uppfinning, folkbiblioteket, är också ganska nytt och tyvärr på väg i väg på många ställen. I Biblioteksbladet får man ofta läsa om till exempel bibliotekssituationen i England eller om den svältfödda bibliotekspolitiken i Lund. Biblioteken är ingen självklarhet. Men de borde vara det.

ALA (American Library Association) förklarar varför i en resolution om visselblåsare och myndighetstransparens från den 2 juli i år, och sammanfattar i en enkel mening en av bibliotekens allra viktigaste funktioner:

Libraries are essential to the free flow of ideas and to ensuring the public’s right to know

ALA konstaterar också om privatliv:

Since 1939 the American Library Association (ALA) has affirmed the right to privacy in its Code of Ethics, which currently states, “We protect each library user’s right to privacy and confidentiality with respect to information sought or received and resources consulted, borrowed, acquired or transmitted”

och att:

privacy is essential to the exercise of free speech, free thought, and free association

Det ALA gör här är inte bara att engagera sig i politiken kring bibliotekens form, funktion och varande, utan också kring de fundament som bibliotekstanken bygger på: transparens och informationstillgänglighet i ett demokratiskt samhälle.

Att det är en fristående biblioteksorganisation, och inte staten, som tar bladet från munnen och försvarar privatliv och yttrandefrihet säger mycket om hur samhället ser ut i dag. Jag skulle vilja se ett annat samhälle.

Domen mot Manning kastar mörka skuggor även här

Jag skriver, tillsammans med Mårten Fjällström, om Bradley Manning och FRA på UNT:s debattsida i dag. Debattartikeln tar upp fallet Manning och hur det relaterar till den svenska samhällsbilden. Gå gärna in och läs.

För övrigt, vår rubrik, den som är för detta inlägg, blev inte helt oväntat bytt till ”Vad tycker Sveriges regering?” (får plats på en rad, så det är ju förståeligt). Vi fick en inte dålig exposé i papperstidningen också:

”När folk ser att ni, och bolag som Google, gör ondska så är det katastrof”

Det är läsplikt på Ola Wongs artikel ”Sverige sviker sina principer” i SvD i dag, 30 juli.

Det är mycket enkelt. Staten har ingenting att göra med vad du eller jag har i bokhyllan, digital eller fysisk. Inte heller din korrespondens, umgänge eller åsikter. Främmande stater har ännu mindre med det att göra. Om sådant spionage sker förväntar jag mig att min stat ska skydda oss. Det kallas frihet.

”Ansvaret för att de mänskliga rättigheterna inte kränks vilar på regeringen”, skriver regeringen på sin egen hemsida. Men när det väl gäller sviker Sverige och EU sina värderingar. Sverige har inte sagt ett knyst om Snowden. Utrikesminister Carl Bildt har ända sedan Snowden-fallet exploderade i juni twittrat om allt i världen förutom Prism.

Det första stycket är varför jag sympatiserar med piratrörelsen. Det andra stycket är varför jag engagerar mig i piratrörelsen inför valen 2014. Om alla var ense om den första delen (och med ”ense” menar jag alltså att en också agerar därefter) skulle jag inte behöva rösta på Piratpartiet. Men med tanke på det andra stycket så blir jag arg (å allas vägnar), skäms (å Sveriges vägnar) och förtvivlad (å framtidens vägnar). Summa summarum av rubriken och ovanstående stycken: den här katastrofen är ett faktum.

Vidare: I dag kommer domen mot Bradley Manning. Förhoppningsvis blir han frikänd och får ungefär 500 medaljer. Det hade varit rättvist. Men kanske inte så sannolikt. Med tanke på att ingen ställts till svars för morden i Collateral Murder så är det svårt att tro på rättvisa. Med tanke på den rätt vi har i dag, kanske SAOL behöver se över definitionen för ”rättvisa” – eller borde det vara omvänt?

Jag läste Börge Nilssons bok ”Ensam – alldeles ensam. 98 minuter med Anna Politkovskaja” och blev väldigt gripen. Ni vet, hur vi under 2000-talet matats med nyheter om en avliden journalist här och en fängslad journalist där. Avskyvärt. Men när många ryska journalisters otäcka öden radas upp ett efter ett i denna bok. Ofattbart.

Politkovskajas öde är gripande, men på grund av hennes öde kommer än fler gripande öden aldrig komma till vår kännedom. Att var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Att denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. Denna artikel 19 i de mänskliga rättigheterna är inte en självklarhet, men det borde vara det. Kampen för rättigheten är kantad av hopplöshet, som jag läser om på sidan 145:

Hur kommer den ryska journalistiken att se ut efter Beslan?
– Jag tycker att den ligger i ruiner. Det finns bara två vägar. Antingen tar man sig i kragen och reser sig ur ruinerna, eller så stannar man kvar. Och personligen har jag svårt att förstå hur man ska kunna resa sig från den här situationen.

Att en människa försätter sig i livsfara för att kunna berätta om de berättelser den tagit del av, om de upplevelser den har – Politkovskaja betraktade det som en journalistisk plikt. Om många fler resonerade på samma sätt, skulle vi ha en bättre värld eller färre världsmedborgare? Jag måste vid tillfälle läsa vidare i hennes bok Is Journalism Worth Dying For?.


Klänning från Gudrun Sjödén, (turban)sjal från medeltidsveckan i Visby 2005, sunda värderingar från en god uppväxt.