Författararkiv: Karolina

Att få betalt för lånade böcker

Lämna ett svar

En kort notis om ett blogginlägg om att debatten om bibliotek och licensavgiften sett likadan ut i cirka 80 år. Intressant!

På samma tema (gratis!) har jag just snubblat över appen Omni. Jag har inte hunnit prova den ännu, så jag vet inte om den är bra. Jag kan uppleva att känns lite motsägelsefullt att skapa en app för de som vill förstå omvärlden på djupet, eftersom jag upplever appar som informationsförmedling med begränsat utrymme (kanske framför allt fysiskt: liten skärm, bläddring via klick etc.) – ungefär som att anslutning till UU:s studentkopieringssystem Korint sker i tio enkla steg (kräver det tio steg att skriva ut en sida är det inte enkelt!).

Omni skriver om sig själva på sin webbsida:

Omni är oberoende. Vi står fritt från partier, organisationer och näringsliv. Vårt journalistiska urval och nyhetsvärdering bygger på våra redaktörers erfarenhet och fingerstoppskänsla. Vår ambition är att göra urvalet så relevant som möjligt för dig.

Jag undrar förstås: hur oberoende kan de vara? Om Omni ägs av Schibsted Sverige, står de verkligen fritt från näringsliv? Om deras tjänst är gratis, och finansieras av reklam, står de verkligen fritt från näringsliv? Om deras urval bygger på redaktörers erfarenhet och fingertoppskänsla – vad betyder det ens? Jag blir superintresserad av att veta mer om redaktörernas bakgrund, och hur de ska förklara sin ”fingertoppskänsla” rörande nyhetsurvalet. Det ska bli spännande att se hur appen är.

Tevespel och lärande – ett sätt att tackla Pisa

2 svar

Samtidigt som Uppsala universitets styrelseordförande blir VD för Svenskt näringsliv, vars syn på humaniora är skaftslarv*, så gör Daniel Sandström en skarp analys av Pisa-resultatet. Det är intressant att de här nyheterna kommer ungefär vid samma tillfälle.

Och ungefär samtidigt som jag sitter och läser dessa nyheter, så sitter jag också och läser Teaching Generation M: a handbook for librarians and educators (2009). Multitaskandet är i sann Generation M-anda (M:et beskrivs stå för ”Media, Millennials, Mobile, Multitaskers, Multisensory”) och Generation M är oss födda under tidigt 80-tal fram till mitten-och-senare-delen-av 90-talet. På sidan 183 fastnar jag vid följande citat:

Video games are a path to increased student learning. Good video games do a good job of teaching and good video game players do a good job of learning when they play games. In addition, video game designers are a valuable source of pedagogical insight for librarians and other educators.

Intressant synvinkel och än mer intressant är det i samband med att historisk-filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet just nu ska börja utvärdera satsningen på forskningsnoder. De beskriver på webbsidan att ”Fakultetsnämnden tar fasta på att den avancerade nivå ska vara en resurs för forskningen och att samarbetet över disciplinära gränser ska stärkas.”

Förutom att noderna i sig är lysande för att stärka kopplingen mellan utbildning och forskning (vilket i och för sig säkert är fullkomligt ointressant för Carola Lemne) så ser jag också möjligheter till samarbete mellan institutionerna på Uppsala universitet som kan stärka Sveriges utbildningsnivå i stort. Tänk ett forskningsprojekt mellan studenter och forskare i biblioteks- och informationsvetenskap, speldesign och utbildningsvetenskap – hur utvecklande skulle inte det kunna vara för nya, samtida pedagogiska metoder där vi kan möta och lära ut till elever som befinner sig i samma informationsverklighet som vi?

Nordicom utkom nyligen med en rapport om medie- och informationskunnighet i skolan som lyfter vikten av att vi i skolan, biblioteken och andra bildningslokaler (fysiska eller digitala) förser barn och ungdomar (och vuxna) med en medie- och informationskunnighet som låter oss interagera med samhället på lika villkor. Det är en fråga om demokrati och vi måste se humanister som ingenjörer som ritar den motorväg av kunskap som leder till ett demokratiskt och öppet samhälle där alla deltar på lika villkor.

* Jfr. Blå tågets ”Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften / Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften”. Om ni tycker att parallellen känns billig kan ni ju fundera över hur billigt Svenskt näringsliv är.

Kommer någon att läsa din dagbok 2113?

Lämna ett svar

Donghee Shin, Sue Yeon Syn och Sung-Min Kim publicerade 2011 Personal records on the web: Who’s in charge of archiving, Hotmail or archivists? i Library & Information Science Research. Artikeln handlar om bevarande av digitala personliga handlingar och sammanhanget var ett grupparbete om det digitala dokumentet ur ett användarperspektiv, där jag främst skulle redogöra för begreppet dokument.

Naturligtvis blir det alltid så att när en nystar i något så hittar en helt andra trådar än vad som var tänkt, till exempel den här artikeln. Den konstaterar att användare av mail- och bloggtjänster har ett stort intresse för att bevara sin korrespondens och sina anteckningar, men att det saknas enkla möjligheter för att göra detta.

Faktum är väl att ingen är särskilt bra på digitalt bevarande eller på att utveckla system och struktur för det. I myndighetsutövning är det svårt att avgöra vilka mail som ska diarieföras och vilka som snarare är att betrakta som ”telefonsamtal”. Vi och våra arkivprinciper hänger inte med i teknikutvecklingen och det kan få konsekvenser i framtiden (till exempel när vi vill granska en myndighets agerande under en viss period – vilket vi ofta vill i dag).

Ill-DDH-dok
Ett gammalt och ett nytt dokument. Bilder från Document Foundation (CC BY-SA 3.0) och Musée de l’Histoire de France de Paris (public domain).

Brittiska The Telegraph skriver i januari 2013 om att att Library of Congress i USA ska arkivera alla tweets. Motiveringen är att mikroblogginläggen återspeglar en liten men viktig del i det amerikanska narrativet. Även om inte varje tweet är världsomvälvande är det en del av den helhet som gör twitter till en del i mänsklighetens historia. President Obamas berömda tweet ”We just made history. All of this happened because you gave your time, talent and passion. All of this happened because of you. Thanks” vid valsegern 2008 hade inte haft samma betydelse utan twitter-formatets existens och framväxt som kommunikativ kanal. Mediet var lika uppseendeväckande som orden i sig.

Och här kan vi jämföra med hur människan har lagt en betydelse i särskilda typer av dokument och att denna betydelse blir viktig enbart för att vi har antagit gemensamma konventioner om dokumentet. Vi har alla kommit överens om att sedlar ska ha ett värde (pengar är ju egentligen ett enda stort lur, men mycket smidigare än t. ex. en bytesekonomi) och att underskrivna papper är mer ”giltiga” än andra papper.

Vissa av våra e-postmeddelanden är viktigare än andra. T. ex. kan de innehålla överenskommelser eller kontrakt, de används både i yrkeslivet och privat, de används för att nedteckna historier och historiska händelser – kort sagt bär de på samma typ av information som medeltida manuskript. Men de bevaras inte på samma sätt. Varför?

I The Telegraph-artikeln står att läsa: Unlike traditional bound books or even digital web pages, the real challenge of preserving tweets is keeping up with their number, which has continued to grow almost exponentially.

Är det alltså mängden information som är problemet? Är det att informationen är så lätt att publicera som gör att den får mindre värde (jfr. pocket-böcker, pulp fiction)? Är det det utökade antalet producenter som gör informationen betydelselös (ju äldre dokument desto mer begränsat urval av befolkningen representeras)?

Samtidigt uttrycker många i Sinn et al.:s artikel att de gärna skulle vilja att enkla arkiveringsmöjligheter fanns. Samspelet mellan tillhandahållare av tjänster, användare/kunder och informationsspecialister skulle kunna utvecklas. Att förvara sin personliga digitala information måste vara enklare och säkrare. Det duger inte att de kommersiella aktörer som erbjuder oss e-post- och lagringstjänster gör det ”gratis” mot att de får använda information om oss som handelsvara, det måste finnas andra alternativ. Vi själva borde få avgöra vilken information vi vill arkivera och vilken information vi vill göra tillgänglig för andra. Dessutom borde vi få bättre tillgång till arkivbeständiga format – jämför LiveJournal som på ett relativt enkelt sätt möjliggjort export av användarinnehåll i XML-format. Även om visst innehåll försvinner i export till textformatet så kan jag ändå enkelt spara det jag skrivit på LJ och därefter ta bort mitt konto/avsluta mitt avtal med tjänsten.

Det finns många komplicerade aspekter av digital arkivering av personligt material, men i korthet:

  1. Det borde vara enklare och transportera och bevara sin e-postdata. Tjänster borde utvecklas.
  2. Offentliga sidor, t.ex. bloggar, borde sparas – kanske hos Kungliga biblioteket? – för att de utgör en omistlig del memoarliknande material för framtidens forskare.
  3. Informationsspecialister borde gå i bräschen för utvecklingen snarare än företagen, då specialisterna inte är i en maktrelation med användaren om datan i fråga.

Heltidsstudier (!)

Lämna ett svar

20131211-235259.jpg

ABM-programmet är verkligen bra på så vis att jag känner att det är heltidsstudier. Det är mycket att göra, hela tiden, vilket är väldigt stimulerande. Sitter och läser inför grupp- och PM-uppgift i sista delkursen, nästa vecka är det en hemtenta också. Situationen tarvar mikrokaka (ja, det är egentligen helt absurt att baka i mikrovågsugn, men det är ju roligt att prova något nytt också).

Kom hem vid åttatiden igår, somnade med lamporna tända i rummet och vaknade vid nio morgonen efter. Vet inte vad det är med mig, men jag tänker mig att kroppen säger ifrån av en god anledning.

Jag hinner alltså inte läsa så mycket böcker, men jag hoppas kunna läsa ikapp lite på min hemliga resa över nyår, och tills dess hänger jag på Tumblr med resten av mitt Sherlock-fandom. Vad är väl jag, förutom en cumbercookie i en cumberbatch? Hihihi.

Världens. Värsta. Person.

Lämna ett svar

Något i mig hoppar till av glädje varje gång Douglas Coupland ger ut en ny roman. Jag kollar in English Bookshops katalog då och då (snarare än Couplands egen hemsida) för att ha ett hum om hur det ser ut med utgivningen. Plötsligt är det något på gång. Jag blir vild inombords, men behärskar mig. Månader går. Jag kommer oförhappandes på att det har hänt! Att det händer nu, vilken dag som helst! Och så går jag inom kort till English Bookshop på Svartbäcksgatan, köper mig en bok, doftar på papperet (Couplands böcker doftar ofta bra) och myser över det lagoma formatet boken är i (really, vad är grejen med de måtten?) och sedan är jag supernöjd med bokupplevelsen innan jag ens börjat läsa.

Ritualer, ritualer. När Generation A utkom beställde jag den till Reykjavík från English Bookshop. Jag hittade den inte på Eymundsson och kände att jag lika gott kunde beställa den från Uppis som från Amazon. Lite omständigt, lite dyrare – men på något vis fett värt. Ritualer, ritualer!

Flygresor förekommer väldigt ofta i Couplands böcker – lustigt nog har detta inte slagit mig förrän jag läste Worst. Person. Ever. men det stämmer. Hela tiden flygresor. Gunt är verkligen världens värsta person, men boken är full av jättemånga osympatiska karaktärer, och några som är lite mer sympatiska. Vet inte riktigt vad jag ska säga (utom att jag noterar att jag tappar subjektet i sann twitteranda). Jag älskar Coupland, alla romaner han skriver. Men han kan vara oerhört redundant. Generation A, Player One, temat känns gjort. Många jag känner menar att även Jpod har dessa skavanker, att den framför allt är en remake av Microserfs. Det kan stämma, men jag läste Jpod först och tyckte därefter att Microserfs var ungefär lika bra, och framför allt att det var intressant att läsa samma bok i olika tidsperioder. Det kan också vara så att jag inte misstycker om upprepningarna för trots att vissa element känns igen känner jag alltid en iver att läsa klart boken – som om absurditeterna som ska hända är totalt oförutsägbara (vilket de i och för sig är ibland).

Men ja, jag är nöjd. Skålen med insekter – undrar om Coupland själv har provat. Varför slutar det alltid så konstigt? Vad hände sedan? Det här med sopkontinenten – lysande! Jag tycker verkligen att Coupland trots redundans i tema alltid kan fånga samtiden och dess vansinnigheter som ingen annan kan.

Snart är november slut. Det är gôtt. Överlever m.h.a. (är det här en vedertagen förkortning? Har alltid undrat! Och hur är det med m.a.o.?) West Wing, hetspluggande samt familj och vänner. Jobbar en hel del på mitt lilla bibliotek. Det är fantastiskt roligt. Det här med att ställa upp böcker i hyllor, i ordning. Det ger mig en inre tillfredsställelse.


Röd kaffemugg, sponsrad till VG. Möjligen den bekväma men något korta klänningen från Indiska. Hur ska en veta vad en tar på sig varje dag?!

SCUM-manifestet

Lämna ett svar

Så, jag lånade SCUM-manifestet av F. och jag läste det. Och jag gillade det. Jag gillar att det är en metafor för hur det patriarkala samhället jag lever i fungerar. Jag gillar att det verkar så radikalt, när det i själva verket bara är ombytta roller mellan kvinnor och män. Eller, det är det som är radikalt? Våldet i sig är inte radikalt. Våldet i sig är vardagsmat, och ändamålen helgar medlen, och vad en nu kan säga för att rättfärdiga sina maktuttryck.

Om jag fick nya ögon för samhället av SCUM? Ja. Om jag blev en SCUM-kvinna? Jag låter det vara osagt, men låt mig säga så här: sekunden efter att jag läst ut SCUM galopperade jag på apostlahästarna till stadsbiblioteket och lånade Helen Zahavis En jävla helg, detta mästerverk. Förresten fick jag en helt ny förståelse för Bella också eftersom det säkert är åtta år sedan jag läste den senast. Så många referenser om vuxenlivet (det vill säga sex och alkohol) som jag förstår nu som jag inte förstod då.

Hur ska jag förhålla mig till all världens daddy’s girls? Jag vet inte. De förstår ju inte själva att de är daddy’s girls. Jag förstår det säkert inte heller. Men låt mig säga detta: det finns något sjukt och ruttet i hur samhällssituationen mellan män och kvinnor utvecklas och patriarkatet håller själva på att uppfylla SCUM genom att helt enkelt inte lämna oss något val. För även lilla Bella kan lyfta en hammare och det kommer en dag när hon får nog.


Stickad tröja (av mig!), fancy Ecco-skor, strumpbyxor som gick sönder när jag klättrade ner från trädet, gammal och lite för liten kjol, sjal från Viborg, handskar från 66 North i Reykjavík samt pappas gamla basker.

Vem tyckte att ”winmail.dat” var en bra idé?

Lämna ett svar

Jag skulle få mitt nya jobbschema, och det skulle vara bifogat som en helt vanlig doc-fil. Trots att docx-formatet fordom vållat stora problem för Open Office-användare så är förhållandet mellan Libre Office och docx nu för tiden helt okej.

Men när jag mottar mailet, som ska ha filen bifogad, kan jag bara se filen winmail.dat à 45,6 kB. Eftersom Thunderbird vanligen kan ta emot bifogade filer utan problem började jag med att helt enkelt be om att få filen skickad till mig igen. Samma resultat. Jag skrev och frågade vad det var för typ av fil hen försökt att skicka.

Nästa steg i felsökningen var att gå igenom alla inställningar i Thunderbird, för att se om felet var på min sida. Näppeligen. Googlar winmail.dat linux och får fram förslaget att öppna filen medelst less winmail.dat. Nog fick jag upp filen, men också ungefär 60 sidor mumbojumbo, mest bestående av ^G och dylikt, och med en havererad tabellstruktur.

Jag försökte rekonstruera en tabell utifrån detta textmaterial, men det var tyvärr väldigt svårt att med säkerhet placera in rätt namn på rätt tider. Jag googlade igen, för att hitta på ett enklare sätt. Fick nu tipset att köra sudo apt-get install tnef. Jag har ingen aning om vad tnef är, men beggars can’t be choosers, så jag installerade programmet. Plötsligt hade jag nu en doc-fil i min mapp.

En doc-fil tydligt markerad ogiltig kodning, och således gick den inte att öppna omedelbart. Jag var ett tag rädd att det skulle innebära en ny installationshärva – och allt detta för att öppna ett bifogat dokument, mind you! – men i slutändan var det så enkelt som att radera de okända symbolerna i filnamnet så att bara UTF-8 var kvar (om det nu är det jag har, men jag tog med namnet för att visa vilken typ av fel det rörde sig om). Nu kan jag se mitt schema.

Men kan vi prata om Microsoft Outlooks uppenbarligen mycket dåliga smak att klä in bifogade filer i ett hittepå-format som är extremt svårtillgängligt för linuxanvändare? Kan vi prata om orimligheten i att jag ska behöva installera program och mecka i terminalen för att få tillgång till en helt vanlig word-fil? Är winmail.dat i själva verket bara ett uttryck för Windows proprietära system? Många frågor, inga svar! Men i alla fall ett schema.

2 april 2006: Moz finns på riktigt

Lämna ett svar

Jag håller på att spara ner min livejournallogg från 2005-2010 (den tid jag använde el jay) i xml-format (!) –Nej, jag tänker inte berätta mitt användarnamn. – och just nu läste jag den gripande ögonblicksbilden från Morrisseys konsert på Hovet den 2 april. Jag ska därför dela med mig av några utdrag:

Efter förbandet och ännu lite blandad musik (bl a ”Judy min vän” av Tommy Körberg) så började det dra ihop sig. Det blev mörkt och musik började låta, ljus virvlade mot backdropen och ett förväntansfullt sorl spred sig i publiken. Alla började applådera och efter några minuter som kändes som en evighet så kom Morrissey ut på scenen. Morrissey!

Han började spela ”First Of The Gang To Die” och jag vrålade med och hoppade (eller blev hoppad snarare, hoppad och tryckt mot staketet) och det var helt… det var så… jag var inte säker på att Morrissey fanns på riktigt, men han fanns på riktigt, och där var han. Det var så otroligt overkligt och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Efter långt trumintro kom även ”Still Ill” och jag kände redan hur trött jag var i halsen.

Vet ni, jag trodde att mitt liv var över när jag var för ung för att se Moz i Karlstad, och så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte åkte dit och försökte ändå? Naturligtvis för att jag är clumsy and shy och utan partner in crime var jag i den åldern hopplöst utlämnad åt min oaningslöshet mot världen. Jag är så mycket äldre och klokare nu. Och så mycket äldre och dummare. Jag förstår vissa saker bättre, som hur jag skulle kunna smyga in bakvägen, eller ”skaffa” en legitimation. Men å andra sidan vet jag inte om jag förstår de mest grundläggande värderingarna. Till exempel slutade jag vara vegetarian när jag bodde på Island. Nu är jag vegetarian igen. Men varför denna ödesperiod mellan 2009-2013? Hur tänkte jag där? Visste kosmos redan då, redan då, och straffade mig?

Jag kommer inte ihåg exakt när det eländiga hände, men jag tror det var under den eller under de närmsta låtarna som jag upptäckte att mina armar var för korta.

Morrissey sträckte sig fram och hälsade på alla runt omkring mig i främsta raden och jag sträckte mig så långt jag kunde men det var en decimeter ifrån och Morrissey sträckte sig också efter mig, vilket känns tröstande naturligtvis, men nådde inte och det känns rätt bittert så här i efterhand. et får mig att tänka på ”I’m Not Sorry” där han sjunger reach for my hand and the race is won förutom att vi inte nådde varandra och nu känns det bara så ångestladdat. Vilket får mig att fråga, hatar du mig Jesus?

Här sitter jag 500 år senare och undrar fortfarande vem Daniel Pop är, undrar vad som hände med Marcus Birro som 2006 talade om Our Frank och nu ballat ur totalt och blivit kristdemokrat, undrar vad som hände med mig? Men jag har aldrig glömt sångerna – de som fick mig att le, de som fick mig att gråta, de som hindrade varje andetag från att vara mitt sista.

Tack Gud för Twitter (!)

Lämna ett svar

November kom tidigt i år. Jag är inte den som klagar. Likt Bella, i Helen Zahavis formidabla En jävla helg, är jag inte den som är den. I onödan. Men onödens gränser är flexibla i novembertider så jag realiserar mina hopp och mina tankar enkom genom att följa mitt kvitterflöde (och med ”mitt” förstås förstås de som jag följer) eftersom dörren ut är så… svår.

Ville länka Arsinoes blogginlägg om orgasmproblemet och gör det således nu. Nu ska jag lägga mig igen, och läsa Moz Autobiography.

Den gyllene stjärnan nyutgiven

Lämna ett svar

Tänk att Daidalos har återutgivit Lois Lowrys Den gyllene stjärnan! Jag satt som bäst och sökte efter nya bokinköp till arbetsdagen den 26 oktober och föll över denna titel som var så väldigt bekant. Lite otippat att Daidalos ger ut just denna ungdomsbok, när de övrigt publicerar kioskvältare som till exempel Politikens villkor i den globaliserade världen och Prekariatet. Den nya farliga klassen.

När jag var ung (det vill säga yngre, kanske 10-13 år?) läste jag Den gyllene stjärnan flera gånger och den var en av många romaner och faktaböcker jag läste som handlade om andra världskriget. Det här låter ju stört, men en av mina favoritböcker hemma var den utmärkta … om detta må ni berätta som jag stundvis kunde recitera flera avsnitt ut. När jag i fjortonårsåldern var i Holland var jag ivrig att besöka både Anne Franks hus i Amsterdam och Corrie ten Booms hus i Haarlem. När jag för ett par år sedan såg den norska filmen Max Manus grät jag ögonen ur mig, och vid ett Norgebesök berättade en vän för mig om hur de äldre norrmän, som levde under nazitiden, tog mycket illa vid sig att att de vid filminspelningen hissat hakkorsflaggan i Stortinget.

En annan gång i högstadiet föreläste Mietek Grocher för oss och så vitt jag förstår föreläser han fortfarande i skolor om sina minnen av förintelsen. Trots att jag läst så mycket om detta så är det fortfarande obegripligt för mig att förintelsen har ägt rum: att en sådan händelse kan komma att äga rum. Vetskapen om att den gjort det är dock en av de stadigaste grundpelarna i min starka tro på medmänsklighet och rättvisa.

Det var längesedan jag tänkte på förintelsen. Kanske för längesedan. Men nu, när jag läste om Den gyllene stjärnan, kom jag att tänka på det igen, och skälet till varför Mietek Grocher fortfarande åker runt och föreläser på skolor: Aldrig, aldrig mer.

Fanfiction och tidsresor på Jinjiang

Lämna ett svar

I den relativt nya (okej, från 2012, men det känns ganska nytt) boken From Codex to Hypertext (redaktör: Anouk Lang) läste jag en artikel om den kinesiska litterära hemsidan Jinjiang i artikeln Have Mouse, Will Travel: Consuming and Creating Chinese Popular Culture on the Web av Jin Feng. Hemsidan möjliggör kommunikation mellan läsare och författare, men informationsflödet är också beroende av att webbredaktörerna tillhandahåller relevanta verktyg för deras kommunikation.

Materialet tycks av artikeln att döma vara originalarbeten där många av dem har temat tidsresor, där kvinnliga huvudpersoner reser tillbaka i tiden (enligt några olika modeller som listas närmre i artikeln – läs, det är jätteintressant!) och då har möjlighet att leva ut på ett sätt som inte är acceptabelt för kvinnor i dagens (eller gårdagens) samhälle. Romanerna vänder alltså upp och ner på normer och kvinnor har möjlighet att vara både sexuella och omintetgöra patriarkatet.

Jinjiang kategoriserar sidans romaner enligt följande:

  • är det fanfiction (tongren) eller originalarbeten (yuanchuang)?
  • Innehåller de heterosexuella (yanqing), man-man-(danmei). eller kvinna-kvinna- (baihe) förhållanden?
  • Utspelar de sig i modern (jindai xiandai), tidigmodern (guse guxiang) eller en påhittad historisk (jiakong lishi) tid?
  • Tillhör de genren romantik (yanqing), kampsport (wuxia), skräck (kongbu), legender (chuanqi), fantasy (xuanhuan), tv- eller filmbaserad (yingshi) eller baserat på serier (manga) och tecknade filmer (dongman)

Notera det intressanta i att orden för kategorierna ”heterosexuell” och ”romantik” är samma. Jag kan inte kinesiska men hoppas att någon kan förklara etymologin för mig. Kategoriseringen påminner mycket om den som finns på fanfiction.net, med skillnaden att denna sida bara publicerar fanfiction – det vill säga verk baserade på en redan existerande fiktiv skapelse (vare det roman eller film, osv). Kategoriseringen efter sexualitet är också den bekant från anglofona fanfictionsidor – slash, fanfiction med homosexuella relationer, är en mycket vanlig företeelse. Två av mina favoritfandoms har två så väletablerade par att en nästan skulle kunna få för sig att de var par även i originalfiktionen. Jag talar förstås och Kirk/Spock och Johnlock.

Apropå dessa begrepp – är det snedstrecket mellan de olika karaktärerna som givit namn till begreppet slash fiction. Och vad har i så fall den nyare modellen – att skapa en hybridform av namnen (här John Watson och Sherlock Holmes) för betydelse för detta? Är det helt enkelt samma sak, men olika skolor? Eller finns det en skillnad i vilket en väljer för att uttrycka sig?

Det är i alla fall mycket fascinerande att se att samma litterära mötesplats finns både i Europa och i Kina, och på alla andra ställen i världen (eller, de flesta i alla fall). Det är ännu roligare att detta uppmärksammas i en artikel som för fram både läsare-författare-redaktör-perspektivet och genusperspektivet. Internet skapar helt nya möjligheter att publicera sig och även helt nya möjligheter att få respons på sina alster.

Å! Jag älskar Uppsala stadsbibliotek! Jag älskar att jag i dag överraskades med att de köpt in två böcker jag föreslagit och därtill reserverat dem i mitt namn! Jag hade alltså glömt att jag skickat mailet om Anthony Powell, och inte fått något svar, så jag överfölls av en sådan här oförhappande bokglädje. Egentligen kunde jag ju yppa något kritiskt om att de inte meddelat mig om behandlingen av ärendet, men hallå – bara den här grejen att jag lever i ett samhälle där ett bibliotek köper in böcker till lilla, lilla mig (och till alla andra låntagare)…! Är det inte fantastiskt?

Jo, det är lika fantastiskt som bokförlaget Bakhåll där avbeställningar och eventuella extra beställningar görs via vykort.

Alltså den här bokglädjen. Vurm vurm vurm!

Då tänker jag på Sigrid

Lämna ett svar

Tack V-Dala nations bibliotek för lånet av boken – den är en av vårterminens nyförvärv som jag nu tog mig tiden att läsa efter att ha blivit tipsad av Johanna, som återlämnade den när jag var biblioteksvakt häromveckan.

Elin Olofssons roman grep mig så dant, i synnerhet i skildrandet av den olyckliga kärleksaffären där hon med ett utsökt naturligt språk skriver om känslor som är väldigt svåra att förstå. Som den här knarrande rösten:

Ibland gömde jag ansiktet vid hans hals och bad honom berätta något.
Något om sig själv, vad han drömde om, vad han tänkte.
Jag bad honom berätta för att jag ville hålla örat mot strupen och höra de där berättelserna bli till, hans knarriga röst, och för att han skulle glömma att tiden gick.

Just denna mening påminde mig om en alldeles särskild människa i världen, som är alldeles ny i mitt liv och varken är en olycklig eller lycklig kärlekshistoria och vid närmare eftertanke knappt en kärlekshistoria alls.

Samtidigt handlar romanen inte bara om Hannas återvändo till hemtrakten utan också om hennes farmors, Sigrids, historia och om Sigrids syster Karolina. Sigrid är den farmor som Hanna nästan aldrig träffat på grund av hennes fars osämja med hennes mor. Hanna besöker henne dock på hemmet och verkar inte få så mycket vettigt ut av konversationerna med henne. Är styckena som utspelar sig i dåtiden något som rör sig i Hannas medvetande också, eller är det bara läsaren som får ta del av dessa? Språket förändras också mycket i dessa dåtidsstycken: det blir rörigare, mer abstrakt.

En sak som förstås också griper mig väldigt är namnen på huvudkaraktärerna: Karolina, Sigrid och Henrik. De namnen ligger nära hjärtat och skaver!


Foto: Carin I. Skor: Nya docs! <3 Klänning: Med svanar! Från Asos. Orakade ben: Inget CSN att köpa rakhyvlar med! Väska: från semester i Holland när jag var sjutton, med pandan Pin-Wu!

Vi borde sätta stopp för FRA

Lämna ett svar

Ibland är det enklast när någon annan sätter rubriken, som till exempel i UNT i fredags, där jag och Mårten Fjällström skriver vidare om övervakningssamhället och Sveriges internationella relationer.

Vi borde sätta stopp för FRA innan vi får en utveckling liknande den vi sett i Storbritannien, skriver Karolina Andersdotter och Mårten Fjellström.

I veckan har vi kunnat läsa att brittiska säkerhetstjänsten gått in på en brittisk tidningsredaktion och förstört källmaterial och hårddiskar. Anledningen var att man misstycker till att tidningen i fråga rapporterat om massövervakning och kränkningar av privatlivets helgd. När redaktör Alan Rusbridger protesterade mot detta intrång i pressens möjligheter att bevaka staten och väcka debatt, blev svaret ”Ni har haft er debatt. Det finns inget behov av att skriva något mer.”

Det målar en dyster bild av Storbritannien, men vi behöver också fråga oss vad det ger för bild av vår egen regering och våra politiska relationer på internationell nivå.

Vi skrev för två veckor sedan om den uppmärksammade amerikanska rättegången mot Bradley Manning. Vid det tillfället ställde vi den retoriska frågan om Sverige verkligen vill samarbeta med de stora grabbar som hårt bestraffar synliggörande av allvarliga systemfel.

Det råder ingen tvekan om att The Guardians rapportering berört ett allmänintresse. Deras nyhetsrapportering har varit startskottet på en global debatt om övervakning och maktbalans. Få har lämnats oberörda av de avslöjanden som gjorts om hur stater och regeringar behandlar oss som medborgare, företagare, upphandlare och privatpersoner.

I söndags kvarhölls David Miranda, partner till The Guardian-journalisten Glenn Greenwald som Snowden läckte till, kvar på Heathrow med hänvisning till terrorlagar. Är det så att Storbritannien, i likhet med till exempel Etiopien, sätter likhetstecken mellan journalistik och terror?

I en övervakningsstat kan inte bara gärningar utan också tankar när som helst vändas emot en människa. När det händer slår staten hårt, och det finns inga sätt att skydda sig. Nedslagen är godtyckliga – de drabbar inte alla samtidigt. Bara The Guardian har drabbats av brittisk säkerhetstjänst, inte Daily Mail. Det gör att samordnade svar från medier, medborgare och industrier blir svårare att åstadkomma. Den som har ett väldigt stort maktövertag kan härska genom söndring.

Men när nu britternas säkerhetstjänst förstör redaktionsmaterial under föregivet kontrollerade former måste frågan ställas igen: vill vi verkligen samarbeta med de här grabbarna? Eller borde vi istället sätta slutligt stopp för FRA innan de också löper amok?

I brist på verkliga hot att kartlägga hanterar FRA och liknande instanser i andra länder både medborgare och den fria pressen som ett hot mot samhälle och medborgare för att skydda deras egen existens. Av uppenbara skäl är det dock så att hot mot säkerhetstjänsten i form av fri och öppen debatt om säkerhetstjänsten inte är ett sådant hot vi som demokratiskt samhälle vill avvärja. Vi vill inte ge dem medel och metoder att likt totalitära stater och diktaturer hindra insyn, stoppa debatt och härska genom söndring.

Sverige, men också svenska medborgare, måste välja om vi vill vara del av den fria världen där debatt, samhällsgranskning och självbestämmande tillåts ske. Ingen tjänar på att debatten lägger sig.

Karolina Andersdotter

Piratpartiet Uppsala

Mårten Fjällström

Piratpartiet Uppsala

UNT 23/8 2013