Almedalen in review

2 svar

Finlands försvarsminister Carl Haglund (obs: betalvägg!) skriver i HBL om hur han önskar att Finland hade ett Almedalen, en politikervecka, ja, ”denna politikens supervecka som i dag omfattar flera tusen evenemang.” Haglund föreslår att Finlandsarenan (fin: Suomi Areena) ska växa till detta arrangemang och fortsatt arrangeras samtidigt som Björneborgs jazzfestival. Om datumen i juli är dåliga kanske till och med jazzfestivalen kan tänka sig att flytta, för jazz och politik passar ju så förnämligt bra ihop?

CarlHaglundiHBL

Carl Haglund vet givetvis inte vad han talar om. Hans rosenskimrande bild av sitt besök på Almedalsveckan i fjol – ”upplevelsen var otroligt positiv och bland det mest inspirerande [han] gjort under [s]ina femton år i politiken” – är mycket lik min egen bild av Helsingfors och Finland; han har sett alldeles för lite av det för att egentligen veta att det antagligen har sina baksidor precis som allt annat här i världen. Skillnaden är väl att han inte inser det, eller åtminstone inte låtsas om att ha insett det, i sin kolumn.

Min egen bild av Almedalen är ett vådligt jippo inte helt olikt en musikfestival där ungdomar och yngre vuxna med politiskt engagemang i partier eller intresseorganisationer får leva om under en vecka. Trots otalet intressanta seminarier så är den information som når ut från festivalen huvudsakligen följande:

  1. Selfies med kända personligheter, t.ex. politiker, tevefolk
  2. Bilder på vackra byggnader och/eller vackert väder i Visby
  3. Suddiga bilder på seminariedeltagare (syns ej vilka, men någon är möjligen namedroppad) utan någon ytterligare information om seminariet än det som står i programmet
  4. Hashtaggar som #almedalen, #svpol, #utbpol (och andra typer av pol, beroende på vilka man följer, tänker jag mig), #sagtialmedalen
  5. Information om att någon anländer till eller lämnar Gotland, ofta inkluderande väderrapport och/eller färdmedel

Saker som inte förekommer i sociala medier-rapportering (här tänker jag främst på mina egna ”automatiska” kanaler Instagram, Twitter och Facebook) från Almedalen är:

  1. Diskussion kring seminarier och relevanta inskott i debatten från både publik och debattdeltagare
  2. Frågor, förklaringar och hänvisningar till seminarierelaterade debatter
  3. Visioner och idéer som kan förverkligas till följd av relevanta och intressanta seminarier

Kort sagt tycks Almedalen göra väldigt lite för att förändra någons politiska agenda, men har däremot lyckats med att förse strebrar med utökade nätverk samt att normalisera rosévin och snittar. Bra!

Det har ju varit lite ”storm” kring Piratpartiet de senaste dagarna efter min systers inlägg om hur tröttsamt engagemang i en organisation bestående av människor kan vara. Låt mig exemplifiera partikulturen – och den politiska kulturen i övrigt, både i intresse- och partiorganisationer – med hur partikollegor rapporterar från Almedalen. Så här skriver partiledare Anna Troberg på facebook om sin Almedalsvecka:

  • den 28 juni. [bild:selfie] På väg till Visby. Det ska nog gå bra det här. — med Leffe Deldén och Ola Nyström.
  • den 29 juni. [videoinlägg] Vackert väder i Visby. NOT! :-p
  • den 30 juni. [bild: selfie] Some like it hot. Mingel med Alexander Bard och Annika Beijbom #Almedalen — med Alexander Bard och Annika Beijbom.
  • den 1 juli. [bild: selfie] Whee! Kepsen återfunnen! #Almedalen
  • den 2 juli. [bild: handskriven skylt i butik med text som kan tolkas olika] Too much information vid den lokala kiosken i Visby. #Almedalen
  • den 5 juli. [bild: kollage med selfies] #PhotoGrid Lite bilder från Almedalen. :-)

Facebook, hävdar många, är en rätt så privat angelägenhet; möjligen påverkas stilnivån av att endast utvalda facebookvänner kan se det man skriver. Men samtidigt, jag är ju facebookvän för att vi känner varandra via politiken? Kan vi verkligen dela in sociala media i professionellt och privat, eller är den gränsen flytande? Och i så fall: kan du någonsin vara något annat än en offentlig person i dina statusuppdateringar och borde det i så fall påverka innehållet du producerar? Det går inte att frånse att människor kring oss har förväntningar på vårt informationsflöde och att vi måste förhålla oss till detta. Av denna anledning kanske jag förväntar mig något annat av en partiledare i Almedalsrapporteringen än återfunna klädesplagg, väderrapporter och selfies med utvalda delar av det sociala nätverket. Kanske väntar jag mig något mer i stil med det om Anna Troberg skriver på sin twitter:

  • Politiker tror på myten om att polisen inte har verktyg att stävja näthat. De har verktyg, men saknar intresse. #Almedalen #piratpartiet
  • ”Vi måste våga utmana gamla invanda arbetsmetoder i skolan.” Bra. Det är lätt att bli lite försoffad i alla verksamheter. :-) #almedalen
  • Det är inte identiteten som skapar problem för hbtq-ungdomars liv, utan omgivningens fördomar om den. #almedalen #rfsl #piratpartiet

Dock undantaget att jag gillar Piratpartiet för att vi arbetar med internet och informationssamhället. Därför är jag inte direkt är superintresserad av debatten om de frågor (HBTQ och skolan, t.ex.) som Anna Troberg rapporterar om från bevistade seminarier. För att hitta kommentarerna till de piratpolitiska ämnen som jag var intresserad av behövde jag därför sålla i twitterflödet (både Annas och andras), och inte bara bland ovanstående exempel utan också bland sådant som:

  • Ny morgon i Almedalen. Jag har väckt mina pirater genom att DJ:a mina favoriter. Det är inte deras favoriter. De har dålig smak. :-p
  • Nu har Piratpartiets egen lilla Martha Stewart lagat mat till sin Almedalstrupp. #Almedalen #piratpartiet
  • Mina så kallade ”homies” anser att jag är en fashion emergency. Jag vidhåller att svart är en färg. #piratecrib #almedalen
  • Piratpartiet behåller titeln som bäst på sex i #Almedalen. :-) #rfsu

Det är såklart jättefint att alla är vänner och har roligt tillsammans, men jag har redan vänner, det är inte därför jag engagerar mig i Piratpartiet, det är verkligen inte för att följa piraters matvanor och häng som jag tycker att det är viktigt att skicka partirepresentanter till Almedalen. Märk också väl att jag på intet sätt tycker att Anna Trobergs rapportering är fel eller orimlig, jag är bara själv inte så begeistrad i den här politiska mingel- och selfiekulturen (som gäller typ alla, det är bara det att Piratpartiet är ett så praktiskt och närliggande exempel för mig, men jfr. t.ex. organisationers twitterrapporter från SFS-fullmäktige, bokmässan i Göteborg, etc.)

För vad får medborgarna veta från Almedalen? Ja, från SvD till exempel ett livereferat av valplattityder i partiledartalen och en bild på Annie Lööfs skor (!):

AnnieLoof

Därför tycker jag att Almedalen är ett misslyckat koncept, och jag tror att Carl Haglund egentligen också ser att tillställningen inte är ett forum för utbyte av idéer utan utbyte av visitkort. Det familjära och ryggdunkande är på många sätt en trygg och bra miljö för människor; det är roligt att ha vänner, det är roligt med uppmuntran. Men det är inte så vi bygger en rimlig informationspolitik för framtiden. Jag vill göra mycket tydligt att jag gör stor skillnad på sak och person, och i den här sakfrågan står så mycket fel till att vi inte har tid att stanna upp för feelgood-rundor var femte tweet.

Krokodiltårar över Allu, vemod över Lu

Lämna ett svar

Där vi en gång gått

Det finländska läsäventyret – eller ska jag säga finlandssvenska, ty så verkar det hittills uttrycka sig – fortsätter och i torsdags läste jag de sista sidorna i Kjell Westös Där vi en gång gått när jag stod i bytet mellan metro och spårvagn i Sörnäs. Jag skulle strax därefter ned till järnvägsstationen för att möta upp min lilla mamma, men de bistra levnadsödena i Westös roman försinkade mig en aning. Bragt ur fattningen blev jag av att läsa om Allu Kajanders öde och den tomma, spruckna blicken där ängen övergår i blandskog, så att jag föll i gråt över förgängligheten, orättvisan och dåtidens samt nutidens uppenbara Weltschmerz och var fullkomligt tröstlös i en kvart.

Efter de förlupna femton minuterna var jag tvungen att gaska upp mig, tvätta ansiktet från tårar och smink, och ge mig ut på de gator där de alla en gång gått. Bussen for förbi Vallgårds depå där Enok arbetat och Hagnäs där Mandi stretat.

De inledande orden, en dedikation, är: Till helsingforsarna; de döda, de levande, de kommande. Kjell Westö ger sedan stadsborna en uppsjö olika människoöden (är det någonsin någon som är lycklig?) som de allra flesta slutar i någon form av akut eller stilla lidande elände. Hur kommer det sig att varje kärlekshistoria – de som börjar med trånad och kärleksbrev och sedan förlöper så att de tu kilar stadigt (nota bene att det inte är alltid de får till det i slutändan, alltså!) – innebär ett stagnerat äktenskap där barnen omhändertas av den goda modern, och den arbetande fadern i stället för att fortsatt vurma för sitt tidigare raison d’être hittar en, två eller flera älskarinnor som nu blir de nya förlustelseobjekten (ja: objekten).

Kvinnan överlever alltså krigen, men får finna sig i att vara bedragen (eller som Nita; våldtagen) mor, och ändå så är det just männen som drabbas av att det där sammanbitna ansiktsuttrycket blev deras för alltid. Tacka vet jag Lucie, som ändå tar sig igenom livet med någon form av lust (och kanske är det just därför förlusten av Allu är så oerhört förkrossande).

Kjell Westö skrev i De andra (som jag skrev om i förra inlägget) att han stundom anklagades för att fokusera för mycket på medelklasskaraktärerna i sina romaner, och därmed åsidosatte arbetarkaraktärerna. Nå, jag kan väl kanske tycka att en mycket stor del av denna roman ägnas åt att bearbeta de manliga karaktärernas eländiga känslor efter självförvållad skada, medan en mycket marginaliserad del av texten bearbetar kvinnornas känslor efter den emotionella och fysiska skada som åsamkas dem.

Nåja, jag vet inte, det var kanske inte meningen att fastna i detta feministiska perspektiv, och särskilt inte en så tandlös analys – kanske var det mer ett uttryck för ett plötsligt hugskott – men det jag egentligen ville säga var att jag älskar mycket i denna roman. Jag älskar det framväxande Helsingfors, jag älskar karaktärerna med sina svagheter och hemligheter, jag älskar språket som jag inte vet om det är genuint tilltalande på grund av det westöiska eller finlandssvenska – och jag älskar att boken frambringade sådan avgrundssorg i mig, men samtidigt sådan varm längtan efter att få höra till just den här stadens gator och att få vara hemma på just den här stadens torg.

Blommig klänning från Amerikatt, Eccoskor (nötta men lila), praktisk väska från Fjällräven.

De andra: en bok om klass

2 svar

De andra: En bok om klass

Klass är något annorlunda i Finland än i Sverige. För det första har Finland i modern historia upplevt krig som både splittrat och förenat klasserna. För det andra är Finlands språksituation nära sammankopplad med definitionerna av klass. Överklass associeras inte helt sällan med finlandssvenskt bättre folk, medan arbetarklassen associeras med landsbygdens finsktalande torpare och städernas fabriksarbetare. De andra: en bok om klass är en samling texter av både finska och finlandssvenska författare som handlar om just klassbegreppet, och syftet med författarurvalet är att spegla att modersmålet likaväl som social och geografisk bakgrund påverkar synen på vad klass är och hur det ter sig i dagens Finland.

Då jag parallellt med De andra läste Väinö Linnas torpartrilogi och Kjell Westös Där vi en gång gått (jag har ännu inte avslutat någon av romanerna, ofta för att jag måste ta andningspauser i eländena; hur våndas jag inte i själen när Cedi skjuter den röda kvinnan i ansiktet, eller när hästliket och barken ändå inte förmådde rädda tillräckligt många liv?) noterade jag hur saker gick igen i varandra. Och var fann sig den svenska arbetarbefolkningen som bodde längs kusten; hos de röda eller vita?

Finlandssvenska Monika Fagerholm skriver om sin uppväxt i Botby gård, en förort som ligger längs metrolinjen mot Nordsjö. Jag far där varje dag och som jag förstår finns det en bild av de östra förorterna som ganska ruffiga områden, och som finlandssvensk från utanför stadin får en rådet att inte gå i Östra centrum ensam. (Den här bilden kan väl knappast stämma, tänkte jag när jag var där – shoppingcentrumet innehåller ju både en fancy juicebar och Stockmann – men så gick jag ju också över Revalsplatsen (!) klockan fyra en vardagseftermiddag, knappast en risktid i något avseende.) Fagerholm beskriver att bilden av Botby gård som ruffigt först kom henne till kännedom när hon bosatte sig i andra delar av Helsingfors. Där fanns en bild av hurdana Botbymänniskorna var som hon först inte kunde känna igen sig i.

Intressant nog finns det i Helsingfors en mycket medveten bostadspolitik som innebär att nya bostadsområden som byggs ska vara en blandning av hyresrätter, bostadsrätter och egnahemsboenden. Dessutom finns det – åtminstone i Majstranden där jag bor, möjligen är det en allmän grej – en bestämmelse om att en procent av byggbudgeten ska gå till konst i bostadsområdena. (Nere på gården här står till exempel en mor för studenterna staty.)

Ytterligare fler författare, både finska och finlandssvenska, relaterar till de olika definitionerna av kapital: det sociala, kulturella, ekonomiska, och symboliska. Dessa lyfts som viktiga komponenter i jämförelsen särskilt efter välfärdsstatens intåg. Trots att finlandssvenskar inte längre är de rikaste i landet (näringslivsframgångar har satt finsktalande på ledande plats i rikast-i-landet-mätningar) så anses de nog ha jämförelsevis högt kapital ändå. Jämför till exempel med den (förvisso skämtsamma) videon Saker en finlandssvensk aldrig säger, som för övrigt också tar upp Svenska folkpartiet (SFP) – så vitt jag förstår det enda helt svenskspråkiga partiet (i riksdagen?).

Ja, SFP tycks vara ett kapitel för sig och partiet nämns också i antologin. Det beskrivs av en av bokens författare (minns nog ej direkt vilken, tyvärr) som ett marknadsfört alternativ för alla finlandssvenskar, men skribenten frågar sig hur de finlandssvenskar vars politiska åsikter drar åt vänster ska rösta, då SFP:s politik är närmast högerliberal: är språkfrågan så pass enande att övrig politisk övertygelse inte spelar roll?

Jag hörde också igår om hur SFP:s ungdomsförbund Svensk ungdom (ett i Sverige väldigt opassande namn, ett i Finland namn klingande på ett helt annat vis) diskuterat ett namnbyte, och i så fall till Liberal ungdom, vilket nog säger något om partiets politiska inriktning. Men vad säger det om finlandssvenskar? Är SFP inte för alla finlandssvenskar? Eller är de alla liberaler? Och vad säger i så fall det om deras klasstillhörighet? Och förresten – vad innebär det egentligen att vara liberal i Finland?

Ytterligare en författare frågar sig om det är slut på klassresorna nu. En tidigare klassmarkör var förutom pengar också sådant som högre utbildning – men i dag går många akademiker arbetslösa och en doktorsexamen kan i sämsta fall inte vara till större nytta än till en fin dekoration på väggen; för anställningsbarheten och löneläget spelar doktorsgraden föga roll.

Lägg därtill perspektivet att det kanske inte är inom landet som klasskriget nu befinner sig, utan mellan välfärdsländer i väst (nå, ”i väst” är kanske en lite förlegad beskrivning, men ändå) som lever gott på att invånare i tredje land producerar våra varor utan att ta någon nämnvärd del av vinsten. Kanske har vi tappat greppet om världens ojämlika utveckling genom att skåda vår egen klassnavel för intensivt?

Kjell Westö beskriver till sist sin sociala position som författare som ett resultat av en tudelad klasstillhörighet. Han beskriver hur han under en tid i livet levde som helt finskspråkig. Han beskriver att han måste skriva för att bringa någon reda i identitetsförvirringen, där hans far- och morföräldrar kommit från olika språkliga och socioekonomiska förhållanden och att det är svårt för honom att positionera sig i samhället på grund av detta.

Jag kan uppleva samma sorts vilsenhet som Westö i förhållande till min klassbakgrund. Jag tänker på min mormors mor, som kom från Karelen till Hedemora och dog ung – det tycks omöjligt att få reda på mer om henne från mormor trots många frågor, ty mormor är nog rätt motvillig att prata om det. Men jag undrar ofta: varför kom hon från Karelen i slutet av 20-talet? Hur hamnade hon i Hedemora? Hur träffade hon tapetseraren August, mormors far?

Likadant är det med mina farföräldrar: i bakgrunden finns där statare och oäktingar, svåra att släktforska kring. Kan det vara så att statarens oäkting är följden av herrefolks våldtäkter? Kan det ha förekommit även i min familj? Jag tror inte att Moa Martinsons romanbeskrivningar är ett unikum. Farmor växte upp på landet hos släktingar, skild från sin mor som arbetade som hembiträde åt en bättre familj inne i staden. Det är som vanligt lite svårt att få reda på mer, potentiellt skamfulla familjeförhållanden var inget som jag vare sig vågade fråga om, eller något som farmor ville tala om. Och nu är det försent. Men hennes liv förändrades väl med tiden, liksom farfars. Allt blev bättre både för dem och för landet Sverige, och pappa växte upp i ett femtiotalets folkhem, med en Elvisbrorsa och en byggmästare och kommunalt engagerad socialdemokrat till far. En klassresa.

Själv kan jag något föraktfullt se på mig själv som medelklass i materiellt överflöd, som kan studera enkom för att det är intressant och roligt, och som inte vet om jag vill duga till något för mitt självförverkligandes, mina föräldars, eller samhällets skull. Där har vi en problematik som vi inte kan tala om särskilt mycket, jag upplever det nämligen som ett pinsamt lyxproblem centrerat kring och enbart relevant för min självbild. Till skillnad från Kjell Westö skriver jag inte generationsromaner för att hantera min sociala vilsenhet, men jag börjar varje morgon med Fluoxetin Mylan 20 mg.

Studentkårens tröja från SFSfum 2008, någon form av diskreta och präktiga underkläder.

Vädret i Helsingfors

Lämna ett svar

Nu är jag sjuk och har således äntligen lite tid att uppdatera om min tid i Helsingfors, den som i dag sträcker sig till två hela veckor. Det har regnat, varit mulet, snöat, haglat, men vid några ynka stunder har solen tittat fram. Midsommarkylan var i celsius ungefär samma som julaftonvärmen – något som enligt många dagstidningar var bra för den finska folkhälsan.

Jag har följande nya ord i min vokabulär: juttu, nolot, tuparit, kiva, morkis, krabbis och fiilis. För att inte göra mamma besviken ska jag också meddela att jag lärt mig följande mening dugligt: Minä on töissä Vuosaaren kirjastossa.

Där tycks töissä vara inessiv pluralis av työ, vilket naturligtvis känns helt obegripligt eftersom det är en slags lokalkasus. Är det tidslokalitet som åsyftas? Kirjastossa är förstås också inessiv, men det är ju enklare att föreställa sig befintlighet i ett bibliotek. Alldeles för lätt att föreställa sig, till och med.

Ursäkta också min möjligtvis bristfälliga finska, som kanske till och med i sin en-menings-form är misslyckad. Språket är ett blygsamt work in progress.

Väder och grammatik… om det inte vore för alla fiilisord skulle en kunna tro att jag hade en tråkig resa. Näppeligen!

Bibliotekariernas svar på upphovsrättskonsultationen

1 svar

Denna text redogör kort för några biblioteksorganisationers svar på Europeiska kommissionens (EU-kommissionen) upphovsrättskonsultation (eg. samråd på EU-svenska) och hur dessa svar reflekterar bibliotekens förhållande till informationssamhället både nationellt och internationellt. Upphovsrätt är en bland många frågor som aktualiseras av den raska takt  informationssamhället utvecklas i och trots att ämnet kan verka snävt så visar materialet för undersökningen att upphovsrättsdiskussionen relaterar till många andra aspekter av bibliotekets roll i informationssamhället. Intressanta, men uteslutna, aspekter av ämnet är den komparativa diskussionen om amerikanskt bibliotekspolitisk samt diskussionen om bibliografisk kontroll. Texten var ett examinerande PM inom en kurs på ABM-utbildningen i Uppsala vt 2014.

Bakgrund

”Librarians share many values with creators and publishers of copyrighted works, but their interests and values sometimes conflict.” Så inleder Laura N. Gasaway sin artikel om bibliotekariernas förhållande till upphovsrätt1. Redan 2000 var alltså frågan i luften och Gasaway konstaterar att samhället anser bibliotek vara viktiga i ett demokratiskt samhälle; samtidigt är samhället kapitalistiskt. Konflikten mellan informationsspridning för samhällets bästa och marknadens behov av egendom eskaleras i och med informationssamhällets utveckling. Upphovsmännens kärnvärden (framför allt kompensation, kontroll och erkännande för sina verk)samexisterar med de sociala värdena om vikten av en utbildad befolkning och stöttande av entreprenörskap. Syftet med en upphovsrätt är att hitta en balans mellan dessa intressen; en balans som ger både upphovsmän och användare rimliga rättigheter.

Den internationella upphovsrättens moderna ursprung finns i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (Bernkonventionen) från 18862. På grund av att litterära verk började översättas och blev en del av en internationell marknad såg upphovsmän ett behov av ett internationellt regelverk. Olika värderingar ligger till grund för den  internationella upphovsrätten; i den franska och europeiska värderingen utgår från upphovsmannens moraliska rätt, medan den anglosaxiska traditionen utgår från marknadsnormer – Eva Hemmungs Wirtén jämför detta begreppen droit d’auteur och copyright som i sin essens understryker dessa två rättstraditioner. Det är framför allt den fransk-europeiska traditionen som är grund för Bernkonventionen3. När USA gick med i Bernkonventionen 1988 upplevde den amerikanska bibliotekariekåren det som någonting dåligt4.

Som Hemmungs Wirtén påpekar så var kopiatorn precis lika alarmerande i sin ankomst som
internet är nu.5 Denna farhåga lugnade sig med tiden och kopior som bibliotek gjorde sågs på som en överträdelse av mindre betydelse. Samma debatt har blommat upp igen när det blivit enkelt att framställa digitala kopior med ökad kvalitet och kvantitet och i stället omtalas  kopieringen med begreppen stöld och piratkopiering vilket Gasaway menar begränsar en debatt om vad som är fair use67.

William F. Birdsall menar att den tekniska utvecklingen är tätt sammankopplad med politik och hen skriver att nationalstaten ”på grunn av globaliseringen blir […] karakterisert som en overflødig levning fra industrisamfunnets tid”8 vilket blir väldigt intressant i sammanhanget eftersom en kunskapsbaserad ekonomi förvisso har skapat ett annorlunda, mer  internationellt samhälle, men å andra sidan är kunskapsflödet mellan staterna begränsat  medelst lagstiftning. Hen nämner att de stora aktörerna som utvecklar  informationsinfrastrukturen är företag, men om informationsteknologin skapas för att tjäna ett ekonomiskt intresse, vilken roll har då de allmänna folkbiblioteken inom  informationsförsörjningen och kan de ekonomiska intressena missgynna grupper inom  samhället? Birdsall menar att informationspolitiken bör verka för rätt till läs- och skrivkunnighet, rätt till personskydd, rätt att kommunicera och rätt till allmän, lika och rimlig tillgång till telekommunikationsnätverken och att folkbiblioteken spelar en viktig roll i detta9.

En förutsättning för allmänhet och marknad att samverka tycks alltså vara en politik som tar hänsyn till samtliga parter. EU:s första direktiv rörande harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter trädde i kraft 1 juli 1995 och då förlängdes  Bernkonventionens skyddstid efter upphovsmannens död från 50 till 70 år10. Direktivet blev obsolet 16 januari 2007 då ett nytt direktiv rörande upphovsrätt trädde i kraft11. Som tidigare påpekat omöjliggör teknikens utveckling en definitiv lösning och mellan 5 december 2013 och 5 mars 2014 bjöd EU-kommissionen in intressenter (däribland konsumenter, användare, upphovsmän, förläggare, medlemsstater och distributörer12) att besvara en upphovsrättskonsultation med syfte att få in synpunkter på hur EU:s upphovsrättslagstiftning skulle kunna reformeras.

Bibliotekarier torde gå att kategorisera som både användare, konsumenter och distributörer av upphovsrättsskyddat material och yrkesgruppen har ofta uttalat sig i frågor om tillgången till det offentliga rummet och protesterat mot expansionen av upphovsrätten13.

Ett flertal biblioteksorganisationer har besvarat konsultationen och i samband med att svarstiden löpte ut så publicerade flera av dem sina svar på sina webbsidor14. Jag har tittat närmre på de svar som organisationerna IFLA (International Federation of Library Associations), EBLIDA (European Bureau of Library Information and Documentation Associations), LIBER (Association of European Research Libraries) och Svensk biblioteksförening lämnat in. IFLA representerar det internationella perspektivet, EBLIDA och LIBER svarar för det europeiska perspektivet och Svensk biblioteksförening för det nationella perspektivet.

Biblioteksorganisationernas svar

Grundläggande rättigheter kontra exklusiva rättigheter

Svensk biblioteksförening skriver att ”upphovsrätt existerar för att skapa balans mellan upphovsmännens och användarnas rättigheter. Den här balansen har rubbats under de senaste åren på ett sätt som enbart gynnat upphovsmännen. Syftet med en upphovsrättsreform […] är att återskapa en balans där innovation, forskning såväl som laglig tillgänglighet till digitalt innehåll uppmuntras.” [min övers.]15 Samtliga organisationer instämmer i denna analys och EBLIDA menar att bakom upphovsrättsfrågan ligger frågorna om demokrati, informationstillgänglighet och ”fulländandet av det sanna kunskapssamhället”16. EBLIDA representerar både national-, högskole-, folk- och skolbibliotek samt  biblioteksföreningar och de framför att upphovsrättens utveckling är viktig för att de digitala möjligheterna ska kunna utvecklas så att biblioteken kan fullfölja sitt offentliga uppdrag.

EBLIDA skriver att ”om EU önskar vara närmre sina medborgare, måste regler vara enkla att förstå”17 och för fram att den ökade rörligheten för medborgarna och antalet utländska studerande som flyttar mellan medlemsländerna borde uppmuntra till informationsutbyte men att detta i praktiken hindras av den icke-harmoniserade upphovsrättslagstiftningen.

Flexibel lagstiftning med obligatoriska undantag och inskränkningar

Organisationerna är överens om att alla undantag ska vara giltiga i samtliga medlemsstater samt att kontrakt och avtal mellan förlag och användare ska inte kunna trumfa dessa. De trycker på att behovet av förändring av upphovsrätten är brådskande och anser att lagstiftningen inte hänger med den digitala utvecklingen. Ett exempel Svensk biblioteksförening tar upp som de anser försvårar samarbetet för de europeiska biblioteken är att icke-kommersiellt definieras olika från land till land. LIBER menar vidare att varande lagstiftning kan påverka den europeiska forskningens utveckling på ett negativt sätt18.

IFLA hänvisar till en studie av tillämpningen av tidigare lagstiftning som konstaterar att de frivilliga undantagen leder till varierande rättigheter i olika medlemsstater vilket försvårar  gemensamma projekt (till exempel Europeana, vars syfte är att tillgängliggöra europeiskt kulturarv för allmänheten) eftersom medlemstaterna inte deltar på lika villkor19.

IFLA menar det att i förhållande både till en allt mer globaliserad värld och till EU:s inre marknad är det viktigt att de undantag som finns i lagen ska vara obligatoriska för alla medlemsstater. IFLA trycker också på att de rättigheter som finns för upphovsmän måste definieras så att de inte istället skapar betungande arbete och ansvar för de institutioner som  tillhandahåller information20. De jämför med prövningen av lagligheten av Google Books massdigitaliseringsprojekt av universitetsbibliotekssamlingar i USA: det bedömdes vara fair
use, men tveksamheten till vad som är lagligt och inte i Europa bidrar till en digital klyfta vilket skadar det internationella forskningssamfundet. IFLA tar starkt ställning för att  tillgänglighet till omfattande digitala samlingar såsom Google Books kan vara en  oöverträffad källa för att främja lärande och mänsklig utveckling och att tillgången till dessa borde vara global21.

Upphovsrättens skyddstid

Samtliga organisationer är ense om att upphovsrättens skyddstid ska kortas till  Bernkonventionens ursprungliga 50 år efter upphovsmannens dödsår. EBLIDA tillägger att denna förändring skulle kunna vara ett första steg mot att reducera tidsspannet ännu mer (de poängterar att ytterst få verk har ett kommersiellt värde efter ett par decennier), något som skulle kräva en revidering av Bernkonventionen22.

E-böcker

Svensk biblioteksförening anser att e-böcker borde vara tillgängliga för bibliotek och bokhandel samtidigt och att alla e-böcker som publiceras också ska vara tillgängliga för biblioteken; i dag blir e-böcker ibland tillgängliga för bibliotek senare än i handeln och en del titlar görs bara tillgängliga i handeln. EBLIDA hänvisar i sitt svar till en undersökning från tyska och österrikiska marknaden om att mellan 50-75 % av det totala e-boksutbudet är tillgängligt för bibliotek jämfört med konsumenter och menar att det är oacceptabelt att förlagen får denna makt över bibliotekens inköpspolicyer23. Samma makt utövas från förlagen när e-böcker tillgängliggörs i större paket i stället för varje titel för sig24.

Även LIBER och IFLA efterfrågar e-låneavtal som mer liknar analoga lån. Dagens avtal för e-böcker (för alla typer av bibliotek) skiljer sig ofta från de analoga lånen med högre priser, begränsat antal samtidiga utlån, låsta format och karantänstid. Biblioteksorganisationerna är ense om att situationen måste förändras för att biblioteken ska kunna fortsätta förmedla information till alla på samma villkor.

Text- och datamining

Text- och datamining innebär att söka igenom rådata (till exempel ordfrekvenser, siffror m.m.) i en databas. Det är väldigt värdefullt i viss forskning och biblioteksorganisationerna menar att eftersom det inte syftar till att ta del av materialets ”kreativa uttryck” så borde materialet som används i datamining utgöra ett undantag i upphovsrättslagstiftningen. En
konsekvens av dagens situation är att många forskare avstår från denna typ av forskning eftersom det kostar både direkt (licenser) och indirekt (tid för att förhandla fram avtal). LIBER exemplifierar med avtal i dag kan kräva att forskare ska lämna ut sina forskningsdata till tredjepart samt begränsar hur deras forskningsresultat får göras tillgängliga samt skapar ”godtyckliga gränser” för hur många artiklar en institution får söka igenom inom en viss tidsram. Det sistnämnda menar LIBER förklaras av förlagen med att servrarna skulle belastas för mycket av trafiken, men de påpekar att open access-förlag upplever att denna typ av trafik inte alls skulle orsaka en sådan belastning (ens potentiellt).

Svensk biblioteksförening lägger också till att även om innehåll finns tillgängligt på internet så är det oklart om användande av detta material för datamining är lagligt (om det inte tydligt uppges på sidan). Innehåll licensierat under open access-licenser som cc-by-sa eller cc-by-nc kan oavsiktligt hindra användare från att använda det för datamining. Lösningen som föreslås är att utbildningsrelaterade undantag i upphovsrättslagstiftningen ska vara obligatoriska för alla medlemsländer – särskilt vad gäller datamining.

Att bevara för framtiden: marknad kontra allmänning

På frågan Have you experienced specific problems when trying to use an exception to preserve and archive specific works or other subject matter in your collection? svarar EBLIDA med att särskilt uppmärksamma born digital material där det i medlemsstater saknas policyer för hur detta digitalt kan bevaras. EU-kommissionen uppmärksammar problemet redan 2011 i en rekommendation där medlemsstaterna rekommenderas att ”förstärka de nationella strategierna för det långsiktiga bevarandet av digitalt material, uppdatera handlingsplaner för att genomföra strategierna och utbyta information med varandra om strategierna och handlingsplanerna” samt att ”säkerställa att upphovsrättsinnehavarna lämnar in verk till bibliotek med lagstadgad deponering”25

Eftersom EU-kommissionens rekommendationer inte är bindande för medlemsstater kan det finnas en poäng i att inkludera samma mening i en reformerad upphovsrättslagstiftning. Särskilt frågan om digitala pliktleveranser är intressant: teoretiskt sett är det enda som begränsar en digital samlings omfång budgeten, men i realiteten kan ett bibliotek köpa alla analoga titlar, men de kan inte köpa licenser till allt digitalt material eftersom rättighetsinnehavarna i nuläget bestämmer själva om de vill tillgängliggöra ett visst verk. Konsekvensen blir att samlingsbyggande på biblioteken sker på förlagens villkor, i stället för bibliotekens. Ingen av dagens modeller tar hänsyn till bibliotekens offentliga uppdrag och behov och biblioteksorganisationerna anser att om uppdraget ska bestå måste lagarna ändras.

Sammanfattning

Audunson kallar marknadsliberalismen en utmaning för folkbiblioteken och frågar sig om  efterfrågan borde styra inköpsurvalet. Frågan är då vems efterfrågan, för användarnas  lånevanor – precis som konsumenternas köpvanor – påverkas av marknaden genom reklam. När bibliotekens tidigare funktion har varit folkupplysning och kulturförmedling skriver Audunson att tanken om att det finns en utbildningskanon utmanas i en mångkulturell och postmodern tid26. Hen påpekar också att biblioteksdebatten är ej offentlig utan främst pågår i det professionella. Med upphovsrätten som en del av biblioteksdebatten får jag nog lov att konstatera att även om icke-professionella intressenter inbjöds att besvara EU-kommissionens konsultation så är det främst de professionella intressenterna som besvarat den, och biblioteksorganisationerna företräder professionella institutioner.

Bibliotekens förvaltande av kulturarv i förhållande till teknologiska och ekonomiska förutsättningar uppmärksammas särskilt i stycket om hur vi ska hantera born digital-material och även om PM:n främst fokuserar på den lagliga aspekten så hänger denna förstås ihop med hur vi väljer att göra: hur ska informationen bevaras och är det bibliotekens uppgift att göra det?  Biblioteksorganisationerna är eniga om att biblioteken har en bevaranderoll som offentlig institution, eftersom det garanterar långsiktig beständighet och tillgänglighet när det tillhör det offentliga rummet och inte faller offer för marknadens nycker.

Åse Hedemark skriver i sin avhandling om biblioteksdebatten att analogt kontra digitalt material ofta jämförs med en binär retorik vilket begränsar frågan och dess potentiella svar. Om vi frånser den föreställningen menar hen att vi skulle kunna ha bättre redskap i arbetet med att utveckla bibliotekens samtida och framtida verksamhet27. Bibliotekets roll i informationssamhället är inte självklar, men ur bibliotekariernas eget perspektiv (sett ur biblioteksorganisationernas synvinkel) ska de offentliga biblioteksinstitutionerna fortsatt vara fria informationsförmedlare i demokratins tjänst och detta kan samhället åstadkomma genom att låta relevant lagstiftning inom det kultur- och informationspolitiska fältet (här inkluderas upphovsrätten) möjliggöra detta uppdrag.

1Laura N. Gasaway, ”Values Conflict in the Digital Environment: Librarians versus Copyright Holders”, Columbia-VLA Journal of Law & the Arts 24 (2001 2000): 115.
2Eva Hemmungs Wirtén, No trespassing: authorship, intellectual property rights, and the boundaries of globalization, Studies in book and print culture (Toronto: University of Toronto Press, 2004). s. 5.
3Ibid. s. 7.
4Gasaway, ”Values Conflict in the Digital Environment”. s. 136.
5Hemmungs Wirtén, No trespassing. s. 58
6Gasaway, ”Values Conflict in the Digital Environment”. s. 118.
7Fair use är en begrepp som rör begränsningar och undantag inom amerikansk upphovsrätt.
8William F. Birdsall, ”Folkebiblioteket på den politiske arena”, i Det Siviliserte informasjonssamfunn : folkebibliotekenes rolle ved inngangen til en digital tid (Bergen: Fagbokforl., 2001).
9Ibid. s. 41.
10Europiska gemenskapernas råd, ”Rådets direktiv 93/98/EEG av den 29 oktober 1993 om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (31993L0098)”, Europeiska gemenskapernas officiella tidning, num L 290 (1993): 9–13.
11Europaparlamentet och europeiska unionens råd, ”Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/116/EG av den 12 december 2006 om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (kodifierad version)”, Europeiska unionens officiella tidning, num L 372 (2006): 12–18.
12”Review of the EU copyright rules – Consultations – The EU Single Market – European Commission”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://ec.europa.eu/internal_market/consultations/2013/copyright-rules/index_en.htm.
13Eva Hemmungs Wirtén, Terms of use : negotiating the jungle of the intellectual commons (Toronto: University of Toronto Press, 2008).
14Alla inkomna svar på konsultationen publiceras sex månader efter svarsperiodens slut.
15Svensk biblioteksförening, ”Copyright Consultation Response” (Svensk biblioteksförening, 2014), http://www.biblioteksforeningen.org/wp-content/uploads/2014/03/Svbib-Copyright-Consultation-response1.pdf.
16”EBLIDA response on the European Union Consultation on Copyright Rules – European Bureau of Library Information and Documentation Associations (EBLIDA)”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://www.eblida.org/news/eblida-response-on-the-european-union-consultation-on-copyright-rules.html.
17EBLIDA, ”Copyright Consultation Response” (EBLIDA, 2014), http://www.eblida.org/News/2014/EBLIDA_response_to_Public_Consultation_on_EU_Copyright_rules.pdf.
18”LIBER Responds to EU Copyright Review | LIBER”, åtkomstdatum 25 mars 2014,
http://libereurope.eu/news/liber-responds-to-eu-copyright-review.19Jean-Paul Triaille m.fl., Study on the Application of Directive 2001 ([Brussels]: [European Commission], 2013), http://bookshop.europa.eu/uri?target=EUB:NOTICE:KM0113039:EN:HTML. s 284.
20”IFLA submission to EU Copyright Consultation now available online |IFLA”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://www.ifla.org/node/8437.21”IFLA welcomes US Court decision on legality of Google Books digitization; cautions against growing digital information divide for libraries elsewhere | IFLA”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://www.ifla.org/node/8177.
22EBLIDA, ”Copyright Consultation Response”.
23Ibid.s. 31.
24Dock utvecklas nya modeller för inköp, till exempel patron-driven acquisition. Läs Karin Byströms m.fl. spännande rapport om PDA.
25Europeiska kommissionen, ”Kommissionens rekommendation av den 27 oktober 2011 om digitalisering av och tillgång via internet till kulturellt material och digitalt bevarande (2011/711/EU)”, Europeiska unionens officiella tidning, num L 283 (29 oktober 2011).
26R. A. Audunson, ”Folkebibliotekenes rolle i en digital framtid: Publikums, politikernes og bibliotekarenes bilder”, i Det Siviliserte informasjonssamfunn : folkebibliotekenes rolle ved inngangen til en digital tid (Bergen: Fagbokforl., 2001).
27Åse Hedemark, ”Det föreställda folkbiblioteket : En diskursanalytisk studie av  biblioteksdebatter i svenska medier 1970-2006” (dissertation, UU, 2009), http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:209085. s. 158.

Datorspel: vetenskap eller bara underhållning?

Lämna ett svar

Socialt kompetent kontra systematiskt kompatibel

Jenny Brusks avhandling Steps towards creating socially competent game characters från tidiga 2014, (Gothenburg Monographs in Linguistics 44, Instiutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet) väcker frågan om hur vi klassificerar forskning om berättelser i bokform kontra dataspelsform; huruvida språkvetenskapliga frågeställningar klassificeras som lingvistik beroende vilket undersökningsmaterialet är.

Jag har en vag föreställning om att vårt klassificerande medvetande inte kan hantera internet och datorer, inte bara för att SAB-signumet Pu är fullkomligt urballat (eller är det?) utan också för att avhandlingar i lingvistik (som den ovan nämnda) klassificeras under R – Idrott, lek och spel hos Uppsala universitetsbibliotek, och i Libris under SAB:s Rdcb – Dataspel eller DDK:s 794 – Arts and recreation/Recreational & performing arts/Indoor games of skill. Andra böcker under samma signum är till exempel 1001 video games you must play before you die, Beyond Barbie and Mortal Kombat : new perspectives on gender and gaming, Programming role playing games with DirectX eller Affective and emotional aspects of human-computer interaction: game-based and innovative learning approaches (märk väl att e-boksleverantören Ebrary för den sistnämnda titeln har angivit följande ämnesord: Computer-assisted instruction, Learning — Research, Experiential learning, Education — Effect of technological innovations on, Education — Simulation methods, Computer games — Research.)

Titlarna tycks bara ha en sak gemensamt: kopplingen till datorspel! I övrigt berör de vitt skilda ämnen (åtminstone inom klassifikationssystemen), såsom pedagogik, programmering och genusvetenskap. Det vore ungefär samma sak att klassificera titlar om hästpolo (Rbeac), husdjurslära: hästar (Qdfd) och militärväsen: kavalleri (Sab) under Zoologi (Ug) eftersom det är där hästen återfinns. Det är naturligtvis inte så enkelt, vare sig med hästar eller datorspel.

Brusks avhandling, SAB:R

Jenny Brusks avhandling, bryskt kategoriserad under SAB-signumet R (Idrott, lek och spel)

Auktoritetsarbete med ”nymodigheter”

Varför buntas då litteratur rörande olika aspekter av datorspel – som trots allt tar upp en stor del av många, många människors tid och finns i många, många tappningar och kan studeras ur många, många perspektiv – ihop i en kategori? Är det för att fenomenet är så pass nytt att klassifikationssystemen inte hinner utvecklas i samma takt? Har informationsteknologins speglade digitala värld givit vår existens en ny och så omfattande dimension att den helt enkelt inte ryms i det traditionella decimala systemet (DDK) och dylika? Eller är det en attityd att datorspel är underhållning och inte vetenskap som ligger bakom?

Det skulle vara intressant att veta hur KB resonerar kring klassifikation av verk som dessa: varför blir datorspel den överordnande kategorin i verk som berör datorspel? Blir det alltid det? Jämför exempelvis med Lina Eklunds avhandling från 2012 (Sociologiska institutionen, Stockholms universitet) The sociality of gaming : a mixed methods approach to understanding digital gaming as a social leisure activity med SAB Ohk:oa Fritidsverksamhet: Sociologi och DDK 306.487 – Social sciences, sociology & anthropology – Culture & Institutions som alltså hamnar under den överordnade kategorin sociologi.

Med tanke på klassifikationssystemens hierarkiska struktur är det inte så enkelt att datorspel är datorspel, utan vi nöds fundera över vad ett datorspel är, om det finns datorspel av olika typer och om de kan studeras på olika sätt? Vi kan också ställa oss frågan om Rdcb är så pass tydligt utmejslad kategori att den kan använda för att förkorta till s tillsammans med andra signum (t.ex. O:rdcb, Rdcb:ge eller Fe:rdcb) eller om undersökningar med datorspel som källmaterial bör klassificeras inom det område vars metodik och teorier undersökningen begagnar sig av?

Några förslag på hur avhandlingen skulle kunna klassificeras

G – Litteraturvetenskap. Eftersom datorspelets interaktion med NPC:er (non-playable characters) och egenskapade karaktärer är att betrakta som ett narrativ. Interaktiv litteratur i analog form finns också, till exempel Raymond Queneaus Cent mille milliards de poèmes. Jämför också med Brusks ord i inledningen (s. 1):

An NPC may also have a dramatic role as part of the narrative, but their repertoire of possible actions and reactions is usually limited in accordance with their functional role and so the function of the NPC often overrides its potential for playing an interesting role figure in the story.

F – Språkvetenskap. Avhandlingen är producerad vid institutionen för lingvistik, förmodligen inom ramen för datorlingvistik (F:pu). Dessutom ligger frågeställningen i avhandlingen mycket nära området språksociologi, som antyds i det här stycket i inledningen (s. 1) där kunskap och föreställningar om mänsklig interaktion tycks relevant för att utreda avhandlingens frågeställning:

This thesis investigates how to create NPCs that exhibit human-like behaviour and that can engage in natural language conversations with a human player, i.e.basically an embodied conversational agent (ECA) designed for a game.

Pud – Artificiell intelligens (<- Datorer och databehandling <- Teknik, industri och kommunikationer). Avhandlingen tar upp svårigheter med att konstruera en naturlig dialog, och hänvisar i citatet ovan till mänskligt beteende. I detta citat lyfts det tekniska problemet med att utvecklas NPC:ers trovärdighet (och ”intelligens”) (s. 3):

Despite these new technological improvements, game dialogues are still mainly constructed as branching dialogue trees /…/ This is mainly due
to the complexity of natural language and the difficulty in creating a system that
can understand and produce unrestricted natural language conversations…

Säkert finns ännu fler möjligheter, men ovanstående var de mest uppenbara alternativ jag kom på. Jag vill heller inte påstå att Rdcb är fel, men jag upplever däremot att lösningen är alldeles för enkel. Som det var nu hamnade boken hos ett ämnesbibliotek för språk och humaniora och kanske hade det varit bra att ställa boken bland datorlingvistiken (som ju är ett stort ämne på universitetet) i stället för att ta närmsta bästa placering (här R <- Rdcb) och ställa titeln där.

Varför det spelar roll? Jo, till exempel av hänsyn till serendipiteten.

Sökprocessen: att hitta ny musik via sociala medier

Lämna ett svar

Jag har just upptäckt en ny artist: Petur Pólson. Eftersom jag är intrigued av sökprocessen som skiljer sig så mycket från skivbutikens bläddrande bland skivor och provlyssnande i hörlurar vid en pelare så tänkte jag att jag skulle dokumentera den. Det händer sällan att jag upptäcker ny musik och när jag gör det är det av ren slump – eller är det? För att besvara frågan behövs viss källmaterial; det kan ju tänkas att det är beteendebetingat hur jag hittar ny musik. Ergo dokumentation. Det gick till så här:

  1. Jag noterade i mitt facebookflöde att en vän till mig gillade facebooksidan för Mítt land, en färöisk musikfestival i Danmark som jag inte tidigare hade hört talas om.
  2. Jag gick in på festivalens hemsida för att ögna igenom vad det var; som ovan nämnt alltså en musikfestival, vilket föranledde att jag kollade upp bandlistan för att se om möjligen Eivør skulle spela där (hon råkar nämligen vara den möjligen bästa artisten i världen, något jag insåg när jag var på en akustisk konsert i Fríkirkjan i Reykjavík 2009 – holy hell was I blown away, etc.!)
  3. Några av banden på listan verkade intressanta, trots att de inte var Eivør, så jag sökte efter några av dem på Spotify. Alla fanns inte, men en sökning på Eyðun Nolsøe ledde fram till en Amnesty-antologi i skivform från 2013. Nolsøe var jag inte jätteimponerad av, men så lyssnade jag på några av de andra låtarna på skivan i c:a 20-30 sekunder var… och det var då jag hörde introt till Brendar brýr och bara JÄÄÄ!
  4. Klickade vidare till artistens samlade diskografi på Spotify, och fann tre skivor som alla hade samma sköna drag; Petur Pólson kombinerar i mitt stilla sinne alla bästa dragen från Färöarna, Nine Inch Nails och My Mad Fat Diary. Lysande!

Sociala medier – både Last.fm, Facebook och Spotify (m.fl., men det är dessa jag främst använder) – har gjort under för att vidga mina, och säkert flera andras, musikvyer. Registrering av mina spellistor sedan 2006 (undantaget CD- och LP-skivor som i och för sig stod för majoriteten av min musikkonsumtion under tonåren) har lett till rekommendationer rörande andra band i samma stil, baserat både på genrer och på vad andra användare med samma musiksmak lyssnar på. Ett problem är när musiktjänsterna begränsas av ekonomiska faktorer, vilket till exempel märks tydligt i Spotifys radio (där jag i ett flertal olika genrer/stationer får i stort sett samma musik – ofta ganska stora, kända band – sällan på annat språk än engelska.) (Jfr. Goodreads övergång till ”Amazonfamiljen” som delvis problematiseras här”)

Sociala mediers tips baserade på statistik tycks mig mindre intressanta än de tips i sociala medier som kommer direkt från andra användare. Och på ett sätt kanske det är så att jag på ett sätt är ännu mer i slumpens händer nu, än när jag glatt bytte blandband eller fick en mp3-fil skickad över MSN Messenger och på vis fick höra helt ny, otippad musik som jag aldrig hade stött på annars. I sociala medier är allt så tillgängligt att ingenting fås längre – allt är så tillgängligt att det är svårt att hitta, eller?

Ett begränsat urval av Petur Pólsons musik finns på Youtube, och till allas outsägliga glädje delar jag Alt sum melur här:

The Misspelt Three Names

Lämna ett svar

Sherlock-ASIP-London

Here, have a treat: a cross-post with my Tumblr, explaining about some of the names that can be seen in the map of BBC’s Sherlock episode A Study in Pink. Although this first sentence was not included in the original post as anyone reading it on Tumblr would’ve needed no explanation of the picture. ”All together now…” ”Rachel!” etc.

Ivor Pl is actually the road turning left (from Allsop Pl) – so far so obvious – but also note Dorest Sq, Glouchester Pl and Marlybone R.

Now, Dorest Sq is obviously just a mistakely written Dorset Sq (at least there is no logical, linguistic reason behind the misspelling as far as I can see), but let’s talk about the fascinating names of Marlybone Road and Glouchester Place!

Marlybone R, or Marylebone as is the actual name, is a very confusing name to try to pronounce for tourists. When you hear its name being called out in the speakers you will hear something that sounds like /marlibon/ or /marrylebon/ – and ”Hullo!” as Sherlock Holmes would’ve cried out – isn’t this suspiciously close to something we see in the map above?
My guess is that Englishmen’s confusion is regarding the spelling, not the pronounciation, but I have no proof of this – except the map above – so don’t take my word for it. Some onomastician has surely written loads about this.

What, though, is the reason for this confusion that makes us wonder if all our English classes on pronounciation were for nothing? Well, it is the fact that Marylebone Rd in 1453 was written Maryburne, Marybourne in 1492 (take that, Columbus!), Marybon in 1542 and Marylebone in 1626. The meaning of the name is ’(place by) St Mary’s stream’ with reference to the dedication of the 15th century church which was built there, and to the Old English burna ’stream’. As A Dictionary of London Place Names (Mills, 2010) would tell us, the inserted -le- is probably introduced on the analogy of other names, like St Mary-le-Bow where it has ”a loose, connective sense”. For other names with the old element burna, please visit this marvellous site I just found: Key to English Place-Names and type in ”burn”. You’re welcome.

Place-names can be very transparent (like Baker Street, where presumeably a baker once lived) or not transparent at all (like Marylebone Road) – which makes it such a fascinating thing to read about (and study, which many linguists do!). We choose names for ourselves and for places so that we can identify it in common – and human kind has always done so. Doesn’t the thought just blow your mind?

Which brings us to Glouchester Pl, or rather Gloucester Pl, which the previously mentioned KEPN explains as ”’Roman town called Glevum’. The first element may be based on a Brit. *Glevon/*Glaivon, ’bright’, although this interpretation is tentative.” -cester derives from Old English ceaster ’a city; an old fortification; a Roman site’, which in turn comes from the Latin castrum ’fortified place’. (As a small note, according to The Online Etymology Dictionary castellum is the Latin diminutive of castrum, and the origin of the word castle. You’re welcome again.)

Of course, writing Glouchester makes all the sense in the world – compare with similar place-names like Manchester, Winchester, Chesterfield etc. Even though Wiktionary explains the pronounciation as /’ɡlɒstə/ (yes I copied proper IPA this time) the analogous -chester is based on written language, not pronounciations of the name (note that this is my guess).

”Why the name Gloucester Place then?” you ask. Well, this is probably due to some person from Gloucestershire who either lived in London (near this place) or was famous and/or well-liked enough to get a street named after him-/herself.

(You should also give me A for effort on the alluding title of this post.)

Om Bollhusmötet och bollsporten i dag

Lämna ett svar

Ergo uppmärksammar i dag studentkårens svartaste stund, att det är 75 år sedan Bollhusmötet. Det är märkligt hur delar av retoriken går igen även i dag…! Både rikspolitiskt och studentpolitiskt.

Oron över att mötet ska bli en politisk manifestation från den ena eller andra sidan är stor och kårordföranden Lennart Hartmann är mycket angelägen om att frågan ska behandlas endast från ett studentfackligt perspektiv. Han vädjar till de politiska föreningarna att inte agera såsom sådana under mötet.

Så småningom läggs två förslag på uttalande fram. Det ena går ut på att Uppsalas studenter vill till Konungen framföra en underdånig anhållan om att den akademiska ungdomens framtid ej får äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster, som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor.

Det andra förslaget är identiskt så när som på tillägget väl förstå vi flyktingarnas svåra läge och anse att Sverige ej bör undandraga sig sin andel i hjälparbetet.

Det är av den här anledningen jag anser att politiken är högst relevant i kårvalet. (Däremot ska det inte vara en språngbräda för politisk karriärism och där är alla kårpartier i princip lika skyldiga genom historien, och det är det som skapar dåligt förtroende för verksamheten, tror jag.)

Ett exempel: i ett anförande i Uppsala studentkårs fullmäktige för några år sedan (2009, tror jag), när några studenter hade lagt en motion om att Uppsala studentkår skulle bojkotta Israel på grund av behandlingen av palestinska studenter och lärosäten tog jag upp Bollhusmötet för att påpeka att frågan inte var så enkel att vi borde säga nej enkom på grund av att frågan inte var studentfacklig. Fullmäktige avslog motionen (och det tycker jag att vi gjorde rätt i), men jag är rädd att det var på fel grunder. Att det var på grund av ”inte vårt problem” snarare än ”vi har efter noga övervägande inte intresse för att driva den här frågan”. Det här fick mig att fundera en hel del:

När blir en fråga studentfacklig? När blir studenternas politik en del av världens politik? Så här med facit i hand är Bollhusmötet skämmigt, men ändå går samma retorik igen. Ett kontroversiellt ämne är studieavgifter. Ett argument mot dessa är att det minskar internationaliseringen i utbildningen och detta kan bli dåligt för svenska studenter. Kerstin Engle (s) skriver om detta i en motion med titeln ”De negativa effekterna av studieavgifter för utländska studenter” i höstas:

För svenska studenter som inte reser utomlands är det en stor och viktig tillgång att kunna befinna sig i en internationellt präglad studentmiljö där olika livsperspektiv möts.

Nota bene att hon skriver om andra effekter också, det är bara ruskigt intressant att svenska studenters intressen ska vara ett argument för detta. Jag vet inte ens vad jag tycker om detta. Ja, det är klart att det berikar min utbildning. Men det är väl inte bara det det handlar om? Är det inte också så att vi lever i ett mer globalt samhälle och alla tjänar på att lära varandra? Och är det inte också så att utbildningsutbyte hjälper till att jämna ut klyftorna mellan i- och u-länder i världen?

Därtill kan vi lägga till vår märkliga politik som inte skyddar de som riskerar fara i de länder de utvisas till (precis som de judiska läkarna det var fråga om på Bollhusmötet). Hur kan ett bra argument för detta vara att skydda svenska studenters (eller nåja, yrkesutbildade, som vi ju blir efter genomströmningen) intressen?

Jolla: Inställningar och internet

Lämna ett svar

Det var lite problem med uppkopplingen, då den automatiska APN:n (access point name) var ”halebop.telia.se” (el. dylikt) men efter lite googlande fann jag att lösningen var att manuellt konfigurera APN-inställningarna. Här finns beskrivning av hur det går till.

Innan hade jag provat andra eventuella lösningar så som att stänga av alla nätuppkopplingar i tio sekunder och därefter bara aktivera 3G-uppkopplingen. Det verkar som om det finns lite olika typer av problem helt enkelt, förr eller senare hittar en en lösning – det gäller bara att vara lite sökmotorsmart, eller ihärdig. Jag är både och. Trägen vinner.

Jag har precis kommit igång med telefonen och den verkar hittills väldigt lovande. Den har inget namn än. Min förra telefon, en iPhone 4, heter Copernicus Type 7 efter en dåligt fungerande rymdfärja (skyttel? shuttle? vad säger en?) i Star Trek. Hähä.

Mons Revisited – om ett besök på ett vallonskt bibliotek

Lämna ett svar

Jag vet inte mycket om belgiskt biblioteksväsende, så jag vet inte vad det var för bibliotek jag besökte i Mons. Jag trodde fram tills nu att det var ett folkbibliotek, men efter lite (medgivet knapphändig på grund av min franska) efterforskning tror jag att det kan röra sig om ett fristående bibliotek, Nouvelle bibliothèque publique ”Les comtes de Hainaut” – AFIC, eftersom det är listat bland övriga bibliotek på staden Mons hemsida.

Les comtes de Hainaut-biblioteket på Place de Vannes 20

Les comtes de Hainaut-biblioteket på Place de Vannes 20 i Mons.

Den som känner till vad ”comtes des Hainaut” eller ”AFIC” är får gärna berätta det för mig – jag har sökt och översatt utan övertygande förståelse av vad det egentligen är. Nåväl, bibliotekets aura – och utbud – var av ett vanligt folkbiblioteks karaktär. Så vitt jag kunde förstå var de var relativt nyinflyttade i sina lokaler och låg på tre våningar i ett hus på 20 Place de Vannes, nära tågstationen i Mons.

Littérature Sentimentale - Harlekinromaner!Littérature sentimentale – harlekinböcker! Finns de ens på svenska biblioteket? Varför? Varför inte?

De verkade använda en förenklad version av DDC och jag gjorde bland annat den intressanta iakttagelsen att littérature sentimentale var en egen underkategori inom skönlitteraturen, med egen DDC-kod och allt! Denna kategori verkade enkom bestå av Harlekinböcker. Det som är extra lustigt med detta är förstås att de bland övrig skönlitteratur använde det här piktografiska systemet där bilder talar om om det rör sig om detektivromaner, fantasy eller ungdomsromaner – ni vet det här numer ganska vanliga systemet* som dyker upp på bibliotek här och där – vilket gör organisationen ganska lustig. Jag har inte gjort en djupstudie i deras uppställning, men det vore intressant att höra om tanken bakom detta och om det är vanligt förekommande i Belgien.

GIMP-kurs på det lokala biblioteket

Biblioteket ordnade en kurs i GIMP!

Det andra som jag verkligen fann intressant var att biblioteket anordnade en kurs i bildredigeringsprogrammet GIMP. Kursen var gratis, för max åtta deltagare och deltagarna bjöds att ta med sin digitalkamera och en minnessticka till kurstillfällena. Det finns många fantastiska saker att notera här: programmet de använder och lär ut är öppen källkod, kursen är kostnadsfri för deltagarna, biblioteket är en folkbildningsaktör. Jag frågade en bibliotekarie om varför de använde GIMP i kursen och hen påpekade att förutom det faktum att det då var enkelt att sprida programmet (t.ex. genom att bränna cd-skivor till deltagarna) så ansåg de också att det var deras plikt att använda öppna program (så förstod jag det i alla fall, men eventuell språkförbistring och god vilja kan ju ha spelat in).

Allt detta ger ju vatten på min kvarn när jag argumenterar för att biblioteken borde ges större roll i att bilda medborgarna i informationskunnighet och datorlitteracitet. Jämför med mitt inlägg om internettillgång via folkbiblioteken.

Utanför universitetsbiblioteket i Mons.

Utanför universitetsbiblioteket – inklusive kursare och delar av äldre byggnader.

Om jag någon gång far tillbaka till Mons – till exempel för att besöka Mundaneum som även var mitt huvudsakliga mål på denna studieresa – så ska jag försöka hinna med att besöka de andra biblioteken i staden också. Jag ska för övrigt säga att ett gott försök gjordes att besöka universitetsbiblioteket också, men att vi hindrades av en låst dörr. Kanske var vi inte tillräckligt trägna, och kanske berodde detta på våra kurrande lunchmagar, men hur som helst såg vi det bara utifrån. Det var också glädjande på sitt sätt och jag ska inte gråta över spilld pommes&mayo – biblioteket finns ju kvar!

Biblioteket som social mötesplats 1904

Lämna ett svar

I Folkbiblioteksbladet år 1904 skrivs om tillhandahållande av tidningar till besökarna. Redan då anses viss typ av press ägna sig åt sensationsjournalistik, särskilt den amerikanska där ”ett större utrymme än i något annat land ägna tidningarna [här] åt mord och slagsmål, stölder och skandaler, förtal, osanna telegram o. s. v.”

En fråga är förstås också om vilka tidningar som ska köpas in – ska alla politiska färger finnas representerade eller bör viss censur finnas? Ett exempel tas upp från Tyskland, där bilden var att folkbiblioteken skulle vara neutrala och därför hade de till en början uteslutit socialdemokratiska tidningar. Efter klagomål fick de dock backa från det beslutet. Om läget med dagspress i de engelska biblioteken skriver de detta stycke (som jag klipper in i sin helhet p.g.a. det livliga språket):

I England råder ganska egendomliga förhållanden uti ifrågavarande hänseende. Där finnes, som bekant, ett ytterst lifligt intresse för sport inom samhällets alla klasser, hos den fotbollspelande kroppsarbetaren liksom hos lorden med kapplöpningsstallen. Detta hade sitt inflytande på de offentliga biblioteken såtillvida, att de fylldes med massor af dagdrifvare, som blott kommo dit för att taga reda på sportsnyheterna. För att motverka detta beslöto några bibliotek att svärta sportsnyheterna (detta radikala botemedel är nu öfvergifvet), andra lade fram aftontidningarna så sent, att publiken redan på annat håll kunde antagas hafva fått reda på utgången af täflingarna. I allmänhet söker man förhindra ”tidningsbitarnas” alltför långa uppehåll i biblioteket genom att ej sätta fram stolar i tidningsrummen och därigenom göra de besökande trötta i benen.

Lysande, inte sant? För övrigt belyser det också bibliotekets funktion som social mötesplats, som i dåtiden uppenbarligen inte ansågs vara en sådan central roll som det är i dag. Snarare är det bibliotekets folkbildningsfunktion som är central:

Tages allt det nämnda i betraktande, måste man komma till det resultatet, att de svenska tidningarna äro ett bildningsmedel, som ej kan undvaras i de svenska folkbiblioteken, och att det — förutom platstidningar af olika färg — där bör finnas en eller hälst ett par af de stora tidningarna, hvilka bäst äro i tillfälle att redogöra för hvad som sker i det mångskiftande moderna lifvet och på mångfaldiga sätt bringa äfven de aflägsnaste orternas befolkning i kontakt med tidens frågor.

Nå, det finns säkert andra artiklar som mer specifikt diskuterar biblioteket som mötesplats så jag ska inte dra för många slutsatser utifrån denna artikel om presstillgången. Men alltså, undantaget all kontext så är det ju fruktansvärt roligt! Ta bort stolar, svärta sportstycken… haha!

Ge internettillgång till alla – via folkbiblioteken

Lämna ett svar

Jag läste i dag en artikel om utanförskapet* som drabbar de utan dator. Här presenteras en ypperlig fråga att driva i kommunvalen 2014. Tillgången till internet och datorer är en extremt viktig demokratifråga, i synnerhet när fler och fler samhällsbärande funktioner i första hand finns tillgängliga på datorer.

Problemet uppstår förstås när alla inte har datorer. Det kan vara på grund av oförmåga (till exempel att en helt enkelt inte har råd, eller att en inte förstår) eller ointresse. För den förstnämnda gruppen är det ett bekymmer att det saknas resurser för att stödja, lära ut och tillhandahålla datorer och datorkunskap. Som en av personerna i artikeln säger:

”Om någon börjar prata om att de har laddat ner appar, då är jag bara tyst. Det känns skämmigt att jag inte hänger med i tiden. Och jag vet inte vem jag ska fråga om hur en mobil fungerar. Har man inte barn och barnbarn så finns det ingen som kan hjälpa en.”

Men: just denna hjälpande funktion skulle kunna bäras av folkbiblioteken. En nyligen skriven resolution om folkbibliotekens betydelse i det europeiska samhället förklarar vikten av att biblioteken tillhandahåller nätuppkoppling och verktyg för att alla samhällsgrupper ska kunna ta del av den moderna teknologin. Det vinner vi på som samhälle. Eller för att citera Isak Gersons kvitter från september 2013: Allt åt alla, ditt är mitt – välfärden börjar vid 10 gigabit!

Steget från internet- och datortillgång till att också hålla utbildningar i datoranvändande (hur kan detta inte vara en bra idé? Av förklarliga skäl har vi flera generationer som inte hade den obligatoriska datorkunskapen i skolan) är sedan kort. Piratpartiets välformulerade åsikter om bibliotek understryker deras roll som samhällsbärande institutioner, viktiga för det livslånga lärandet. Vi kallar biblioteken för ett fysiskt internet (låt oss alla ropa Mundeneum! Framtiden! och klappa händerna!) och det – om något – fångar kärnan av bibliotekens nytta, nöje och oändliga möjligheter.

Om mer resurser ges till folkbiblioteken för att tillgängliggöra IT ökar både demokratin och gemenskapen i samhället. Även om SvD-artikeln ovan antar ett myspys-förhållningssätt till brevskrivande och folks påstådda lättja på grund av internet så handlar den andra delen om hur de som vill lära sig inte vet var de ska vända sig. Det är dags att ändra på det.

Den här frågan kommer jag att jobba mer med under våren och presentera en tydligare handlingsplan för hur bibliotekspolitiken kan utvecklas.

* Utanförskap, detta buzzword!

Var inte dum!

Lämna ett svar

Google’s famous ”Don’t be evil” motto is presumably intended to allay some of these concerns [redistribution of information power from the powerless to the powerful]. I once explained to a Google search engineer that while I didn’t think the company was currently evil, it seemed to have at its fingertips everything it needed to do evil if it wished. He smiled broadly. ”Right,” he said. ”We’re not evil. We try really hard not to be evil. But if we wanted to, man, could we ever!”

Citatet är hämtat från Eli Parisers The Filter Bubble: What the Internet is Hiding From You (2011). Att smarta algoritmer förändrar den syn Google ger mig av världen innebär att jag får mindre information – och att Google får mer information, om mig, som de kan sälja vidare eller använda som rådata för att utveckla fler smarta algoritmer.

Det är förstås inte bara av ondo, men det är hysteriskt mycket tillit vi varje dag lägger hos en utomstående part. När vi får välja vad vi delar och skriver på Facebook, så är Google inte lika frikostiga med hur vi får skapa vår självbild. Vad vi vill veta och vad vi vill att andra ska veta att vi vet är väldigt olika saker. Även om jag är självkritisk så tror jag också att Google drar ännu fler slutsatser om mig själv, utifrån mina sökvanor, än vad jag själv gör.

Jag lägger alltså mycket tillit hos Google – och allt i förhoppningen att de någon gång inte ska vara dumma? Det känns som ett mycket komplicerat förhållande.

I stället för herrklubb: ett ymnighetshorn av idéutbyte

Lämna ett svar

Gabriella lånade mig i november Unlocking the Clubhouse: Women in Computing av Jane Margolis och Allan Fisher och nu under julen har jag hunnit läsa klart den. Den tar upp många aspekter som relaterar till en masterkurs som jag avslutade precis innan julledigheten.

Av de som läser masterutbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap i Uppsala är (åtminstone under mitt år) en majoritet kvinnor. Dessutom har en majoritet av samtliga studenter (både kvinnor och män) läst ett humanistiskt ämne innan. Majoriteten är också vita. I DDH-kursen har vi en manlig, vit lärare och en manlig, vit assistent. Samtidigt kämpar institutionen med att förklara varför DDH är ett viktigt ämne för ABM-området: många ifrågasätter kursen och har svårt att se kunskapen som tillämpbar i ett framtida yrkesliv. Snarare än att HTML- och XML-koden är svår att skriva och sätta i ett samhälleligt sammanhang, kan ett hinder vara att denna stereotypt manliga domän blir svårare att ge sig i som kvinna och humanist? Kan det vara ett sociologiskt snarare än ett teknologiskt hinder som gör denna kurs svår och otillgänglig?

I Margolis och Fishers undersökning (boken publicerades 2002) har high school-elever, collegestudenter och lärare intervjuats för att utreda varför så få kvinnor läser computer science på universitetsnivå. De belyser också att inte bara kvinnor var underrepresenterade bland studenterna, utan att även afro-amerikanska och latinamerikanska studenter var få jämfört med vita och asiatiska studenter. (Det belyses dock inte ur ett klassperspektiv.)

En hel del skäl till hur situationen uppstått presenteras:

  • Pojkar uppmuntras att jobba med datorer, från mellanstadieålder och uppåt, både av föräldrar och lärare.
  • Flickor har fler intressen att ägna sig åt medan pojkar är intresserade av bara programmering. Detta skapar ett s.k. ”experience gap”.
  • Flickor är mer sociala än pojkar (berättar pojkar bl.a. i intervjuer) medan pojkar är mer tillfreds med den sociala stimulans de får av datorn.
  • En datorvan bakgrund krävs för att flickor ska intressera sig för ämnet, medan pojkar kan utveckla ett intresse oavsett bakgrund.

Ja, det är ju lite generaliserat i min beskrivning ovan, men ändå ganska talande. Det är intressant med den sociala strukturen som flickor påstås behärska bättre på high school-nivå, eftersom det är just den sociala strukturen som får många kvinnor att hoppa av collegeutbildningen. Lustigt nog är det så att boken också konstaterar att syftet med att läsa datavetenskap skiljer sig mellan män och kvinnor: fler män (ca 70 %) läser ämnet för att de tycker att det är roligt, medan kvinnor i större utsträckning ser en nyttoaspekt i ämnet och vill tillämpa i andra ämnesområden för att förbättra dessa. A means to an end. (Jämför med humanioran och DDH:n i inläggets andra stycke.)

Vissa sociala skevheter är ganska enkla att lösa: undervisningen bör vara genusmedveten (programmeringsuppgifter behöver till exempel inte bestå av problemformuleringar från typiskt manliga domäner, eftersom det bidrar till att alienera kvinnorna) och universiteten och gymnasieskolorna kan anstränga sig för att rikta sin marknadsföring mot kvinnor/andra-än-män (exempel tas upp där high school-lärare informerar om datorkunskap för fler klasser än de som läser de mansdominerade ämnena naturvetenskap och matte och därefter får en jämnare rekrytering till datorkurserna) för att få en breddad rekrytering till ämnet.

Jag skulle nu kunna gå in på varför breddad rekrytering är viktigt, och jag måste nog göra det också: många universitet verkar referera till det som en slags demokratiseringsåtgärd som ska ge alla möjlighet att läsa vid högskolan. Göteborgs universitet skriver t. ex. (2013-12-26):

Arbetet med breddad rekrytering handlar å ena sidan om att på ett mer rättvist sätt ge underrepresenterade grupper tillträde till högskolan, och å andra sidan om att motivera fler personer ur de underrepresenterade grupperna att söka till högskolan.

Och Stockholms universitet skriver (2013-12-26):

Breddad rekrytering kan beskrivas som ett samlingsbegrepp för universitetets arbete för ett mer inkluderande lärosäte. Det handlar om att göra universitetet mer tillgängligt och att arbeta för att alla grupper i samhället får lika stor tillgång till högre utbildning.

This is all very cute – ja, det är väldigt viktigt och sant också. Men jag tänker nog att syftet med breddad rekrytering också är att få in nya perspektiv i vetenskaperna, som kan hjälpa oss att utveckla samhället och hitta nya sätt att tillämpa vår kunskap och forskning.

Jämför med artikeln om akademin som herrklubb som piratstudenterna Klara och Isak skriver om i Ergo 2013-03-06. Hade vi en akademi som var mer representativ för samhället i stort så skulle också samhället i stort tjäna på det. Detta gäller även data- och informationsvetenskapen. Breddad rekrytering är inte bara för den förfördelade individens skull, utan också för samhällets.

Jag inser att vissa begreppsförklaringar rörande computer science, datavetenskap, datorkunskap och informationvetenskap skulle behöva göras. Hade detta varit något annat än ett blogginlägg hade jag nogsamt utrett detta, men nu anser jag inte att situationen tarvar denna ansträngning, och därför får ni i stället fråga eller förklara om det är något som verkar oklart. Jag är själv inte så kinkig, men det är ju för att det händer i mitt huvud.