”Bilden sjunker sakta till skålens botten”

Parland

Henry Parlands Sönder (om framkallning av Veloxpapper) var mitt första rådgivande möte inför mötet med Helsingfors. Jag täcks inte kalla Helsingfors min nya hemstad, även om den redan känns så hemtam – min vistelses slut stundar alltför snart. Nog trivs jag på gatorna här, och dem har jag sett både i novembers snöstorm, mars månads kyla, och junis regnkyliga dagar. Så inte är det de senaste julidagarnas solsken och restaurangbesök som fångat mig så.

Sönder köpte jag strax innan avfärd från Uppsala efter ett tips från Studentbokhandelns Instagramkonto (obs att jag skäms föga över att göra reklam för Studentbokhandeln eftersom den ägs av studentkåren och universitetet). En skulle kunna säga att jag såg det som en tecken att den dök upp just där och just då. Egentligen brukar jag inte vara vidskeplig, men efter en väldigt hektisk vår grep jag tag i vilka halmstrån som helst för att finna stabilitet i tillvaron.

På färjan över till Helsingfors, den som går i hamn vid omslags-Henrys (eller är det mannens med hatten?) rökmoln, läste jag romanen och de sista skälvande sidorna blickade jag ut över de små kobbar som tycktes helt olika de stockholmska, och vi passerade Sveaborg strax innan jag vände det sista bladet och gick för att utrymma hytten.

Utgåvan syftar till att ge ut en version så nära Henry Parlands ej fullbordade original som möjligt – ett utförligt förord berättar att tidigare utgåvor rensats från finlandismer, språket har moderniserats, o. dyl. Därtill har utkasten till bokens andra del inte tagits med. Men den här versionen – den har allt, och lite till (som exempelvis en ordlista för att förklara de svårbegripligaste finlandismerna och fotografifacktermerna). Språket är särskilt gripande med sitt finska och kontinentala påbrå. Historien säger oss att språket är modärnt, och samtidigt finns de icke så modärna plurala verbändelserna fortfarande med. Alltsammans kuriöst! Jag är inte oäven till tanken att läsa den i förordet nämnda titeln Krapula. Henry Parland och romanprojektet Sönder utgiven 1998 av Uppsala universitet och Svenska litteratursällskapet i Finland.

Bokens Henry skriver berättelsen om sin döda vän Ami, som tycks känslomässigt obestämd på samma vis som Henry själv: de är liksom lynniga på samma vis rörande sitt förhållande, och hans beskrivningar av Veloxpappers-Amis olika uttryck är lika mycket en beskrivning av hans egna känslor inför Ami som far än hit, än dit. Ack, jag reste ju också själv med en obestämd och stundom lycklig, stundom olycklig förälskelse i mitt liv och fann både tröst och frustration i det obegripliga känslospel som Parland beskriver. Vad vet vi någonsin om vilka känslor som egentligen ligger till grund för en människas beteende? Och vill beteendet i sig förmedla något mellan raderna, eller finns där inget överdriven eftertänksamhet kring varje handling?

(Som ni ser, det är inte bara i vardagslivet halmstrån är värdefulla. Dum spiro spero, &c.) Som ni förstår är det också en tid sedan jag läste romanen, varför jag återkommer till mina känslor hellre än handlingen, som jag knappt skulle kunna redogöra för i detalj. Caféer, biografen, stranden, gatorna, uflykter till landet – där har ni scenerna för Henrys och Amis relation. Och slutligen sjukhuset där hon – jag begrep inte varför – blev till ett minne att berätta om.

Att Henry Parland skulle dö så ung att han inte kunde fullborda detta romanprojekt grämer mig. Men så vilar kanske något symboliskt över det – blir våra historier egentligen någonsin färdigskrivna?

Blommig klänning från hipstervintagebutik på nätet, röd bänk från Hagnäs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *