Etikettarkiv: bibliotek

Datorspel: vetenskap eller bara underhållning?

Lämna ett svar

Socialt kompetent kontra systematiskt kompatibel

Jenny Brusks avhandling Steps towards creating socially competent game characters från tidiga 2014, (Gothenburg Monographs in Linguistics 44, Instiutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet) väcker frågan om hur vi klassificerar forskning om berättelser i bokform kontra dataspelsform; huruvida språkvetenskapliga frågeställningar klassificeras som lingvistik beroende vilket undersökningsmaterialet är.

Jag har en vag föreställning om att vårt klassificerande medvetande inte kan hantera internet och datorer, inte bara för att SAB-signumet Pu är fullkomligt urballat (eller är det?) utan också för att avhandlingar i lingvistik (som den ovan nämnda) klassificeras under R – Idrott, lek och spel hos Uppsala universitetsbibliotek, och i Libris under SAB:s Rdcb – Dataspel eller DDK:s 794 – Arts and recreation/Recreational & performing arts/Indoor games of skill. Andra böcker under samma signum är till exempel 1001 video games you must play before you die, Beyond Barbie and Mortal Kombat : new perspectives on gender and gaming, Programming role playing games with DirectX eller Affective and emotional aspects of human-computer interaction: game-based and innovative learning approaches (märk väl att e-boksleverantören Ebrary för den sistnämnda titeln har angivit följande ämnesord: Computer-assisted instruction, Learning — Research, Experiential learning, Education — Effect of technological innovations on, Education — Simulation methods, Computer games — Research.)

Titlarna tycks bara ha en sak gemensamt: kopplingen till datorspel! I övrigt berör de vitt skilda ämnen (åtminstone inom klassifikationssystemen), såsom pedagogik, programmering och genusvetenskap. Det vore ungefär samma sak att klassificera titlar om hästpolo (Rbeac), husdjurslära: hästar (Qdfd) och militärväsen: kavalleri (Sab) under Zoologi (Ug) eftersom det är där hästen återfinns. Det är naturligtvis inte så enkelt, vare sig med hästar eller datorspel.

Brusks avhandling, SAB:R

Jenny Brusks avhandling, bryskt kategoriserad under SAB-signumet R (Idrott, lek och spel)

Auktoritetsarbete med ”nymodigheter”

Varför buntas då litteratur rörande olika aspekter av datorspel – som trots allt tar upp en stor del av många, många människors tid och finns i många, många tappningar och kan studeras ur många, många perspektiv – ihop i en kategori? Är det för att fenomenet är så pass nytt att klassifikationssystemen inte hinner utvecklas i samma takt? Har informationsteknologins speglade digitala värld givit vår existens en ny och så omfattande dimension att den helt enkelt inte ryms i det traditionella decimala systemet (DDK) och dylika? Eller är det en attityd att datorspel är underhållning och inte vetenskap som ligger bakom?

Det skulle vara intressant att veta hur KB resonerar kring klassifikation av verk som dessa: varför blir datorspel den överordnande kategorin i verk som berör datorspel? Blir det alltid det? Jämför exempelvis med Lina Eklunds avhandling från 2012 (Sociologiska institutionen, Stockholms universitet) The sociality of gaming : a mixed methods approach to understanding digital gaming as a social leisure activity med SAB Ohk:oa Fritidsverksamhet: Sociologi och DDK 306.487 – Social sciences, sociology & anthropology – Culture & Institutions som alltså hamnar under den överordnade kategorin sociologi.

Med tanke på klassifikationssystemens hierarkiska struktur är det inte så enkelt att datorspel är datorspel, utan vi nöds fundera över vad ett datorspel är, om det finns datorspel av olika typer och om de kan studeras på olika sätt? Vi kan också ställa oss frågan om Rdcb är så pass tydligt utmejslad kategori att den kan använda för att förkorta till s tillsammans med andra signum (t.ex. O:rdcb, Rdcb:ge eller Fe:rdcb) eller om undersökningar med datorspel som källmaterial bör klassificeras inom det område vars metodik och teorier undersökningen begagnar sig av?

Några förslag på hur avhandlingen skulle kunna klassificeras

G – Litteraturvetenskap. Eftersom datorspelets interaktion med NPC:er (non-playable characters) och egenskapade karaktärer är att betrakta som ett narrativ. Interaktiv litteratur i analog form finns också, till exempel Raymond Queneaus Cent mille milliards de poèmes. Jämför också med Brusks ord i inledningen (s. 1):

An NPC may also have a dramatic role as part of the narrative, but their repertoire of possible actions and reactions is usually limited in accordance with their functional role and so the function of the NPC often overrides its potential for playing an interesting role figure in the story.

F – Språkvetenskap. Avhandlingen är producerad vid institutionen för lingvistik, förmodligen inom ramen för datorlingvistik (F:pu). Dessutom ligger frågeställningen i avhandlingen mycket nära området språksociologi, som antyds i det här stycket i inledningen (s. 1) där kunskap och föreställningar om mänsklig interaktion tycks relevant för att utreda avhandlingens frågeställning:

This thesis investigates how to create NPCs that exhibit human-like behaviour and that can engage in natural language conversations with a human player, i.e.basically an embodied conversational agent (ECA) designed for a game.

Pud – Artificiell intelligens (<- Datorer och databehandling <- Teknik, industri och kommunikationer). Avhandlingen tar upp svårigheter med att konstruera en naturlig dialog, och hänvisar i citatet ovan till mänskligt beteende. I detta citat lyfts det tekniska problemet med att utvecklas NPC:ers trovärdighet (och ”intelligens”) (s. 3):

Despite these new technological improvements, game dialogues are still mainly constructed as branching dialogue trees /…/ This is mainly due
to the complexity of natural language and the difficulty in creating a system that
can understand and produce unrestricted natural language conversations…

Säkert finns ännu fler möjligheter, men ovanstående var de mest uppenbara alternativ jag kom på. Jag vill heller inte påstå att Rdcb är fel, men jag upplever däremot att lösningen är alldeles för enkel. Som det var nu hamnade boken hos ett ämnesbibliotek för språk och humaniora och kanske hade det varit bra att ställa boken bland datorlingvistiken (som ju är ett stort ämne på universitetet) i stället för att ta närmsta bästa placering (här R <- Rdcb) och ställa titeln där.

Varför det spelar roll? Jo, till exempel av hänsyn till serendipiteten.

Mons Revisited – om ett besök på ett vallonskt bibliotek

Lämna ett svar

Jag vet inte mycket om belgiskt biblioteksväsende, så jag vet inte vad det var för bibliotek jag besökte i Mons. Jag trodde fram tills nu att det var ett folkbibliotek, men efter lite (medgivet knapphändig på grund av min franska) efterforskning tror jag att det kan röra sig om ett fristående bibliotek, Nouvelle bibliothèque publique ”Les comtes de Hainaut” – AFIC, eftersom det är listat bland övriga bibliotek på staden Mons hemsida.

Les comtes de Hainaut-biblioteket på Place de Vannes 20

Les comtes de Hainaut-biblioteket på Place de Vannes 20 i Mons.

Den som känner till vad ”comtes des Hainaut” eller ”AFIC” är får gärna berätta det för mig – jag har sökt och översatt utan övertygande förståelse av vad det egentligen är. Nåväl, bibliotekets aura – och utbud – var av ett vanligt folkbiblioteks karaktär. Så vitt jag kunde förstå var de var relativt nyinflyttade i sina lokaler och låg på tre våningar i ett hus på 20 Place de Vannes, nära tågstationen i Mons.

Littérature Sentimentale - Harlekinromaner!Littérature sentimentale – harlekinböcker! Finns de ens på svenska biblioteket? Varför? Varför inte?

De verkade använda en förenklad version av DDC och jag gjorde bland annat den intressanta iakttagelsen att littérature sentimentale var en egen underkategori inom skönlitteraturen, med egen DDC-kod och allt! Denna kategori verkade enkom bestå av Harlekinböcker. Det som är extra lustigt med detta är förstås att de bland övrig skönlitteratur använde det här piktografiska systemet där bilder talar om om det rör sig om detektivromaner, fantasy eller ungdomsromaner – ni vet det här numer ganska vanliga systemet* som dyker upp på bibliotek här och där – vilket gör organisationen ganska lustig. Jag har inte gjort en djupstudie i deras uppställning, men det vore intressant att höra om tanken bakom detta och om det är vanligt förekommande i Belgien.

GIMP-kurs på det lokala biblioteket

Biblioteket ordnade en kurs i GIMP!

Det andra som jag verkligen fann intressant var att biblioteket anordnade en kurs i bildredigeringsprogrammet GIMP. Kursen var gratis, för max åtta deltagare och deltagarna bjöds att ta med sin digitalkamera och en minnessticka till kurstillfällena. Det finns många fantastiska saker att notera här: programmet de använder och lär ut är öppen källkod, kursen är kostnadsfri för deltagarna, biblioteket är en folkbildningsaktör. Jag frågade en bibliotekarie om varför de använde GIMP i kursen och hen påpekade att förutom det faktum att det då var enkelt att sprida programmet (t.ex. genom att bränna cd-skivor till deltagarna) så ansåg de också att det var deras plikt att använda öppna program (så förstod jag det i alla fall, men eventuell språkförbistring och god vilja kan ju ha spelat in).

Allt detta ger ju vatten på min kvarn när jag argumenterar för att biblioteken borde ges större roll i att bilda medborgarna i informationskunnighet och datorlitteracitet. Jämför med mitt inlägg om internettillgång via folkbiblioteken.

Utanför universitetsbiblioteket i Mons.

Utanför universitetsbiblioteket – inklusive kursare och delar av äldre byggnader.

Om jag någon gång far tillbaka till Mons – till exempel för att besöka Mundaneum som även var mitt huvudsakliga mål på denna studieresa – så ska jag försöka hinna med att besöka de andra biblioteken i staden också. Jag ska för övrigt säga att ett gott försök gjordes att besöka universitetsbiblioteket också, men att vi hindrades av en låst dörr. Kanske var vi inte tillräckligt trägna, och kanske berodde detta på våra kurrande lunchmagar, men hur som helst såg vi det bara utifrån. Det var också glädjande på sitt sätt och jag ska inte gråta över spilld pommes&mayo – biblioteket finns ju kvar!

Biblioteket som social mötesplats 1904

Lämna ett svar

I Folkbiblioteksbladet år 1904 skrivs om tillhandahållande av tidningar till besökarna. Redan då anses viss typ av press ägna sig åt sensationsjournalistik, särskilt den amerikanska där ”ett större utrymme än i något annat land ägna tidningarna [här] åt mord och slagsmål, stölder och skandaler, förtal, osanna telegram o. s. v.”

En fråga är förstås också om vilka tidningar som ska köpas in – ska alla politiska färger finnas representerade eller bör viss censur finnas? Ett exempel tas upp från Tyskland, där bilden var att folkbiblioteken skulle vara neutrala och därför hade de till en början uteslutit socialdemokratiska tidningar. Efter klagomål fick de dock backa från det beslutet. Om läget med dagspress i de engelska biblioteken skriver de detta stycke (som jag klipper in i sin helhet p.g.a. det livliga språket):

I England råder ganska egendomliga förhållanden uti ifrågavarande hänseende. Där finnes, som bekant, ett ytterst lifligt intresse för sport inom samhällets alla klasser, hos den fotbollspelande kroppsarbetaren liksom hos lorden med kapplöpningsstallen. Detta hade sitt inflytande på de offentliga biblioteken såtillvida, att de fylldes med massor af dagdrifvare, som blott kommo dit för att taga reda på sportsnyheterna. För att motverka detta beslöto några bibliotek att svärta sportsnyheterna (detta radikala botemedel är nu öfvergifvet), andra lade fram aftontidningarna så sent, att publiken redan på annat håll kunde antagas hafva fått reda på utgången af täflingarna. I allmänhet söker man förhindra ”tidningsbitarnas” alltför långa uppehåll i biblioteket genom att ej sätta fram stolar i tidningsrummen och därigenom göra de besökande trötta i benen.

Lysande, inte sant? För övrigt belyser det också bibliotekets funktion som social mötesplats, som i dåtiden uppenbarligen inte ansågs vara en sådan central roll som det är i dag. Snarare är det bibliotekets folkbildningsfunktion som är central:

Tages allt det nämnda i betraktande, måste man komma till det resultatet, att de svenska tidningarna äro ett bildningsmedel, som ej kan undvaras i de svenska folkbiblioteken, och att det — förutom platstidningar af olika färg — där bör finnas en eller hälst ett par af de stora tidningarna, hvilka bäst äro i tillfälle att redogöra för hvad som sker i det mångskiftande moderna lifvet och på mångfaldiga sätt bringa äfven de aflägsnaste orternas befolkning i kontakt med tidens frågor.

Nå, det finns säkert andra artiklar som mer specifikt diskuterar biblioteket som mötesplats så jag ska inte dra för många slutsatser utifrån denna artikel om presstillgången. Men alltså, undantaget all kontext så är det ju fruktansvärt roligt! Ta bort stolar, svärta sportstycken… haha!

Ge internettillgång till alla – via folkbiblioteken

Lämna ett svar

Jag läste i dag en artikel om utanförskapet* som drabbar de utan dator. Här presenteras en ypperlig fråga att driva i kommunvalen 2014. Tillgången till internet och datorer är en extremt viktig demokratifråga, i synnerhet när fler och fler samhällsbärande funktioner i första hand finns tillgängliga på datorer.

Problemet uppstår förstås när alla inte har datorer. Det kan vara på grund av oförmåga (till exempel att en helt enkelt inte har råd, eller att en inte förstår) eller ointresse. För den förstnämnda gruppen är det ett bekymmer att det saknas resurser för att stödja, lära ut och tillhandahålla datorer och datorkunskap. Som en av personerna i artikeln säger:

”Om någon börjar prata om att de har laddat ner appar, då är jag bara tyst. Det känns skämmigt att jag inte hänger med i tiden. Och jag vet inte vem jag ska fråga om hur en mobil fungerar. Har man inte barn och barnbarn så finns det ingen som kan hjälpa en.”

Men: just denna hjälpande funktion skulle kunna bäras av folkbiblioteken. En nyligen skriven resolution om folkbibliotekens betydelse i det europeiska samhället förklarar vikten av att biblioteken tillhandahåller nätuppkoppling och verktyg för att alla samhällsgrupper ska kunna ta del av den moderna teknologin. Det vinner vi på som samhälle. Eller för att citera Isak Gersons kvitter från september 2013: Allt åt alla, ditt är mitt – välfärden börjar vid 10 gigabit!

Steget från internet- och datortillgång till att också hålla utbildningar i datoranvändande (hur kan detta inte vara en bra idé? Av förklarliga skäl har vi flera generationer som inte hade den obligatoriska datorkunskapen i skolan) är sedan kort. Piratpartiets välformulerade åsikter om bibliotek understryker deras roll som samhällsbärande institutioner, viktiga för det livslånga lärandet. Vi kallar biblioteken för ett fysiskt internet (låt oss alla ropa Mundeneum! Framtiden! och klappa händerna!) och det – om något – fångar kärnan av bibliotekens nytta, nöje och oändliga möjligheter.

Om mer resurser ges till folkbiblioteken för att tillgängliggöra IT ökar både demokratin och gemenskapen i samhället. Även om SvD-artikeln ovan antar ett myspys-förhållningssätt till brevskrivande och folks påstådda lättja på grund av internet så handlar den andra delen om hur de som vill lära sig inte vet var de ska vända sig. Det är dags att ändra på det.

Den här frågan kommer jag att jobba mer med under våren och presentera en tydligare handlingsplan för hur bibliotekspolitiken kan utvecklas.

* Utanförskap, detta buzzword!

Att få betalt för lånade böcker

Lämna ett svar

En kort notis om ett blogginlägg om att debatten om bibliotek och licensavgiften sett likadan ut i cirka 80 år. Intressant!

På samma tema (gratis!) har jag just snubblat över appen Omni. Jag har inte hunnit prova den ännu, så jag vet inte om den är bra. Jag kan uppleva att känns lite motsägelsefullt att skapa en app för de som vill förstå omvärlden på djupet, eftersom jag upplever appar som informationsförmedling med begränsat utrymme (kanske framför allt fysiskt: liten skärm, bläddring via klick etc.) – ungefär som att anslutning till UU:s studentkopieringssystem Korint sker i tio enkla steg (kräver det tio steg att skriva ut en sida är det inte enkelt!).

Omni skriver om sig själva på sin webbsida:

Omni är oberoende. Vi står fritt från partier, organisationer och näringsliv. Vårt journalistiska urval och nyhetsvärdering bygger på våra redaktörers erfarenhet och fingerstoppskänsla. Vår ambition är att göra urvalet så relevant som möjligt för dig.

Jag undrar förstås: hur oberoende kan de vara? Om Omni ägs av Schibsted Sverige, står de verkligen fritt från näringsliv? Om deras tjänst är gratis, och finansieras av reklam, står de verkligen fritt från näringsliv? Om deras urval bygger på redaktörers erfarenhet och fingertoppskänsla – vad betyder det ens? Jag blir superintresserad av att veta mer om redaktörernas bakgrund, och hur de ska förklara sin ”fingertoppskänsla” rörande nyhetsurvalet. Det ska bli spännande att se hur appen är.

Världens. Värsta. Person.

Lämna ett svar

Något i mig hoppar till av glädje varje gång Douglas Coupland ger ut en ny roman. Jag kollar in English Bookshops katalog då och då (snarare än Couplands egen hemsida) för att ha ett hum om hur det ser ut med utgivningen. Plötsligt är det något på gång. Jag blir vild inombords, men behärskar mig. Månader går. Jag kommer oförhappandes på att det har hänt! Att det händer nu, vilken dag som helst! Och så går jag inom kort till English Bookshop på Svartbäcksgatan, köper mig en bok, doftar på papperet (Couplands böcker doftar ofta bra) och myser över det lagoma formatet boken är i (really, vad är grejen med de måtten?) och sedan är jag supernöjd med bokupplevelsen innan jag ens börjat läsa.

Ritualer, ritualer. När Generation A utkom beställde jag den till Reykjavík från English Bookshop. Jag hittade den inte på Eymundsson och kände att jag lika gott kunde beställa den från Uppis som från Amazon. Lite omständigt, lite dyrare – men på något vis fett värt. Ritualer, ritualer!

Flygresor förekommer väldigt ofta i Couplands böcker – lustigt nog har detta inte slagit mig förrän jag läste Worst. Person. Ever. men det stämmer. Hela tiden flygresor. Gunt är verkligen världens värsta person, men boken är full av jättemånga osympatiska karaktärer, och några som är lite mer sympatiska. Vet inte riktigt vad jag ska säga (utom att jag noterar att jag tappar subjektet i sann twitteranda). Jag älskar Coupland, alla romaner han skriver. Men han kan vara oerhört redundant. Generation A, Player One, temat känns gjort. Många jag känner menar att även Jpod har dessa skavanker, att den framför allt är en remake av Microserfs. Det kan stämma, men jag läste Jpod först och tyckte därefter att Microserfs var ungefär lika bra, och framför allt att det var intressant att läsa samma bok i olika tidsperioder. Det kan också vara så att jag inte misstycker om upprepningarna för trots att vissa element känns igen känner jag alltid en iver att läsa klart boken – som om absurditeterna som ska hända är totalt oförutsägbara (vilket de i och för sig är ibland).

Men ja, jag är nöjd. Skålen med insekter – undrar om Coupland själv har provat. Varför slutar det alltid så konstigt? Vad hände sedan? Det här med sopkontinenten – lysande! Jag tycker verkligen att Coupland trots redundans i tema alltid kan fånga samtiden och dess vansinnigheter som ingen annan kan.

Snart är november slut. Det är gôtt. Överlever m.h.a. (är det här en vedertagen förkortning? Har alltid undrat! Och hur är det med m.a.o.?) West Wing, hetspluggande samt familj och vänner. Jobbar en hel del på mitt lilla bibliotek. Det är fantastiskt roligt. Det här med att ställa upp böcker i hyllor, i ordning. Det ger mig en inre tillfredsställelse.


Röd kaffemugg, sponsrad till VG. Möjligen den bekväma men något korta klänningen från Indiska. Hur ska en veta vad en tar på sig varje dag?!

Å! Jag älskar Uppsala stadsbibliotek! Jag älskar att jag i dag överraskades med att de köpt in två böcker jag föreslagit och därtill reserverat dem i mitt namn! Jag hade alltså glömt att jag skickat mailet om Anthony Powell, och inte fått något svar, så jag överfölls av en sådan här oförhappande bokglädje. Egentligen kunde jag ju yppa något kritiskt om att de inte meddelat mig om behandlingen av ärendet, men hallå – bara den här grejen att jag lever i ett samhälle där ett bibliotek köper in böcker till lilla, lilla mig (och till alla andra låntagare)…! Är det inte fantastiskt?

Jo, det är lika fantastiskt som bokförlaget Bakhåll där avbeställningar och eventuella extra beställningar görs via vykort.

Alltså den här bokglädjen. Vurm vurm vurm!

En rakryggad resolution

Lämna ett svar

Det som börjar med en djup och innerlig kärlek för böcker, innebär en djupt befäst vurm för bibliotek och leder nödvändigtvis till ett intresse för informationspolitik. När jag precis fått mitt första lånekort, inom Enköpings kommunbibliotek, var den bok jag mest frekvent lånade Djurens rekordbok, ute på filialbiblioteket i Örsundsbro. Bibliotekarien i Örsundsbro hette Gun och det var henne jag intervjuade när vi skulle göra en klasstidning i femte klass. Märkligt nog var det först när jag var femton som jag tänkte att mitt framtida yrke skulle vara bibliotekarie – som om det var först då som jag insåg att det faktiskt var ett yrke och inte något överjordiskt som var några särskilt utvalda förunnat. (Det här är kanske det enda tillfället i min ungdom då jag inte var den skarpaste kniven i lådan.)

Men, hur hänger djurens rekordbok ihop med visselblåsare? Jo, på alla sätt. Precis som det mesta i samhället så är bibliotek politik. Biblioteket som mötesplats, eller som allmänhetens informationscentral, har inte funnits jämt. Världens bästa uppfinning, folkbiblioteket, är också ganska nytt och tyvärr på väg i väg på många ställen. I Biblioteksbladet får man ofta läsa om till exempel bibliotekssituationen i England eller om den svältfödda bibliotekspolitiken i Lund. Biblioteken är ingen självklarhet. Men de borde vara det.

ALA (American Library Association) förklarar varför i en resolution om visselblåsare och myndighetstransparens från den 2 juli i år, och sammanfattar i en enkel mening en av bibliotekens allra viktigaste funktioner:

Libraries are essential to the free flow of ideas and to ensuring the public’s right to know

ALA konstaterar också om privatliv:

Since 1939 the American Library Association (ALA) has affirmed the right to privacy in its Code of Ethics, which currently states, “We protect each library user’s right to privacy and confidentiality with respect to information sought or received and resources consulted, borrowed, acquired or transmitted”

och att:

privacy is essential to the exercise of free speech, free thought, and free association

Det ALA gör här är inte bara att engagera sig i politiken kring bibliotekens form, funktion och varande, utan också kring de fundament som bibliotekstanken bygger på: transparens och informationstillgänglighet i ett demokratiskt samhälle.

Att det är en fristående biblioteksorganisation, och inte staten, som tar bladet från munnen och försvarar privatliv och yttrandefrihet säger mycket om hur samhället ser ut i dag. Jag skulle vilja se ett annat samhälle.

Stadsbiblioteket i Arboga

Lämna ett svar

Bilden lånad från Arboga kommuns hemsida

I helgen besökte jag Arboga och blev omedelbart förtjust i staden. Kanske beror det på sommartingsvärdarnas späckade schema för oss, som innebar besök vid Hjälmare docka, Arboga Meet-safari på Nygatan, medeltida gästabud och stadsvandring. Jag är naturligtvis vild som hund över detta och vill genast flytta till Arboga.

Under stadsvandringen fick jag lära mig väldigt mycket spännande om arkitekturen och stadens historia, och bland annat om hur den nyare biblioteksbyggnaden vid åkanten blev till. Biblioteket var tyvärr inte öppet när vi var där, men det är ju tyvärr heller inte ovanligt om man besöker bibliotek på en söndag. Titta bara här hur dåliga öppettider biblioteken i Uppsala län har.

Okej, jag skulle skriva lite längre om det här med biblioteksöppettider, men datorn hakade upp sig. Varför? Jo, för att jag tror att Mozilla Firefox får allting att frysa, och det verkar bli värre när jag t.ex. spelar youtube-videoer. Så, jag tänkte undersöka om Google Chrome fanns för Ubuntu. Och ja – det fanns det!

Mitt problem blev i stället felmeddelandet:

Följande paket har beroenden som inte kan tillfredsställas:
google-chrome-stable : Beroende av: gconf-service men det kan inte installeras
Beroende av: libgconf-2-4 (>= 2.31.1) men det kan inte installeras
Beroende av: libx11-6 (>= 2:1.4.99.1) men 2:1.4.4-2ubuntu1 kommer att installeras

Ja, så nu sitter jag och uppgraderar mitt operativsystem, för jag tänkte att det var lika bra att börja om från början så att Deep Space Six kan bli top notch efter ett års negligens. Käre värld alltså. Äntligen börjar livet efter kuratorsåret!

PS. Jag ska också passa på att uppdatera WordPress. Och högst eventuellt betala räkningar. DS.

Efter ett års arbete i nationens tjänst

Lämna ett svar

Ja, det är sant, mitt år som förtroendevald högsta ämbetsman på studentnation är snart till ända. Jag är stolt som en tupp över att ha fått förtroendet av mina nationskamrater, jag har lärt mig att leda en organisation som påminner om ett lagom stort företag med en omsättning på 20 miljoner kronor och funderat en hel del på kollegialitet och linjeorganisationer. Det har varit tagande, som tolv timmar långa arbetsdagar sju dagar i veckan, men mest givande. Som en summering: wow, vilken erfarenhet jag har fått.

Nu under sommaren är verksamheten begränsad och jag har lagt energi på att färdigställa dokument och projekt – därutöver tagit mig tid för att läsa ikapp lite och se fram emot studier i höst. Lokala nyheter är att en debattartikel om språkfärdigheter lyfter upp ett ämne som jag länge varit brydd över: resurstilldelningen i högskolan. Betygsinflationen på alla nivåer i det svenska läroväsendet sporras av kapitalismen och sänker oss i internationella kunskapsjämförelser. Pinsamt.

Därför tycker jag att privatiseringen av högskolor och universitet är en ganska dålig grej. Det funkar säkert för Chalmers, men jag är ett stort fan av det statligt ägda. Det vill säga det gemensamt ägda: Mitt universitet, ditt universitet.

Ännu pinsammare är för övrigt Svenskt näringslivs nya finansieringsförslag som föreslår

fyra anslagsgrunder: studentpeng, examenspeng, etableringspeng och kvalitetspeng

Snälla nån! Jag tror inte att det skulle hjälpa att utifrån några godtyckliga faktorer till bedöma hur resurserna ska fördelas. Något som jag däremot tror skulle hjälpa den högre (och lägre) utbildningen är ett värderande av kunskapen i sig. Det finns asballt initiativ vid Göteborgs universitet som ger exempel på just detta – för att fortsätta bygga ett samhälle, och inte bara underhålla det, måste vi vara mer måna om den akademiska friheten. (Nota bene att akademisk frihet ej bör förväxlas med högskolans autonomi, även om det – kanske – är lätt att göra det misstaget.)

Apropå pengar och universitet så läste jag i Gaudeamus en glädjande artikel om att Tyskland slopar sina studieavgifter!

För att fira det ska jag lägga mig ner och läsa det nya numret av Biblioteksbladet som kom förra veckan. \o/

Patron Driven Acquisition och bananincidenten

Lämna ett svar

PDA tillkom som förvärvsmetod för drygt tio år sedan och idag använder många bibliotek i främst USA, Storbritannien och Australien PDA. Ett problem i början var “trigger”-nivåerna för lån och köp. Ett känt exempel är den så kallade “banan-incidenten” vid University of Colorado i USA i slutet av 90-talet. Studenter fick en övning om att odla olika grödor i utvecklingsländer, med bananer som exempel. När 150 studenter med samma uppgift sökte böcker blev resultatet inte bra. Eftersom triggernivån för köp var två browsningar räckte det med att två studenter tittade i böckerna för att de skulle köpas. Då modellen dessutom endast gällde för böcker med en-användarlicens, innebar det att om boken redan lästes av en användare så köptes ytterligare ett exemplar direkt.

Ja, PDA-systemen är lite mer utvecklade nu, men fortfarande väldigt olika och därför svåra att jämföra. Jag läser förstås rapporten Patron-driven acquisition (PDA) som förvärvsmetod på universitets- och högskolebibliotek gjord av bibliotekarier vid Malmö och Södertörns högskolor samt vid Uppsala universitet. Spännande läsning!