Etikettarkiv: bibliotek

Cross-border Copyfight – Årets kulturuppsats 2015

Till min och allas stora glädje finns det många som intresserar sig för upphovsrätt. Ett tecken på detta är att jag har tilldelats DIK:s stipendium för Årets kulturuppsats 2015. Uppsatsen, vars fullständiga titel är Cross-border Copyfight: European libraries re-thinking the InfoSoc Directive, finns tillgänglig via DIK:s artikel men går naturligtvis också att läsa Digitala vetenskapliga arkivet.

Angående den öppna publiceringen var det ett krav från ABM-institutionens sida att masteruppsatserna skulle publicers i sin helhet i arkivet. Jag, som förstås är ett stort fan av öppenhet (det grämer mig att jag i inlämningsstressen glömde märka uppsatsen med en lämplig creative commons-licens), hade publicerat den öppet oavsett men jag kan inte undgå att beröras av ironin att ingen av institutionens avhandlingar finns tillgängliga i fulltext. Förutom principen att doktorander fått lön (eller i alla fall utbildningsbidrag) från universitetet för att utföra sina arbeten (till skillnad från studenter som lyfter lån) och därför borde publicera dem öppet av den anledningen så är det också absurt att just den institution som borde vara medveten om fördelarna med open access är så bakåtsträvande. Vad är anledningen till detta? Ja, enligt utsago beror det på ”olika saker, bildrättigheter och förlagsutgivning t ex.” Tack upphovsrätten och förlagen för att ni förhindrar spridning av den kunskap som staten finansierat! Ni bidrar därmed till min uppsats relevans (vilket skulle kunna ses som en förmildrande omständighet).

Uppsatsens innehåll låg till grund för en presentation på CopyCamp i Warszawa den 4 november (tack Svensk biblioteksförening för resestipendium!) och kommer också ligga till grund för en upphovsrättsworkshop jag ska hålla på BOBCATSSS i Lyon i januari 2016 (tack King’s College London för konferensstipendium!)

Jaha, men vad händer i EU då? kanske ni frågar nu. Det är en fullt berättigad fråga. Jag följer händelserna löpande men ägnar mig framför allt åt mina studier, så om ni är mycket intresserade av ämnet rekommenderar jag EU-parlamentarikern Julia Redas blogg eller den legendariska bloggen IPKat (”The IPKat: intellectual property news and fun for everyone”).

Inte censur, men urval

Lämna ett svar

Barnbibliotekets underbara värld är underbar just för att den befolkas av barn, som fördomsfritt och nyfiket omfamnar utbudet – vare det bilderböcker, romaner, serier, tevespel eller internet. Det finns förstås även baksidor med barnbiblioteket: höga ljud, kladdiga bokpärmar och för all del den där kväljande doften som stundom slår emot en när en öppnar en välläst bilderbok.

Bilderboken har förändrats genom tiderna: 1800-talets kioskvältare Pelle Snusk (Der Struwwelpeter) skiljer sig en hel del från den några år gamla Kivi och monsterhund i vilka värderingar och vilken fostran de vill förmedla till läsaren (barnet).

Det önskade, avsiktliga, budskapet är inte alltid det budskap som når fram. Författaren av böckerna med karaktären Lilla hjärtat ville t.ex. ”bygga nya hjältar, motverka rasism. Spränga stereotyper, inte blåsa liv i dem!” (läs mer här) med sina böcker, men i stället blossade en debatt upp om gestaltandet av karaktären, som många menade var rasistisk: en karikatyr av svarta, ett blackface, en pickaninny – Joanna Rubin Dranger beskriver fenomenet väl i denna text. Lilla hjärtat byttes ut mot Lilla ärtan (?!) i senare böcker och i vissa bibliotek har böckerna plockats ned från hyllorna (men n.b.: de har inte avskrivits från bibliotekets samlingar) för att ”alla besökare ska känna sig välkomna när de kommer för att låna eller läsa en bok.”

Diskussionen om böcker som av ålder eller brist på eftertanke har blivit eller från början är rasistiska sträcker sig längre än Lilla hjärtat-debaclet: minns till exempel Tintin-gate, Agatha Christies Tio små negerpojkars namnbyte (”Det finns ingen anledning att behålla en titel som kan såra människor”) och Pippis pappas reviderade kungatitel (”Vi byter ut ett ord som skadar barn, men rör inget annat i texten.”).

Att Pippis pappa numer är Söderhavskung har nog accepterats av Folkhemssverige sedan Astrid Lindgrens dotter givit ändringarna sin välsignelse:

– Jag växte upp i en annan värld, när det bara fanns vita människor i Sverige och det var långt, långt till andra folk. På senare år har jag i min skyddade värld tyckt att det där n-ordet, det var ju bara ett ord som hörde historien till, det kunde väl få stå kvar? Men där har jag ändrat mig nu, för det är tyvärr ett ord som används i dag. Det skadar, och då kan vi helt enkelt inte ha kvar det i Pippiböckerna.

På annat vis lät det när SVT några månader tidigare klippte bort liknande uttryck i Pippi. SVT var ohjälpligt PK, och vår Astrid (som svenskar av någon anledning alltid tycks känna inför henne) hade besudlats. (Av någon anledning tycks människor stundom vara oförmögna att relatera Astrids rekommendation att sluta skinheadsa till diskussionen om negerkungens vara eller icke vara.)

Kort sagt finns det goda anledningar att revidera äldre språk- och bildbruk när vi förmedlar kultur till barn och unga i dag. Barn saknar (förmodligen) kunskapen som behövs för att sätta denna litteratur i den kontext som utgör ramen för diskussionerna på tidningarnas debattsidor. En klok vän till mig, som också är förälder, resonerar så här:

– Jag tycker att man ska putsa språket, det vill säga, jag resonerar som Astrid Lindgrens dotter i förhållande till att skriva om negerkung osv. Det är rasistiskt och hör inte hemma i en modern kontext, allra helst inte i barn och ungdomslitteratur. […] Jag får ständigt läsa om och censurera gamla Astrid och Elsaböcker när jag läser för [mitt barn]. Neger och Tjing Tjong är oerhört rasistiska uttryck som jag faktiskt inte vill ska vara del av [hens] vokabulär ens, även om jag kan förklara varför.

Att vi alls diskuterade saken beror på att jag på mitt sommarjobb på Helsingfors stadsbibliotek gick igenom de svenskspråkiga bilderböckerna i ett av filialbiblioteken. Den ursprungliga tanken var att rensa bort böcker som var trasiga eller inte hade lånats ut de senaste åren (i.e. vård av samlingarna) men det är ju ofrånkomligt att fästa uppmärksamhet vid innehållet när en bläddrar igenom bilderbok efter bilderbok.

Förtjusad blev jag när jag läste några av Elsa Beskows bilderböcker och med värme mindes Duktiga Annika från barndomen. Bestört blev jag när jag insåg att samma författares Lillebrors segelfärd innehåller negerbarn som klättrar i kokospalmer för att kasta ner nötter till Lillebror (som är på upptäcksresa genom världen – hej kolonialismen!) Att boken är från 1921 är en förklaring, men inte en ursäkt till att ha kvar den i hyllorna.

Jag kom att tänka på Levande historias bok om detta må ni berätta, där bilder på tyska barnböcker om snåla judar visades som exempel på strategier för att befästa nationalsocialismens idéer hos barn och ungdom. Ingen skulle ju komma på tanken att ha dessa i svenska bibliotek, även om de i övrigt skulle vara trevliga och uppbyggliga historier.

I september 1953 skrev Lester Asheim artikeln Not Censorship But Selection som tar upp den svåra avvägningen mellan censur och urval. En viktig skillnad han kommer fram till är att urval baserar sig på positiva värderingar, medan censur fokuserar på negativa aspekter. Detta resonemang är förstås väldigt lätt att vända på – att vilja rensa bort rasistiska barnböcker kan lika gott kallas att vilja få alla att känna sig välkomna på biblioteket. Det är också viktigt att komma ihåg att kontexten är kung (detta klatshiga uttryck, alltså!). Asheim skriver:

Taken out of context and given a weight completely out of keeping with their place in the over-all work, single words and unrelated passages can be used to damn a book.

Men när det finns en kontext (t.ex. att främlingsfientliga partier växer i hela Europa, att flyktingar på Medelhavet helst ”ska hjälpas på plats”, att raskarikatyrer historiskt har använts för att markera den vita rasens överlägsenhet) så anser jag att det kan finnas skäl att rensa i bokhyllorna, och att detta är fråga om urval, inte censur. Ergo gjorde jag just detta, och här följer några exempel på numer avskrivna böcker.

Några exempel

En klassisk 20-talsbild av hur Lillebror upptäcker världen i Columbus-anda, och hur de välvilliga svarta barnen förser honom med kokosnötter, bananer och dadlar och dansar utan kläder på stranden. Samma bok, Lillebror seglar av Elsa Beskow, innehåller också kineserna Tjing och Tjopp, som springer runt och bär sin kejsare.

Sexism för alla smaker i Lennart Hellsings och Paul Ströyers Sjörövarbok från 60-talet! En negress? En nakendansös? Var är böckerna om Mary Read och Anne Bonny?

Hårboken av Pernilla Stalfelt är noga med att berätta att kvinnor med annorlunda hårväxt kan få jobb på cirkus. Vad var alternativet, undrar den frågvisa? Slitz? Boken är från 1996.

Lennart Hellsing har inte hängt med i tiden, då han 2009 undersöker solens färg i olika delar av världen. Den äggula solen i Kina är skälet till deras gula hy (!) och därtill får vi lära oss att de spetsar missionärer med bamburör och tillagar dem (!!). Läser vi på nästa sida får vi också veta att de kanske inte har tillgång till smör (!!! Kineser är nämligen också fattiga?) och därför steker missionärerna i olja. Eller kokar dem. Samma frejdiga bilderbok försöker också slå mynt på indianer och eskimåer – den sistnämnda gruppen utan större succé, så avsnittet ägnas i stället åt ordvitsar såsom Eskimårtensson, eskimö, eskimops och Eskimonika. Kul! Inget sägs om vita barn, men de ljushyllta änglarna ger en liten ledtråd.

Det andra nationalspråket

1 svar

Jag har verkligen försökt att hålla inne med debattinlägg om finlandssvenskan i Finland för att inte framstå som en neokolonialistisk galning från Sverige, men nu kan jag inte låta bli längre. Precis som förra sommaren jobbar jag denna sommar inom Helsingfors stadsbibliotek som nordjobbare. Nordjobb är ett samnordiskt projekt som leds av föreningarna Norden och syftar till att öka rörligheten på den nordiska arbetsmarknaden. Arbetstagare måste kunna tala ett skandinaviskt språk (svenska, danska eller norska).

Finland, i sin tur, är ett tvåspråkigt land. Som det stipuleras i grundlagen, i det bärande stycket om rätten till eget språk och kultur (11.6.1999/731 2 kap 17 §):

Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.

Denna rätt är återkommande också i Språklagen (6.6.2003/423), som syftar till att förtydliga de språkliga rättigheterna i grundlagen, och i Bibliotekslagen (4.12.1998/904), som är den lag som sätter de yttre ramarna för kommunernas allmänna bibliotek. I bibliotekslagen står att läsa (2 kap 3 §):

Kunderna skall ha tillgång till personal inom området biblioteks- och informationstjänster samt till biblioteksmaterial och biblioteksutrustning som förnyas.
I tvåspråkiga kommuner skall vardera språkgruppens behov beaktas enligt enahanda grunder.

Det är naturligtvis intressant att se hur den tvåspråkiga Helsingfors kommuns stadsbibliotek efterlever denna lag, och hur lagkraven återspeglas i stadens budget och strategidokument. I april 2013 godkände stadsfullmäktige ett strategiprogram för 2013-2016, där de inledande etiska principerna konstaterar att

Staden producerar själv eller ordnar högklassiga tjänster för invånarna på ett invånarcentrerat, effektivt och ekonomiskt sätt på stadens båda språk /…/ Staden bemöter sina intressentgrupper enligt enhetliga principer och utgår från att också dessa respekterar de etiska principer som staden godkänt

Ett av målen i programmet är sedan att Helsingfors är starkt tvåspråkigt: ”Tvåspråkighet är en trumf i en nordisk välfärdsstad som Helsingfors. Helsingfors ska vara landets bästa stad – också på svenska! Detta kräver såväl fungerande servicehelheter som ett konsekvent strategiskt arbete. Behovet av service på svenska beaktas när servicenätet utvecklas för att servicen ska bli dimensionerad på ett ändamålsenligt sätt.” Så lyder brödtexten, och åtgärderna för att uppnå detta är:

– Språkresurserna hos stadens anställda utvecklas.
– Servicesedlar ger en möjlighet att komplettera stadens egen produktion särskilt i områden där det i dagens läge förekommer luckor i servicen

Vem som helst som arbetar inom Helsingfors stad måste kunna hålla med om att detta synsätt inte precis genomsyrar verksamheten. Förutom på det egna biblioteket så har jag också besökt många andra, och möter inte sällan en fullkomlig oförståelse inför den tvåspråkiga situationen i Helsingfors. Nedan följer några exempel.

Arbetarna i Berghäll

– Hur kommer det sig att ni har så få böcker på svenska? Ni har ju en väldigt välsorterad engelsk samling.
– Jo, Berghäll är traditionellt en arbetarstadsdel.
– Men det finns ju svenskspråkiga arbetare också?
– Ja, men de bor i Kyrkslätt.

Jag häpnar! Att Berghäll är en arbetarstadsdel vet väl vem som helst som öppnat en bok av Kjell Westö, men att detta på något vis skulle vara ett svar på den första frågan – det är orsak till häpnad! För säkerhets skull frågade jag om de berghällska arbetarnas språkförhållanden på Arbetarbostadsmuséet och svaret bekräftade det jag trodde – svenskspråkiga arbetare var ingalunda förpassade till enkom Kyrkslätt. Vad sedan äldre arbetarförhållanden har att göra med dagens biblioteksutbud är en annan fråga.

”Låt dem tala engelska!”

– Hur kommer det sig att ni inte har översatt informationsskyltarna till svenska? Ni har ju översatt skyltarna till engelska, som inte är ett av Finlands två nationalspråk.
– Vi har inga svenskspråkiga kunder.
– Men kan det inte vara så att de kanske inte talar svenska när de kommer hit eftersom ingen service erbjuds på svenska?
– De som talar svenska kan ju också engelska.
– Ja, men så skulle man ju i så fall kunna säga om finsktalande också.
– Eh… Ja, men det är en resursfråga. Det kostar pengar att översätta till svenska.
– Men inte att översätta till engelska?

Frågan stannade i luften. Jag tolkade det som underförstått att personalen på denna plats hade adekvata kunskaper för att göra engelska skyltar, men inte för att göra informationsplakat (vi talar alltså ord och kortare fraser) på svenska. Är denna omtalade, avskydda pakkoruotsi ett fullkomligt misslyckade? Förekommer kollektiv skolk från svensklektionerna? Funkar inte Google translate i innerstaden, och beror detta i så fall på Hauhoparkens välkända radioskugga? Vem vet!

Ryssen, inte Runeberg

– Jag har sett att många lånar och återlämnar svenska böcker, men jag har sällan hört någon använda svenska i informationsdisken. Hur kommer det sig, egentligen?
– Tjaa… de är i Finland. I Finland pratar man finska.
– Ja, men Finland är ett tvåspråkigt land.
– De svensktalande är en mycket liten minoritet, nästan alla pratar bara finska.
– Jag vet att c:a 85% av befolkningen har finska som modersmål, men trots detta har ju de flesta läst svenska och det är inte orimligt att förvänta sig svensk service.
– Det är ingen som kommer in och frågar saker på persiska eller ryska.
– Nej?
– Nu ska jag förklara [här följer c:a 15 minuter mansplaining om Finlands historia, inklusive en biskop som stal mat och kanske eller kanske inte våldtog kvinnor, vilket är anledningen till att finnar historiskt sett inte gillar svenskar. Dessutom var det ryssar som låg bakom och understödde finskan som nationalspråk, eftersom de ville fjärma Finland från Sverige] Sverige har alltså historiskt sett varit dumma mot Finland, och därför vill finnar inte prata svenska.

Förutom denna historiska gallimatias, hur är det möjligt att tänka att det är rimligt att jämföra svenskans ställning i Finland med ryskans eller persiskans? Finns här ingen samtidsförankring alls? Extra minuspoäng blir det också för mansplaining-momentet. Det är en kvart av mitt liv som jag inte får åter och jag visste naturligtvis själv bäst från början – eftersom att jag, tja, läser böcker.

Svensktalande bättre folk

– Ni har fler aktiviteter på ryska än på svenska. Hur kommer det sig?
– Det bor många rysktalande här.
– Ja, men det bor ungefär lika många svensktalande i området.
– Svensktalande har pengar och har därför inte samma behov av gratisaktiviteter på biblioteket. De har råd att göra andra saker.

Precis som vi kan läsa i denna YLE-artikel från 2011 är myten om svensktalande bättre folk även utbredd bland personer på en informationsintensiv arbetsplats. Ingen högskoleutbildning i världen tycks hjälpa mot att anamma fördomar om finlandssvenskar, i stället för att tillämpa källkritik och/eller sunt förnuft. För mig är det också anmärkningsvärt att bibliotekspersonal engagerar sig för att inkludera invandrare i verksamheten och få dem att känna sig välkomna (hörde t.ex. häromdagen att det var en målsättning att 10% av personalstyrkan inom stadsbiblioteket skulle ha invandrarbakgrund, men kan inte verifiera detta) men att de samtidigt tycker att det är fullt rimligt att exkludera svensktalande. Vad hände egentligen med jämlikheten? Jag antar att den gäller alla, utom svensktalande bättre folk.

Ovanstående får tjänstgöra som exempel för en attityd inom biblioteksväsendet som rimmar illa med de mål Helsingfors stad ställt upp för sin verksamhet. Attityden är inte genomgående – det finns flera på min arbetsplats som gärna talar svenska och uppmuntrar kulturprogram på svenska – men den är ändå så pass markant att jag blir nedslagen. Hur kommer det sig till exempel att det går att satsa särskilt på en ryskspråkig (dvs. som modersmål) bibliotekarie som sköter de ryska medieinköpen, medan de svenska medieinköpen sköts av finskspråkiga? Var är alla svenskspråkiga i verksamheten? Motsvarar personalstyrkan invånarprocentantalet i fråga om svenska modersmålstalare?

Ett problem jag kan skönja är också det faktum att biblioteken är medborgarnas informationskällor, kunskapscentraler och mötesplatser – biblioteken borde vara de sista aktörerna som reproducerar denna i sämsta fall motvilja och i bästa fall likgiltighet till svenskans ställning i Finland. Om stadens egna institutioner inte kan leva upp till och arbeta aktivt med strategiprogrammets mål så hjälper inte alla Våga svenska-initiativ i världen.

Till sist: jag förmodar att svenskans situation på de finländska biblioteken även blivit omskrivna i FSBF:s tidning Bibban, men jag har inte ännu läst alla nummer så jag får återkomma om det vid ett senare tillfälle.

Bakom främsta linjen

Lämna ett svar

Av en slump läste jag häromdagen detta DN-reportage om Harry Järv från 2004 och fylldes av omåttlig lust att se filmen Framom främsta linjen från samma år. Filmen fanns inte på mitt lokala bibliotek varför jag käckt brände iväg ett inköpsförslag (samma bibliotek tillhandahåller ju nämligen Okänd soldat och Under polstjärnan (som den svenska översättningen av någon anledning heter)). Fick i dag följande svar:

Hej, denna film som ännu inte haft premiär i Sverige (2 april) finns inte att köpa till bibliotek med utlåningsrättigheter. Du får återkomma om du är fortsatt intresserad.

”Vad är det som händer? Hur långt ska den kulturella skymning som vilar över landet Sverige sträcka sig?!” var förstås min första tanke. Jag ska inte sticka under stolen med att jag blev rasande. Jag blev nämligen så oerhört inspirerad av Harry Järv (finlandssvensk OCH bibliotekarie – drömlivet!) att jag verkligen verkligen ville se denna film.

Jag har nu efter två timmar sansat mig och funderar lite på vad som kan ha gått snett. Ett fel är förstås att filmen inte har haft premiär i Sverige, vilket torde tyda på Sveriges markanta (!) ointresse för vårt fantastiska östra grannland. Finsk kultur importeras dock, och det finlandssvenska tar vi ju till oss bland annat i form av Kjell Westö, så vad har hänt med denna film?

Det för oss till det andra felet, som jag gissar beror på upphovsrätt. Den uppmärksamme noterar till exempel att Kjell Westös romaner i svenska butiker är trycka av Bonniers, i stället för finländska Schildts och Söderströms. En titt på förlagets webbsida antyder att internationella rättigheter kan anförskaffas efter kontakt med förlaget. För mig är det förstås obegripligt att de inte kan skeppa de svenskspråkiga böckerna över Östersjön med någon av de många båtarna som går däröver varje dag, men fine; (informations)marknaden har väl aldrig gjort sig känd för att vara effektiv.

Nåväl, upphovsrätt rörande filmer och bibliotek: jag skulle gissa att Framom främsta linjen saknar svensk/internationell distributör (TPA är t.ex. distribuerad av Artisti och Disney (!), och Okänd soldat av Atlantic). En första fråga är då varför ingen distributör plockat upp den finlandssvenska krigsfilmen? Svaret kan antagligen härledas till förmodat ointresse (i förlängningen olönsamhet). En andra fråga är varför i hela fridens namn biblioteket inte bara kan beställa filmen från Finland? Svaret kan antagligen härledas till hur EU:s olika direktiv implementerats i olika länder, till exempel direktiv 2006/115/EG om om uthyrnings- och utlåningsrättigheter.

Jag har en lunchdejt om c:a 10 minuter, så jag hinner inte grotta ner mig i detta nu, men återkommer senare med en mer utförlig förklaring. Tills dess kan ni ju fundera över vilket medium som är enklast och effektivast för att tillskansa sig kultur: Pirate Bay eller biblioteket? Och framför allt vilket det borde vara?

I den brysselska upphovsrättsdjungeln

Lämna ett svar

Dr Eleonora Rosatis seminarium The Wonderful Life of EU Copyright Law and Policy ägde rum i veckan i Bryssel. Dr Rosati är en italiensk advokat specialiserad på upphovsrätt (inom EU, Storbritannien och Italien) och driver också konsultfirman e-LAWnora (vitsigt!)

”Can you think of anything more exciting than EU copyright law and policy? It’s hard indeed…”

Eftersom inbjudan till evenemanget började på ovanstående vis så kunde jag inte motstå att spendera £15 på en studentbiljett; tanken är att min masteruppsats ska handla om biblioteksvärldens svar på EU-kommissionens upphovsrättssamråd, som jag tidigare skrivit en kortare text om, varför seminariet nog kunde vara väldigt intressant för mig (när jag nu ändå befinner mig i Belgien och allt).

Dessutom händer det jättemycket på det här området hela tiden: i september sade EU-domstolen att det var okej för bibliotek att digitalisera de verk de har i sin ägo så länge de som är skyddade av upphovsrätten bara finns tillgängliga på därför avsedda terminaler (med vilket lär menas ”elektroniska läsplatser”, om jag läser domslutet korrekt). Ett litet framsteg är också ett framsteg, och det är dessa små steg som hela tiden händer. Förhoppningsvis kan ett större steg i form av en europeisk upphovsrättsreform ske inom kort, och detta var en av frågorna som diskuterades på seminariet.

Jag blev lite nervös när jag anlände till lokalerna hos Allen & Overy LLP eftersom kontoren visade sig vara ett palatsliknande hus inklämt mellan c:a sju olika ambassader. De flesta som närvarade var jurister, representerande olika stakeholders i upphovsrättsfrågan, och de som inte var jurister var på något annat vis arbetande med frågan. Trots förskräckelsen inför detta möte med den verkliga världen så gjorde jag entré med en papperskaffemugg i kavajfickan (eftersom den här vansinniga fin-stadsdelen i Bryssel helt saknade offentliga papperskorgar!) och fick ett mycket vänligt mottagande av Dr Rosati och advokat Geert Glas (han representerade Allen & Overy och höll en presentation av ett rättsfall under seminariet).

När jag hade samlat mig efter detta överväldigande intryck (säkert mycket bra för min ödmjukhet) gjorde jag som en gör i sådana här situationer: stuvade ner kaffekoppen utom synhåll i väskan och körde på enligt devisen fake it ’til you make it. Sedan lyssnade jag på presentation och diskussion om EU-domstolens upphovsrättsdomslut det senaste året, lagstiftningsaktivitet det senaste året samt en summerande diskussion om en möjlig reform utifrån samrådet, kommissionens läckta white paper och andra reaktioner på samrådet.

Rättsfallen kommer jag inte att kommentera i detalj (men du kan läsa mer om Vandersteen och parodibegreppet i det här inlägget) eftersom de inte rörde bibliotek så pass direkt att jag skulle kunna tillföra något nytt med min kunskapsbakgrund, men jag tänker däremot sammanfatta några i allmänhet intressanta saker jag snappade upp:

att antalet fall i EU-domstolen rörande IP (intellectual property) var fler än någonsin under år 2013 (och att de motsvarade en 10%-ökning från 2012)
att det finns en problematik med att upphovsrättsintrång kan ske över nationsgränserna men att tillämpning av lagen måste ske inom en nations gränser – förutom osäkerheten i vilken lag som gäller så blir det så plågsamt uppenbart att den gränslösa uppfinningen internet inte matchas av nuvarande lagstiftning. Ska vi då avgränsa internet, eller försöka harmonisera lagstiftningen?
att jag måste kolla upp det här med InfoSoc-/upphovsrättsdirektivet mycket noga (t.ex. fattade jag just nyss att det var samma sak!)

Det läckta dokumentet Draft Impact Assessment innehöll (så vitt jag förstod av sammanfattningen på seminariet) några olika alternativ för upphovsrättens utveckling i Europa:

att låta marknaden och domstolarna lösa saken
att ha en vag lag och stöd för nya marknadsmodeller (t.ex. Licences for Europe)
att ingripa medelst lagstiftning (beräknas till 5-10 år, skulle påverka ett antal direktiv)
att ha en europeisk upphovsrätt som skulle ersätta nationella motsvarigheter, genom regleringar (jfr. Art 118 TFEU, beräknas till 10-12 år)

Hur allt detta hänger ihop är verkligen en djungel – jag vet att upphovsrätten orsakar problem, men inte alltid varför och hur det kan åtgärdas – men nu när jag har lyssnat och lärt en gång så tror jag att jag kommer att förstå allt ännu bättre nästa gång. Tanken är väldigt trösterik! Är det trots allt inte vetenskapens funktion att hjälpa människan att förstå världen?

Svenskfinlands nationella biblioteksdag 2: Distribution av framtiden

2 svar

Som vi säger så här i Nobeltider: ”Äntligen!”

Det var så mycket som hände i slutet av september och början av oktober så jag kom liksom aldrig till ro med att berätta om Peter Alsbjers presentation på Svenskfinlands nationella biblioteksdag den 17 september. Med Åbos friska morgonluft i klart minne (alltså, Finland – vilket land!) ska jag därför försöka dra mig till minnes även Peter Alsbjers idéer. Det var också Peter jag talade mest med i kaffepauserna och det var rätt kul att bevittna hans reaktion på sin första karelska pirog – det är liksom aldrig vad en väntar sig!

Alsbjer är chefsbibliotekarie på Örebro stadsbibliotek och har tidigare varit länsbibliotekarie i samma bygd. Hans presentation hade titeln Dekonstruera, rekonstruera och utforska! Folkbiblioteken på nya vägar – denna trendspaning finns på slideshare. Hans ”nätvaro” är noterbar och via hans blogg (som jag länkat till ovan) hittar du till spotifylistor, twitter, facebook &c. Kanske är det på grund av detta som han håller sig à jour med biblioteksvärldens utveckling – Sverige tycker jag annars kan vara hopplöst efter i vissa biblioteksrelaterade saker.

Alsbjer ställde sig och publiken följande frågor:

Vilken roll spelar tidsandan för biblioteken?
När är ett bibliotek ett bibliotek?
Vad kan ett bibliotek användas till?
Vad är det värsta som kan hända?
Vilka utmaningar finns för biblioteken i ett nytt medielandskap?

För att exemplifiera bibliotekens starka roll i nätverkssamhället eller informationssamhället (vad vi kallar det sätter onekligen en viss prägel på vad vi tänker att det är!) citerade han Alan Kay, The best way to predict the future is to invent it (1971), och William Gibson, Framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad.

Angående benämning av vårt nutida samhälle passar det också att nämna Alsbjers diskussion om hur språket i det offentliga rummet spelar en viktig roll i hur biblioteksanvändarna (både personal och besökare) inkluderas i miljön. Alsbjers exempel var ett foto på en skylt från ett bibliotek med texten ”På biblioteket låter vi mobiltelefonen vara AVSTÄNGD! Tack”
– Vilka är ”vi” i skylten? Bibliotekspersonalen? Vilken makt uttrycker denna skylt? Maktbegreppet i bibliotek är oerhört viktigt, särskilt med tanke på den eftersträvade jämna distributionen av information och därmed framtiden.

Var går gränsen mellan folkbibliotek och muséer, fritidsgårdar och dylikt? Hur är folkbiblioteken en medierande plattform för jämn fördelning av framtiden, och hur skulle de kunna vara? Några svenska bibliotekstrender 2014 är att mobilitet, fokus på användarupplevelser, interaktion i stället för transaktion, uppsökande verksamhet och bibblan som plats för eget skapande. Som Thomas Frey sade (jag tar nu citat friskt från Alsbjers presentation eftersom de sammanfattar andemeningen väl): ”Libraries are not about books. In fact, they were never about books.”

Befinner vi oss i ett paradigmskifte eller är det bara tidsandan? Alsbjer hävdar paradigmskifte på grund av följande kännetecken: tekniken för kommunikation och kunskapsspridning är billig och därmed tillgänglig, det finns en kritisk massa av användare, med internet vinner nätverk medan auktoriteter förlorar makt – delaktighet och deltagande belönas. Gränsen mellan konsument och producent är flytande och klassiska prismekanismer utmanas (t.ex. upphovsrätt) – jämför med Wikipedia som kan skrivas och läsas av alla, men också med tjänster som Netflix och Spotify där vi har gått över till att betala för tillgång till medier, inte för ägande av dem.

Sist i presentationen kom också ett på Biblist omstritt R. David Lankes-citat: Bad libraries build collections; good libraries build services; great libraries build communities. Alsbjer själv sammanfattade bibliotek som demokrati i praktiken. Ganska rimligt tycker jag, och något att ta vara på. Men släng för allt i världen inte för mycket av samlingarna. Det är många som – likt jag själv – kommer att vilja beta av dem för att skapa sig en sammanhängande bild av omvärlden.

Diamanter och inkunabler

Lämna ett svar

För tillfället befinner jag mig i Antwerpen och tillbringar fem veckor som praktikant på Bijzondere Collecties – specialsamlingarna på Antwerpens universitetsbibliotek. Hela universitetet har en komplicerad historia av omvandlingar och sammanslagningar. Det äldre tryck som finns i dessa samlingar härstammar i de flesta fall från Sint-Ignatius Handelshogeschool (driven av jesuiterna) som grundades 1852. Där undervisades i ekonomi och juridik och därför är en av samlingarnas specialiteter rättshistoria. Jesuitica och teologi är också specialitetet, samt nederländsk litteratur och litteraturhistoria. Ett lärt kartografiskt sällskaps samlingar som hamnat hos biblioteket gör även kartografi till en viktig beståndsdel i specialsamlingarna.

Teologilitteraturen består av allt utom spiritualism. Det kan tänkas lite underligt, men beror på att Ruusbroec-institutet (döpt efter den flamländske mystikern) sedan 1924 samlat teologisk litteratur innehållande just det spirituella. I dag ligger dessa båda instiutioner nästan vägg i vägg och har ett omfattande samarbete gällande katalogisering, digitalisering och förvärv. Det goda samarbetet tillåter också respektive samling att koncentrera sig särskilt på sina specialiteter i vetskap om att andra närliggande ämnen täcks upp av närliggande specialbibliotek.

Jag besökte Ruusbroec-biblioteket i dag och stiftade bekantskap med samlingarna. Handskrifter, inkunabler och senare tryck utgjorde en betydande del, men en särskilt intressant samling var den ikonografiska som bestod av c:a 30 000 religiösa tryck (helgonbilder o. dyl.) Jag hade också en stor bibliofil upplevelse när jag fick titta på och hålla i Nederländernas äldsta tryckta bok. Dessutom fick jag stor insikt i hur de arbetar med konservering av böckerna och om hur de kategoriseras: både tidsperiod och ämne spelar in, och därtill sorteras de i hyllorna efter storlek med löpnummer, vilket de har gemensamt med BC där jag är. Fiffigt system. Vi har i och för sig samma på V-Dala, men det är mycket mer omfattande och genomtänkt här.

Efter historia om och rundtur i samlingarna träffade jag Susanna som jobbar med STCV – Short Title Catalogus Vlaanderen. Det här är ett mycket fascinerande system som används för att skapa nationalbibliografier. Nederländerna och Storbritannien har tydligen redat klarat av detta, så naturligtvis blev jag fundersam på hur det gick för hemlandet. Det visade sig att vi inte är helt à jour. Men KB, ni behöver inte vara oroliga, jag vet allt om att katalogisera äldre tryck nu.

Kort titel-systemet visade sig vara oerhört fascinerande eftersom det innebär att äldre tryck registreras med en förkortad titel (en titel kan ju sträcka sig över en hel sida i äldre tryck) fast utifrån ett utarbetat system: titelns första tre-fem ord ska alltid finnas kvar, och sedan är det viktigt att sådant som datum, namn och dyl. finns kvar om det är ett sådant dokument där detta är relevant (t.ex. lagtexter och förkunnanden). Dessutom ska titeln vara begriplig utan de borttagna orden och grammatiskt korrekt. Det innebär att det alltså inte går att huvudlöst rensa eller förkorta konjunktioner och prepositioner utan ett visst mått av tankearbete krävs, i synnerhet om det är det latinska språket som använts (vilket är fallet i många äldre publikationer).

Mina kunskaper i tryckteknik, bokhistoria och identifikation av äldre skrifter har förbättrats avsevärt och jag ser plötsligt en massa möjligheter och idéer att ta med hem till Uppis. Samtidigt förmodar jag att mycket redan sker hemma, bara att jag inte känner till det. Men ta nationsbibliotekens i många fall unika material – här ska identifieras! Och jag förstår i allt större utsträckning vad Probok ska vara bra för.

Om Antwerpen i övrigt vill jag meddela att schampo och balsam är inlåst på Delhaize vid stationen (!) och att en måste tillkalla personal för att öppna och plocka ut varor och sedan lämna dem till kassan så att en får säga till om dem vid utcheckning. Av alla stöldbegärliga saker… jag säger då det! Å andra sidan tyckte ju islänningrna att jag var knäpp som tyckte att saffran skulle säljas i kassan.

Jag har också provat på stadens kollektivtrafik. Äventyret började med att jag väntade på spårvagn 10 i närheten av Kerkstraat. Den kom aldrig. Jag frågade en annan passagerare i väntan om det månne gick att se på webbsidan om vissa linjer var inställda (minst två tåg borde alltså ha passerat perrongen, och därtill lika många från andra hållet) men fick en oförstående blick till svar och sedan förklaringen: ”Nä, ibland kommer de bara inte. Något kan ha hänt. Eller inte. Ingen vet. Det bara är så ibland.”

Svenskfinlands nationella biblioteksdag, del I

Lämna ett svar

Onsdagen den 17 september var jag i Åbo på Svenskfinlands nationella biblioteksdag. Dagen låg i anslutning till FSBF:s årsmöte (som vidtog i dag) där jag tyvärr inte kunde närvara eftersom jag skulle på en annan konferens i Uppis. Temat för dagen var Det Nya Biblioteket – slänga ut böckerna eller hålla dem kvar? och bestod av sex presentationer och en paneldiskussion.

Jag såg mest fram emot att höra Jessica Parland-von Essen prata om Minne och kulturarv – Biblioteken som förmedlare och bevarare i framtiden. Hon själv har bloggat om biblioteksdagen här. Något oväntat blev jag också eld och lågor över Peter Alsbjers presentation som innehöll väldigt många intressanta tankar om biblioteken i framtiden. Sida nummer 28 i Slideshare-presentationen (se hans blogg) innehöll för övrigt Skot-Hansens, Hvenegaard Rasmussens och Jochumssens biblioteksmodell. Det var roligt att se den i verkligheten efter att ha läst om den som en teori bland många i en kurs förra hösten.

Parland-von Essen är för närvarande chef för Brages pressarkiv (som det varit lite skriverier om på senaste tiden) men ska strax sluta där för att i stället jobba med digital humaniora. Hon har tillsammans med Kenneth Nyberg drivit bloggen Historia i en digital värld som nu resulterat i en publikation som ger en bra beskrivning av vad digital humaniora egentligen är. (Den digitala humanioran har inte ännu slagit igenom på bred front i Norden, men jag nu vet jag att det finns starka krafter i både Sverige och Finland som driver på utvecklingen så månne finns det hopp än.) Publikationen finns tillgänglig på bloggen.

Hon berättade om arbetet med databasen Finna, om hur digitaliseringen gick till och om hur den digitala litteraciteten var ett angeläget ämne – förutom en äldre generation som står utanför den digitala världen så har även ungdomarna som är digital natives stora kunskapsluckor vad gäller IKT.

75% av 16-24 åringarna använder internet dagligen och finska Wikipedia har 74 000 nedladdningar i timmen. Både läsning och textproduktion är omfattande. Parland-von Essen pratade om hur kritiskt användande av Wikipedia hör till modern informationskompetens, men att det finns ett problem med att svenska Wikipedia görs i Sverige, eftersom den finlandssvenska informationen är bristfällig. En kunde tänka sig hur Wikipedia kunde användas både för att utveckla digital litteracitet och för att komplettera de finlandssvenska informationsluckorna. Kanske som en del av Inkludera flera?

Frågan om biblioteket som bevarare var både en diskussion om bibliotekariens och bibliotekets roll. Ett exempel hon tog upp var att ”Finland har fruktansvärt mycket hembygdsmuséer” och att biblioteket skulle kunna fylla denna roll i den urbana miljön. Ett begrepp som var nytt för mig var också den inbäddade bibliotekarien – jag är inte helt såld på konceptet, men får läsa in mig mer innan jag uttalar mig vidare. Biblioteken som förvaltare av kulturarv, men också utbildning och information ledde tanken till bibliotekens roll som fjärde statsmakt: tillgängliggörande av information bidrar till många perspektiv och ett utökat kritiskt tänkande och är verkligen behövligt i en tid då medier blir allt mer likriktade (kanske för att de har svårt att anpassa sig till en digital närvaro?)

Parland-von Essen nämnde också helt kort att hon varit på öppen data-dagar i Finland nyligen (”Statsministern var där, så känslan av öppenhet var inte så där jätteövertygande”) och att det är viktigt att vi i både kulturarvs- och andra sammanhang jobbar med öppen länkad data – om vi inte börjar länka datamassan får vi ingen ordning på den. Hon förde här fram hur indexering, ämnesord och kontrollerade vokabulärer fyller en roll i fler sektorer. Bibliotekariens framtid som informationsspecialist kommer att bli väldigt spännande.

Nu hade jag skrivit en lång bit om Peter Alsbjers presentation, men eftersom datorn hängde sig och alltsammans försvann så tänker jag i stället avsluta här och återkomma till honom vid annat tillfälle. Bjuder i stället på denna godbit:

”Make it so” i Glaspalatset – framtiden är här!

Lämna ett svar

I juni åkte jag på studiebesök i jobbet med servicechefen Sami. Det var en fantastisk dag som började med besök på Helsingfors stadsbiblioteks makerspace Kaupunkiverstas (Stadsverkstaden) (tyvärr, och märkligt nog, ingen svensk sida) och sedan fortsatte på Bibliotek 10 i posthuset och huvudbiblioteket i Böle. Denna text kommer huvudsakligen att behandla stadsverkstaden.

Makerspacet öppnade i oktober 2013: dessförinnan hade lokalerna varit en mötesplats med många datorer, men då folk i större utsträckning har egna datorer nu så hade mötesplatsen minskat i popularitet och det fanns anledning och möjlighet att prova något nytt. Projektansvarig för makerspacet är Lotta Muurinen, som guidade oss genom lokalen. I verkstaden jobbar en bibliotekarie och övrig personal är mediaarbetare och IT-kunniga. Muurinen underströk att det viktiga hos personalen var attityden att vilja lära sig saker och få saker att fungera. När de beställde den första 3D-skrivaren byggde personalen ihop den tillsammans för att lära sig hur den fungerar, och på samma vis hade personalen lärt sig att använda de andra verktygen de har – genom att prova själva.

3D-skrivare

De fick hjälp att bygga upp makerspacet av folket på Aalto Fablab som ligger här på konstindustriella högskolan vid Arabiastranden. Typiskt för de makerspace jag tidigare stött på är att de är privata initiativ: i Aalto Fablab verksamma studenter/lärare på Aalto-universitet, på det första jag såg, fablabbet på Västmannaöarna, Island år 2010, var det förvisso allmänt finansierat, men bakom projektet låg en driven person. Vid den tiden förstod jag knappt var det var jag såg, min syster och hennes vän Smári visade upp detta och jag nickade och hummade och låtsades att jag förstod varför det här var en jättebra grej.

Det hela påminde mycket om en slöjdsal i skolan, så jag var kanske inte så imponerad – men å andra sidan är ju det jätteimponerande! Tänk på allt kreativt en kunde göra i skolan som en inte har möjlighet till nu eftersom maskiner och material inte är något som en har hemma – så lysande då med platser som tillhandahåller detta som hobbyverksamhet för en mindre summa. Och så strålande därtill att den allmänna instansen folkbiblioteket kan ta vid där skolan slutar! Hej det livslånga lärandet! Ibland får jag känslan att samhället faktiskt är på väg åt helt rätt håll.

Kontorslandskap

Vid entrén en trappa upp fanns ett kontorslandskap med skrivbordsplatser avskärmade bakom lösa väggar som både var drop-in och gick att boka med bibliotekskortet. Det fanns också en ljudisolerad telefonkiosk där en kunde stänga in sig och tala i sin mobiltelefon ostört och bredvid denna fanns skåp att låna under dagen – varje skåp var invändigt försett med eluttag så att en skulle kunna ladda exempelvis datorn under lunchpausen (se bilden ovan). Förutom skrivbordsplatserna fanns fotöljerna ovan: sittplatser försedda med skrivbord, eluttag och avskärmning från omvärldens brus.

Inne i själva makerspacet fanns en mängd verktyg: 3D-skrivare, 3D-skanner (vars inskanning sedan kunde användas i 3D-printern!), vinylutskärare, tryckmaterial, VHS-till-DVD-konverterare och dylik apparatur, multimediadatorer, datorrådgivning för seniorer (bemannad vissa tider i veckan, dock ej under sommaren – hela verkstaden var stängd under juli), symaskiner, mötesutrustning…

Makerspacet erbjuder inte bara möjlighet att göra saker utan också rådgivning och vägledning för att göra sakerna. Naturligtvis är det svårt att klippa ihop en film eller skriva ut en 3D-figur om en aldrig har gjort det förut och därför är det möjligt att fråga personalen på makerspacet hur det går till. Det som slog mig när jag stod där var att jag just läst om hur arbetsansökningar i videoformat var det nya svarta i DIK:s magasin Ping – så passligt att du kan få tillgång till både programvara och expertis på stadens bibliotek, snacka om mervärde för dina skattepengar, etc. Det är ett utmärkt sätt att demokratisera tekniken och ge alla förutsättningar att prova på nya saker.

VHS till DVD

När jag var där så fick jag prova på att göra en vinylutskrift, som sedan trycktes på en tygkasse som kunde köpas där (antagligen får en ta med sig eget material att trycka på också). Produktionen var till självkostnadspris – för vinylrullen betalade en per använd centimeter till inköpspris, och samma gällde tygkassen (jag fick dock min, hehe). Det var på detta vis den gula linuxpingvinkassen kom i min ägo. Det gick till så här:

Vi googlade fram en bild på pingvinen.
Bilden behandlades med tröskelvärdesfunktionen (som den i alla fall heter i Gimp, men de använde annan program vara där).
Den behandlade bilden öppnades i program som hörde till vinylutskrivaren och placerades på ett rutmönster som motsvarade utskriftsytan. Således enkelt att ta mått men också att fylla ut en rullängd med mindre tryck om en vill, för att få mer värde per krona.
Skriver ut genom att trycka på ”skriv ut”, bevittna utskriften. Som att se en vanlig utskrift, förutom att det är tunna skärlinjer som görs i stället för bläckutskrift.
På utskriften fick en sedan pilla bort de delar som inte skulle vara med i trycket. Det var väldigt enkelt eftersom de utskurna linjerna visade tydligt vilka delar som inte hörde till motivet.
Det rensade motivet placerades rätt på tygkassen, detta lades sedan i ett slags stationärt strykjärn som en bara tryckte ner en stund (det framgick tydligt hur länge en behövde pressa).
Kassen klar – snyggt tryck, går att tvätta i 60 grader.

Vinylutskrift

Även om multimediamjukvaran och -hårdvaran mestadels var Mac och Windows så fanns ett försonande drag som fick mig att förbise detta – de erbjuder möjlighet för kunderna att ta med sig sin dator och få Ubuntu installerat på den. Som vi vet så kan Ubuntu, på grund av sin storlek, vara synnerligen lämpligt att byta till om en har en gammal laggande Windowsdator (eller överhuvudtaget förresten, eftersom det både användarmässigt och ideologiskt är ett uppenbart bättre operativsystem). Konceptet är dock att bibliotekets personal går igenom installationen tillsammans med kunden, som då får lära sig hur det går till. Det är alltså inte fråga om att lämna in datorn på service, utan ett gott pedagogiskt grepp som hjälper till att överbygga Linux-rädslan som finns hos många. Jag är mycket sugen på att dra liknande projekt i Uppis – vore det inte himla lajbans med en återkommande Ubuntu-verkstad på något av stadsbiblioteken?

En annan viktig aspekt de tar vara på är att låta besökarnas delaktighet skapa nytt innehåll: workshops i olika saker är mestadels initiativ från kunder (även om biblioteket organiserar), de mottar mycket återkoppling på Stadsverkstadens facebooksida och försöker även publicera bilder på sådant som producerats på makerspacet då och då, cykelverkstad och trashlabs (att reparera eller skapa nya saker av gamla saker) leds av urbana aktivister i bibliotekets lokaler. Att använda både personalens och kundernas färdigheter för att skapa verksamheten är ett viktigt mål enligt Muurinen.

Projektet är inte enbart finansierat av biblioteksbudgeten utan har tilldelats 20 000 € från Helsingfors stads innovationsfond (uppenbarligen var det inte tillräckligt innovativt för att översättas till svenska, men det är alltså Lasipalatsin Mediakeskus Oy det gäller). Som det ser ut nu kommer verksamheten att fortsätta, även om det är oklart hur finansieringen kommer att se ut i framtiden (fondmedel måste sökas om vartannat år), och om det nya centrumbiblioteket byggs vid stationen kommer verkstaden och bibliotek 10 att flyttas till de lokalerna.

Makerrörelsen är genom Skaparbibblan på gång i de svenska biblioteken också och jag hoppas kunna åka på Hacka bibblan-konferensen i september för att utbyta idéer, lyssna på andra och se till att framtiden kommer även till Sverige! Finland är som bekant en timme före oss, så med lite tålamod kommer nog Picards käcka ”Make it so!” även till våra bibliotekslokaler.

Finländska e-boksmodellen – genomtänkt men inte fulländad

2 svar

För att fortsätta på e-bokstemat som jag skrev om häromdagen så ska jag nu avlägga en kort rapport om e-bokssituationen på Helsingfors stadsbibliotek. Jag var igår på studiebesök på Östra centrums bibliotek och fick träffa Marja Hjelt, som är ansvarig för e-böckerna inom huvudstadsregionens bibliotekssamarbete. Hjelt har sedan 2012 jobbat med e-boksprojektet, och just nu pågår arbetet med att ansluta andra bibliotek i landet till den e-bibba (ergo: e-bibliotek) som utvecklats mellan Helsingfors stadsbibliotek, Aaltouniversitetet, distributör och förläggare (precis som det står skrivet i budgeten för 2014, som jag skrev om i förra inlägget).

I januari i år gick systemet över från utvecklingsstadiet Ebib till dagens system Ellibs. Framför allt finns böcker på finska och engelska, men också några på svenska. Notervärt är att Ellibs tillhandahåller finlandssvenska titlar, inte rikssvenska, i nuläget och att det svenska e-boksutbudet därmed blir lite skralt i förhållande till de facto-utgivningen. Nu antecknade jag inte statistiksiffrorna så noga (jag var mitt uppe i att vara fascinerad över all statistik, så där som en kan bli), men uppskattningsvis består samlingen av ca 4000 titlar och ca 7000 licenser. Det innebär att vissa titlar har flera licenser, vilket är att likställa med de fysiska bibliotekens antal exemplar av en titel. En licens kostar 15-20 €/år och varje titel (samt antalet licenser för denna) omförhandlas varje år. Därmed kan en populär bok ha 20 licenser första året, medan det kanske räcker med fem licenser året därpå. Det är ett rätt flexibelt system som gör det enkelt att beräkna kostnader.

Här går det att läsa mer om generella villkor för e-boksutlån. Användarvillkoren och -interfacet är utvecklade dels med hjälp av kundfeedback, dels återkoppling från andra parter i samarbetet, och dels med hjälp av Aaltouniversitetet som utfört kontinuerliga använderstudier för att optimera interfacet.

Flera böcker går att läsa på skärmen direkt som html-filer, ett koncept Helsingfors stadsbibliotek var tidigt ute med. Det kräver tydligen inte konstant tillgång till internet, utan några kapitel laddas ned åt gången och uppdateras sedan automatiskt när en är uppkopplad. Fördelen är att en hel fil inte behöver laddas ner till en särskild läsare och lagras där. Nackdelen är förstås att en inte har tillgång till hela boken samtidigt.

Ett annat sätt att läsa på platta eller telefon är att använda Bluefire Reader – programvaran är vald på grund av att e-boksprojektet på biblioteket upplevde den som lättanvänd och den var också kompatibel med Adobes DRM. Som Wikipedialänken avslöjer finns Bluefire allså för iOS och Android. Hjelt nämnde att många finländare använder Nokia (med OS:et Windows) och att detta var ett problem de funderat på, däremot hade de inte studerat användaravtalet i detalj innan de rekommenderade sina kunder att ladda ned programvaran (”funktionalitet går före integritet”) och open source-lösningar fanns inte ens på kartan, som jag förstod det. Det är helt enkelt svårt att tänka sig en lösning utan Adobe DRM.

För Windows- och Mac-datorer rekommenderas programmet Adobe Digital Reader. För Linux finns säkert något program, men inget som Helsingfors stadsbibliotek vill rekommendera, uppenbarligen. OS-normen befästs ytterligare – synd, när de i många andra fall är så bra på att lyfta fram annan än proprietär programvara! (Senast i dag hämtade jag fram en reservation på cd-romen Ubuntu 14.04.)

Den uppenbara svagheten är förstås det vanliga problemet, att marknadens oro och ängslan sätter käppar i hjulet för det uppenbart lysande med det digitala formatet: att informationen kan vara tillgänglig för alla samtidigt. Hjelt påpekar att även biblioteken har ett intresse av att det skrivs böcker i Finland och att denna marknad behöver stimuleras. Alltså är det viktigt att marknaden tillåter författare att försörja sig på sitt skrivande; bibliotekens bidrag till detta är att även i e-boksform ha ett begränsat antal exemplar till utlån för att på så vis stimulera marknaden.

Men hur kan vi lösa detta mondäna tjäna-pengar-problem och samtidigt bejaka alla de goda saker som e-medier för med sig? Och är det för övrigt inte så att så länge någon vill läsa, så finns det någon som vill skriva? (När den här branschen författare eller förläggare?) Jag är inte väldigt insatt i potentiella lösningar för detta, eftersom jag är mer intresserad av programvaruaspekten av e-böcker och e-medier, men allt hänger ihop så det är något jag behöver fundera ytterligare på. Det måste finnas en lösning där kunskapens kapital är det som värderas högst.

Dyrare e-böcker – vem ska ta ansvar för det här nu då?

Lämna ett svar

Fick just re-kvittrat det asdeppiga beskedet att folkbiblioteken i Herrljunga och Eksjö inte längre kommer att tillhandahålla nya e-böcker eftersom e-boksleverantören Elibs nya avtal är sådant att nya titlar kan kosta upp till 75 kr per lån, medan äldre titlar är något billigare (från ett par kronor och upp till 75 kr, dårå).

Att e-böcker och fysiska böcker behandlas olika är naturligtvis en följd av att tillgängligheten till de nya e-böckerna blir större än tillgängligheten för de kanske tre fysiska exemplar som köps in där någon form av kösystem måste tillämpas. Förlagen anar ett möjligt inkomstbortfall och väljer därför att lägga embargo på e-böckerna. Tydligen tappar också e-böckerna ganska snabbt i värde eftersom de, när de inte längre är nyhetens behag, kan kosta enbart ett par kronor.

Det finns lite olika modeller för att hantera detta. Till exempel kan avtalen gälla att bara ett visst antal personer får ha e-boken samtidigt (absurt på så vis att det härmar den fysiska bokens begränsningar när den digitala formen just tillåtit motsatsen), nya e-bokstitlar kan göras tillgängliga för biblioteken först efter en viss karantänstid, eller så kan de helt enkelt begränsa marknaden genom att sätta ohemula priser.

Tidigare i våras fanns möjlighet att besvara EU-kommissionens upphovsrättssamråd, och många biblioteksorganisationer besvarade samrådet och delgav sina synpunkter på hur upphovsrätten skulle kunna utvecklas. Här en kort repetition av min sammanfattning rörande synen på e-böcker:

Svensk biblioteksförening anser att e-böcker borde vara tillgängliga för bibliotek och bokhandel samtidigt och att alla e-böcker som publiceras också ska vara tillgängliga för biblioteken; i dag blir e-böcker ibland tillgängliga för bibliotek senare än i handeln och en del titlar görs bara tillgängliga i handeln. EBLIDA hänvisar i sitt svar till en undersökning från tyska och österrikiska marknaden om att mellan 50-75 % av det totala e-boksutbudet är tillgängligt för bibliotek jämfört med konsumenter och menar att det är oacceptabelt att förlagen får denna makt över bibliotekens inköpspolicyer. Biblioteksorganisationerna är ense om att situationen måste förändras för att biblioteken ska kunna fortsätta förmedla information till alla på samma villkor.

När jag sökte efter statistik för e-böcker i Sverige fann jag Svensk biblioteksförenings nätverk för e-böcker som är till för medlemmar i föreningen som är intresserade av e-boksfrågan. De skriver:

Rådande situation har potential att i grunden förändra tillgången till information och kunskap i samhället, till det bättre eller till det sämre. Nätverkets grundläggande utgångspunkt är att e-boksfrågan är en demokratifråga. Nätverket vill bidra till att skapa opinion och dialog kring möjliga e-bokslösningar som också fortsättningsvis möjliggör bibliotekens demokratistödjande funktion i samhället.

Medel för att uppnå dessa mål för den svenska demokratin där invånarnas bristande läsförståelse tycks vara ett problem samhället ”tar på allvar” är att arrangera nätverksträffar, diskussionsseminarier med olika aktörer i e-boksfrågan för att skapa förståelse för varandras perspektiv, omvärldsbevakning och opinionsbildning genom debattartiklar och konferensdeltagande. Allt det här är naturligtvis väldigt bra – men om det nu är så att det nya e-boksavtalet med Elib går rakt emot de önskemål som uttrycks av biblioteksintresseföreningarna i EU-kommissionens samråd, är det verkligen tillräckligt?

Jag läste nyligen i Helsingfors stads budget för 2014 (s. 271) om satsningar på e-medier:

Den största förändringen under budgetåret gäller upphandling av e-medier. Stadsbiblioteket, som är centralbibliotek för de allmänna biblioteken, leder med stöd från undervisnings- och kulturministeriet arbetet på att bilda ett konsortium bl.a. för uppgiften att upphandla e-medier för de allmänna biblioteken. Det är meningen att konsortiet ska inleda sin verksamhet och börja sköta den nämnda uppgiften år 2014.

Helsingfors stadsbibliotek har alltså fått i uppdrag av staden att bilda ett konsortium för landets samtliga allmänna bibliotek (motsvarande folkbibliotek). I så fall är det ett konkret och intressant sätt att försöka ta ett helhetsgrepp om e-mediesituationen. Som jämförelse slog det mig nu att jag skulle titta på Stockholms stads budget för 2014 (s. 117), och hittade som mest konkret följande mening:

I det digitala informationssamhället handlar tillgänglighet inte bara om de fysiska öppettiderna utan även om användarbarhet och tillgänglighet på nätet. Det digitala biblioteket har samma kärnvärden som det fysiska, nämligen tillgång, urval och systematisering. Stadsbibliotekets arbete med att utveckla e-biblioteket ska fortsätta.

Det är förstås en god tanke, men hur kan vi konkret arbeta med den här idén i Bibliotekssverige? Kan vi bilda ett folkbibliotekskonsortium som å alla folkbiblioteks vägnar kan förhandla om bättre villkor för utlån av e-böcker? Mikael Petrén skriver i Digitala bibliotekets blogg (tillhörande Stockholms stadsbibliotek) den 11 april i år att:

Den här inställningen har våra politiker, framförallt Madeleine Sjöstedt, stöttat på ett framsynt sätt. Stockholms stadsbibliotek fick tidigt medel för att utveckla det digitala biblioteket, och när satsningen blivit lyckad, det vill säga vi har lånat ut många e-böcker, fick vi en ökning av medlen för att inte tvingas strypa e-bokslånen som man gjort i många kommuner. Just nu kan stockholmarna låna fem e-böcker i veckan, något som de flesta är nöjda med.

Frågan är förstås vad de kommuner som saknar både pengar och en Madeleine Sjöstedt ska göra när priserna trissas upp. Är det rimligt med en betalmodell som plötsligt kan övertrassera budget med enorma summor? Östgötabiblioteken tyckte inte det, och sade därför upp avtalet med Elib i oktober 2013. Stockholmsbiblioteken tycker egentligen inte heller det, vilket framgår av den strategiska planen för bibliotek i Stockholms stad 2011-2015, där de skriver:

[B]iblioteken [är] beroende av relationen till bok- och förlagsbranschen när det gäller de affärsmodeller som styr tillgången till e-medier. Med nuvarande lösning får bibliotekens användare inte tillgång till all utgiven e-media och bibliotekens mediebudget håller inte för en alltför expansiv ökningstakt för utlån av e-medier. För en fortsatt fri tillgång till innehåll, oavsett medieform, är det avgörande att de olika parter som har ansvar inom kunskaps- och bokbranschen aktivt verkar för att hitta nya lösningar.

Herrljungas och Eksjös nya avtal med Elib verkar inte leva upp till dessa krav. Eftersom dessa folkbibliotek enligt SR var först med det nya avtalet med Elib så ska det bli spännande att se hur Stockholms stad förhåller sig till det – men framför allt vore det intressant att se om Svensk biblioteksförenings nätverk för e-böcker kan samordna landets folkbibliotek så att vi får se en ansvarsfull utveckling av e-boksmarknaden. Konsortietanken från Helsingfors är inte alls dum.

Besök på Tölö bibliotek

Lämna ett svar

Häromsistens besökte jag Tölö bibliotek. Det är alltid en njutning att se nya bibliotek och när jag såg att en eftersökt titel fanns inne hos dem så begav jag mig dit för att låna den i stället för att låta den gå med reservationsleveranserna till Nordsjö.

Biblioteket kom jag till längs Topeliusgatan, så parken dolde vyn av biblioteksbyggnaden där jag kom spatserande från åttaspårans hållplats Tölö torg. Plötsligt var där en låg och bred trappa, och vid trappans krön bibliotekets entré. Tjusigt! Tölö bibliotek ska snart stängas ned (tror det var 28/7) för renovering, så det var en viss tjusning med att se det så här just i sitt ”sämsta skick”.

Tölö entré

Just utanför entrén drog biblioteket nytta av det goda vädret för att tillgängliggöra utförsäljingen av avskrivna böcker och magasin. Dörren in till biblioteket stod på vid gavel och jag skuttade in i hallen där lånedisk, planritning, och bestseller-hylla var det första som fanns inom synhåll. Efter att ha konsulterat kartorna skuttade jag upp för de fyra trapporna för att föreviga vyn av trapphuset – som dessutom möjliggjorde ett luftigt ljusinsläpp från ovan. Bilden följer nedan i inlägget.

Tölö utförsäljning

Några intressanta betraktelser rörande beståndet är att all svensk litteratur stod för sig i det svenska galleriet. På Nordsjö bibliotek står ju skönlitteraturen samlad, men i anslutning till de finska skönlitterära hyllorna; facklitteraturen står helt uppblandad språkmässigt (eller ja, åtminstone gällande finska, svenska och engelska). Jag vet inte om detta är bra eller dåligt, det vore ju intressant att fråga användare och personal om vad de tycker om upplägget. För övrigt glömde jag kolla om detsamma gällde engelsk facklitteratur, eller om den stod bland den finska. Om fråga gäckar mig ännu om en vecka så får jag väl göra ett återbesök.

Tölö trappa

En till sak jag noterade är att Tölö bibliotek hade fler dagstidningar på svenska. I Nordsjö har vi bara HBL, men här såg jag både Borgåbladet och Vasabladet. Förmodligen fanns åtminstone även Åbo underrättelser, men jag kollade inte så noga – tanken slog mig först senare att det hade varit intressant att ha de exakta siffrorna. Möjligen har detta en förklaring i att Tölö har fler svensktalande invånare, men jag har förgäves sökt statistik för detta i 40 minuter (!) och måste sova nu, så jag lämnar frågan obesvarad tills vidare.

Vädret i Helsingfors

Lämna ett svar

Nu är jag sjuk och har således äntligen lite tid att uppdatera om min tid i Helsingfors, den som i dag sträcker sig till två hela veckor. Det har regnat, varit mulet, snöat, haglat, men vid några ynka stunder har solen tittat fram. Midsommarkylan var i celsius ungefär samma som julaftonvärmen – något som enligt många dagstidningar var bra för den finska folkhälsan.

Jag har följande nya ord i min vokabulär: juttu, nolot, tuparit, kiva, morkis, krabbis och fiilis. För att inte göra mamma besviken ska jag också meddela att jag lärt mig följande mening dugligt: Minä on töissä Vuosaaren kirjastossa.

Där tycks töissä vara inessiv pluralis av työ, vilket naturligtvis känns helt obegripligt eftersom det är en slags lokalkasus. Är det tidslokalitet som åsyftas? Kirjastossa är förstås också inessiv, men det är ju enklare att föreställa sig befintlighet i ett bibliotek. Alldeles för lätt att föreställa sig, till och med.

Ursäkta också min möjligtvis bristfälliga finska, som kanske till och med i sin en-menings-form är misslyckad. Språket är ett blygsamt work in progress.

Väder och grammatik… om det inte vore för alla fiilisord skulle en kunna tro att jag hade en tråkig resa. Näppeligen!

Bibliotekariernas svar på upphovsrättskonsultationen

1 svar

Denna text redogör kort för några biblioteksorganisationers svar på Europeiska kommissionens (EU-kommissionen) upphovsrättskonsultation (eg. samråd på EU-svenska) och hur dessa svar reflekterar bibliotekens förhållande till informationssamhället både nationellt och internationellt. Upphovsrätt är en bland många frågor som aktualiseras av den raska takt informationssamhället utvecklas i och trots att ämnet kan verka snävt så visar materialet för undersökningen att upphovsrättsdiskussionen relaterar till många andra aspekter av bibliotekets roll i informationssamhället. Intressanta, men uteslutna, aspekter av ämnet är den komparativa diskussionen om amerikanskt bibliotekspolitisk samt diskussionen om bibliografisk kontroll. Texten var ett examinerande PM inom en kurs på ABM-utbildningen i Uppsala vt 2014.

Bakgrund

”Librarians share many values with creators and publishers of copyrighted works, but their interests and values sometimes conflict.” Så inleder Laura N. Gasaway sin artikel om bibliotekariernas förhållande till upphovsrätt¹. Redan 2000 var alltså frågan i luften och Gasaway konstaterar att samhället anser bibliotek vara viktiga i ett demokratiskt samhälle; samtidigt är samhället kapitalistiskt. Konflikten mellan informationsspridning för samhällets bästa och marknadens behov av egendom eskaleras i och med informationssamhällets utveckling. Upphovsmännens kärnvärden (framför allt kompensation, kontroll och erkännande för sina verk)samexisterar med de sociala värdena om vikten av en utbildad befolkning och stöttande av entreprenörskap. Syftet med en upphovsrätt är att hitta en balans mellan dessa intressen; en balans som ger både upphovsmän och användare rimliga rättigheter.

Den internationella upphovsrättens moderna ursprung finns i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (Bernkonventionen) från 1886². På grund av att litterära verk började översättas och blev en del av en internationell marknad såg upphovsmän ett behov av ett internationellt regelverk. Olika värderingar ligger till grund för den internationella upphovsrätten; i den franska och europeiska värderingen utgår från upphovsmannens moraliska rätt, medan den anglosaxiska traditionen utgår från marknadsnormer – Eva Hemmungs Wirtén jämför detta begreppen droit d’auteur och copyright som i sin essens understryker dessa två rättstraditioner. Det är framför allt den fransk-europeiska traditionen som är grund för Bernkonventionen³. När USA gick med i Bernkonventionen 1988 upplevde den amerikanska bibliotekariekåren det som någonting dåligt⁴.

Som Hemmungs Wirtén påpekar så var kopiatorn precis lika alarmerande i sin ankomst som
internet är nu.⁵Denna farhåga lugnade sig med tiden och kopior som bibliotek gjorde sågs på som en överträdelse av mindre betydelse. Samma debatt har blommat upp igen när det blivit enkelt att framställa digitala kopior med ökad kvalitet och kvantitet och i stället omtalas kopieringen med begreppen stöld och piratkopiering vilket Gasaway menar begränsar en debatt om vad som är fair use⁶ ⁷.

William F. Birdsall menar att den tekniska utvecklingen är tätt sammankopplad med politik och hen skriver att nationalstaten ”på grunn av globaliseringen blir […] karakterisert som en overflødig levning fra industrisamfunnets tid”⁸ vilket blir väldigt intressant i sammanhanget eftersom en kunskapsbaserad ekonomi förvisso har skapat ett annorlunda, mer internationellt samhälle, men å andra sidan är kunskapsflödet mellan staterna begränsat medelst lagstiftning. Hen nämner att de stora aktörerna som utvecklar informationsinfrastrukturen är företag, men om informationsteknologin skapas för att tjäna ett ekonomiskt intresse, vilken roll har då de allmänna folkbiblioteken inom informationsförsörjningen och kan de ekonomiska intressena missgynna grupper inom samhället? Birdsall menar att informationspolitiken bör verka för rätt till läs- och skrivkunnighet, rätt till personskydd, rätt att kommunicera och rätt till allmän, lika och rimlig tillgång till telekommunikationsnätverken och att folkbiblioteken spelar en viktig roll i detta⁹.

En förutsättning för allmänhet och marknad att samverka tycks alltså vara en politik som tar hänsyn till samtliga parter. EU:s första direktiv rörande harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter trädde i kraft 1 juli 1995 och då förlängdes Bernkonventionens skyddstid efter upphovsmannens död från 50 till 70 år¹⁰. Direktivet blev obsolet 16 januari 2007 då ett nytt direktiv rörande upphovsrätt trädde i kraft¹¹. Som tidigare påpekat omöjliggör teknikens utveckling en definitiv lösning och mellan 5 december 2013 och 5 mars 2014 bjöd EU-kommissionen in intressenter (däribland konsumenter, användare, upphovsmän, förläggare, medlemsstater och distributörer¹²) att besvara en upphovsrättskonsultation med syfte att få in synpunkter på hur EU:s upphovsrättslagstiftning skulle kunna reformeras.

Bibliotekarier torde gå att kategorisera som både användare, konsumenter och distributörer av upphovsrättsskyddat material och yrkesgruppen har ofta uttalat sig i frågor om tillgången till det offentliga rummet och protesterat mot expansionen av upphovsrätten¹³.

Ett flertal biblioteksorganisationer har besvarat konsultationen och i samband med att svarstiden löpte ut så publicerade flera av dem sina svar på sina webbsidor¹⁴. Jag har tittat närmre på de svar som organisationerna IFLA (International Federation of Library Associations), EBLIDA (European Bureau of Library Information and Documentation Associations), LIBER (Association of European Research Libraries) och Svensk biblioteksförening lämnat in. IFLA representerar det internationella perspektivet, EBLIDA och LIBER svarar för det europeiska perspektivet och Svensk biblioteksförening för det nationella perspektivet.

Biblioteksorganisationernas svar

Grundläggande rättigheter kontra exklusiva rättigheter

Svensk biblioteksförening skriver att ”upphovsrätt existerar för att skapa balans mellan upphovsmännens och användarnas rättigheter. Den här balansen har rubbats under de senaste åren på ett sätt som enbart gynnat upphovsmännen. Syftet med en upphovsrättsreform […] är att återskapa en balans där innovation, forskning såväl som laglig tillgänglighet till digitalt innehåll uppmuntras.” [min övers.]¹⁵ Samtliga organisationer instämmer i denna analys och EBLIDA menar att bakom upphovsrättsfrågan ligger frågorna om demokrati, informationstillgänglighet och ”fulländandet av det sanna kunskapssamhället”¹⁶. EBLIDA representerar både national-, högskole-, folk- och skolbibliotek samt biblioteksföreningar och de framför att upphovsrättens utveckling är viktig för att de digitala möjligheterna ska kunna utvecklas så att biblioteken kan fullfölja sitt offentliga uppdrag.

EBLIDA skriver att ”om EU önskar vara närmre sina medborgare, måste regler vara enkla att förstå”¹⁷ och för fram att den ökade rörligheten för medborgarna och antalet utländska studerande som flyttar mellan medlemsländerna borde uppmuntra till informationsutbyte men att detta i praktiken hindras av den icke-harmoniserade upphovsrättslagstiftningen.

Flexibel lagstiftning med obligatoriska undantag och inskränkningar

Organisationerna är överens om att alla undantag ska vara giltiga i samtliga medlemsstater samt att kontrakt och avtal mellan förlag och användare ska inte kunna trumfa dessa. De trycker på att behovet av förändring av upphovsrätten är brådskande och anser att lagstiftningen inte hänger med den digitala utvecklingen. Ett exempel Svensk biblioteksförening tar upp som de anser försvårar samarbetet för de europeiska biblioteken är att icke-kommersiellt definieras olika från land till land. LIBER menar vidare att varande lagstiftning kan påverka den europeiska forskningens utveckling på ett negativt sätt¹⁸.

IFLA hänvisar till en studie av tillämpningen av tidigare lagstiftning som konstaterar att de frivilliga undantagen leder till varierande rättigheter i olika medlemsstater vilket försvårar gemensamma projekt (till exempel Europeana, vars syfte är att tillgängliggöra europeiskt kulturarv för allmänheten) eftersom medlemstaterna inte deltar på lika villkor¹⁹.

IFLA menar det att i förhållande både till en allt mer globaliserad värld och till EU:s inre marknad är det viktigt att de undantag som finns i lagen ska vara obligatoriska för alla medlemsstater. IFLA trycker också på att de rättigheter som finns för upphovsmän måste definieras så att de inte istället skapar betungande arbete och ansvar för de institutioner som tillhandahåller information²⁰. De jämför med prövningen av lagligheten av Google Books massdigitaliseringsprojekt av universitetsbibliotekssamlingar i USA: det bedömdes vara fair
use, men tveksamheten till vad som är lagligt och inte i Europa bidrar till en digital klyfta vilket skadar det internationella forskningssamfundet. IFLA tar starkt ställning för att tillgänglighet till omfattande digitala samlingar såsom Google Books kan vara en oöverträffad källa för att främja lärande och mänsklig utveckling och att tillgången till dessa borde vara global²¹.

Upphovsrättens skyddstid

Samtliga organisationer är ense om att upphovsrättens skyddstid ska kortas till Bernkonventionens ursprungliga 50 år efter upphovsmannens dödsår. EBLIDA tillägger att denna förändring skulle kunna vara ett första steg mot att reducera tidsspannet ännu mer (de poängterar att ytterst få verk har ett kommersiellt värde efter ett par decennier), något som skulle kräva en revidering av Bernkonventionen²².

E-böcker

Svensk biblioteksförening anser att e-böcker borde vara tillgängliga för bibliotek och bokhandel samtidigt och att alla e-böcker som publiceras också ska vara tillgängliga för biblioteken; i dag blir e-böcker ibland tillgängliga för bibliotek senare än i handeln och en del titlar görs bara tillgängliga i handeln. EBLIDA hänvisar i sitt svar till en undersökning från tyska och österrikiska marknaden om att mellan 50-75 % av det totala e-boksutbudet är tillgängligt för bibliotek jämfört med konsumenter och menar att det är oacceptabelt att förlagen får denna makt över bibliotekens inköpspolicyer²³. Samma makt utövas från förlagen när e-böcker tillgängliggörs i större paket i stället för varje titel för sig²⁴.

Även LIBER och IFLA efterfrågar e-låneavtal som mer liknar analoga lån. Dagens avtal för e-böcker (för alla typer av bibliotek) skiljer sig ofta från de analoga lånen med högre priser, begränsat antal samtidiga utlån, låsta format och karantänstid. Biblioteksorganisationerna är ense om att situationen måste förändras för att biblioteken ska kunna fortsätta förmedla information till alla på samma villkor.

Text- och datamining

Text- och datamining innebär att söka igenom rådata (till exempel ordfrekvenser, siffror m.m.) i en databas. Det är väldigt värdefullt i viss forskning och biblioteksorganisationerna menar att eftersom det inte syftar till att ta del av materialets ”kreativa uttryck” så borde materialet som används i datamining utgöra ett undantag i upphovsrättslagstiftningen. En
konsekvens av dagens situation är att många forskare avstår från denna typ av forskning eftersom det kostar både direkt (licenser) och indirekt (tid för att förhandla fram avtal). LIBER exemplifierar med avtal i dag kan kräva att forskare ska lämna ut sina forskningsdata till tredjepart samt begränsar hur deras forskningsresultat får göras tillgängliga samt skapar ”godtyckliga gränser” för hur många artiklar en institution får söka igenom inom en viss tidsram. Det sistnämnda menar LIBER förklaras av förlagen med att servrarna skulle belastas för mycket av trafiken, men de påpekar att open access-förlag upplever att denna typ av trafik inte alls skulle orsaka en sådan belastning (ens potentiellt).

Svensk biblioteksförening lägger också till att även om innehåll finns tillgängligt på internet så är det oklart om användande av detta material för datamining är lagligt (om det inte tydligt uppges på sidan). Innehåll licensierat under open access-licenser som cc-by-sa eller cc-by-nc kan oavsiktligt hindra användare från att använda det för datamining. Lösningen som föreslås är att utbildningsrelaterade undantag i upphovsrättslagstiftningen ska vara obligatoriska för alla medlemsländer – särskilt vad gäller datamining.

Att bevara för framtiden: marknad kontra allmänning

På frågan Have you experienced specific problems when trying to use an exception to preserve and archive specific works or other subject matter in your collection? svarar EBLIDA med att särskilt uppmärksamma born digital material där det i medlemsstater saknas policyer för hur detta digitalt kan bevaras. EU-kommissionen uppmärksammar problemet redan 2011 i en rekommendation där medlemsstaterna rekommenderas att ”förstärka de nationella strategierna för det långsiktiga bevarandet av digitalt material, uppdatera handlingsplaner för att genomföra strategierna och utbyta information med varandra om strategierna och handlingsplanerna” samt att ”säkerställa att upphovsrättsinnehavarna lämnar in verk till bibliotek med lagstadgad deponering”²⁵

Eftersom EU-kommissionens rekommendationer inte är bindande för medlemsstater kan det finnas en poäng i att inkludera samma mening i en reformerad upphovsrättslagstiftning. Särskilt frågan om digitala pliktleveranser är intressant: teoretiskt sett är det enda som begränsar en digital samlings omfång budgeten, men i realiteten kan ett bibliotek köpa alla analoga titlar, men de kan inte köpa licenser till allt digitalt material eftersom rättighetsinnehavarna i nuläget bestämmer själva om de vill tillgängliggöra ett visst verk. Konsekvensen blir att samlingsbyggande på biblioteken sker på förlagens villkor, i stället för bibliotekens. Ingen av dagens modeller tar hänsyn till bibliotekens offentliga uppdrag och behov och biblioteksorganisationerna anser att om uppdraget ska bestå måste lagarna ändras.

Sammanfattning

Audunson kallar marknadsliberalismen en utmaning för folkbiblioteken och frågar sig om efterfrågan borde styra inköpsurvalet. Frågan är då vems efterfrågan, för användarnas lånevanor – precis som konsumenternas köpvanor – påverkas av marknaden genom reklam. När bibliotekens tidigare funktion har varit folkupplysning och kulturförmedling skriver Audunson att tanken om att det finns en utbildningskanon utmanas i en mångkulturell och postmodern tid²⁶. Hen påpekar också att biblioteksdebatten är ej offentlig utan främst pågår i det professionella. Med upphovsrätten som en del av biblioteksdebatten får jag nog lov att konstatera att även om icke-professionella intressenter inbjöds att besvara EU-kommissionens konsultation så är det främst de professionella intressenterna som besvarat den, och biblioteksorganisationerna företräder professionella institutioner.

Bibliotekens förvaltande av kulturarv i förhållande till teknologiska och ekonomiska förutsättningar uppmärksammas särskilt i stycket om hur vi ska hantera born digital-material och även om PM:n främst fokuserar på den lagliga aspekten så hänger denna förstås ihop med hur vi väljer att göra: hur ska informationen bevaras och är det bibliotekens uppgift att göra det? Biblioteksorganisationerna är eniga om att biblioteken har en bevaranderoll som offentlig institution, eftersom det garanterar långsiktig beständighet och tillgänglighet när det tillhör det offentliga rummet och inte faller offer för marknadens nycker.

Åse Hedemark skriver i sin avhandling om biblioteksdebatten att analogt kontra digitalt material ofta jämförs med en binär retorik vilket begränsar frågan och dess potentiella svar. Om vi frånser den föreställningen menar hen att vi skulle kunna ha bättre redskap i arbetet med att utveckla bibliotekens samtida och framtida verksamhet²⁷. Bibliotekets roll i informationssamhället är inte självklar, men ur bibliotekariernas eget perspektiv (sett ur biblioteksorganisationernas synvinkel) ska de offentliga biblioteksinstitutionerna fortsatt vara fria informationsförmedlare i demokratins tjänst och detta kan samhället åstadkomma genom att låta relevant lagstiftning inom det kultur- och informationspolitiska fältet (här inkluderas upphovsrätten) möjliggöra detta uppdrag.

1Laura N. Gasaway, ”Values Conflict in the Digital Environment: Librarians versus Copyright Holders”, Columbia-VLA Journal of Law & the Arts 24 (2001 2000): 115.

2Eva Hemmungs Wirtén, No trespassing: authorship, intellectual property rights, and the boundaries of globalization, Studies in book and print culture (Toronto: University of Toronto Press, 2004). s. 5.

3Ibid. s. 7.

4Gasaway, ”Values Conflict in the Digital Environment”. s. 136.

5Hemmungs Wirtén, No trespassing. s. 58

6Gasaway, ”Values Conflict in the Digital Environment”. s. 118.

7Fair use är en begrepp som rör begränsningar och undantag inom amerikansk upphovsrätt.

8William F. Birdsall, ”Folkebiblioteket på den politiske arena”, i Det Siviliserte informasjonssamfunn : folkebibliotekenes rolle ved inngangen til en digital tid (Bergen: Fagbokforl., 2001).

9Ibid. s. 41.

10Europiska gemenskapernas råd, ”Rådets direktiv 93/98/EEG av den 29 oktober 1993 om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (31993L0098)”, Europeiska gemenskapernas officiella tidning, num L 290 (1993): 9–13.

11Europaparlamentet och europeiska unionens råd, ”Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/116/EG av den 12 december 2006 om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (kodifierad version)”, Europeiska unionens officiella tidning, num L 372 (2006): 12–18.

12”Review of the EU copyright rules – Consultations – The EU Single Market – European Commission”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://ec.europa.eu/internal_market/consultations/2013/copyright-rules/index_en.htm.

13Eva Hemmungs Wirtén, Terms of use : negotiating the jungle of the intellectual commons (Toronto: University of Toronto Press, 2008).

14Alla inkomna svar på konsultationen publiceras sex månader efter svarsperiodens slut.

15Svensk biblioteksförening, ”Copyright Consultation Response” (Svensk biblioteksförening, 2014), http://www.biblioteksforeningen.org/wp-content/uploads/2014/03/Svbib-Copyright-Consultation-response1.pdf.

16”EBLIDA response on the European Union Consultation on Copyright Rules – European Bureau of Library Information and Documentation Associations (EBLIDA)”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://www.eblida.org/news/eblida-response-on-the-european-union-consultation-on-copyright-rules.html.

17EBLIDA, ”Copyright Consultation Response” (EBLIDA, 2014), http://www.eblida.org/News/2014/EBLIDA_response_to_Public_Consultation_on_EU_Copyright_rules.pdf.

18”LIBER Responds to EU Copyright Review | LIBER”, åtkomstdatum 25 mars 2014,
http://libereurope.eu/news/liber-responds-to-eu-copyright-review.19Jean-Paul Triaille m.fl., Study on the Application of Directive 2001 ([Brussels]: [European Commission], 2013), http://bookshop.europa.eu/uri?target=EUB:NOTICE:KM0113039:EN:HTML. s 284.

20”IFLA submission to EU Copyright Consultation now available online |IFLA”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://www.ifla.org/node/8437.21”IFLA welcomes US Court decision on legality of Google Books digitization; cautions against growing digital information divide for libraries elsewhere | IFLA”, åtkomstdatum 25 mars 2014, http://www.ifla.org/node/8177.

22EBLIDA, ”Copyright Consultation Response”.

23Ibid.s. 31.

24Dock utvecklas nya modeller för inköp, till exempel patron-driven acquisition. Läs Karin Byströms m.fl. spännande rapport om PDA.

25Europeiska kommissionen, ”Kommissionens rekommendation av den 27 oktober 2011 om digitalisering av och tillgång via internet till kulturellt material och digitalt bevarande (2011/711/EU)”, Europeiska unionens officiella tidning, num L 283 (29 oktober 2011).

26R. A. Audunson, ”Folkebibliotekenes rolle i en digital framtid: Publikums, politikernes og bibliotekarenes bilder”, i Det Siviliserte informasjonssamfunn : folkebibliotekenes rolle ved inngangen til en digital tid (Bergen: Fagbokforl., 2001).

27Åse Hedemark, ”Det föreställda folkbiblioteket : En diskursanalytisk studie av biblioteksdebatter i svenska medier 1970-2006” (dissertation, UU, 2009), http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:209085. s. 158.

Datorspel: vetenskap eller bara underhållning?

Lämna ett svar

Socialt kompetent kontra systematiskt kompatibel

Jenny Brusks avhandling Steps towards creating socially competent game characters från tidiga 2014, (Gothenburg Monographs in Linguistics 44, Instiutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet) väcker frågan om hur vi klassificerar forskning om berättelser i bokform kontra dataspelsform; huruvida språkvetenskapliga frågeställningar klassificeras som lingvistik beroende vilket undersökningsmaterialet är.

Jag har en vag föreställning om att vårt klassificerande medvetande inte kan hantera internet och datorer, inte bara för att SAB-signumet Pu är fullkomligt urballat (eller är det?) utan också för att avhandlingar i lingvistik (som den ovan nämnda) klassificeras under R – Idrott, lek och spel hos Uppsala universitetsbibliotek, och i Libris under SAB:s Rdcb – Dataspel eller DDK:s 794 – Arts and recreation/Recreational & performing arts/Indoor games of skill. Andra böcker under samma signum är till exempel 1001 video games you must play before you die, Beyond Barbie and Mortal Kombat : new perspectives on gender and gaming, Programming role playing games with DirectX eller Affective and emotional aspects of human-computer interaction: game-based and innovative learning approaches (märk väl att e-boksleverantören Ebrary för den sistnämnda titeln har angivit följande ämnesord: Computer-assisted instruction, Learning — Research, Experiential learning, Education — Effect of technological innovations on, Education — Simulation methods, Computer games — Research.)

Titlarna tycks bara ha en sak gemensamt: kopplingen till datorspel! I övrigt berör de vitt skilda ämnen (åtminstone inom klassifikationssystemen), såsom pedagogik, programmering och genusvetenskap. Det vore ungefär samma sak att klassificera titlar om hästpolo (Rbeac), husdjurslära: hästar (Qdfd) och militärväsen: kavalleri (Sab) under Zoologi (Ug) eftersom det är där hästen återfinns. Det är naturligtvis inte så enkelt, vare sig med hästar eller datorspel.

Brusks avhandling, SAB:R

Jenny Brusks avhandling, bryskt kategoriserad under SAB-signumet R (Idrott, lek och spel)

Auktoritetsarbete med ”nymodigheter”

Varför buntas då litteratur rörande olika aspekter av datorspel – som trots allt tar upp en stor del av många, många människors tid och finns i många, många tappningar och kan studeras ur många, många perspektiv – ihop i en kategori? Är det för att fenomenet är så pass nytt att klassifikationssystemen inte hinner utvecklas i samma takt? Har informationsteknologins speglade digitala värld givit vår existens en ny och så omfattande dimension att den helt enkelt inte ryms i det traditionella decimala systemet (DDK) och dylika? Eller är det en attityd att datorspel är underhållning och inte vetenskap som ligger bakom?

Det skulle vara intressant att veta hur KB resonerar kring klassifikation av verk som dessa: varför blir datorspel den överordnande kategorin i verk som berör datorspel? Blir det alltid det? Jämför exempelvis med Lina Eklunds avhandling från 2012 (Sociologiska institutionen, Stockholms universitet) The sociality of gaming : a mixed methods approach to understanding digital gaming as a social leisure activity med SAB Ohk:oa Fritidsverksamhet: Sociologi och DDK 306.487 – Social sciences, sociology & anthropology – Culture & Institutions som alltså hamnar under den överordnade kategorin sociologi.

Med tanke på klassifikationssystemens hierarkiska struktur är det inte så enkelt att datorspel är datorspel, utan vi nöds fundera över vad ett datorspel är, om det finns datorspel av olika typer och om de kan studeras på olika sätt? Vi kan också ställa oss frågan om Rdcb är så pass tydligt utmejslad kategori att den kan använda för att förkorta till s tillsammans med andra signum (t.ex. O:rdcb, Rdcb:ge eller Fe:rdcb) eller om undersökningar med datorspel som källmaterial bör klassificeras inom det område vars metodik och teorier undersökningen begagnar sig av?

Några förslag på hur avhandlingen skulle kunna klassificeras

G – Litteraturvetenskap. Eftersom datorspelets interaktion med NPC:er (non-playable characters) och egenskapade karaktärer är att betrakta som ett narrativ. Interaktiv litteratur i analog form finns också, till exempel Raymond Queneaus Cent mille milliards de poèmes. Jämför också med Brusks ord i inledningen (s. 1):

An NPC may also have a dramatic role as part of the narrative, but their repertoire of possible actions and reactions is usually limited in accordance with their functional role and so the function of the NPC often overrides its potential for playing an interesting role figure in the story.

F – Språkvetenskap. Avhandlingen är producerad vid institutionen för lingvistik, förmodligen inom ramen för datorlingvistik (F:pu). Dessutom ligger frågeställningen i avhandlingen mycket nära området språksociologi, som antyds i det här stycket i inledningen (s. 1) där kunskap och föreställningar om mänsklig interaktion tycks relevant för att utreda avhandlingens frågeställning:

This thesis investigates how to create NPCs that exhibit human-like behaviour and that can engage in natural language conversations with a human player, i.e.basically an embodied conversational agent (ECA) designed for a game.

Pud – Artificiell intelligens (<- Datorer och databehandling <- Teknik, industri och kommunikationer). Avhandlingen tar upp svårigheter med att konstruera en naturlig dialog, och hänvisar i citatet ovan till mänskligt beteende. I detta citat lyfts det tekniska problemet med att utvecklas NPC:ers trovärdighet (och ”intelligens”) (s. 3):

Despite these new technological improvements, game dialogues are still mainly constructed as branching dialogue trees /…/ This is mainly due
to the complexity of natural language and the difficulty in creating a system that
can understand and produce unrestricted natural language conversations…

Säkert finns ännu fler möjligheter, men ovanstående var de mest uppenbara alternativ jag kom på. Jag vill heller inte påstå att Rdcb är fel, men jag upplever däremot att lösningen är alldeles för enkel. Som det var nu hamnade boken hos ett ämnesbibliotek för språk och humaniora och kanske hade det varit bra att ställa boken bland datorlingvistiken (som ju är ett stort ämne på universitetet) i stället för att ta närmsta bästa placering (här R <- Rdcb) och ställa titeln där.

Varför det spelar roll? Jo, till exempel av hänsyn till serendipiteten.

Karolina Andersdotter

Librarian, Information Advocate, A 21st Century Oscar Wilde

Etikettarkiv: bibliotek

Cross-border Copyfight – Årets kulturuppsats 2015

Inte censur, men urval

Några exempel

Det andra nationalspråket

Arbetarna i Berghäll

”Låt dem tala engelska!”

Ryssen, inte Runeberg

Svensktalande bättre folk

Bakom främsta linjen

I den brysselska upphovsrättsdjungeln

Svenskfinlands nationella biblioteksdag 2: Distribution av framtiden

Diamanter och inkunabler

Svenskfinlands nationella biblioteksdag, del I

”Make it so” i Glaspalatset – framtiden är här!

Finländska e-boksmodellen – genomtänkt men inte fulländad

Dyrare e-böcker – vem ska ta ansvar för det här nu då?

Besök på Tölö bibliotek

Vädret i Helsingfors

Bibliotekariernas svar på upphovsrättskonsultationen

Bakgrund

Biblioteksorganisationernas svar

Grundläggande rättigheter kontra exklusiva rättigheter

Flexibel lagstiftning med obligatoriska undantag och inskränkningar

Upphovsrättens skyddstid

E-böcker

Text- och datamining

Att bevara för framtiden: marknad kontra allmänning

Sammanfattning

Datorspel: vetenskap eller bara underhållning?

Socialt kompetent kontra systematiskt kompatibel

Auktoritetsarbete med ”nymodigheter”

Några förslag på hur avhandlingen skulle kunna klassificeras