Det andra nationalspråket

1 svar

Jag har verkligen försökt att hålla inne med debattinlägg om finlandssvenskan i Finland för att inte framstå som en neokolonialistisk galning från Sverige, men nu kan jag inte låta bli längre. Precis som förra sommaren jobbar jag denna sommar inom Helsingfors stadsbibliotek som nordjobbare. Nordjobb är ett samnordiskt projekt som leds av föreningarna Norden och syftar till att öka rörligheten på den nordiska arbetsmarknaden. Arbetstagare måste kunna tala ett skandinaviskt språk (svenska, danska eller norska).

Finland, i sin tur, är ett tvåspråkigt land. Som det stipuleras i grundlagen, i det bärande stycket om rätten till eget språk och kultur (11.6.1999/731 2 kap 17 §):

Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.

Denna rätt är återkommande också i Språklagen (6.6.2003/423), som syftar till att förtydliga de språkliga rättigheterna i grundlagen, och i Bibliotekslagen (4.12.1998/904), som är den lag som sätter de yttre ramarna för kommunernas allmänna bibliotek. I bibliotekslagen står att läsa (2 kap 3 §):

Kunderna skall ha tillgång till personal inom området biblioteks- och informationstjänster samt till biblioteksmaterial och biblioteksutrustning som förnyas.
I tvåspråkiga kommuner skall vardera språkgruppens behov beaktas enligt enahanda grunder.

Det är naturligtvis intressant att se hur den tvåspråkiga Helsingfors kommuns stadsbibliotek efterlever denna lag, och hur lagkraven återspeglas i stadens budget och strategidokument. I april 2013 godkände stadsfullmäktige ett strategiprogram för 2013-2016, där de inledande etiska principerna konstaterar att

Staden producerar själv eller ordnar högklassiga tjänster för invånarna på ett invånarcentrerat, effektivt och ekonomiskt sätt på stadens båda språk /…/ Staden bemöter sina intressentgrupper enligt enhetliga principer och utgår från att också dessa respekterar de etiska principer som staden godkänt

Ett av målen i programmet är sedan att Helsingfors är starkt tvåspråkigt: ”Tvåspråkighet är en trumf i en nordisk välfärdsstad som Helsingfors. Helsingfors ska vara landets bästa stad – också på svenska! Detta kräver såväl fungerande servicehelheter som ett konsekvent strategiskt arbete. Behovet av service på svenska beaktas när servicenätet utvecklas för att servicen ska bli dimensionerad på ett ändamålsenligt sätt.” Så lyder brödtexten, och åtgärderna för att uppnå detta är:

– Språkresurserna hos stadens anställda utvecklas.
– Servicesedlar ger en möjlighet att komplettera stadens egen produktion särskilt i områden där det i dagens läge förekommer luckor i servicen

Vem som helst som arbetar inom Helsingfors stad måste kunna hålla med om att detta synsätt inte precis genomsyrar verksamheten. Förutom på det egna biblioteket så har jag också besökt många andra, och möter inte sällan en fullkomlig oförståelse inför den tvåspråkiga situationen i Helsingfors. Nedan följer några exempel.

Arbetarna i Berghäll

– Hur kommer det sig att ni har så få böcker på svenska? Ni har ju en väldigt välsorterad engelsk samling.
– Jo, Berghäll är traditionellt en arbetarstadsdel.
– Men det finns ju svenskspråkiga arbetare också?
– Ja, men de bor i Kyrkslätt.

Jag häpnar! Att Berghäll är en arbetarstadsdel vet väl vem som helst som öppnat en bok av Kjell Westö, men att detta på något vis skulle vara ett svar på den första frågan – det är orsak till häpnad! För säkerhets skull frågade jag om de berghällska arbetarnas språkförhållanden på Arbetarbostadsmuséet och svaret bekräftade det jag trodde – svenskspråkiga arbetare var ingalunda förpassade till enkom Kyrkslätt. Vad sedan äldre arbetarförhållanden har att göra med dagens biblioteksutbud är en annan fråga.

”Låt dem tala engelska!”

– Hur kommer det sig att ni inte har översatt informationsskyltarna till svenska? Ni har ju översatt skyltarna till engelska, som inte är ett av Finlands två nationalspråk.
– Vi har inga svenskspråkiga kunder.
– Men kan det inte vara så att de kanske inte talar svenska när de kommer hit eftersom ingen service erbjuds på svenska?
– De som talar svenska kan ju också engelska.
– Ja, men så skulle man ju i så fall kunna säga om finsktalande också.
– Eh… Ja, men det är en resursfråga. Det kostar pengar att översätta till svenska.
– Men inte att översätta till engelska?

Frågan stannade i luften. Jag tolkade det som underförstått att personalen på denna plats hade adekvata kunskaper för att göra engelska skyltar, men inte för att göra informationsplakat (vi talar alltså ord och kortare fraser) på svenska. Är denna omtalade, avskydda pakkoruotsi ett fullkomligt misslyckade? Förekommer kollektiv skolk från svensklektionerna? Funkar inte Google translate i innerstaden, och beror detta i så fall på Hauhoparkens välkända radioskugga? Vem vet!

Ryssen, inte Runeberg

– Jag har sett att många lånar och återlämnar svenska böcker, men jag har sällan hört någon använda svenska i informationsdisken. Hur kommer det sig, egentligen?
– Tjaa… de är i Finland. I Finland pratar man finska.
– Ja, men Finland är ett tvåspråkigt land.
– De svensktalande är en mycket liten minoritet, nästan alla pratar bara finska.
– Jag vet att c:a 85% av befolkningen har finska som modersmål, men trots detta har ju de flesta läst svenska och det är inte orimligt att förvänta sig svensk service.
– Det är ingen som kommer in och frågar saker på persiska eller ryska.
– Nej?
– Nu ska jag förklara [här följer c:a 15 minuter mansplaining om Finlands historia, inklusive en biskop som stal mat och kanske eller kanske inte våldtog kvinnor, vilket är anledningen till att finnar historiskt sett inte gillar svenskar. Dessutom var det ryssar som låg bakom och understödde finskan som nationalspråk, eftersom de ville fjärma Finland från Sverige] Sverige har alltså historiskt sett varit dumma mot Finland, och därför vill finnar inte prata svenska.

Förutom denna historiska gallimatias, hur är det möjligt att tänka att det är rimligt att jämföra svenskans ställning i Finland med ryskans eller persiskans? Finns här ingen samtidsförankring alls? Extra minuspoäng blir det också för mansplaining-momentet. Det är en kvart av mitt liv som jag inte får åter och jag visste naturligtvis själv bäst från början – eftersom att jag, tja, läser böcker.

Svensktalande bättre folk

– Ni har fler aktiviteter på ryska än på svenska. Hur kommer det sig?
– Det bor många rysktalande här.
– Ja, men det bor ungefär lika många svensktalande i området.
– Svensktalande har pengar och har därför inte samma behov av gratisaktiviteter på biblioteket. De har råd att göra andra saker.

Precis som vi kan läsa i denna YLE-artikel från 2011 är myten om svensktalande bättre folk även utbredd bland personer på en informationsintensiv arbetsplats. Ingen högskoleutbildning i världen tycks hjälpa mot att anamma fördomar om finlandssvenskar, i stället för att tillämpa källkritik och/eller sunt förnuft. För mig är det också anmärkningsvärt att bibliotekspersonal engagerar sig för att inkludera invandrare i verksamheten och få dem att känna sig välkomna (hörde t.ex. häromdagen att det var en målsättning att 10% av personalstyrkan inom stadsbiblioteket skulle ha invandrarbakgrund, men kan inte verifiera detta) men att de samtidigt tycker att det är fullt rimligt att exkludera svensktalande. Vad hände egentligen med jämlikheten? Jag antar att den gäller alla, utom svensktalande bättre folk.

Ovanstående får tjänstgöra som exempel för en attityd inom biblioteksväsendet som rimmar illa med de mål Helsingfors stad ställt upp för sin verksamhet. Attityden är inte genomgående – det finns flera på min arbetsplats som gärna talar svenska och uppmuntrar kulturprogram på svenska – men den är ändå så pass markant att jag blir nedslagen. Hur kommer det sig till exempel att det går att satsa särskilt på en ryskspråkig (dvs. som modersmål) bibliotekarie som sköter de ryska medieinköpen, medan de svenska medieinköpen sköts av finskspråkiga? Var är alla svenskspråkiga i verksamheten? Motsvarar personalstyrkan invånarprocentantalet i fråga om svenska modersmålstalare?

Ett problem jag kan skönja är också det faktum att biblioteken är medborgarnas informationskällor, kunskapscentraler och mötesplatser – biblioteken borde vara de sista aktörerna som reproducerar denna i sämsta fall motvilja och i bästa fall likgiltighet till svenskans ställning i Finland. Om stadens egna institutioner inte kan leva upp till och arbeta aktivt med strategiprogrammets mål så hjälper inte alla Våga svenska-initiativ i världen.

Till sist: jag förmodar att svenskans situation på de finländska biblioteken även blivit omskrivna i FSBF:s tidning Bibban, men jag har inte ännu läst alla nummer så jag får återkomma om det vid ett senare tillfälle.

Den ökända historien om kvinnan i männens hemliga sällskap

Lämna ett svar

Long time, no see. Det beror på den här masteruppsatsen jag har skrivit. Jag vill inte skryta, men jag vill att du läser den och sedan drar ditt strå till stacken för att reformera upphovsrätten. Då och då är facebooklänkandet intensivt eftersom någon kommit på att upphovsrätten de facto kan hindra dig från att fotografera på semestern. Det vore förstås bättre om vi kunde inse att hela informationssamhället är osynkat med lagstiftningen och att det inte är panoramarätten som behöver försvaras utan informationsrätten, men det är nog en bra början att de små tingen börjar uppmärksammas av bekymrade medborgare.

Hur som helst: jag har just läst en jättebra bok! Så pass bra att jag trots vårens vedermödor kände en lockelse att hamra på tangentbordet för att producera en längre text (nåja, ”längre text”) igen. Boken är Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och är skriven av E. Lockhart 2008. Jag fann den av en slump i hyllan med svensk skönlitteratur på biblioteket där jag jobbar och fann till min glädje att den hör till en av mina favoritkategorier: internatskoleskildringar. Varför denna fäbless? Det vet jag inte, men jag lockas av den och förtjusas både av Rory Gilmores liv på Chilton, Penelope Farmers Charlotte varannan dag (denna bok fann jag förstås via The Cures låt med samma namn) och Curtis Sittenfelds Prep. Jag har länge tänkt på att jag borde samla dessa romaner i en lista, både lästa och olästa, så att jag kan läsa om och läsa nytt i samma genre. Ett relaterat intresse är förstås min fäbless för high school-filmer, där Ghost World är outstanding, men där allt från Molly Ringwald till Glee får mig att hoppa i stolen av glädje. (Tappade intresset för Glee när de gav sig ut i vuxenlivet.)

Frankie Landau-Banks är en intelligent kvinna som går andra året på Alabasters internatskola. Hon har under sommarlovet fått bröst och får därför en populär pojkvän när hon börjar skolan igen. Han är med i ett hemligt sällskap som bara killar får vara med i – De trofasta bassetarnas ordensällskap. Frankies pappa var också med i det en gång i tiden och han brukar ofta sitta och sucka över skoltiden och umgås fortfarande med de vänner som han fick i high school (the horror!) Därför listar Frankie genast ut att pojkvännen Matthew är med i detta sällskap och att hela hans kompisgäng också är det. Kompisgänget, som till största delen består av sistaårselever, har ett eget bord i matsalen där Frankie förlänas en plats i egenskap av flickvän. En dag äter hon lunch lite tidigare och sätter sig vid detta bord utan att någon annan är där:

Hon åt, och hon läste.
En del av Frankie kände sig exakt som nästan vilken tonåring som helst skulle ha känt sig i den situationen: generad. Hon önskade att hon inte hade brutit mot den här dumma regeln. Hon önskade att Matthew skulle komma och rädda henne. Hon kände sig förtvivlad och ledsen över att Callum inte hade pratat med henne, för det bevisade att han och de andra killarna inte såg henne som en person, utan bara som Matthews kuttersmycke.

I just liknande ordalag uttryckte sig en gång en vän när frågade om det inte kändes tråkigt att på nåder haka på herrsällskapens kalas som sällskap till en medlem i detta: ”Nä, jag går gärna som —’s kuttersmycke ibland, jag tycker att det känns fint och roligt!” Ibland har jag, likt Frankie, funderat på om jag skulle vara gladare om jag hade förmåga att uppskattas på samma vis av män – detta att vara värdig att vara någons baldejt, detta att anses tillräckligt fin och vän för att vara sällskap på fina kalas. Men vid de tillfällen då jag faktiskt utsatts för dessa sociala sammanhang har jag känt mig miserabel! Artiga unga män som drar ut stolen när en sätter sig eller reser sig – men som inte kan förmå sig att ens låtsas vara intresserade av vad jag ägnar mina dagar åt, vad mina intressen är och så vidare. En tröst i tristessen är om de inlevelsefullt berättar som sig själva och sin förträfflighet, men i värsta fall är de helt obenägna att stå för talunderhållning om en inte själv drar svar ur dem med hjälp av konversationsfrågor (och tro för all del inte att frågorna följs av motfrågor). Tack och lov att dessa kalas innehåller sånger, så att avbrott i den frustrerande oangelägenheten uppstår. Jag upplever ibland en tröst i att dricka mig berusad, när jag känner att det är too much stupid in the room.

Så småningom, hade hon tänkt, skulle han misstänka någon utanför flocken och slutligen anklaga henne – upprörd men full av beundran för hennes genialitet skulle han uttrycka sin erkänsla för hennes överlägsna intellekt.
Men så blev det inte.

Stackars, stackars Frankie som är kär i denna trista och självupptagna person…! Jag lider med henne i synnerhet som jag själv genomlidit dessa outhärdliga förälskelser där försök att visa något av sin egen personlighet och duglighet möts med fullkomligt ointresse av motparten. I romanen utgör internatskolan den kvävda miljö som jag ibland upplever i Uppsala. I slutet av boken, när Frankie kontemplerar risken att bli relegerad, kommer hon fram till att hon trots allt vill gå kvar på Alabaster – ”för utbildningen, kontakterna och Alabasters goda rykte gjorde det värt besväret – även om hon hade förlorat Matthew och hans vänner för alltid.” Uppsala lider av samma elände, detta gamla, traditionstyngda universitet som jag älskar och avskyr på samma gång. Denna ankdamm! Jag är i Helsingfors nu, och jag längtar inte hem. Det är skönt att inte befinna sig i Uppsalas panoptikon. Samtidigt kan jag inte defintivt säga att jag inte önskar mig en framtid i den staden, för som jag trivts och frodats i Uppsala har jag inte gjort någon annanstans.

”Varför gjorde du det, Frankie?” frågade Porter till slut. ”Alltså, det var genialiskt, det du fick oss att göra, men … varför gjorde du dig det besväret? Det är det jag inte fattar.”
Frankie suckade. ”Har du någonsin hört talas om panoptikon? frågade hon.
Porter skakade på huvudet.
”Har du någonsin varit kär?”
Han skakade på huvudet igen.
”Då kan jag inte förklara”, sa Frankie.

Mer än ovan kan jag inte heller förklara.

Bakom främsta linjen

Lämna ett svar

Av en slump läste jag häromdagen detta DN-reportage om Harry Järv från 2004 och fylldes av omåttlig lust att se filmen Framom främsta linjen från samma år. Filmen fanns inte på mitt lokala bibliotek varför jag käckt brände iväg ett inköpsförslag (samma bibliotek tillhandahåller ju nämligen Okänd soldat och Under polstjärnan (som den svenska översättningen av någon anledning heter)). Fick i dag följande svar:

Hej, denna film som ännu inte haft premiär i Sverige (2 april) finns inte att köpa till bibliotek med utlåningsrättigheter. Du får återkomma om du är fortsatt intresserad.

”Vad är det som händer? Hur långt ska den kulturella skymning som vilar över landet Sverige sträcka sig?!” var förstås min första tanke. Jag ska inte sticka under stolen med att jag blev rasande. Jag blev nämligen så oerhört inspirerad av Harry Järv (finlandssvensk OCH bibliotekarie – drömlivet!) att jag verkligen verkligen ville se denna film.

Jag har nu efter två timmar sansat mig och funderar lite på vad som kan ha gått snett. Ett fel är förstås att filmen inte har haft premiär i Sverige, vilket torde tyda på Sveriges markanta (!) ointresse för vårt fantastiska östra grannland. Finsk kultur importeras dock, och det finlandssvenska tar vi ju till oss bland annat i form av Kjell Westö, så vad har hänt med denna film?

Det för oss till det andra felet, som jag gissar beror på upphovsrätt. Den uppmärksamme noterar till exempel att Kjell Westös romaner i svenska butiker är trycka av Bonniers, i stället för finländska Schildts och Söderströms. En titt på förlagets webbsida antyder att internationella rättigheter kan anförskaffas efter kontakt med förlaget. För mig är det förstås obegripligt att de inte kan skeppa de svenskspråkiga böckerna över Östersjön med någon av de många båtarna som går däröver varje dag, men fine; (informations)marknaden har väl aldrig gjort sig känd för att vara effektiv.

Nåväl, upphovsrätt rörande filmer och bibliotek: jag skulle gissa att Framom främsta linjen saknar svensk/internationell distributör (TPA är t.ex. distribuerad av Artisti och Disney (!), och Okänd soldat av Atlantic). En första fråga är då varför ingen distributör plockat upp den finlandssvenska krigsfilmen? Svaret kan antagligen härledas till förmodat ointresse (i förlängningen olönsamhet). En andra fråga är varför i hela fridens namn biblioteket inte bara kan beställa filmen från Finland? Svaret kan antagligen härledas till hur EU:s olika direktiv implementerats i olika länder, till exempel direktiv 2006/115/EG om om uthyrnings- och utlåningsrättigheter.

Jag har en lunchdejt om c:a 10 minuter, så jag hinner inte grotta ner mig i detta nu, men återkommer senare med en mer utförlig förklaring. Tills dess kan ni ju fundera över vilket medium som är enklast och effektivast för att tillskansa sig kultur: Pirate Bay eller biblioteket? Och framför allt vilket det borde vara?

När duvorna (och Edgar) försvann

Lämna ett svar

När duvorna försvann, Sofi Oksanen

Det är alltså inte nog med att en kvinna ska vara olyckligt gift med en lögnhals, han är dessutom en kappvändare som böjer sig för den ena totalitära regimen efter den andra. Eller är han en överlevare? Gränsen är nog egentligen hårfin. Sista sidorna avslöjar något som läsaren anat tidigare i boken som skulle kunna väcka sympati för denne Edgar Fürst, Parts eller vad han vill heta. Men inte tillräckligt stor sympati för att rättfärdiga hans levnadsval. Eller?

Juudit var en sympatisk karaktär men ville väl kanske mest samma som Evelin ville – ett lyckligt liv av tvåsamhet, rena lakan och barn. Som på ett sätt vi alla. Eller jag i alla fall.

Det jag uppskattar mest med Oksanen (förutom berättandet som är av sådan art att en vill veta hur det går) är att hon berättar om ett Estland som jag tidigare känt till mycket lite av. Jag har funderat lite över estländsk studentkultur bland annat, eftersom jag haft kontakt med den kvinnliga studentföreningen ENÜS. Förutom att föreningen bara tar emot kvinnor som medlemmar så är också inträdeskrav att vara estnisk och tala estniska. Precis som många andra estniska studentföreningar återuppstod de i början på 90-talet efter Sovjets fall. Det var därikring min studentförening tog upp kontakten med dem. Deras ganska snäva krav reagerade jag på: vadan denna nationalistiska hållning?

Dagens förhållningssätt går att relatera till de perioder Oksanen skildrar i romanen: estnisk frihetskamp, tysk ockupation, sovjetisk ockupation. Överallt angivare och hemlighetsmakeri, och mitt i allt detta individen, som vill ha tvåsamhet, rena lakan och barn.

I den brysselska upphovsrättsdjungeln

Lämna ett svar

Dr Eleonora Rosatis seminarium The Wonderful Life of EU Copyright Law and Policy ägde rum i veckan i Bryssel. Dr Rosati är en italiensk advokat specialiserad på upphovsrätt (inom EU, Storbritannien och Italien) och driver också konsultfirman e-LAWnora (vitsigt!)

”Can you think of anything more exciting than EU copyright law and policy? It’s hard indeed…”

Eftersom inbjudan till evenemanget började på ovanstående vis så kunde jag inte motstå att spendera £15 på en studentbiljett; tanken är att min masteruppsats ska handla om biblioteksvärldens svar på EU-kommissionens upphovsrättssamråd, som jag tidigare skrivit en kortare text om, varför seminariet nog kunde vara väldigt intressant för mig (när jag nu ändå befinner mig i Belgien och allt).

Dessutom händer det jättemycket på det här området hela tiden: i september sade EU-domstolen att det var okej för bibliotek att digitalisera de verk de har i sin ägo så länge de som är skyddade av upphovsrätten bara finns tillgängliga på därför avsedda terminaler (med vilket lär menas ”elektroniska läsplatser”, om jag läser domslutet korrekt). Ett litet framsteg är också ett framsteg, och det är dessa små steg som hela tiden händer. Förhoppningsvis kan ett större steg i form av en europeisk upphovsrättsreform ske inom kort, och detta var en av frågorna som diskuterades på seminariet.

Jag blev lite nervös när jag anlände till lokalerna hos Allen & Overy LLP eftersom kontoren visade sig vara ett palatsliknande hus inklämt mellan c:a sju olika ambassader. De flesta som närvarade var jurister, representerande olika stakeholders i upphovsrättsfrågan, och de som inte var jurister var på något annat vis arbetande med frågan. Trots förskräckelsen inför detta möte med den verkliga världen så gjorde jag entré med en papperskaffemugg i kavajfickan (eftersom den här vansinniga fin-stadsdelen i Bryssel helt saknade offentliga papperskorgar!) och fick ett mycket vänligt mottagande av Dr Rosati och advokat Geert Glas (han representerade Allen & Overy och höll en presentation av ett rättsfall under seminariet).

När jag hade samlat mig efter detta överväldigande intryck (säkert mycket bra för min ödmjukhet) gjorde jag som en gör i sådana här situationer: stuvade ner kaffekoppen utom synhåll i väskan och körde på enligt devisen fake it ’til you make it. Sedan lyssnade jag på presentation och diskussion om EU-domstolens upphovsrättsdomslut det senaste året, lagstiftningsaktivitet det senaste året samt en summerande diskussion om en möjlig reform utifrån samrådet, kommissionens läckta white paper och andra reaktioner på samrådet.

Rättsfallen kommer jag inte att kommentera i detalj (men du kan läsa mer om Vandersteen och parodibegreppet i det här inlägget) eftersom de inte rörde bibliotek så pass direkt att jag skulle kunna tillföra något nytt med min kunskapsbakgrund, men jag tänker däremot sammanfatta några i allmänhet intressanta saker jag snappade upp:

  • att antalet fall i EU-domstolen rörande IP (intellectual property) var fler än någonsin under år 2013 (och att de motsvarade en 10%-ökning från 2012)
  • att det finns en problematik med att upphovsrättsintrång kan ske över nationsgränserna men att tillämpning av lagen måste ske inom en nations gränser – förutom osäkerheten i vilken lag som gäller så blir det så plågsamt uppenbart att den gränslösa uppfinningen internet inte matchas av nuvarande lagstiftning. Ska vi då avgränsa internet, eller försöka harmonisera lagstiftningen?
  • att jag måste kolla upp det här med InfoSoc-/upphovsrättsdirektivet mycket noga (t.ex. fattade jag just nyss att det var samma sak!)

Det läckta dokumentet Draft Impact Assessment innehöll (så vitt jag förstod av sammanfattningen på seminariet) några olika alternativ för upphovsrättens utveckling i Europa:

  1. att låta marknaden och domstolarna lösa saken
  2. att ha en vag lag och stöd för nya marknadsmodeller (t.ex. Licences for Europe)
  3. att ingripa medelst lagstiftning (beräknas till 5-10 år, skulle påverka ett antal direktiv)
  4. att ha en europeisk upphovsrätt som skulle ersätta nationella motsvarigheter, genom regleringar (jfr. Art 118 TFEU, beräknas till 10-12 år)

Hur allt detta hänger ihop är verkligen en djungel – jag vet att upphovsrätten orsakar problem, men inte alltid varför och hur det kan åtgärdas – men nu när jag har lyssnat och lärt en gång så tror jag att jag kommer att förstå allt ännu bättre nästa gång. Tanken är väldigt trösterik! Är det trots allt inte vetenskapens funktion att hjälpa människan att förstå världen?

Willy Vandersteen and his other legacy

Lämna ett svar

En sådan lustig slump! Häromdagen var jag på Eleonora Rosatis evenemang The Wonderful Life of EU Copyright Law and Policy och advokat Geert Glas berättade ingående om rättsfallet Deckmyn vs. Vandersteen, där definitionen av upphovsrättslagens begrepp parodi var viktig för att utröna huruvida brott hade begåtts eller inte:

Article 22(1) of the Law of 30 June 1994 on copyright and related rights (Belgisch Staatsblad of 27 July 1994, p. 19297) states:
‘Once a work has been lawfully published, its author may not prohibit:
…
6. caricature, parody and pastiche, observing fair practice;
…’

Fallet rör en bild som är en parafras på ett omslag till serien Suske en Wiske, tecknad av Willy Vandersteen, och som använts av Vlaams Belang-politikern Johan Deckmyn i en kalender publicerad av partiet (se illustrationerna i jämförelse med varandra på denna sida). Vandersteens menar:

The drawing at issue resembled that appearing on the cover of the Suske en Wiske comic book entitled ‘De Wilde Weldoener’ (which may roughly be translated as ‘The Compulsive Benefactor’), which was completed in 1961 by Mr Vandersteen. That drawing is a representation of one of the comic book’s main characters wearing a white tunic and throwing coins to people who are trying to pick them up. In the drawing at issue, that character was replaced by the Mayor of the City of Ghent and the people picking up the coins were replaced by people wearing veils and people of colour.

Och angående försvaret om att bilden är ett parodiskt inslag framför de följande:

Vandersteen and Others dispute that interpretation, since, according to them, parody must meet certain criteria, which are not fulfilled in this case, namely: to fulfil a critical purpose; itself show originality; display humorous traits; seek to ridicule the original work; and not borrow a greater number of formal elements from the original work than is strictly necessary in order to produce the parody. In those circumstances, they also allege that the drawing at issue conveyed a discriminatory message, since the characters who, in the original work, pick up the scattered coins, were replaced in the drawing at issue by people wearing veils and people of colour.

Aha, där ser vi något: är det så att upphovsrättsintrånget inte är en egentlig skada i sig, utan att teckningen framför ett diskriminerande budskap som således kommer att associeras med serien? Är det vidare så att diskriminering inte går att komma åt via dagens lagstiftning och att upphovsrätten därför används till för att markera mot detta? Det är verkligen en intressant fråga!

Det som gör slumpen lustig är att jag i dag satt och läste i De gulden passer: Journal for book history från konferensen SHARP 2014 (Society for the History of Authorship, Reading & Publishing) och hittade en artikel av Gert Meesters som handlar om just Willy Vandersteen and his legacy: Comics publishing in Antwerp from 1945 to the present day. Enligt artikeln (s. 127) tecknade Willy Vandersteen under täcknamnet Kaproen antisemitiska illustrationer under andra världskriget. Meesters skriver: ”His political opinions were known to fluctuate from time to time, but he remained rather conservative during most of his career.”

Jag antar att vi vid det här laget skulle kunna fråga oss om upphovsmannen egentligen hade haft något emot Deckmyns användande av materialet? Och i så fall av vilken anledning: upphovsrättsliga eller ideologiska skäl? Och förresten är det kanske helt ointressant att fundera på vad upphovsmannen egentligen hade velat? Belgiska seriers funktion som nationalklenod gör det kanske ännu viktigare att serierna hålls politiskt korrekta (på
s. 140-141 i Meesters artikel går det att läsa om muralmålningar med seriemotiv och seriepriser – varav ett (på ca €6,000) namngivet efter Vandersteen – vilket visar på seriernas betydelse för Flandern och Belgien.)

Nationalismen är tyvärr på framfart i Europa, och förespråkarna använder inte sällan yttrandefriheten som en sköld för diverse uppseendeväckande dåd (jfr. Lars Vilks rondellhund). I det här fallet får frågan om upphovsrätt och begreppet parodi skymma (eller påvisa?) den egentligt intressanta frågan: den om rasismen i Europa.

Internordiskt studentmöte i Lund

Lämna ett svar

I helgen som gick for jag hem till Sverige igen för att närvara på Internordiskt studentmöte i Lund. Jag åkte som representant för V-Dala vilket var en himla lycklig slump (jag missade det förra som ägde rum i Uppsala 2012 eftersom det var just innan jag klev på som 1Q, och nu är det ju ett tag sedan jag klev av); kuratorerna skulle fira Västgöta nations 375-årsjubileum på slottet, så några föredettingar fick skickas i deras ställe.

Internordiskt studentmöte (INS) ät ett evenemang med rötter i 1800-talets skandinavism. Det ordnas nuförtiden vartannat år och samlar representanter från kårer och nationer i Sverige, Finland, Norge och Danmark. Jag är inte säker på urvalskriterierna för till exempel fanns där inga representanter från nationerna i Åbo och heller inga från kårerna i Uppsala. Beror det på frånvaro eller saknad inbjudan? Och skulle det senare kunna bero på att det redan finns ett forum för Sveriges kårer – SFS – och att dessa egentligen skulle kunna representeras av en representant? Det hela är något oklart för mig och jag har funderat på det en hel del. Månne finns det historiska anledningar, månne är det en del av INS identitetssökande: vilka ska ses och varför?

Under helgen fick jag nämligen intrycket av att många inte riktigt visste vad INS funktion var. Jag skulle inte säga att det gjorde mötet håglöst: jag har haft så otroligt många spännande diskussioner under helgen och förhört mig om aktuella frågor och organisationsstrukturer i särskilt det finländska kår- och nationslivet. (Att det blev just det finländska beror på 1) att jag älskar Finland och kanske framför allt 2) att V-Dala har mycket goda kontakter med våra finländska vännationer och därför är det mycket enkelt att falla in i diskussioner med dem – vi är lika och ändå så olika.)

Under mötet diskuterades ledarskap i ideella organisationer (två föreläsningar hölls på temat) samt lösningar och bekymmer med bostadssituationen i de olika nordiska studentstäderna. Precis som i Uppsala så har nationerna i Lund och Helsingfors bostadsbestånd tillgängliga för medlemmarna. Kårerna som närvarade på mötet arbetade alla med påverkansarbete på sina respektive orter för att underlätta byggandet av studentbotäder. I Århus hade studentorganisationen arbetat med ett program som löste tillfälligt boende för många studenter.

Eftersom jag varit engagerad i Föreningen Nordens ungdomsförbund och studerat nordiska språk (vilket lett till resor och studier i de nordiska grannländerna) så hyser jag en stark vurm för nordiskt samarbete. Därför har jag läst en hel del om nationens kontakter med de nordiska länderna.

Det nordiska samarbetet brukade ha en större roll i nationens dagliga verksamhet: innan utbytesprogram som Erasmus och Nordplus fanns var utlandsterminer något som arrangerades i samarbete mellan nationerna. Möjligen började detta utbyte med att V-Dala härbergerade finländska studenter under vinter- och fortsättningskriget, vid en tid då studier i Helsingfors inte var möjligt. Sedan dess har nationen också haft samarbete med universitet i t.ex. Kiel och Newcastle, ofta knutna till ett stipendium från en äldre landsman, el. dyl. Dessa utbyten har försvunnit nu och ingen kontakt finns längre med studentorganisationer i städerna, men det är en mycket intressant bit nationshistoria som en skulle kunna studera ytterligare i internationella utskottets protokoll från 1940-talet och framåt.

Nuförtiden sker vårt utbyte med vännationerna oftast i samband med högtidliga fester, vilka förvisso också är goda tillfällen att lära sig mer om det nordiska studentlivet. Jag har dansat på stolar i AF-borgen, dansat polonäs i gamla studenthuset, smällt papperspåsar för att simulera viborgska smällen och bastat i Sibbo skärgård. Mitt engagemang på V-Dala har gjort mig rik på både nationella och internationella upplevelser.

SuperTuxCart och skärmljus

Lämna ett svar

Utan att egentligen reflektera över det (hoho, det är ju ett lustigt uttryck att använda i samband med en bildskärm!) så har jag sedan installation av 14.04 haft den starkaste skärmljusstyrkan igång. I många miljöer är detta väldigt onödigt och det gör dessutom ont i ögonen att få för starkt ljus i dem. Ergo gjorde jag en snabb googling, knackade in koden på denna sida och sitter nu med en betydligt vänare ljusstyrka framför mig.

Eftersom detta rörde min laptop så har jag gjort en ny rubrik på min Ubuntu-sida där du i övrigt kan följa trubbelskjutande på DS6 i kronologisk ordning sedan nyinstallation av Trusty Tahr.

En annan skoj Linuxgrej jag upptäckt är spelet SuperTuxCart. Det är ett racingspel med små vagnar, kan en säga. Jag har en (o)naturlig fallenhet för bilspel, allt sedan jag spelade Need for speed på en demoskiva från tidningen CD-rom någon gång på 90-talet.

Apropå CD-rom är en annan kul grej att det heter cédérom på franska (åtminstone på Belgiens nationalbiblioteks infosida om pliktleveranser), men att CD bara heter CD. Kan kanske liknas med att skriva TV eller teve? (Jag använder det sistnämnda.)

Svenskfinlands nationella biblioteksdag 2: Distribution av framtiden

2 svar

Som vi säger så här i Nobeltider: ”Äntligen!”

Det var så mycket som hände i slutet av september och början av oktober så jag kom liksom aldrig till ro med att berätta om Peter Alsbjers presentation på Svenskfinlands nationella biblioteksdag den 17 september. Med Åbos friska morgonluft i klart minne (alltså, Finland – vilket land!) ska jag därför försöka dra mig till minnes även Peter Alsbjers idéer. Det var också Peter jag talade mest med i kaffepauserna och det var rätt kul att bevittna hans reaktion på sin första karelska pirog – det är liksom aldrig vad en väntar sig!

Alsbjer är chefsbibliotekarie på Örebro stadsbibliotek och har tidigare varit länsbibliotekarie i samma bygd. Hans presentation hade titeln Dekonstruera, rekonstruera och utforska! Folkbiblioteken på nya vägar – denna trendspaning finns på slideshare. Hans ”nätvaro” är noterbar och via hans blogg (som jag länkat till ovan) hittar du till spotifylistor, twitter, facebook &c. Kanske är det på grund av detta som han håller sig à jour med biblioteksvärldens utveckling – Sverige tycker jag annars kan vara hopplöst efter i vissa biblioteksrelaterade saker.

Alsbjer ställde sig och publiken följande frågor:

  • Vilken roll spelar tidsandan för biblioteken?
  • När är ett bibliotek ett bibliotek?
  • Vad kan ett bibliotek användas till?
  • Vad är det värsta som kan hända?
  • Vilka utmaningar finns för biblioteken i ett nytt medielandskap?

För att exemplifiera bibliotekens starka roll i nätverkssamhället eller informationssamhället (vad vi kallar det sätter onekligen en viss prägel på vad vi tänker att det är!) citerade han Alan Kay, The best way to predict the future is to invent it (1971), och William Gibson, Framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad.

Angående benämning av vårt nutida samhälle passar det också att nämna Alsbjers diskussion om hur språket i det offentliga rummet spelar en viktig roll i hur biblioteksanvändarna (både personal och besökare) inkluderas i miljön. Alsbjers exempel var ett foto på en skylt från ett bibliotek med texten ”På biblioteket låter vi mobiltelefonen vara AVSTÄNGD! Tack”
– Vilka är ”vi” i skylten? Bibliotekspersonalen? Vilken makt uttrycker denna skylt? Maktbegreppet i bibliotek är oerhört viktigt, särskilt med tanke på den eftersträvade jämna distributionen av information och därmed framtiden.

Var går gränsen mellan folkbibliotek och muséer, fritidsgårdar och dylikt? Hur är folkbiblioteken en medierande plattform för jämn fördelning av framtiden, och hur skulle de kunna vara? Några svenska bibliotekstrender 2014 är att mobilitet, fokus på användarupplevelser, interaktion i stället för transaktion, uppsökande verksamhet och bibblan som plats för eget skapande. Som Thomas Frey sade (jag tar nu citat friskt från Alsbjers presentation eftersom de sammanfattar andemeningen väl): ”Libraries are not about books. In fact, they were never about books.”

Befinner vi oss i ett paradigmskifte eller är det bara tidsandan? Alsbjer hävdar paradigmskifte på grund av följande kännetecken: tekniken för kommunikation och kunskapsspridning är billig och därmed tillgänglig, det finns en kritisk massa av användare, med internet vinner nätverk medan auktoriteter förlorar makt – delaktighet och deltagande belönas. Gränsen mellan konsument och producent är flytande och klassiska prismekanismer utmanas (t.ex. upphovsrätt) – jämför med Wikipedia som kan skrivas och läsas av alla, men också med tjänster som Netflix och Spotify där vi har gått över till att betala för tillgång till medier, inte för ägande av dem.

Sist i presentationen kom också ett på Biblist omstritt R. David Lankes-citat: Bad libraries build collections; good libraries build services; great libraries build communities. Alsbjer själv sammanfattade bibliotek som demokrati i praktiken. Ganska rimligt tycker jag, och något att ta vara på. Men släng för allt i världen inte för mycket av samlingarna. Det är många som – likt jag själv – kommer att vilja beta av dem för att skapa sig en sammanhängande bild av omvärlden.

Diamanter och inkunabler

Lämna ett svar

För tillfället befinner jag mig i Antwerpen och tillbringar fem veckor som praktikant på Bijzondere Collecties – specialsamlingarna på Antwerpens universitetsbibliotek. Hela universitetet har en komplicerad historia av omvandlingar och sammanslagningar. Det äldre tryck som finns i dessa samlingar härstammar i de flesta fall från Sint-Ignatius Handelshogeschool (driven av jesuiterna) som grundades 1852. Där undervisades i ekonomi och juridik och därför är en av samlingarnas specialiteter rättshistoria. Jesuitica och teologi är också specialitetet, samt nederländsk litteratur och litteraturhistoria. Ett lärt kartografiskt sällskaps samlingar som hamnat hos biblioteket gör även kartografi till en viktig beståndsdel i specialsamlingarna.

Teologilitteraturen består av allt utom spiritualism. Det kan tänkas lite underligt, men beror på att Ruusbroec-institutet (döpt efter den flamländske mystikern) sedan 1924 samlat teologisk litteratur innehållande just det spirituella. I dag ligger dessa båda instiutioner nästan vägg i vägg och har ett omfattande samarbete gällande katalogisering, digitalisering och förvärv. Det goda samarbetet tillåter också respektive samling att koncentrera sig särskilt på sina specialiteter i vetskap om att andra närliggande ämnen täcks upp av närliggande specialbibliotek.

Jag besökte Ruusbroec-biblioteket i dag och stiftade bekantskap med samlingarna. Handskrifter, inkunabler och senare tryck utgjorde en betydande del, men en särskilt intressant samling var den ikonografiska som bestod av c:a 30 000 religiösa tryck (helgonbilder o. dyl.) Jag hade också en stor bibliofil upplevelse när jag fick titta på och hålla i Nederländernas äldsta tryckta bok. Dessutom fick jag stor insikt i hur de arbetar med konservering av böckerna och om hur de kategoriseras: både tidsperiod och ämne spelar in, och därtill sorteras de i hyllorna efter storlek med löpnummer, vilket de har gemensamt med BC där jag är. Fiffigt system. Vi har i och för sig samma på V-Dala, men det är mycket mer omfattande och genomtänkt här.

Efter historia om och rundtur i samlingarna träffade jag Susanna som jobbar med STCV – Short Title Catalogus Vlaanderen. Det här är ett mycket fascinerande system som används för att skapa nationalbibliografier. Nederländerna och Storbritannien har tydligen redat klarat av detta, så naturligtvis blev jag fundersam på hur det gick för hemlandet. Det visade sig att vi inte är helt à jour. Men KB, ni behöver inte vara oroliga, jag vet allt om att katalogisera äldre tryck nu.

Kort titel-systemet visade sig vara oerhört fascinerande eftersom det innebär att äldre tryck registreras med en förkortad titel (en titel kan ju sträcka sig över en hel sida i äldre tryck) fast utifrån ett utarbetat system: titelns första tre-fem ord ska alltid finnas kvar, och sedan är det viktigt att sådant som datum, namn och dyl. finns kvar om det är ett sådant dokument där detta är relevant (t.ex. lagtexter och förkunnanden). Dessutom ska titeln vara begriplig utan de borttagna orden och grammatiskt korrekt. Det innebär att det alltså inte går att huvudlöst rensa eller förkorta konjunktioner och prepositioner utan ett visst mått av tankearbete krävs, i synnerhet om det är det latinska språket som använts (vilket är fallet i många äldre publikationer).

Mina kunskaper i tryckteknik, bokhistoria och identifikation av äldre skrifter har förbättrats avsevärt och jag ser plötsligt en massa möjligheter och idéer att ta med hem till Uppis. Samtidigt förmodar jag att mycket redan sker hemma, bara att jag inte känner till det. Men ta nationsbibliotekens i många fall unika material – här ska identifieras! Och jag förstår i allt större utsträckning vad Probok ska vara bra för.

Om Antwerpen i övrigt vill jag meddela att schampo och balsam är inlåst på Delhaize vid stationen (!) och att en måste tillkalla personal för att öppna och plocka ut varor och sedan lämna dem till kassan så att en får säga till om dem vid utcheckning. Av alla stöldbegärliga saker… jag säger då det! Å andra sidan tyckte ju islänningrna att jag var knäpp som tyckte att saffran skulle säljas i kassan.

Jag har också provat på stadens kollektivtrafik. Äventyret började med att jag väntade på spårvagn 10 i närheten av Kerkstraat. Den kom aldrig. Jag frågade en annan passagerare i väntan om det månne gick att se på webbsidan om vissa linjer var inställda (minst två tåg borde alltså ha passerat perrongen, och därtill lika många från andra hållet) men fick en oförstående blick till svar och sedan förklaringen: ”Nä, ibland kommer de bara inte. Något kan ha hänt. Eller inte. Ingen vet. Det bara är så ibland.”

Svenskfinlands nationella biblioteksdag, del I

Lämna ett svar

Onsdagen den 17 september var jag i Åbo på Svenskfinlands nationella biblioteksdag. Dagen låg i anslutning till FSBF:s årsmöte (som vidtog i dag) där jag tyvärr inte kunde närvara eftersom jag skulle på en annan konferens i Uppis. Temat för dagen var Det Nya Biblioteket – slänga ut böckerna eller hålla dem kvar? och bestod av sex presentationer och en paneldiskussion.

Jag såg mest fram emot att höra Jessica Parland-von Essen prata om Minne och kulturarv – Biblioteken som förmedlare och bevarare i framtiden. Hon själv har bloggat om biblioteksdagen här. Något oväntat blev jag också eld och lågor över Peter Alsbjers presentation som innehöll väldigt många intressanta tankar om biblioteken i framtiden. Sida nummer 28 i Slideshare-presentationen (se hans blogg) innehöll för övrigt Skot-Hansens, Hvenegaard Rasmussens och Jochumssens biblioteksmodell. Det var roligt att se den i verkligheten efter att ha läst om den som en teori bland många i en kurs förra hösten.

Parland-von Essen är för närvarande chef för Brages pressarkiv (som det varit lite skriverier om på senaste tiden) men ska strax sluta där för att i stället jobba med digital humaniora. Hon har tillsammans med Kenneth Nyberg drivit bloggen Historia i en digital värld som nu resulterat i en publikation som ger en bra beskrivning av vad digital humaniora egentligen är. (Den digitala humanioran har inte ännu slagit igenom på bred front i Norden, men jag nu vet jag att det finns starka krafter i både Sverige och Finland som driver på utvecklingen så månne finns det hopp än.) Publikationen finns tillgänglig på bloggen.

Hon berättade om arbetet med databasen Finna, om hur digitaliseringen gick till och om hur den digitala litteraciteten var ett angeläget ämne – förutom en äldre generation som står utanför den digitala världen så har även ungdomarna som är digital natives stora kunskapsluckor vad gäller IKT.

75% av 16-24 åringarna använder internet dagligen och finska Wikipedia har 74 000 nedladdningar i timmen. Både läsning och textproduktion är omfattande. Parland-von Essen pratade om hur kritiskt användande av Wikipedia hör till modern informationskompetens, men att det finns ett problem med att svenska Wikipedia görs i Sverige, eftersom den finlandssvenska informationen är bristfällig. En kunde tänka sig hur Wikipedia kunde användas både för att utveckla digital litteracitet och för att komplettera de finlandssvenska informationsluckorna. Kanske som en del av Inkludera flera?

Frågan om biblioteket som bevarare var både en diskussion om bibliotekariens och bibliotekets roll. Ett exempel hon tog upp var att ”Finland har fruktansvärt mycket hembygdsmuséer” och att biblioteket skulle kunna fylla denna roll i den urbana miljön. Ett begrepp som var nytt för mig var också den inbäddade bibliotekarien – jag är inte helt såld på konceptet, men får läsa in mig mer innan jag uttalar mig vidare. Biblioteken som förvaltare av kulturarv, men också utbildning och information ledde tanken till bibliotekens roll som fjärde statsmakt: tillgängliggörande av information bidrar till många perspektiv och ett utökat kritiskt tänkande och är verkligen behövligt i en tid då medier blir allt mer likriktade (kanske för att de har svårt att anpassa sig till en digital närvaro?)

Parland-von Essen nämnde också helt kort att hon varit på öppen data-dagar i Finland nyligen (”Statsministern var där, så känslan av öppenhet var inte så där jätteövertygande”) och att det är viktigt att vi i både kulturarvs- och andra sammanhang jobbar med öppen länkad data – om vi inte börjar länka datamassan får vi ingen ordning på den. Hon förde här fram hur indexering, ämnesord och kontrollerade vokabulärer fyller en roll i fler sektorer. Bibliotekariens framtid som informationsspecialist kommer att bli väldigt spännande.

Nu hade jag skrivit en lång bit om Peter Alsbjers presentation, men eftersom datorn hängde sig och alltsammans försvann så tänker jag i stället avsluta här och återkomma till honom vid annat tillfälle. Bjuder i stället på denna godbit:

Rummet är upphävt, Westö är AFK – men var?

Lämna ett svar

Kjell Westö tilldelas Aniarapriset av Svensk biblioteksförening. Så passligt, eftersom jag just läst Sprickor: Valda texter 1986-2011 av densamme. Mindre passligt att prisutdelningen sker samtidigt som jag är i Antwerpen, men nåja. Vad är väl en kväll på Stockholms stadsbibliotek…

Westö skriver om den digitala tiden, som på något vis gjort tiden kortare. Eller snarare tagit tiden ur det sammanhang av rum och avstånd som varit knytpunkter för att få världen att verka rimlig. Hinner vi med?

[…]vi teknokulturens infanterister, lever ett hektiskt liv. Vi går omkring med huvudena fulla av PIN-koder, portkoder, kortkoder, behörighets koder, lösenord. Vi måste reagera automatiskt och adekvat på olika simultana skeenden, vi måste vara skickliga på att ”hålla många bollar i luften samtidigt”. […] under vår behärskade och automatiserade yta finns både frustration och panik. Förändringarna har krävt mycket. Många av oss går på övervarv, och samtidigt bär vi på en känsla av att vi – trots alla de utmärka teknologiska hjälpmedel vi förfogar över – inte styr våra egna liv.

Det lustiga med citatet ovan är att det är från år 2000. Framsynt! År 2008 skriver han om internet (s. 40):

Internet har en enorm positiv potential: när nätet är som bäst är det ett viktigt forum för öppen och orädd medborgardebatt. Det kan också erbjuda oliktänkare i diktaturer ett visst (om än otillräckligt) skydd, och den som lärt sig skilja agnarna från vetet hittar tonvis med viktig och pålitlig information på webben. Men människan har en tråkig förmåga att solka ned sina goda uppfinningar. […] När man betraktar [dokusåpor, växande kändismani, YouTube, bloggar, chattande, mobilkameror, webcam, etcetera] som isolerade fenomen verkar de ofarliga, men tillsammans håller de på att förändra och kanske till och med söndersmula vår gamla syn på privatliv och rätt till personlig integritet.

Det är underbart att någon så elokvent uttrycker fördelen och faran med internet, och därigenom också varför internet är så viktigt att föra en diskussion om – både på en privat och en politisk nivå. Precis som i afk-livet så utspelar sig liv på internet. Vi är individer som förhåller oss till varandra på internet på samma vis som i det fysiska rummet – varför skulle inte samma fundamentala rättigheter gälla även där?

Angående att skilja agnarna från vetet – källkritik i informationssökning är en otroligt viktig fråga där jag tror att samhället inte riktigt har hängt med. Den digitala litteraciteten kan till och med på universitetsnivå vara usel, och trots goda projekt som Digidel så har vi långt kvar till dess att alla är likvärdiga internetmedborgare. Politiskt måste vi börja hantera internet som den del av världen det faktiskt är.

Westö skriver också om en fras som gått på högvarv sedan Piratpartiets grundande 2006, jag gillar hans spydiga avslutning:

Det finns en fras jag avskyr av hela mitt hjärta: Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Jag är säker på att den var i bruk hos den spanska inkvisationen likväl som under häxprocesserna i Norden.

På sidan 125 försöker han också besvara den stora frågan varför mår vi så dåligt? Jag tror att han har en poäng i sitt svar:

Vi mår dåligt för att vi byggde upp ett individ-, prestations- och framgångscentrerat särhälle som smulade sönder den gemenskapskänsla som vuxit fram ut våra umbäranden och vårt hårda slit för att skapa välfärd. Och nu samverkar vår besatthet av individuell framgång och prestation på ett farligt sätt med den nationella tradition som säger att man aldrig får tröttna, aldrig gråta, aldrig ge upp, man skall bara bita ihop tänderna och tiga och fortsätta framåt.

Kort sagt tycks det mig som om vi tagit det sämsta av allt: vad är väl framgång om ingen finns att dela den med? Den individuella prestationen är väl inget självändamål? Det hårda arbetet utan gemenskapen tycks hårdare ändå.

Kjell Westö verkar vara en så himla kiva person. Jag uppskattar hans romaner än mer nu när jag läst hans krönikor där han är så uppenbart politisk. Kanske ser jag en djupare mening i Eccus och Allus öden nu? Eller hos Lucie Lilliehjelm? Att vilja hjälpa till på vad sätt en kan, och att låtas göra det – det är den gemenskap jag sku vilja ha i samhället. (Även det digitala samhället.)

Officina Typographica Anno 1483

1 svar

Inför stundande flytt rensar jag i bokhyllan. Jag hade verkligen bestämt mig att vara hård den här gången och rensa allt, men så började jag bläddra i en av de tilltänkta objekten för utrensning och… ja, så sitter jag nu och läser om Sveriges första tryckeri på Gråmunkeholmen i Stockholm. Skrattar förnumstigt åt mig själv och mina ringa latinkunskaper när jag läser följande stycke:

”- Talar Ni inte latin?
Fader Kanutus är bestört.
– Nej, tyvärr. Men det gör ingen annan människa heller i Europa i dag, skyndar jag mig att tillägga för att framstå i en något fördelaktigare dager.
Det går ett sus genom församlingen inför denna avgrundsdjupa bildningsbrist.”

Lektyr à la statsminister

Lämna ett svar

Innan jag for hem från Helsingfors läste jag Alexander Stubbs samling av Finnair-kolumner The Power of Sisu. Jag har nog ingen speciell åsikt om Stubb (men det hade fikarummet på jobbet, kan jag meddela) men är däremot fascinerad över hur mina finländska vänner följde Samlingspartiets ordförandeval i början på sommaren – de satt framför teven och negligerade skärgårdens friska och regniga natur (det var alltså i juni) för att följa vilken av de tre kandidaterna som skulle bli partiordförande – och därmed även Finlands nästa statsminister. (Jyrki Katainen, förra statsministern och partiordföranden, blev sedan fyllnadsvald till kommissionär och kommer troligen att sitta kvar om inte Finland kvoterar in en välbehövd kvinna i kommissionen (obs! betalvägg!).) Olika fördelar och nackdelar diskuterades med kandidaterna. En stark punkt för favorittippade Stubb var hans tvåspråkighet – svenskans roll som nationellt språk (och hur det därmed används i offentliga instititioner) är naturligtvis viktig för mina bekanta, som ju har det som modersmål. Själv låg jag skälvande och krapulantisk när jag hörde resultatet förkunnas från nedervåningen: ”Uuteen nousuun!” Ironin går mig ej förbi.

Under rubriken Languages are good for you beskriver Stubb hur hans tvåspråkighet varit honom till hjälp, både för att lära sig nya språk och för att få intresse för omvärlden. Han menar också att det är viktigt att lära sig fler språk än sitt modersmål och engelska i vår globaliserade värld eftersom engelska är långt ifrån det lingua franca som vi ibland får för oss. Dessutom kommer vi aldrig att kunna engelska så bra som modersmålet (som Horace Engdahl en gång sade: ”Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det”) – så visst finns det en poäng med att försöka närma sig människor på åtminstone någon av parternas modersmål. Kanske blir denna diskussion till syvende och sist mer fruktsam än den som förs på pidginspråk?

En hel del av styckena handlar om att Finland är väl värt att investera i och läsarna uppmanas att ta sin business till landet. Det är kul med den välkomnande tonen, men samtidigt minns jag det som sagts om Finlands låga kvoter av mottagande av flyktingar. Jag kan märkligt nog inte finna på en skriftlig källa för saken nu, så frågan är hur välgrundat det är. Den finländska invandringspolitiken tas upp i ett konstverk av Alfredo Jaar på utställningen Tonight No Poetry Will Serve på Kiasma (En miljon finländska pass från 1995).

Men jag kan hålla med Alexander Stubb om att Finland är ett förträffligt land. Ju mer jag är där, desto mer vill jag stanna. Den högre allmänbildningsnivån är märkbar och det tycks som om nya idéer i Sverige i dag är genomförda i Finland ett eller ett par år tidigare. Är Finland det egentliga framtidslandet? Stubb listar lite statistik:

[Finland has] been ranked by Newsweek magazine as the world’s best country; by PISA (Programme for International Student Assessment) as having the best basic education system; by Gallup World Poll as the happiest nation; by Transparency International as the least corrupt; and by the World Economic Form as the most competitive country in the world. Not bad for a sparsely populated Northern country which gained its independence in 1917.

Stubb

Sedan jag kommit hem har jag lånat Fredrik Reinfeldts Det sovande folket som efter ett gott medborgerligt initiativ nu finns tillgänglig på ett hundratal svenska bibliotek. Till skillnad från Stubb så är Reinfeldt inte särskilt förtjust i sitt eget land. Måhända beror det på målgruppen – Finnair-resenärer och läsare av politiska manifest kanske tarvar olika stilnivå – men det känns ändå mer övertygande när engagemanget grundar sig i framtidstro och inte missnöje. Stubb går flera gånger till samhällets försvar:

I also believe that freedom cannot be divided. You can’t have economic freedom, but deny political, religious or personal freedom.

Den 28-årige Reinfeldts bok var dock förvånande god läsning. Ett par kapitel är rena skönlitterära yttranden, där det första håller god sf-klass: sovhjärnor och dårar befolkar en värld som styrs av Välfärdspartiet (sammanslaget av tidigare Bekvämlighetspartiet och Omhändertagandepartiet, om jag minns namnen rätt). En sovhjärna dör och en dåre med gott sifferminne inser vid konfrontation med den dödes personnummer att det de facto är hans son som har avlidit. Ja, han har aldrig träffat honom eftersom barn blir till via spermadonationer, men tänker nu att han kanske skulle gå till bårhuset och se ynglingen. Väl där är han förgrymmad över att fjärrkontrollen fortfarande sitter fast i sonens hand (fjärrkontrollen som alltså inte bara styr teven utan också kan fylla på kylskåpet, ändra klimatet i bostaden, och ställa in automatiskt röstande i riksdagsval m.m. – hur spejsat är inte detta för att vara 1993?!) men också förvirrad över att han faktiskt tycks känna känslor i samband med mötet. Det slutar med att han går med i en hemlig klubb som vill förändra det dåliga välfärdssamhället, eftersom det är helt kört att försöka påverka någonting genom faktiska politiska beslut.

För sovhjärnorna fanns inget meningsfullt, inga utmaningar och ingen nyfikenhet. De var trygga och omhändertagna, det var huvudsaken.

Ja, ni förstår ju själva så hemskt! Har en mat och tak över huvudet så finns ingen anledning att intressera sig för något i livet! Det andra skönlitterära stycket är en dagboksskildring av goody-two-shoes-Johanna som går på bio med farfar, reflekterar över omvärldens politiska läge och har extrajobb. Det är lite som Katarina von Bredow, fast utan en faktisk handling. Det har en viss charm!

De övriga kapitlen är ganska so-so för de handlar om sådant jag funderade över när jag var sjutton år gammal, och så handlar det lite om föreningsengagemang. Eftersom att jag varit engagerad i en större studentförening så är wow-känslan kanske inte lika stor för mig som för Reinfeldt över det går att samarbeta och göra saker tillsammans, och jag drar heller inte kopplingen att välfärdssamhället så småningom kommer att omintetgöra detta – tvärtom.

Reinfeldt lanserar också nya budord. I stort handlar det om att en ska bry sig om miljön, vara snäll mot andra och inte knarka. Men det är också viktigt att en engagerar sig i stället för att gnälla på saker. Han har ju ganska bra poänger här. Vi diskuterade dylika frågor mycket under högstadie- och gymnasietiden.

Jag antar att det som är mest förpaffande med Reinfeldts bok är det faktum att han uppenbarligen var 28 år gammal när han skrev den. 28! Jag har sagt det förut, jag säger det igen: detta antiintellektuella vakuum som Sverige utgör! Den kulturella skymning som häröver vilar! Så sent som förra veckan var jag hos en läkare som förvirrat frågade om Antwerpen låg i Tyskland. Ergo kan vi dra slutsatsen att en minst femårig akademisk utbildning och innan dess gymnasium med toppbetyg inte säger det minsta om en människas allmänbildning.

Det vore fint om vi kunde sluta bortförklara våra PISA-resultat och i stället blicka åt öster för att dra lärdomar om skolan. Argumenten om att förstatligande av skolan eller en litteraturkanon (vad hände med den tanken egentligen?) skulle lösa problemen är inte hållbara – det är kunskapsföraktet vi skulle behöva göra upp med. Det skulle också hjälpa om våra politiker kunde se samma möjligheter i Sverige som Alexander Stubb ser i Finland.

Notis angående smarta elmätare

Lämna ett svar

Läste i Husis häromdagen om smarta hem:

På Helsingfors energi utvecklar man ett ”smart hem” med öppen standard. I två höghusfastigheter i Fiskehamnen kommer man att installera fjärrstyrningsenheter i elcentraler och göra nödvändiga elinstallationer. När allt är klart går det att styra via pekdator.
Hårdvaran och dess programmering levereras av ABB medan användargränssnittet har utvecklats av energibolaget. Det nya är att lägenheterna inte blir beroende av någotdera företaget.
– […] Det nya är att vi i ett nationellt forskningsprogram byggt upp hela systemet på ett öppet gränssnitt som följer existerande standarder, säger projektchef Minna Näsman på Helsingfors energi.

Teirdes skriver om intelligenta elmätare redan 2010 och jag kom att tänka på när jag läste artikeln i Husis: Är den finländska utvecklingen bra? Är det bra att vi kan fjärrstyra våra apparater eller löser detta ett problem som inte existerar (och är det bra eller dåligt)? Är en öppen standard att föredra, ergo: förbättrar den förutsättningarna för att den personliga integriteten skyddas?