Biblioteksutveckling Sörmland (en del av Region Sörmland) har inom Digitalt först-satsningen producerat en interaktiv lärresurs om upphovsrätt och bibliotek. Lärresursen är uppbyggd kring en föreläsning de spelade in med mig på Uppsala stadsbibliotek i september. För att kolla in detta episka mästerverk, klicka på bilden nedan!
”Det här är Karolina Andersdotter!”
Typ alla vet att det är dåligt. I satirprogrammet Svenska nyheter pratade Jesper Rönndahl (en kulturskapare!) i fredags om hur dålig artikel 13 i direktivet är. Tyska Wikipedia stänger ner i ett dygn i protest mot direktivet. Fredagens klimatstrejk i Ålborg fick sin livesändning nedstängd eftersom upphovsrättsskyddad musik spelades i bakgrunden av sändningen.
Om en vecka, den 26 mars, äger omröstningen rum i parlamentet. Parlamentarikerna har då att godkänna eller förkasta förslaget. Jag tycker att du ska ringa till en EU-parlamentariker och be dem rösta nej till direktivet. Jag tycker att du ska ringa i dag och varje dag den här veckan.
Europeiska organisationer för digitala rättigheter, bl. a. EDRi (som de svenska föreningarna DFRI och dataskydd.net är medlemmar eller observatörer i), har på webbsidan Pledge 2019 samlat information om vilka parlamentariker som ännu inte lovat att rösta nej till direktivet.
Webbsidan tillhandahåller en telefonväxel som kopplar dig till parlamentarikerns kontor när du anger ditt nummer. För dig som hellre söker upp numret och ringer själv så hittar du kontaktuppgifter till parlamentarikernas kontor på denna sida. Enligt kalendern så befinner de sig på Brysselkontoret denna vecka.
Jag kommer inte skriva en egen samtalsguide denna gång utan nöjer mig med att dela de anvisningar som finns på Pledge 2019:
Mall för telefonsamtal till EU-parlamentariker. Att Anna Hedh (s) står som exempel i denna skärmdump beror på att socialdemokraterna ännu inte lovat rösta mot direktivet. De röstade också för direktivet i omröstningen i september.
Det går naturligtvis också att utgå från manuset i mitt tidigare inlägg om att ringa våra ministrar inför omröstningen i ministerrådet, innehållet är i stort sett samma förutom att det är EU-parlamentariker du ringer.
Kom också ihåg att du även kan ringa alla parlamentariker, även de som inte är svenska förtroendevalda. Parlamentarikerna representerar alla medborgare i EU och jobbar för alla medborgare i EU. För uppgifter om andra länderna EU-parlamentariker går det att byta land på Pledge 2019, rullisten med val ligger mellan anvisningarna och bilderna på de som lovat rösta nej:
Skärmdump från Pledge2019.eu: de svenska Europaparlamentariker som lovat att rösta nej.
På onsdag ska ministerrådet mötas och diskutera upphovsrättsdirektivet. Om du som jag är orolig för de konsekvenser direktivet – i synnerhet artiklarna 11 och 13 – kan få för internet som vi känner och använder det i dag så kan du göra en insats genom att ringa till våra ansvariga ministrar i dag tisdag 19 februari och be dem att Sverige röstar nej till det framlagda förslaget.
Att ringa tar inte lång tid, så du kan göra det på lunchrasten eller kaffepausen. Ni kan till och med göra det i grupp om ni tycker om att socialisera vid fikat. Så här går det till:
Telefonnumret till regeringskansliets växel är 08-405 10 00. Be att få bli kopplad till Statsrådsberedningen eller Näringsdepartementet. (Statsrådsberedningen hyser EU-minister Hans Dahlgren och Näringsdepartementet hyser näringsminister Ibrahim Baylan – dessa ministrar får betraktas som närmast sörjande i fråga om EU:s upphovsrättsdirektiv.)
Därefter kan det tänkas att du får prata med någon av följande personer:
Det spelar ingen roll vilken av dem du får prata med, eller om det är någon annan, det viktiga är att du för fram ditt budskap.
Jag har förberett ett manus du kan utgå från när du ringer (de fetstilta delarna byts med fördel ut mot ditt eget namn, sysselsättning och hemort – det florerar ju rykten om att upphovsrättsaktivister i själva verket är Google-botar):
Hej, jag heter Karolina Andersdotter och jag jobbar som bibliotekarie i Uppsala. Jag ringer eftersom jag vill att Sverige inte ska acceptera artiklarna 11 och 13 i det slutgiltiga upphovsrättsdirektivet.
Jag vet att frågan om det nya direktivet om upphovsrätt på den digitala inre marknaden snart ska behandlas av ministerrådet och jag vill be ministern att säga åt våra förhandlare att säga nej till artiklarna 11 och 13.
Internet är viktigt för mig. I vardagen, i mitt jobb, i mina sociala kontakter och för mitt deltagande i samhället. Jag vill inte bli inlåst till ett fåtal stora amerikanska webbjättar. Jag vill inte att all min kommunikation ska gå genom ett uppladdningsfilter.
Så snälla: säg åt våra förhandlare att vårt land inte kommer att acceptera artiklarna 11 och 13 i det slutgiltiga direktivet.
Om personen du pratar med frågar något om t.ex. detaljer i lagstiftningen så kan du ställa motfrågan: ”Varför frågar du inte i stället hur jag använder kultur på internet idag?”
Jag nämner denna out från konversationen eftersom man ibland, men oftast inte, får prata med en ganska otrevlig tjänsteperson. Jag upplevde det när jag ringde Europaparlamentsledamöter i somras för att be dem rösta nej till upphovsrättsdirektivet, men jag hoppas att tjänstepersonerna på regeringskansliet har bättre hyfs. Det du inte vill – och inte behöver – är att hamna i debatt om artikel 11 och artikel 13. Man ska inte behöva vara juridisk analytiker för att få påverka sin lagstiftning och f.ö. så har frågan redan utretts av juridiska analytiker som helt enkelt inte är ense om vilken inverkan upphovsrättsdirektivet kommer att ha på våra grundläggande rättigheter (t.ex. yttrandefrihet och integritet). Bara en sån sak är ju anledning nog att rösta nej…!
Kommentera gärna inlägget eller kvittra till mig (@Karolingva) om du har ringt (eller mailat) – jag finns även här som stöd om du mot förmodan skulle råka på en hätsk tjänsteperson. Heja, heja, nu fixar vi det informationssamhälle som vi vill ha – ett informationssamhälle för människor!
Karolina ringer till EU-parlamentsledamöter från LIBER-konferensen i Lille. Bild: Katarina Wiberg
Yesterday I held a short lightning talk on the public art maps I previously wrote about on the UK Copyright Literacy blog (also cross-posted on this blog).
I’ve done a minor update on the interactive map page, adding public art in Uppsala with English text. I am planning to add more art in Uppsala and other cities, but time is (as always) scarce.
I wish I had been more of my usual enthusiastic self in the lightning talk but as soon as I stepped of the plane in Manchester on Monday I felt this terrible cold coming on and it still has me in a firm grip. As I’m staying the week in Liverpool for LILAC 2018 this is mighty annoying. Due to low energy levels I skipped this morning’s parallel sessions.
I did however attend the wonderful session on The Publishing Trap and I am now very keen to make a copy of the game to play at home (which is Uppsala University Library for the time being – surprise!). Luckily, some things are unbound by the unnatural national borders we keep up by copyright, so there’s not too many adaptions needed (if any?); open access and scholarly perceptions on publishing and openness are quite similar in Sweden and the UK. (A Brask note* that I haven’t studied all the board game materials in details.)
Well, while everyone else has been networking and checking out the terracotta army (did you know Liverpool has the oldest Chinese community in Europe?) at least my feverish sinuses has inspired this blog post.
* A Brask note is a sort of disclaimer, although the etymology behind the Swedish brasklapp is so intriguing that it, like lagom, should be exported to the English language. And possibly many other languages as well.
I Biblioteksbladet 07/2017 skriver forskningsbibliotekarien Peter Linde en debattartikel med titeln Illegal text slutet för fjärrlånen? En viktig slutsats i artikeln är att forskare väljer Sci-Hub och dylika sajter (han nämner t.ex. Library Genesis, Reddit Scholar, AvaxHome och #icanhazPDF) för att det är bekvämare och enklare. Artikelförfattaren specificerar tydligt att det rör sig om gränssnittets utformning och han kritiserar krångliga autenticeringar och proxyservrar, döda länkar och att gränssnittet konstant förändras. Således är förlagens produkt en mycket dålig användarupplevelse (UX).
Men varför har förlagen måst tillämpa alla dessa komponenter när de är så uppenbart oanvändarvänliga? Ett uselt gränssnitt med dubbla autenticeringsformulär innan innehållet blir tillgängligt beror inte på dålig forskning om UX, utan snarare rigida licensavtal och en upphovsrätt med skavanker (i synnerhet när informationen ska skickas över nationsgränser – vilket ju alltid är fallet på internet*).
Detta informationsbeteende, menar Linde, betyder att bibliotek måste förenkla sina fjärrlåne- och artikelservicesystem. Jag håller naturligtvis med om detta. En av de vanligaste upphovsrättfrågorna bibliotekarier möter i sin vardag är om fysiskt material i biblioteket kan delas i digitalt format via e-post. Ett autentiskt men krypterat exempel från verkligheten är:
”Jag har sett att ni har X-tidskriften i Y-hyllan och jag behöver verkligen bilderna från artikeln Z på sidorna 33-36 för att illustrera min avhandling. Kan ni skanna in dem och skicka över senast imorgon?”
Svaret på frågan blir oftast nej, för den immaterialrättsliga skillnaden mellan en digital och en fysisk kopia är mycket större än skillnaden mellan en digital artikel som pdf-fil och en tryckt artikel i A4-format. Fjärrlånesystemet – som det idag är överenskommet – tillåter förvisso bibliotek att skanna in en artikel och skicka till mottagande bibliotek, men mottagande bibliotek måste skriva ut en fysisk kopia till låntagaren som besällt fjärrlånet. Alltså onödigt krångligt.
Det går att fråga sig (t.ex. ur ett miljöperspektiv) varför böcker ska skickas och artiklar skrivas ut när en digital fil går att skicka på en bråkdel av tiden med mycket få förbrukade resurser. Det går att fråga sig om inte de omständliga fjärrlånesystemen och klumpiga förlagsgränssnitten är en sista suck från en industri som har sitt ursprung och sin affärsidé fast förankrad i Gutenbergsparantesen (det tryckta paradigmet). Hela open access-rörelsen rör sig åt Sci-Hub-hållet – fri och enkel tillgång.
I min professionella bibliotekarieroll är det naturligtvis väldigt viktigt att ingen artikel är illegal. Jag arbetar för att open access-publicering ska ske i högre utsträckning eftersom det innebär en enklare åtkomst och ett mer jämlikt globalt informationssamhälle. Med stöd av artikel 19 är detta inte en kontroversiell strävan. I samma roll funderar jag naturligtvis även mycket över det vetenskapliga publiceringslandskapet. Om dagens tidskriftstillgång nu är som Linde beskriver – ett UX-misslyckande som driver forskare mot mer lättanvända (om än illegala) webbtjänster – borde inte både bibliotek och akademiska förlag sträva efter att svart OA blir det nya svarta?
* Exempel: Jag sitter hemma i Uppsala och vill komma åt UUB:s webbsida. När jag skriver in webbadressen och trycker på retur så skickar jag data till ub.uu.se. Denna data kan jag följa när den skickas paket för paket (läs en mer utförlig beskrivning här) med hjälp av t.ex. detta verktyg och jag får då följande resultat:
Med hjälp av WHOIS kan jag ta reda på var dessa domäner är registrerade och jag kan därför se att datapaketen jag skickar till ub.uu.se går via Nederländerna, Danmark och flera orter i Sverige innan de till slut är framme några kilometer bort från min bostad.
Det här är en förenklad beskrivning och jag lägger till en brasklapp för att jag inte är någon nätverksexpert och kan ha missförstått något steg. Den viktiga poängen är dock säker: internettrafik går nästan uteslutande över nationsgränser, vilket får konsekvenser när den territoriella upphovsrättslagstiftningen ska tillämpas. Vems upphovsrätt gäller?
As part of Kista Library’s Welcome Refugee Days on 17-20 June I arranged a Mozilla Maker Party to teach the public library users about copyright in everyday life. While copyright might seem like a difficult and dull topic of interest only to a select few (mainly creators and lawyers), it is actually one of the most urgent topics of media and information literacy (MIL).
In the 2013 UNESCO publication Media and Information Literacy: Policy and Strategy Guidelines, UNESCO gives ”a full recognition that copyright is essential for enhancing individual creativity, for the advancement of knowledge and cultural expressions, and for the promotion of cultural diversity”, while underlining that there is a difference between protectionism and empowerment when advocating for ethical use of media and information. A protectionist policy would e.g. be ”focus[sing] on copyright of scientific and educational resources”, while an empowering policy would be ”advocacy through MIL for open education resources and open access to scientific information”. Marika Alneng, author of Folkbibliotek i förändring – navigera med medie- och informationskunnighet (The changing public library – a navigation through media and information literacy, my translation), describes copyright as one of eight common denominators for the MIL teaching practises of public libraries in Sweden. She notes – and I wholeheartedly agree – that teaching copyright literacy to librarians (who in turn will teach the library users) could be done on a more positive note. To focus on what you can do, instead of what you can’t do would be much more beneficial for the creativity and innovation that the European Union strives for (cf. (4) in the InfoSoc Directive (2001/29/EC)). Such an empowerment focus should also aim to increase the legal confidence of librarians – a greatly desired skill, as librarians are the citizens’ go-to-persons for all things digital in the information society.
Mozilla describes their Maker Party as ”a place for artists to connect with educators; for activists to trade ideas with coders; and for entrepreneurs to chat with makers. It’s a place to network, innovate and make a difference.” In 2016, the Maker Party theme of the year was ”to challenge outdated copyright laws in the European Union.” Mozilla had prepared three different activities which all highlighted European copyright absurdities – and how to advocate for changing them – in a modern sharing-is-caring society: Post Crimes, Meme Around, and Contributing to the Commons. Since all 28 member states of the European Union have different copyright legislations, I tweaked the activities to fit the Swedish circumstances. (It is for example a bit unclear to me if the Swedish quotation exception in copyright actually covers the making of memes and reaction gifs. Read more here about the European Parliament’s proposed changes to EU copyright – fingers crossed we can all meme around in the future!)
However, it is painstakingly clear that publishing pictures of public art online is not allowed according to Swedish copyright law – Sweden’s highest court judged in favour of the Visual Arts Copyright Society in Sweden in their case against Wikimedia Sweden, arguing that while individuals were permitted to photograph artwork on display in public spaces, it was ”an entirely different matter” to make the photographs available in a database for free and unlimited use. But what is a database? Well, BASICALLY EVERYTHING ONLINE. Oxford Dictionaries defines database as:
”[A] structured set of data held in a computer, especially one that is accessible in various ways.”
This means posting pictures of public art in Sweden online (whether it is on a tourist selfie or on a Wikipedia page) is copyright infringement. This includes sharing pictures on social media platforms such as Flickr, Facebook, and Instagram. Oh, to imagine I used to make fun of photographing the Eiffel tower in the day time vs. the night time…!
So, what to make of this? I had an idea.
Cameras ready! And back to the Maker Party in Kista: I decided to construct a city tour of public art, where the library users were given a map pointing out public art in the vicinity of the library. They were invited to walk this tour and learn a bit more about the works of art, and by doing so also learning about their local society, it’s history and the cultural landscaping of the city. Indeed, the colourful pillars at the metro station in Kista is not an architectural curiosity like the tower in Pisa, but an artistic interpretation of the transition between rest and dynamic movement. Who knew? PDF’s with the City Tour maps can be found at the bottom of this post. When finishing the tour, the participants were introduced to a second map, one where the location markers had been replaced with either a red x (meaning the work could not be photographed and shared in a digital format) or a green check (meaning the work could be photographed and shared in a digital format). As the Swedish copyright law states that copyright expires 70 years after the author’s death, any public work of art made by an artist who died 1946 or earlier can be photographed and shared freely online.
Konstvandring i Kungsträdgården – beter mig kungligt ! #makerparty #karlxii #kulturallmänningen #wrdkista pic.twitter.com/W4aK3I34QG
— Amelia Andersdotter (@teirdes) June 18, 2017
This means good news for old kings…
Konstrunda i Kungsträdgården. Här replika av staty som är kriminell att fota för delning på internet #makerparty #panoramarätt #wrdkista pic.twitter.com/F7EuOzDA5u
— Amelia Andersdotter (@teirdes) June 18, 2017
… but bad news for Marianne Lindberg de Geer’s sexually hyperactive granite rabbits.
The second activity was meant to empower the users (much welcomed after introducing the supreme court’s protectionist view on public art) and was presented in a simple poster exhibition which introduced the Swedish copyright law, Creative Commons licences, where to find CC materials, and the photo challenge of Wikimedia Commons. This activity was based on the Mozilla Maker Party activity with the same name. Due to the drop-in organisation of my maker party it wasn’t possible to follow their schedule, but the components were there all the same. The aim was to, in a simple way, explain how digital creativity and copyright can be used to share and remix content, and also showcase how this can be built upon to support digital innovation and entrepeneurship. While it may seem a bit far-fetched, there is a strong connection to the Welcome Refugee Days event: by teaching library visitors about the legal system governing digital innovation and creativity they can get the knowledge and confidence to start their own businesses – which leads to both digital inclusion and integration into society. In other words, getting a key to solve one issue may get you past all those other doors as well.
Click the links to access the city tour maps and the poster exhibition (in Swedish). All map graphics are © OpenStreetMap contributors, and all maps and materials are therefore shared under CC BY-SA 2.0.
Pictures mostly by me; if not, they’re reposted with permission.
Jag tänkte göra en kvick uppdatering om mitt första år som färdig bibliotekarie – det är så mycket som har hänt och det här inlägget får även tjäna som en slags länkportfolio.
Ergo uppmärksammar årets kulturuppsats – skriven av Uppsalastudent, minsann! Så även Biblioteksbladet, där jag också lade ut en jobbannons:
Du har inte övervägt en framtid som forskare?
– Jo, det har jag funderat på. Om någon vill finansiera detta går det bra att höra av sig. Här är en ungefärlig CV: bra på typ allt, rolig, gör bra kaffe.
Till min stora förvåning ledde detta inte till ökad e-posttrafik. Jaja.
Det går också att se min tio minuter långa presentation från CopyCamp i Warszawa på YouTube:
Bobcatsss 2016 tycks fortfarande inte ha laddat upp en publikation med abstrakten, men workshopen gick hur som helst bra – som alltid är det väldigt rafflande att prata om upphovsrätt.
Med stöd från CILIP:s eInformation Group åkte jag till DHN:s första konferens i Oslo i mars för att lära mig mer om den digitala humanioran i Norden. Rapporten Digital Humanities Expanded & Explored in the Nordic Countries är publicerad i UKeIG:s tidskrift eLucidate.
Den stora grejen under året har dock varit att jag bott i London september-mars för att läsa ett masterprogram i digital asset and media management (jag känner obehag när jag tänker på den ändlösa diskussionen som skulle uppstå vid letandet efter en bra svensk översättning, så jag håller mig till engelskan för tillfället) på King’s College London. Fantastiska lektorer och kurser men studenterna är lika medelmåttiga som i Sverige. Life lesson learned!
Sedan april har jag bott i Haag eftersom jag fick jobb som policy and advocacy assistant på IFLA. Ja, detta är sannerligen drömjobbet och min chef är dessutom en av mina bibliotekshjältar. Blir nästan generad när jag tänker på hur sjukt det är – både chefen och att jag fått mitt drömjobb (jag har ju känt mig helt oanställningsbar i Sverige). Så ja, som man säger när man sitter med en bra hand – jag är nöjd.
Till min och allas stora glädje finns det många som intresserar sig för upphovsrätt. Ett tecken på detta är att jag har tilldelats DIK:s stipendium för Årets kulturuppsats 2015. Uppsatsen, vars fullständiga titel är Cross-border Copyfight: European libraries re-thinking the InfoSoc Directive, finns tillgänglig via DIK:s artikel men går naturligtvis också att läsa Digitala vetenskapliga arkivet.
Angående den öppna publiceringen var det ett krav från ABM-institutionens sida att masteruppsatserna skulle publicers i sin helhet i arkivet. Jag, som förstås är ett stort fan av öppenhet (det grämer mig att jag i inlämningsstressen glömde märka uppsatsen med en lämplig creative commons-licens), hade publicerat den öppet oavsett men jag kan inte undgå att beröras av ironin att ingen av institutionens avhandlingar finns tillgängliga i fulltext. Förutom principen att doktorander fått lön (eller i alla fall utbildningsbidrag) från universitetet för att utföra sina arbeten (till skillnad från studenter som lyfter lån) och därför borde publicera dem öppet av den anledningen så är det också absurt att just den institution som borde vara medveten om fördelarna med open access är så bakåtsträvande. Vad är anledningen till detta? Ja, enligt utsago beror det på ”olika saker, bildrättigheter och förlagsutgivning t ex.” Tack upphovsrätten och förlagen för att ni förhindrar spridning av den kunskap som staten finansierat! Ni bidrar därmed till min uppsats relevans (vilket skulle kunna ses som en förmildrande omständighet).
Uppsatsens innehåll låg till grund för en presentation på CopyCamp i Warszawa den 4 november (tack Svensk biblioteksförening för resestipendium!) och kommer också ligga till grund för en upphovsrättsworkshop jag ska hålla på BOBCATSSS i Lyon i januari 2016 (tack King’s College London för konferensstipendium!)
Jaha, men vad händer i EU då? kanske ni frågar nu. Det är en fullt berättigad fråga. Jag följer händelserna löpande men ägnar mig framför allt åt mina studier, så om ni är mycket intresserade av ämnet rekommenderar jag EU-parlamentarikern Julia Redas blogg eller den legendariska bloggen IPKat (”The IPKat: intellectual property news and fun for everyone”).
Long time, no see. Det beror på den här masteruppsatsen jag har skrivit. Jag vill inte skryta, men jag vill att du läser den och sedan drar ditt strå till stacken för att reformera upphovsrätten. Då och då är facebooklänkandet intensivt eftersom någon kommit på att upphovsrätten de facto kan hindra dig från att fotografera på semestern. Det vore förstås bättre om vi kunde inse att hela informationssamhället är osynkat med lagstiftningen och att det inte är panoramarätten som behöver försvaras utan informationsrätten, men det är nog en bra början att de små tingen börjar uppmärksammas av bekymrade medborgare.
Hur som helst: jag har just läst en jättebra bok! Så pass bra att jag trots vårens vedermödor kände en lockelse att hamra på tangentbordet för att producera en längre text (nåja, ”längre text”) igen. Boken är Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och är skriven av E. Lockhart 2008. Jag fann den av en slump i hyllan med svensk skönlitteratur på biblioteket där jag jobbar och fann till min glädje att den hör till en av mina favoritkategorier: internatskoleskildringar. Varför denna fäbless? Det vet jag inte, men jag lockas av den och förtjusas både av Rory Gilmores liv på Chilton, Penelope Farmers Charlotte varannan dag (denna bok fann jag förstås via The Cures låt med samma namn) och Curtis Sittenfelds Prep. Jag har länge tänkt på att jag borde samla dessa romaner i en lista, både lästa och olästa, så att jag kan läsa om och läsa nytt i samma genre. Ett relaterat intresse är förstås min fäbless för high school-filmer, där Ghost World är outstanding, men där allt från Molly Ringwald till Glee får mig att hoppa i stolen av glädje. (Tappade intresset för Glee när de gav sig ut i vuxenlivet.)
Frankie Landau-Banks är en intelligent kvinna som går andra året på Alabasters internatskola. Hon har under sommarlovet fått bröst och får därför en populär pojkvän när hon börjar skolan igen. Han är med i ett hemligt sällskap som bara killar får vara med i – De trofasta bassetarnas ordensällskap. Frankies pappa var också med i det en gång i tiden och han brukar ofta sitta och sucka över skoltiden och umgås fortfarande med de vänner som han fick i high school (the horror!) Därför listar Frankie genast ut att pojkvännen Matthew är med i detta sällskap och att hela hans kompisgäng också är det. Kompisgänget, som till största delen består av sistaårselever, har ett eget bord i matsalen där Frankie förlänas en plats i egenskap av flickvän. En dag äter hon lunch lite tidigare och sätter sig vid detta bord utan att någon annan är där:
Hon åt, och hon läste.
En del av Frankie kände sig exakt som nästan vilken tonåring som helst skulle ha känt sig i den situationen: generad. Hon önskade att hon inte hade brutit mot den här dumma regeln. Hon önskade att Matthew skulle komma och rädda henne. Hon kände sig förtvivlad och ledsen över att Callum inte hade pratat med henne, för det bevisade att han och de andra killarna inte såg henne som en person, utan bara som Matthews kuttersmycke.
I just liknande ordalag uttryckte sig en gång en vän när frågade om det inte kändes tråkigt att på nåder haka på herrsällskapens kalas som sällskap till en medlem i detta: ”Nä, jag går gärna som —’s kuttersmycke ibland, jag tycker att det känns fint och roligt!” Ibland har jag, likt Frankie, funderat på om jag skulle vara gladare om jag hade förmåga att uppskattas på samma vis av män – detta att vara värdig att vara någons baldejt, detta att anses tillräckligt fin och vän för att vara sällskap på fina kalas. Men vid de tillfällen då jag faktiskt utsatts för dessa sociala sammanhang har jag känt mig miserabel! Artiga unga män som drar ut stolen när en sätter sig eller reser sig – men som inte kan förmå sig att ens låtsas vara intresserade av vad jag ägnar mina dagar åt, vad mina intressen är och så vidare. En tröst i tristessen är om de inlevelsefullt berättar som sig själva och sin förträfflighet, men i värsta fall är de helt obenägna att stå för talunderhållning om en inte själv drar svar ur dem med hjälp av konversationsfrågor (och tro för all del inte att frågorna följs av motfrågor). Tack och lov att dessa kalas innehåller sånger, så att avbrott i den frustrerande oangelägenheten uppstår. Jag upplever ibland en tröst i att dricka mig berusad, när jag känner att det är too much stupid in the room.
Så småningom, hade hon tänkt, skulle han misstänka någon utanför flocken och slutligen anklaga henne – upprörd men full av beundran för hennes genialitet skulle han uttrycka sin erkänsla för hennes överlägsna intellekt.
Men så blev det inte.
Stackars, stackars Frankie som är kär i denna trista och självupptagna person…! Jag lider med henne i synnerhet som jag själv genomlidit dessa outhärdliga förälskelser där försök att visa något av sin egen personlighet och duglighet möts med fullkomligt ointresse av motparten. I romanen utgör internatskolan den kvävda miljö som jag ibland upplever i Uppsala. I slutet av boken, när Frankie kontemplerar risken att bli relegerad, kommer hon fram till att hon trots allt vill gå kvar på Alabaster – ”för utbildningen, kontakterna och Alabasters goda rykte gjorde det värt besväret – även om hon hade förlorat Matthew och hans vänner för alltid.” Uppsala lider av samma elände, detta gamla, traditionstyngda universitet som jag älskar och avskyr på samma gång. Denna ankdamm! Jag är i Helsingfors nu, och jag längtar inte hem. Det är skönt att inte befinna sig i Uppsalas panoptikon. Samtidigt kan jag inte defintivt säga att jag inte önskar mig en framtid i den staden, för som jag trivts och frodats i Uppsala har jag inte gjort någon annanstans.
”Varför gjorde du det, Frankie?” frågade Porter till slut. ”Alltså, det var genialiskt, det du fick oss att göra, men … varför gjorde du dig det besväret? Det är det jag inte fattar.”
Frankie suckade. ”Har du någonsin hört talas om panoptikon? frågade hon.
Porter skakade på huvudet.
”Har du någonsin varit kär?”
Han skakade på huvudet igen.
”Då kan jag inte förklara”, sa Frankie.
Mer än ovan kan jag inte heller förklara.
Av en slump läste jag häromdagen detta DN-reportage om Harry Järv från 2004 och fylldes av omåttlig lust att se filmen Framom främsta linjen från samma år. Filmen fanns inte på mitt lokala bibliotek varför jag käckt brände iväg ett inköpsförslag (samma bibliotek tillhandahåller ju nämligen Okänd soldat och Under polstjärnan (som den svenska översättningen av någon anledning heter)). Fick i dag följande svar:
Hej, denna film som ännu inte haft premiär i Sverige (2 april) finns inte att köpa till bibliotek med utlåningsrättigheter. Du får återkomma om du är fortsatt intresserad.
”Vad är det som händer? Hur långt ska den kulturella skymning som vilar över landet Sverige sträcka sig?!” var förstås min första tanke. Jag ska inte sticka under stolen med att jag blev rasande. Jag blev nämligen så oerhört inspirerad av Harry Järv (finlandssvensk OCH bibliotekarie – drömlivet!) att jag verkligen verkligen ville se denna film.
Jag har nu efter två timmar sansat mig och funderar lite på vad som kan ha gått snett. Ett fel är förstås att filmen inte har haft premiär i Sverige, vilket torde tyda på Sveriges markanta (!) ointresse för vårt fantastiska östra grannland. Finsk kultur importeras dock, och det finlandssvenska tar vi ju till oss bland annat i form av Kjell Westö, så vad har hänt med denna film?
Det för oss till det andra felet, som jag gissar beror på upphovsrätt. Den uppmärksamme noterar till exempel att Kjell Westös romaner i svenska butiker är trycka av Bonniers, i stället för finländska Schildts och Söderströms. En titt på förlagets webbsida antyder att internationella rättigheter kan anförskaffas efter kontakt med förlaget. För mig är det förstås obegripligt att de inte kan skeppa de svenskspråkiga böckerna över Östersjön med någon av de många båtarna som går däröver varje dag, men fine; (informations)marknaden har väl aldrig gjort sig känd för att vara effektiv.
Nåväl, upphovsrätt rörande filmer och bibliotek: jag skulle gissa att Framom främsta linjen saknar svensk/internationell distributör (TPA är t.ex. distribuerad av Artisti och Disney (!), och Okänd soldat av Atlantic). En första fråga är då varför ingen distributör plockat upp den finlandssvenska krigsfilmen? Svaret kan antagligen härledas till förmodat ointresse (i förlängningen olönsamhet). En andra fråga är varför i hela fridens namn biblioteket inte bara kan beställa filmen från Finland? Svaret kan antagligen härledas till hur EU:s olika direktiv implementerats i olika länder, till exempel direktiv 2006/115/EG om om uthyrnings- och utlåningsrättigheter.
Jag har en lunchdejt om c:a 10 minuter, så jag hinner inte grotta ner mig i detta nu, men återkommer senare med en mer utförlig förklaring. Tills dess kan ni ju fundera över vilket medium som är enklast och effektivast för att tillskansa sig kultur: Pirate Bay eller biblioteket? Och framför allt vilket det borde vara?
Dr Eleonora Rosatis seminarium The Wonderful Life of EU Copyright Law and Policy ägde rum i veckan i Bryssel. Dr Rosati är en italiensk advokat specialiserad på upphovsrätt (inom EU, Storbritannien och Italien) och driver också konsultfirman e-LAWnora (vitsigt!)
”Can you think of anything more exciting than EU copyright law and policy? It’s hard indeed…”
Eftersom inbjudan till evenemanget började på ovanstående vis så kunde jag inte motstå att spendera £15 på en studentbiljett; tanken är att min masteruppsats ska handla om biblioteksvärldens svar på EU-kommissionens upphovsrättssamråd, som jag tidigare skrivit en kortare text om, varför seminariet nog kunde vara väldigt intressant för mig (när jag nu ändå befinner mig i Belgien och allt).
Dessutom händer det jättemycket på det här området hela tiden: i september sade EU-domstolen att det var okej för bibliotek att digitalisera de verk de har i sin ägo så länge de som är skyddade av upphovsrätten bara finns tillgängliga på därför avsedda terminaler (med vilket lär menas ”elektroniska läsplatser”, om jag läser domslutet korrekt). Ett litet framsteg är också ett framsteg, och det är dessa små steg som hela tiden händer. Förhoppningsvis kan ett större steg i form av en europeisk upphovsrättsreform ske inom kort, och detta var en av frågorna som diskuterades på seminariet.
Jag blev lite nervös när jag anlände till lokalerna hos Allen & Overy LLP eftersom kontoren visade sig vara ett palatsliknande hus inklämt mellan c:a sju olika ambassader. De flesta som närvarade var jurister, representerande olika stakeholders i upphovsrättsfrågan, och de som inte var jurister var på något annat vis arbetande med frågan. Trots förskräckelsen inför detta möte med den verkliga världen så gjorde jag entré med en papperskaffemugg i kavajfickan (eftersom den här vansinniga fin-stadsdelen i Bryssel helt saknade offentliga papperskorgar!) och fick ett mycket vänligt mottagande av Dr Rosati och advokat Geert Glas (han representerade Allen & Overy och höll en presentation av ett rättsfall under seminariet).
När jag hade samlat mig efter detta överväldigande intryck (säkert mycket bra för min ödmjukhet) gjorde jag som en gör i sådana här situationer: stuvade ner kaffekoppen utom synhåll i väskan och körde på enligt devisen fake it ’til you make it. Sedan lyssnade jag på presentation och diskussion om EU-domstolens upphovsrättsdomslut det senaste året, lagstiftningsaktivitet det senaste året samt en summerande diskussion om en möjlig reform utifrån samrådet, kommissionens läckta white paper och andra reaktioner på samrådet.
Rättsfallen kommer jag inte att kommentera i detalj (men du kan läsa mer om Vandersteen och parodibegreppet i det här inlägget) eftersom de inte rörde bibliotek så pass direkt att jag skulle kunna tillföra något nytt med min kunskapsbakgrund, men jag tänker däremot sammanfatta några i allmänhet intressanta saker jag snappade upp:
Det läckta dokumentet Draft Impact Assessment innehöll (så vitt jag förstod av sammanfattningen på seminariet) några olika alternativ för upphovsrättens utveckling i Europa:
Hur allt detta hänger ihop är verkligen en djungel – jag vet att upphovsrätten orsakar problem, men inte alltid varför och hur det kan åtgärdas – men nu när jag har lyssnat och lärt en gång så tror jag att jag kommer att förstå allt ännu bättre nästa gång. Tanken är väldigt trösterik! Är det trots allt inte vetenskapens funktion att hjälpa människan att förstå världen?
En sådan lustig slump! Häromdagen var jag på Eleonora Rosatis evenemang The Wonderful Life of EU Copyright Law and Policy och advokat Geert Glas berättade ingående om rättsfallet Deckmyn vs. Vandersteen, där definitionen av upphovsrättslagens begrepp parodi var viktig för att utröna huruvida brott hade begåtts eller inte:
Article 22(1) of the Law of 30 June 1994 on copyright and related rights (Belgisch Staatsblad of 27 July 1994, p. 19297) states:
‘Once a work has been lawfully published, its author may not prohibit:
…
6. caricature, parody and pastiche, observing fair practice;
…’
Fallet rör en bild som är en parafras på ett omslag till serien Suske en Wiske, tecknad av Willy Vandersteen, och som använts av Vlaams Belang-politikern Johan Deckmyn i en kalender publicerad av partiet (se illustrationerna i jämförelse med varandra på denna sida). Vandersteens menar:
The drawing at issue resembled that appearing on the cover of the Suske en Wiske comic book entitled ‘De Wilde Weldoener’ (which may roughly be translated as ‘The Compulsive Benefactor’), which was completed in 1961 by Mr Vandersteen. That drawing is a representation of one of the comic book’s main characters wearing a white tunic and throwing coins to people who are trying to pick them up. In the drawing at issue, that character was replaced by the Mayor of the City of Ghent and the people picking up the coins were replaced by people wearing veils and people of colour.
Och angående försvaret om att bilden är ett parodiskt inslag framför de följande:
Vandersteen and Others dispute that interpretation, since, according to them, parody must meet certain criteria, which are not fulfilled in this case, namely: to fulfil a critical purpose; itself show originality; display humorous traits; seek to ridicule the original work; and not borrow a greater number of formal elements from the original work than is strictly necessary in order to produce the parody. In those circumstances, they also allege that the drawing at issue conveyed a discriminatory message, since the characters who, in the original work, pick up the scattered coins, were replaced in the drawing at issue by people wearing veils and people of colour.
Aha, där ser vi något: är det så att upphovsrättsintrånget inte är en egentlig skada i sig, utan att teckningen framför ett diskriminerande budskap som således kommer att associeras med serien? Är det vidare så att diskriminering inte går att komma åt via dagens lagstiftning och att upphovsrätten därför används till för att markera mot detta? Det är verkligen en intressant fråga!
Det som gör slumpen lustig är att jag i dag satt och läste i De gulden passer: Journal for book history från konferensen SHARP 2014 (Society for the History of Authorship, Reading & Publishing) och hittade en artikel av Gert Meesters som handlar om just Willy Vandersteen and his legacy: Comics publishing in Antwerp from 1945 to the present day. Enligt artikeln (s. 127) tecknade Willy Vandersteen under täcknamnet Kaproen antisemitiska illustrationer under andra världskriget. Meesters skriver: ”His political opinions were known to fluctuate from time to time, but he remained rather conservative during most of his career.”
Jag antar att vi vid det här laget skulle kunna fråga oss om upphovsmannen egentligen hade haft något emot Deckmyns användande av materialet? Och i så fall av vilken anledning: upphovsrättsliga eller ideologiska skäl? Och förresten är det kanske helt ointressant att fundera på vad upphovsmannen egentligen hade velat? Belgiska seriers funktion som nationalklenod gör det kanske ännu viktigare att serierna hålls politiskt korrekta (på
s. 140-141 i Meesters artikel går det att läsa om muralmålningar med seriemotiv och seriepriser – varav ett (på ca €6,000) namngivet efter Vandersteen – vilket visar på seriernas betydelse för Flandern och Belgien.)
Nationalismen är tyvärr på framfart i Europa, och förespråkarna använder inte sällan yttrandefriheten som en sköld för diverse uppseendeväckande dåd (jfr. Lars Vilks rondellhund). I det här fallet får frågan om upphovsrätt och begreppet parodi skymma (eller påvisa?) den egentligt intressanta frågan: den om rasismen i Europa.
Denna text redogör kort för några biblioteksorganisationers svar på Europeiska kommissionens (EU-kommissionen) upphovsrättskonsultation (eg. samråd på EU-svenska) och hur dessa svar reflekterar bibliotekens förhållande till informationssamhället både nationellt och internationellt. Upphovsrätt är en bland många frågor som aktualiseras av den raska takt informationssamhället utvecklas i och trots att ämnet kan verka snävt så visar materialet för undersökningen att upphovsrättsdiskussionen relaterar till många andra aspekter av bibliotekets roll i informationssamhället. Intressanta, men uteslutna, aspekter av ämnet är den komparativa diskussionen om amerikanskt bibliotekspolitisk samt diskussionen om bibliografisk kontroll. Texten var ett examinerande PM inom en kurs på ABM-utbildningen i Uppsala vt 2014.
”Librarians share many values with creators and publishers of copyrighted works, but their interests and values sometimes conflict.” Så inleder Laura N. Gasaway sin artikel om bibliotekariernas förhållande till upphovsrätt1. Redan 2000 var alltså frågan i luften och Gasaway konstaterar att samhället anser bibliotek vara viktiga i ett demokratiskt samhälle; samtidigt är samhället kapitalistiskt. Konflikten mellan informationsspridning för samhällets bästa och marknadens behov av egendom eskaleras i och med informationssamhällets utveckling. Upphovsmännens kärnvärden (framför allt kompensation, kontroll och erkännande för sina verk)samexisterar med de sociala värdena om vikten av en utbildad befolkning och stöttande av entreprenörskap. Syftet med en upphovsrätt är att hitta en balans mellan dessa intressen; en balans som ger både upphovsmän och användare rimliga rättigheter.
Den internationella upphovsrättens moderna ursprung finns i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (Bernkonventionen) från 18862. På grund av att litterära verk började översättas och blev en del av en internationell marknad såg upphovsmän ett behov av ett internationellt regelverk. Olika värderingar ligger till grund för den internationella upphovsrätten; i den franska och europeiska värderingen utgår från upphovsmannens moraliska rätt, medan den anglosaxiska traditionen utgår från marknadsnormer – Eva Hemmungs Wirtén jämför detta begreppen droit d’auteur och copyright som i sin essens understryker dessa två rättstraditioner. Det är framför allt den fransk-europeiska traditionen som är grund för Bernkonventionen3. När USA gick med i Bernkonventionen 1988 upplevde den amerikanska bibliotekariekåren det som någonting dåligt4.
Som Hemmungs Wirtén påpekar så var kopiatorn precis lika alarmerande i sin ankomst som
internet är nu.5 Denna farhåga lugnade sig med tiden och kopior som bibliotek gjorde sågs på som en överträdelse av mindre betydelse. Samma debatt har blommat upp igen när det blivit enkelt att framställa digitala kopior med ökad kvalitet och kvantitet och i stället omtalas kopieringen med begreppen stöld och piratkopiering vilket Gasaway menar begränsar en debatt om vad som är fair use67.
William F. Birdsall menar att den tekniska utvecklingen är tätt sammankopplad med politik och hen skriver att nationalstaten ”på grunn av globaliseringen blir […] karakterisert som en overflødig levning fra industrisamfunnets tid”8 vilket blir väldigt intressant i sammanhanget eftersom en kunskapsbaserad ekonomi förvisso har skapat ett annorlunda, mer internationellt samhälle, men å andra sidan är kunskapsflödet mellan staterna begränsat medelst lagstiftning. Hen nämner att de stora aktörerna som utvecklar informationsinfrastrukturen är företag, men om informationsteknologin skapas för att tjäna ett ekonomiskt intresse, vilken roll har då de allmänna folkbiblioteken inom informationsförsörjningen och kan de ekonomiska intressena missgynna grupper inom samhället? Birdsall menar att informationspolitiken bör verka för rätt till läs- och skrivkunnighet, rätt till personskydd, rätt att kommunicera och rätt till allmän, lika och rimlig tillgång till telekommunikationsnätverken och att folkbiblioteken spelar en viktig roll i detta9.
En förutsättning för allmänhet och marknad att samverka tycks alltså vara en politik som tar hänsyn till samtliga parter. EU:s första direktiv rörande harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter trädde i kraft 1 juli 1995 och då förlängdes Bernkonventionens skyddstid efter upphovsmannens död från 50 till 70 år10. Direktivet blev obsolet 16 januari 2007 då ett nytt direktiv rörande upphovsrätt trädde i kraft11. Som tidigare påpekat omöjliggör teknikens utveckling en definitiv lösning och mellan 5 december 2013 och 5 mars 2014 bjöd EU-kommissionen in intressenter (däribland konsumenter, användare, upphovsmän, förläggare, medlemsstater och distributörer12) att besvara en upphovsrättskonsultation med syfte att få in synpunkter på hur EU:s upphovsrättslagstiftning skulle kunna reformeras.
Bibliotekarier torde gå att kategorisera som både användare, konsumenter och distributörer av upphovsrättsskyddat material och yrkesgruppen har ofta uttalat sig i frågor om tillgången till det offentliga rummet och protesterat mot expansionen av upphovsrätten13.
Ett flertal biblioteksorganisationer har besvarat konsultationen och i samband med att svarstiden löpte ut så publicerade flera av dem sina svar på sina webbsidor14. Jag har tittat närmre på de svar som organisationerna IFLA (International Federation of Library Associations), EBLIDA (European Bureau of Library Information and Documentation Associations), LIBER (Association of European Research Libraries) och Svensk biblioteksförening lämnat in. IFLA representerar det internationella perspektivet, EBLIDA och LIBER svarar för det europeiska perspektivet och Svensk biblioteksförening för det nationella perspektivet.
Svensk biblioteksförening skriver att ”upphovsrätt existerar för att skapa balans mellan upphovsmännens och användarnas rättigheter. Den här balansen har rubbats under de senaste åren på ett sätt som enbart gynnat upphovsmännen. Syftet med en upphovsrättsreform […] är att återskapa en balans där innovation, forskning såväl som laglig tillgänglighet till digitalt innehåll uppmuntras.” [min övers.]15 Samtliga organisationer instämmer i denna analys och EBLIDA menar att bakom upphovsrättsfrågan ligger frågorna om demokrati, informationstillgänglighet och ”fulländandet av det sanna kunskapssamhället”16. EBLIDA representerar både national-, högskole-, folk- och skolbibliotek samt biblioteksföreningar och de framför att upphovsrättens utveckling är viktig för att de digitala möjligheterna ska kunna utvecklas så att biblioteken kan fullfölja sitt offentliga uppdrag.
EBLIDA skriver att ”om EU önskar vara närmre sina medborgare, måste regler vara enkla att förstå”17 och för fram att den ökade rörligheten för medborgarna och antalet utländska studerande som flyttar mellan medlemsländerna borde uppmuntra till informationsutbyte men att detta i praktiken hindras av den icke-harmoniserade upphovsrättslagstiftningen.
Organisationerna är överens om att alla undantag ska vara giltiga i samtliga medlemsstater samt att kontrakt och avtal mellan förlag och användare ska inte kunna trumfa dessa. De trycker på att behovet av förändring av upphovsrätten är brådskande och anser att lagstiftningen inte hänger med den digitala utvecklingen. Ett exempel Svensk biblioteksförening tar upp som de anser försvårar samarbetet för de europeiska biblioteken är att icke-kommersiellt definieras olika från land till land. LIBER menar vidare att varande lagstiftning kan påverka den europeiska forskningens utveckling på ett negativt sätt18.
IFLA hänvisar till en studie av tillämpningen av tidigare lagstiftning som konstaterar att de frivilliga undantagen leder till varierande rättigheter i olika medlemsstater vilket försvårar gemensamma projekt (till exempel Europeana, vars syfte är att tillgängliggöra europeiskt kulturarv för allmänheten) eftersom medlemstaterna inte deltar på lika villkor19.
IFLA menar det att i förhållande både till en allt mer globaliserad värld och till EU:s inre marknad är det viktigt att de undantag som finns i lagen ska vara obligatoriska för alla medlemsstater. IFLA trycker också på att de rättigheter som finns för upphovsmän måste definieras så att de inte istället skapar betungande arbete och ansvar för de institutioner som tillhandahåller information20. De jämför med prövningen av lagligheten av Google Books massdigitaliseringsprojekt av universitetsbibliotekssamlingar i USA: det bedömdes vara fair
use, men tveksamheten till vad som är lagligt och inte i Europa bidrar till en digital klyfta vilket skadar det internationella forskningssamfundet. IFLA tar starkt ställning för att tillgänglighet till omfattande digitala samlingar såsom Google Books kan vara en oöverträffad källa för att främja lärande och mänsklig utveckling och att tillgången till dessa borde vara global21.
Samtliga organisationer är ense om att upphovsrättens skyddstid ska kortas till Bernkonventionens ursprungliga 50 år efter upphovsmannens dödsår. EBLIDA tillägger att denna förändring skulle kunna vara ett första steg mot att reducera tidsspannet ännu mer (de poängterar att ytterst få verk har ett kommersiellt värde efter ett par decennier), något som skulle kräva en revidering av Bernkonventionen22.
Svensk biblioteksförening anser att e-böcker borde vara tillgängliga för bibliotek och bokhandel samtidigt och att alla e-böcker som publiceras också ska vara tillgängliga för biblioteken; i dag blir e-böcker ibland tillgängliga för bibliotek senare än i handeln och en del titlar görs bara tillgängliga i handeln. EBLIDA hänvisar i sitt svar till en undersökning från tyska och österrikiska marknaden om att mellan 50-75 % av det totala e-boksutbudet är tillgängligt för bibliotek jämfört med konsumenter och menar att det är oacceptabelt att förlagen får denna makt över bibliotekens inköpspolicyer23. Samma makt utövas från förlagen när e-böcker tillgängliggörs i större paket i stället för varje titel för sig24.
Även LIBER och IFLA efterfrågar e-låneavtal som mer liknar analoga lån. Dagens avtal för e-böcker (för alla typer av bibliotek) skiljer sig ofta från de analoga lånen med högre priser, begränsat antal samtidiga utlån, låsta format och karantänstid. Biblioteksorganisationerna är ense om att situationen måste förändras för att biblioteken ska kunna fortsätta förmedla information till alla på samma villkor.
Text- och datamining innebär att söka igenom rådata (till exempel ordfrekvenser, siffror m.m.) i en databas. Det är väldigt värdefullt i viss forskning och biblioteksorganisationerna menar att eftersom det inte syftar till att ta del av materialets ”kreativa uttryck” så borde materialet som används i datamining utgöra ett undantag i upphovsrättslagstiftningen. En
konsekvens av dagens situation är att många forskare avstår från denna typ av forskning eftersom det kostar både direkt (licenser) och indirekt (tid för att förhandla fram avtal). LIBER exemplifierar med avtal i dag kan kräva att forskare ska lämna ut sina forskningsdata till tredjepart samt begränsar hur deras forskningsresultat får göras tillgängliga samt skapar ”godtyckliga gränser” för hur många artiklar en institution får söka igenom inom en viss tidsram. Det sistnämnda menar LIBER förklaras av förlagen med att servrarna skulle belastas för mycket av trafiken, men de påpekar att open access-förlag upplever att denna typ av trafik inte alls skulle orsaka en sådan belastning (ens potentiellt).
Svensk biblioteksförening lägger också till att även om innehåll finns tillgängligt på internet så är det oklart om användande av detta material för datamining är lagligt (om det inte tydligt uppges på sidan). Innehåll licensierat under open access-licenser som cc-by-sa eller cc-by-nc kan oavsiktligt hindra användare från att använda det för datamining. Lösningen som föreslås är att utbildningsrelaterade undantag i upphovsrättslagstiftningen ska vara obligatoriska för alla medlemsländer – särskilt vad gäller datamining.
På frågan Have you experienced specific problems when trying to use an exception to preserve and archive specific works or other subject matter in your collection? svarar EBLIDA med att särskilt uppmärksamma born digital material där det i medlemsstater saknas policyer för hur detta digitalt kan bevaras. EU-kommissionen uppmärksammar problemet redan 2011 i en rekommendation där medlemsstaterna rekommenderas att ”förstärka de nationella strategierna för det långsiktiga bevarandet av digitalt material, uppdatera handlingsplaner för att genomföra strategierna och utbyta information med varandra om strategierna och handlingsplanerna” samt att ”säkerställa att upphovsrättsinnehavarna lämnar in verk till bibliotek med lagstadgad deponering”25
Eftersom EU-kommissionens rekommendationer inte är bindande för medlemsstater kan det finnas en poäng i att inkludera samma mening i en reformerad upphovsrättslagstiftning. Särskilt frågan om digitala pliktleveranser är intressant: teoretiskt sett är det enda som begränsar en digital samlings omfång budgeten, men i realiteten kan ett bibliotek köpa alla analoga titlar, men de kan inte köpa licenser till allt digitalt material eftersom rättighetsinnehavarna i nuläget bestämmer själva om de vill tillgängliggöra ett visst verk. Konsekvensen blir att samlingsbyggande på biblioteken sker på förlagens villkor, i stället för bibliotekens. Ingen av dagens modeller tar hänsyn till bibliotekens offentliga uppdrag och behov och biblioteksorganisationerna anser att om uppdraget ska bestå måste lagarna ändras.
Audunson kallar marknadsliberalismen en utmaning för folkbiblioteken och frågar sig om efterfrågan borde styra inköpsurvalet. Frågan är då vems efterfrågan, för användarnas lånevanor – precis som konsumenternas köpvanor – påverkas av marknaden genom reklam. När bibliotekens tidigare funktion har varit folkupplysning och kulturförmedling skriver Audunson att tanken om att det finns en utbildningskanon utmanas i en mångkulturell och postmodern tid26. Hen påpekar också att biblioteksdebatten är ej offentlig utan främst pågår i det professionella. Med upphovsrätten som en del av biblioteksdebatten får jag nog lov att konstatera att även om icke-professionella intressenter inbjöds att besvara EU-kommissionens konsultation så är det främst de professionella intressenterna som besvarat den, och biblioteksorganisationerna företräder professionella institutioner.
Bibliotekens förvaltande av kulturarv i förhållande till teknologiska och ekonomiska förutsättningar uppmärksammas särskilt i stycket om hur vi ska hantera born digital-material och även om PM:n främst fokuserar på den lagliga aspekten så hänger denna förstås ihop med hur vi väljer att göra: hur ska informationen bevaras och är det bibliotekens uppgift att göra det? Biblioteksorganisationerna är eniga om att biblioteken har en bevaranderoll som offentlig institution, eftersom det garanterar långsiktig beständighet och tillgänglighet när det tillhör det offentliga rummet och inte faller offer för marknadens nycker.
Åse Hedemark skriver i sin avhandling om biblioteksdebatten att analogt kontra digitalt material ofta jämförs med en binär retorik vilket begränsar frågan och dess potentiella svar. Om vi frånser den föreställningen menar hen att vi skulle kunna ha bättre redskap i arbetet med att utveckla bibliotekens samtida och framtida verksamhet27. Bibliotekets roll i informationssamhället är inte självklar, men ur bibliotekariernas eget perspektiv (sett ur biblioteksorganisationernas synvinkel) ska de offentliga biblioteksinstitutionerna fortsatt vara fria informationsförmedlare i demokratins tjänst och detta kan samhället åstadkomma genom att låta relevant lagstiftning inom det kultur- och informationspolitiska fältet (här inkluderas upphovsrätten) möjliggöra detta uppdrag.
