Etikettarkiv: helsingfors

Det andra nationalspråket

1 svar

Jag har verkligen försökt att hålla inne med debattinlägg om finlandssvenskan i Finland för att inte framstå som en neokolonialistisk galning från Sverige, men nu kan jag inte låta bli längre. Precis som förra sommaren jobbar jag denna sommar inom Helsingfors stadsbibliotek som nordjobbare. Nordjobb är ett samnordiskt projekt som leds av föreningarna Norden och syftar till att öka rörligheten på den nordiska arbetsmarknaden. Arbetstagare måste kunna tala ett skandinaviskt språk (svenska, danska eller norska).

Finland, i sin tur, är ett tvåspråkigt land. Som det stipuleras i grundlagen, i det bärande stycket om rätten till eget språk och kultur (11.6.1999/731 2 kap 17 §):

Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.

Denna rätt är återkommande också i Språklagen (6.6.2003/423), som syftar till att förtydliga de språkliga rättigheterna i grundlagen, och i Bibliotekslagen (4.12.1998/904), som är den lag som sätter de yttre ramarna för kommunernas allmänna bibliotek. I bibliotekslagen står att läsa (2 kap 3 §):

Kunderna skall ha tillgång till personal inom området biblioteks- och informationstjänster samt till biblioteksmaterial och biblioteksutrustning som förnyas.
I tvåspråkiga kommuner skall vardera språkgruppens behov beaktas enligt enahanda grunder.

Det är naturligtvis intressant att se hur den tvåspråkiga Helsingfors kommuns stadsbibliotek efterlever denna lag, och hur lagkraven återspeglas i stadens budget och strategidokument. I april 2013 godkände stadsfullmäktige ett strategiprogram för 2013-2016, där de inledande etiska principerna konstaterar att

Staden producerar själv eller ordnar högklassiga tjänster för invånarna på ett invånarcentrerat, effektivt och ekonomiskt sätt på stadens båda språk /…/ Staden bemöter sina intressentgrupper enligt enhetliga principer och utgår från att också dessa respekterar de etiska principer som staden godkänt

Ett av målen i programmet är sedan att Helsingfors är starkt tvåspråkigt: ”Tvåspråkighet är en trumf i en nordisk välfärdsstad som Helsingfors. Helsingfors ska vara landets bästa stad – också på svenska! Detta kräver såväl fungerande servicehelheter som ett konsekvent strategiskt arbete. Behovet av service på svenska beaktas när servicenätet utvecklas för att servicen ska bli dimensionerad på ett ändamålsenligt sätt.” Så lyder brödtexten, och åtgärderna för att uppnå detta är:

– Språkresurserna hos stadens anställda utvecklas.
– Servicesedlar ger en möjlighet att komplettera stadens egen produktion särskilt i områden där det i dagens läge förekommer luckor i servicen

Vem som helst som arbetar inom Helsingfors stad måste kunna hålla med om att detta synsätt inte precis genomsyrar verksamheten. Förutom på det egna biblioteket så har jag också besökt många andra, och möter inte sällan en fullkomlig oförståelse inför den tvåspråkiga situationen i Helsingfors. Nedan följer några exempel.

Arbetarna i Berghäll

– Hur kommer det sig att ni har så få böcker på svenska? Ni har ju en väldigt välsorterad engelsk samling.
– Jo, Berghäll är traditionellt en arbetarstadsdel.
– Men det finns ju svenskspråkiga arbetare också?
– Ja, men de bor i Kyrkslätt.

Jag häpnar! Att Berghäll är en arbetarstadsdel vet väl vem som helst som öppnat en bok av Kjell Westö, men att detta på något vis skulle vara ett svar på den första frågan – det är orsak till häpnad! För säkerhets skull frågade jag om de berghällska arbetarnas språkförhållanden på Arbetarbostadsmuséet och svaret bekräftade det jag trodde – svenskspråkiga arbetare var ingalunda förpassade till enkom Kyrkslätt. Vad sedan äldre arbetarförhållanden har att göra med dagens biblioteksutbud är en annan fråga.

”Låt dem tala engelska!”

– Hur kommer det sig att ni inte har översatt informationsskyltarna till svenska? Ni har ju översatt skyltarna till engelska, som inte är ett av Finlands två nationalspråk.
– Vi har inga svenskspråkiga kunder.
– Men kan det inte vara så att de kanske inte talar svenska när de kommer hit eftersom ingen service erbjuds på svenska?
– De som talar svenska kan ju också engelska.
– Ja, men så skulle man ju i så fall kunna säga om finsktalande också.
– Eh… Ja, men det är en resursfråga. Det kostar pengar att översätta till svenska.
– Men inte att översätta till engelska?

Frågan stannade i luften. Jag tolkade det som underförstått att personalen på denna plats hade adekvata kunskaper för att göra engelska skyltar, men inte för att göra informationsplakat (vi talar alltså ord och kortare fraser) på svenska. Är denna omtalade, avskydda pakkoruotsi ett fullkomligt misslyckade? Förekommer kollektiv skolk från svensklektionerna? Funkar inte Google translate i innerstaden, och beror detta i så fall på Hauhoparkens välkända radioskugga? Vem vet!

Ryssen, inte Runeberg

– Jag har sett att många lånar och återlämnar svenska böcker, men jag har sällan hört någon använda svenska i informationsdisken. Hur kommer det sig, egentligen?
– Tjaa… de är i Finland. I Finland pratar man finska.
– Ja, men Finland är ett tvåspråkigt land.
– De svensktalande är en mycket liten minoritet, nästan alla pratar bara finska.
– Jag vet att c:a 85% av befolkningen har finska som modersmål, men trots detta har ju de flesta läst svenska och det är inte orimligt att förvänta sig svensk service.
– Det är ingen som kommer in och frågar saker på persiska eller ryska.
– Nej?
– Nu ska jag förklara [här följer c:a 15 minuter mansplaining om Finlands historia, inklusive en biskop som stal mat och kanske eller kanske inte våldtog kvinnor, vilket är anledningen till att finnar historiskt sett inte gillar svenskar. Dessutom var det ryssar som låg bakom och understödde finskan som nationalspråk, eftersom de ville fjärma Finland från Sverige] Sverige har alltså historiskt sett varit dumma mot Finland, och därför vill finnar inte prata svenska.

Förutom denna historiska gallimatias, hur är det möjligt att tänka att det är rimligt att jämföra svenskans ställning i Finland med ryskans eller persiskans? Finns här ingen samtidsförankring alls? Extra minuspoäng blir det också för mansplaining-momentet. Det är en kvart av mitt liv som jag inte får åter och jag visste naturligtvis själv bäst från början – eftersom att jag, tja, läser böcker.

Svensktalande bättre folk

– Ni har fler aktiviteter på ryska än på svenska. Hur kommer det sig?
– Det bor många rysktalande här.
– Ja, men det bor ungefär lika många svensktalande i området.
– Svensktalande har pengar och har därför inte samma behov av gratisaktiviteter på biblioteket. De har råd att göra andra saker.

Precis som vi kan läsa i denna YLE-artikel från 2011 är myten om svensktalande bättre folk även utbredd bland personer på en informationsintensiv arbetsplats. Ingen högskoleutbildning i världen tycks hjälpa mot att anamma fördomar om finlandssvenskar, i stället för att tillämpa källkritik och/eller sunt förnuft. För mig är det också anmärkningsvärt att bibliotekspersonal engagerar sig för att inkludera invandrare i verksamheten och få dem att känna sig välkomna (hörde t.ex. häromdagen att det var en målsättning att 10% av personalstyrkan inom stadsbiblioteket skulle ha invandrarbakgrund, men kan inte verifiera detta) men att de samtidigt tycker att det är fullt rimligt att exkludera svensktalande. Vad hände egentligen med jämlikheten? Jag antar att den gäller alla, utom svensktalande bättre folk.

Ovanstående får tjänstgöra som exempel för en attityd inom biblioteksväsendet som rimmar illa med de mål Helsingfors stad ställt upp för sin verksamhet. Attityden är inte genomgående – det finns flera på min arbetsplats som gärna talar svenska och uppmuntrar kulturprogram på svenska – men den är ändå så pass markant att jag blir nedslagen. Hur kommer det sig till exempel att det går att satsa särskilt på en ryskspråkig (dvs. som modersmål) bibliotekarie som sköter de ryska medieinköpen, medan de svenska medieinköpen sköts av finskspråkiga? Var är alla svenskspråkiga i verksamheten? Motsvarar personalstyrkan invånarprocentantalet i fråga om svenska modersmålstalare?

Ett problem jag kan skönja är också det faktum att biblioteken är medborgarnas informationskällor, kunskapscentraler och mötesplatser – biblioteken borde vara de sista aktörerna som reproducerar denna i sämsta fall motvilja och i bästa fall likgiltighet till svenskans ställning i Finland. Om stadens egna institutioner inte kan leva upp till och arbeta aktivt med strategiprogrammets mål så hjälper inte alla Våga svenska-initiativ i världen.

Till sist: jag förmodar att svenskans situation på de finländska biblioteken även blivit omskrivna i FSBF:s tidning Bibban, men jag har inte ännu läst alla nummer så jag får återkomma om det vid ett senare tillfälle.

(Ett) långt farväl

Lämna ett svar

Ett långt farväl
Ett långt farväl, som presenterades för mig i Anneli Jordahls Helsingfors: från Kalevala till snowcrash, handlar om kärlek i och till Helsingfors (och Åbo), en biografi om K. A. Tavaststjerna, och om ett långt farväl till både staden, kärleken, och Tavaststjerna. Jordahl skriver om romanen i samband med kaféet Ekbergs på Bulevarden och jag tänkte att det nog skulle vara mer av en Helsingforsroman än den visade sig vara; jag blev besviken när han redan efter några sidor lämnade stadin för Göteborg.

En kort sökning på Claes Hylinger visade emellertid att han var ’patafysiker, varför jag tänkte att jag ändå skulle ge romanen en chans – trots att han nu inte var en sådan helsingforsiensisk berättare likt Kjell Westö. Å boy, gissa om jag är glad att jag gjorde detta! Ju mer jag läste, desto roligare blev det. Ja, rent av genialiskt. Jag skulle kanske inte ta i från hälarna och säga att det var Niveau Queneau (vad är det, egentligen? Inte ens Försvinna…) men nog är det tillräckligt fryntligt för att brista ut i skratt högt på spåran. Ta till exempel följande stycke, där han återberättar om en passus ur Tavaststjernas liv:

Strindberg var ytterligt nervös denna sommar, och ännu nervösare blev han av att Tavaststjerna uppträdde lugnt och vänligt. Förgäves försökte han provocera honom vid de gemensamma måltiderna på hotellverandan. Vad han alltid glömde, berättar Adolf Paul i sin strindbergsbok, var att Tavaststjerna nu i det närmaste var stendöv; han hörde något så när endast i storm, vid stranden, ”när vågornas brus paralyserade susningen i hans sjuka hörselorgan”. Så det hände ofta att Tavaststjerna svarade på Strindbergs oförskämdheter med ett älskvärt leende, och vänligt nickande bad:
– Säg om det, var så god!
”Då förlorade Strindberg tålamodet. Den andra vågade inte kampen, det var klart! Han kröp undan och gömde sig bakom ett låtsat lyte!
Strindberg höjde vid ett sådant tillfälle vredgat glaset och skrek:
– Skål, du fege finne!
Och Tavaststjerna, som hörde ännu sämre, när man skrek, nickade ännu vänligare tillbaka och svarade så älskvärt som möjligt:
– Skål, min kära bror!
Då förlorade Strindberg fattningen totalt! Det var för mycket! Den andra ville bara göra honom säker!”
Strindberg var övertygad om, det erkände han för Paul, att Tavaststjerna bara lurade på ett tillfälle att skjuta ned honom.

Vissa hågkomster tituleras en del av romanen med en inledning av Marcel Proust, om hur det är de holländska, mörka tavlorna av samhällets medelmåttor i vardagssituationer som går att likna vid våra viktigaste, mest levande hågkomster, och hur tiden skänker dessa hågkomster ett slags lycksaligt skimmer. En av dessa handlar om en präst på ett sjukhus, inlagd för magsår (till skillnad från berättaren, som är inlagd för någon form av Weltschmerz tänker jag mig; han röker Gauloises för franskhetens skull och blir utsparkad från sjukhuset av en irriterad läkare som konstaterar att det inte är något som helst fel på honom). Om prästen berättas dock, att han en kväll sitter i TV-rummet och ser på en västernfilm (han älskar dem, för att han tycker om att se skurkar få stryk), och skrattar belåtet när filmhjälten klår upp en bandit:

– Det är rätt! Ge’n en örfil! Ha ha ha! Ja! Tjong!

Dessförinnan och dessförefter varvas styckena mellan Tavaststjernas liv, parisisk förtröstan och kärleken till finländska Angelica – gift med barn men ändå kärleken. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera att han inte alls resonerar över trohet och familjeliv som hans emotionella framfart kan skada. Vems problem är det egentligen? Eller är det för övrigt ens rättvist att betrakta det som bara ett hinder? Ja, nä, ni förstår ju själva.

Jag orkade inte tänka på det utan levde mig med suckan in i den längtan som uppstår när en finner sig i närheten av den bästa människan, och förresten var det ganska trösterikt att läsa om. Den här vanmakten en kan känna – det enda botemedlet är egentligen tiden, och det är därför det blir ett så långt farväl. Det är bara att bida.

Och kring det, så är det ju så att jag far hem från Helsingfors snart. Jag såg just i eftermiddags en ung man i frack och studentmössa som galopperade framför Arabiacentrum mot spåran (eller bussen, vad vet man?) – jag kände något som jag först trodde var hemlängtan, men så insåg jag att det inte alls var så. Jag känner en inre avighet mot att vända hem till Uppis. Månne för att jag inte är säker på att det är hemma. Jag talade med en vän om detta igår, som sade att det möjligen var så att jag hade den förmågan att kunna känna mig hemma just överallt där jag befann mig. Jag beklagade mig över att detta tycktes vara på bekostnad av ett verkligt hemma, men hon tröstade att det naturligtvis kunde vara temporärt. Livet rör sig ju också. Och det var egentligen så jag kom att tänka på följande stycke som rörde upp ett våndofyllt vemod i mig:

Och som vanligt är vid återkomsten från en lång utlandsresa, kände jag ett kärleksfullt styng i bröstet och häpenhet över att jag bodde i ett så vackert land.

… ty just så brukar jag känna när jag far över Uppsalaslätten och ser domkyrkotornen långt därborta. Till och med på hemfärd från Färöarna har jag kunnat känna att jag under dessa torns översikt ändå kommer att trivas, trots brist på fjäll, får och frisk luft. Men nu… nu vet jag inte! Jag skulle nog helst bli kvar här. Jag lever med andra ord i ett långt farväl – så passligt att Claes Hylinger skulle smyga in i mitt liv just nu!

Angående skandinavismen: ja, detta att Norden överlag är så hemtamt att fara kring i. Det fanns ett stycke om sillsallad som jag brast i skratt över just mellan Hagnäs och Aspnäs. Medpassagerarna på sexan blev nog lite förskräckta, men ibland går det liksom inte att sätta stopp för det hjärtliga skratt som vill tränga ur bröstet. (Hårda bud i Mellerud!) Hylinger berättar alltså att med. stud. Möller minns en händelse från tiden med Tavaststjerna i Berlin:

”Mitt på Wilhelmstrasse konstaterade vi plötsligt med skandinavisk enighet, att vi skulle ge mycket för att få litet sillsalat just nu. ’Sillsalat’, hickade Tavaststjerna, ’ var det någon av herrarna, som sa sillsalat? Det bär jag alltid på mig.’ Och så dök han ned med handen i sin frackficka och håvade upp ett litet bleckmått med sillsalat, vilken vi på stående fot delade.”
Hemma hos brodern förtärde de ovan på detta en kall gås och gick omsider till vila. De båda studenterna sträckte ut sig på var sin bänk, men Tavaststjerna insisterade på att stå och sova. ”Han ställde sig med finsk envishet bredbent mot en vägg och somnade som en häst, i sömnen automatiskt balanserande för att inte ramla omkull. Hur länge det varade, hindrade mig mitt eget avsomnande att konstatera.”

”Make it so” i Glaspalatset – framtiden är här!

Lämna ett svar

I juni åkte jag på studiebesök i jobbet med servicechefen Sami. Det var en fantastisk dag som började med besök på Helsingfors stadsbiblioteks makerspace Kaupunkiverstas (Stadsverkstaden) (tyvärr, och märkligt nog, ingen svensk sida) och sedan fortsatte på Bibliotek 10 i posthuset och huvudbiblioteket i Böle. Denna text kommer huvudsakligen att behandla stadsverkstaden.

Makerspacet öppnade i oktober 2013: dessförinnan hade lokalerna varit en mötesplats med många datorer, men då folk i större utsträckning har egna datorer nu så hade mötesplatsen minskat i popularitet och det fanns anledning och möjlighet att prova något nytt. Projektansvarig för makerspacet är Lotta Muurinen, som guidade oss genom lokalen. I verkstaden jobbar en bibliotekarie och övrig personal är mediaarbetare och IT-kunniga. Muurinen underströk att det viktiga hos personalen var attityden att vilja lära sig saker och få saker att fungera. När de beställde den första 3D-skrivaren byggde personalen ihop den tillsammans för att lära sig hur den fungerar, och på samma vis hade personalen lärt sig att använda de andra verktygen de har – genom att prova själva.

3D-skrivare

De fick hjälp att bygga upp makerspacet av folket på Aalto Fablab som ligger här på konstindustriella högskolan vid Arabiastranden. Typiskt för de makerspace jag tidigare stött på är att de är privata initiativ: i Aalto Fablab verksamma studenter/lärare på Aalto-universitet, på det första jag såg, fablabbet på Västmannaöarna, Island år 2010, var det förvisso allmänt finansierat, men bakom projektet låg en driven person. Vid den tiden förstod jag knappt var det var jag såg, min syster och hennes vän Smári visade upp detta och jag nickade och hummade och låtsades att jag förstod varför det här var en jättebra grej.

Det hela påminde mycket om en slöjdsal i skolan, så jag var kanske inte så imponerad – men å andra sidan är ju det jätteimponerande! Tänk på allt kreativt en kunde göra i skolan som en inte har möjlighet till nu eftersom maskiner och material inte är något som en har hemma – så lysande då med platser som tillhandahåller detta som hobbyverksamhet för en mindre summa. Och så strålande därtill att den allmänna instansen folkbiblioteket kan ta vid där skolan slutar! Hej det livslånga lärandet! Ibland får jag känslan att samhället faktiskt är på väg åt helt rätt håll.

Kontorslandskap

Vid entrén en trappa upp fanns ett kontorslandskap med skrivbordsplatser avskärmade bakom lösa väggar som både var drop-in och gick att boka med bibliotekskortet. Det fanns också en ljudisolerad telefonkiosk där en kunde stänga in sig och tala i sin mobiltelefon ostört och bredvid denna fanns skåp att låna under dagen – varje skåp var invändigt försett med eluttag så att en skulle kunna ladda exempelvis datorn under lunchpausen (se bilden ovan). Förutom skrivbordsplatserna fanns fotöljerna ovan: sittplatser försedda med skrivbord, eluttag och avskärmning från omvärldens brus.

Inne i själva makerspacet fanns en mängd verktyg: 3D-skrivare, 3D-skanner (vars inskanning sedan kunde användas i 3D-printern!), vinylutskärare, tryckmaterial, VHS-till-DVD-konverterare och dylik apparatur, multimediadatorer, datorrådgivning för seniorer (bemannad vissa tider i veckan, dock ej under sommaren – hela verkstaden var stängd under juli), symaskiner, mötesutrustning…

Makerspacet erbjuder inte bara möjlighet att göra saker utan också rådgivning och vägledning för att göra sakerna. Naturligtvis är det svårt att klippa ihop en film eller skriva ut en 3D-figur om en aldrig har gjort det förut och därför är det möjligt att fråga personalen på makerspacet hur det går till. Det som slog mig när jag stod där var att jag just läst om hur arbetsansökningar i videoformat var det nya svarta i DIK:s magasin Ping – så passligt att du kan få tillgång till både programvara och expertis på stadens bibliotek, snacka om mervärde för dina skattepengar, etc. Det är ett utmärkt sätt att demokratisera tekniken och ge alla förutsättningar att prova på nya saker.

VHS till DVD

När jag var där så fick jag prova på att göra en vinylutskrift, som sedan trycktes på en tygkasse som kunde köpas där (antagligen får en ta med sig eget material att trycka på också). Produktionen var till självkostnadspris – för vinylrullen betalade en per använd centimeter till inköpspris, och samma gällde tygkassen (jag fick dock min, hehe). Det var på detta vis den gula linuxpingvinkassen kom i min ägo. Det gick till så här:

  1. Vi googlade fram en bild på pingvinen.
  2. Bilden behandlades med tröskelvärdesfunktionen (som den i alla fall heter i Gimp, men de använde annan program vara där).
  3. Den behandlade bilden öppnades i program som hörde till vinylutskrivaren och placerades på ett rutmönster som motsvarade utskriftsytan. Således enkelt att ta mått men också att fylla ut en rullängd med mindre tryck om en vill, för att få mer värde per krona.
  4. Skriver ut genom att trycka på ”skriv ut”, bevittna utskriften. Som att se en vanlig utskrift, förutom att det är tunna skärlinjer som görs i stället för bläckutskrift.
  5. På utskriften fick en sedan pilla bort de delar som inte skulle vara med i trycket. Det var väldigt enkelt eftersom de utskurna linjerna visade tydligt vilka delar som inte hörde till motivet.
  6. Det rensade motivet placerades rätt på tygkassen, detta lades sedan i ett slags stationärt strykjärn som en bara tryckte ner en stund (det framgick tydligt hur länge en behövde pressa).
  7. Kassen klar – snyggt tryck, går att tvätta i 60 grader.

Vinylutskrift

Även om multimediamjukvaran och -hårdvaran mestadels var Mac och Windows så fanns ett försonande drag som fick mig att förbise detta – de erbjuder möjlighet för kunderna att ta med sig sin dator och få Ubuntu installerat på den. Som vi vet så kan Ubuntu, på grund av sin storlek, vara synnerligen lämpligt att byta till om en har en gammal laggande Windowsdator (eller överhuvudtaget förresten, eftersom det både användarmässigt och ideologiskt är ett uppenbart bättre operativsystem). Konceptet är dock att bibliotekets personal går igenom installationen tillsammans med kunden, som då får lära sig hur det går till. Det är alltså inte fråga om att lämna in datorn på service, utan ett gott pedagogiskt grepp som hjälper till att överbygga Linux-rädslan som finns hos många. Jag är mycket sugen på att dra liknande projekt i Uppis – vore det inte himla lajbans med en återkommande Ubuntu-verkstad på något av stadsbiblioteken?

En annan viktig aspekt de tar vara på är att låta besökarnas delaktighet skapa nytt innehåll: workshops i olika saker är mestadels initiativ från kunder (även om biblioteket organiserar), de mottar mycket återkoppling på Stadsverkstadens facebooksida och försöker även publicera bilder på sådant som producerats på makerspacet då och då, cykelverkstad och trashlabs (att reparera eller skapa nya saker av gamla saker) leds av urbana aktivister i bibliotekets lokaler. Att använda både personalens och kundernas färdigheter för att skapa verksamheten är ett viktigt mål enligt Muurinen.

Projektet är inte enbart finansierat av biblioteksbudgeten utan har tilldelats 20 000 € från Helsingfors stads innovationsfond (uppenbarligen var det inte tillräckligt innovativt för att översättas till svenska, men det är alltså Lasipalatsin Mediakeskus Oy det gäller). Som det ser ut nu kommer verksamheten att fortsätta, även om det är oklart hur finansieringen kommer att se ut i framtiden (fondmedel måste sökas om vartannat år), och om det nya centrumbiblioteket byggs vid stationen kommer verkstaden och bibliotek 10 att flyttas till de lokalerna.

Makerrörelsen är genom Skaparbibblan på gång i de svenska biblioteken också och jag hoppas kunna åka på Hacka bibblan-konferensen i september för att utbyta idéer, lyssna på andra och se till att framtiden kommer även till Sverige! Finland är som bekant en timme före oss, så med lite tålamod kommer nog Picards käcka ”Make it so!” även till våra bibliotekslokaler.

Finländska e-boksmodellen – genomtänkt men inte fulländad

2 svar

För att fortsätta på e-bokstemat som jag skrev om häromdagen så ska jag nu avlägga en kort rapport om e-bokssituationen på Helsingfors stadsbibliotek. Jag var igår på studiebesök på Östra centrums bibliotek och fick träffa Marja Hjelt, som är ansvarig för e-böckerna inom huvudstadsregionens bibliotekssamarbete. Hjelt har sedan 2012 jobbat med e-boksprojektet, och just nu pågår arbetet med att ansluta andra bibliotek i landet till den e-bibba (ergo: e-bibliotek) som utvecklats mellan Helsingfors stadsbibliotek, Aaltouniversitetet, distributör och förläggare (precis som det står skrivet i budgeten för 2014, som jag skrev om i förra inlägget).

I januari i år gick systemet över från utvecklingsstadiet Ebib till dagens system Ellibs. Framför allt finns böcker på finska och engelska, men också några på svenska. Notervärt är att Ellibs tillhandahåller finlandssvenska titlar, inte rikssvenska, i nuläget och att det svenska e-boksutbudet därmed blir lite skralt i förhållande till de facto-utgivningen. Nu antecknade jag inte statistiksiffrorna så noga (jag var mitt uppe i att vara fascinerad över all statistik, så där som en kan bli), men uppskattningsvis består samlingen av ca 4000 titlar och ca 7000 licenser. Det innebär att vissa titlar har flera licenser, vilket är att likställa med de fysiska bibliotekens antal exemplar av en titel. En licens kostar 15-20 €/år och varje titel (samt antalet licenser för denna) omförhandlas varje år. Därmed kan en populär bok ha 20 licenser första året, medan det kanske räcker med fem licenser året därpå. Det är ett rätt flexibelt system som gör det enkelt att beräkna kostnader.

Här går det att läsa mer om generella villkor för e-boksutlån. Användarvillkoren och -interfacet är utvecklade dels med hjälp av kundfeedback, dels återkoppling från andra parter i samarbetet, och dels med hjälp av Aaltouniversitetet som utfört kontinuerliga använderstudier för att optimera interfacet.

Flera böcker går att läsa på skärmen direkt som html-filer, ett koncept Helsingfors stadsbibliotek var tidigt ute med. Det kräver tydligen inte konstant tillgång till internet, utan några kapitel laddas ned åt gången och uppdateras sedan automatiskt när en är uppkopplad. Fördelen är att en hel fil inte behöver laddas ner till en särskild läsare och lagras där. Nackdelen är förstås att en inte har tillgång till hela boken samtidigt.

Ett annat sätt att läsa på platta eller telefon är att använda Bluefire Reader – programvaran är vald på grund av att e-boksprojektet på biblioteket upplevde den som lättanvänd och den var också kompatibel med Adobes DRM. Som Wikipedialänken avslöjer finns Bluefire allså för iOS och Android. Hjelt nämnde att många finländare använder Nokia (med OS:et Windows) och att detta var ett problem de funderat på, däremot hade de inte studerat användaravtalet i detalj innan de rekommenderade sina kunder att ladda ned programvaran (”funktionalitet går före integritet”) och open source-lösningar fanns inte ens på kartan, som jag förstod det. Det är helt enkelt svårt att tänka sig en lösning utan Adobe DRM.

För Windows- och Mac-datorer rekommenderas programmet Adobe Digital Reader. För Linux finns säkert något program, men inget som Helsingfors stadsbibliotek vill rekommendera, uppenbarligen. OS-normen befästs ytterligare – synd, när de i många andra fall är så bra på att lyfta fram annan än proprietär programvara! (Senast i dag hämtade jag fram en reservation på cd-romen Ubuntu 14.04.)

Den uppenbara svagheten är förstås det vanliga problemet, att marknadens oro och ängslan sätter käppar i hjulet för det uppenbart lysande med det digitala formatet: att informationen kan vara tillgänglig för alla samtidigt. Hjelt påpekar att även biblioteken har ett intresse av att det skrivs böcker i Finland och att denna marknad behöver stimuleras. Alltså är det viktigt att marknaden tillåter författare att försörja sig på sitt skrivande; bibliotekens bidrag till detta är att även i e-boksform ha ett begränsat antal exemplar till utlån för att på så vis stimulera marknaden.

Men hur kan vi lösa detta mondäna tjäna-pengar-problem och samtidigt bejaka alla de goda saker som e-medier för med sig? Och är det för övrigt inte så att så länge någon vill läsa, så finns det någon som vill skriva? (När den här branschen författare eller förläggare?) Jag är inte väldigt insatt i potentiella lösningar för detta, eftersom jag är mer intresserad av programvaruaspekten av e-böcker och e-medier, men allt hänger ihop så det är något jag behöver fundera ytterligare på. Det måste finnas en lösning där kunskapens kapital är det som värderas högst.

Besök på Tölö bibliotek

Lämna ett svar

Häromsistens besökte jag Tölö bibliotek. Det är alltid en njutning att se nya bibliotek och när jag såg att en eftersökt titel fanns inne hos dem så begav jag mig dit för att låna den i stället för att låta den gå med reservationsleveranserna till Nordsjö.

Biblioteket kom jag till längs Topeliusgatan, så parken dolde vyn av biblioteksbyggnaden där jag kom spatserande från åttaspårans hållplats Tölö torg. Plötsligt var där en låg och bred trappa, och vid trappans krön bibliotekets entré. Tjusigt! Tölö bibliotek ska snart stängas ned (tror det var 28/7) för renovering, så det var en viss tjusning med att se det så här just i sitt ”sämsta skick”.

Tölö entré

Just utanför entrén drog biblioteket nytta av det goda vädret för att tillgängliggöra utförsäljingen av avskrivna böcker och magasin. Dörren in till biblioteket stod på vid gavel och jag skuttade in i hallen där lånedisk, planritning, och bestseller-hylla var det första som fanns inom synhåll. Efter att ha konsulterat kartorna skuttade jag upp för de fyra trapporna för att föreviga vyn av trapphuset – som dessutom möjliggjorde ett luftigt ljusinsläpp från ovan. Bilden följer nedan i inlägget.

Tölö utförsäljning

Några intressanta betraktelser rörande beståndet är att all svensk litteratur stod för sig i det svenska galleriet. På Nordsjö bibliotek står ju skönlitteraturen samlad, men i anslutning till de finska skönlitterära hyllorna; facklitteraturen står helt uppblandad språkmässigt (eller ja, åtminstone gällande finska, svenska och engelska). Jag vet inte om detta är bra eller dåligt, det vore ju intressant att fråga användare och personal om vad de tycker om upplägget. För övrigt glömde jag kolla om detsamma gällde engelsk facklitteratur, eller om den stod bland den finska. Om fråga gäckar mig ännu om en vecka så får jag väl göra ett återbesök.

Tölö trappa

En till sak jag noterade är att Tölö bibliotek hade fler dagstidningar på svenska. I Nordsjö har vi bara HBL, men här såg jag både Borgåbladet och Vasabladet. Förmodligen fanns åtminstone även Åbo underrättelser, men jag kollade inte så noga – tanken slog mig först senare att det hade varit intressant att ha de exakta siffrorna. Möjligen har detta en förklaring i att Tölö har fler svensktalande invånare, men jag har förgäves sökt statistik för detta i 40 minuter (!) och måste sova nu, så jag lämnar frågan obesvarad tills vidare.

”Bilden sjunker sakta till skålens botten”

Lämna ett svar

Parland

Henry Parlands Sönder (om framkallning av Veloxpapper) var mitt första rådgivande möte inför mötet med Helsingfors. Jag täcks inte kalla Helsingfors min nya hemstad, även om den redan känns så hemtam – min vistelses slut stundar alltför snart. Nog trivs jag på gatorna här, och dem har jag sett både i novembers snöstorm, mars månads kyla, och junis regnkyliga dagar. Så inte är det de senaste julidagarnas solsken och restaurangbesök som fångat mig så.

Sönder köpte jag strax innan avfärd från Uppsala efter ett tips från Studentbokhandelns Instagramkonto (obs att jag skäms föga över att göra reklam för Studentbokhandeln eftersom den ägs av studentkåren och universitetet). En skulle kunna säga att jag såg det som en tecken att den dök upp just där och just då. Egentligen brukar jag inte vara vidskeplig, men efter en väldigt hektisk vår grep jag tag i vilka halmstrån som helst för att finna stabilitet i tillvaron.

På färjan över till Helsingfors, den som går i hamn vid omslags-Henrys (eller är det mannens med hatten?) rökmoln, läste jag romanen och de sista skälvande sidorna blickade jag ut över de små kobbar som tycktes helt olika de stockholmska, och vi passerade Sveaborg strax innan jag vände det sista bladet och gick för att utrymma hytten.

Utgåvan syftar till att ge ut en version så nära Henry Parlands ej fullbordade original som möjligt – ett utförligt förord berättar att tidigare utgåvor rensats från finlandismer, språket har moderniserats, o. dyl. Därtill har utkasten till bokens andra del inte tagits med. Men den här versionen – den har allt, och lite till (som exempelvis en ordlista för att förklara de svårbegripligaste finlandismerna och fotografifacktermerna). Språket är särskilt gripande med sitt finska och kontinentala påbrå. Historien säger oss att språket är modärnt, och samtidigt finns de icke så modärna plurala verbändelserna fortfarande med. Alltsammans kuriöst! Jag är inte oäven till tanken att läsa den i förordet nämnda titeln Krapula. Henry Parland och romanprojektet Sönder utgiven 1998 av Uppsala universitet och Svenska litteratursällskapet i Finland.

Bokens Henry skriver berättelsen om sin döda vän Ami, som tycks känslomässigt obestämd på samma vis som Henry själv: de är liksom lynniga på samma vis rörande sitt förhållande, och hans beskrivningar av Veloxpappers-Amis olika uttryck är lika mycket en beskrivning av hans egna känslor inför Ami som far än hit, än dit. Ack, jag reste ju också själv med en obestämd och stundom lycklig, stundom olycklig förälskelse i mitt liv och fann både tröst och frustration i det obegripliga känslospel som Parland beskriver. Vad vet vi någonsin om vilka känslor som egentligen ligger till grund för en människas beteende? Och vill beteendet i sig förmedla något mellan raderna, eller finns där inget överdriven eftertänksamhet kring varje handling?

(Som ni ser, det är inte bara i vardagslivet halmstrån är värdefulla. Dum spiro spero, &c.) Som ni förstår är det också en tid sedan jag läste romanen, varför jag återkommer till mina känslor hellre än handlingen, som jag knappt skulle kunna redogöra för i detalj. Caféer, biografen, stranden, gatorna, uflykter till landet – där har ni scenerna för Henrys och Amis relation. Och slutligen sjukhuset där hon – jag begrep inte varför – blev till ett minne att berätta om.

Att Henry Parland skulle dö så ung att han inte kunde fullborda detta romanprojekt grämer mig. Men så vilar kanske något symboliskt över det – blir våra historier egentligen någonsin färdigskrivna?

Blommig klänning från hipstervintagebutik på nätet, röd bänk från Hagnäs.

Krokodiltårar över Allu, vemod över Lu

Lämna ett svar

Där vi en gång gått

Det finländska läsäventyret – eller ska jag säga finlandssvenska, ty så verkar det hittills uttrycka sig – fortsätter och i torsdags läste jag de sista sidorna i Kjell Westös Där vi en gång gått när jag stod i bytet mellan metro och spårvagn i Sörnäs. Jag skulle strax därefter ned till järnvägsstationen för att möta upp min lilla mamma, men de bistra levnadsödena i Westös roman försinkade mig en aning. Bragt ur fattningen blev jag av att läsa om Allu Kajanders öde och den tomma, spruckna blicken där ängen övergår i blandskog, så att jag föll i gråt över förgängligheten, orättvisan och dåtidens samt nutidens uppenbara Weltschmerz och var fullkomligt tröstlös i en kvart.

Efter de förlupna femton minuterna var jag tvungen att gaska upp mig, tvätta ansiktet från tårar och smink, och ge mig ut på de gator där de alla en gång gått. Bussen for förbi Vallgårds depå där Enok arbetat och Hagnäs där Mandi stretat.

De inledande orden, en dedikation, är: Till helsingforsarna; de döda, de levande, de kommande. Kjell Westö ger sedan stadsborna en uppsjö olika människoöden (är det någonsin någon som är lycklig?) som de allra flesta slutar i någon form av akut eller stilla lidande elände. Hur kommer det sig att varje kärlekshistoria – de som börjar med trånad och kärleksbrev och sedan förlöper så att de tu kilar stadigt (nota bene att det inte är alltid de får till det i slutändan, alltså!) – innebär ett stagnerat äktenskap där barnen omhändertas av den goda modern, och den arbetande fadern i stället för att fortsatt vurma för sitt tidigare raison d’être hittar en, två eller flera älskarinnor som nu blir de nya förlustelseobjekten (ja: objekten).

Kvinnan överlever alltså krigen, men får finna sig i att vara bedragen (eller som Nita; våldtagen) mor, och ändå så är det just männen som drabbas av att det där sammanbitna ansiktsuttrycket blev deras för alltid. Tacka vet jag Lucie, som ändå tar sig igenom livet med någon form av lust (och kanske är det just därför förlusten av Allu är så oerhört förkrossande).

Kjell Westö skrev i De andra (som jag skrev om i förra inlägget) att han stundom anklagades för att fokusera för mycket på medelklasskaraktärerna i sina romaner, och därmed åsidosatte arbetarkaraktärerna. Nå, jag kan väl kanske tycka att en mycket stor del av denna roman ägnas åt att bearbeta de manliga karaktärernas eländiga känslor efter självförvållad skada, medan en mycket marginaliserad del av texten bearbetar kvinnornas känslor efter den emotionella och fysiska skada som åsamkas dem.

Nåja, jag vet inte, det var kanske inte meningen att fastna i detta feministiska perspektiv, och särskilt inte en så tandlös analys – kanske var det mer ett uttryck för ett plötsligt hugskott – men det jag egentligen ville säga var att jag älskar mycket i denna roman. Jag älskar det framväxande Helsingfors, jag älskar karaktärerna med sina svagheter och hemligheter, jag älskar språket som jag inte vet om det är genuint tilltalande på grund av det westöiska eller finlandssvenska – och jag älskar att boken frambringade sådan avgrundssorg i mig, men samtidigt sådan varm längtan efter att få höra till just den här stadens gator och att få vara hemma på just den här stadens torg.

Blommig klänning från Amerikatt, Eccoskor (nötta men lila), praktisk väska från Fjällräven.

Vädret i Helsingfors

Lämna ett svar

Nu är jag sjuk och har således äntligen lite tid att uppdatera om min tid i Helsingfors, den som i dag sträcker sig till två hela veckor. Det har regnat, varit mulet, snöat, haglat, men vid några ynka stunder har solen tittat fram. Midsommarkylan var i celsius ungefär samma som julaftonvärmen – något som enligt många dagstidningar var bra för den finska folkhälsan.

Jag har följande nya ord i min vokabulär: juttu, nolot, tuparit, kiva, morkis, krabbis och fiilis. För att inte göra mamma besviken ska jag också meddela att jag lärt mig följande mening dugligt: Minä on töissä Vuosaaren kirjastossa.

Där tycks töissä vara inessiv pluralis av työ, vilket naturligtvis känns helt obegripligt eftersom det är en slags lokalkasus. Är det tidslokalitet som åsyftas? Kirjastossa är förstås också inessiv, men det är ju enklare att föreställa sig befintlighet i ett bibliotek. Alldeles för lätt att föreställa sig, till och med.

Ursäkta också min möjligtvis bristfälliga finska, som kanske till och med i sin en-menings-form är misslyckad. Språket är ett blygsamt work in progress.

Väder och grammatik… om det inte vore för alla fiilisord skulle en kunna tro att jag hade en tråkig resa. Näppeligen!