Kategoriarkiv: Okategoriserade

Jolla: Inställningar och internet

Lämna ett svar

Det var lite problem med uppkopplingen, då den automatiska APN:n (access point name) var ”halebop.telia.se” (el. dylikt) men efter lite googlande fann jag att lösningen var att manuellt konfigurera APN-inställningarna. Här finns beskrivning av hur det går till.

Innan hade jag provat andra eventuella lösningar så som att stänga av alla nätuppkopplingar i tio sekunder och därefter bara aktivera 3G-uppkopplingen. Det verkar som om det finns lite olika typer av problem helt enkelt, förr eller senare hittar en en lösning – det gäller bara att vara lite sökmotorsmart, eller ihärdig. Jag är både och. Trägen vinner.

Jag har precis kommit igång med telefonen och den verkar hittills väldigt lovande. Den har inget namn än. Min förra telefon, en iPhone 4, heter Copernicus Type 7 efter en dåligt fungerande rymdfärja (skyttel? shuttle? vad säger en?) i Star Trek. Hähä.

Biblioteket som social mötesplats 1904

Lämna ett svar

I Folkbiblioteksbladet år 1904 skrivs om tillhandahållande av tidningar till besökarna. Redan då anses viss typ av press ägna sig åt sensationsjournalistik, särskilt den amerikanska där ”ett större utrymme än i något annat land ägna tidningarna [här] åt mord och slagsmål, stölder och skandaler, förtal, osanna telegram o. s. v.”

En fråga är förstås också om vilka tidningar som ska köpas in – ska alla politiska färger finnas representerade eller bör viss censur finnas? Ett exempel tas upp från Tyskland, där bilden var att folkbiblioteken skulle vara neutrala och därför hade de till en början uteslutit socialdemokratiska tidningar. Efter klagomål fick de dock backa från det beslutet. Om läget med dagspress i de engelska biblioteken skriver de detta stycke (som jag klipper in i sin helhet p.g.a. det livliga språket):

I England råder ganska egendomliga förhållanden uti ifrågavarande hänseende. Där finnes, som bekant, ett ytterst lifligt intresse för sport inom samhällets alla klasser, hos den fotbollspelande kroppsarbetaren liksom hos lorden med kapplöpningsstallen. Detta hade sitt inflytande på de offentliga biblioteken såtillvida, att de fylldes med massor af dagdrifvare, som blott kommo dit för att taga reda på sportsnyheterna. För att motverka detta beslöto några bibliotek att svärta sportsnyheterna (detta radikala botemedel är nu öfvergifvet), andra lade fram aftontidningarna så sent, att publiken redan på annat håll kunde antagas hafva fått reda på utgången af täflingarna. I allmänhet söker man förhindra ”tidningsbitarnas” alltför långa uppehåll i biblioteket genom att ej sätta fram stolar i tidningsrummen och därigenom göra de besökande trötta i benen.

Lysande, inte sant? För övrigt belyser det också bibliotekets funktion som social mötesplats, som i dåtiden uppenbarligen inte ansågs vara en sådan central roll som det är i dag. Snarare är det bibliotekets folkbildningsfunktion som är central:

Tages allt det nämnda i betraktande, måste man komma till det resultatet, att de svenska tidningarna äro ett bildningsmedel, som ej kan undvaras i de svenska folkbiblioteken, och att det — förutom platstidningar af olika färg — där bör finnas en eller hälst ett par af de stora tidningarna, hvilka bäst äro i tillfälle att redogöra för hvad som sker i det mångskiftande moderna lifvet och på mångfaldiga sätt bringa äfven de aflägsnaste orternas befolkning i kontakt med tidens frågor.

Nå, det finns säkert andra artiklar som mer specifikt diskuterar biblioteket som mötesplats så jag ska inte dra för många slutsatser utifrån denna artikel om presstillgången. Men alltså, undantaget all kontext så är det ju fruktansvärt roligt! Ta bort stolar, svärta sportstycken… haha!

Ge internettillgång till alla – via folkbiblioteken

Lämna ett svar

Jag läste i dag en artikel om utanförskapet* som drabbar de utan dator. Här presenteras en ypperlig fråga att driva i kommunvalen 2014. Tillgången till internet och datorer är en extremt viktig demokratifråga, i synnerhet när fler och fler samhällsbärande funktioner i första hand finns tillgängliga på datorer.

Problemet uppstår förstås när alla inte har datorer. Det kan vara på grund av oförmåga (till exempel att en helt enkelt inte har råd, eller att en inte förstår) eller ointresse. För den förstnämnda gruppen är det ett bekymmer att det saknas resurser för att stödja, lära ut och tillhandahålla datorer och datorkunskap. Som en av personerna i artikeln säger:

”Om någon börjar prata om att de har laddat ner appar, då är jag bara tyst. Det känns skämmigt att jag inte hänger med i tiden. Och jag vet inte vem jag ska fråga om hur en mobil fungerar. Har man inte barn och barnbarn så finns det ingen som kan hjälpa en.”

Men: just denna hjälpande funktion skulle kunna bäras av folkbiblioteken. En nyligen skriven resolution om folkbibliotekens betydelse i det europeiska samhället förklarar vikten av att biblioteken tillhandahåller nätuppkoppling och verktyg för att alla samhällsgrupper ska kunna ta del av den moderna teknologin. Det vinner vi på som samhälle. Eller för att citera Isak Gersons kvitter från september 2013: Allt åt alla, ditt är mitt – välfärden börjar vid 10 gigabit!

Steget från internet- och datortillgång till att också hålla utbildningar i datoranvändande (hur kan detta inte vara en bra idé? Av förklarliga skäl har vi flera generationer som inte hade den obligatoriska datorkunskapen i skolan) är sedan kort. Piratpartiets välformulerade åsikter om bibliotek understryker deras roll som samhällsbärande institutioner, viktiga för det livslånga lärandet. Vi kallar biblioteken för ett fysiskt internet (låt oss alla ropa Mundeneum! Framtiden! och klappa händerna!) och det – om något – fångar kärnan av bibliotekens nytta, nöje och oändliga möjligheter.

Om mer resurser ges till folkbiblioteken för att tillgängliggöra IT ökar både demokratin och gemenskapen i samhället. Även om SvD-artikeln ovan antar ett myspys-förhållningssätt till brevskrivande och folks påstådda lättja på grund av internet så handlar den andra delen om hur de som vill lära sig inte vet var de ska vända sig. Det är dags att ändra på det.

Den här frågan kommer jag att jobba mer med under våren och presentera en tydligare handlingsplan för hur bibliotekspolitiken kan utvecklas.

* Utanförskap, detta buzzword!

Var inte dum!

Lämna ett svar

Google’s famous ”Don’t be evil” motto is presumably intended to allay some of these concerns [redistribution of information power from the powerless to the powerful]. I once explained to a Google search engineer that while I didn’t think the company was currently evil, it seemed to have at its fingertips everything it needed to do evil if it wished. He smiled broadly. ”Right,” he said. ”We’re not evil. We try really hard not to be evil. But if we wanted to, man, could we ever!”

Citatet är hämtat från Eli Parisers The Filter Bubble: What the Internet is Hiding From You (2011). Att smarta algoritmer förändrar den syn Google ger mig av världen innebär att jag får mindre information – och att Google får mer information, om mig, som de kan sälja vidare eller använda som rådata för att utveckla fler smarta algoritmer.

Det är förstås inte bara av ondo, men det är hysteriskt mycket tillit vi varje dag lägger hos en utomstående part. När vi får välja vad vi delar och skriver på Facebook, så är Google inte lika frikostiga med hur vi får skapa vår självbild. Vad vi vill veta och vad vi vill att andra ska veta att vi vet är väldigt olika saker. Även om jag är självkritisk så tror jag också att Google drar ännu fler slutsatser om mig själv, utifrån mina sökvanor, än vad jag själv gör.

Jag lägger alltså mycket tillit hos Google – och allt i förhoppningen att de någon gång inte ska vara dumma? Det känns som ett mycket komplicerat förhållande.

I stället för herrklubb: ett ymnighetshorn av idéutbyte

Lämna ett svar

Gabriella lånade mig i november Unlocking the Clubhouse: Women in Computing av Jane Margolis och Allan Fisher och nu under julen har jag hunnit läsa klart den. Den tar upp många aspekter som relaterar till en masterkurs som jag avslutade precis innan julledigheten.

Av de som läser masterutbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap i Uppsala är (åtminstone under mitt år) en majoritet kvinnor. Dessutom har en majoritet av samtliga studenter (både kvinnor och män) läst ett humanistiskt ämne innan. Majoriteten är också vita. I DDH-kursen har vi en manlig, vit lärare och en manlig, vit assistent. Samtidigt kämpar institutionen med att förklara varför DDH är ett viktigt ämne för ABM-området: många ifrågasätter kursen och har svårt att se kunskapen som tillämpbar i ett framtida yrkesliv. Snarare än att HTML- och XML-koden är svår att skriva och sätta i ett samhälleligt sammanhang, kan ett hinder vara att denna stereotypt manliga domän blir svårare att ge sig i som kvinna och humanist? Kan det vara ett sociologiskt snarare än ett teknologiskt hinder som gör denna kurs svår och otillgänglig?

I Margolis och Fishers undersökning (boken publicerades 2002) har high school-elever, collegestudenter och lärare intervjuats för att utreda varför så få kvinnor läser computer science på universitetsnivå. De belyser också att inte bara kvinnor var underrepresenterade bland studenterna, utan att även afro-amerikanska och latinamerikanska studenter var få jämfört med vita och asiatiska studenter. (Det belyses dock inte ur ett klassperspektiv.)

En hel del skäl till hur situationen uppstått presenteras:

  • Pojkar uppmuntras att jobba med datorer, från mellanstadieålder och uppåt, både av föräldrar och lärare.
  • Flickor har fler intressen att ägna sig åt medan pojkar är intresserade av bara programmering. Detta skapar ett s.k. ”experience gap”.
  • Flickor är mer sociala än pojkar (berättar pojkar bl.a. i intervjuer) medan pojkar är mer tillfreds med den sociala stimulans de får av datorn.
  • En datorvan bakgrund krävs för att flickor ska intressera sig för ämnet, medan pojkar kan utveckla ett intresse oavsett bakgrund.

Ja, det är ju lite generaliserat i min beskrivning ovan, men ändå ganska talande. Det är intressant med den sociala strukturen som flickor påstås behärska bättre på high school-nivå, eftersom det är just den sociala strukturen som får många kvinnor att hoppa av collegeutbildningen. Lustigt nog är det så att boken också konstaterar att syftet med att läsa datavetenskap skiljer sig mellan män och kvinnor: fler män (ca 70 %) läser ämnet för att de tycker att det är roligt, medan kvinnor i större utsträckning ser en nyttoaspekt i ämnet och vill tillämpa i andra ämnesområden för att förbättra dessa. A means to an end. (Jämför med humanioran och DDH:n i inläggets andra stycke.)

Vissa sociala skevheter är ganska enkla att lösa: undervisningen bör vara genusmedveten (programmeringsuppgifter behöver till exempel inte bestå av problemformuleringar från typiskt manliga domäner, eftersom det bidrar till att alienera kvinnorna) och universiteten och gymnasieskolorna kan anstränga sig för att rikta sin marknadsföring mot kvinnor/andra-än-män (exempel tas upp där high school-lärare informerar om datorkunskap för fler klasser än de som läser de mansdominerade ämnena naturvetenskap och matte och därefter får en jämnare rekrytering till datorkurserna) för att få en breddad rekrytering till ämnet.

Jag skulle nu kunna gå in på varför breddad rekrytering är viktigt, och jag måste nog göra det också: många universitet verkar referera till det som en slags demokratiseringsåtgärd som ska ge alla möjlighet att läsa vid högskolan. Göteborgs universitet skriver t. ex. (2013-12-26):

Arbetet med breddad rekrytering handlar å ena sidan om att på ett mer rättvist sätt ge underrepresenterade grupper tillträde till högskolan, och å andra sidan om att motivera fler personer ur de underrepresenterade grupperna att söka till högskolan.

Och Stockholms universitet skriver (2013-12-26):

Breddad rekrytering kan beskrivas som ett samlingsbegrepp för universitetets arbete för ett mer inkluderande lärosäte. Det handlar om att göra universitetet mer tillgängligt och att arbeta för att alla grupper i samhället får lika stor tillgång till högre utbildning.

This is all very cute – ja, det är väldigt viktigt och sant också. Men jag tänker nog att syftet med breddad rekrytering också är att få in nya perspektiv i vetenskaperna, som kan hjälpa oss att utveckla samhället och hitta nya sätt att tillämpa vår kunskap och forskning.

Jämför med artikeln om akademin som herrklubb som piratstudenterna Klara och Isak skriver om i Ergo 2013-03-06. Hade vi en akademi som var mer representativ för samhället i stort så skulle också samhället i stort tjäna på det. Detta gäller även data- och informationsvetenskapen. Breddad rekrytering är inte bara för den förfördelade individens skull, utan också för samhällets.

Jag inser att vissa begreppsförklaringar rörande computer science, datavetenskap, datorkunskap och informationvetenskap skulle behöva göras. Hade detta varit något annat än ett blogginlägg hade jag nogsamt utrett detta, men nu anser jag inte att situationen tarvar denna ansträngning, och därför får ni i stället fråga eller förklara om det är något som verkar oklart. Jag är själv inte så kinkig, men det är ju för att det händer i mitt huvud.

Att få betalt för lånade böcker

Lämna ett svar

En kort notis om ett blogginlägg om att debatten om bibliotek och licensavgiften sett likadan ut i cirka 80 år. Intressant!

På samma tema (gratis!) har jag just snubblat över appen Omni. Jag har inte hunnit prova den ännu, så jag vet inte om den är bra. Jag kan uppleva att känns lite motsägelsefullt att skapa en app för de som vill förstå omvärlden på djupet, eftersom jag upplever appar som informationsförmedling med begränsat utrymme (kanske framför allt fysiskt: liten skärm, bläddring via klick etc.) – ungefär som att anslutning till UU:s studentkopieringssystem Korint sker i tio enkla steg (kräver det tio steg att skriva ut en sida är det inte enkelt!).

Omni skriver om sig själva på sin webbsida:

Omni är oberoende. Vi står fritt från partier, organisationer och näringsliv. Vårt journalistiska urval och nyhetsvärdering bygger på våra redaktörers erfarenhet och fingerstoppskänsla. Vår ambition är att göra urvalet så relevant som möjligt för dig.

Jag undrar förstås: hur oberoende kan de vara? Om Omni ägs av Schibsted Sverige, står de verkligen fritt från näringsliv? Om deras tjänst är gratis, och finansieras av reklam, står de verkligen fritt från näringsliv? Om deras urval bygger på redaktörers erfarenhet och fingertoppskänsla – vad betyder det ens? Jag blir superintresserad av att veta mer om redaktörernas bakgrund, och hur de ska förklara sin ”fingertoppskänsla” rörande nyhetsurvalet. Det ska bli spännande att se hur appen är.

Tevespel och lärande – ett sätt att tackla Pisa

2 svar

Samtidigt som Uppsala universitets styrelseordförande blir VD för Svenskt näringsliv, vars syn på humaniora är skaftslarv*, så gör Daniel Sandström en skarp analys av Pisa-resultatet. Det är intressant att de här nyheterna kommer ungefär vid samma tillfälle.

Och ungefär samtidigt som jag sitter och läser dessa nyheter, så sitter jag också och läser Teaching Generation M: a handbook for librarians and educators (2009). Multitaskandet är i sann Generation M-anda (M:et beskrivs stå för ”Media, Millennials, Mobile, Multitaskers, Multisensory”) och Generation M är oss födda under tidigt 80-tal fram till mitten-och-senare-delen-av 90-talet. På sidan 183 fastnar jag vid följande citat:

Video games are a path to increased student learning. Good video games do a good job of teaching and good video game players do a good job of learning when they play games. In addition, video game designers are a valuable source of pedagogical insight for librarians and other educators.

Intressant synvinkel och än mer intressant är det i samband med att historisk-filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet just nu ska börja utvärdera satsningen på forskningsnoder. De beskriver på webbsidan att ”Fakultetsnämnden tar fasta på att den avancerade nivå ska vara en resurs för forskningen och att samarbetet över disciplinära gränser ska stärkas.”

Förutom att noderna i sig är lysande för att stärka kopplingen mellan utbildning och forskning (vilket i och för sig säkert är fullkomligt ointressant för Carola Lemne) så ser jag också möjligheter till samarbete mellan institutionerna på Uppsala universitet som kan stärka Sveriges utbildningsnivå i stort. Tänk ett forskningsprojekt mellan studenter och forskare i biblioteks- och informationsvetenskap, speldesign och utbildningsvetenskap – hur utvecklande skulle inte det kunna vara för nya, samtida pedagogiska metoder där vi kan möta och lära ut till elever som befinner sig i samma informationsverklighet som vi?

Nordicom utkom nyligen med en rapport om medie- och informationskunnighet i skolan som lyfter vikten av att vi i skolan, biblioteken och andra bildningslokaler (fysiska eller digitala) förser barn och ungdomar (och vuxna) med en medie- och informationskunnighet som låter oss interagera med samhället på lika villkor. Det är en fråga om demokrati och vi måste se humanister som ingenjörer som ritar den motorväg av kunskap som leder till ett demokratiskt och öppet samhälle där alla deltar på lika villkor.

* Jfr. Blå tågets ”Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften / Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften”. Om ni tycker att parallellen känns billig kan ni ju fundera över hur billigt Svenskt näringsliv är.

Kommer någon att läsa din dagbok 2113?

Lämna ett svar

Donghee Shin, Sue Yeon Syn och Sung-Min Kim publicerade 2011 Personal records on the web: Who’s in charge of archiving, Hotmail or archivists? i Library & Information Science Research. Artikeln handlar om bevarande av digitala personliga handlingar och sammanhanget var ett grupparbete om det digitala dokumentet ur ett användarperspektiv, där jag främst skulle redogöra för begreppet dokument.

Naturligtvis blir det alltid så att när en nystar i något så hittar en helt andra trådar än vad som var tänkt, till exempel den här artikeln. Den konstaterar att användare av mail- och bloggtjänster har ett stort intresse för att bevara sin korrespondens och sina anteckningar, men att det saknas enkla möjligheter för att göra detta.

Faktum är väl att ingen är särskilt bra på digitalt bevarande eller på att utveckla system och struktur för det. I myndighetsutövning är det svårt att avgöra vilka mail som ska diarieföras och vilka som snarare är att betrakta som ”telefonsamtal”. Vi och våra arkivprinciper hänger inte med i teknikutvecklingen och det kan få konsekvenser i framtiden (till exempel när vi vill granska en myndighets agerande under en viss period – vilket vi ofta vill i dag).

Ill-DDH-dok
Ett gammalt och ett nytt dokument. Bilder från Document Foundation (CC BY-SA 3.0) och Musée de l’Histoire de France de Paris (public domain).

Brittiska The Telegraph skriver i januari 2013 om att att Library of Congress i USA ska arkivera alla tweets. Motiveringen är att mikroblogginläggen återspeglar en liten men viktig del i det amerikanska narrativet. Även om inte varje tweet är världsomvälvande är det en del av den helhet som gör twitter till en del i mänsklighetens historia. President Obamas berömda tweet ”We just made history. All of this happened because you gave your time, talent and passion. All of this happened because of you. Thanks” vid valsegern 2008 hade inte haft samma betydelse utan twitter-formatets existens och framväxt som kommunikativ kanal. Mediet var lika uppseendeväckande som orden i sig.

Och här kan vi jämföra med hur människan har lagt en betydelse i särskilda typer av dokument och att denna betydelse blir viktig enbart för att vi har antagit gemensamma konventioner om dokumentet. Vi har alla kommit överens om att sedlar ska ha ett värde (pengar är ju egentligen ett enda stort lur, men mycket smidigare än t. ex. en bytesekonomi) och att underskrivna papper är mer ”giltiga” än andra papper.

Vissa av våra e-postmeddelanden är viktigare än andra. T. ex. kan de innehålla överenskommelser eller kontrakt, de används både i yrkeslivet och privat, de används för att nedteckna historier och historiska händelser – kort sagt bär de på samma typ av information som medeltida manuskript. Men de bevaras inte på samma sätt. Varför?

I The Telegraph-artikeln står att läsa: Unlike traditional bound books or even digital web pages, the real challenge of preserving tweets is keeping up with their number, which has continued to grow almost exponentially.

Är det alltså mängden information som är problemet? Är det att informationen är så lätt att publicera som gör att den får mindre värde (jfr. pocket-böcker, pulp fiction)? Är det det utökade antalet producenter som gör informationen betydelselös (ju äldre dokument desto mer begränsat urval av befolkningen representeras)?

Samtidigt uttrycker många i Sinn et al.:s artikel att de gärna skulle vilja att enkla arkiveringsmöjligheter fanns. Samspelet mellan tillhandahållare av tjänster, användare/kunder och informationsspecialister skulle kunna utvecklas. Att förvara sin personliga digitala information måste vara enklare och säkrare. Det duger inte att de kommersiella aktörer som erbjuder oss e-post- och lagringstjänster gör det ”gratis” mot att de får använda information om oss som handelsvara, det måste finnas andra alternativ. Vi själva borde få avgöra vilken information vi vill arkivera och vilken information vi vill göra tillgänglig för andra. Dessutom borde vi få bättre tillgång till arkivbeständiga format – jämför LiveJournal som på ett relativt enkelt sätt möjliggjort export av användarinnehåll i XML-format. Även om visst innehåll försvinner i export till textformatet så kan jag ändå enkelt spara det jag skrivit på LJ och därefter ta bort mitt konto/avsluta mitt avtal med tjänsten.

Det finns många komplicerade aspekter av digital arkivering av personligt material, men i korthet:

  1. Det borde vara enklare och transportera och bevara sin e-postdata. Tjänster borde utvecklas.
  2. Offentliga sidor, t.ex. bloggar, borde sparas – kanske hos Kungliga biblioteket? – för att de utgör en omistlig del memoarliknande material för framtidens forskare.
  3. Informationsspecialister borde gå i bräschen för utvecklingen snarare än företagen, då specialisterna inte är i en maktrelation med användaren om datan i fråga.

Heltidsstudier (!)

Lämna ett svar

20131211-235259.jpg

ABM-programmet är verkligen bra på så vis att jag känner att det är heltidsstudier. Det är mycket att göra, hela tiden, vilket är väldigt stimulerande. Sitter och läser inför grupp- och PM-uppgift i sista delkursen, nästa vecka är det en hemtenta också. Situationen tarvar mikrokaka (ja, det är egentligen helt absurt att baka i mikrovågsugn, men det är ju roligt att prova något nytt också).

Kom hem vid åttatiden igår, somnade med lamporna tända i rummet och vaknade vid nio morgonen efter. Vet inte vad det är med mig, men jag tänker mig att kroppen säger ifrån av en god anledning.

Jag hinner alltså inte läsa så mycket böcker, men jag hoppas kunna läsa ikapp lite på min hemliga resa över nyår, och tills dess hänger jag på Tumblr med resten av mitt Sherlock-fandom. Vad är väl jag, förutom en cumbercookie i en cumberbatch? Hihihi.

Världens. Värsta. Person.

Lämna ett svar

Något i mig hoppar till av glädje varje gång Douglas Coupland ger ut en ny roman. Jag kollar in English Bookshops katalog då och då (snarare än Couplands egen hemsida) för att ha ett hum om hur det ser ut med utgivningen. Plötsligt är det något på gång. Jag blir vild inombords, men behärskar mig. Månader går. Jag kommer oförhappandes på att det har hänt! Att det händer nu, vilken dag som helst! Och så går jag inom kort till English Bookshop på Svartbäcksgatan, köper mig en bok, doftar på papperet (Couplands böcker doftar ofta bra) och myser över det lagoma formatet boken är i (really, vad är grejen med de måtten?) och sedan är jag supernöjd med bokupplevelsen innan jag ens börjat läsa.

Ritualer, ritualer. När Generation A utkom beställde jag den till Reykjavík från English Bookshop. Jag hittade den inte på Eymundsson och kände att jag lika gott kunde beställa den från Uppis som från Amazon. Lite omständigt, lite dyrare – men på något vis fett värt. Ritualer, ritualer!

Flygresor förekommer väldigt ofta i Couplands böcker – lustigt nog har detta inte slagit mig förrän jag läste Worst. Person. Ever. men det stämmer. Hela tiden flygresor. Gunt är verkligen världens värsta person, men boken är full av jättemånga osympatiska karaktärer, och några som är lite mer sympatiska. Vet inte riktigt vad jag ska säga (utom att jag noterar att jag tappar subjektet i sann twitteranda). Jag älskar Coupland, alla romaner han skriver. Men han kan vara oerhört redundant. Generation A, Player One, temat känns gjort. Många jag känner menar att även Jpod har dessa skavanker, att den framför allt är en remake av Microserfs. Det kan stämma, men jag läste Jpod först och tyckte därefter att Microserfs var ungefär lika bra, och framför allt att det var intressant att läsa samma bok i olika tidsperioder. Det kan också vara så att jag inte misstycker om upprepningarna för trots att vissa element känns igen känner jag alltid en iver att läsa klart boken – som om absurditeterna som ska hända är totalt oförutsägbara (vilket de i och för sig är ibland).

Men ja, jag är nöjd. Skålen med insekter – undrar om Coupland själv har provat. Varför slutar det alltid så konstigt? Vad hände sedan? Det här med sopkontinenten – lysande! Jag tycker verkligen att Coupland trots redundans i tema alltid kan fånga samtiden och dess vansinnigheter som ingen annan kan.

Snart är november slut. Det är gôtt. Överlever m.h.a. (är det här en vedertagen förkortning? Har alltid undrat! Och hur är det med m.a.o.?) West Wing, hetspluggande samt familj och vänner. Jobbar en hel del på mitt lilla bibliotek. Det är fantastiskt roligt. Det här med att ställa upp böcker i hyllor, i ordning. Det ger mig en inre tillfredsställelse.


Röd kaffemugg, sponsrad till VG. Möjligen den bekväma men något korta klänningen från Indiska. Hur ska en veta vad en tar på sig varje dag?!

SCUM-manifestet

Lämna ett svar

Så, jag lånade SCUM-manifestet av F. och jag läste det. Och jag gillade det. Jag gillar att det är en metafor för hur det patriarkala samhället jag lever i fungerar. Jag gillar att det verkar så radikalt, när det i själva verket bara är ombytta roller mellan kvinnor och män. Eller, det är det som är radikalt? Våldet i sig är inte radikalt. Våldet i sig är vardagsmat, och ändamålen helgar medlen, och vad en nu kan säga för att rättfärdiga sina maktuttryck.

Om jag fick nya ögon för samhället av SCUM? Ja. Om jag blev en SCUM-kvinna? Jag låter det vara osagt, men låt mig säga så här: sekunden efter att jag läst ut SCUM galopperade jag på apostlahästarna till stadsbiblioteket och lånade Helen Zahavis En jävla helg, detta mästerverk. Förresten fick jag en helt ny förståelse för Bella också eftersom det säkert är åtta år sedan jag läste den senast. Så många referenser om vuxenlivet (det vill säga sex och alkohol) som jag förstår nu som jag inte förstod då.

Hur ska jag förhålla mig till all världens daddy’s girls? Jag vet inte. De förstår ju inte själva att de är daddy’s girls. Jag förstår det säkert inte heller. Men låt mig säga detta: det finns något sjukt och ruttet i hur samhällssituationen mellan män och kvinnor utvecklas och patriarkatet håller själva på att uppfylla SCUM genom att helt enkelt inte lämna oss något val. För även lilla Bella kan lyfta en hammare och det kommer en dag när hon får nog.


Stickad tröja (av mig!), fancy Ecco-skor, strumpbyxor som gick sönder när jag klättrade ner från trädet, gammal och lite för liten kjol, sjal från Viborg, handskar från 66 North i Reykjavík samt pappas gamla basker.

Vem tyckte att ”winmail.dat” var en bra idé?

Lämna ett svar

Jag skulle få mitt nya jobbschema, och det skulle vara bifogat som en helt vanlig doc-fil. Trots att docx-formatet fordom vållat stora problem för Open Office-användare så är förhållandet mellan Libre Office och docx nu för tiden helt okej.

Men när jag mottar mailet, som ska ha filen bifogad, kan jag bara se filen winmail.dat à 45,6 kB. Eftersom Thunderbird vanligen kan ta emot bifogade filer utan problem började jag med att helt enkelt be om att få filen skickad till mig igen. Samma resultat. Jag skrev och frågade vad det var för typ av fil hen försökt att skicka.

Nästa steg i felsökningen var att gå igenom alla inställningar i Thunderbird, för att se om felet var på min sida. Näppeligen. Googlar winmail.dat linux och får fram förslaget att öppna filen medelst less winmail.dat. Nog fick jag upp filen, men också ungefär 60 sidor mumbojumbo, mest bestående av ^G och dylikt, och med en havererad tabellstruktur.

Jag försökte rekonstruera en tabell utifrån detta textmaterial, men det var tyvärr väldigt svårt att med säkerhet placera in rätt namn på rätt tider. Jag googlade igen, för att hitta på ett enklare sätt. Fick nu tipset att köra sudo apt-get install tnef. Jag har ingen aning om vad tnef är, men beggars can’t be choosers, så jag installerade programmet. Plötsligt hade jag nu en doc-fil i min mapp.

En doc-fil tydligt markerad ogiltig kodning, och således gick den inte att öppna omedelbart. Jag var ett tag rädd att det skulle innebära en ny installationshärva – och allt detta för att öppna ett bifogat dokument, mind you! – men i slutändan var det så enkelt som att radera de okända symbolerna i filnamnet så att bara UTF-8 var kvar (om det nu är det jag har, men jag tog med namnet för att visa vilken typ av fel det rörde sig om). Nu kan jag se mitt schema.

Men kan vi prata om Microsoft Outlooks uppenbarligen mycket dåliga smak att klä in bifogade filer i ett hittepå-format som är extremt svårtillgängligt för linuxanvändare? Kan vi prata om orimligheten i att jag ska behöva installera program och mecka i terminalen för att få tillgång till en helt vanlig word-fil? Är winmail.dat i själva verket bara ett uttryck för Windows proprietära system? Många frågor, inga svar! Men i alla fall ett schema.

2 april 2006: Moz finns på riktigt

Lämna ett svar

Jag håller på att spara ner min livejournallogg från 2005-2010 (den tid jag använde el jay) i xml-format (!) –Nej, jag tänker inte berätta mitt användarnamn. – och just nu läste jag den gripande ögonblicksbilden från Morrisseys konsert på Hovet den 2 april. Jag ska därför dela med mig av några utdrag:

Efter förbandet och ännu lite blandad musik (bl a ”Judy min vän” av Tommy Körberg) så började det dra ihop sig. Det blev mörkt och musik började låta, ljus virvlade mot backdropen och ett förväntansfullt sorl spred sig i publiken. Alla började applådera och efter några minuter som kändes som en evighet så kom Morrissey ut på scenen. Morrissey!

Han började spela ”First Of The Gang To Die” och jag vrålade med och hoppade (eller blev hoppad snarare, hoppad och tryckt mot staketet) och det var helt… det var så… jag var inte säker på att Morrissey fanns på riktigt, men han fanns på riktigt, och där var han. Det var så otroligt overkligt och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Efter långt trumintro kom även ”Still Ill” och jag kände redan hur trött jag var i halsen.

Vet ni, jag trodde att mitt liv var över när jag var för ung för att se Moz i Karlstad, och så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte åkte dit och försökte ändå? Naturligtvis för att jag är clumsy and shy och utan partner in crime var jag i den åldern hopplöst utlämnad åt min oaningslöshet mot världen. Jag är så mycket äldre och klokare nu. Och så mycket äldre och dummare. Jag förstår vissa saker bättre, som hur jag skulle kunna smyga in bakvägen, eller ”skaffa” en legitimation. Men å andra sidan vet jag inte om jag förstår de mest grundläggande värderingarna. Till exempel slutade jag vara vegetarian när jag bodde på Island. Nu är jag vegetarian igen. Men varför denna ödesperiod mellan 2009-2013? Hur tänkte jag där? Visste kosmos redan då, redan då, och straffade mig?

Jag kommer inte ihåg exakt när det eländiga hände, men jag tror det var under den eller under de närmsta låtarna som jag upptäckte att mina armar var för korta.

Morrissey sträckte sig fram och hälsade på alla runt omkring mig i främsta raden och jag sträckte mig så långt jag kunde men det var en decimeter ifrån och Morrissey sträckte sig också efter mig, vilket känns tröstande naturligtvis, men nådde inte och det känns rätt bittert så här i efterhand. et får mig att tänka på ”I’m Not Sorry” där han sjunger reach for my hand and the race is won förutom att vi inte nådde varandra och nu känns det bara så ångestladdat. Vilket får mig att fråga, hatar du mig Jesus?

Här sitter jag 500 år senare och undrar fortfarande vem Daniel Pop är, undrar vad som hände med Marcus Birro som 2006 talade om Our Frank och nu ballat ur totalt och blivit kristdemokrat, undrar vad som hände med mig? Men jag har aldrig glömt sångerna – de som fick mig att le, de som fick mig att gråta, de som hindrade varje andetag från att vara mitt sista.

Tack Gud för Twitter (!)

Lämna ett svar

November kom tidigt i år. Jag är inte den som klagar. Likt Bella, i Helen Zahavis formidabla En jävla helg, är jag inte den som är den. I onödan. Men onödens gränser är flexibla i novembertider så jag realiserar mina hopp och mina tankar enkom genom att följa mitt kvitterflöde (och med ”mitt” förstås förstås de som jag följer) eftersom dörren ut är så… svår.

Ville länka Arsinoes blogginlägg om orgasmproblemet och gör det således nu. Nu ska jag lägga mig igen, och läsa Moz Autobiography.