Författararkiv: Karolina

En rakryggad resolution

Det som börjar med en djup och innerlig kärlek för böcker, innebär en djupt befäst vurm för bibliotek och leder nödvändigtvis till ett intresse för informationspolitik. När jag precis fått mitt första lånekort, inom Enköpings kommunbibliotek, var den bok jag mest frekvent lånade Djurens rekordbok, ute på filialbiblioteket i Örsundsbro. Bibliotekarien i Örsundsbro hette Gun och det var henne jag intervjuade när vi skulle göra en klasstidning i femte klass. Märkligt nog var det först när jag var femton som jag tänkte att mitt framtida yrke skulle vara bibliotekarie – som om det var först då som jag insåg att det faktiskt var ett yrke och inte något överjordiskt som var några särskilt utvalda förunnat. (Det här är kanske det enda tillfället i min ungdom då jag inte var den skarpaste kniven i lådan.)

Men, hur hänger djurens rekordbok ihop med visselblåsare? Jo, på alla sätt. Precis som det mesta i samhället så är bibliotek politik. Biblioteket som mötesplats, eller som allmänhetens informationscentral, har inte funnits jämt. Världens bästa uppfinning, folkbiblioteket, är också ganska nytt och tyvärr på väg i väg på många ställen. I Biblioteksbladet får man ofta läsa om till exempel bibliotekssituationen i England eller om den svältfödda bibliotekspolitiken i Lund. Biblioteken är ingen självklarhet. Men de borde vara det.

ALA (American Library Association) förklarar varför i en resolution om visselblåsare och myndighetstransparens från den 2 juli i år, och sammanfattar i en enkel mening en av bibliotekens allra viktigaste funktioner:

Libraries are essential to the free flow of ideas and to ensuring the public’s right to know

ALA konstaterar också om privatliv:

Since 1939 the American Library Association (ALA) has affirmed the right to privacy in its Code of Ethics, which currently states, “We protect each library user’s right to privacy and confidentiality with respect to information sought or received and resources consulted, borrowed, acquired or transmitted”

och att:

privacy is essential to the exercise of free speech, free thought, and free association

Det ALA gör här är inte bara att engagera sig i politiken kring bibliotekens form, funktion och varande, utan också kring de fundament som bibliotekstanken bygger på: transparens och informationstillgänglighet i ett demokratiskt samhälle.

Att det är en fristående biblioteksorganisation, och inte staten, som tar bladet från munnen och försvarar privatliv och yttrandefrihet säger mycket om hur samhället ser ut i dag. Jag skulle vilja se ett annat samhälle.

Inte heller har jag cigarrer

En vän till mig sade: ”Jag måste läsa böckerna Evelyn Waugh har skrivit. De måste vara bra – han är fullkomligt vansinnig!” Jag hade, precis som hon, med mig Johan Hakelius Döda vita män i Londonpackningen, men hade valt att börja läsa en annan bok i stället. Boken innehåller mycket riktigt porträtt av fullkomligt vansinniga människor. Det mest vansinniga i boken är dock Hakelius eget, mycket förmätna, förord, som hade gjort sig bäst om det inte gått i tryck.

Hakelius raljerar om ondskapen i att ”fnysare” och ”morrare” inte uppskattar döda vita män (och ja, jag antar att titeln innehåller adjektivet, inte imperativet) och att det minsann gör dem till tråkiga människor. Ja, han är ju inte så rolig själv, så det finns väl antagligen en kosmisk mening med att han är född till denna samtid, högst levande vit man, bland alla dessa tråkig människor.

Annat är det med Evelyn Waugh, som är fantastiskt rolig på ett sätt som bara skattesmitande överklass kan vara. Han har för sina skrifter börjat ta betalt in natura, för att undvika skattemyndigheterna, och ska få cigarrer skickade till sig från Amerika:

Käre Pete,
Var är mina cigarrer? Vad ger amerikanerna för förklaring till sitt avskyvärda beteende? Har cigarrerna skickats? När?
Jag struntar i om amerikanerna sätter den där reklamtexten på min bok, men de måste skicka cigarrer.
Jag bryr mig inte om att polackerna publicerar noveller. Jag bryr mig om cigarrer.
Jag har inget nytaget fotografi av mig själv. Inte heller har jag cigarrer.
Din,
Evelyn

Det hela är vansinnigt roligt. Jag fastnade också för några betraktelser som var citerade i kapitlet om George Orwell. Om humaniora:

Naturvetenskaplig utbildning för massorna kommer inte att göra någon nytta, antagligen en hel del skada, om den bara handlar om mer fysik, mer kemi, mer biologi, och så vidare, på bekostnad av litteratur och historia. Det sannolika resultatet för en genomsnittlig människa skulle bli att omfånget av hans tankar krympte och att han blev mer föraktfull än någonsin gentemot sådan kunskap han inte besatt.

Om böcker:

[…] om vår bokkonsumtion fortsätter att vara på samma låga nivå som hittills, låt oss åtminstone erkänna att det beror på att läsande är ett mindre upphetsande sätt att fördriva tiden på än att gå på hundkapplöpning, bio eller puben och inte på att böcker, köpte eller lånade, är för dyra.

Även om Hakelius själv anstränger för att framställa sig som en tråkig man på tvären mot allt så har han ändå samlat ihop en mycket rolig bok. Det är roligt med anekdoter. Det är roligt med människor. Många saker är roligare på håll, än om man själv skulle drabbas av dem. Alla verkar göra så fantastiska saker, men som Hakelius själv skriver så är hyss som att sätta eld på Themsen utan särskild vedergällning få förunnat.

Bokens samlade historier kan alltså på sätt och vis ses som grädden på dödvitman-moset. Och det kan ju räcka med den, när det nu handlar om underhållningsvärdet
20130817-180158.jpg
Blommig byxdräkt från Asos, basker från pappa, gult nagellack (äntligen rätt nyans!) från Superdrug

Hej pappa! Vad roligt att se dig!

I dag delar jag något så udda som en inspelning a vista, med ett avbrott mitt i låten. Rikedomar är även den ytterst svenska egenheten i uttalet av de engelska klusilerna [t] och [d] (och även [þ] och [ð]) som är väldigt dentala. Det tycker jag är lustigt!

you’re so vain, take 1

Låtens kvalitet i sig är so-so, men jag är ständigt förvånad över hur bra ifonen fungerar som diktafon. Solklart ett mycket försonande drag för telefonen, som jag tidigare ondgjort mig om här.

Domen mot Manning kastar mörka skuggor även här

Jag skriver, tillsammans med Mårten Fjällström, om Bradley Manning och FRA på UNT:s debattsida i dag. Debattartikeln tar upp fallet Manning och hur det relaterar till den svenska samhällsbilden. Gå gärna in och läs.

För övrigt, vår rubrik, den som är för detta inlägg, blev inte helt oväntat bytt till ”Vad tycker Sveriges regering?” (får plats på en rad, så det är ju förståeligt). Vi fick en inte dålig exposé i papperstidningen också:

”När folk ser att ni, och bolag som Google, gör ondska så är det katastrof”

Det är läsplikt på Ola Wongs artikel ”Sverige sviker sina principer” i SvD i dag, 30 juli.

Det är mycket enkelt. Staten har ingenting att göra med vad du eller jag har i bokhyllan, digital eller fysisk. Inte heller din korrespondens, umgänge eller åsikter. Främmande stater har ännu mindre med det att göra. Om sådant spionage sker förväntar jag mig att min stat ska skydda oss. Det kallas frihet.

”Ansvaret för att de mänskliga rättigheterna inte kränks vilar på regeringen”, skriver regeringen på sin egen hemsida. Men när det väl gäller sviker Sverige och EU sina värderingar. Sverige har inte sagt ett knyst om Snowden. Utrikesminister Carl Bildt har ända sedan Snowden-fallet exploderade i juni twittrat om allt i världen förutom Prism.

Det första stycket är varför jag sympatiserar med piratrörelsen. Det andra stycket är varför jag engagerar mig i piratrörelsen inför valen 2014. Om alla var ense om den första delen (och med ”ense” menar jag alltså att en också agerar därefter) skulle jag inte behöva rösta på Piratpartiet. Men med tanke på det andra stycket så blir jag arg (å allas vägnar), skäms (å Sveriges vägnar) och förtvivlad (å framtidens vägnar). Summa summarum av rubriken och ovanstående stycken: den här katastrofen är ett faktum.

Vidare: I dag kommer domen mot Bradley Manning. Förhoppningsvis blir han frikänd och får ungefär 500 medaljer. Det hade varit rättvist. Men kanske inte så sannolikt. Med tanke på att ingen ställts till svars för morden i Collateral Murder så är det svårt att tro på rättvisa. Med tanke på den rätt vi har i dag, kanske SAOL behöver se över definitionen för ”rättvisa” – eller borde det vara omvänt?

Jag läste Börge Nilssons bok ”Ensam – alldeles ensam. 98 minuter med Anna Politkovskaja” och blev väldigt gripen. Ni vet, hur vi under 2000-talet matats med nyheter om en avliden journalist här och en fängslad journalist där. Avskyvärt. Men när många ryska journalisters otäcka öden radas upp ett efter ett i denna bok. Ofattbart.

Politkovskajas öde är gripande, men på grund av hennes öde kommer än fler gripande öden aldrig komma till vår kännedom. Att var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Att denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. Denna artikel 19 i de mänskliga rättigheterna är inte en självklarhet, men det borde vara det. Kampen för rättigheten är kantad av hopplöshet, som jag läser om på sidan 145:

Hur kommer den ryska journalistiken att se ut efter Beslan?
– Jag tycker att den ligger i ruiner. Det finns bara två vägar. Antingen tar man sig i kragen och reser sig ur ruinerna, eller så stannar man kvar. Och personligen har jag svårt att förstå hur man ska kunna resa sig från den här situationen.

Att en människa försätter sig i livsfara för att kunna berätta om de berättelser den tagit del av, om de upplevelser den har – Politkovskaja betraktade det som en journalistisk plikt. Om många fler resonerade på samma sätt, skulle vi ha en bättre värld eller färre världsmedborgare? Jag måste vid tillfälle läsa vidare i hennes bok Is Journalism Worth Dying For?.


Klänning från Gudrun Sjödén, (turban)sjal från medeltidsveckan i Visby 2005, sunda värderingar från en god uppväxt.

Vid Grands stora scen satte jag mig ned och grät

Så här: Jag var hemma i huset för några dagar sedan och var med om två saker. Det ena var en medelstor rondellhund (den är tyvärr redan nedtagen) och det andra var att jag hittade några riktigt bra poetiska verk som jag skrev när jag var yngre (med yngre menar jag sjutton).

När jag var sjutton tävlade jag i en poetry slam-tävling på min skola. Jag satte mig naturligtvis inte ned vid Grands stora scen och grät (det är i själva verket bara en lysande parafras på Elizabeth Smarts lysande roman från 1945) utan var då övertygad om att de andra tävlandes PK-innehåll hade fört dem till segern. Det, och att publiken (av en händelse var många i publiken kompisar till de som tävlade) delade ut poängen. Ja, jag skulle så här i efterhand kunna säga att jag var en dålig förlorare, men i stället måste jag tillstå att jag hade rätt.

Mina dikter handlade inte om ledsna flyktingförläggningsminnen eller ångesten en tonårstjej känner framför spegeln – nej, de var så himla mycket bättre än så. Kvalitet framför gråtmildhet. Det är klart att det är mer svåråtkomligt för patos, men jag blev så paff när jag läste mina funna dikter att jag lade mig raklång ner på golvet och hyllade mitt sjuttonåriga jag. Karolina, vad tänkte du på? Varifrån kommer that streak of brilliance? Jag är inte effektiv, men en klart lysande stjärna på din himmel!

Nu kan inte jag skriva mer goda saker om mig själv, för Hondjuret säger till mig: ”Häftig egotripp, hörru!” och jag vet inte om jag ska reagera som Floppy eller vad jag ska göra.

Din ungdom, din sanning, regnar ner och skakar om Washington

Noterar att det i ett av UNT:s skriverier om Patti Smith-konserten inte nämns att bägge artisterna nämnde Edward Snowden under konserten. Är det kanske lite jobbigt för platta UNT att skriva om hur musik består av fler dimensioner än bara underhållning? Smiths feministiska betydelse nämns ju i citat, men i stället för att vidareutveckla det rapporteras det om skribentens något myspysiga Woodstockassociationer (”ååå, bandanas, fransar och cigarettrök!!!”)

… och visst är recensionen lite bättre. Men bara lite.

Trots att vi sägs leva i ett mer eller mindre jämställt 2000-tal förvånar det mig hur ovanligt, och befriande, det är att se denna typ av kvinnliga råa styrka.

Kvinnlig, rå styrka? Å, måste kräkas över formuleringen. Jag förstår vad som menas, men den här hänvisningen till urmödraskap och en särskild slags kvinnlig rå styrka för att – vad? Att hon har en åsikt?

… och sedan kallar recensenten Snowden för ”blåsvisslare”. Jag vet att det är småaktigt att komma med språkliga kommentarer, men verkligen?

Hon visar att man aldrig blir för gammal för att göra uppror, aldrig blir för gammal för punk.

Vem skrev recensionen, monarken av plattityder? Jag skulle också så gärna vilja veta vem som hävdat att uppror och punk är något som tillhör ungdomen. Är det inte bara det att man successivt med åldrandet också förses med bättre redskap att bemöta samhälleliga orättvisor med (till exempel rösträtt!)? Ja, ni förstår hur jag menar. Det är lite samma slags förr-i-ti’a-nostalgi som tar sig uttryck både rörande punken och Woodstock. Kan inte UNT:s skribenter ta till sig vad de skriver, och göra som Patti Smith? Som nedan:

Det är definitivt inte någon bakåtsträvande 70-talsnostalgiker vi ser framför oss utan en i allra högsta grad politisk och passionerad artist.

Läs även i Lottas allehanda om Snowden och Smith. Och samma blogg om Vargas Llosas artikel om Snowden. Vargas Llosas artikel är, precis som hans roman Den stygga flickans rackartyg, väl stilistiskt uttänkt men med ett bedrövligt innehåll. Usch.

Avslutar med en inspelning av Smiths sång till Snowden (som rörde mig så innerligt att jag grät):

Edward Snowden, where are you?
They don’t want you, but I do.
Your youth, your truth, raining down;
shaking up Washington.
Edward Snowden, I don’t know
what they will do to you.
But, Edward… let it snow, let it snow, let it snow!

2013-2014 blir ett guldår

… det är nämligen aldrig så viktigt att genomföra förändringar som året innan valår!

I Europaparlamentet vill nu industriutskottet att alla ska få roama gratis utomlands eftersom det är PÅ TOK FÖR DYRT att använda mobiltelefonen när man är ute och reser.

”Resolutionen är ett svar på IT-kommissionär Neelie Kroes uppmaning från i maj i år om att senast påsken 2014 helt ta bort roamingavgifterna.

I juli i fjol enades EU-parlamentet och medlemsländerna om pristak för roamingavgifter. Uppgörelsen säger att en utvärdering av pristaket ska genomföras innan halvårsskiftet 2016.”

2016 är alldeles för sent (nämligen efter, och inte innan, valet) så nu är det plötsligt väldigt bråttom. Jag hoppas att det blir lika bråttom att diskutera andra viktiga frågor, till exempel hur vi får en dataskyddsförordning som är ett bra och starkt skydd för Europas medborgare.

Om du undrar vad dataskyddsförordningen är, kan du läsa mer på dataskydd.net. Om du är skeptisk till informativa kampanjsidor från enskilda partier kan du läsa EU-kommissionens förslag här, och sedan jämföra med PUL (som alltså skulle sluta gälla eftersom förordningar gäller framför varje motstridande nationell lag).

Stadsbiblioteket i Arboga

Bilden lånad från Arboga kommuns hemsida

I helgen besökte jag Arboga och blev omedelbart förtjust i staden. Kanske beror det på sommartingsvärdarnas späckade schema för oss, som innebar besök vid Hjälmare docka, Arboga Meet-safari på Nygatan, medeltida gästabud och stadsvandring. Jag är naturligtvis vild som hund över detta och vill genast flytta till Arboga.

Under stadsvandringen fick jag lära mig väldigt mycket spännande om arkitekturen och stadens historia, och bland annat om hur den nyare biblioteksbyggnaden vid åkanten blev till. Biblioteket var tyvärr inte öppet när vi var där, men det är ju tyvärr heller inte ovanligt om man besöker bibliotek på en söndag. Titta bara här hur dåliga öppettider biblioteken i Uppsala län har.

Okej, jag skulle skriva lite längre om det här med biblioteksöppettider, men datorn hakade upp sig. Varför? Jo, för att jag tror att Mozilla Firefox får allting att frysa, och det verkar bli värre när jag t.ex. spelar youtube-videoer. Så, jag tänkte undersöka om Google Chrome fanns för Ubuntu. Och ja – det fanns det!

Mitt problem blev i stället felmeddelandet:

Följande paket har beroenden som inte kan tillfredsställas:
google-chrome-stable : Beroende av: gconf-service men det kan inte installeras
Beroende av: libgconf-2-4 (>= 2.31.1) men det kan inte installeras
Beroende av: libx11-6 (>= 2:1.4.99.1) men 2:1.4.4-2ubuntu1 kommer att installeras

Ja, så nu sitter jag och uppgraderar mitt operativsystem, för jag tänkte att det var lika bra att börja om från början så att Deep Space Six kan bli top notch efter ett års negligens. Käre värld alltså. Äntligen börjar livet efter kuratorsåret!

PS. Jag ska också passa på att uppdatera WordPress. Och högst eventuellt betala räkningar. DS.

Efter ett års arbete i nationens tjänst

Ja, det är sant, mitt år som förtroendevald högsta ämbetsman på studentnation är snart till ända. Jag är stolt som en tupp över att ha fått förtroendet av mina nationskamrater, jag har lärt mig att leda en organisation som påminner om ett lagom stort företag med en omsättning på 20 miljoner kronor och funderat en hel del på kollegialitet och linjeorganisationer. Det har varit tagande, som tolv timmar långa arbetsdagar sju dagar i veckan, men mest givande. Som en summering: wow, vilken erfarenhet jag har fått.

Nu under sommaren är verksamheten begränsad och jag har lagt energi på att färdigställa dokument och projekt – därutöver tagit mig tid för att läsa ikapp lite och se fram emot studier i höst. Lokala nyheter är att en debattartikel om språkfärdigheter lyfter upp ett ämne som jag länge varit brydd över: resurstilldelningen i högskolan. Betygsinflationen på alla nivåer i det svenska läroväsendet sporras av kapitalismen och sänker oss i internationella kunskapsjämförelser. Pinsamt.

Därför tycker jag att privatiseringen av högskolor och universitet är en ganska dålig grej. Det funkar säkert för Chalmers, men jag är ett stort fan av det statligt ägda. Det vill säga det gemensamt ägda: Mitt universitet, ditt universitet.

Ännu pinsammare är för övrigt Svenskt näringslivs nya finansieringsförslag som föreslår

fyra anslagsgrunder: studentpeng, examenspeng, etableringspeng och kvalitetspeng

Snälla nån! Jag tror inte att det skulle hjälpa att utifrån några godtyckliga faktorer till bedöma hur resurserna ska fördelas. Något som jag däremot tror skulle hjälpa den högre (och lägre) utbildningen är ett värderande av kunskapen i sig. Det finns asballt initiativ vid Göteborgs universitet som ger exempel på just detta – för att fortsätta bygga ett samhälle, och inte bara underhålla det, måste vi vara mer måna om den akademiska friheten. (Nota bene att akademisk frihet ej bör förväxlas med högskolans autonomi, även om det – kanske – är lätt att göra det misstaget.)

Apropå pengar och universitet så läste jag i Gaudeamus en glädjande artikel om att Tyskland slopar sina studieavgifter!

För att fira det ska jag lägga mig ner och läsa det nya numret av Biblioteksbladet som kom förra veckan. \o/

Serviam

Å, jag har lyssnat på två så spännande och allmänbildande föredrag av Johanna Koljonen och Lina Thomsgård! Det är så många saker jag hunnit börja glömma och jag börjar undra om jag det senaste året levt i en grotta.

Jag befarar att svaret är ja, men jag tänker gå ut ur den nu!

Jag är också tjock

Ursäkta, jag har inte haft så mycket tid att tycka den senaste tiden. Jag jobbar tolv timmar om dagen. Offerkoftan är varm. Men igår läste jag ett så bra blogginlägg av Maja att jag bara var tvungen att skriva några rader om det. Till exempel att:

Hon har satt ord på en sjuttonårig ångest som jag har.

Ja, nu när jag blivit på så gott humör av denna text kanske jag kan börja räkna mig till kategorin ”människa” och inte bara ”tjock människa”. Kanske att jag har fler egenskaper än ”lat tjej” och att jag kanske inte behöver jobba tolv timmar om dagen för att duga trots att jag är tjock. Det låter lite osammanhängande, men jag tror att duktig flicka-syndromet som jag lider av kan bero på min otillfredsställande kroppsform.

Och vad är det som är så otillfredsställande med den egentligen?

Patron Driven Acquisition och bananincidenten

PDA tillkom som förvärvsmetod för drygt tio år sedan och idag använder många bibliotek i främst USA, Storbritannien och Australien PDA. Ett problem i början var “trigger”-nivåerna för lån och köp. Ett känt exempel är den så kallade “banan-incidenten” vid University of Colorado i USA i slutet av 90-talet. Studenter fick en övning om att odla olika grödor i utvecklingsländer, med bananer som exempel. När 150 studenter med samma uppgift sökte böcker blev resultatet inte bra. Eftersom triggernivån för köp var två browsningar räckte det med att två studenter tittade i böckerna för att de skulle köpas. Då modellen dessutom endast gällde för böcker med en-användarlicens, innebar det att om boken redan lästes av en användare så köptes ytterligare ett exemplar direkt.

Ja, PDA-systemen är lite mer utvecklade nu, men fortfarande väldigt olika och därför svåra att jämföra. Jag läser förstås rapporten Patron-driven acquisition (PDA) som förvärvsmetod på universitets- och högskolebibliotek gjord av bibliotekarier vid Malmö och Södertörns högskolor samt vid Uppsala universitet. Spännande läsning!