En sång tillkommen i november. Surpris, surpris.
Säg nej, säg ja, säg nej
Lämna ett svar
Författararkiv: Karolina
SCUM-manifestet
Så, jag lånade SCUM-manifestet av F. och jag läste det. Och jag gillade det. Jag gillar att det är en metafor för hur det patriarkala samhället jag lever i fungerar. Jag gillar att det verkar så radikalt, när det i själva verket bara är ombytta roller mellan kvinnor och män. Eller, det är det som är radikalt? Våldet i sig är inte radikalt. Våldet i sig är vardagsmat, och ändamålen helgar medlen, och vad en nu kan säga för att rättfärdiga sina maktuttryck.
Om jag fick nya ögon för samhället av SCUM? Ja. Om jag blev en SCUM-kvinna? Jag låter det vara osagt, men låt mig säga så här: sekunden efter att jag läst ut SCUM galopperade jag på apostlahästarna till stadsbiblioteket och lånade Helen Zahavis En jävla helg, detta mästerverk. Förresten fick jag en helt ny förståelse för Bella också eftersom det säkert är åtta år sedan jag läste den senast. Så många referenser om vuxenlivet (det vill säga sex och alkohol) som jag förstår nu som jag inte förstod då.
Hur ska jag förhålla mig till all världens daddy’s girls? Jag vet inte. De förstår ju inte själva att de är daddy’s girls. Jag förstår det säkert inte heller. Men låt mig säga detta: det finns något sjukt och ruttet i hur samhällssituationen mellan män och kvinnor utvecklas och patriarkatet håller själva på att uppfylla SCUM genom att helt enkelt inte lämna oss något val. För även lilla Bella kan lyfta en hammare och det kommer en dag när hon får nog.
Stickad tröja (av mig!), fancy Ecco-skor, strumpbyxor som gick sönder när jag klättrade ner från trädet, gammal och lite för liten kjol, sjal från Viborg, handskar från 66 North i Reykjavík samt pappas gamla basker.
Vem tyckte att ”winmail.dat” var en bra idé?
Jag skulle få mitt nya jobbschema, och det skulle vara bifogat som en helt vanlig doc-fil. Trots att docx-formatet fordom vållat stora problem för Open Office-användare så är förhållandet mellan Libre Office och docx nu för tiden helt okej.
Men när jag mottar mailet, som ska ha filen bifogad, kan jag bara se filen winmail.dat à 45,6 kB. Eftersom Thunderbird vanligen kan ta emot bifogade filer utan problem började jag med att helt enkelt be om att få filen skickad till mig igen. Samma resultat. Jag skrev och frågade vad det var för typ av fil hen försökt att skicka.
Nästa steg i felsökningen var att gå igenom alla inställningar i Thunderbird, för att se om felet var på min sida. Näppeligen. Googlar winmail.dat linux och får fram förslaget att öppna filen medelst less winmail.dat. Nog fick jag upp filen, men också ungefär 60 sidor mumbojumbo, mest bestående av ^G och dylikt, och med en havererad tabellstruktur.
Jag försökte rekonstruera en tabell utifrån detta textmaterial, men det var tyvärr väldigt svårt att med säkerhet placera in rätt namn på rätt tider. Jag googlade igen, för att hitta på ett enklare sätt. Fick nu tipset att köra sudo apt-get install tnef. Jag har ingen aning om vad tnef är, men beggars can’t be choosers, så jag installerade programmet. Plötsligt hade jag nu en doc-fil i min mapp.
En doc-fil tydligt markerad ogiltig kodning, och således gick den inte att öppna omedelbart. Jag var ett tag rädd att det skulle innebära en ny installationshärva – och allt detta för att öppna ett bifogat dokument, mind you! – men i slutändan var det så enkelt som att radera de okända symbolerna i filnamnet så att bara UTF-8 var kvar (om det nu är det jag har, men jag tog med namnet för att visa vilken typ av fel det rörde sig om). Nu kan jag se mitt schema.
Men kan vi prata om Microsoft Outlooks uppenbarligen mycket dåliga smak att klä in bifogade filer i ett hittepå-format som är extremt svårtillgängligt för linuxanvändare? Kan vi prata om orimligheten i att jag ska behöva installera program och mecka i terminalen för att få tillgång till en helt vanlig word-fil? Är winmail.dat i själva verket bara ett uttryck för Windows proprietära system? Många frågor, inga svar! Men i alla fall ett schema.
2 april 2006: Moz finns på riktigt
Jag håller på att spara ner min livejournallogg från 2005-2010 (den tid jag använde el jay) i xml-format (!) –Nej, jag tänker inte berätta mitt användarnamn. – och just nu läste jag den gripande ögonblicksbilden från Morrisseys konsert på Hovet den 2 april. Jag ska därför dela med mig av några utdrag:
Efter förbandet och ännu lite blandad musik (bl a ”Judy min vän” av Tommy Körberg) så började det dra ihop sig. Det blev mörkt och musik började låta, ljus virvlade mot backdropen och ett förväntansfullt sorl spred sig i publiken. Alla började applådera och efter några minuter som kändes som en evighet så kom Morrissey ut på scenen. Morrissey!
Han började spela ”First Of The Gang To Die” och jag vrålade med och hoppade (eller blev hoppad snarare, hoppad och tryckt mot staketet) och det var helt… det var så… jag var inte säker på att Morrissey fanns på riktigt, men han fanns på riktigt, och där var han. Det var så otroligt overkligt och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Efter långt trumintro kom även ”Still Ill” och jag kände redan hur trött jag var i halsen.
Vet ni, jag trodde att mitt liv var över när jag var för ung för att se Moz i Karlstad, och så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte åkte dit och försökte ändå? Naturligtvis för att jag är clumsy and shy och utan partner in crime var jag i den åldern hopplöst utlämnad åt min oaningslöshet mot världen. Jag är så mycket äldre och klokare nu. Och så mycket äldre och dummare. Jag förstår vissa saker bättre, som hur jag skulle kunna smyga in bakvägen, eller ”skaffa” en legitimation. Men å andra sidan vet jag inte om jag förstår de mest grundläggande värderingarna. Till exempel slutade jag vara vegetarian när jag bodde på Island. Nu är jag vegetarian igen. Men varför denna ödesperiod mellan 2009-2013? Hur tänkte jag där? Visste kosmos redan då, redan då, och straffade mig?
Jag kommer inte ihåg exakt när det eländiga hände, men jag tror det var under den eller under de närmsta låtarna som jag upptäckte att mina armar var för korta.
Morrissey sträckte sig fram och hälsade på alla runt omkring mig i främsta raden och jag sträckte mig så långt jag kunde men det var en decimeter ifrån och Morrissey sträckte sig också efter mig, vilket känns tröstande naturligtvis, men nådde inte och det känns rätt bittert så här i efterhand. et får mig att tänka på ”I’m Not Sorry” där han sjunger reach for my hand and the race is won förutom att vi inte nådde varandra och nu känns det bara så ångestladdat. Vilket får mig att fråga, hatar du mig Jesus?
Här sitter jag 500 år senare och undrar fortfarande vem Daniel Pop är, undrar vad som hände med Marcus Birro som 2006 talade om Our Frank och nu ballat ur totalt och blivit kristdemokrat, undrar vad som hände med mig? Men jag har aldrig glömt sångerna – de som fick mig att le, de som fick mig att gråta, de som hindrade varje andetag från att vara mitt sista.
Tack Gud för Twitter (!)
November kom tidigt i år. Jag är inte den som klagar. Likt Bella, i Helen Zahavis formidabla En jävla helg, är jag inte den som är den. I onödan. Men onödens gränser är flexibla i novembertider så jag realiserar mina hopp och mina tankar enkom genom att följa mitt kvitterflöde (och med ”mitt” förstås förstås de som jag följer) eftersom dörren ut är så… svår.
Ville länka Arsinoes blogginlägg om orgasmproblemet och gör det således nu. Nu ska jag lägga mig igen, och läsa Moz Autobiography.
Den gyllene stjärnan nyutgiven
Tänk att Daidalos har återutgivit Lois Lowrys Den gyllene stjärnan! Jag satt som bäst och sökte efter nya bokinköp till arbetsdagen den 26 oktober och föll över denna titel som var så väldigt bekant. Lite otippat att Daidalos ger ut just denna ungdomsbok, när de övrigt publicerar kioskvältare som till exempel Politikens villkor i den globaliserade världen och Prekariatet. Den nya farliga klassen.
När jag var ung (det vill säga yngre, kanske 10-13 år?) läste jag Den gyllene stjärnan flera gånger och den var en av många romaner och faktaböcker jag läste som handlade om andra världskriget. Det här låter ju stört, men en av mina favoritböcker hemma var den utmärkta … om detta må ni berätta som jag stundvis kunde recitera flera avsnitt ut. När jag i fjortonårsåldern var i Holland var jag ivrig att besöka både Anne Franks hus i Amsterdam och Corrie ten Booms hus i Haarlem. När jag för ett par år sedan såg den norska filmen Max Manus grät jag ögonen ur mig, och vid ett Norgebesök berättade en vän för mig om hur de äldre norrmän, som levde under nazitiden, tog mycket illa vid sig att att de vid filminspelningen hissat hakkorsflaggan i Stortinget.
En annan gång i högstadiet föreläste Mietek Grocher för oss och så vitt jag förstår föreläser han fortfarande i skolor om sina minnen av förintelsen. Trots att jag läst så mycket om detta så är det fortfarande obegripligt för mig att förintelsen har ägt rum: att en sådan händelse kan komma att äga rum. Vetskapen om att den gjort det är dock en av de stadigaste grundpelarna i min starka tro på medmänsklighet och rättvisa.
Det var längesedan jag tänkte på förintelsen. Kanske för längesedan. Men nu, när jag läste om Den gyllene stjärnan, kom jag att tänka på det igen, och skälet till varför Mietek Grocher fortfarande åker runt och föreläser på skolor: Aldrig, aldrig mer.
Fanfiction och tidsresor på Jinjiang
I den relativt nya (okej, från 2012, men det känns ganska nytt) boken From Codex to Hypertext (redaktör: Anouk Lang) läste jag en artikel om den kinesiska litterära hemsidan Jinjiang i artikeln Have Mouse, Will Travel: Consuming and Creating Chinese Popular Culture on the Web av Jin Feng. Hemsidan möjliggör kommunikation mellan läsare och författare, men informationsflödet är också beroende av att webbredaktörerna tillhandahåller relevanta verktyg för deras kommunikation.
Materialet tycks av artikeln att döma vara originalarbeten där många av dem har temat tidsresor, där kvinnliga huvudpersoner reser tillbaka i tiden (enligt några olika modeller som listas närmre i artikeln – läs, det är jätteintressant!) och då har möjlighet att leva ut på ett sätt som inte är acceptabelt för kvinnor i dagens (eller gårdagens) samhälle. Romanerna vänder alltså upp och ner på normer och kvinnor har möjlighet att vara både sexuella och omintetgöra patriarkatet.
Jinjiang kategoriserar sidans romaner enligt följande:
- är det fanfiction (tongren) eller originalarbeten (yuanchuang)?
- Innehåller de heterosexuella (yanqing), man-man-(danmei). eller kvinna-kvinna- (baihe) förhållanden?
- Utspelar de sig i modern (jindai xiandai), tidigmodern (guse guxiang) eller en påhittad historisk (jiakong lishi) tid?
- Tillhör de genren romantik (yanqing), kampsport (wuxia), skräck (kongbu), legender (chuanqi), fantasy (xuanhuan), tv- eller filmbaserad (yingshi) eller baserat på serier (manga) och tecknade filmer (dongman)
Notera det intressanta i att orden för kategorierna ”heterosexuell” och ”romantik” är samma. Jag kan inte kinesiska men hoppas att någon kan förklara etymologin för mig. Kategoriseringen påminner mycket om den som finns på fanfiction.net, med skillnaden att denna sida bara publicerar fanfiction – det vill säga verk baserade på en redan existerande fiktiv skapelse (vare det roman eller film, osv). Kategoriseringen efter sexualitet är också den bekant från anglofona fanfictionsidor – slash, fanfiction med homosexuella relationer, är en mycket vanlig företeelse. Två av mina favoritfandoms har två så väletablerade par att en nästan skulle kunna få för sig att de var par även i originalfiktionen. Jag talar förstås och Kirk/Spock och Johnlock.
Apropå dessa begrepp – är det snedstrecket mellan de olika karaktärerna som givit namn till begreppet slash fiction. Och vad har i så fall den nyare modellen – att skapa en hybridform av namnen (här John Watson och Sherlock Holmes) för betydelse för detta? Är det helt enkelt samma sak, men olika skolor? Eller finns det en skillnad i vilket en väljer för att uttrycka sig?
Det är i alla fall mycket fascinerande att se att samma litterära mötesplats finns både i Europa och i Kina, och på alla andra ställen i världen (eller, de flesta i alla fall). Det är ännu roligare att detta uppmärksammas i en artikel som för fram både läsare-författare-redaktör-perspektivet och genusperspektivet. Internet skapar helt nya möjligheter att publicera sig och även helt nya möjligheter att få respons på sina alster.
Å! Jag älskar Uppsala stadsbibliotek! Jag älskar att jag i dag överraskades med att de köpt in två böcker jag föreslagit och därtill reserverat dem i mitt namn! Jag hade alltså glömt att jag skickat mailet om Anthony Powell, och inte fått något svar, så jag överfölls av en sådan här oförhappande bokglädje. Egentligen kunde jag ju yppa något kritiskt om att de inte meddelat mig om behandlingen av ärendet, men hallå – bara den här grejen att jag lever i ett samhälle där ett bibliotek köper in böcker till lilla, lilla mig (och till alla andra låntagare)…! Är det inte fantastiskt?
Jo, det är lika fantastiskt som bokförlaget Bakhåll där avbeställningar och eventuella extra beställningar görs via vykort.
Alltså den här bokglädjen. Vurm vurm vurm!
Då tänker jag på Sigrid
Tack V-Dala nations bibliotek för lånet av boken – den är en av vårterminens nyförvärv som jag nu tog mig tiden att läsa efter att ha blivit tipsad av Johanna, som återlämnade den när jag var biblioteksvakt häromveckan.
Elin Olofssons roman grep mig så dant, i synnerhet i skildrandet av den olyckliga kärleksaffären där hon med ett utsökt naturligt språk skriver om känslor som är väldigt svåra att förstå. Som den här knarrande rösten:
Ibland gömde jag ansiktet vid hans hals och bad honom berätta något.
Något om sig själv, vad han drömde om, vad han tänkte.
Jag bad honom berätta för att jag ville hålla örat mot strupen och höra de där berättelserna bli till, hans knarriga röst, och för att han skulle glömma att tiden gick.
Just denna mening påminde mig om en alldeles särskild människa i världen, som är alldeles ny i mitt liv och varken är en olycklig eller lycklig kärlekshistoria och vid närmare eftertanke knappt en kärlekshistoria alls.
Samtidigt handlar romanen inte bara om Hannas återvändo till hemtrakten utan också om hennes farmors, Sigrids, historia och om Sigrids syster Karolina. Sigrid är den farmor som Hanna nästan aldrig träffat på grund av hennes fars osämja med hennes mor. Hanna besöker henne dock på hemmet och verkar inte få så mycket vettigt ut av konversationerna med henne. Är styckena som utspelar sig i dåtiden något som rör sig i Hannas medvetande också, eller är det bara läsaren som får ta del av dessa? Språket förändras också mycket i dessa dåtidsstycken: det blir rörigare, mer abstrakt.
En sak som förstås också griper mig väldigt är namnen på huvudkaraktärerna: Karolina, Sigrid och Henrik. De namnen ligger nära hjärtat och skaver!
Foto: Carin I. Skor: Nya docs! <3 Klänning: Med svanar! Från Asos. Orakade ben: Inget CSN att köpa rakhyvlar med! Väska: från semester i Holland när jag var sjutton, med pandan Pin-Wu!
Vi borde sätta stopp för FRA
Ibland är det enklast när någon annan sätter rubriken, som till exempel i UNT i fredags, där jag och Mårten Fjällström skriver vidare om övervakningssamhället och Sveriges internationella relationer.
Vi borde sätta stopp för FRA innan vi får en utveckling liknande den vi sett i Storbritannien, skriver Karolina Andersdotter och Mårten Fjellström.
I veckan har vi kunnat läsa att brittiska säkerhetstjänsten gått in på en brittisk tidningsredaktion och förstört källmaterial och hårddiskar. Anledningen var att man misstycker till att tidningen i fråga rapporterat om massövervakning och kränkningar av privatlivets helgd. När redaktör Alan Rusbridger protesterade mot detta intrång i pressens möjligheter att bevaka staten och väcka debatt, blev svaret ”Ni har haft er debatt. Det finns inget behov av att skriva något mer.”
Det målar en dyster bild av Storbritannien, men vi behöver också fråga oss vad det ger för bild av vår egen regering och våra politiska relationer på internationell nivå.
Vi skrev för två veckor sedan om den uppmärksammade amerikanska rättegången mot Bradley Manning. Vid det tillfället ställde vi den retoriska frågan om Sverige verkligen vill samarbeta med de stora grabbar som hårt bestraffar synliggörande av allvarliga systemfel.
Det råder ingen tvekan om att The Guardians rapportering berört ett allmänintresse. Deras nyhetsrapportering har varit startskottet på en global debatt om övervakning och maktbalans. Få har lämnats oberörda av de avslöjanden som gjorts om hur stater och regeringar behandlar oss som medborgare, företagare, upphandlare och privatpersoner.
I söndags kvarhölls David Miranda, partner till The Guardian-journalisten Glenn Greenwald som Snowden läckte till, kvar på Heathrow med hänvisning till terrorlagar. Är det så att Storbritannien, i likhet med till exempel Etiopien, sätter likhetstecken mellan journalistik och terror?
I en övervakningsstat kan inte bara gärningar utan också tankar när som helst vändas emot en människa. När det händer slår staten hårt, och det finns inga sätt att skydda sig. Nedslagen är godtyckliga – de drabbar inte alla samtidigt. Bara The Guardian har drabbats av brittisk säkerhetstjänst, inte Daily Mail. Det gör att samordnade svar från medier, medborgare och industrier blir svårare att åstadkomma. Den som har ett väldigt stort maktövertag kan härska genom söndring.
Men när nu britternas säkerhetstjänst förstör redaktionsmaterial under föregivet kontrollerade former måste frågan ställas igen: vill vi verkligen samarbeta med de här grabbarna? Eller borde vi istället sätta slutligt stopp för FRA innan de också löper amok?
I brist på verkliga hot att kartlägga hanterar FRA och liknande instanser i andra länder både medborgare och den fria pressen som ett hot mot samhälle och medborgare för att skydda deras egen existens. Av uppenbara skäl är det dock så att hot mot säkerhetstjänsten i form av fri och öppen debatt om säkerhetstjänsten inte är ett sådant hot vi som demokratiskt samhälle vill avvärja. Vi vill inte ge dem medel och metoder att likt totalitära stater och diktaturer hindra insyn, stoppa debatt och härska genom söndring.
Sverige, men också svenska medborgare, måste välja om vi vill vara del av den fria världen där debatt, samhällsgranskning och självbestämmande tillåts ske. Ingen tjänar på att debatten lägger sig.
Karolina Andersdotter
Piratpartiet Uppsala
Mårten Fjällström
Piratpartiet Uppsala
UNT 23/8 2013
En rakryggad resolution
Det som börjar med en djup och innerlig kärlek för böcker, innebär en djupt befäst vurm för bibliotek och leder nödvändigtvis till ett intresse för informationspolitik. När jag precis fått mitt första lånekort, inom Enköpings kommunbibliotek, var den bok jag mest frekvent lånade Djurens rekordbok, ute på filialbiblioteket i Örsundsbro. Bibliotekarien i Örsundsbro hette Gun och det var henne jag intervjuade när vi skulle göra en klasstidning i femte klass. Märkligt nog var det först när jag var femton som jag tänkte att mitt framtida yrke skulle vara bibliotekarie – som om det var först då som jag insåg att det faktiskt var ett yrke och inte något överjordiskt som var några särskilt utvalda förunnat. (Det här är kanske det enda tillfället i min ungdom då jag inte var den skarpaste kniven i lådan.)
Men, hur hänger djurens rekordbok ihop med visselblåsare? Jo, på alla sätt. Precis som det mesta i samhället så är bibliotek politik. Biblioteket som mötesplats, eller som allmänhetens informationscentral, har inte funnits jämt. Världens bästa uppfinning, folkbiblioteket, är också ganska nytt och tyvärr på väg i väg på många ställen. I Biblioteksbladet får man ofta läsa om till exempel bibliotekssituationen i England eller om den svältfödda bibliotekspolitiken i Lund. Biblioteken är ingen självklarhet. Men de borde vara det.
ALA (American Library Association) förklarar varför i en resolution om visselblåsare och myndighetstransparens från den 2 juli i år, och sammanfattar i en enkel mening en av bibliotekens allra viktigaste funktioner:
Libraries are essential to the free flow of ideas and to ensuring the public’s right to know
ALA konstaterar också om privatliv:
Since 1939 the American Library Association (ALA) has affirmed the right to privacy in its Code of Ethics, which currently states, “We protect each library user’s right to privacy and confidentiality with respect to information sought or received and resources consulted, borrowed, acquired or transmitted”
och att:
privacy is essential to the exercise of free speech, free thought, and free association
Det ALA gör här är inte bara att engagera sig i politiken kring bibliotekens form, funktion och varande, utan också kring de fundament som bibliotekstanken bygger på: transparens och informationstillgänglighet i ett demokratiskt samhälle.
Att det är en fristående biblioteksorganisation, och inte staten, som tar bladet från munnen och försvarar privatliv och yttrandefrihet säger mycket om hur samhället ser ut i dag. Jag skulle vilja se ett annat samhälle.
Inte heller har jag cigarrer
En vän till mig sade: ”Jag måste läsa böckerna Evelyn Waugh har skrivit. De måste vara bra – han är fullkomligt vansinnig!” Jag hade, precis som hon, med mig Johan Hakelius Döda vita män i Londonpackningen, men hade valt att börja läsa en annan bok i stället. Boken innehåller mycket riktigt porträtt av fullkomligt vansinniga människor. Det mest vansinniga i boken är dock Hakelius eget, mycket förmätna, förord, som hade gjort sig bäst om det inte gått i tryck.
Hakelius raljerar om ondskapen i att ”fnysare” och ”morrare” inte uppskattar döda vita män (och ja, jag antar att titeln innehåller adjektivet, inte imperativet) och att det minsann gör dem till tråkiga människor. Ja, han är ju inte så rolig själv, så det finns väl antagligen en kosmisk mening med att han är född till denna samtid, högst levande vit man, bland alla dessa tråkig människor.
Annat är det med Evelyn Waugh, som är fantastiskt rolig på ett sätt som bara skattesmitande överklass kan vara. Han har för sina skrifter börjat ta betalt in natura, för att undvika skattemyndigheterna, och ska få cigarrer skickade till sig från Amerika:
Käre Pete,
Var är mina cigarrer? Vad ger amerikanerna för förklaring till sitt avskyvärda beteende? Har cigarrerna skickats? När?
Jag struntar i om amerikanerna sätter den där reklamtexten på min bok, men de måste skicka cigarrer.
Jag bryr mig inte om att polackerna publicerar noveller. Jag bryr mig om cigarrer.
Jag har inget nytaget fotografi av mig själv. Inte heller har jag cigarrer.
Din,
Evelyn
Det hela är vansinnigt roligt. Jag fastnade också för några betraktelser som var citerade i kapitlet om George Orwell. Om humaniora:
Naturvetenskaplig utbildning för massorna kommer inte att göra någon nytta, antagligen en hel del skada, om den bara handlar om mer fysik, mer kemi, mer biologi, och så vidare, på bekostnad av litteratur och historia. Det sannolika resultatet för en genomsnittlig människa skulle bli att omfånget av hans tankar krympte och att han blev mer föraktfull än någonsin gentemot sådan kunskap han inte besatt.
Om böcker:
[…] om vår bokkonsumtion fortsätter att vara på samma låga nivå som hittills, låt oss åtminstone erkänna att det beror på att läsande är ett mindre upphetsande sätt att fördriva tiden på än att gå på hundkapplöpning, bio eller puben och inte på att böcker, köpte eller lånade, är för dyra.
Även om Hakelius själv anstränger för att framställa sig som en tråkig man på tvären mot allt så har han ändå samlat ihop en mycket rolig bok. Det är roligt med anekdoter. Det är roligt med människor. Många saker är roligare på håll, än om man själv skulle drabbas av dem. Alla verkar göra så fantastiska saker, men som Hakelius själv skriver så är hyss som att sätta eld på Themsen utan särskild vedergällning få förunnat.
Bokens samlade historier kan alltså på sätt och vis ses som grädden på dödvitman-moset. Och det kan ju räcka med den, när det nu handlar om underhållningsvärdet
Blommig byxdräkt från Asos, basker från pappa, gult nagellack (äntligen rätt nyans!) från Superdrug
Hej pappa! Vad roligt att se dig!
I dag delar jag något så udda som en inspelning a vista, med ett avbrott mitt i låten. Rikedomar är även den ytterst svenska egenheten i uttalet av de engelska klusilerna [t] och [d] (och även [þ] och [ð]) som är väldigt dentala. Det tycker jag är lustigt!
Låtens kvalitet i sig är so-so, men jag är ständigt förvånad över hur bra ifonen fungerar som diktafon. Solklart ett mycket försonande drag för telefonen, som jag tidigare ondgjort mig om här.
Domen mot Manning kastar mörka skuggor även här
Jag skriver, tillsammans med Mårten Fjällström, om Bradley Manning och FRA på UNT:s debattsida i dag. Debattartikeln tar upp fallet Manning och hur det relaterar till den svenska samhällsbilden. Gå gärna in och läs.
För övrigt, vår rubrik, den som är för detta inlägg, blev inte helt oväntat bytt till ”Vad tycker Sveriges regering?” (får plats på en rad, så det är ju förståeligt). Vi fick en inte dålig exposé i papperstidningen också:
”När folk ser att ni, och bolag som Google, gör ondska så är det katastrof”
Det är läsplikt på Ola Wongs artikel ”Sverige sviker sina principer” i SvD i dag, 30 juli.
Det är mycket enkelt. Staten har ingenting att göra med vad du eller jag har i bokhyllan, digital eller fysisk. Inte heller din korrespondens, umgänge eller åsikter. Främmande stater har ännu mindre med det att göra. Om sådant spionage sker förväntar jag mig att min stat ska skydda oss. Det kallas frihet.
”Ansvaret för att de mänskliga rättigheterna inte kränks vilar på regeringen”, skriver regeringen på sin egen hemsida. Men när det väl gäller sviker Sverige och EU sina värderingar. Sverige har inte sagt ett knyst om Snowden. Utrikesminister Carl Bildt har ända sedan Snowden-fallet exploderade i juni twittrat om allt i världen förutom Prism.
Det första stycket är varför jag sympatiserar med piratrörelsen. Det andra stycket är varför jag engagerar mig i piratrörelsen inför valen 2014. Om alla var ense om den första delen (och med ”ense” menar jag alltså att en också agerar därefter) skulle jag inte behöva rösta på Piratpartiet. Men med tanke på det andra stycket så blir jag arg (å allas vägnar), skäms (å Sveriges vägnar) och förtvivlad (å framtidens vägnar). Summa summarum av rubriken och ovanstående stycken: den här katastrofen är ett faktum.
Vidare: I dag kommer domen mot Bradley Manning. Förhoppningsvis blir han frikänd och får ungefär 500 medaljer. Det hade varit rättvist. Men kanske inte så sannolikt. Med tanke på att ingen ställts till svars för morden i Collateral Murder så är det svårt att tro på rättvisa. Med tanke på den rätt vi har i dag, kanske SAOL behöver se över definitionen för ”rättvisa” – eller borde det vara omvänt?
Jag läste Börge Nilssons bok ”Ensam – alldeles ensam. 98 minuter med Anna Politkovskaja” och blev väldigt gripen. Ni vet, hur vi under 2000-talet matats med nyheter om en avliden journalist här och en fängslad journalist där. Avskyvärt. Men när många ryska journalisters otäcka öden radas upp ett efter ett i denna bok. Ofattbart.
Politkovskajas öde är gripande, men på grund av hennes öde kommer än fler gripande öden aldrig komma till vår kännedom. Att var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Att denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. Denna artikel 19 i de mänskliga rättigheterna är inte en självklarhet, men det borde vara det. Kampen för rättigheten är kantad av hopplöshet, som jag läser om på sidan 145:
Hur kommer den ryska journalistiken att se ut efter Beslan?
– Jag tycker att den ligger i ruiner. Det finns bara två vägar. Antingen tar man sig i kragen och reser sig ur ruinerna, eller så stannar man kvar. Och personligen har jag svårt att förstå hur man ska kunna resa sig från den här situationen.
Att en människa försätter sig i livsfara för att kunna berätta om de berättelser den tagit del av, om de upplevelser den har – Politkovskaja betraktade det som en journalistisk plikt. Om många fler resonerade på samma sätt, skulle vi ha en bättre värld eller färre världsmedborgare? Jag måste vid tillfälle läsa vidare i hennes bok Is Journalism Worth Dying For?.
Klänning från Gudrun Sjödén, (turban)sjal från medeltidsveckan i Visby 2005, sunda värderingar från en god uppväxt.