Då tänker jag på Sigrid

Tack V-Dala nations bibliotek för lånet av boken – den är en av vårterminens nyförvärv som jag nu tog mig tiden att läsa efter att ha blivit tipsad av Johanna, som återlämnade den när jag var biblioteksvakt häromveckan.

Elin Olofssons roman grep mig så dant, i synnerhet i skildrandet av den olyckliga kärleksaffären där hon med ett utsökt naturligt språk skriver om känslor som är väldigt svåra att förstå. Som den här knarrande rösten:

Ibland gömde jag ansiktet vid hans hals och bad honom berätta något.
Något om sig själv, vad han drömde om, vad han tänkte.
Jag bad honom berätta för att jag ville hålla örat mot strupen och höra de där berättelserna bli till, hans knarriga röst, och för att han skulle glömma att tiden gick.

Just denna mening påminde mig om en alldeles särskild människa i världen, som är alldeles ny i mitt liv och varken är en olycklig eller lycklig kärlekshistoria och vid närmare eftertanke knappt en kärlekshistoria alls.

Samtidigt handlar romanen inte bara om Hannas återvändo till hemtrakten utan också om hennes farmors, Sigrids, historia och om Sigrids syster Karolina. Sigrid är den farmor som Hanna nästan aldrig träffat på grund av hennes fars osämja med hennes mor. Hanna besöker henne dock på hemmet och verkar inte få så mycket vettigt ut av konversationerna med henne. Är styckena som utspelar sig i dåtiden något som rör sig i Hannas medvetande också, eller är det bara läsaren som får ta del av dessa? Språket förändras också mycket i dessa dåtidsstycken: det blir rörigare, mer abstrakt.

En sak som förstås också griper mig väldigt är namnen på huvudkaraktärerna: Karolina, Sigrid och Henrik. De namnen ligger nära hjärtat och skaver!


Foto: Carin I. Skor: Nya docs! <3 Klänning: Med svanar! Från Asos. Orakade ben: Inget CSN att köpa rakhyvlar med! Väska: från semester i Holland när jag var sjutton, med pandan Pin-Wu!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *