Författararkiv: Karolina

En smärre länkskörd

Dagens skörd från Medium:

Typografisk guidning för digital publicering. Essentials for any modern day Gutenberg.

Artificiell intelligens för smartare och enklare möten. Mindre långbänk, mer fokus.

Spexig artikel som gjorde Deep Learning (DL) famous:

  • Hinton, G. E., and R. R. Salakhutdinov. “Reducing the Dimensionality of Data with Neural Networks.” Science, vol. 313, no. 5786, 2006, pp. 504–507. JSTOR, JSTOR, www.jstor.org/stable/3846811.

Sparar dem här i bloggen mest för att kunna hitta dem igen senare; tror att de kan komma till nytta.

Public Art and Policy: Educating Library Users in Copyright Literacy

As part of Kista Library’s Welcome Refugee Days on 17-20 June I arranged a Mozilla Maker Party to teach the public library users about copyright in everyday life. While copyright might seem like a difficult and dull topic of interest only to a select few (mainly creators and lawyers), it is actually one of the most urgent topics of media and information literacy (MIL).

Why is copyright essential to media and information literacy?

In the 2013 UNESCO publication Media and Information Literacy: Policy and Strategy Guidelines, UNESCO gives ”a full recognition that copyright is essential for enhancing individual creativity, for the advancement of knowledge and cultural expressions, and for the promotion of cultural diversity”,  while underlining that there is a difference between protectionism and empowerment when advocating for ethical use of media and information. A protectionist policy would e.g. be ”focus[sing] on copyright of scientific and educational resources”, while an empowering policy would be ”advocacy through MIL for open education resources and open access to scientific information”. Marika Alneng, author of Folkbibliotek i förändring – navigera med medie- och informationskunnighet (The changing public library – a navigation through media and information literacy, my translation), describes copyright as one of eight common denominators for the MIL teaching practises of public libraries in Sweden. She notes – and I wholeheartedly agree – that teaching copyright literacy to librarians (who in turn will teach the library users) could be done on a more positive note. To focus on what you can do, instead of what you can’t do would be much more beneficial for the creativity and innovation that the European Union strives for (cf. (4) in the InfoSoc Directive (2001/29/EC)). Such an empowerment focus should also aim to increase the legal confidence of librarians – a greatly desired skill, as librarians are the citizens’ go-to-persons for all things digital in the information society.

What is a Maker Party?

Mozilla describes their Maker Party as ”a place for artists to connect with educators; for activists to trade ideas with coders; and for entrepreneurs to chat with makers. It’s a place to network, innovate and make a difference.” In 2016, the Maker Party theme of the year was ”to challenge outdated copyright laws in the European Union.” Mozilla had prepared three different activities which all highlighted European copyright absurdities – and how to advocate for changing them – in a modern sharing-is-caring society: Post Crimes, Meme Around, and Contributing to the Commons. Since all 28 member states of the European Union have different copyright legislations, I tweaked the activities to fit the Swedish circumstances. (It is for example a bit unclear to me if the Swedish quotation exception in copyright actually covers the making of memes and reaction gifs. Read more here about the European Parliament’s proposed changes to EU copyright – fingers crossed we can all meme around in the future!)

The Public Art Conundrum of Sweden

However, it is painstakingly clear that publishing pictures of public art online is not allowed according to Swedish copyright law – Sweden’s highest court judged in favour of the Visual Arts Copyright Society in Sweden in their case against Wikimedia Sweden, arguing that while individuals were permitted to photograph artwork on display in public spaces, it was ”an entirely different matter” to make the photographs available in a database for free and unlimited use. But what is a database? Well, BASICALLY EVERYTHING ONLINE. Oxford Dictionaries defines database as:

”[A] structured set of data held in a computer, especially one that is accessible in various ways.”

This means posting pictures of public art in Sweden online (whether it is on a tourist selfie or on a Wikipedia page) is copyright infringement. This includes sharing pictures on social media platforms such as Flickr, Facebook, and Instagram. Oh, to imagine I used to make fun of photographing the Eiffel tower in the day time vs. the night time…!

A map showing various stages of freedom of panorama in copyright legislation. Note how red Sweden is! Like one, big August crayfish party. (Map from Wikimedia Commons, by Mardus et al. CC BY-SA 3.0)

So, what to make of this? I had an idea.

Activity 1: A City Tour of Public Art

Cameras ready! And back to the Maker Party in Kista: I decided to construct a city tour of public art, where the library users were given a map pointing out public art in the vicinity of the library. They were invited to walk this tour and learn a bit more about the works of art, and by doing so also learning about their local society, it’s history and the cultural landscaping of the city. Indeed, the colourful pillars at the metro station in Kista is not an architectural curiosity like the tower in Pisa, but an artistic interpretation of the transition between rest and dynamic movement. Who knew? PDF’s with the City Tour maps can be found at the bottom of this post. When finishing the tour, the participants were introduced to a second map, one where the location markers had been replaced with either a red x (meaning the work could not be photographed and shared in a digital format) or a green check (meaning the work could be photographed and shared in a digital format). As the Swedish copyright law states that copyright expires 70 years after the author’s death, any public work of art made by an artist who died 1946 or earlier can be photographed and shared freely online.

This means good news for old kings…

… but bad news for Marianne Lindberg de Geer’s sexually hyperactive granite rabbits.

Activity 2: Contributing to the Commons

The second activity was meant to empower the users (much welcomed after introducing the supreme court’s protectionist view on public art) and was presented in a simple poster exhibition which introduced the Swedish copyright law, Creative Commons licences, where to find CC materials, and the photo challenge of Wikimedia Commons. This activity was based on the Mozilla Maker Party activity with the same name. Due to the drop-in organisation of my maker party it wasn’t possible to follow their schedule, but the components were there all the same. The aim was to, in a simple way, explain how digital creativity and copyright can be used to share and remix content, and also showcase how this can be built upon to support digital innovation and entrepeneurship. While it may seem a bit far-fetched, there is a strong connection to the Welcome Refugee Days event: by teaching library visitors about the legal system governing digital innovation and creativity they can get the knowledge and confidence to start their own businesses – which leads to both digital inclusion and integration into society. In other words, getting a key to solve one issue may get you past all those other doors as well.

Materials used in the Maker Party

Click the links to access the city tour maps and the poster exhibition (in Swedish). All map graphics are © OpenStreetMap contributors, and all maps and materials are therefore shared under CC BY-SA 2.0.

  1. Kista Public Art City Tour – 2 pages, A4
  2. Kungsträdgården Public Art City Tour – 2 pages, A4
  3. Poster Exhibition – 4 pages, A3
  4. soon to be uploaded – maps of answers to the city tours

Gallery from the event

Pictures mostly by me; if not, they’re reposted with permission.

Internet i Kazakstan

Jag är ändå hoppfull. Tack vare internet har den unga generationen tillgång till mycket mer information, den är allt mer öppensinnad och kritisk.

Så säger den queerfeministiska aktivisten Gulzada Serzjan i ett reportage i veckans nummer av Fria tidningen. En ny våg av repression sker i Kazakstan, och andra aktivister menar att den förändrade samhällsbilden är en förberedelse inför en ny ledare för landet då nuvarande president Nazarbajev, som styrt landet i 26 år, snart fyller 77. Regimen vill bli av med allt som kan tänkas utmana systemet.

Internet har visat sig vara en otroligt viktig möjliggörare för demokratisk utveckling. Därför händer det ofta att halv- eller heltotalitära regimer censurerar internet, antingen genom att blockera webbsidor eller genom att helt enkelt strypa internettillgången. Access Now är en organisation som är mycket bra på att bevaka politiska begränsningar i internetåtkomst.

Bara i maj kunde vi läsa om internetcensur i Ukraina, 21 blockade nyhetssajter i Egypten, internetnedstängning i hela Irak för att förhindra att elever fuskar på prov och om nedstängningen av WhatsApp i Latinamerika som sanktion för att de inte lämnar ut användardata till pågående brottsutredningar (observera att de inte kan lämna ut denna användardata eftersom appen är krypterad).

Pressklipp: A2I för de globala målen

Jag vill uppmärksamma två artiklar jag nyligen läst som tar upp två mycket viktiga aspekter på tillgång till information, access to information (A2I). I de globala målen framgår av 16.10 vikten av att säkerställa allmän tillgång till information för ett befrämja ett demokratiskt och hållbart samhälle.

Små bibliotek, stor påverkan

Little libraries är något annat än Little free libraries, som ju går ut på att lämna en bok och ta en bok i små bokskåp uppsatta lite varstans i stads- och landsmiljö. Little libraries är i stället ett initiativ som går ut på att förse daghem och förskolor i kåkstäderna runt Kapstaden med en läshörna och, förstås, böcker. Det började med att de ville hjälpa en skola som saknade resurser för ”lyxvaror” som böcker och skrivmaterial (självklara komponenter för en stimulerande lärandemiljö) och i dagsläget har de hjälpt 40 skolor – motsvarande 5000 böcker och 1500 barn.

Tidskriften Socionomen har ett intressant reportage om projektet i nr 4/2017. De nämner i artikeln att apartheid som politik förvisso är avskaffat, men dess verkan är fortfarande tydlig när en skärskådar socioekonomiska förhållanden i Sydafrika. Det verkar som om det framför allt är kvinnor som är engagerade i projektet, och fokus i artikeln ligger på hur de socioekonomiska klyftorna kan utjämnas genom utbildning och tillgång till information (dvs. böcker). Bra grej!

Inget internet på äldreboenden? :O

I dagens EP (Enköpingsposten) berättar pensionären Birgitta Jonsson om hur internettillgång hjälpte henne i återhämtningen efter en stroke. Redan på intensivvårdsavdelningen fick hon hjälp att logga in på sina sociala medier-konton och påmindes om att världen utanför fanns kvar. Det sporrade henne att kämpa för att bli bra.

I samband med denna situation blev hon varse att vänner som flyttat till äldreboenden i samma veva blivit av med sin internetuppkoppling. En vän använde internet för att skypa med sitt barn varje morgon, en annan vän kunde plötsligt inte längre betala sina räkningar på nätet. Jonsson uppmärksammade frågan politiskt och resultatet är att Stockholms stad ska tillse att internettillgång finns i stadens äldreboenden i slutet av 2017.

Jonsson själv är ju otroligt fräsig i sitt IT-användande då hon kör både Chromebook, Mac och Linux Mint på sina datorer. Hon påpekar att internet kan berika äldres liv både med nytta och nöje – SVT:s öppna arkiv innehåller t.ex. nostalgiska program från tevens barndom, och musik och e-böcker finns också tillgängliga. Förmodat att en person på äldreboende har begränsad rörlighet så är denna direkta tillgång till biblioteksresurser (i synnerhet urvalet) suveränt. Vad gäller nyttan framhåller Jonsson att det är en viktig integritetsfråga att kunna googla på sina mediciner och sjukdomar själv och att själv kunna ha kontakt med sin läkare, i stället för att behöva gå via anhöriga eller personal.

(Att det sedan finns andra integritetsproblem med internettjänster är en annan politisk fråga, men jag avstår för tillfället att ta upp den som ett regn på paraden av äldres egenmakt och styrka medelst internetanvändning.)

Läkande läsning

Mamma hade sparat två marsurklipp från SvD:s serie om biblioterapi (21/3, 28/3) av Eva Bergstedt. I den första artikeln, del två i serien, nämns en fortbildning vid Helsingfors universitet som riktar sig bl.a. till hälso- och sjukvårdspersonal, socialarbetare, lärare och bibliotekarier. Den breda målgruppen för fortbildningen visar på hur våra gemensamma samhällsinstitutioner samverkar, och också på kulturens och bibliotekens roll att främja en god psykisk folkhälsa. Juhani Ihanus, docent i kulturpsykologi vid HU, säger:

”Medicinen och neurovetenskapen kan inte hjälpa oss med våra livsvärden, vår egen mening med livet och våra relationer.”

Biblioterapi ska enligt artikeln ses som ett komplement till traditionell medicinsk och psykologisk behandling och samtalen om böckerna handlar mer om vad böcker gör med oss, än hurdana de är. Böcker, i synnerhet skönlitteratur, kan fungera som ett medel för att prata om oss själva och våra problem och funderingar, utan att prata om oss själva.

Den artikeln Bergstedt hänvisar till torde vara Cecilia Petterssons ”I lust och nöd. Den terapeutiska läsningen” (2013), och samma forskare har sedan dess även utgivit Biblioterapi i ett litteraturvetenskapligt perspektiv (2014) och Women’s Experience of Reading Fiction while on Sick Leave (2016) för den som vill läsa vidare. Pettersson säger i SvD-artikeln:

I vissa fall tycks [litteraturen] fungera som en ställföreträdande medmänniska.

Hon förespråkar skönlitteratur framför självhjälpslitteratur för biblioterapi, och menar att det kravställande som kan finnas i denna litteratur har en destruktiv snarare än konstruktiv effekt. Det är nästan tvärtemot hur det brittiska läsprogrammet Reading Well närmar sig biblioterapin. Programmet går ut på att skapa läslistor för vården och biblioteken så att läsare ska kunna förstå både sin egen och andras hälsa bättre.

Läslistorna består av både kvalitativ facklitteratur, självhjälpslitteratur och skönlitteratur och riktar in sig på olika teman. För närvarande finns läslistor för vanliga psykiska åkommor, demens och en särskild lista för ungdomar. Även i Storbritannien ses dessa ”böcker på recept” som ett komplement till den professionella medicinska och psykiska vården. Sedan programmets start har utlåningen av dessa böcker ökat med flera hundra procent på landets bibliotek.

Debbie Hicks, en av grundarna till The Reading Agency (den läsfrämjande välgörenhetsorganisationen som ligger bakom Reading Well), berättar att de kritiskt reflekterat över bokvalen så att läsningen ska passa både vana och ovana läsare. Hur ovana läsare och andra icke-besökare kan hitta till bibiblioteken är även något de allmänna biblioteken funderar över. Även om den nationella biblioteksstatistiken (från 2015) räknar med 6,7 fysiska folkbiblioteksbesök per invånare och år, så är det blott 2 639 829 aktiva låntagare på folkbiblioteken (dvs. ungefär 26% av Sveriges befolkning).

Som aktiv låntagare räknas den som gjort minst ett lån under kalenderåret och därför är det lurigt att mäta bibliotekens popularitet enligt denna måttstock – många biblioteksbesökare kommer ju dit för att nyttja andra bibliotekstjänster, till exempel tillgång till internetuppkoppling. Men låntagaraktiviteten kanske ändå kan ses som en indikator för hur mycket vi läser i landet, och hur vi fortsatt behöver jobba med läsfrämjande verksamhet. Som SvD-artiklarna förklarar så är läsning inte bara viktigt för kunskap, samhällsdeltagande och för nöjes skull, utan också för vår goda hälsa.

Men vad har det här att göra med hållbar utveckling?

Som jag beskrivit ovan är bibliotek en viktig länk i kedjan för fungerande biblioterapi, en metod som bidrar till bättre folkhälsa och bättre kunskap om hälsa. Folkbibliotek som är tillgängliga för alla, både avseende material och aktiviteter, är en samhällspelare att värna om, och bidrar till den Goda hälsa och välbefinnande som är globalt mål nummer 3 i FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling.

Världshälsodagen 2017 hade mental hälsa som tema, och länken beskriver hur mål 3 också delar beröringspunkter med flera av de andra globala målen. Vi behöver arbeta tillsammans i samhället för att uppnå de globala målen och biblioteken borde vara en självklar medaktör i Sveriges nationella utvecklingsplan.

Biblioteken nämns lyckligtvis i Agenda 2030-delegationens delredovisning med förslag till åtgärder för att främja informations- och kunskapsspridning om de globala målen:

Det pågår redan idag ett informationsarbete framför allt inom civilsamhället om Agenda 2030 och flera andra aktörer (bibliotek, studieförbund m.fl.) har också visat intresse av att vara del i kunskapshöjande satsningar om agendan.

Jag hoppas att delegationen tar vara på detta intresse och ser biblioteken som både informationsspridare och genomförare av Agenda 2030. Jag hoppas också att Kungliga biblioteket och Svensk biblioteksförening driver denna fråga så att Sverige kan vara i världsklass både gällande bibliotek och hållbar utveckling.

 

Uppsala – London – Haag: mitt första år som bibliotekarie

Jag tänkte göra en kvick uppdatering om mitt första år som färdig bibliotekarie – det är så mycket som har hänt och det här inlägget får även tjäna som en slags länkportfolio.

Ergo uppmärksammar årets kulturuppsats – skriven av Uppsalastudent, minsann! Så även Biblioteksbladet, där jag också lade ut en jobbannons:

Du har inte övervägt en framtid som forskare?

– Jo, det har jag funderat på. Om någon vill finansiera detta går det bra att höra av sig. Här är en ungefärlig CV: bra på typ allt, rolig, gör bra kaffe.

Till min stora förvåning ledde detta inte till ökad e-posttrafik. Jaja.

Det går också att se min tio minuter långa presentation från CopyCamp i Warszawa på YouTube:

Bobcatsss 2016 tycks fortfarande inte ha laddat upp en publikation med abstrakten, men workshopen gick hur som helst bra – som alltid är det väldigt rafflande att prata om upphovsrätt.

Med stöd från CILIP:s eInformation Group åkte jag till DHN:s första konferens i Oslo i mars för att lära mig mer om den digitala humanioran i Norden. Rapporten Digital Humanities Expanded & Explored in the Nordic Countries är publicerad i UKeIG:s tidskrift eLucidate.

Den stora grejen under året har dock varit att jag bott i London september-mars för att läsa ett masterprogram i digital asset and media management (jag känner obehag när jag tänker på den ändlösa diskussionen som skulle uppstå vid letandet efter en bra svensk översättning, så jag håller mig till engelskan för tillfället) på King’s College London. Fantastiska lektorer och kurser men studenterna är lika medelmåttiga som i Sverige. Life lesson learned!

Sedan april har jag bott i Haag eftersom jag fick jobb som policy and advocacy assistantIFLA. Ja, detta är sannerligen drömjobbet och min chef är dessutom en av mina bibliotekshjältar. Blir nästan generad när jag tänker på hur sjukt det är – både chefen och att jag fått mitt drömjobb (jag har ju känt mig helt oanställningsbar i Sverige). Så ja, som man säger när man sitter med en bra hand – jag är nöjd.

Cross-border Copyfight – Årets kulturuppsats 2015

Till min och allas stora glädje finns det många som intresserar sig för upphovsrätt. Ett tecken på detta är att jag har tilldelats DIK:s stipendium för Årets kulturuppsats 2015. Uppsatsen, vars fullständiga titel är Cross-border Copyfight: European libraries re-thinking the InfoSoc Directive, finns tillgänglig via DIK:s artikel men går naturligtvis också att läsa Digitala vetenskapliga arkivet.

Angående den öppna publiceringen var det ett krav från ABM-institutionens sida att masteruppsatserna skulle publicers i sin helhet i arkivet. Jag, som förstås är ett stort fan av öppenhet (det grämer mig att jag i inlämningsstressen glömde märka uppsatsen med en lämplig creative commons-licens), hade publicerat den öppet oavsett men jag kan inte undgå att beröras av ironin att ingen av institutionens avhandlingar finns tillgängliga i fulltext. Förutom principen att doktorander fått lön (eller i alla fall utbildningsbidrag) från universitetet för att utföra sina arbeten (till skillnad från studenter som lyfter lån) och därför borde publicera dem öppet av den anledningen så är det också absurt att just den institution som borde vara medveten om fördelarna med open access är så bakåtsträvande. Vad är anledningen till detta? Ja, enligt utsago beror det på ”olika saker, bildrättigheter och förlagsutgivning t ex.” Tack upphovsrätten och förlagen för att ni förhindrar spridning av den kunskap som staten finansierat! Ni bidrar därmed till min uppsats relevans (vilket skulle kunna ses som en förmildrande omständighet).

Uppsatsens innehåll låg till grund för en presentation på CopyCamp i Warszawa den 4 november (tack Svensk biblioteksförening för resestipendium!) och kommer också ligga till grund för en upphovsrättsworkshop jag ska hålla på BOBCATSSS i Lyon i januari 2016 (tack King’s College London för konferensstipendium!)

Jaha, men vad händer i EU då? kanske ni frågar nu. Det är en fullt berättigad fråga. Jag följer händelserna löpande men ägnar mig framför allt åt mina studier, så om ni är mycket intresserade av ämnet rekommenderar jag EU-parlamentarikern Julia Redas blogg eller den legendariska bloggen IPKat (”The IPKat: intellectual property news and fun for everyone”).

Inte censur, men urval

Barnbibliotekets underbara värld är underbar just för att den befolkas av barn, som fördomsfritt och nyfiket omfamnar utbudet – vare det bilderböcker, romaner, serier, tevespel eller internet. Det finns förstås även baksidor med barnbiblioteket: höga ljud, kladdiga bokpärmar och för all del den där kväljande doften som stundom slår emot en när en öppnar en välläst bilderbok.

Bilderboken har förändrats genom tiderna: 1800-talets kioskvältare Pelle Snusk (Der Struwwelpeter) skiljer sig en hel del från den några år gamla Kivi och monsterhund i vilka värderingar och vilken fostran de vill förmedla till läsaren (barnet).

Det önskade, avsiktliga, budskapet är inte alltid det budskap som når fram. Författaren av böckerna med karaktären Lilla hjärtat ville t.ex. ”bygga nya hjältar, motverka rasism. Spränga stereotyper, inte blåsa liv i dem!” (läs mer här) med sina böcker, men i stället blossade en debatt upp om gestaltandet av karaktären, som många menade var rasistisk: en karikatyr av svarta, ett blackface, en pickaninny – Joanna Rubin Dranger beskriver fenomenet väl i denna text. Lilla hjärtat byttes ut mot Lilla ärtan (?!) i senare böcker och i vissa bibliotek har böckerna plockats ned från hyllorna (men n.b.: de har inte avskrivits från bibliotekets samlingar) för att ”alla besökare ska känna sig välkomna när de kommer för att låna eller läsa en bok.”

Diskussionen om böcker som av ålder eller brist på eftertanke har blivit eller från början är rasistiska sträcker sig längre än Lilla hjärtat-debaclet: minns till exempel Tintin-gate, Agatha Christies Tio små negerpojkars namnbyte (”Det finns ingen anledning att behålla en titel som kan såra människor”) och Pippis pappas reviderade kungatitel (”Vi byter ut ett ord som skadar barn, men rör inget annat i texten.”).

Att Pippis pappa numer är Söderhavskung har nog accepterats av Folkhemssverige sedan Astrid Lindgrens dotter givit ändringarna sin välsignelse:

– Jag växte upp i en annan värld, när det bara fanns vita människor i Sverige och det var långt, långt till andra folk. På senare år har jag i min skyddade värld tyckt att det där n-ordet, det var ju bara ett ord som hörde historien till, det kunde väl få stå kvar? Men där har jag ändrat mig nu, för det är tyvärr ett ord som används i dag. Det skadar, och då kan vi helt enkelt inte ha kvar det i Pippiböckerna.

På annat vis lät det när SVT några månader tidigare klippte bort liknande uttryck i Pippi. SVT var ohjälpligt PK, och vår Astrid (som svenskar av någon anledning alltid tycks känna inför henne) hade besudlats. (Av någon anledning tycks människor stundom vara oförmögna att relatera Astrids rekommendation att sluta skinheadsa till diskussionen om negerkungens vara eller icke vara.)

Kort sagt finns det goda anledningar att revidera äldre språk- och bildbruk när vi förmedlar kultur till barn och unga i dag. Barn saknar (förmodligen) kunskapen som behövs för att sätta denna litteratur i den kontext som utgör ramen för diskussionerna på tidningarnas debattsidor. En klok vän till mig, som också är förälder, resonerar så här:

– Jag tycker att man ska putsa språket, det vill säga, jag resonerar som Astrid Lindgrens dotter i förhållande till att skriva om negerkung osv. Det är rasistiskt och hör inte hemma i en modern kontext, allra helst inte i barn och ungdomslitteratur. […] Jag får ständigt läsa om och censurera gamla Astrid och Elsaböcker när jag läser för [mitt barn]. Neger och Tjing Tjong är oerhört rasistiska uttryck som jag faktiskt inte vill ska vara del av [hens] vokabulär ens, även om jag kan förklara varför.

Att vi alls diskuterade saken beror på att jag på mitt sommarjobb på Helsingfors stadsbibliotek gick igenom de svenskspråkiga bilderböckerna i ett av filialbiblioteken. Den ursprungliga tanken var att rensa bort böcker som var trasiga eller inte hade lånats ut de senaste åren (i.e. vård av samlingarna) men det är ju ofrånkomligt att fästa uppmärksamhet vid innehållet när en bläddrar igenom bilderbok efter bilderbok.

Förtjusad blev jag när jag läste några av Elsa Beskows bilderböcker och med värme mindes Duktiga Annika från barndomen. Bestört blev jag när jag insåg att samma författares Lillebrors segelfärd innehåller negerbarn som klättrar i kokospalmer för att kasta ner nötter till Lillebror (som är på upptäcksresa genom världen – hej kolonialismen!) Att boken är från 1921 är en förklaring, men inte en ursäkt till att ha kvar den i hyllorna.

Jag kom att tänka på Levande historias bok om detta må ni berätta, där bilder på tyska barnböcker om snåla judar visades som exempel på strategier för att befästa nationalsocialismens idéer hos barn och ungdom. Ingen skulle ju komma på tanken att ha dessa i svenska bibliotek, även om de i övrigt skulle vara trevliga och uppbyggliga historier.

I september 1953 skrev Lester Asheim artikeln Not Censorship But Selection som tar upp den svåra avvägningen mellan censur och urval. En viktig skillnad han kommer fram till är att urval baserar sig på positiva värderingar, medan censur fokuserar på negativa aspekter. Detta resonemang är förstås väldigt lätt att vända på – att vilja rensa bort rasistiska barnböcker kan lika gott kallas att vilja få alla att känna sig välkomna på biblioteket. Det är också viktigt att komma ihåg att kontexten är kung (detta klatshiga uttryck, alltså!). Asheim skriver:

Taken out of context and given a weight completely out of keeping with their place in the over-all work, single words and unrelated passages can be used to damn a book.

Men när det finns en kontext (t.ex. att främlingsfientliga partier växer i hela Europa, att flyktingar på Medelhavet helst ”ska hjälpas på plats”, att raskarikatyrer historiskt har använts för att markera den vita rasens överlägsenhet) så anser jag att det kan finnas skäl att rensa i bokhyllorna, och att detta är fråga om urval, inte censur. Ergo gjorde jag just detta, och här följer några exempel på numer avskrivna böcker.

Några exempel

Negerbarn

En klassisk 20-talsbild av hur Lillebror upptäcker världen i Columbus-anda, och hur de välvilliga svarta barnen förser honom med kokosnötter, bananer och dadlar och dansar utan kläder på stranden. Samma bok, Lillebror seglar av Elsa Beskow, innehåller också kineserna Tjing och Tjopp, som springer runt och bär sin kejsare.

Pirat Sexism och Rasism

Sexism för alla smaker i Lennart Hellsings och Paul Ströyers Sjörövarbok från 60-talet! En negress? En nakendansös? Var är böckerna om Mary Read och Anne Bonny?

Kvinnor på cirkus

Hårboken av Pernilla Stalfelt är noga med att berätta att kvinnor med annorlunda hårväxt kan få jobb på cirkus. Vad var alternativet, undrar den frågvisa? Slitz? Boken är från 1996.

Kineser spetsar missionärer

Lennart Hellsing har inte hängt med i tiden, då han 2009 undersöker solens färg i olika delar av världen. Den äggula solen i Kina är skälet till deras gula hy (!) och därtill får vi lära oss att de spetsar missionärer med bamburör och tillagar dem (!!). Läser vi på nästa sida får vi också veta att de kanske inte har tillgång till smör (!!! Kineser är nämligen också fattiga?) och därför steker missionärerna i olja. Eller kokar dem. Samma frejdiga bilderbok försöker också slå mynt på indianer och eskimåer – den sistnämnda gruppen utan större succé, så avsnittet ägnas i stället åt ordvitsar såsom Eskimårtensson, eskimö, eskimops och Eskimonika. Kul! Inget sägs om vita barn, men de ljushyllta änglarna ger en liten ledtråd.

Änglar vita

Det andra nationalspråket

Jag har verkligen försökt att hålla inne med debattinlägg om finlandssvenskan i Finland för att inte framstå som en neokolonialistisk galning från Sverige, men nu kan jag inte låta bli längre. Precis som förra sommaren jobbar jag denna sommar inom Helsingfors stadsbibliotek som nordjobbare. Nordjobb är ett samnordiskt projekt som leds av föreningarna Norden och syftar till att öka rörligheten på den nordiska arbetsmarknaden. Arbetstagare måste kunna tala ett skandinaviskt språk (svenska, danska eller norska).

Finland, i sin tur, är ett tvåspråkigt land. Som det stipuleras i grundlagen, i det bärande stycket om rätten till eget språk och kultur (11.6.1999/731 2 kap 17 §):

Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.

Denna rätt är återkommande också i Språklagen (6.6.2003/423), som syftar till att förtydliga de språkliga rättigheterna i grundlagen, och i Bibliotekslagen (4.12.1998/904), som är den lag som sätter de yttre ramarna för kommunernas allmänna bibliotek. I bibliotekslagen står att läsa (2 kap 3 §):

Kunderna skall ha tillgång till personal inom området biblioteks- och informationstjänster samt till biblioteksmaterial och biblioteksutrustning som förnyas.
I tvåspråkiga kommuner skall vardera språkgruppens behov beaktas enligt enahanda grunder.

Det är naturligtvis intressant att se hur den tvåspråkiga Helsingfors kommuns stadsbibliotek efterlever denna lag, och hur lagkraven återspeglas i stadens budget och strategidokument. I april 2013 godkände stadsfullmäktige ett strategiprogram för 2013-2016, där de inledande etiska principerna konstaterar att

Staden producerar själv eller ordnar högklassiga tjänster för invånarna på ett invånarcentrerat, effektivt och ekonomiskt sätt på stadens båda språk /…/ Staden bemöter sina intressentgrupper enligt enhetliga principer och utgår från att också dessa respekterar de etiska principer som staden godkänt

Ett av målen i programmet är sedan att Helsingfors är starkt tvåspråkigt: ”Tvåspråkighet är en trumf i en nordisk välfärdsstad som Helsingfors. Helsingfors ska vara landets bästa stad – också på svenska! Detta kräver såväl fungerande servicehelheter som ett konsekvent strategiskt arbete. Behovet av service på svenska beaktas när servicenätet utvecklas för att servicen ska bli dimensionerad på ett ändamålsenligt sätt.” Så lyder brödtexten, och åtgärderna för att uppnå detta är:

– Språkresurserna hos stadens anställda utvecklas.
– Servicesedlar ger en möjlighet att komplettera stadens egen produktion särskilt i områden där det i dagens läge förekommer luckor i servicen

Vem som helst som arbetar inom Helsingfors stad måste kunna hålla med om att detta synsätt inte precis genomsyrar verksamheten. Förutom på det egna biblioteket så har jag också besökt många andra, och möter inte sällan en fullkomlig oförståelse inför den tvåspråkiga situationen i Helsingfors. Nedan följer några exempel.

Arbetarna i Berghäll

– Hur kommer det sig att ni har så få böcker på svenska? Ni har ju en väldigt välsorterad engelsk samling.
– Jo, Berghäll är traditionellt en arbetarstadsdel.
– Men det finns ju svenskspråkiga arbetare också?
– Ja, men de bor i Kyrkslätt.

Jag häpnar! Att Berghäll är en arbetarstadsdel vet väl vem som helst som öppnat en bok av Kjell Westö, men att detta på något vis skulle vara ett svar på den första frågan – det är orsak till häpnad! För säkerhets skull frågade jag om de berghällska arbetarnas språkförhållanden på Arbetarbostadsmuséet och svaret bekräftade det jag trodde – svenskspråkiga arbetare var ingalunda förpassade till enkom Kyrkslätt. Vad sedan äldre arbetarförhållanden har att göra med dagens biblioteksutbud är en annan fråga.

”Låt dem tala engelska!”

– Hur kommer det sig att ni inte har översatt informationsskyltarna till svenska? Ni har ju översatt skyltarna till engelska, som inte är ett av Finlands två nationalspråk.
– Vi har inga svenskspråkiga kunder.
– Men kan det inte vara så att de kanske inte talar svenska när de kommer hit eftersom ingen service erbjuds på svenska?
– De som talar svenska kan ju också engelska.
– Ja, men så skulle man ju i så fall kunna säga om finsktalande också.
– Eh… Ja, men det är en resursfråga. Det kostar pengar att översätta till svenska.
– Men inte att översätta till engelska?

Frågan stannade i luften. Jag tolkade det som underförstått att personalen på denna plats hade adekvata kunskaper för att göra engelska skyltar, men inte för att göra informationsplakat (vi talar alltså ord och kortare fraser) på svenska. Är denna omtalade, avskydda pakkoruotsi ett fullkomligt misslyckade? Förekommer kollektiv skolk från svensklektionerna? Funkar inte Google translate i innerstaden, och beror detta i så fall på Hauhoparkens välkända radioskugga? Vem vet!

Ryssen, inte Runeberg

– Jag har sett att många lånar och återlämnar svenska böcker, men jag har sällan hört någon använda svenska i informationsdisken. Hur kommer det sig, egentligen?
– Tjaa… de är i Finland. I Finland pratar man finska.
– Ja, men Finland är ett tvåspråkigt land.
– De svensktalande är en mycket liten minoritet, nästan alla pratar bara finska.
– Jag vet att c:a 85% av befolkningen har finska som modersmål, men trots detta har ju de flesta läst svenska och det är inte orimligt att förvänta sig svensk service.
– Det är ingen som kommer in och frågar saker på persiska eller ryska.
– Nej?
– Nu ska jag förklara [här följer c:a 15 minuter mansplaining om Finlands historia, inklusive en biskop som stal mat och kanske eller kanske inte våldtog kvinnor, vilket är anledningen till att finnar historiskt sett inte gillar svenskar. Dessutom var det ryssar som låg bakom och understödde finskan som nationalspråk, eftersom de ville fjärma Finland från Sverige] Sverige har alltså historiskt sett varit dumma mot Finland, och därför vill finnar inte prata svenska.

Förutom denna historiska gallimatias, hur är det möjligt att tänka att det är rimligt att jämföra svenskans ställning i Finland med ryskans eller persiskans? Finns här ingen samtidsförankring alls? Extra minuspoäng blir det också för mansplaining-momentet. Det är en kvart av mitt liv som jag inte får åter och jag visste naturligtvis själv bäst från början – eftersom att jag, tja, läser böcker.

Svensktalande bättre folk

– Ni har fler aktiviteter på ryska än på svenska. Hur kommer det sig?
– Det bor många rysktalande här.
– Ja, men det bor ungefär lika många svensktalande i området.
– Svensktalande har pengar och har därför inte samma behov av gratisaktiviteter på biblioteket. De har råd att göra andra saker.

Precis som vi kan läsa i denna YLE-artikel från 2011 är myten om svensktalande bättre folk även utbredd bland personer på en informationsintensiv arbetsplats. Ingen högskoleutbildning i världen tycks hjälpa mot att anamma fördomar om finlandssvenskar, i stället för att tillämpa källkritik och/eller sunt förnuft. För mig är det också anmärkningsvärt att bibliotekspersonal engagerar sig för att inkludera invandrare i verksamheten och få dem att känna sig välkomna (hörde t.ex. häromdagen att det var en målsättning att 10% av personalstyrkan inom stadsbiblioteket skulle ha invandrarbakgrund, men kan inte verifiera detta) men att de samtidigt tycker att det är fullt rimligt att exkludera svensktalande. Vad hände egentligen med jämlikheten? Jag antar att den gäller alla, utom svensktalande bättre folk.

Ovanstående får tjänstgöra som exempel för en attityd inom biblioteksväsendet som rimmar illa med de mål Helsingfors stad ställt upp för sin verksamhet. Attityden är inte genomgående – det finns flera på min arbetsplats som gärna talar svenska och uppmuntrar kulturprogram på svenska – men den är ändå så pass markant att jag blir nedslagen. Hur kommer det sig till exempel att det går att satsa särskilt på en ryskspråkig (dvs. som modersmål) bibliotekarie som sköter de ryska medieinköpen, medan de svenska medieinköpen sköts av finskspråkiga? Var är alla svenskspråkiga i verksamheten? Motsvarar personalstyrkan invånarprocentantalet i fråga om svenska modersmålstalare?

Ett problem jag kan skönja är också det faktum att biblioteken är medborgarnas informationskällor, kunskapscentraler och mötesplatser – biblioteken borde vara de sista aktörerna som reproducerar denna i sämsta fall motvilja och i bästa fall likgiltighet till svenskans ställning i Finland. Om stadens egna institutioner inte kan leva upp till och arbeta aktivt med strategiprogrammets mål så hjälper inte alla Våga svenska-initiativ i världen.

Till sist: jag förmodar att svenskans situation på de finländska biblioteken även blivit omskrivna i FSBF:s tidning Bibban, men jag har inte ännu läst alla nummer så jag får återkomma om det vid ett senare tillfälle.

Den ökända historien om kvinnan i männens hemliga sällskap

Long time, no see. Det beror på den här masteruppsatsen jag har skrivit. Jag vill inte skryta, men jag vill att du läser den och sedan drar ditt strå till stacken för att reformera upphovsrätten. Då och då är facebooklänkandet intensivt eftersom någon kommit på att upphovsrätten de facto kan hindra dig från att fotografera på semestern. Det vore förstås bättre om vi kunde inse att hela informationssamhället är osynkat med lagstiftningen och att det inte är panoramarätten som behöver försvaras utan informationsrätten, men det är nog en bra början att de små tingen börjar uppmärksammas av bekymrade medborgare.

Hur som helst: jag har just läst en jättebra bok! Så pass bra att jag trots vårens vedermödor kände en lockelse att hamra på tangentbordet för att producera en längre text (nåja, ”längre text”) igen. Boken är Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och är skriven av E. Lockhart 2008. Jag fann den av en slump i hyllan med svensk skönlitteratur på biblioteket där jag jobbar och fann till min glädje att den hör till en av mina favoritkategorier: internatskoleskildringar. Varför denna fäbless? Det vet jag inte, men jag lockas av den och förtjusas både av Rory Gilmores liv på Chilton, Penelope Farmers Charlotte varannan dag (denna bok fann jag förstås via The Cures låt med samma namn) och Curtis Sittenfelds Prep. Jag har länge tänkt på att jag borde samla dessa romaner i en lista, både lästa och olästa, så att jag kan läsa om och läsa nytt i samma genre. Ett relaterat intresse är förstås min fäbless för high school-filmer, där Ghost World är outstanding, men där allt från Molly Ringwald till Glee får mig att hoppa i stolen av glädje. (Tappade intresset för Glee när de gav sig ut i vuxenlivet.)

Frankie Landau-Banks är en intelligent kvinna som går andra året på Alabasters internatskola. Hon har under sommarlovet fått bröst och får därför en populär pojkvän när hon börjar skolan igen. Han är med i ett hemligt sällskap som bara killar får vara med i – De trofasta bassetarnas ordensällskap. Frankies pappa var också med i det en gång i tiden och han brukar ofta sitta och sucka över skoltiden och umgås fortfarande med de vänner som han fick i high school (the horror!) Därför listar Frankie genast ut att pojkvännen Matthew är med i detta sällskap och att hela hans kompisgäng också är det. Kompisgänget, som till största delen består av sistaårselever, har ett eget bord i matsalen där Frankie förlänas en plats i egenskap av flickvän. En dag äter hon lunch lite tidigare och sätter sig vid detta bord utan att någon annan är där:

Hon åt, och hon läste.
En del av Frankie kände sig exakt som nästan vilken tonåring som helst skulle ha känt sig i den situationen: generad. Hon önskade att hon inte hade brutit mot den här dumma regeln. Hon önskade att Matthew skulle komma och rädda henne. Hon kände sig förtvivlad och ledsen över att Callum inte hade pratat med henne, för det bevisade att han och de andra killarna inte såg henne som en person, utan bara som Matthews kuttersmycke.

I just liknande ordalag uttryckte sig en gång en vän när frågade om det inte kändes tråkigt att på nåder haka på herrsällskapens kalas som sällskap till en medlem i detta: ”Nä, jag går gärna som —’s kuttersmycke ibland, jag tycker att det känns fint och roligt!” Ibland har jag, likt Frankie, funderat på om jag skulle vara gladare om jag hade förmåga att uppskattas på samma vis av män – detta att vara värdig att vara någons baldejt, detta att anses tillräckligt fin och vän för att vara sällskap på fina kalas. Men vid de tillfällen då jag faktiskt utsatts för dessa sociala sammanhang har jag känt mig miserabel! Artiga unga män som drar ut stolen när en sätter sig eller reser sig – men som inte kan förmå sig att ens låtsas vara intresserade av vad jag ägnar mina dagar åt, vad mina intressen är och så vidare. En tröst i tristessen är om de inlevelsefullt berättar som sig själva och sin förträfflighet, men i värsta fall är de helt obenägna att stå för talunderhållning om en inte själv drar svar ur dem med hjälp av konversationsfrågor (och tro för all del inte att frågorna följs av motfrågor). Tack och lov att dessa kalas innehåller sånger, så att avbrott i den frustrerande oangelägenheten uppstår. Jag upplever ibland en tröst i att dricka mig berusad, när jag känner att det är too much stupid in the room.

Så småningom, hade hon tänkt, skulle han misstänka någon utanför flocken och slutligen anklaga henne – upprörd men full av beundran för hennes genialitet skulle han uttrycka sin erkänsla för hennes överlägsna intellekt.
Men så blev det inte.

Stackars, stackars Frankie som är kär i denna trista och självupptagna person…! Jag lider med henne i synnerhet som jag själv genomlidit dessa outhärdliga förälskelser där försök att visa något av sin egen personlighet och duglighet möts med fullkomligt ointresse av motparten. I romanen utgör internatskolan den kvävda miljö som jag ibland upplever i Uppsala. I slutet av boken, när Frankie kontemplerar risken att bli relegerad, kommer hon fram till att hon trots allt vill gå kvar på Alabaster – ”för utbildningen, kontakterna och Alabasters goda rykte gjorde det värt besväret – även om hon hade förlorat Matthew och hans vänner för alltid.” Uppsala lider av samma elände, detta gamla, traditionstyngda universitet som jag älskar och avskyr på samma gång. Denna ankdamm! Jag är i Helsingfors nu, och jag längtar inte hem. Det är skönt att inte befinna sig i Uppsalas panoptikon. Samtidigt kan jag inte defintivt säga att jag inte önskar mig en framtid i den staden, för som jag trivts och frodats i Uppsala har jag inte gjort någon annanstans.

”Varför gjorde du det, Frankie?” frågade Porter till slut. ”Alltså, det var genialiskt, det du fick oss att göra, men … varför gjorde du dig det besväret? Det är det jag inte fattar.”
Frankie suckade. ”Har du någonsin hört talas om panoptikon? frågade hon.
Porter skakade på huvudet.
”Har du någonsin varit kär?”
Han skakade på huvudet igen.
”Då kan jag inte förklara”, sa Frankie.

Mer än ovan kan jag inte heller förklara.

Bakom främsta linjen

Av en slump läste jag häromdagen detta DN-reportage om Harry Järv från 2004 och fylldes av omåttlig lust att se filmen Framom främsta linjen från samma år. Filmen fanns inte på mitt lokala bibliotek varför jag käckt brände iväg ett inköpsförslag (samma bibliotek tillhandahåller ju nämligen Okänd soldat och Under polstjärnan (som den svenska översättningen av någon anledning heter)). Fick i dag följande svar:

Hej, denna film som ännu inte haft premiär i Sverige (2 april) finns inte att köpa till bibliotek med utlåningsrättigheter. Du får återkomma om du är fortsatt intresserad.

”Vad är det som händer? Hur långt ska den kulturella skymning som vilar över landet Sverige sträcka sig?!” var förstås min första tanke. Jag ska inte sticka under stolen med att jag blev rasande. Jag blev nämligen så oerhört inspirerad av Harry Järv (finlandssvensk OCH bibliotekarie – drömlivet!) att jag verkligen verkligen ville se denna film.

Jag har nu efter två timmar sansat mig och funderar lite på vad som kan ha gått snett. Ett fel är förstås att filmen inte har haft premiär i Sverige, vilket torde tyda på Sveriges markanta (!) ointresse för vårt fantastiska östra grannland. Finsk kultur importeras dock, och det finlandssvenska tar vi ju till oss bland annat i form av Kjell Westö, så vad har hänt med denna film?

Det för oss till det andra felet, som jag gissar beror på upphovsrätt. Den uppmärksamme noterar till exempel att Kjell Westös romaner i svenska butiker är trycka av Bonniers, i stället för finländska Schildts och Söderströms. En titt på förlagets webbsida antyder att internationella rättigheter kan anförskaffas efter kontakt med förlaget. För mig är det förstås obegripligt att de inte kan skeppa de svenskspråkiga böckerna över Östersjön med någon av de många båtarna som går däröver varje dag, men fine; (informations)marknaden har väl aldrig gjort sig känd för att vara effektiv.

Nåväl, upphovsrätt rörande filmer och bibliotek: jag skulle gissa att Framom främsta linjen saknar svensk/internationell distributör (TPA är t.ex. distribuerad av Artisti och Disney (!), och Okänd soldat av Atlantic). En första fråga är då varför ingen distributör plockat upp den finlandssvenska krigsfilmen? Svaret kan antagligen härledas till förmodat ointresse (i förlängningen olönsamhet). En andra fråga är varför i hela fridens namn biblioteket inte bara kan beställa filmen från Finland? Svaret kan antagligen härledas till hur EU:s olika direktiv implementerats i olika länder, till exempel direktiv 2006/115/EG om om uthyrnings- och utlåningsrättigheter.

Jag har en lunchdejt om c:a 10 minuter, så jag hinner inte grotta ner mig i detta nu, men återkommer senare med en mer utförlig förklaring. Tills dess kan ni ju fundera över vilket medium som är enklast och effektivast för att tillskansa sig kultur: Pirate Bay eller biblioteket? Och framför allt vilket det borde vara?

När duvorna (och Edgar) försvann

När duvorna försvann, Sofi Oksanen

Det är alltså inte nog med att en kvinna ska vara olyckligt gift med en lögnhals, han är dessutom en kappvändare som böjer sig för den ena totalitära regimen efter den andra. Eller är han en överlevare? Gränsen är nog egentligen hårfin. Sista sidorna avslöjar något som läsaren anat tidigare i boken som skulle kunna väcka sympati för denne Edgar Fürst, Parts eller vad han vill heta. Men inte tillräckligt stor sympati för att rättfärdiga hans levnadsval. Eller?

Juudit var en sympatisk karaktär men ville väl kanske mest samma som Evelin ville – ett lyckligt liv av tvåsamhet, rena lakan och barn. Som på ett sätt vi alla. Eller jag i alla fall.

Det jag uppskattar mest med Oksanen (förutom berättandet som är av sådan art att en vill veta hur det går) är att hon berättar om ett Estland som jag tidigare känt till mycket lite av. Jag har funderat lite över estländsk studentkultur bland annat, eftersom jag haft kontakt med den kvinnliga studentföreningen ENÜS. Förutom att föreningen bara tar emot kvinnor som medlemmar så är också inträdeskrav att vara estnisk och tala estniska. Precis som många andra estniska studentföreningar återuppstod de i början på 90-talet efter Sovjets fall. Det var därikring min studentförening tog upp kontakten med dem. Deras ganska snäva krav reagerade jag på: vadan denna nationalistiska hållning?

Dagens förhållningssätt går att relatera till de perioder Oksanen skildrar i romanen: estnisk frihetskamp, tysk ockupation, sovjetisk ockupation. Överallt angivare och hemlighetsmakeri, och mitt i allt detta individen, som vill ha tvåsamhet, rena lakan och barn.

I den brysselska upphovsrättsdjungeln

Dr Eleonora Rosatis seminarium The Wonderful Life of EU Copyright Law and Policy ägde rum i veckan i Bryssel. Dr Rosati är en italiensk advokat specialiserad på upphovsrätt (inom EU, Storbritannien och Italien) och driver också konsultfirman e-LAWnora (vitsigt!)

”Can you think of anything more exciting than EU copyright law and policy? It’s hard indeed…”

Eftersom inbjudan till evenemanget började på ovanstående vis så kunde jag inte motstå att spendera £15 på en studentbiljett; tanken är att min masteruppsats ska handla om biblioteksvärldens svar på EU-kommissionens upphovsrättssamråd, som jag tidigare skrivit en kortare text om, varför seminariet nog kunde vara väldigt intressant för mig (när jag nu ändå befinner mig i Belgien och allt).

Dessutom händer det jättemycket på det här området hela tiden: i september sade EU-domstolen att det var okej för bibliotek att digitalisera de verk de har i sin ägo så länge de som är skyddade av upphovsrätten bara finns tillgängliga på därför avsedda terminaler (med vilket lär menas ”elektroniska läsplatser”, om jag läser domslutet korrekt). Ett litet framsteg är också ett framsteg, och det är dessa små steg som hela tiden händer. Förhoppningsvis kan ett större steg i form av en europeisk upphovsrättsreform ske inom kort, och detta var en av frågorna som diskuterades på seminariet.

Jag blev lite nervös när jag anlände till lokalerna hos Allen & Overy LLP eftersom kontoren visade sig vara ett palatsliknande hus inklämt mellan c:a sju olika ambassader. De flesta som närvarade var jurister, representerande olika stakeholders i upphovsrättsfrågan, och de som inte var jurister var på något annat vis arbetande med frågan. Trots förskräckelsen inför detta möte med den verkliga världen så gjorde jag entré med en papperskaffemugg i kavajfickan (eftersom den här vansinniga fin-stadsdelen i Bryssel helt saknade offentliga papperskorgar!) och fick ett mycket vänligt mottagande av Dr Rosati och advokat Geert Glas (han representerade Allen & Overy och höll en presentation av ett rättsfall under seminariet).

När jag hade samlat mig efter detta överväldigande intryck (säkert mycket bra för min ödmjukhet) gjorde jag som en gör i sådana här situationer: stuvade ner kaffekoppen utom synhåll i väskan och körde på enligt devisen fake it ’til you make it. Sedan lyssnade jag på presentation och diskussion om EU-domstolens upphovsrättsdomslut det senaste året, lagstiftningsaktivitet det senaste året samt en summerande diskussion om en möjlig reform utifrån samrådet, kommissionens läckta white paper och andra reaktioner på samrådet.

Rättsfallen kommer jag inte att kommentera i detalj (men du kan läsa mer om Vandersteen och parodibegreppet i det här inlägget) eftersom de inte rörde bibliotek så pass direkt att jag skulle kunna tillföra något nytt med min kunskapsbakgrund, men jag tänker däremot sammanfatta några i allmänhet intressanta saker jag snappade upp:

  • att antalet fall i EU-domstolen rörande IP (intellectual property) var fler än någonsin under år 2013 (och att de motsvarade en 10%-ökning från 2012)
  • att det finns en problematik med att upphovsrättsintrång kan ske över nationsgränserna men att tillämpning av lagen måste ske inom en nations gränser – förutom osäkerheten i vilken lag som gäller så blir det så plågsamt uppenbart att den gränslösa uppfinningen internet inte matchas av nuvarande lagstiftning. Ska vi då avgränsa internet, eller försöka harmonisera lagstiftningen?
  • att jag måste kolla upp det här med InfoSoc-/upphovsrättsdirektivet mycket noga (t.ex. fattade jag just nyss att det var samma sak!)

Det läckta dokumentet Draft Impact Assessment innehöll (så vitt jag förstod av sammanfattningen på seminariet) några olika alternativ för upphovsrättens utveckling i Europa:

  1. att låta marknaden och domstolarna lösa saken
  2. att ha en vag lag och stöd för nya marknadsmodeller (t.ex. Licences for Europe)
  3. att ingripa medelst lagstiftning (beräknas till 5-10 år, skulle påverka ett antal direktiv)
  4. att ha en europeisk upphovsrätt som skulle ersätta nationella motsvarigheter, genom regleringar (jfr. Art 118 TFEU, beräknas till 10-12 år)

Hur allt detta hänger ihop är verkligen en djungel – jag vet att upphovsrätten orsakar problem, men inte alltid varför och hur det kan åtgärdas – men nu när jag har lyssnat och lärt en gång så tror jag att jag kommer att förstå allt ännu bättre nästa gång. Tanken är väldigt trösterik! Är det trots allt inte vetenskapens funktion att hjälpa människan att förstå världen?

Willy Vandersteen and his other legacy

En sådan lustig slump! Häromdagen var jag på Eleonora Rosatis evenemang The Wonderful Life of EU Copyright Law and Policy och advokat Geert Glas berättade ingående om rättsfallet Deckmyn vs. Vandersteen, där definitionen av upphovsrättslagens begrepp parodi var viktig för att utröna huruvida brott hade begåtts eller inte:

Article 22(1) of the Law of 30 June 1994 on copyright and related rights (Belgisch Staatsblad of 27 July 1994, p. 19297) states:
‘Once a work has been lawfully published, its author may not prohibit:

6. caricature, parody and pastiche, observing fair practice;
…’

Fallet rör en bild som är en parafras på ett omslag till serien Suske en Wiske, tecknad av Willy Vandersteen, och som använts av Vlaams Belang-politikern Johan Deckmyn i en kalender publicerad av partiet (se illustrationerna i jämförelse med varandra på denna sida). Vandersteens menar:

The drawing at issue resembled that appearing on the cover of the Suske en Wiske comic book entitled ‘De Wilde Weldoener’ (which may roughly be translated as ‘The Compulsive Benefactor’), which was completed in 1961 by Mr Vandersteen. That drawing is a representation of one of the comic book’s main characters wearing a white tunic and throwing coins to people who are trying to pick them up. In the drawing at issue, that character was replaced by the Mayor of the City of Ghent and the people picking up the coins were replaced by people wearing veils and people of colour.

Och angående försvaret om att bilden är ett parodiskt inslag framför de följande:

Vandersteen and Others dispute that interpretation, since, according to them, parody must meet certain criteria, which are not fulfilled in this case, namely: to fulfil a critical purpose; itself show originality; display humorous traits; seek to ridicule the original work; and not borrow a greater number of formal elements from the original work than is strictly necessary in order to produce the parody. In those circumstances, they also allege that the drawing at issue conveyed a discriminatory message, since the characters who, in the original work, pick up the scattered coins, were replaced in the drawing at issue by people wearing veils and people of colour.

Aha, där ser vi något: är det så att upphovsrättsintrånget inte är en egentlig skada i sig, utan att teckningen framför ett diskriminerande budskap som således kommer att associeras med serien? Är det vidare så att diskriminering inte går att komma åt via dagens lagstiftning och att upphovsrätten därför används till för att markera mot detta? Det är verkligen en intressant fråga!

Det som gör slumpen lustig är att jag i dag satt och läste i De gulden passer: Journal for book history från konferensen SHARP 2014 (Society for the History of Authorship, Reading & Publishing) och hittade en artikel av Gert Meesters som handlar om just Willy Vandersteen and his legacy: Comics publishing in Antwerp from 1945 to the present day. Enligt artikeln (s. 127) tecknade Willy Vandersteen under täcknamnet Kaproen antisemitiska illustrationer under andra världskriget. Meesters skriver: ”His political opinions were known to fluctuate from time to time, but he remained rather conservative during most of his career.”

Jag antar att vi vid det här laget skulle kunna fråga oss om upphovsmannen egentligen hade haft något emot Deckmyns användande av materialet? Och i så fall av vilken anledning: upphovsrättsliga eller ideologiska skäl? Och förresten är det kanske helt ointressant att fundera på vad upphovsmannen egentligen hade velat? Belgiska seriers funktion som nationalklenod gör det kanske ännu viktigare att serierna hålls politiskt korrekta (på
s. 140-141 i Meesters artikel går det att läsa om muralmålningar med seriemotiv och seriepriser – varav ett (på ca €6,000) namngivet efter Vandersteen – vilket visar på seriernas betydelse för Flandern och Belgien.)

Nationalismen är tyvärr på framfart i Europa, och förespråkarna använder inte sällan yttrandefriheten som en sköld för diverse uppseendeväckande dåd (jfr. Lars Vilks rondellhund). I det här fallet får frågan om upphovsrätt och begreppet parodi skymma (eller påvisa?) den egentligt intressanta frågan: den om rasismen i Europa.

Internordiskt studentmöte i Lund

I helgen som gick for jag hem till Sverige igen för att närvara på Internordiskt studentmöte i Lund. Jag åkte som representant för V-Dala vilket var en himla lycklig slump (jag missade det förra som ägde rum i Uppsala 2012 eftersom det var just innan jag klev på som 1Q, och nu är det ju ett tag sedan jag klev av); kuratorerna skulle fira Västgöta nations 375-årsjubileum på slottet, så några föredettingar fick skickas i deras ställe.

Internordiskt studentmöte (INS) ät ett evenemang med rötter i 1800-talets skandinavism. Det ordnas nuförtiden vartannat år och samlar representanter från kårer och nationer i Sverige, Finland, Norge och Danmark. Jag är inte säker på urvalskriterierna för till exempel fanns där inga representanter från nationerna i Åbo och heller inga från kårerna i Uppsala. Beror det på frånvaro eller saknad inbjudan? Och skulle det senare kunna bero på att det redan finns ett forum för Sveriges kårer – SFS – och att dessa egentligen skulle kunna representeras av en representant? Det hela är något oklart för mig och jag har funderat på det en hel del. Månne finns det historiska anledningar, månne är det en del av INS identitetssökande: vilka ska ses och varför?

Under helgen fick jag nämligen intrycket av att många inte riktigt visste vad INS funktion var. Jag skulle inte säga att det gjorde mötet håglöst: jag har haft så otroligt många spännande diskussioner under helgen och förhört mig om aktuella frågor och organisationsstrukturer i särskilt det finländska kår- och nationslivet. (Att det blev just det finländska beror på 1) att jag älskar Finland och kanske framför allt 2) att V-Dala har mycket goda kontakter med våra finländska vännationer och därför är det mycket enkelt att falla in i diskussioner med dem – vi är lika och ändå så olika.)

Under mötet diskuterades ledarskap i ideella organisationer (två föreläsningar hölls på temat) samt lösningar och bekymmer med bostadssituationen i de olika nordiska studentstäderna. Precis som i Uppsala så har nationerna i Lund och Helsingfors bostadsbestånd tillgängliga för medlemmarna. Kårerna som närvarade på mötet arbetade alla med påverkansarbete på sina respektive orter för att underlätta byggandet av studentbotäder. I Århus hade studentorganisationen arbetat med ett program som löste tillfälligt boende för många studenter.

Eftersom jag varit engagerad i Föreningen Nordens ungdomsförbund och studerat nordiska språk (vilket lett till resor och studier i de nordiska grannländerna) så hyser jag en stark vurm för nordiskt samarbete. Därför har jag läst en hel del om nationens kontakter med de nordiska länderna.

Det nordiska samarbetet brukade ha en större roll i nationens dagliga verksamhet: innan utbytesprogram som Erasmus och Nordplus fanns var utlandsterminer något som arrangerades i samarbete mellan nationerna. Möjligen började detta utbyte med att V-Dala härbergerade finländska studenter under vinter- och fortsättningskriget, vid en tid då studier i Helsingfors inte var möjligt. Sedan dess har nationen också haft samarbete med universitet i t.ex. Kiel och Newcastle, ofta knutna till ett stipendium från en äldre landsman, el. dyl. Dessa utbyten har försvunnit nu och ingen kontakt finns längre med studentorganisationer i städerna, men det är en mycket intressant bit nationshistoria som en skulle kunna studera ytterligare i internationella utskottets protokoll från 1940-talet och framåt.

Nuförtiden sker vårt utbyte med vännationerna oftast i samband med högtidliga fester, vilka förvisso också är goda tillfällen att lära sig mer om det nordiska studentlivet. Jag har dansat på stolar i AF-borgen, dansat polonäs i gamla studenthuset, smällt papperspåsar för att simulera viborgska smällen och bastat i Sibbo skärgård. Mitt engagemang på V-Dala har gjort mig rik på både nationella och internationella upplevelser.