Etikettarkiv: bibliotek

Library of the Week (3): Biblioteca Daniel Cosío Villegas at Colmex

Lämna ett svar

This week I’m doing a live post from CDMX where I’m attending the Wikimedia+Libraries International Convention (its first edition was in Dublin 2022). This will be a short but delightful post since I’m busy conferencing.

Here you can read a little bit about Biblioteca Daniel Cosío Villegas.

Entrance to Daniel Cosío Villegas Library

Entrance Biblioteca Daniel Cosío Villegas.

Library interior and globe closeup

Library interior and globe closeup – Sweden chipped away :< The library is a place for reflection.

Details from the library interior: your place to write, a time capsule, and an interesting way to avoid managing money in the information desk. "Silence"

Details from the library interior: your place to write, a time capsule, and an interesting way to avoid managing money in the information desk. ”Silence”.

A friend, a model of Colmex, an interior shot including library panopticon

A friend, a model of Colmex, an interior shot including library panopticon.

Library interior

Library interior with ominous portrait. I like how the library offices are in the library room! Very present.

Bonus picture because I like the yellow and I love university merch. It’s a thing.

Colmex merch

Colmex merch selection

Library of the Week (2): Savonlinna Main Library ”Joeli”

Lämna ett svar

Welcome to this new segment – we’ll see how long it lasts. Like many ”start of the new year” initiatives this may trickle out soon. This has been on my mind for a while, and what I’ve really wanted to do is to create my own library map of the world featuring all the libraries I’ve visited. Usually when I travel somewhere I try to visit a public library (or other types of libraries, but public libraries are usually the more interesting libraries because of their local flavour) and over the years I’ve seen quite a few. I take pictures, notes and then it all goes to the digital graveyard on my laptop. This is an attempt to resuscitate my library experiences – maybe they can inspire someone else too!

Exterior of Savonlinna Main Library "Joeli"

Exterior of Savonlinna Main Library ”Joeli”

Library Savonlinna Main Library ”Joeli”
Place Savonlinna, Finland
Coordinates 61.872475, 28.874575

First out in my library of the week series (hehe) is Savonlinna Main Library ”Joeli”. Last summer I went on a train excursion through Karelia and Savonia in Finand. Well, I say Savonia but I really only visited Savonlinna (sv. Nyslott), easily reached by switching to railbus in Parikkala. It’s a beautiful town, probably best enjoyed in the summer, and the main library is situated a bit off from the tourist city center. Like many cities and towns around Saimaa (Finland’s largest lake) the Saimaa ringed seal makes its appearance here and there, and can be spotted on the metal decorations of the wooden building. The library was built in 2013 and therefore has many characteristics of a modern public library, in terms of light, spaces, and furniture.

Savonlinna boasts a 15th century castle built on the then borderlands between Sweden and Russia. It’s called Olofsborg (fi. Olavinlinna, named after St Olaf) and is well worth a visit, but be prepared to walk many stairs. In the summer the castle is a venue for operatic performances (sadly I didn’t attend a show as I was only there over the day). The castle being named after the Nordic patron saint is reasonably why there was a poster marketing the celebration of St Olaf’s day at the library notice board. It’s usually not celebrated in Sweden and Finland, and more often in Norway and the Faroe Islands.

Bike anarchy outside the library and a poster for St Olaf celebrations

Bike anarchy outside the library and a poster for St Olaf celebrations.

As for the contents of the library, it was quite standard. There was a library café, good selection of newspapers, and in addition to books one could also check out records and hobby equipment. Being a fan of Morrissey I usually check out the record section of the library and surprisingly often one can find the World Peace record that has been unavailable on streaming services and in record stores for ~10 years. One shouldn’t underestimate the analogue power of a public library when it comes to access to information.

Overall, a surprisingly large library for a town with a population of 32 000 people. Savonlinna is the main city in Southern Savonia and has been an important city of trade since it was founded in 1639 (making it as old as Västmanlands-Dala Nation in Uppsala). Mind you, I repeat this from memory after my visit to the excellent Savonlinna Museum, and I do seem to remember there was some controversy regarding its status as a trade city a few hundred years back, related to its proximity to the border and having been thrown between Swedish, Russian, and Finnish rule. There’s a brief overview of this in the Swedish language Wikipedia article on Savonlinna (the English language version was less detailed on the city rights). Highly recommend a visit if you’re passing by!

The main library staircase in black and white, featuring my hem and shoe.

The main library staircase in black and white, featuring my hem, shoe, and enthusiasm for its aestethics.

The oddly shaped staircase (see the angles on the library interior map I posted) was in black and white, very pleasing for the eyes. Although it looked like it could be slippery in the winter.

Föreläsning i Sjöbo om AI och bibliotek

Lämna ett svar

Vilken pangdag! Jag har varit i Sjöbos vackra bibliotek och föreläst om AI och bibliotek för bibliotekarier från Sjöbo, Tomelilla, Skurup, Simrishamn och Ystad. 👩🏻‍🏫🍂🦌

Jag passade på att väva in en kort video från Wil Wheatons instagram i föreläsningen där han pratar om SAG-AFTRA:s strejk och vad motparten ville avtala om för att skapa digitala kloner av skådespelarna med AI. Det jag tycker han belyser är att detta inte bara berör frågan om försörjning och att yrket blir redundant pga teknikens utveckling utan att det berör etiska och existensiella frågor som ”vem är jag? vad består jag av? vem äger mig?” Jag tycker att dessa frågor blir mer och mer angelägna att diskutera – inte för att AI utvecklas utan för att människans syn på vad människan är i ett informationssamhälle behöver utvecklas. 🎬🧬🔮

Jag älskar att träffa och prata med bibliotekarier för de säger så intressanta och smarta saker och man lär sig alltid någonting nytt. Tack igen till Sjöbo bibliotek för att ni bjöd in mig! 🥰📚✨

Detta inlägg flyttades hit från Linkedin 31 maj 2024.

What on Earth Happened with the IFLA Trend Report?

Lämna ett svar

IFLA’s 2013 Trend Report is a highly insightful and useful document which in retrospect seems to be well ahead of its time. Looking back at the information landscape that year, the SDGs, the AI boom, the pandemic shift to digital education and communication, and the Cambridge Analytica scandal were yet to come. Edward Snowden’s leaked classified NSA documentation the same year, and Dr Olivier Crepin-Leblond’s leading statement (see below) in the insights document was not common knowledge, I think, among librarians:

Data collection today is not constrained to the Internet: it is present in every action in the “real” world too, from shopping to travelling, working, etc…if this is left to Technology, we have passed the point of no return: today it is technically possible to follow someone in their daily life simply with image recognition, their mobile phone, their credit card and their Internet use.

There was an extensive literature review, expert submissions representing a broad range of experts (a wide variety of NGOs, academia, industry…), and a thorough process of meetings and debates to discuss and develop approaches to the trends. I attended a workshop about the trend report at the BOBCATSSS student conference in Lyon in 2016, which I apparently also wrote about (I honestly have no memory of this, but it was two weeks before I moved from being an MA student in London to become a policy and advocacy assistant in The Hague, so maybe I offered? I was looking for the original BOBCATSSS 2016 web page but the domain seems to have been overtaken by some marketing business bent on preying on library nostalgists like me). Btw I was attending the conference to give a badass workshop on EU copyright reform. B) Light blue colour on text to make me seem more humble, hehe…

”Who’s profiting from your personal data?”, CC BY 4.0 IFLA

In short, it was good work. Built on facts and dialogue. The insights document is still used in information studies courses to teach future librarians. It was part of the curriculum in a course I taught at Åbo Akademi University in the autumn 2021 and it gave me many ideas on how to take the discussion further. One of the course assignments was to discover and present new trends – or rather updated trends with a national policy twist – relating to the original document. This inspired great ideas and discussions in the class room and I got a really positive vibe about the future of librarianship (to be fair, interacting with students will almost always spark joy as they have not yet found themselves locked in the working adult’s mantra of ”avoiding and accepting things” (sv. förhålla sig till och finna sig i saker) but continuously question the order of the world and take innovative approaches to solving its problems).

While the original document was built on facts and dialogue, the 2022 update (subtitled A call for radical hope across our field) seems to build its narrative on emotions and anecdotal evidence.  Shying away from the broader perspective of a global information society it seeks to present ”ideas for how we – as a field and as a federation – can make ourselves ready not just to face, but to make the best of the future”. A pep talk document? The document has been co-written by IFLA’s emerging global leaders, i.e. a group of young library professionals who (as far as I understand) were appointed leaders by receiving WLIC conference grants in 2022.

Who are and who were the international library leaders?

I think this new IFLA approach to international library leadership is quite interesting. Some might remember the IFLA International Leadership Programme, ILP, (you might notice I’m using an Internet Archive Wayback Machine link – it’s surprisingly difficult to find any information about ILP on the new IFLA website – the old links are dead and if something still can be found on the webpage it’s not through the site’s search function which clearly was not made by a librarian), which was a ”two-year Programme designed to increase the cohort of leaders who can effectively represent the wider library sector in the international arena, and to develop leaders within IFLA.” This programme was developed and initially led by the amazing Fiona Bradley, with the second round skilfully led by the current acting secretary general Helen Mandl, and its

”activities may require the participant to undertake a number of tasks including: evidence-based/secondary/comparative research; writing documents such as policies, submissions, interventions, statements, speeches; liaison with other bodies at national, regional or international levels; representing IFLA at international or regional forums…”

The associates for the programme were required to have some seniority in their leadership experience (”It is expected that participants will already have demonstrated their leadership within IFLA and/or a national or regional association that is a member of IFLA”). I’m not sure why this programme was discontinued and why international library leadership now seems to focus on new talents who will be ”the leaders of tomorrow”, but I do think it has an impact of what you can bring to the table when updating one of the most visionary and insightful documents IFLA has produced. I mean, I am young (34 thanks for asking) and quite brilliant, but I’m no Divina Frau-Meigs (… and that’s about as humble as I’ll get).

Self-agency and global action – important building stone or distraction from target?

I think the lack of experience and inspirational aspiration might be the explanations for the content of the 2022 update. Obviously, I do not take issue with the thoughts of the emerging leaders – my criticism is toward the decision to use this particular publication as a feel-good pamphlet for IFLA’s bizarrely abstract strategy (we all have different interests and I happen to think that a library related strategy document in the 2020s that mentions neither ”information society”, ”copyright”, ”AI”, ”privacy”, nor ”open science”  is a bit removed from reality).

In the 2022 update ”the ideas shared have been structured according to the four pillars of IFLA’s mission – to inspire, engage, enable and connect the global library field.” Building on these pillars, the update presents ”our own to-do list in the coming years if we are to be ready to seize the opportunities and face down the threats that lie out there for us.” Here is a summary for The recommendations for our field, and I have taken the liberty of emphasising some of the words:

1. We need to see libraries as players in a wide variety of policy areas
2. We should be more open in where and how we engage in advocacy, making a wider variety of issues our own
3. We should intensify and improve our own advocacy
4. We need to adopt a broad definition of our field, and ensure that being part of it is synonymous with action
5. We must see outreach as key to achieving our missions
6. We need to feel a sense of agency in the face of the future
7. We need to embrace and share innovation
8. We need to see ourselves as a core part of the education infrastructure
9. We need to support emerging leaders as a core plank of sustainability, while also seeing that we all have potential to develop
10. We must make connecting with others in our field an integral part of our practice
11. We should invest seriously in our connections with partners and supporters

What I’ve emphasised are wordings that I interpret as related to some kind of inner development for the individual librarian (maybe also the organisation). To take action in the world, we need to take action with ourselves first. This is a very interesting rhetoric that I also recognise in the Inner Development Goals, a set of goals created because someone realised that the reason the progress of the SDGs is so slow is because ”we lack the inner capacity to deal with our increasingly complex environment and challenges. Fortunately, modern research shows that the inner abilities we now all need can be developed.” The IDGs lists skills we need to drive this change, for example ”a commitment and ability to act with sincerity, honesty and integrity”, ”skills in inspiring and mobilizing others to engage in shared purposes”, and ”willingness and competence to embrace diversity and include people and collectives with different views and backgrounds”.

Why are strategy documents moving in this emotive direction? Is it related to the post-truth society, misinformation, and lack of trust, meaning that the ground for trust and collaboration we now have to build on is not a common mission (e.g. ”reform copyright!”, ”literacy for all!”) but a common sentiment (e.g. ”we feel knowledge should be accessible to all”, ”we feel we should be open to new innovations”)? Either way I think it’s safe to say the set of recommendations are far removed from the questions asked in the initial trend report, compare for instance ”We need to embrace and share innovation”, ”We need to feel a sense of agency in the face of the future” with ”Who will benefit most from the changing information chain? And how will our regulatory frameworks adapt to support an evolving information chain in the new global economy?”

Quo vadis, IFLA?

There is also a list with recommendations for the federation. A main problem for me is that many of these recommendations are so vague that they are hopeless to take action on (” We need to make links between global issues and individual experience”; ”We should understand our field and its needs and how to support it most effectively”).

I had originally copied and commented a lot of text from the 2022 update because there is a lot to comment on. I even made a new subheading: ”An idea store for the Newcomers Session”. But I felt it was a bit useless to comment on specific paragraphs because I do see what this document (as a whole) is trying to do. I don’t fully understand its purpose but I do see how some people could be inspired by it.

What I don’t see is how it can be so far from the original document, and how it doesn’t relate to trends and the trend report at all (unless we count inner development or being inspired as trends). Only if you squint you can see some relevant highlights in the 41 pages long text. For example on pages 25 and 34, where the open movement, urban development and public health are discussed in some (small) detail. The original trend report is not referred to but one could make the connection.

Interestingly the document ends with ”this report is all about the steps we can take in order to build a sustainable future for our field”, cementing that this trend report and maybe even IFLA’s work in general, is mainly about our field. Ironically it then ”calls on readers to think outside of the box” – I suppose it means outside the box, but not outside the books? Pun intended.

The end

Actually, it doesn’t end there. The last few paragraphs are inexplicably dedicated to an assessment model you can apply to your national library field: ”You could start by looking at them individually and assigning a score, before having a group discussion where you compare assessments…”  I wouldn’t say such evaluation methodologies are a particularly good example of out-of-the-box thinking, but sure, I guess it is a way to put numbers on a text that has been heavily dependent on feelings and impressions.

”Multiplying the scores by the weightings would make it possible to come up with an index of sustainability, which in turn would make it possible to identify in which areas you could be focusing effort in order to boost your overall performance.”

An index of sustainability.

At this point I’m just speechless.

In Memoriam Aaron Swartz 1986-2013

1 svar

Today marks the tenth death anniversary of Aaron Swartz, who died far too young. The tragic event still casts a long shadow over MIT, the US government, and copyright extremists so hopelessly behind in time. When I feel stuck in my thoughts or when I struggle to find meaning with what I do, I go back to these words by Aaron Swartz:

”What is the most important thing you could be working on in the world right now? … And if you’re not working on that, why aren’t you?”

Aaron Swartz. Sage Ross, CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

Aaron Swartz advocated public access to information and was involved in the Open Library project, which recently has been under attack from publishers who claim that ”the Internet Archive is engaging in wilful mass copyright infringement” because of their National Emergency Library, where they made all their books more readily available ”to meet students’ and readers’ needs while schools and libraries are closed at global scale”. There are certainly different ways to tackle a global pandemic.

Aaron Swartz mural in Brooklyn, December 2017. Photo taken by me, CC BY 4.0.

Let us never forget Aaron Swartz. Let us continue to work for what he stood for and continue on the path he staked out. And if you haven’t seen the film about him, The Internet’s Own Boy, go watch it now, and then share it with everyone you know.

”I love libraries, you know. I’m the kind of person who goes to a new city and immediately seeks out the library.”

Tillbaka till IFLA – WLIC i Dublin 2022

Lämna ett svar

I år var det äntligen dags för Dublin och de irländska biblioteken att vara värdar för IFLA:s årliga konferens WLIC (/vlɪk/), World Library and Information Congress (det finns en dålig Wikipediasida om WLIC, varsågod för Wikipediaskrivstugetips!). Konferensen, som ägde rum första gången i Rom 1928, skulle ha ägt rum i Dublin 2020 men detta sköts på framtiden på grund av covid-19-pandemin. Efter en digital upplaga av konferensen 2021 (imponerande i sig med tanke på konferensens globala ansats) så fick nu världens bibliotekarier träffas igen på Smaragdön. Jag lyfter i den här rapporten upp några utvalda intressanta punkter och passar på att hänvisa till mitt twitterflöde från konferensdagarna för den som vill ha en kronologisk ögonblicksbild av konferensen.

Hur globalt är IFLA?

Med världens bibliotekarier menas alltså en förvisso bred representation av länder, men å andra sidan ser deltagandet ut så här fördelat på regioner (jag använder här samma regionindelning som IFLA):

WLIC-deltagare 2022 i Dublin, uppdelade efter region
Region Antal deltagare
Asien-Oceanien 140
Europa 635 (485 exkl. värdlandet Irland)
Latinamerika och Karibien (LAC) 17
Mellanöstern-Nordafrika (MENA) 44
Nordamerika (USA och Kanada) 236
Subsahariska Afrika 68

Delvis orsakades denna uppdelning förstås av kvarvarande reserestriktioner relaterade till covid-19 så som jämförelse så sammanställde jag också deltagarna på WLIC i Aten 2019 nedan.

WLIC-deltagare 2019 i Aten, uppdelade efter region
Region Antal deltagare
Asien-Oceanien 428
Europa 1177 (876 exkl. värdlandet Grekland)
Latinamerika och Karibien (LAC) 92
Mellanöstern-Nordafrika (MENA) 91
Nordamerika (USA och Kanada) 339
Subsahariska Afrika 155

Jag tycker att det är intressant att fundera på den globala representationen och vad eventuella skevheter i den innebär för IFLA som organisation. Det går att problematisera representationen på olika sätt beroende på om man främst ser IFLA som kompetensutveckling, en möjlighet för nätverkande eller som en informationspolitisk påverkansorganisation. Min åsikt är att det sistnämnda är IFLA:s absolut viktigaste roll – när IFLA proklamerar att de är ”the global voice of libraries” till FN-organ och andra internationella sammanslutningar så är det viktigt att det finns en bred och tydligt förankrad representation.

Naturligtvis är WLIC-deltagandet inte det enda sättet att delta i IFLA:s arbete, så att enkom utgå från det för att avgöra representation kan bli missvisande. Om man tittar på IFLA:s medlemmar (biblioteksföreningar och biblioteksinstitutioner) ser man också en viss snedfördelning mot globala nord. Man kan också titta på arbetet i IFLA:s sektioner. Ferreira och Toffoli gjorde en intressant granskning av LAC-regionens representation i IFLA-sektionernas kommittéer till WLIC 2019, How are the IFLA Sections Standing Committees Members geographically distributed?, som är läsvärd. Jag har tillsammans med Almuth Gastinger (NTNU, Trondheim) diskuterat att göra en liknande granskning för de nordiska länderna (min hypotes är att nordisk representation i IFLA är mycket stor i förhållande till de flesta andra länderna), men vi har inte kommit till skott än och jag tror kanske inte att jag kommer ta mig tid för att göra det framgent heller.

Huvudprogram i tre dagar – postersessionerna höjdpunkt

Konferensens huvudprogram pågick i tre dagar, 26-28 juli. Dagarna innan och efter konferensen innehöll bland annat möten med styrelsen och med sektioners (och andra arbetsgruppers) kommittéer. Jag var inte inblandad i något av detta. Min huvudpunkt var istället postersessionerna och jag bemannade min utställda poster två timmar på onsdagen och två timmar på torsdagen för att berätta mer om forskningsprojektet Astrid Lindgren-koden och hur bibliotek, forskare och medborgarforskare samarbetat för att knäcka ”Astrid Lindgren-koden”, det vill säga hennes svårlästa stenografimanus. Postern är uppladdad i IFLA:s arkiv och jag har bäddat in en tweet nedan för ett liveperspektiv (inklusive konferensbakgrundsbrus!) :)

Digitalisering, tillgängliggörande och spridande av kulturarvssamlingar är frågor som engagerar många biblioteksinstitutioner och det märktes under postersessionerna. Jag hade många intressanta diskussioner med förbipasserande och det som verkade intressera mest var det innovativa sättet att interagera med medborgarforskare för att öka och bibehålla ett engagemang i projektet (i den nyss utkomna artikeln Secretaries at Work: Accessing Astrid Lindgren’s Stenographed Manuscripts through Expert Crowdsourcing beskriver jag och Malin Nauwerck bland annat hur många crowdsourcingprojekt, t.ex. storskaliga transkriberingsprojekt, stagnerar efter ett tag och hur social interaktion under processen kan förändra detta), att vi hade lyckats nå en grupp (äldre kvinnor) som är underrepresenterade inom medborgarforskning samt att vi kunnat bidra med en meningsfull och social aktivitet under covid-19 som gladde våra deltagare eftersom då på grund av restriktioner var väldigt isolerade. En av deltagarna beskrev våra hackathonträffar som ”en ljuspunkt i en annars dyster tid”. Det tycker jag är väldigt fint!

”Out in the Open”-sessionen – ett bra exempel på dålig organisationskultur

Konferensprogrammet består huvudsakligen av olika sessioner som ordnas av IFLA-sektioner. Eftersom IFLA:s ledning har haft ett väldigt turbulent år så ordnade IFLA:s styrelse en session som hette Out in the Open: Recent Governance Developments at IFLA. Skärmdump av sessionens beskrivning och deltagare nedan.

Beskrivning av och deltagare i IFLA WLIC-sessionen ” Session 141 Out in the Open: Recent Governance Developments at IFLA”

Jag tog tillfället i akt att ställa två enkla frågor (jag tycker verkligen inte att frågorna är särskilt komplicerade):

1. There seems to be a conflict of interest between IFLA and SIGL since the former Secretary General of IFLA is still Secretary General of SIGL. How would IFLA deal financially with a separation from SIGL?

Som sakupplysning hade vi alltså fått veta att SIGL står för c:a 66% av kostnaderna för IFLA:s HQ i Haag. Vidare hade generalsekreteraren för IFLA alltså blivit sparkad från sitt jobb. Barbara Lisons svar på den här frågan var att det inte finns en intressekonflikt.

2. Do you think IFLA’s lack of internal transparency could be a threat to IFLA’s credibility in our advocacy for freedom of expression, freedom of information and transparency?

Som ni minns från inledningen i denna rapport så anser jag att IFLA:s roll som internationell informationspolitisk påverkansorganisation är den absolut viktigaste rollen IFLA spelar. Därför kan det vara ett problem för IFLA:s trovärdighet i frågor som handlar om ökad transparens och ansvarsutkrävande om det finns en spridd uppfattning om att IFLA är en icketransparent organisation (oavsett om man håller med om detta eller ej). Barbara Lisons svar på den här frågan var att IFLA inte hade ett problem med transparens.

Det ställdes många fler intressanta frågor och alla bemöttes med ett ickesvar eller med ett ”på grund av pågående rättssak så kan vi inte säga något”. Out in the open, indeed. Tyvärr fanns det också en förvillande diskurs om att kravet på transparens hade att göra med tillfredsställande av folks nyfikenhet, vilket naturligtvis är falskt. Poängen med transparens är inte att möjliggöra skvaller, utan att möjliggöra ansvarsutkrävande.

Jag har fått ganska många kommentarer efteråt, bland annat om att Barbara Lison och Winston Tabb var väldigt otrevliga mot (och rentav mobbade) mig. Eftersom det här inte är min första rodeo (när jag som student var ordförande i en studentorganisation så satt jag i en styrelse där en gubbe brukade ta ur sin hörapparat när jag pratade) så lade jag inte märke till det här under själva frågestunden.* Möjligen tyckte jag att det var konstigt att moderatorn Tabb inte avbröt alla andra som ställde frågor efter mig i samma utsträckning som han avbröt mig (eftersom jag var först ut med att ställa frågor så trodde jag bara att Tabb och Lison kommit överens om mötesstrategin att avbryta samtliga frågeställare men det visade sig framför allt vara mig de avbröt – ganska oförskämt faktiskt!) Om man vill titta på haveriet till frågestund så finns det tillgängligt på IFLA:s YouTube-kanal.

* Jag låter kanske lite blasé när jag pratar om detta, och det är mycket riktigt så att jag är för trött och luttrad för att bli upprörd när denna typ av härskartekniker drabbar mig. Men på det stora hela är det naturligtvis en stor sorg för det öppna, demokratiska samtalet att jag har vant mig vid detta och knappt ids rycka på axlarna. Jag vill verkligen betona att det aldrig under några omständigheter är okej att bete sig om Lison, Tabb eller studentorganisationsgubben på ett möte och om du ser detta hända så bör du genast ingripa och säga ifrån. Jag vill också uttrycka tacksamhet för att Ingrid Bon gjorde just detta under Out in the open-sessionen – en omedelbar reaktion värdesätter jag mycket högre än beklagande kommentarer i efterhand. 

Tack till det fantastiska Eire!

Jag vill till sist tacka den irländska nationella organisationskommittén (läs deras välkomstmeddelande här) för en fantastisk konferens och alla kringprogram. Irland är kanske det bokligaste landet i världen, alla irländska bibliotekarier jag träffade var briljanta och generösa och jag är särskilt tacksam att jag fick fråga ut en grupp unga bibliotekarier om irländsk politik och kulturhistoria. Superintressant! Jag skulle naturligtvis kunna skriva en hel roman om detta (”visste ni att Sinn Féin nuförtiden…?”) men jag avslutar i stället min IFLA-rapport här med en bild på mig och my one true love.

Karolina och Oscar

Karolina vid Oscar Wilde-statyn i Dublin.

Inställning – omställning – utställning!

Lämna ett svar

För ett par veckor sedan var jag i Norrköping för att föreläsa på och moderera en open space-konferens (Inställning – omställning – utställning) om bibliotek och Agenda 2030. Konferensen var Föreningens för regional biblioteksverksamhet höstkonferens och den gick ut på att deltagarna skulle lära sig mer om vad Agenda 2030, de globala målen och hållbar utveckling kan innebära för biblioteksverksamhet både globalt och lokalt och därtill fundera på hur de kunde arbeta med globala målen i sin egen verksamhet.

Karolina och Agenda 2030. Fotograf: Lovisa Sundin/Region Örebro län

Jag har ju föreläst om detta tidigare och nyligen har jag börjat använda mig mer av delmålen och indikatorerna för att hitta möjligheter och verktyg för att genomföra hållbar biblioteksverksamhet – eller för den delen lyfta upp redan befintlig verksamhet i en Agenda 2030-kontext. En intressant sak med delmål och indikatorer är att det också går att hitta tydliga kopplingar mellan mål som annars kan tyckas ganska disparata.

Jag har också brukat säga att de globala indikatorerna är svåra att tillämpa i Sverige eftersom vi redan har kommit ganska långt i genomförandet av Agenda 2030 (observera dock att detta inte beror på idogt politiskt arbete med målen utan på de reformer vi genomfört på t ex 1990-talet, regeringens Agenda 2030-samordnare Gabriel Wikström beskriver detta förtjänstfullt i den här rapporten från mars 2022). Men jag fick ändå anledning att under dag två backa på denna punkt, delvis på grund av föregående dagars kommentarer om ”journalistrugby” och i synnerhet Journalistförbundets uttalanden om hat och hot mot journalister i samband med detta (se bilder från presentationen nedan). Vi lever i oroliga tider.

Jag var otroligt imponerad av arrangörsgruppen som vågade prova detta för höstkonferensen helt nya format. Det är ganska omvälvande att gå från ett traditionellt konferensformat till ett som kräver aktivt deltagande, även kring formande av agendan. Dessutom fanns en strävan efter hållbarhet, både i genomförande (t ex vegetarisk mat, tågresevänligt och smörgåsbord av medhavt kontorsmaterial) och i ett starkt fokus på ”vad händer efter konferensen? Vad gör vi med detta?” Hållbara resultat av konferensdiskussioner är sådana man kan fortsätta använda och arbeta med även efter konferensen.

Skojfrisk som jag är utlyste jag även en sångtävling i inledningen på min föreläsning. Det var inte planerat och jag exemplifierade med en sång om Norrköping som jag kom på på stående fot. Kanske var det till melodin Blinka lilla stjärna? Hur som helst kom det faktiskt in ett bidrag så jag var tvungen att framställa ett pris. Det blev bilden nedan, en samtidskommentar som tar upp biblioteken och Agenda 2030.

Pris i sångtävlingen. Delacroix, de Geer och Braille i ett.

Pris i sångtävlingen. Delacroix, de Geer och Braille i ett. (Gjord i GIMP!)

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Sveriges samlade regionbibliotekskrafter kommer att ta detta vidare och göra bra saker. Jag hoppas och tror också att de precis som jag fått syn på ett område inom det svenska Agenda 2030-genomförandet där det för närvarande saknas tydlig ledning, samt att de går in och tar det ledarskapet.

A Quick Stop in Holyhead

1 svar

Since the early 19th century Holyhead has been the primary sealink along the route from Dublin to London. Departing by ferry from Dublin I had a couple of hours to spend in this town before taking the train to Manc’r.

The face accurately describes the feeling of not being able to find the library. Also, the post office was in the opposite direction.

As one does, I immediately headed for the local library. On the way I dropped in at the post office to buy new stamps for my Dublin postcards – this morning when I left for the port I could not find a post box to save my life, and of course there wasn’t one at the ferry terminal.

The library turned out to be quite hard to locate, as the map location led me to a location which advertised hypnotherapy. While libraries continuously branch out to stay relevant, it’s still customary to use the word library, so I did some internet searching for alternative locations of the library.

Not a library.

Turns out the library moved into a new location three years ago and was now situated in the old market hall. They had moved there in late 2019, and so because of covid hadn’t had too much time to use the community spaces at the centre of the new library.

Main space in the library. Upper floors are office spaces for tent, mezzanine floor consist of library collections.

Even though there are quite few Welsh speakers in Holyhead, all signage was bilingual. I was recommended a book called Welsh in 12 Weeks by the librarian and I am very tempted to order it online. The librarian taught me the correct pronunciation of llyfrgell (literally ‘book cell’) to get me started (ll is voiceless in Welsh! So I assume lloll is some kind of wheezing laugh).

One of several meeting spaces library users can book.

Like in many new libraries, there were plenty of places to meet other people in this library. This mirrors the original use of the market hall, which according to the exhibition on one of the walls was the social and cultural centre of Holyhead in past times, hosting events and exhibitions on Dr Livingstone’s travels, Egyptian artefacts, and more. As a library in the centre of the community it has the same potential now.

Main hall from the inside, with main entrance and information desk at the far end. To the right an exhibition about the market hall.

The library staff was very friendly and happily shared facts about the library with me. After signing the guestbook (such a nice touch! Apparently they get a lot of cruise ship visitors) I went down the street and had the best coffee I’ve had in years at The Hive (!!!) so that’s a strong recommendation if you’re ever in town. The barista said the good quality of the drinking water in town contributes to the amazing taste of the coffee (very similar to Iceland in that regard).

Du kan bli diskriminerad av maskinerna

Lämna ett svar

Så lyder en delrubrik i DN Lördag 14/11 -20. Det är Augustin Erbas artikel där han låter konsulten Sara Öhrvall göra framtidsförutsägelser om i synnerhet teknologins utveckling jämte människan. Hon säger:


Om inte fler av oss blir tekniskt mer kunniga, fattar AI, machine learning, då är jag rädd att vi bygger system med goda intentioner, på företag, regeringar, myndigheter som blir automatiska beslutsstöd som på olika sätt diskriminerar oss.


Och om maskinerna är ständigt närvarande, i allt vi gör, då kan diskrimineringen vara mer subtil.


Intressant och viktig tanke, och inte på något sätt ny för mig, men däremot nog för många andra. Jag har initierat en studiecirkel om AI och bibliotek som baserar sig på kursen Elements of AI. För närvarande samlas intresseanmälningar in (fram till 30 november, anmäl här om du är intresserad).


Min tanke och förhoppning med kursen är att fler bibliotekarier ska lära sig om AI i allmänhet, så att de därefter bättre kan resonera kring och förstå hur bibliotek och AI möts i vardagen och framtiden. Jag tänker att studiecirkeln också kan ha inslag av exempel på biblioteks-AI, för att motivera med en kopplingen till professionen.


Vi får se hur det danar sig! Många har anmält intresse och jag har bjudit in de som vill att vara medorganisatörer (tror att detta kan skapa en bättre lärandeupplevelse) så det bli helt annorlunda än jag tänkt mig. Spännande!

Hunger, fredspris och biblioteksaktivism

Lämna ett svar

Den norska nobelkommittén har tilldelat FN:s livsmedelsprogram (World Food Programme: WFP) Nobels fredspris 2020. I en intervju i DN (10 oktober 2020) berättar chefen för livsmedelsprogrammet David Beasley att hungern är ett minst lika allvarligt problem som covid-19 i världen och att pandemin måste diskuteras och strategiskt lösas med ett helhetsperspektiv.

Nedstängningar av samhällen och en igenbommad världsekonomi får fler effekter än bara minskad spridning av viruset. Jobbrist och försämrad psykisk hälsa hos befolkningen är allvarliga effekter av kampen mot covid-19 i t.ex. Europa. I områden där WFP verkar är hungersnöd en allvarlig effekt av samhällsnedstängningar. Beasley säger i DN-intervjun:

Ett tusen personer har dött i covid-19 medan en miljon människor kastades in i allvarlig, akut matbrist i bara en enda nigeriansk stad, Kano.

I DN får fler uttala sig om priset, bland annat professorn i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet Peter Wallensteen:

Det här är en markering av vikten av internationellt samarbete, hunger är ett globalt problem och kan bara lösas med globala insatser. Nobelkommittén fick också in FN:s hållbarhetsmål där det ingår att hunger ska avskaffas till 2030.

Utöver covid-19 så är krig ett annat hot mot livsmedelsförsörjning och minskad hunger. Det är framför allt därför WFP tilldelas fredspriset. Ett utdrag är den norska nobelkommitténs motivering lyder:

För dess försök att bekämpa svält och för att de är en drivande kraft i försöken att förhindra användandet av svält som vapen i krig och konflikter.

Omslaget till Chimamanda Ngozi Adichies roman En halv gul sol.

Jag kommer att tänka på Biafra när jag läser om detta. En av sensommarens starkaste läsupplevelser var nämligen Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol som handlar om just kampen för Biafras självständighet från Nigeria och den hungersnöd som påtvingades den nyblivna nationen av konfiktens motpart. Läs den, om du inte redan gjort det!

En viktig påminnelse är att du inte behöver vara en FN-organisation för att skapa förändring. Den svenska greven och piloten Carl Gustaf von Rosen flög till exempel hjälpsändningar under Biafrakriget, och diplomaterna Harald Edelstam och Tapani Brotherus gömde politiska flyktingar i sina chilenska hem, trots att det gick emot deras uppdragsgivares (Sverige och Finland) önskemål. Man gör vad man kan, man strävar på, och man finner tröst och mod att fortsätta på olika håll. Jag brukar ofta falla tillbaka till Stig Dagermans kända dagsedel En broder mer när jag behöver stämma av min moraliska kompass och finna styrka och mod att fortsätta:

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Stig Dagermans dagsedlar publicerades i tidningen Arbetaren 1944-1954 som kommentarer till dagsaktuella händelser. De är mycket läsvärda, precis som tidningen Arbetaren som ni gärna får teckna prenumeration på. Ett välkommet avbrott från en nyhetsvardag av näringslivsrapporter där i stället arbetares villkor och vardag skildras.

Bibliotek och hunger

En annan viktig personlig insats du kan göra för en bättre värld, om du nu inte är pilot eller diplomat, är att bilda och utbilda dig. Kunskap ligger till grund för de flesta beslut som fattas och skapar också en bättre förståelse för omvärlden och hur saker hänger ihop.

Ett av bibliotekens viktigaste uppdrag för att uppnå målen i FN:s Agenda 2030 (som Peter Wallensteen hänvisar till i citatet längre upp i texten) är att sprida kunskap – inte bara om de globala målen i sig utan om allt. I Sverige är tillgången till allmänna bibliotek god och de är också öppna för alla, utan extra kostnad (vi betalar för detta ymnighetshorn av kunskap via skattsedeln). Tillgången till bibliotek (och för all del utbildning eller internet!) ser annorlunda ut i andra delar av världen. IFLA:s Library Map of the World samlar statistik över det globala biblioteksväsendet.

Library Map of the World samlas även SDG stories, berättelser om hur bibliotek på olika håll i världen bidrar till att uppfylla FN:s Agenda 2030. SDG är en förkortning av Sustainable Development Goals, som i Sverige ofta brukar kallas de globala målen. Exempel på hur bibliotek kan bidra till att minska hunger finns från Sydafrika och Rumänien, där bibliotek har samarbetat med lantbrukare för att samla och sprida information som hjälper lantbrukarna att fatta kloka och hållbara beslut. Det kan t.ex. röra sig om bevakning av priser på grödor eller att skriva ansökningar om jordbruksbidrag. Från Sydafrika finns också ett exempel på en biblioteksledd gemensam trädgård:

[T]he Msunduzi Municipal Library Services launched the project “One House, One Library Garden” to help residents plant community gardens and grow their food. Thus, providing a more cost-effective and sustainable alternative to the local market’s high prices.

Återigen – det lilla och det stora. Från att söka jordbruksbidrag till att odla soppgrönsaker. Biblioteket har en roll som kunskapscentral och som mötesplats.

Jag själv är verksam vid ett universitetsbibliotek där soppgrönsaker och jordbruksbidrag känns som fjärran företeelser att fördjupa sig i. Däremot ser jag hur vi kan bidra till uppfyllandet av Agenda 2030 genom att till exempel förorda öppen publicering av forskning och forskningdata så att vår lokalt producerade kunskap blir globalt tillgänglig. Kunskap är en nyckel för att uppnå alla sjutton mål FN har ställt upp!

Ett annat gott universitetsbiblioteksexempel är SLU, som sammanställt en sida med publikationer som anknyter till något av de sjutton målen. Imponerande, pedagogiskt och framsynt!

Vill du läsa mer om biblioteken och Agenda 2030 så kan du läsa kapitlet jag skrev i Den femte statsmakten (en av rapporterna som var underlag för förslaget till nationell biblioteksstrategi) – kapitel 4, s. 87. Du kan också läsa på IFLA:s sidor om bibliotek och hållbar utveckling.

Vill göra mer kring biblioteken och Agenda 2030 så får du gärna engagera dig i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotek och Agenda 2030.

Region Sörmlands lärresurs om upphovsrätt och bibliotek

Lämna ett svar

Biblioteksutveckling Sörmland (en del av Region Sörmland) har inom Digitalt först-satsningen producerat en interaktiv lärresurs om upphovsrätt och bibliotek. Lärresursen är uppbyggd kring en föreläsning de spelade in med mig på Uppsala stadsbibliotek i september. För att kolla in detta episka mästerverk, klicka på bilden nedan!

Karolina föreläser

”Det här är Karolina Andersdotter!”

IFLA WLIC del 1: Digital humaniora

Lämna ett svar

I augusti ägde den årliga IFLA-konferensen (WLIC) rum i Aten. Jag hade möjligheten att åka dit i sju dagar tack vare ett resestipendium från Svensk biblioteksförening och stöd från min arbetsgivare Uppsala universitetsbibliotek. Följaktligen fokuserade jag därför på att följa de aktiviteter som relaterar till mina ansvarsområden inom dessa två organisationer: informationskunnighet, Agenda 2030 och digital humaniora. Just det här inlägget kommer att handla om samtal och intryck om digital humaniora på WLIC.

Inom IFLA finns det sedan några få år tillbaka en SIG, special interest group, för Digital Humanities/Digital Scholarship (DH/DS). Det dubbla namnet indikerar att begreppen är om inte förvirrande så i alla fall omstridda. Jag själv är t.ex. anställd som bibliotekarie med inriktning mot digitala metoder, något jag översätter till digital scholarship librarian som är en titel som förekommer på en del amerikanska universitetsbibliotek. Arbetsgruppen på mitt bibliotek fokuserar på digitala metoder och verktyg och samtidigt har Uppsala universitet satsat på Digital humaniora Uppsala. Den europeiska forskningsbibliotekorganisationen LIBER kallar sin arbetsgrupp för Digital humanities and digital cultural heritage. Digital humaniora är det begrepp jag kom i kontakt med först. Kanske för att jag själv är humanist, kanske för att digitala metoder varit särskilt omdanande för humanistisk forskning. Oavsett anledning och utan att göra en djupare utläggning om begreppen (jag skulle verkligen, verkligen kunna) kommer jag helt enkelt använda digital humaniora i den här texten.

Den förväntade höjdpunkten inom detta tema var DH/DS-gruppens business meeting. Eftersom gruppen är en SIG så har den ingen standing committee (som sektionerna har) utan istället en convener – i det här fallet Xuemao Wang, bibliotekarie på University of Cincinnati. Det var således han som ledde mötet och vilka andra som skulle närvara var höljt i dunkel tills man faktiskt var där. Så var även fallet med agendan. Mötet inleddes med en presentationsrunda (föredömligt!) och flera för mig bekanta biblioteks-/DH-ansikten var där, bl.a. en från norska nationalbiblioteket (som jag träffat tidigare i somras på ADHO:s Digital Humanities 2019 i Utrecht). Därefter påbörjades en genomgång av en ambitiös enkät gruppens ledning (lite oklart för mig vilka detta var) gjort inför konferensen, som också fortsatt skulle vara öppen efter konferensen. Genomgången var minutiös och tog därför ganska lång tid utan att några särskilda poänger eller slutsatser lyftes fram.

Det som faktiskt var en stor fråga var huruvida SIG:en skulle ansöka om att bli en sektion. SIG:ar är tillfälliga (de inrättas för en period av fyra år) och ska sponsras av en sektion (i det här fallet Knowledge Management-sektionen). Vart fjärde år ska de lämna in en utvärdering till den sponsrande sektionen som tar ställning till om SIG:en ska fortsätta i fyra år till eller inte – eller om det rentav ska föreslås att SIG:en blir en egen sektion. (Det går att läsa mer om SIG-konstruktionen i IFLA:s Rules of Procedure, nr 20.) 2020 är det dags för DH/DS att göra denna utvärdering. För en som faktiskt inte deltagit i DH/DS verksamhet tidigare (trots tappra försök medelst e-post) så kändes denna fråga ytterst perifer. Eftersom IFLA också står inför en omorganisation där antalet sektioner spås bli färre, inte fler, så kan det nog stämma som en bekant på konferensen sade till mig efteråt: They have a snowball’s chance in hell of becoming a section.

Överlag fokuserade mötet alltså väldigt lite på biblioteksverksamhet inom DH/DS och mer på organisationsfrågor. Min bedömning är att bibliotekarier som sysslar med DH/DS till vardags tills vidare bör fokusera på tvärsektoriella forum (t.ex. ADHO, DHN) eller på LIBER:s DH-grupp, som har en mycket mer utvecklad och fokuserad arbetsplan.

Digital humaniora, bibliotek och IFLA:s globala vision

För att sätta digital humaniora i perspektiv till både biblioteks och IFLA:s verksamhet tänkte jag sätta det i relation till en höjdpunkt och en möjlighet ur IFLA:s globala vision.

Höjdpunkt: 4. We embrace digital innovation

The field strongly agrees on the essential role of digital innovations in realising libraries’ potential to enrich society, regardless of how extensively they already can and do use technology.

Något som biblioteksfältet är bra på är att ta till sig nya innovationer och hitta sätt att inkorporera dem i verksamheten så att de når fler. Enligt visionen är vi alla eniga om att det digitala för med sig mer potential än hinder. Vad IFLA:s engagerade skulle behöva göra i en SIG för DH/DS är att utforska de möjligheter inom fältet som en global plattform innebär. Till exempel diskuterades OER (Open Educational Resources) i en av de andra sessionerna jag var på – vad är DH/DS-bibliotekariers roll där? Kan vi hjälpa till att fördela kunskapsresurser tack vare den mängd open science-verktyg som finns? Bibliotek når ju också en bredare allmänhet och en metod som förknippas med digital humaniora är ju crowdsourcing och medborgarforskning. Kan DH/DS vara ett sätt att föra folk- och forskningsbibliotek samman, och genom detta även båda bibliotekstypernas användare, i ett samtal över traditionella användargränser?

 

Möjlighet: 2. We must update our traditional role in the digital age

To support learning, literacy and reading meaningfully in a digital age, libraries must adapt continuously. Services, collections and practices must develop to meet changing user expectations.

En möjlighet som intresset för DH/DS i biblioteksvärlden medför är att inte bara ha specialinriktade bibliotekarier på en arbetsplats utan att också få med alla kollegor på tåget. Digitalt först fyller denna funktion i folkbiblioteksvärlden – hur görs motsvarande insats på forskningsbiblioteken?

Bibliotek måste också se till att vara med i DH/DS-sammanhang på sina respektive högskolor och universitet. Inte bara för att biblioteket behöver profilera sin studie- och forskningsservice genom att erbjuda hjälp med programvara och digitala forskningsmetoder utan också för att vår expertis i biblioteks- och informationsvetenskap är oumbärlig i forskningsprojekt där mycket infomation i nuläget skapas, hanteras, sprid och sparas lite ad hoc. Att vara expert på ett ämne som arkeologi, biokemi eller kulturgeografi innebär inte att man är samtidig expert på informationsorganisation och digitalt bevarande.

Bibliotekarien behövs allra minst som stöd och kan mycket gärna fungera som forskningspartner. I sådana sammanhang kanske biblioteken behöver vara lite bättre på att lean in i de akademiska sammanhangen. Frågan är som denna SIG kan vara med och stärka självförtroendet hos bibliotekarier som letar efter bra samarbetsformer med sina forskare.

Vad tycker egentligen biblioteksföreningen om privatisering?

2 svar

De senaste dagarna har en (ännu) het(are) debatt blossat upp kring privatisering av folkbibliotek. Det började med att Stockholms nya kulturborgarråd i en intervju den 19/10 sade att han ville privatisera stadens bibliotek och därefter följde en debatt om privatiserade biblioteks vara eller icke-vara. För en lättsam sammanfattning, se Viktors val. För en mer ingående sammanfattning, se Biblioteksbladet. Nedan följer några klipp från debatten som leder fram till svaret på frågan Vad tycker egentligen Svensk biblioteksförening om privatisering? och kanske till och med Vad borde egentligen Svensk biblioteksförening tycka om privatisering?

Annika Persson, chefredaktör för Biblioteksbladet, skrev så här i ett debattsvar till kulturborgarrådet den 23/10:

I Bibliotekssverige finns det ett enormt motstånd mot att privatisera just bibliotek och det finns faktiskt en rad goda skäl till det. Bland annat att verksamheten – öppna tillgängliga rum där vem som helst gratis kan få hjälp att ta reda på allt om världen – inte är vidare kommersiell.

Veckorna därpå pågick ett politiskt gafsande med biblioteken som slagträ och mitt intryck var att debatten också var rätt Stockholmscentrerad (vilket kanske inte är underligt, med tanke på att det var där det började) och därför inte jätteintressant (med tanke på att BiS kartläggning över alternativa driftsformer från 2007 slår fast att förekommande fall framför allt är små filialer eller utlåningsstationer som varit nedläggningshotade – Stockholms län skiljer sig här från resten av landet).

Av den här anledningen tror jag att många satte tiofikakaffet i halsen när de läste Svensk biblioteksförenings ordförande Johanna Hanssons debattartikel i DN den 14 november. Hon slår fast, i direkt motsats till Annika Perssons tidigare uttalande, att ”[biblioteksföreningen] vill se en god offentligt finansierad biblioteksverksamhet, oberoende av om verksamheten sker i offentlig eller privat regi.” Och det var där debatten blev hetare, åtminstone bland bibliotekarieskrået.

Det hjälpte nog inte att Hansson kallade debatten om privata bibliotek ”yrvaken och ytlig”. Det hjälpte nog inte heller att hon uppdrog till kommuner att göra en behovsanalys för folkbibliotekens verksamhet, eller att hon jämförde alternativa driftsformer av svenska folkbibliotek med Helsingfors syn på sitt nya stadsbibliotek som ”ett bibliotek som invånarna känner gemensamt ägarskap för” (står inte privatisering och gemensamt ägarskap emot varandra, på något vis?). Hur som helst hamnade Hansson i blåsväder, och reaktionerna kom i både DN, där kulturchefen i Strängnäs kallade hennes utspel för ”häpnadsväckande” och ”infantilt”, och på biblioteksföreningens facebooksida, där Monica Linell konstaterar att ”Man balanserar på en blek ’neutral’ lina” och Birgitta Hellman Magnusson skriver att hon ”[inte känner] igen att frågan har diskuterats inom föreningen. Jag tror också att medlemmarna har olika åsikter i denna kontroversiella fråga. Därför blir det lite problematiskt att vår ordförande säger att detta är föreningens åsikt.”

På Magnussons fråga om biblioteksföreningens ståndpunkt i frågan hänvisar de till sin rapport Om bibliotek på entreprenad från 2010. Intressant, tänkte jag, och därför har jag nu läst den.

Inledningen, som egentligen är en helt egen rapport (Biblioteksentreprenader – en introduktion), är skriven i maj 2009 av dåvarande generalsekreterare för biblioteksföreningen Niclas Lindberg. I det första stycket (s. 3, pdf s. 5) konstateras att denna rapport inte är ett ställningstagande till driftsform utan mer av en manual utifall att man skulle vilja genomföra detta:

I detta material diskuteras: Vad är en biblioteksentreprenad? Vad ska man tänka på? Hur säker­ställer man värdegrunden?

Lindberg redogör sedan för Åres bibliotek, som var först ut med att privatiseras år 1990, och hänvisar till en rapport av Göran Bostedt om privatiseringen som menar att det inte är entreprenaden som sådan som förbättrat bibliotekens verksamheter och besökssiffror utan att folkbibliotekens behov av utveckling och förnyelse likaväl hade kunnat uppfyllas av en kommunal regi.

Från denna utredning går Lindberg vidare till att redogöra för en magisteruppsats från 2004 om biblioteksprivatiseringar från Högskolan i Borås: Privatisering av folkbibliotek skildrat i politiska dokument under 1990-talet. (Ironiskt nog är magisteruppsatsen författad av en Johanna Hansson, men vi får förmoda att det är en annan Johanna än den som framför en principlös kritik mot den ”ytliga och yrvakna” debatten om folkbibliotekens driftsformer, då den senare enligt sin LinkedIn examinerades från Borås 1993.) Lindberg sammanfattar första delen i rapporten med magisteruppsatsens slutsatser:

I uppsatsen har man funnit följande fördelar med folkbibliotek på entreprenad
  • Lägre kostnader
  • Flexibilitet och anpassning
  • Mindre detaljstyrning
  • Innovationskraft och kreativitet
  • Snabbare och smidigare beslutsvägar

Följande nackdelar redovisas:

  • Kommunens kulturpolitiska inflytande minskar
  • Fragmentisering av bibliotekssystemet sker
  • Kommunalt monopol ersätts av privat monopol vid för få intressenter
  • Osäkerhet och ineffektivitet kan råda vid ostabila entreprenörer

Man kan fråga sig (jag gör det, i alla fall) varför just den här magisteruppsatsen får vara så tonsättande för Lindbergs introduktion till biblioteksentreprenader? En magisteruppsats är i bästa fall riktigt bra, men till och med då är den – på grund av omfång och förmodad expertis hos författaren – en bristfällig källa för att ligga till grund för en generell beskrivning av ett komplext område. Lindberg skriver på s. 7 (pdf s. 9) i rapporten om en sak som vi verkligen behöver diskutera i samband med biblioteksprivatiseringen: verksamhetens mätbarhet och utvärdering.

Nyligen aviserade till exempel Nacka kommun att man genomför förändringar i sina avtal för att prestationskraven bättre ska fånga den kvalitet man vill uppnå.  Det är viktigt att folkbiblioteken systematiskt arbetar med målstyrning, olika mätmetoder, nyckeltal och utvärderingar. I en entreprenadsituation blir detta om möjligt än viktigare eftersom mål och prestationer styr ersättningen till entreprenören. [obs, min fetstil]

Varför är det så nödvändigt att arbeta systematiskt med mätmetoder, nyckeltal och utvärderingar? Kan en verksamhet inte uppvisa kvalitet om den inte kan redovisas i kvantiteter? Är det inte dags för oss att släppa New Public Management-sargen? Det här är en debatt som förts ett tag och som jag för närvarande för lokalt på min arbetsplats. Ett ganska nyligt inlägg i diskussionen kommer från filosofen Jonna Bornemark som i höst har publicerat boken Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Ett annat bra boktips som rör detta ämne är Nya utvärderingsmonstret: om kvalitetsmätning i den offentliga sektorn av Lena Lindgren.

Nå, tillbaka till rapporten. Efter Lindbergs första del kommer så rapporten från Utvecklingsrådet för driftsformsfrågor, eller Driftsformsrådet som de också kallar sig i texten. I Driftsformsrådets rapport, vars syfte var att utgöra beslutsunderlag till styrelsen, inleder de med att beskriva sitt uppdrag, sin sammansättning och sitt arbetssätt och fortsätter därefter med att gå igenom relevant lagstiftning (kommunallagen, bibliotekslagen, lagen om offentlig upphandling). Därefter, i avsnittet Entreprenad och partiell entreprenad skriver de på s. 11 (pdf s. 27):

Föreningen BiS (Bibliotek i Samhälle) gjorde 2007 en kartläggning över förekomsten av alternativa driftsformer. Den visade att det vid denna tidpunkt fanns nitton bibliotek med alternativa driftsformer. I de allra flesta fall rörde det sig om små filialer eller utlåningsstationer som varit nedläggningshotade.

Trots att BiS kartläggning visar att tio län har alternativa driftsformer så valde Driftsformsrådet att besöka Nacka och Dieselverkstadens bibliotek, trots att det är det enda av biblioteken i fråga som uppstått som ett försök (BiS kategorisering) snarare än de vanligare kategorierna (nedläggnings)hotad eller lokalt initiativ. Det är intressant val både på grund av bristande representativitet och det jag nämnde tidigare, Stockholmscentrering.

Det finns också en del att fundera över kring urvalet av personer Driftsformsrådet valt att träffa för att bilda sig en uppfattning kring frågan: de har träffat en från SKL, en från Svenskt näringsliv, en från Dieselverkstadens bibliotek, en från Nacka kommun och en från Linköpings kommun. Däremot ingen från de bibliotek (utöver Dieselverkstaden) som BiS nämner i sin rapport om alternativa driftsformer. Slarvigt? Agendadrivet? Varför?

När rådet ska lämna ett förslag till styrelsen sammanfattar de rapporten med att frågan inte handlar om att vara för eller emot vissa driftsformer, utan om att tillgodose en god och likvärdig tillgång till biblioteksservice. Med hänvisning till riksdagspolitiska beslut om ”konkurrenspolitik för förnyelse och mångfald” (Prop. 1999/2000:140) och att ”folkbibliotekens huvudmän, kommunerna, [också är] öppna för olika driftsformer” så anses det vara oviktigt för Svensk biblioteksförening att ta ställning för eller emot bibliotek på entreprenad. I stället menar Driftsformsrådet att:

Svensk Biblioteksförening företräder en god offentligt finansierad  biblioteksverksamhet, oberoende av huruvida verksamheten sker i offentlig eller privat regi. Föreningens bibliotekspolitiska synsätt ska vara driftsformsneutralt.

Som en klargörande bonus i Driftsformsrådets rapport så ser hela stycket om kommunerna ut så här:

Folkbibliotekens huvudmän, kommunerna, är också öppna för olika driftsformer. Hittills har det mest avspeglat sig inom skolan och vårdområdet men det finns inga beslut som undantar biblioteksområdet.

Den sista meningen klargör verkligen varför det är helt upp-och-nedvänt att använda detta dokument från december 2010 som underlag för en debattartikel i DN november 2018. Skola och sjukvård har de senaste två valen legat i topp på väljarnas viktigaste frågor och i SOM-institutets rapport Larmar och gör sig till konstateras i artikeln Väljare och valda om vinster i välfärden att det finns en stort åsiktsglapp mellan riksdagsledamöter och deras väljare i frågan om vinster i välfärden.

Det finns således utrymme för biblioteksföreningen att ha en åsikt i frågan om privatisering av det allmänna. Svensk biblioteksförening bör se över sitt tidigare ställningstagande från 2010, och de skulle egentligen helst ha gjort det innan de gick ut i riksmedia och talade emot tidigare biblioteksdebattörer. Om man ska göra anspråk på att vara bibliotekarieskråets företrädare så duger det inte att debattera en dagsaktuell fråga med ett åtta år gammalt dokument – jag vet inte om det är realpolitiskt naivt eller bara dumt?

Språkstudier är inte nyckeln till allt, men en pusselbit till det mesta

Lämna ett svar

Jag mötte häromdagen en lektor från Institutionen för nordiska språk på jobbet och berättade att jag trots ändrad yrkesbana (min kandidatexamen är i svenska språket) har haft väldigt stor nytta av mina studier i svenska och nordiska språk. Efter mötet har jag funderat på exakt varför nordiska språk varit så värdefullt för mig i mina fortsatta biblioteks- och informationsvetenskapliga studier och yrkesliv?

En faktor är definitivt det systematiska tänkandet. Både som bibliotekarie och språkvetare bygger jag mitt sökande efter information på en organiserad kunskap. Det är inte bara språkens grammatik som utgår från tabeller som den nedan (Paradigmen zur deutschen Grammatik: Gotisch, Altnordisch, Angelsächsisch, Altsächsisch, Althochdeutsch, Mittelhochdeutsch) utan alla typer av forskningsdata utgår från ett strukturerat upplägg där material delas in efter olika egenskaper (exempelvis geografisk placering, samtalsanalytisk satsindelning, pronomenfrekvens) – ett upplägg som utgör en kunskapsorganisation.

Sievers Paradigmen zur deutschen Grammatik 11

Månne går det att säga att en språkforskares klassificering av data utgår från ett botten-upp-perspektiv (wow, det uttrycket lät verkligen annorlunda i svensk översättning) medan bibliotekariens klassificering utgår från ett uppifrån-och-ned-perspektiv, men det är egentligen för simpelt uttryckt. Jämför till exempel med SAOB som ju har ett rigoröst klassifikationssystem där inte minst alfabetsordningen utgör en dominant kategori. Dessutom är bibliotekarien inte bunden vid vare sig SAB eller DDK när det gäller att söka, finna, producera och publicera information. SAB/DDK bygger snarare på en slags megalomanisk tanke om att det går att organisera all information i världen på ett enhetligt sätt – något som är fullt möjligt (och i boksamlingar väldigt praktiskt) men som för med sig en mängd nya kritiska frågor, i alla fall om det utvidgas till ett allomfattande system (jämför den briljanta men galna Paul Otlet). Nej, klassifikationssystem är ett hjälpmedel, inte en absolut kategori.

En annan sak som jag haft stor nytta av är den språkhistoriska kontexten. Svensk språkhistoria har givit mig en grundläggande förståelse för samtliga indoeuropeiska språk och därför kan jag erbjuda bättre service till de biblioteksanvändare som vill hitta material som jag annars skulle ha svårt att orientera mig i. Det sträcker sig för övrigt också till de internationella relationer jag byggt när jag studerat och arbetat utomlands. Att förstå sin egen historia – vilket går att göra genom sitt språk – skapar också förståelse och intresse för andras historia, samt en bildning som utgör kärnan i den kontaktskapande konversationen.

Det för oss vidare till den tredje saken: den kommunikativa aspekten. Språkets tilltal, retorik och hur svenska används i professionella sammanhang har givit mig underlag för att skriva EU-politiska briefings, marknadsföringsmaterial, användbara mötesanteckningar, korrespondens och vetenskapliga texter. Jag har levt i en föreställning om att detta är en kunskap som nästan alla studenter förvärvar genom studier men det har blivit väldigt uppenbart för mig att så inte är fallet. Till viss del förvärvas naturligtvis kunskapen genom praktik, men framför allt vad gäller ett korrekt och begripligt språk så är teoretiska kunskaper en obestridlig fördel. Hur du använder språk är en mycket viktig komponent i vilket yrke du än har. Det skapar förtroende och tydlighet hos mottagaren (och mottagare finns ju alltid eftersom språk är ett kommunikativt medel).

På rak arm är det de tre sakerna jag kommer på. Det finns säkert flera. Jag blev kanske inte språkforskare (som jag under några svaga ögonblick terminerna vt09-vt12 tänkte att jag skulle bli) men Gud ändå för ett användbart ymnighetshorn till kandidatexamen.

Svart OA – är upphovsrätten eller UX boven?

Lämna ett svar

I Biblioteksbladet 07/2017 skriver forskningsbibliotekarien Peter Linde en debattartikel med titeln Illegal text slutet för fjärrlånen? En viktig slutsats i artikeln är att forskare väljer Sci-Hub och dylika sajter (han nämner t.ex. Library Genesis, Reddit Scholar, AvaxHome och #icanhazPDF) för att det är bekvämare och enklare. Artikelförfattaren specificerar tydligt att det rör sig om gränssnittets utformning och han kritiserar krångliga autenticeringar och proxyservrar, döda länkar och att gränssnittet konstant förändras. Således är förlagens produkt en mycket dålig användarupplevelse (UX).

Men varför har förlagen måst tillämpa alla dessa komponenter när de är så uppenbart oanvändarvänliga? Ett uselt gränssnitt med dubbla autenticeringsformulär innan innehållet blir tillgängligt beror inte på dålig forskning om UX, utan snarare rigida licensavtal och en upphovsrätt med skavanker (i synnerhet när informationen ska skickas över nationsgränser – vilket ju alltid är fallet på internet*).

Detta informationsbeteende, menar Linde, betyder att bibliotek måste förenkla sina fjärrlåne- och artikelservicesystem. Jag håller naturligtvis med om detta. En av de vanligaste upphovsrättfrågorna bibliotekarier möter i sin vardag är om fysiskt material i biblioteket kan delas i digitalt format via e-post. Ett autentiskt men krypterat exempel från verkligheten är:

”Jag har sett att ni har X-tidskriften i Y-hyllan och jag behöver verkligen bilderna från artikeln Z på sidorna 33-36 för att illustrera min avhandling. Kan ni skanna in dem och skicka över senast imorgon?”

Svaret på frågan blir oftast nej, för den immaterialrättsliga skillnaden mellan en digital och en fysisk kopia är mycket större än skillnaden mellan en digital artikel som pdf-fil och en tryckt artikel i A4-format. Fjärrlånesystemet – som det idag är överenskommet – tillåter förvisso bibliotek att skanna in en artikel och skicka till mottagande bibliotek, men mottagande bibliotek måste skriva ut en fysisk kopia till låntagaren som besällt fjärrlånet. Alltså onödigt krångligt.

Det går att fråga sig (t.ex. ur ett miljöperspektiv) varför böcker ska skickas och artiklar skrivas ut när en digital fil går att skicka på en bråkdel av tiden med mycket få förbrukade resurser. Det går att fråga sig om inte de omständliga fjärrlånesystemen och klumpiga förlagsgränssnitten är en sista suck från en industri som har sitt ursprung och sin affärsidé fast förankrad i Gutenbergsparantesen (det tryckta paradigmet). Hela open access-rörelsen rör sig åt Sci-Hub-hållet – fri och enkel tillgång.

I min professionella bibliotekarieroll är det naturligtvis väldigt viktigt att ingen artikel är illegal. Jag arbetar för att open access-publicering ska ske i högre utsträckning eftersom det innebär en enklare åtkomst och ett mer jämlikt globalt informationssamhälle. Med stöd av artikel 19 är detta inte en kontroversiell strävan. I samma roll funderar jag naturligtvis även mycket över det vetenskapliga publiceringslandskapet. Om dagens tidskriftstillgång nu är som Linde beskriver – ett UX-misslyckande som driver forskare mot mer lättanvända (om än illegala) webbtjänster – borde inte både bibliotek och akademiska förlag sträva efter att svart OA blir det nya svarta?

* Exempel: Jag sitter hemma i Uppsala och vill komma åt UUB:s webbsida. När jag skriver in webbadressen och trycker på retur så skickar jag data till ub.uu.se. Denna data kan jag följa när den skickas paket för paket (läs en mer utförlig beskrivning här) med hjälp av t.ex. detta verktyg och jag får då följande resultat:

Med hjälp av WHOIS kan jag ta reda på var dessa domäner är registrerade och jag kan därför se att datapaketen jag skickar till ub.uu.se går via Nederländerna, Danmark och flera orter i Sverige innan de till slut är framme några kilometer bort från min bostad.

Det här är en förenklad beskrivning och jag lägger till en brasklapp för att jag inte är någon nätverksexpert och kan ha missförstått något steg. Den viktiga poängen är dock säker: internettrafik går nästan uteslutande över nationsgränser, vilket får konsekvenser när den territoriella upphovsrättslagstiftningen ska tillämpas. Vems upphovsrätt gäller?