Författararkiv: Karolina

Drömmer människor om vanliga får?

En kanna rött senare. En kanna rött till. Nu har min syster åkt hem efter körsbärspaj och Twin Peaks, med sig har hon Bakhålls nyutgivna Blade Runner (orginaltitel Do Androids Dream of Electric Sheep?) av Philip K. Dick. Jag har nyss läst denna översättning, inte så mycket för den klämmiga titeln som för att den länge stått på min att läsa-lista. Min storasyster introducerade mig för Philip K. Dick för länge sedan och sedan dess har jag väntat och tänkt, tänkt att snart är det dags. Jag vet inte vad som hände, kanske kom Jane Austen och de isländska sagorna i vägen?

Nu har jag alltså läst Blade Runner, och jag var förtjust. Historien slöt sig på ett rysligt bra sätt, och jag gråter fortfarande inombords när jag tänker på den levande getens fall. Jag undrar också hur likt fåret var ett riktigt får? Hade det utvecklat egna känslor och instinkter? Varför ville man (som efterordet åtminstone anger) inte ha djur i filmen? Jag har inte sett filmen, men djuren. Å, jag älskar djuren!

Som om det varit förutbestämt (det var det inte) så har jag också på senaste sett om säsong 6, och halva 7, av Star Trek: The Next Generation. Jag har i tanken satt Data i relation till bokens androider och känner farhågor inför människans kommande identitetsproblem. Vi klarar ju inte ens av varandra. Jag uppskattar att huvudpersonen själv ställer sig tvivlande mitt i sitt värv. Jag älskar att hans fru lyfts så väldigt i humöret av att se något levande, att tindra med ögonen inför liv. Jag låter kanske religiös, men har du någonsin sett ett lamm springa? Har du någonsin sett ett lamm springa? Synen är så ljuvlig att den rör mig till tårar. Vissa sinnesintryck från livet har en så märkligt rörande effekt. Att läsa Philip K. Dicks roman var ett av dessa.

Fickboks-frenzy

Man lägger alltså in ett bindestreck i ett sammansatt ord när man tror att det är svårt att läsa och uppfatta. Eftersom fickbok för ’pocket’ är såpass oetablerat (i dag är första gången jag använder det) så tyckte jag att ett bindestreck var lämpligt. Observera också mitt generiska man, och till detta att jag inte är en hen-bejakare. Jag är feminist men jag tror att världsordningens problem med kvinnor är större än det svenska språkets. Ja, det där är en infekterad debatt som jag vidare i inlägget håller mig utanför.

I stället tänkte jag skriva om tre böcker jag har hunnit läsa på senare tid: Naiv. Super. av Erlend Loe, Vattenmelonen av Marian Keyes och Efter våldtäkten av Alice Sebold.

Pocket Frenzy

Den sistnämnda är en självbiografisk skildring som handlar om vad som hände efter våldtäkten. Den var väldigt ruggig och framför allt tyckte jag inte att hon hade någon vidare familj. När jag var liten trodde jag att alla familjer var lika bra som min familj, fast jag visste att det inte var så. Jag kan fortfarande bli häpen när jag hör från människor att de växt upp i ett hem utan böcker (även om det händer allt mer sällan nu när jag studerar). Inte för att det på något sätt har med den här boken att göra. Men jag hade fått större stöd om det hände mig, tror jag. Jag hoppas att det inte gör det. Den allmänna betraktelsen är att om en våldtäktsman döms betyder det inte att historien får ett lyckligt slut. Det finns inga lyckliga slut på våldtäktshistorier och det är bra att Alice Sebold berättar det, även om jag helst hade sluppit veta.

Vattenmelonen var välbehövd chic lit med en fångande historia. Det är lika bra att vara ärlig: jag älskar den sortens litteratur som är vilsam att läsa. Det är oerhört avslappnande. All litteratur kan inte vara karaktärsdanande, och förresten har jag karaktär så att det räcker och blir över (amen!).

Erlend Loes Naiv. Super. är på sätt och vis charmig, men jag tycker inte att det är en av hans bästa böcker. Och varför? Jag tycker nog – och jag skäms lite över att säga det – att huvudpersonen är ganska korkad. Många av Loes karaktärer har ju flippat ur på ett eller annat sätt, men jag tycker att de i andra romaner har lite mer substans i sig. Han är för naiv (något jag kanske borde ha anat). Jag vill hellre rekommendera Doppler eller Gör vad du vill. (Okej, en skämmig sak: Det är bara Doppler jag läst på norska, de övriga var översatta till svenska. Skyller på tillgång och finanser.)

Nu ger jag upp Allt

Jag har helt enkelt tröttnat på Martina Lowdens debutroman. Dagbokssvamlet slutar helt enkelt aldrig vara svammel, det är drygt sexhundra sidor osammanhängande anteckningar som skulle mått bättre av att bearbetas några omgångar. Kanske är Allt den sortens bok som är rolig kuriosa tjugo år efter att romanen som den är grund till har utkommit. Ungefär som att läsa Kafkas dagböcker i förhållande till hans romanproduktion, eller Strindbergs Ockulta dagboken som kommer ut när som helst.

Men som roman? Nej, nej, nej. Jag orkar inte. Kanske hade det varit roligare när jag var sjutton, men jag tror inte det.

Morgontidningens vara eller icke vara

En inhyrd stackare som har fått ta del av den fantastiska lösningen på arbetskrisen genom att ta anställning (”anställning”?) som telefonist någonstans i Sverige ringde mig häromdagen för att erbjuda mig en provprenumeration på Dagens nyheter:

”Hej, jag ser att du nyss har flyttat och anmält intresse av att prova på DN?”
”Hej, ja, nä, jag har börjat prenumerera på svenskan nu, så jag är rätt nöjd.”
”Hur länge har du den?”
”Ett år på autogiro.”
”Men du vet väl att du kan pausa den prenumerationen och prova DN i tre månader?”
”Men jag har ju nyss börjat. Dessutom har DN en skandalöst subjektiv nyhetsrapportering, jag blir bara arg om jag ska läsa det på morgonen.”
”Ja.”
”Men du ska ha tack för att du ringde, ha en bra dag.”
”Okej, hej då.”

Det var ju tråkigt för hans provisionsbaserade lön att han inte visste vilka mina svaga punkter för DN är, nämligen kulturbilagan och Assar. Men glatt för min 40%-lön.

Kvitter

Utbildningspolitik, bibliotek… Utbildningspolitik, bibliotek… Soeur de Bruxelles. Kvitterflödet, vilket flöde! Nu kan man följa mitt också, men då handlar det mest om irrelevanta betraktelser jag gjort som jag tycker att alla borde läsa.

Tänk om jag finge gå en bokbindningskurs, vad skoj det vore!

Cigaretten efteråt

Horace Engdahl skrev Cigaretten efteråt – detta verk, som det har lindrat min värk! Själens tröst är Horace essayistiska betraktelser. Då jag lånade boken på bibliotek och såg till att min goda vän Siggan lånade den efter mig kan jag för tillfället inte delge några stycken av det som talade till mig mest, men när jag har lagt vantarna på boken igen ska jag uppdatera.

Horace Engdahl var för övrigt med i Skavlan häromveckan och överraskade mig med sitt lediga, nästan frejdiga, sätt – samtidigt som han var en sinnebild för det propra och välartade.

Men ja, det är som man väntar sig av en av De Aderton. Och hur hinner han läsa tiotals böcker i veckan? Är det sant?

Två gånger Ivar

Flytten till lägenhet har resulterat i två Ivar-hyllor från Ikea eftersom Billyhyllorna inte pallade trycket utan gav vika under frakten. Så kan det vara! Min bild av Billy är den mjäkige åttiotalisten så det är kanske inte så förvånande, trots allt.

Mina nya hyllor heter Ivar Lo och Ivar Aasen.

Långt borta i dubbel bemärkelse

Jag läser Far Afield av Susanna Kaysen, en berättelse om en kulturantropolog som reser från Amerikat till Färöarna för att studera folklivet där. Bokens första kapitel introducerar flygplatsen i Reykjavík – huvudpersonen har en otacksam inställning till månlandskapet, den ljusa natten och människorna som inte talar engelska. Jonathan, som han heter, är en riktig gnällspik och det hade varit förståeligt i ett kapitel, eftersom han då blivit av med sitt bagage för en ettårig vistelse i utlandet, men hans osympatiska karaktär är fortsatt närvarande även in i hälften av boken.

Tumvantar av färöiskt garn, kjol från Gudrun Sjödén (bra grejer, alltså!).
Foto: Camilla Hammarin.

Jonathans amerikansk-arroganta syn på färingarna är att de äter otäck mat, skämtar om märkliga saker och känner varandra alldeles för väl. Han framställer dem som pekuliära varelser och gnäller konstant över det rådande spritförbudet. Nyss har han bekantat sig med huldufólk på Sandoy, eftersom han blev ombedd att hjälpa till att samla in fåren.

För att vara antropolog har han en väldigt snäv syn på verkligheten. Han fnyser åt gamla ting, som matkulturen, fast det i själva verket är rätt häftigt att konservera mat som man alltid har gjort, samt dansa ringdans och muntligt tradera germanska (?!) sägner. Men späck och valkött är inte mac’n’cheese och en invånare från U.S.A. i sin historielöshet kanske har svårt att förstå detta.

Jag vet inte riktigt vad författaren tänkte när hon skrev boken. Är den ironisk? Är den allvarligt tänkt som en introduktion till läsarna om ögruppen i Nordatlanten? Är det hittepå för skojs skull? Är detta bilden utlänningar har av färingarna?

Jag kanske gör en liten uppdatering när jag avslutat boken. Kanske blir den bättre.

För övrigt finns en annan fantastisk bok som utspelar sig på Färöarna (främst i Gjógv): Buzz Aldrin, hvor ble det av deg i alt mylderet? av Johan Harstad. Den kan jag varmt rekommendera. Eller med andra ord: Läs eller dö själsligt.

Cremé brûlèe

Apropå alla som äter chevré alltså. Då kan man också använda getost. Jag hade en Amelie-stund i dag då jag knäckte locket på en crème brûlée (’bränd grädde’ eller, som jag skulle vilja säga, ’brylkräm’). Fantastiskt inspirationsmöte.

Men ännu mer inspirerande var mina nya adventsljusstakar (äntligen!) och brunchen med en mycket god vän. Och sedan kom snön och tvättade bort hela världens synder.

Jag läser just nu Babian. Det är en märklig samling noveller. Pronomina in absurdum.

En humorhelg i Reykjavík, del 2: Utomhusbad i november

Jag var på Café Norden helgen 10-13 november, som ordnades av Norðklubburinn på Island och gick under namnet Humorhelg. Ungefär 40 nordiska ungdomar (alla länder var representerade utom Färöarna) träffades torsdag – söndag i Reykjavík och gick på föreläsningar, evenemang och workshops med temat humor. Jag kommer att berätta om helgen i en serie blogginlägg och hoppas att det kan inspirera fler till att åka ut och upptäcka Norden. Bilderna är tagna med random-inställningar i Hipstamatic på min iFon (spexigt!). Tidigare inlägg kan läsas här.

Läs mer

En humorhelg i Reykjavík, del 1: Språksvårigheter

Jag har varit på Café Norden nu i helgen, som ordnades av Norðklubburinn på Island. Ungefär 40 nordiska ungdomar (alla länder var representerade utom Färöarna) träffades torsdag – söndag i Reykjavík och gick på föreläsningar, evenemang och workshops med temat humor. Jag kommer att berätta om helgen i en serie blogginlägg och hoppas att det kan inspirera fler till att åka ut och upptäcka Norden. Bilderna är tagna med random-inställningar i Hipstamatic på min iFon (spexigt!).

Läs mer

Julskyr och incheckning

Nu har vi alla möts på vandrarhemmet och hittills har jag mött representanter från alla nordiska länder utom Grönland och Färöarna.

Biten av hunger besökte jag ett närliggande 1011 och hittade en nyhet: jólaskyr! Kanel och äpple om mina smaksinnen inte förråder mig.

Snart är det första kvällens gemensamma middag och jag ser fram emot att lära känna alla lite bättre.

20111110-073959.jpg

Tid? Nej, det har jag slutat med.

Det är en sorg för alla, tror jag, att inse att man inte har tid att läsa böcker. Jag har två jobb och studier som tar all min tid – jätteroligt, men samtidigt jättetråkigt. Jag har dessutom problem med att säga nej och prioritera. Ibland hamnar jag bara i orkeslöshetskoma och dricker läsk framför amerikanska teveserier i stället för att göra allt annat. Det är inget fel på teveserier, men eskapismen i det hela är förstås oroväckande. Det är som en lindrigare variant av ”Vad gör jag här? Jag skulle stannat på öarna! Jag måste tillbaka till öarna!” men jag tror att bägge delar är lika kontraproduktiva för ett fungerande liv.

Apropå teve: i helgen hade jag en Twiday (dvs. ett filmmaraton med Twilight Saga-filmerna) med några vänner. Fantastiskt! Edward och Bella har kanske världens mest molokna förhållande. Inga glada miner där, nej nej! Och sedan det tillagda, generande talet i slutet av Eclipse: ”I’ve always felt out of step with the world…” Det är redan försent att försöka återuppliva Bellas roll som en stark och självständig kvinna. Filmernas bästa karaktär är förstås Charlie. Pepp, pepp, pepp. Nu är jag riktigt sugen på Breaking Dawn! Låt gå för att storyn är det konstigaste jag läst, låt gå för att bröllopet kommer bli en otroligt cheesy historia, låt gå för att Carlisle bytt frisyr – jag vill bara ha lite het vampire action.

Det var det där med eskapism. Jag har nu ägnat 20 minuter åt att fangirla Twilight i stället för att plugga latin. Så kan det gå! Alla som tycker jag ska ta fram skämskudden kan ta sig.