månadsarkiv: december 2013

I stället för herrklubb: ett ymnighetshorn av idéutbyte

Lämna ett svar

Gabriella lånade mig i november Unlocking the Clubhouse: Women in Computing av Jane Margolis och Allan Fisher och nu under julen har jag hunnit läsa klart den. Den tar upp många aspekter som relaterar till en masterkurs som jag avslutade precis innan julledigheten.

Av de som läser masterutbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap i Uppsala är (åtminstone under mitt år) en majoritet kvinnor. Dessutom har en majoritet av samtliga studenter (både kvinnor och män) läst ett humanistiskt ämne innan. Majoriteten är också vita. I DDH-kursen har vi en manlig, vit lärare och en manlig, vit assistent. Samtidigt kämpar institutionen med att förklara varför DDH är ett viktigt ämne för ABM-området: många ifrågasätter kursen och har svårt att se kunskapen som tillämpbar i ett framtida yrkesliv. Snarare än att HTML- och XML-koden är svår att skriva och sätta i ett samhälleligt sammanhang, kan ett hinder vara att denna stereotypt manliga domän blir svårare att ge sig i som kvinna och humanist? Kan det vara ett sociologiskt snarare än ett teknologiskt hinder som gör denna kurs svår och otillgänglig?

I Margolis och Fishers undersökning (boken publicerades 2002) har high school-elever, collegestudenter och lärare intervjuats för att utreda varför så få kvinnor läser computer science på universitetsnivå. De belyser också att inte bara kvinnor var underrepresenterade bland studenterna, utan att även afro-amerikanska och latinamerikanska studenter var få jämfört med vita och asiatiska studenter. (Det belyses dock inte ur ett klassperspektiv.)

En hel del skäl till hur situationen uppstått presenteras:

  • Pojkar uppmuntras att jobba med datorer, från mellanstadieålder och uppåt, både av föräldrar och lärare.
  • Flickor har fler intressen att ägna sig åt medan pojkar är intresserade av bara programmering. Detta skapar ett s.k. ”experience gap”.
  • Flickor är mer sociala än pojkar (berättar pojkar bl.a. i intervjuer) medan pojkar är mer tillfreds med den sociala stimulans de får av datorn.
  • En datorvan bakgrund krävs för att flickor ska intressera sig för ämnet, medan pojkar kan utveckla ett intresse oavsett bakgrund.

Ja, det är ju lite generaliserat i min beskrivning ovan, men ändå ganska talande. Det är intressant med den sociala strukturen som flickor påstås behärska bättre på high school-nivå, eftersom det är just den sociala strukturen som får många kvinnor att hoppa av collegeutbildningen. Lustigt nog är det så att boken också konstaterar att syftet med att läsa datavetenskap skiljer sig mellan män och kvinnor: fler män (ca 70 %) läser ämnet för att de tycker att det är roligt, medan kvinnor i större utsträckning ser en nyttoaspekt i ämnet och vill tillämpa i andra ämnesområden för att förbättra dessa. A means to an end. (Jämför med humanioran och DDH:n i inläggets andra stycke.)

Vissa sociala skevheter är ganska enkla att lösa: undervisningen bör vara genusmedveten (programmeringsuppgifter behöver till exempel inte bestå av problemformuleringar från typiskt manliga domäner, eftersom det bidrar till att alienera kvinnorna) och universiteten och gymnasieskolorna kan anstränga sig för att rikta sin marknadsföring mot kvinnor/andra-än-män (exempel tas upp där high school-lärare informerar om datorkunskap för fler klasser än de som läser de mansdominerade ämnena naturvetenskap och matte och därefter får en jämnare rekrytering till datorkurserna) för att få en breddad rekrytering till ämnet.

Jag skulle nu kunna gå in på varför breddad rekrytering är viktigt, och jag måste nog göra det också: många universitet verkar referera till det som en slags demokratiseringsåtgärd som ska ge alla möjlighet att läsa vid högskolan. Göteborgs universitet skriver t. ex. (2013-12-26):

Arbetet med breddad rekrytering handlar å ena sidan om att på ett mer rättvist sätt ge underrepresenterade grupper tillträde till högskolan, och å andra sidan om att motivera fler personer ur de underrepresenterade grupperna att söka till högskolan.

Och Stockholms universitet skriver (2013-12-26):

Breddad rekrytering kan beskrivas som ett samlingsbegrepp för universitetets arbete för ett mer inkluderande lärosäte. Det handlar om att göra universitetet mer tillgängligt och att arbeta för att alla grupper i samhället får lika stor tillgång till högre utbildning.

This is all very cute – ja, det är väldigt viktigt och sant också. Men jag tänker nog att syftet med breddad rekrytering också är att få in nya perspektiv i vetenskaperna, som kan hjälpa oss att utveckla samhället och hitta nya sätt att tillämpa vår kunskap och forskning.

Jämför med artikeln om akademin som herrklubb som piratstudenterna Klara och Isak skriver om i Ergo 2013-03-06. Hade vi en akademi som var mer representativ för samhället i stort så skulle också samhället i stort tjäna på det. Detta gäller även data- och informationsvetenskapen. Breddad rekrytering är inte bara för den förfördelade individens skull, utan också för samhällets.

Jag inser att vissa begreppsförklaringar rörande computer science, datavetenskap, datorkunskap och informationvetenskap skulle behöva göras. Hade detta varit något annat än ett blogginlägg hade jag nogsamt utrett detta, men nu anser jag inte att situationen tarvar denna ansträngning, och därför får ni i stället fråga eller förklara om det är något som verkar oklart. Jag är själv inte så kinkig, men det är ju för att det händer i mitt huvud.

Att få betalt för lånade böcker

Lämna ett svar

En kort notis om ett blogginlägg om att debatten om bibliotek och licensavgiften sett likadan ut i cirka 80 år. Intressant!

På samma tema (gratis!) har jag just snubblat över appen Omni. Jag har inte hunnit prova den ännu, så jag vet inte om den är bra. Jag kan uppleva att känns lite motsägelsefullt att skapa en app för de som vill förstå omvärlden på djupet, eftersom jag upplever appar som informationsförmedling med begränsat utrymme (kanske framför allt fysiskt: liten skärm, bläddring via klick etc.) – ungefär som att anslutning till UU:s studentkopieringssystem Korint sker i tio enkla steg (kräver det tio steg att skriva ut en sida är det inte enkelt!).

Omni skriver om sig själva på sin webbsida:

Omni är oberoende. Vi står fritt från partier, organisationer och näringsliv. Vårt journalistiska urval och nyhetsvärdering bygger på våra redaktörers erfarenhet och fingerstoppskänsla. Vår ambition är att göra urvalet så relevant som möjligt för dig.

Jag undrar förstås: hur oberoende kan de vara? Om Omni ägs av Schibsted Sverige, står de verkligen fritt från näringsliv? Om deras tjänst är gratis, och finansieras av reklam, står de verkligen fritt från näringsliv? Om deras urval bygger på redaktörers erfarenhet och fingertoppskänsla – vad betyder det ens? Jag blir superintresserad av att veta mer om redaktörernas bakgrund, och hur de ska förklara sin ”fingertoppskänsla” rörande nyhetsurvalet. Det ska bli spännande att se hur appen är.

Tevespel och lärande – ett sätt att tackla Pisa

2 svar

Samtidigt som Uppsala universitets styrelseordförande blir VD för Svenskt näringsliv, vars syn på humaniora är skaftslarv*, så gör Daniel Sandström en skarp analys av Pisa-resultatet. Det är intressant att de här nyheterna kommer ungefär vid samma tillfälle.

Och ungefär samtidigt som jag sitter och läser dessa nyheter, så sitter jag också och läser Teaching Generation M: a handbook for librarians and educators (2009). Multitaskandet är i sann Generation M-anda (M:et beskrivs stå för ”Media, Millennials, Mobile, Multitaskers, Multisensory”) och Generation M är oss födda under tidigt 80-tal fram till mitten-och-senare-delen-av 90-talet. På sidan 183 fastnar jag vid följande citat:

Video games are a path to increased student learning. Good video games do a good job of teaching and good video game players do a good job of learning when they play games. In addition, video game designers are a valuable source of pedagogical insight for librarians and other educators.

Intressant synvinkel och än mer intressant är det i samband med att historisk-filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet just nu ska börja utvärdera satsningen på forskningsnoder. De beskriver på webbsidan att ”Fakultetsnämnden tar fasta på att den avancerade nivå ska vara en resurs för forskningen och att samarbetet över disciplinära gränser ska stärkas.”

Förutom att noderna i sig är lysande för att stärka kopplingen mellan utbildning och forskning (vilket i och för sig säkert är fullkomligt ointressant för Carola Lemne) så ser jag också möjligheter till samarbete mellan institutionerna på Uppsala universitet som kan stärka Sveriges utbildningsnivå i stort. Tänk ett forskningsprojekt mellan studenter och forskare i biblioteks- och informationsvetenskap, speldesign och utbildningsvetenskap – hur utvecklande skulle inte det kunna vara för nya, samtida pedagogiska metoder där vi kan möta och lära ut till elever som befinner sig i samma informationsverklighet som vi?

Nordicom utkom nyligen med en rapport om medie- och informationskunnighet i skolan som lyfter vikten av att vi i skolan, biblioteken och andra bildningslokaler (fysiska eller digitala) förser barn och ungdomar (och vuxna) med en medie- och informationskunnighet som låter oss interagera med samhället på lika villkor. Det är en fråga om demokrati och vi måste se humanister som ingenjörer som ritar den motorväg av kunskap som leder till ett demokratiskt och öppet samhälle där alla deltar på lika villkor.

* Jfr. Blå tågets ”Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften / Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften”. Om ni tycker att parallellen känns billig kan ni ju fundera över hur billigt Svenskt näringsliv är.

Kommer någon att läsa din dagbok 2113?

Lämna ett svar

Donghee Shin, Sue Yeon Syn och Sung-Min Kim publicerade 2011 Personal records on the web: Who’s in charge of archiving, Hotmail or archivists? i Library & Information Science Research. Artikeln handlar om bevarande av digitala personliga handlingar och sammanhanget var ett grupparbete om det digitala dokumentet ur ett användarperspektiv, där jag främst skulle redogöra för begreppet dokument.

Naturligtvis blir det alltid så att när en nystar i något så hittar en helt andra trådar än vad som var tänkt, till exempel den här artikeln. Den konstaterar att användare av mail- och bloggtjänster har ett stort intresse för att bevara sin korrespondens och sina anteckningar, men att det saknas enkla möjligheter för att göra detta.

Faktum är väl att ingen är särskilt bra på digitalt bevarande eller på att utveckla system och struktur för det. I myndighetsutövning är det svårt att avgöra vilka mail som ska diarieföras och vilka som snarare är att betrakta som ”telefonsamtal”. Vi och våra arkivprinciper hänger inte med i teknikutvecklingen och det kan få konsekvenser i framtiden (till exempel när vi vill granska en myndighets agerande under en viss period – vilket vi ofta vill i dag).

Ill-DDH-dok
Ett gammalt och ett nytt dokument. Bilder från Document Foundation (CC BY-SA 3.0) och Musée de l’Histoire de France de Paris (public domain).

Brittiska The Telegraph skriver i januari 2013 om att att Library of Congress i USA ska arkivera alla tweets. Motiveringen är att mikroblogginläggen återspeglar en liten men viktig del i det amerikanska narrativet. Även om inte varje tweet är världsomvälvande är det en del av den helhet som gör twitter till en del i mänsklighetens historia. President Obamas berömda tweet ”We just made history. All of this happened because you gave your time, talent and passion. All of this happened because of you. Thanks” vid valsegern 2008 hade inte haft samma betydelse utan twitter-formatets existens och framväxt som kommunikativ kanal. Mediet var lika uppseendeväckande som orden i sig.

Och här kan vi jämföra med hur människan har lagt en betydelse i särskilda typer av dokument och att denna betydelse blir viktig enbart för att vi har antagit gemensamma konventioner om dokumentet. Vi har alla kommit överens om att sedlar ska ha ett värde (pengar är ju egentligen ett enda stort lur, men mycket smidigare än t. ex. en bytesekonomi) och att underskrivna papper är mer ”giltiga” än andra papper.

Vissa av våra e-postmeddelanden är viktigare än andra. T. ex. kan de innehålla överenskommelser eller kontrakt, de används både i yrkeslivet och privat, de används för att nedteckna historier och historiska händelser – kort sagt bär de på samma typ av information som medeltida manuskript. Men de bevaras inte på samma sätt. Varför?

I The Telegraph-artikeln står att läsa: Unlike traditional bound books or even digital web pages, the real challenge of preserving tweets is keeping up with their number, which has continued to grow almost exponentially.

Är det alltså mängden information som är problemet? Är det att informationen är så lätt att publicera som gör att den får mindre värde (jfr. pocket-böcker, pulp fiction)? Är det det utökade antalet producenter som gör informationen betydelselös (ju äldre dokument desto mer begränsat urval av befolkningen representeras)?

Samtidigt uttrycker många i Sinn et al.:s artikel att de gärna skulle vilja att enkla arkiveringsmöjligheter fanns. Samspelet mellan tillhandahållare av tjänster, användare/kunder och informationsspecialister skulle kunna utvecklas. Att förvara sin personliga digitala information måste vara enklare och säkrare. Det duger inte att de kommersiella aktörer som erbjuder oss e-post- och lagringstjänster gör det ”gratis” mot att de får använda information om oss som handelsvara, det måste finnas andra alternativ. Vi själva borde få avgöra vilken information vi vill arkivera och vilken information vi vill göra tillgänglig för andra. Dessutom borde vi få bättre tillgång till arkivbeständiga format – jämför LiveJournal som på ett relativt enkelt sätt möjliggjort export av användarinnehåll i XML-format. Även om visst innehåll försvinner i export till textformatet så kan jag ändå enkelt spara det jag skrivit på LJ och därefter ta bort mitt konto/avsluta mitt avtal med tjänsten.

Det finns många komplicerade aspekter av digital arkivering av personligt material, men i korthet:

  1. Det borde vara enklare och transportera och bevara sin e-postdata. Tjänster borde utvecklas.
  2. Offentliga sidor, t.ex. bloggar, borde sparas – kanske hos Kungliga biblioteket? – för att de utgör en omistlig del memoarliknande material för framtidens forskare.
  3. Informationsspecialister borde gå i bräschen för utvecklingen snarare än företagen, då specialisterna inte är i en maktrelation med användaren om datan i fråga.

Heltidsstudier (!)

Lämna ett svar

20131211-235259.jpg

ABM-programmet är verkligen bra på så vis att jag känner att det är heltidsstudier. Det är mycket att göra, hela tiden, vilket är väldigt stimulerande. Sitter och läser inför grupp- och PM-uppgift i sista delkursen, nästa vecka är det en hemtenta också. Situationen tarvar mikrokaka (ja, det är egentligen helt absurt att baka i mikrovågsugn, men det är ju roligt att prova något nytt också).

Kom hem vid åttatiden igår, somnade med lamporna tända i rummet och vaknade vid nio morgonen efter. Vet inte vad det är med mig, men jag tänker mig att kroppen säger ifrån av en god anledning.

Jag hinner alltså inte läsa så mycket böcker, men jag hoppas kunna läsa ikapp lite på min hemliga resa över nyår, och tills dess hänger jag på Tumblr med resten av mitt Sherlock-fandom. Vad är väl jag, förutom en cumbercookie i en cumberbatch? Hihihi.