Etikettarkiv: Finland

Österbotten: Norrland eller Bottenland?

Lämna ett svar

Jag har längre undrat över varför Österbotten heter Pohjanmaa på finska. Pohjan låter ju väldigt likt pohjoinen ’norr’ och Pohjola ’Norden’, och för all del skulle väl landskapet kunna heta Norrland, men varför talar man i så fall om de bottniska (student)nationerna? Frågade runt lite om detta i Helsingfors 2015 och fick det sedvanliga folketymologiska svaret ”det bara är så, Pohjanmaa är Österbotten”. Nå, det är ju inte jätteviktigt, jag stillade ju min etymologiska hunger när jag funderade färdigt på Lappeenranta och Villmanstrand.

Men häromveckan låg jag i förkylning och ströläste i en bok om Finlands svenska historia. Plötsligt, ett svar! I den boken [1] stod att väderstrecken på forntiden fått namn efter de tältbostäder folk bodde i som alltid hade tältöppningen mot söder, och därför skulle etelä ’söder’ vara besläktat med finskans preposition edessä ’framför’. På samma vis skulle pohjoinen ’norr’ vara besläktat med pohja ’botten’, alltså botten av (längst in i) tältet.

Hur glad tror ni jag blev av denna språkhistoriska uppenbarelse? Svar: jätteglad! Pohjanmaa är alltså fullt logiskt Bottenland. Samtidigt är det också Toppenland, detta kan nog vem som helst intyga som varit på tomatkarnevalen i Närpes.

[1] Tarkiainen, K. 2008. Sveriges Österland: Från forntiden till Gustav Vasa. Helsingfors : Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland ; Atlantis.

Det andra nationalspråket

1 svar

Jag har verkligen försökt att hålla inne med debattinlägg om finlandssvenskan i Finland för att inte framstå som en neokolonialistisk galning från Sverige, men nu kan jag inte låta bli längre. Precis som förra sommaren jobbar jag denna sommar inom Helsingfors stadsbibliotek som nordjobbare. Nordjobb är ett samnordiskt projekt som leds av föreningarna Norden och syftar till att öka rörligheten på den nordiska arbetsmarknaden. Arbetstagare måste kunna tala ett skandinaviskt språk (svenska, danska eller norska).

Finland, i sin tur, är ett tvåspråkigt land. Som det stipuleras i grundlagen, i det bärande stycket om rätten till eget språk och kultur (11.6.1999/731 2 kap 17 §):

Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.

Denna rätt är återkommande också i Språklagen (6.6.2003/423), som syftar till att förtydliga de språkliga rättigheterna i grundlagen, och i Bibliotekslagen (4.12.1998/904), som är den lag som sätter de yttre ramarna för kommunernas allmänna bibliotek. I bibliotekslagen står att läsa (2 kap 3 §):

Kunderna skall ha tillgång till personal inom området biblioteks- och informationstjänster samt till biblioteksmaterial och biblioteksutrustning som förnyas.
I tvåspråkiga kommuner skall vardera språkgruppens behov beaktas enligt enahanda grunder.

Det är naturligtvis intressant att se hur den tvåspråkiga Helsingfors kommuns stadsbibliotek efterlever denna lag, och hur lagkraven återspeglas i stadens budget och strategidokument. I april 2013 godkände stadsfullmäktige ett strategiprogram för 2013-2016, där de inledande etiska principerna konstaterar att

Staden producerar själv eller ordnar högklassiga tjänster för invånarna på ett invånarcentrerat, effektivt och ekonomiskt sätt på stadens båda språk /…/ Staden bemöter sina intressentgrupper enligt enhetliga principer och utgår från att också dessa respekterar de etiska principer som staden godkänt

Ett av målen i programmet är sedan att Helsingfors är starkt tvåspråkigt: ”Tvåspråkighet är en trumf i en nordisk välfärdsstad som Helsingfors. Helsingfors ska vara landets bästa stad – också på svenska! Detta kräver såväl fungerande servicehelheter som ett konsekvent strategiskt arbete. Behovet av service på svenska beaktas när servicenätet utvecklas för att servicen ska bli dimensionerad på ett ändamålsenligt sätt.” Så lyder brödtexten, och åtgärderna för att uppnå detta är:

– Språkresurserna hos stadens anställda utvecklas.
– Servicesedlar ger en möjlighet att komplettera stadens egen produktion särskilt i områden där det i dagens läge förekommer luckor i servicen

Vem som helst som arbetar inom Helsingfors stad måste kunna hålla med om att detta synsätt inte precis genomsyrar verksamheten. Förutom på det egna biblioteket så har jag också besökt många andra, och möter inte sällan en fullkomlig oförståelse inför den tvåspråkiga situationen i Helsingfors. Nedan följer några exempel.

Arbetarna i Berghäll

– Hur kommer det sig att ni har så få böcker på svenska? Ni har ju en väldigt välsorterad engelsk samling.
– Jo, Berghäll är traditionellt en arbetarstadsdel.
– Men det finns ju svenskspråkiga arbetare också?
– Ja, men de bor i Kyrkslätt.

Jag häpnar! Att Berghäll är en arbetarstadsdel vet väl vem som helst som öppnat en bok av Kjell Westö, men att detta på något vis skulle vara ett svar på den första frågan – det är orsak till häpnad! För säkerhets skull frågade jag om de berghällska arbetarnas språkförhållanden på Arbetarbostadsmuséet och svaret bekräftade det jag trodde – svenskspråkiga arbetare var ingalunda förpassade till enkom Kyrkslätt. Vad sedan äldre arbetarförhållanden har att göra med dagens biblioteksutbud är en annan fråga.

”Låt dem tala engelska!”

– Hur kommer det sig att ni inte har översatt informationsskyltarna till svenska? Ni har ju översatt skyltarna till engelska, som inte är ett av Finlands två nationalspråk.
– Vi har inga svenskspråkiga kunder.
– Men kan det inte vara så att de kanske inte talar svenska när de kommer hit eftersom ingen service erbjuds på svenska?
– De som talar svenska kan ju också engelska.
– Ja, men så skulle man ju i så fall kunna säga om finsktalande också.
– Eh… Ja, men det är en resursfråga. Det kostar pengar att översätta till svenska.
– Men inte att översätta till engelska?

Frågan stannade i luften. Jag tolkade det som underförstått att personalen på denna plats hade adekvata kunskaper för att göra engelska skyltar, men inte för att göra informationsplakat (vi talar alltså ord och kortare fraser) på svenska. Är denna omtalade, avskydda pakkoruotsi ett fullkomligt misslyckade? Förekommer kollektiv skolk från svensklektionerna? Funkar inte Google translate i innerstaden, och beror detta i så fall på Hauhoparkens välkända radioskugga? Vem vet!

Ryssen, inte Runeberg

– Jag har sett att många lånar och återlämnar svenska böcker, men jag har sällan hört någon använda svenska i informationsdisken. Hur kommer det sig, egentligen?
– Tjaa… de är i Finland. I Finland pratar man finska.
– Ja, men Finland är ett tvåspråkigt land.
– De svensktalande är en mycket liten minoritet, nästan alla pratar bara finska.
– Jag vet att c:a 85% av befolkningen har finska som modersmål, men trots detta har ju de flesta läst svenska och det är inte orimligt att förvänta sig svensk service.
– Det är ingen som kommer in och frågar saker på persiska eller ryska.
– Nej?
– Nu ska jag förklara [här följer c:a 15 minuter mansplaining om Finlands historia, inklusive en biskop som stal mat och kanske eller kanske inte våldtog kvinnor, vilket är anledningen till att finnar historiskt sett inte gillar svenskar. Dessutom var det ryssar som låg bakom och understödde finskan som nationalspråk, eftersom de ville fjärma Finland från Sverige] Sverige har alltså historiskt sett varit dumma mot Finland, och därför vill finnar inte prata svenska.

Förutom denna historiska gallimatias, hur är det möjligt att tänka att det är rimligt att jämföra svenskans ställning i Finland med ryskans eller persiskans? Finns här ingen samtidsförankring alls? Extra minuspoäng blir det också för mansplaining-momentet. Det är en kvart av mitt liv som jag inte får åter och jag visste naturligtvis själv bäst från början – eftersom att jag, tja, läser böcker.

Svensktalande bättre folk

– Ni har fler aktiviteter på ryska än på svenska. Hur kommer det sig?
– Det bor många rysktalande här.
– Ja, men det bor ungefär lika många svensktalande i området.
– Svensktalande har pengar och har därför inte samma behov av gratisaktiviteter på biblioteket. De har råd att göra andra saker.

Precis som vi kan läsa i denna YLE-artikel från 2011 är myten om svensktalande bättre folk även utbredd bland personer på en informationsintensiv arbetsplats. Ingen högskoleutbildning i världen tycks hjälpa mot att anamma fördomar om finlandssvenskar, i stället för att tillämpa källkritik och/eller sunt förnuft. För mig är det också anmärkningsvärt att bibliotekspersonal engagerar sig för att inkludera invandrare i verksamheten och få dem att känna sig välkomna (hörde t.ex. häromdagen att det var en målsättning att 10% av personalstyrkan inom stadsbiblioteket skulle ha invandrarbakgrund, men kan inte verifiera detta) men att de samtidigt tycker att det är fullt rimligt att exkludera svensktalande. Vad hände egentligen med jämlikheten? Jag antar att den gäller alla, utom svensktalande bättre folk.

Ovanstående får tjänstgöra som exempel för en attityd inom biblioteksväsendet som rimmar illa med de mål Helsingfors stad ställt upp för sin verksamhet. Attityden är inte genomgående – det finns flera på min arbetsplats som gärna talar svenska och uppmuntrar kulturprogram på svenska – men den är ändå så pass markant att jag blir nedslagen. Hur kommer det sig till exempel att det går att satsa särskilt på en ryskspråkig (dvs. som modersmål) bibliotekarie som sköter de ryska medieinköpen, medan de svenska medieinköpen sköts av finskspråkiga? Var är alla svenskspråkiga i verksamheten? Motsvarar personalstyrkan invånarprocentantalet i fråga om svenska modersmålstalare?

Ett problem jag kan skönja är också det faktum att biblioteken är medborgarnas informationskällor, kunskapscentraler och mötesplatser – biblioteken borde vara de sista aktörerna som reproducerar denna i sämsta fall motvilja och i bästa fall likgiltighet till svenskans ställning i Finland. Om stadens egna institutioner inte kan leva upp till och arbeta aktivt med strategiprogrammets mål så hjälper inte alla Våga svenska-initiativ i världen.

Till sist: jag förmodar att svenskans situation på de finländska biblioteken även blivit omskrivna i FSBF:s tidning Bibban, men jag har inte ännu läst alla nummer så jag får återkomma om det vid ett senare tillfälle.

Bakom främsta linjen

Lämna ett svar

Av en slump läste jag häromdagen detta DN-reportage om Harry Järv från 2004 och fylldes av omåttlig lust att se filmen Framom främsta linjen från samma år. Filmen fanns inte på mitt lokala bibliotek varför jag käckt brände iväg ett inköpsförslag (samma bibliotek tillhandahåller ju nämligen Okänd soldat och Under polstjärnan (som den svenska översättningen av någon anledning heter)). Fick i dag följande svar:

Hej, denna film som ännu inte haft premiär i Sverige (2 april) finns inte att köpa till bibliotek med utlåningsrättigheter. Du får återkomma om du är fortsatt intresserad.

”Vad är det som händer? Hur långt ska den kulturella skymning som vilar över landet Sverige sträcka sig?!” var förstås min första tanke. Jag ska inte sticka under stolen med att jag blev rasande. Jag blev nämligen så oerhört inspirerad av Harry Järv (finlandssvensk OCH bibliotekarie – drömlivet!) att jag verkligen verkligen ville se denna film.

Jag har nu efter två timmar sansat mig och funderar lite på vad som kan ha gått snett. Ett fel är förstås att filmen inte har haft premiär i Sverige, vilket torde tyda på Sveriges markanta (!) ointresse för vårt fantastiska östra grannland. Finsk kultur importeras dock, och det finlandssvenska tar vi ju till oss bland annat i form av Kjell Westö, så vad har hänt med denna film?

Det för oss till det andra felet, som jag gissar beror på upphovsrätt. Den uppmärksamme noterar till exempel att Kjell Westös romaner i svenska butiker är trycka av Bonniers, i stället för finländska Schildts och Söderströms. En titt på förlagets webbsida antyder att internationella rättigheter kan anförskaffas efter kontakt med förlaget. För mig är det förstås obegripligt att de inte kan skeppa de svenskspråkiga böckerna över Östersjön med någon av de många båtarna som går däröver varje dag, men fine; (informations)marknaden har väl aldrig gjort sig känd för att vara effektiv.

Nåväl, upphovsrätt rörande filmer och bibliotek: jag skulle gissa att Framom främsta linjen saknar svensk/internationell distributör (TPA är t.ex. distribuerad av Artisti och Disney (!), och Okänd soldat av Atlantic). En första fråga är då varför ingen distributör plockat upp den finlandssvenska krigsfilmen? Svaret kan antagligen härledas till förmodat ointresse (i förlängningen olönsamhet). En andra fråga är varför i hela fridens namn biblioteket inte bara kan beställa filmen från Finland? Svaret kan antagligen härledas till hur EU:s olika direktiv implementerats i olika länder, till exempel direktiv 2006/115/EG om om uthyrnings- och utlåningsrättigheter.

Jag har en lunchdejt om c:a 10 minuter, så jag hinner inte grotta ner mig i detta nu, men återkommer senare med en mer utförlig förklaring. Tills dess kan ni ju fundera över vilket medium som är enklast och effektivast för att tillskansa sig kultur: Pirate Bay eller biblioteket? Och framför allt vilket det borde vara?

När duvorna (och Edgar) försvann

Lämna ett svar

När duvorna försvann, Sofi Oksanen

Det är alltså inte nog med att en kvinna ska vara olyckligt gift med en lögnhals, han är dessutom en kappvändare som böjer sig för den ena totalitära regimen efter den andra. Eller är han en överlevare? Gränsen är nog egentligen hårfin. Sista sidorna avslöjar något som läsaren anat tidigare i boken som skulle kunna väcka sympati för denne Edgar Fürst, Parts eller vad han vill heta. Men inte tillräckligt stor sympati för att rättfärdiga hans levnadsval. Eller?

Juudit var en sympatisk karaktär men ville väl kanske mest samma som Evelin ville – ett lyckligt liv av tvåsamhet, rena lakan och barn. Som på ett sätt vi alla. Eller jag i alla fall.

Det jag uppskattar mest med Oksanen (förutom berättandet som är av sådan art att en vill veta hur det går) är att hon berättar om ett Estland som jag tidigare känt till mycket lite av. Jag har funderat lite över estländsk studentkultur bland annat, eftersom jag haft kontakt med den kvinnliga studentföreningen ENÜS. Förutom att föreningen bara tar emot kvinnor som medlemmar så är också inträdeskrav att vara estnisk och tala estniska. Precis som många andra estniska studentföreningar återuppstod de i början på 90-talet efter Sovjets fall. Det var därikring min studentförening tog upp kontakten med dem. Deras ganska snäva krav reagerade jag på: vadan denna nationalistiska hållning?

Dagens förhållningssätt går att relatera till de perioder Oksanen skildrar i romanen: estnisk frihetskamp, tysk ockupation, sovjetisk ockupation. Överallt angivare och hemlighetsmakeri, och mitt i allt detta individen, som vill ha tvåsamhet, rena lakan och barn.

Internordiskt studentmöte i Lund

Lämna ett svar

I helgen som gick for jag hem till Sverige igen för att närvara på Internordiskt studentmöte i Lund. Jag åkte som representant för V-Dala vilket var en himla lycklig slump (jag missade det förra som ägde rum i Uppsala 2012 eftersom det var just innan jag klev på som 1Q, och nu är det ju ett tag sedan jag klev av); kuratorerna skulle fira Västgöta nations 375-årsjubileum på slottet, så några föredettingar fick skickas i deras ställe.

Internordiskt studentmöte (INS) ät ett evenemang med rötter i 1800-talets skandinavism. Det ordnas nuförtiden vartannat år och samlar representanter från kårer och nationer i Sverige, Finland, Norge och Danmark. Jag är inte säker på urvalskriterierna för till exempel fanns där inga representanter från nationerna i Åbo och heller inga från kårerna i Uppsala. Beror det på frånvaro eller saknad inbjudan? Och skulle det senare kunna bero på att det redan finns ett forum för Sveriges kårer – SFS – och att dessa egentligen skulle kunna representeras av en representant? Det hela är något oklart för mig och jag har funderat på det en hel del. Månne finns det historiska anledningar, månne är det en del av INS identitetssökande: vilka ska ses och varför?

Under helgen fick jag nämligen intrycket av att många inte riktigt visste vad INS funktion var. Jag skulle inte säga att det gjorde mötet håglöst: jag har haft så otroligt många spännande diskussioner under helgen och förhört mig om aktuella frågor och organisationsstrukturer i särskilt det finländska kår- och nationslivet. (Att det blev just det finländska beror på 1) att jag älskar Finland och kanske framför allt 2) att V-Dala har mycket goda kontakter med våra finländska vännationer och därför är det mycket enkelt att falla in i diskussioner med dem – vi är lika och ändå så olika.)

Under mötet diskuterades ledarskap i ideella organisationer (två föreläsningar hölls på temat) samt lösningar och bekymmer med bostadssituationen i de olika nordiska studentstäderna. Precis som i Uppsala så har nationerna i Lund och Helsingfors bostadsbestånd tillgängliga för medlemmarna. Kårerna som närvarade på mötet arbetade alla med påverkansarbete på sina respektive orter för att underlätta byggandet av studentbotäder. I Århus hade studentorganisationen arbetat med ett program som löste tillfälligt boende för många studenter.

Eftersom jag varit engagerad i Föreningen Nordens ungdomsförbund och studerat nordiska språk (vilket lett till resor och studier i de nordiska grannländerna) så hyser jag en stark vurm för nordiskt samarbete. Därför har jag läst en hel del om nationens kontakter med de nordiska länderna.

Det nordiska samarbetet brukade ha en större roll i nationens dagliga verksamhet: innan utbytesprogram som Erasmus och Nordplus fanns var utlandsterminer något som arrangerades i samarbete mellan nationerna. Möjligen började detta utbyte med att V-Dala härbergerade finländska studenter under vinter- och fortsättningskriget, vid en tid då studier i Helsingfors inte var möjligt. Sedan dess har nationen också haft samarbete med universitet i t.ex. Kiel och Newcastle, ofta knutna till ett stipendium från en äldre landsman, el. dyl. Dessa utbyten har försvunnit nu och ingen kontakt finns längre med studentorganisationer i städerna, men det är en mycket intressant bit nationshistoria som en skulle kunna studera ytterligare i internationella utskottets protokoll från 1940-talet och framåt.

Nuförtiden sker vårt utbyte med vännationerna oftast i samband med högtidliga fester, vilka förvisso också är goda tillfällen att lära sig mer om det nordiska studentlivet. Jag har dansat på stolar i AF-borgen, dansat polonäs i gamla studenthuset, smällt papperspåsar för att simulera viborgska smällen och bastat i Sibbo skärgård. Mitt engagemang på V-Dala har gjort mig rik på både nationella och internationella upplevelser.

Svenskfinlands nationella biblioteksdag 2: Distribution av framtiden

2 svar

Som vi säger så här i Nobeltider: ”Äntligen!”

Det var så mycket som hände i slutet av september och början av oktober så jag kom liksom aldrig till ro med att berätta om Peter Alsbjers presentation på Svenskfinlands nationella biblioteksdag den 17 september. Med Åbos friska morgonluft i klart minne (alltså, Finland – vilket land!) ska jag därför försöka dra mig till minnes även Peter Alsbjers idéer. Det var också Peter jag talade mest med i kaffepauserna och det var rätt kul att bevittna hans reaktion på sin första karelska pirog – det är liksom aldrig vad en väntar sig!

Alsbjer är chefsbibliotekarie på Örebro stadsbibliotek och har tidigare varit länsbibliotekarie i samma bygd. Hans presentation hade titeln Dekonstruera, rekonstruera och utforska! Folkbiblioteken på nya vägar – denna trendspaning finns på slideshare. Hans ”nätvaro” är noterbar och via hans blogg (som jag länkat till ovan) hittar du till spotifylistor, twitter, facebook &c. Kanske är det på grund av detta som han håller sig à jour med biblioteksvärldens utveckling – Sverige tycker jag annars kan vara hopplöst efter i vissa biblioteksrelaterade saker.

Alsbjer ställde sig och publiken följande frågor:

  • Vilken roll spelar tidsandan för biblioteken?
  • När är ett bibliotek ett bibliotek?
  • Vad kan ett bibliotek användas till?
  • Vad är det värsta som kan hända?
  • Vilka utmaningar finns för biblioteken i ett nytt medielandskap?

För att exemplifiera bibliotekens starka roll i nätverkssamhället eller informationssamhället (vad vi kallar det sätter onekligen en viss prägel på vad vi tänker att det är!) citerade han Alan Kay, The best way to predict the future is to invent it (1971), och William Gibson, Framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad.

Angående benämning av vårt nutida samhälle passar det också att nämna Alsbjers diskussion om hur språket i det offentliga rummet spelar en viktig roll i hur biblioteksanvändarna (både personal och besökare) inkluderas i miljön. Alsbjers exempel var ett foto på en skylt från ett bibliotek med texten ”På biblioteket låter vi mobiltelefonen vara AVSTÄNGD! Tack”
– Vilka är ”vi” i skylten? Bibliotekspersonalen? Vilken makt uttrycker denna skylt? Maktbegreppet i bibliotek är oerhört viktigt, särskilt med tanke på den eftersträvade jämna distributionen av information och därmed framtiden.

Var går gränsen mellan folkbibliotek och muséer, fritidsgårdar och dylikt? Hur är folkbiblioteken en medierande plattform för jämn fördelning av framtiden, och hur skulle de kunna vara? Några svenska bibliotekstrender 2014 är att mobilitet, fokus på användarupplevelser, interaktion i stället för transaktion, uppsökande verksamhet och bibblan som plats för eget skapande. Som Thomas Frey sade (jag tar nu citat friskt från Alsbjers presentation eftersom de sammanfattar andemeningen väl): ”Libraries are not about books. In fact, they were never about books.”

Befinner vi oss i ett paradigmskifte eller är det bara tidsandan? Alsbjer hävdar paradigmskifte på grund av följande kännetecken: tekniken för kommunikation och kunskapsspridning är billig och därmed tillgänglig, det finns en kritisk massa av användare, med internet vinner nätverk medan auktoriteter förlorar makt – delaktighet och deltagande belönas. Gränsen mellan konsument och producent är flytande och klassiska prismekanismer utmanas (t.ex. upphovsrätt) – jämför med Wikipedia som kan skrivas och läsas av alla, men också med tjänster som Netflix och Spotify där vi har gått över till att betala för tillgång till medier, inte för ägande av dem.

Sist i presentationen kom också ett på Biblist omstritt R. David Lankes-citat: Bad libraries build collections; good libraries build services; great libraries build communities. Alsbjer själv sammanfattade bibliotek som demokrati i praktiken. Ganska rimligt tycker jag, och något att ta vara på. Men släng för allt i världen inte för mycket av samlingarna. Det är många som – likt jag själv – kommer att vilja beta av dem för att skapa sig en sammanhängande bild av omvärlden.

Svenskfinlands nationella biblioteksdag, del I

Lämna ett svar

Onsdagen den 17 september var jag i Åbo på Svenskfinlands nationella biblioteksdag. Dagen låg i anslutning till FSBF:s årsmöte (som vidtog i dag) där jag tyvärr inte kunde närvara eftersom jag skulle på en annan konferens i Uppis. Temat för dagen var Det Nya Biblioteket – slänga ut böckerna eller hålla dem kvar? och bestod av sex presentationer och en paneldiskussion.

Jag såg mest fram emot att höra Jessica Parland-von Essen prata om Minne och kulturarv – Biblioteken som förmedlare och bevarare i framtiden. Hon själv har bloggat om biblioteksdagen här. Något oväntat blev jag också eld och lågor över Peter Alsbjers presentation som innehöll väldigt många intressanta tankar om biblioteken i framtiden. Sida nummer 28 i Slideshare-presentationen (se hans blogg) innehöll för övrigt Skot-Hansens, Hvenegaard Rasmussens och Jochumssens biblioteksmodell. Det var roligt att se den i verkligheten efter att ha läst om den som en teori bland många i en kurs förra hösten.

Parland-von Essen är för närvarande chef för Brages pressarkiv (som det varit lite skriverier om på senaste tiden) men ska strax sluta där för att i stället jobba med digital humaniora. Hon har tillsammans med Kenneth Nyberg drivit bloggen Historia i en digital värld som nu resulterat i en publikation som ger en bra beskrivning av vad digital humaniora egentligen är. (Den digitala humanioran har inte ännu slagit igenom på bred front i Norden, men jag nu vet jag att det finns starka krafter i både Sverige och Finland som driver på utvecklingen så månne finns det hopp än.) Publikationen finns tillgänglig på bloggen.

Hon berättade om arbetet med databasen Finna, om hur digitaliseringen gick till och om hur den digitala litteraciteten var ett angeläget ämne – förutom en äldre generation som står utanför den digitala världen så har även ungdomarna som är digital natives stora kunskapsluckor vad gäller IKT.

75% av 16-24 åringarna använder internet dagligen och finska Wikipedia har 74 000 nedladdningar i timmen. Både läsning och textproduktion är omfattande. Parland-von Essen pratade om hur kritiskt användande av Wikipedia hör till modern informationskompetens, men att det finns ett problem med att svenska Wikipedia görs i Sverige, eftersom den finlandssvenska informationen är bristfällig. En kunde tänka sig hur Wikipedia kunde användas både för att utveckla digital litteracitet och för att komplettera de finlandssvenska informationsluckorna. Kanske som en del av Inkludera flera?

Frågan om biblioteket som bevarare var både en diskussion om bibliotekariens och bibliotekets roll. Ett exempel hon tog upp var att ”Finland har fruktansvärt mycket hembygdsmuséer” och att biblioteket skulle kunna fylla denna roll i den urbana miljön. Ett begrepp som var nytt för mig var också den inbäddade bibliotekarien – jag är inte helt såld på konceptet, men får läsa in mig mer innan jag uttalar mig vidare. Biblioteken som förvaltare av kulturarv, men också utbildning och information ledde tanken till bibliotekens roll som fjärde statsmakt: tillgängliggörande av information bidrar till många perspektiv och ett utökat kritiskt tänkande och är verkligen behövligt i en tid då medier blir allt mer likriktade (kanske för att de har svårt att anpassa sig till en digital närvaro?)

Parland-von Essen nämnde också helt kort att hon varit på öppen data-dagar i Finland nyligen (”Statsministern var där, så känslan av öppenhet var inte så där jätteövertygande”) och att det är viktigt att vi i både kulturarvs- och andra sammanhang jobbar med öppen länkad data – om vi inte börjar länka datamassan får vi ingen ordning på den. Hon förde här fram hur indexering, ämnesord och kontrollerade vokabulärer fyller en roll i fler sektorer. Bibliotekariens framtid som informationsspecialist kommer att bli väldigt spännande.

Nu hade jag skrivit en lång bit om Peter Alsbjers presentation, men eftersom datorn hängde sig och alltsammans försvann så tänker jag i stället avsluta här och återkomma till honom vid annat tillfälle. Bjuder i stället på denna godbit:

Rummet är upphävt, Westö är AFK – men var?

Lämna ett svar

Kjell Westö tilldelas Aniarapriset av Svensk biblioteksförening. Så passligt, eftersom jag just läst Sprickor: Valda texter 1986-2011 av densamme. Mindre passligt att prisutdelningen sker samtidigt som jag är i Antwerpen, men nåja. Vad är väl en kväll på Stockholms stadsbibliotek…

Westö skriver om den digitala tiden, som på något vis gjort tiden kortare. Eller snarare tagit tiden ur det sammanhang av rum och avstånd som varit knytpunkter för att få världen att verka rimlig. Hinner vi med?

[…]vi teknokulturens infanterister, lever ett hektiskt liv. Vi går omkring med huvudena fulla av PIN-koder, portkoder, kortkoder, behörighets koder, lösenord. Vi måste reagera automatiskt och adekvat på olika simultana skeenden, vi måste vara skickliga på att ”hålla många bollar i luften samtidigt”. […] under vår behärskade och automatiserade yta finns både frustration och panik. Förändringarna har krävt mycket. Många av oss går på övervarv, och samtidigt bär vi på en känsla av att vi – trots alla de utmärka teknologiska hjälpmedel vi förfogar över – inte styr våra egna liv.

Det lustiga med citatet ovan är att det är från år 2000. Framsynt! År 2008 skriver han om internet (s. 40):

Internet har en enorm positiv potential: när nätet är som bäst är det ett viktigt forum för öppen och orädd medborgardebatt. Det kan också erbjuda oliktänkare i diktaturer ett visst (om än otillräckligt) skydd, och den som lärt sig skilja agnarna från vetet hittar tonvis med viktig och pålitlig information på webben. Men människan har en tråkig förmåga att solka ned sina goda uppfinningar. […] När man betraktar [dokusåpor, växande kändismani, YouTube, bloggar, chattande, mobilkameror, webcam, etcetera] som isolerade fenomen verkar de ofarliga, men tillsammans håller de på att förändra och kanske till och med söndersmula vår gamla syn på privatliv och rätt till personlig integritet.

Det är underbart att någon så elokvent uttrycker fördelen och faran med internet, och därigenom också varför internet är så viktigt att föra en diskussion om – både på en privat och en politisk nivå. Precis som i afk-livet så utspelar sig liv på internet. Vi är individer som förhåller oss till varandra på internet på samma vis som i det fysiska rummet – varför skulle inte samma fundamentala rättigheter gälla även där?

Angående att skilja agnarna från vetet – källkritik i informationssökning är en otroligt viktig fråga där jag tror att samhället inte riktigt har hängt med. Den digitala litteraciteten kan till och med på universitetsnivå vara usel, och trots goda projekt som Digidel så har vi långt kvar till dess att alla är likvärdiga internetmedborgare. Politiskt måste vi börja hantera internet som den del av världen det faktiskt är.

Westö skriver också om en fras som gått på högvarv sedan Piratpartiets grundande 2006, jag gillar hans spydiga avslutning:

Det finns en fras jag avskyr av hela mitt hjärta: Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Jag är säker på att den var i bruk hos den spanska inkvisationen likväl som under häxprocesserna i Norden.

På sidan 125 försöker han också besvara den stora frågan varför mår vi så dåligt? Jag tror att han har en poäng i sitt svar:

Vi mår dåligt för att vi byggde upp ett individ-, prestations- och framgångscentrerat särhälle som smulade sönder den gemenskapskänsla som vuxit fram ut våra umbäranden och vårt hårda slit för att skapa välfärd. Och nu samverkar vår besatthet av individuell framgång och prestation på ett farligt sätt med den nationella tradition som säger att man aldrig får tröttna, aldrig gråta, aldrig ge upp, man skall bara bita ihop tänderna och tiga och fortsätta framåt.

Kort sagt tycks det mig som om vi tagit det sämsta av allt: vad är väl framgång om ingen finns att dela den med? Den individuella prestationen är väl inget självändamål? Det hårda arbetet utan gemenskapen tycks hårdare ändå.

Kjell Westö verkar vara en så himla kiva person. Jag uppskattar hans romaner än mer nu när jag läst hans krönikor där han är så uppenbart politisk. Kanske ser jag en djupare mening i Eccus och Allus öden nu? Eller hos Lucie Lilliehjelm? Att vilja hjälpa till på vad sätt en kan, och att låtas göra det – det är den gemenskap jag sku vilja ha i samhället. (Även det digitala samhället.)

Lektyr à la statsminister

Lämna ett svar

Innan jag for hem från Helsingfors läste jag Alexander Stubbs samling av Finnair-kolumner The Power of Sisu. Jag har nog ingen speciell åsikt om Stubb (men det hade fikarummet på jobbet, kan jag meddela) men är däremot fascinerad över hur mina finländska vänner följde Samlingspartiets ordförandeval i början på sommaren – de satt framför teven och negligerade skärgårdens friska och regniga natur (det var alltså i juni) för att följa vilken av de tre kandidaterna som skulle bli partiordförande – och därmed även Finlands nästa statsminister. (Jyrki Katainen, förra statsministern och partiordföranden, blev sedan fyllnadsvald till kommissionär och kommer troligen att sitta kvar om inte Finland kvoterar in en välbehövd kvinna i kommissionen (obs! betalvägg!).) Olika fördelar och nackdelar diskuterades med kandidaterna. En stark punkt för favorittippade Stubb var hans tvåspråkighet – svenskans roll som nationellt språk (och hur det därmed används i offentliga instititioner) är naturligtvis viktig för mina bekanta, som ju har det som modersmål. Själv låg jag skälvande och krapulantisk när jag hörde resultatet förkunnas från nedervåningen: ”Uuteen nousuun!” Ironin går mig ej förbi.

Under rubriken Languages are good for you beskriver Stubb hur hans tvåspråkighet varit honom till hjälp, både för att lära sig nya språk och för att få intresse för omvärlden. Han menar också att det är viktigt att lära sig fler språk än sitt modersmål och engelska i vår globaliserade värld eftersom engelska är långt ifrån det lingua franca som vi ibland får för oss. Dessutom kommer vi aldrig att kunna engelska så bra som modersmålet (som Horace Engdahl en gång sade: ”Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det”) – så visst finns det en poäng med att försöka närma sig människor på åtminstone någon av parternas modersmål. Kanske blir denna diskussion till syvende och sist mer fruktsam än den som förs på pidginspråk?

En hel del av styckena handlar om att Finland är väl värt att investera i och läsarna uppmanas att ta sin business till landet. Det är kul med den välkomnande tonen, men samtidigt minns jag det som sagts om Finlands låga kvoter av mottagande av flyktingar. Jag kan märkligt nog inte finna på en skriftlig källa för saken nu, så frågan är hur välgrundat det är. Den finländska invandringspolitiken tas upp i ett konstverk av Alfredo Jaar på utställningen Tonight No Poetry Will Serve på Kiasma (En miljon finländska pass från 1995).

Men jag kan hålla med Alexander Stubb om att Finland är ett förträffligt land. Ju mer jag är där, desto mer vill jag stanna. Den högre allmänbildningsnivån är märkbar och det tycks som om nya idéer i Sverige i dag är genomförda i Finland ett eller ett par år tidigare. Är Finland det egentliga framtidslandet? Stubb listar lite statistik:

[Finland has] been ranked by Newsweek magazine as the world’s best country; by PISA (Programme for International Student Assessment) as having the best basic education system; by Gallup World Poll as the happiest nation; by Transparency International as the least corrupt; and by the World Economic Form as the most competitive country in the world. Not bad for a sparsely populated Northern country which gained its independence in 1917.

Stubb

Sedan jag kommit hem har jag lånat Fredrik Reinfeldts Det sovande folket som efter ett gott medborgerligt initiativ nu finns tillgänglig på ett hundratal svenska bibliotek. Till skillnad från Stubb så är Reinfeldt inte särskilt förtjust i sitt eget land. Måhända beror det på målgruppen – Finnair-resenärer och läsare av politiska manifest kanske tarvar olika stilnivå – men det känns ändå mer övertygande när engagemanget grundar sig i framtidstro och inte missnöje. Stubb går flera gånger till samhällets försvar:

I also believe that freedom cannot be divided. You can’t have economic freedom, but deny political, religious or personal freedom.

Den 28-årige Reinfeldts bok var dock förvånande god läsning. Ett par kapitel är rena skönlitterära yttranden, där det första håller god sf-klass: sovhjärnor och dårar befolkar en värld som styrs av Välfärdspartiet (sammanslaget av tidigare Bekvämlighetspartiet och Omhändertagandepartiet, om jag minns namnen rätt). En sovhjärna dör och en dåre med gott sifferminne inser vid konfrontation med den dödes personnummer att det de facto är hans son som har avlidit. Ja, han har aldrig träffat honom eftersom barn blir till via spermadonationer, men tänker nu att han kanske skulle gå till bårhuset och se ynglingen. Väl där är han förgrymmad över att fjärrkontrollen fortfarande sitter fast i sonens hand (fjärrkontrollen som alltså inte bara styr teven utan också kan fylla på kylskåpet, ändra klimatet i bostaden, och ställa in automatiskt röstande i riksdagsval m.m. – hur spejsat är inte detta för att vara 1993?!) men också förvirrad över att han faktiskt tycks känna känslor i samband med mötet. Det slutar med att han går med i en hemlig klubb som vill förändra det dåliga välfärdssamhället, eftersom det är helt kört att försöka påverka någonting genom faktiska politiska beslut.

För sovhjärnorna fanns inget meningsfullt, inga utmaningar och ingen nyfikenhet. De var trygga och omhändertagna, det var huvudsaken.

Ja, ni förstår ju själva så hemskt! Har en mat och tak över huvudet så finns ingen anledning att intressera sig för något i livet! Det andra skönlitterära stycket är en dagboksskildring av goody-two-shoes-Johanna som går på bio med farfar, reflekterar över omvärldens politiska läge och har extrajobb. Det är lite som Katarina von Bredow, fast utan en faktisk handling. Det har en viss charm!

De övriga kapitlen är ganska so-so för de handlar om sådant jag funderade över när jag var sjutton år gammal, och så handlar det lite om föreningsengagemang. Eftersom att jag varit engagerad i en större studentförening så är wow-känslan kanske inte lika stor för mig som för Reinfeldt över det går att samarbeta och göra saker tillsammans, och jag drar heller inte kopplingen att välfärdssamhället så småningom kommer att omintetgöra detta – tvärtom.

Reinfeldt lanserar också nya budord. I stort handlar det om att en ska bry sig om miljön, vara snäll mot andra och inte knarka. Men det är också viktigt att en engagerar sig i stället för att gnälla på saker. Han har ju ganska bra poänger här. Vi diskuterade dylika frågor mycket under högstadie- och gymnasietiden.

Jag antar att det som är mest förpaffande med Reinfeldts bok är det faktum att han uppenbarligen var 28 år gammal när han skrev den. 28! Jag har sagt det förut, jag säger det igen: detta antiintellektuella vakuum som Sverige utgör! Den kulturella skymning som häröver vilar! Så sent som förra veckan var jag hos en läkare som förvirrat frågade om Antwerpen låg i Tyskland. Ergo kan vi dra slutsatsen att en minst femårig akademisk utbildning och innan dess gymnasium med toppbetyg inte säger det minsta om en människas allmänbildning.

Det vore fint om vi kunde sluta bortförklara våra PISA-resultat och i stället blicka åt öster för att dra lärdomar om skolan. Argumenten om att förstatligande av skolan eller en litteraturkanon (vad hände med den tanken egentligen?) skulle lösa problemen är inte hållbara – det är kunskapsföraktet vi skulle behöva göra upp med. Det skulle också hjälpa om våra politiker kunde se samma möjligheter i Sverige som Alexander Stubb ser i Finland.

Notis angående smarta elmätare

Lämna ett svar

Läste i Husis häromdagen om smarta hem:

På Helsingfors energi utvecklar man ett ”smart hem” med öppen standard. I två höghusfastigheter i Fiskehamnen kommer man att installera fjärrstyrningsenheter i elcentraler och göra nödvändiga elinstallationer. När allt är klart går det att styra via pekdator.
Hårdvaran och dess programmering levereras av ABB medan användargränssnittet har utvecklats av energibolaget. Det nya är att lägenheterna inte blir beroende av någotdera företaget.
– […] Det nya är att vi i ett nationellt forskningsprogram byggt upp hela systemet på ett öppet gränssnitt som följer existerande standarder, säger projektchef Minna Näsman på Helsingfors energi.

Teirdes skriver om intelligenta elmätare redan 2010 och jag kom att tänka på när jag läste artikeln i Husis: Är den finländska utvecklingen bra? Är det bra att vi kan fjärrstyra våra apparater eller löser detta ett problem som inte existerar (och är det bra eller dåligt)? Är en öppen standard att föredra, ergo: förbättrar den förutsättningarna för att den personliga integriteten skyddas?

”Bilden sjunker sakta till skålens botten”

Lämna ett svar

Parland

Henry Parlands Sönder (om framkallning av Veloxpapper) var mitt första rådgivande möte inför mötet med Helsingfors. Jag täcks inte kalla Helsingfors min nya hemstad, även om den redan känns så hemtam – min vistelses slut stundar alltför snart. Nog trivs jag på gatorna här, och dem har jag sett både i novembers snöstorm, mars månads kyla, och junis regnkyliga dagar. Så inte är det de senaste julidagarnas solsken och restaurangbesök som fångat mig så.

Sönder köpte jag strax innan avfärd från Uppsala efter ett tips från Studentbokhandelns Instagramkonto (obs att jag skäms föga över att göra reklam för Studentbokhandeln eftersom den ägs av studentkåren och universitetet). En skulle kunna säga att jag såg det som en tecken att den dök upp just där och just då. Egentligen brukar jag inte vara vidskeplig, men efter en väldigt hektisk vår grep jag tag i vilka halmstrån som helst för att finna stabilitet i tillvaron.

På färjan över till Helsingfors, den som går i hamn vid omslags-Henrys (eller är det mannens med hatten?) rökmoln, läste jag romanen och de sista skälvande sidorna blickade jag ut över de små kobbar som tycktes helt olika de stockholmska, och vi passerade Sveaborg strax innan jag vände det sista bladet och gick för att utrymma hytten.

Utgåvan syftar till att ge ut en version så nära Henry Parlands ej fullbordade original som möjligt – ett utförligt förord berättar att tidigare utgåvor rensats från finlandismer, språket har moderniserats, o. dyl. Därtill har utkasten till bokens andra del inte tagits med. Men den här versionen – den har allt, och lite till (som exempelvis en ordlista för att förklara de svårbegripligaste finlandismerna och fotografifacktermerna). Språket är särskilt gripande med sitt finska och kontinentala påbrå. Historien säger oss att språket är modärnt, och samtidigt finns de icke så modärna plurala verbändelserna fortfarande med. Alltsammans kuriöst! Jag är inte oäven till tanken att läsa den i förordet nämnda titeln Krapula. Henry Parland och romanprojektet Sönder utgiven 1998 av Uppsala universitet och Svenska litteratursällskapet i Finland.

Bokens Henry skriver berättelsen om sin döda vän Ami, som tycks känslomässigt obestämd på samma vis som Henry själv: de är liksom lynniga på samma vis rörande sitt förhållande, och hans beskrivningar av Veloxpappers-Amis olika uttryck är lika mycket en beskrivning av hans egna känslor inför Ami som far än hit, än dit. Ack, jag reste ju också själv med en obestämd och stundom lycklig, stundom olycklig förälskelse i mitt liv och fann både tröst och frustration i det obegripliga känslospel som Parland beskriver. Vad vet vi någonsin om vilka känslor som egentligen ligger till grund för en människas beteende? Och vill beteendet i sig förmedla något mellan raderna, eller finns där inget överdriven eftertänksamhet kring varje handling?

(Som ni ser, det är inte bara i vardagslivet halmstrån är värdefulla. Dum spiro spero, &c.) Som ni förstår är det också en tid sedan jag läste romanen, varför jag återkommer till mina känslor hellre än handlingen, som jag knappt skulle kunna redogöra för i detalj. Caféer, biografen, stranden, gatorna, uflykter till landet – där har ni scenerna för Henrys och Amis relation. Och slutligen sjukhuset där hon – jag begrep inte varför – blev till ett minne att berätta om.

Att Henry Parland skulle dö så ung att han inte kunde fullborda detta romanprojekt grämer mig. Men så vilar kanske något symboliskt över det – blir våra historier egentligen någonsin färdigskrivna?

Blommig klänning från hipstervintagebutik på nätet, röd bänk från Hagnäs.

Krokodiltårar över Allu, vemod över Lu

Lämna ett svar

Där vi en gång gått

Det finländska läsäventyret – eller ska jag säga finlandssvenska, ty så verkar det hittills uttrycka sig – fortsätter och i torsdags läste jag de sista sidorna i Kjell Westös Där vi en gång gått när jag stod i bytet mellan metro och spårvagn i Sörnäs. Jag skulle strax därefter ned till järnvägsstationen för att möta upp min lilla mamma, men de bistra levnadsödena i Westös roman försinkade mig en aning. Bragt ur fattningen blev jag av att läsa om Allu Kajanders öde och den tomma, spruckna blicken där ängen övergår i blandskog, så att jag föll i gråt över förgängligheten, orättvisan och dåtidens samt nutidens uppenbara Weltschmerz och var fullkomligt tröstlös i en kvart.

Efter de förlupna femton minuterna var jag tvungen att gaska upp mig, tvätta ansiktet från tårar och smink, och ge mig ut på de gator där de alla en gång gått. Bussen for förbi Vallgårds depå där Enok arbetat och Hagnäs där Mandi stretat.

De inledande orden, en dedikation, är: Till helsingforsarna; de döda, de levande, de kommande. Kjell Westö ger sedan stadsborna en uppsjö olika människoöden (är det någonsin någon som är lycklig?) som de allra flesta slutar i någon form av akut eller stilla lidande elände. Hur kommer det sig att varje kärlekshistoria – de som börjar med trånad och kärleksbrev och sedan förlöper så att de tu kilar stadigt (nota bene att det inte är alltid de får till det i slutändan, alltså!) – innebär ett stagnerat äktenskap där barnen omhändertas av den goda modern, och den arbetande fadern i stället för att fortsatt vurma för sitt tidigare raison d’être hittar en, två eller flera älskarinnor som nu blir de nya förlustelseobjekten (ja: objekten).

Kvinnan överlever alltså krigen, men får finna sig i att vara bedragen (eller som Nita; våldtagen) mor, och ändå så är det just männen som drabbas av att det där sammanbitna ansiktsuttrycket blev deras för alltid. Tacka vet jag Lucie, som ändå tar sig igenom livet med någon form av lust (och kanske är det just därför förlusten av Allu är så oerhört förkrossande).

Kjell Westö skrev i De andra (som jag skrev om i förra inlägget) att han stundom anklagades för att fokusera för mycket på medelklasskaraktärerna i sina romaner, och därmed åsidosatte arbetarkaraktärerna. Nå, jag kan väl kanske tycka att en mycket stor del av denna roman ägnas åt att bearbeta de manliga karaktärernas eländiga känslor efter självförvållad skada, medan en mycket marginaliserad del av texten bearbetar kvinnornas känslor efter den emotionella och fysiska skada som åsamkas dem.

Nåja, jag vet inte, det var kanske inte meningen att fastna i detta feministiska perspektiv, och särskilt inte en så tandlös analys – kanske var det mer ett uttryck för ett plötsligt hugskott – men det jag egentligen ville säga var att jag älskar mycket i denna roman. Jag älskar det framväxande Helsingfors, jag älskar karaktärerna med sina svagheter och hemligheter, jag älskar språket som jag inte vet om det är genuint tilltalande på grund av det westöiska eller finlandssvenska – och jag älskar att boken frambringade sådan avgrundssorg i mig, men samtidigt sådan varm längtan efter att få höra till just den här stadens gator och att få vara hemma på just den här stadens torg.

Blommig klänning från Amerikatt, Eccoskor (nötta men lila), praktisk väska från Fjällräven.

De andra: en bok om klass

2 svar

De andra: En bok om klass

Klass är något annorlunda i Finland än i Sverige. För det första har Finland i modern historia upplevt krig som både splittrat och förenat klasserna. För det andra är Finlands språksituation nära sammankopplad med definitionerna av klass. Överklass associeras inte helt sällan med finlandssvenskt bättre folk, medan arbetarklassen associeras med landsbygdens finsktalande torpare och städernas fabriksarbetare. De andra: en bok om klass är en samling texter av både finska och finlandssvenska författare som handlar om just klassbegreppet, och syftet med författarurvalet är att spegla att modersmålet likaväl som social och geografisk bakgrund påverkar synen på vad klass är och hur det ter sig i dagens Finland.

Då jag parallellt med De andra läste Väinö Linnas torpartrilogi och Kjell Westös Där vi en gång gått (jag har ännu inte avslutat någon av romanerna, ofta för att jag måste ta andningspauser i eländena; hur våndas jag inte i själen när Cedi skjuter den röda kvinnan i ansiktet, eller när hästliket och barken ändå inte förmådde rädda tillräckligt många liv?) noterade jag hur saker gick igen i varandra. Och var fann sig den svenska arbetarbefolkningen som bodde längs kusten; hos de röda eller vita?

Finlandssvenska Monika Fagerholm skriver om sin uppväxt i Botby gård, en förort som ligger längs metrolinjen mot Nordsjö. Jag far där varje dag och som jag förstår finns det en bild av de östra förorterna som ganska ruffiga områden, och som finlandssvensk från utanför stadin får en rådet att inte gå i Östra centrum ensam. (Den här bilden kan väl knappast stämma, tänkte jag när jag var där – shoppingcentrumet innehåller ju både en fancy juicebar och Stockmann – men så gick jag ju också över Revalsplatsen (!) klockan fyra en vardagseftermiddag, knappast en risktid i något avseende.) Fagerholm beskriver att bilden av Botby gård som ruffigt först kom henne till kännedom när hon bosatte sig i andra delar av Helsingfors. Där fanns en bild av hurdana Botbymänniskorna var som hon först inte kunde känna igen sig i.

Intressant nog finns det i Helsingfors en mycket medveten bostadspolitik som innebär att nya bostadsområden som byggs ska vara en blandning av hyresrätter, bostadsrätter och egnahemsboenden. Dessutom finns det – åtminstone i Majstranden där jag bor, möjligen är det en allmän grej – en bestämmelse om att en procent av byggbudgeten ska gå till konst i bostadsområdena. (Nere på gården här står till exempel en mor för studenterna staty.)

Ytterligare fler författare, både finska och finlandssvenska, relaterar till de olika definitionerna av kapital: det sociala, kulturella, ekonomiska, och symboliska. Dessa lyfts som viktiga komponenter i jämförelsen särskilt efter välfärdsstatens intåg. Trots att finlandssvenskar inte längre är de rikaste i landet (näringslivsframgångar har satt finsktalande på ledande plats i rikast-i-landet-mätningar) så anses de nog ha jämförelsevis högt kapital ändå. Jämför till exempel med den (förvisso skämtsamma) videon Saker en finlandssvensk aldrig säger, som för övrigt också tar upp Svenska folkpartiet (SFP) – så vitt jag förstår det enda helt svenskspråkiga partiet (i riksdagen?).

Ja, SFP tycks vara ett kapitel för sig och partiet nämns också i antologin. Det beskrivs av en av bokens författare (minns nog ej direkt vilken, tyvärr) som ett marknadsfört alternativ för alla finlandssvenskar, men skribenten frågar sig hur de finlandssvenskar vars politiska åsikter drar åt vänster ska rösta, då SFP:s politik är närmast högerliberal: är språkfrågan så pass enande att övrig politisk övertygelse inte spelar roll?

Jag hörde också igår om hur SFP:s ungdomsförbund Svensk ungdom (ett i Sverige väldigt opassande namn, ett i Finland namn klingande på ett helt annat vis) diskuterat ett namnbyte, och i så fall till Liberal ungdom, vilket nog säger något om partiets politiska inriktning. Men vad säger det om finlandssvenskar? Är SFP inte för alla finlandssvenskar? Eller är de alla liberaler? Och vad säger i så fall det om deras klasstillhörighet? Och förresten – vad innebär det egentligen att vara liberal i Finland?

Ytterligare en författare frågar sig om det är slut på klassresorna nu. En tidigare klassmarkör var förutom pengar också sådant som högre utbildning – men i dag går många akademiker arbetslösa och en doktorsexamen kan i sämsta fall inte vara till större nytta än till en fin dekoration på väggen; för anställningsbarheten och löneläget spelar doktorsgraden föga roll.

Lägg därtill perspektivet att det kanske inte är inom landet som klasskriget nu befinner sig, utan mellan välfärdsländer i väst (nå, ”i väst” är kanske en lite förlegad beskrivning, men ändå) som lever gott på att invånare i tredje land producerar våra varor utan att ta någon nämnvärd del av vinsten. Kanske har vi tappat greppet om världens ojämlika utveckling genom att skåda vår egen klassnavel för intensivt?

Kjell Westö beskriver till sist sin sociala position som författare som ett resultat av en tudelad klasstillhörighet. Han beskriver hur han under en tid i livet levde som helt finskspråkig. Han beskriver att han måste skriva för att bringa någon reda i identitetsförvirringen, där hans far- och morföräldrar kommit från olika språkliga och socioekonomiska förhållanden och att det är svårt för honom att positionera sig i samhället på grund av detta.

Jag kan uppleva samma sorts vilsenhet som Westö i förhållande till min klassbakgrund. Jag tänker på min mormors mor, som kom från Karelen till Hedemora och dog ung – det tycks omöjligt att få reda på mer om henne från mormor trots många frågor, ty mormor är nog rätt motvillig att prata om det. Men jag undrar ofta: varför kom hon från Karelen i slutet av 20-talet? Hur hamnade hon i Hedemora? Hur träffade hon tapetseraren August, mormors far?

Likadant är det med mina farföräldrar: i bakgrunden finns där statare och oäktingar, svåra att släktforska kring. Kan det vara så att statarens oäkting är följden av herrefolks våldtäkter? Kan det ha förekommit även i min familj? Jag tror inte att Moa Martinsons romanbeskrivningar är ett unikum. Farmor växte upp på landet hos släktingar, skild från sin mor som arbetade som hembiträde åt en bättre familj inne i staden. Det är som vanligt lite svårt att få reda på mer, potentiellt skamfulla familjeförhållanden var inget som jag vare sig vågade fråga om, eller något som farmor ville tala om. Och nu är det försent. Men hennes liv förändrades väl med tiden, liksom farfars. Allt blev bättre både för dem och för landet Sverige, och pappa växte upp i ett femtiotalets folkhem, med en Elvisbrorsa och en byggmästare och kommunalt engagerad socialdemokrat till far. En klassresa.

Själv kan jag något föraktfullt se på mig själv som medelklass i materiellt överflöd, som kan studera enkom för att det är intressant och roligt, och som inte vet om jag vill duga till något för mitt självförverkligandes, mina föräldars, eller samhällets skull. Där har vi en problematik som vi inte kan tala om särskilt mycket, jag upplever det nämligen som ett pinsamt lyxproblem centrerat kring och enbart relevant för min självbild. Till skillnad från Kjell Westö skriver jag inte generationsromaner för att hantera min sociala vilsenhet, men jag börjar varje morgon med Fluoxetin Mylan 20 mg.

Studentkårens tröja från SFSfum 2008, någon form av diskreta och präktiga underkläder.

Vädret i Helsingfors

Lämna ett svar

Nu är jag sjuk och har således äntligen lite tid att uppdatera om min tid i Helsingfors, den som i dag sträcker sig till två hela veckor. Det har regnat, varit mulet, snöat, haglat, men vid några ynka stunder har solen tittat fram. Midsommarkylan var i celsius ungefär samma som julaftonvärmen – något som enligt många dagstidningar var bra för den finska folkhälsan.

Jag har följande nya ord i min vokabulär: juttu, nolot, tuparit, kiva, morkis, krabbis och fiilis. För att inte göra mamma besviken ska jag också meddela att jag lärt mig följande mening dugligt: Minä on töissä Vuosaaren kirjastossa.

Där tycks töissä vara inessiv pluralis av työ, vilket naturligtvis känns helt obegripligt eftersom det är en slags lokalkasus. Är det tidslokalitet som åsyftas? Kirjastossa är förstås också inessiv, men det är ju enklare att föreställa sig befintlighet i ett bibliotek. Alldeles för lätt att föreställa sig, till och med.

Ursäkta också min möjligtvis bristfälliga finska, som kanske till och med i sin en-menings-form är misslyckad. Språket är ett blygsamt work in progress.

Väder och grammatik… om det inte vore för alla fiilisord skulle en kunna tro att jag hade en tråkig resa. Näppeligen!

Utrensning

Lämna ett svar


Inte i garderoben, men en roman av Sofi Oksanen som handlar om flera estniska generationers sovjetiska trauma. Aliide växer upp i ett ockuperat Estland och är förälskad i en motståndsman som också är hennes systers man. Kärleken får henne att förräda både sin familj och sitt land och en dag kommer historien ikapp henne när hon hittar en ung kvinna, Zara, i trädgården. Zara har fallit offer för ett traffickingnät och är på flykt undan sin hallick. De två vaksamma och misstänksamma kvinnorna finner att deras livshistorier har fler gemensamma pusselbitar än de någonsin kunnat ana.

Både Stalins kossor och Baby Jane var gripande romaner som kräver tankebearbetning flera månader efteråt. Den förstnämnda berättar, precis som Utrensning, en historia vävd kring nationella trauman vilkas omfattning är ofattbara för en svensk. Det som framför allt rör mig med Oksanens romaner är att hon knyter an dessa till en nutid, en samtid, som gör dem aktuella även i dag. Hon uppmärksammar att någonting händer i världen vars vidd vi inte förstår ännu.

Lila Dr Martens, byxor från Intersport, tröja från försäljare utanför Globen