Äntligen får jag sätta upp mina nya väggkalendrar!
Gott nytt år!
Lämna ett svar
Författararkiv: Karolina
Thranduil, hjorttämjaren
Jag såg The Hobbit: An Unexpected Journey i går och jag är mycket nöjd! Med undantag för 1) Radagast var en knäppgök och 2) Thranduil red på en hjort (var det ens en hjort? Medger att jag är dålig på behornade djur om det inte är älgar.)
Richard Armitage, en av mina brittiska favoriter (från bl. a. BBC:s Robin Hood och North and South fungerade oväntat bra som dvärg och dvärgarna i sin tur var inte alls lika klumplustiga som de hade beskrivits.
Jag är inte heller särskilt upprörd över de tillagda delarna eftersom det innebar mer kameratid för Elrond (!), som ju är den bästa alven av dem alla. Vad var för övrigt grejen med Galadriels klänning?
Jag såg den i 3D nu, vilket var häpnadsväckande bra. Det är den andra filmen jag ser i 3D, den första var Tintinfilmen som kom för ett tag sedan. Det hade varit ännu bättre om jag suttit i mitten av salongen eftersom att den vänstra delen av bilden ibland blev lite skev. Jag skulle vilja se den igen, och då går 2D bra.
Jag finner att jag precis som förut är lika barnsligt förtjust i att förlora mig i en sagovärld som Midgård. Tillbaka-till-rötterna-känslan kom också över mig när jag kontemplerade att min lingvistiska universitetsbana egentligen började med en önskan om att lära mig quenya. Det gick ju inte så bra med den saken, men jag är desto bättre på isländska.
Varför min iphone inte är vardagskompatibel, nr 1
1. Jag vill logga in på en webbplats som kräver java. Java finns inte på CT7 (Copernicus Type 7, det är min telefon).
2. Försöker ladda ner en annan webbläsare, som ev. är mottaglig för förändringar. Skulle helst köra Mozilla Firefox. Finns inga bra alternativ.
3. Söker på ”java” i Apple store. Får upp en mängd applikationer där jag kan programmera java. Inga applikationer som stöder java i webbläsare.
4. Googlar problemet. Iphoneguiden tipsar om Cloud browse. Det verkar som om jag måste ha en amerikansk registrerad användare för att använda denna applikation.
Det finns säkert en lösning på det här problemet, men för att ha köpt en till synes användarvänlig produkt är lösningen väldigt komplicerad.
Vad som skulle underlätta mitt användande av telefonen:
1. Att själv få bestämma vilken mjukvara jag använder. (Hur kan det vara så låst och oflexibelt?)
2. Att enkla saker som java ska vara lätt att anskaffa eller inkluderat från början i mjukvaran. (Är det verkligen en så ovanlig grej?)
3. Att den oftast föreslagna lösningen på mina mjukvaruproblem inte var ”jailbreaka!” (Varför ska jag behöva göra otillåtna och otillgängliga åtgärder för att kunna nyttja en produkt jag betalat för?)
Men, jag är tacksam för att jag kan ringa med telefonen. Samt kamera- och (den begränsade) surffunktionen.
Julläsning
Högtidstema på inläggen, jag passar på att uppdatera eftersom jag är i avslappnat, insjuknat läge. Jag har på tre dygn hunnit med vinterkräksjuka, en redig förkylning och att skålla mig med en kopp hett te.
Sjukdomslektyren går i skräplitteraturens tecken: jag har legat i sängen med telefonen och läst om Stephenie Meyers Midnight Sun, vilket är Edwards POV av Twilight. Det är lite rörande att läsa den eftersom 1. den så tydligt är ett utkast, 2. den så tydligt försöker ge försoningsfulla drag till Edwards maniska personlighet (men det är käääärlek!) och 3. den är så underhållande! Notera att punkt tre är det som oftast får mig att vilja läsa en bok, särskilt nu för tiden då jag har så lite tid för läsning. Då blir det ingen pliktläsning av klassiker, nej nej! Redlöst osansat ska det vara, och gärna med en dörröppning till eskapism. Ja, jag vurmar lätt för odödliga romanser.
Vilket för mig in på julläsning nummer två: Fifty Shades Darker, av E. L. James. Jag har hört (det kan stämma eller inte stämma) att författaren började sin bana som författare av Twilight-fanfiction. Det märks! I jämförelse med både första delen, Fifty Shades of Grey, och uppföljaren så har Stephenie Meyer ett rikt och varierat språk. Ja, ni förstår ju själva. E. L. James har några uttryck hon tycker om att använda (t. ex. Holy Fuck, mercurial) och dessa återkommer på var och varannan sida. Engelska, som är så rikt på synonymer. Ja, ja. Det är fortfarande ett bra flyt i böckerna, vilket gör det till underhållande läsning på sjukbädden.
Samtidigt som dessa ovannämnda läser jag också om Twilight-böckerna, och närmar mig mitten av New Moon nu. Så många detaljer jag inte minns! Har inte läst böckerna efter att jag sett filmerna (vilket jag gjorde när de kom) och jag gläds över att böckerna har mer plats för high school-intrigerna som hutlöst klippts bort ur filmhandlingarna. Jag menar – halva behållningen är ju balansen mellan liv och död-våndan och high school-våndan.
När jag inte har feber längre tänkte jag också ge mig i kast med Ingrid Carlbergs ”Det står ett rum här och väntar på dig…” Berättelsen om Raoul Wallenberg. Men den känns så eländig att påbörja som läsprojekt, vi vet ju alla att det inte slutade så bra. Oavsett hur det slutade.
Thanksgiving
Nu har jag en värmekudde på axlarna eftersom jag har onådigt ont i dem. Jag rör mig alldeles för lite nu för tiden, eftersom jag har ett tidskrävande kontorsjobb som håller mig sittande framför datorn större delen av dagen. Det är därför jag inte skriver så mycket heller, om böcker, bokhyllor eller bibliotek. Jag hinner inte läsa så mycket, eller träna så mycket…
… men i gengäld har jag världens roligaste jobb, och det är ju faktiskt bara ett år.
Och så har jag ju nu en kär vän – i förr går var jag medbjuden till hans amerikanska bekanta på Tegnérgatan för att äta thanksgiving-middag. Det var fantastiskt, trots bristen på en hel kalkon. Det var så mycket god mat! Jag önskar ofta att jag kunde laga mat, men tyvärr är jag helt hopplös på det. Jag kan baka och leverera vitsiga kommentarer i stället.
Irene Adler och Holly Golightly
Jag har funderat mycket på Irene Adler i A Scandal in Bohemia och hur karaktären gestaltas i BBC:s nyare Sherlock-serie (med Benedict Cumberbatch – vilket namn!) i avsnittet A Scandal in Belgravia. Precis som i Breakfast at Tiffany’s är den kvinnliga huvudkaraktären i ett visuellt medium mer benägen att hänge sig åt en kärlekshistoria, i stället för att helt sonika lämna historien på väg mot nya äventyr (man får inte veta vilka). Jag tycker att det är något befriande sårbart att se hur den manliga huvudkaraktären lämnas i förundran för all framtid över vad som egentligen hände med denna kvinna som gjorde ett så stort intryck på honom. Varför måste film och teveserie resultera i något annorlunda?
Drömmer människor om vanliga får?
En kanna rött senare. En kanna rött till. Nu har min syster åkt hem efter körsbärspaj och Twin Peaks, med sig har hon Bakhålls nyutgivna Blade Runner (orginaltitel Do Androids Dream of Electric Sheep?) av Philip K. Dick. Jag har nyss läst denna översättning, inte så mycket för den klämmiga titeln som för att den länge stått på min att läsa-lista. Min storasyster introducerade mig för Philip K. Dick för länge sedan och sedan dess har jag väntat och tänkt, tänkt att snart är det dags. Jag vet inte vad som hände, kanske kom Jane Austen och de isländska sagorna i vägen?
Nu har jag alltså läst Blade Runner, och jag var förtjust. Historien slöt sig på ett rysligt bra sätt, och jag gråter fortfarande inombords när jag tänker på den levande getens fall. Jag undrar också hur likt fåret var ett riktigt får? Hade det utvecklat egna känslor och instinkter? Varför ville man (som efterordet åtminstone anger) inte ha djur i filmen? Jag har inte sett filmen, men djuren. Å, jag älskar djuren!
Som om det varit förutbestämt (det var det inte) så har jag också på senaste sett om säsong 6, och halva 7, av Star Trek: The Next Generation. Jag har i tanken satt Data i relation till bokens androider och känner farhågor inför människans kommande identitetsproblem. Vi klarar ju inte ens av varandra. Jag uppskattar att huvudpersonen själv ställer sig tvivlande mitt i sitt värv. Jag älskar att hans fru lyfts så väldigt i humöret av att se något levande, att tindra med ögonen inför liv. Jag låter kanske religiös, men har du någonsin sett ett lamm springa? Har du någonsin sett ett lamm springa? Synen är så ljuvlig att den rör mig till tårar. Vissa sinnesintryck från livet har en så märkligt rörande effekt. Att läsa Philip K. Dicks roman var ett av dessa.
Fickboks-frenzy
Man lägger alltså in ett bindestreck i ett sammansatt ord när man tror att det är svårt att läsa och uppfatta. Eftersom fickbok för ’pocket’ är såpass oetablerat (i dag är första gången jag använder det) så tyckte jag att ett bindestreck var lämpligt. Observera också mitt generiska man, och till detta att jag inte är en hen-bejakare. Jag är feminist men jag tror att världsordningens problem med kvinnor är större än det svenska språkets. Ja, det där är en infekterad debatt som jag vidare i inlägget håller mig utanför.
I stället tänkte jag skriva om tre böcker jag har hunnit läsa på senare tid: Naiv. Super. av Erlend Loe, Vattenmelonen av Marian Keyes och Efter våldtäkten av Alice Sebold.
Den sistnämnda är en självbiografisk skildring som handlar om vad som hände efter våldtäkten. Den var väldigt ruggig och framför allt tyckte jag inte att hon hade någon vidare familj. När jag var liten trodde jag att alla familjer var lika bra som min familj, fast jag visste att det inte var så. Jag kan fortfarande bli häpen när jag hör från människor att de växt upp i ett hem utan böcker (även om det händer allt mer sällan nu när jag studerar). Inte för att det på något sätt har med den här boken att göra. Men jag hade fått större stöd om det hände mig, tror jag. Jag hoppas att det inte gör det. Den allmänna betraktelsen är att om en våldtäktsman döms betyder det inte att historien får ett lyckligt slut. Det finns inga lyckliga slut på våldtäktshistorier och det är bra att Alice Sebold berättar det, även om jag helst hade sluppit veta.
Vattenmelonen var välbehövd chic lit med en fångande historia. Det är lika bra att vara ärlig: jag älskar den sortens litteratur som är vilsam att läsa. Det är oerhört avslappnande. All litteratur kan inte vara karaktärsdanande, och förresten har jag karaktär så att det räcker och blir över (amen!).
Erlend Loes Naiv. Super. är på sätt och vis charmig, men jag tycker inte att det är en av hans bästa böcker. Och varför? Jag tycker nog – och jag skäms lite över att säga det – att huvudpersonen är ganska korkad. Många av Loes karaktärer har ju flippat ur på ett eller annat sätt, men jag tycker att de i andra romaner har lite mer substans i sig. Han är för naiv (något jag kanske borde ha anat). Jag vill hellre rekommendera Doppler eller Gör vad du vill. (Okej, en skämmig sak: Det är bara Doppler jag läst på norska, de övriga var översatta till svenska. Skyller på tillgång och finanser.)
Nu ger jag upp Allt
Jag har helt enkelt tröttnat på Martina Lowdens debutroman. Dagbokssvamlet slutar helt enkelt aldrig vara svammel, det är drygt sexhundra sidor osammanhängande anteckningar som skulle mått bättre av att bearbetas några omgångar. Kanske är Allt den sortens bok som är rolig kuriosa tjugo år efter att romanen som den är grund till har utkommit. Ungefär som att läsa Kafkas dagböcker i förhållande till hans romanproduktion, eller Strindbergs Ockulta dagboken som kommer ut när som helst.
Men som roman? Nej, nej, nej. Jag orkar inte. Kanske hade det varit roligare när jag var sjutton, men jag tror inte det.
Morgontidningens vara eller icke vara
En inhyrd stackare som har fått ta del av den fantastiska lösningen på arbetskrisen genom att ta anställning (”anställning”?) som telefonist någonstans i Sverige ringde mig häromdagen för att erbjuda mig en provprenumeration på Dagens nyheter:
”Hej, jag ser att du nyss har flyttat och anmält intresse av att prova på DN?”
”Hej, ja, nä, jag har börjat prenumerera på svenskan nu, så jag är rätt nöjd.”
”Hur länge har du den?”
”Ett år på autogiro.”
”Men du vet väl att du kan pausa den prenumerationen och prova DN i tre månader?”
”Men jag har ju nyss börjat. Dessutom har DN en skandalöst subjektiv nyhetsrapportering, jag blir bara arg om jag ska läsa det på morgonen.”
”Ja.”
”Men du ska ha tack för att du ringde, ha en bra dag.”
”Okej, hej då.”
Det var ju tråkigt för hans provisionsbaserade lön att han inte visste vilka mina svaga punkter för DN är, nämligen kulturbilagan och Assar. Men glatt för min 40%-lön.
Kvitter
Utbildningspolitik, bibliotek… Utbildningspolitik, bibliotek… Soeur de Bruxelles. Kvitterflödet, vilket flöde! Nu kan man följa mitt också, men då handlar det mest om irrelevanta betraktelser jag gjort som jag tycker att alla borde läsa.
Tänk om jag finge gå en bokbindningskurs, vad skoj det vore!
Cigaretten efteråt
Horace Engdahl skrev Cigaretten efteråt – detta verk, som det har lindrat min värk! Själens tröst är Horace essayistiska betraktelser. Då jag lånade boken på bibliotek och såg till att min goda vän Siggan lånade den efter mig kan jag för tillfället inte delge några stycken av det som talade till mig mest, men när jag har lagt vantarna på boken igen ska jag uppdatera.
Horace Engdahl var för övrigt med i Skavlan häromveckan och överraskade mig med sitt lediga, nästan frejdiga, sätt – samtidigt som han var en sinnebild för det propra och välartade.
Men ja, det är som man väntar sig av en av De Aderton. Och hur hinner han läsa tiotals böcker i veckan? Är det sant?
Förtjust som jag är i pressfriheten
Svenska journalistförbundet har startat ett upprop för de svenska journalisterna i Etiopien. En europaparlamentariker för Piratpartiet skrev ett eget brev, men jag själv använde förlagan på Svenska journalistförbundets hemsida.
Schibbye, vilket spännande namn för övrigt!
Två gånger Ivar
Flytten till lägenhet har resulterat i två Ivar-hyllor från Ikea eftersom Billyhyllorna inte pallade trycket utan gav vika under frakten. Så kan det vara! Min bild av Billy är den mjäkige åttiotalisten så det är kanske inte så förvånande, trots allt.
Mina nya hyllor heter Ivar Lo och Ivar Aasen.
Långt borta i dubbel bemärkelse
Jag läser Far Afield av Susanna Kaysen, en berättelse om en kulturantropolog som reser från Amerikat till Färöarna för att studera folklivet där. Bokens första kapitel introducerar flygplatsen i Reykjavík – huvudpersonen har en otacksam inställning till månlandskapet, den ljusa natten och människorna som inte talar engelska. Jonathan, som han heter, är en riktig gnällspik och det hade varit förståeligt i ett kapitel, eftersom han då blivit av med sitt bagage för en ettårig vistelse i utlandet, men hans osympatiska karaktär är fortsatt närvarande även in i hälften av boken.
Tumvantar av färöiskt garn, kjol från Gudrun Sjödén (bra grejer, alltså!).
Foto: Camilla Hammarin.
Jonathans amerikansk-arroganta syn på färingarna är att de äter otäck mat, skämtar om märkliga saker och känner varandra alldeles för väl. Han framställer dem som pekuliära varelser och gnäller konstant över det rådande spritförbudet. Nyss har han bekantat sig med huldufólk på Sandoy, eftersom han blev ombedd att hjälpa till att samla in fåren.
För att vara antropolog har han en väldigt snäv syn på verkligheten. Han fnyser åt gamla ting, som matkulturen, fast det i själva verket är rätt häftigt att konservera mat som man alltid har gjort, samt dansa ringdans och muntligt tradera germanska (?!) sägner. Men späck och valkött är inte mac’n’cheese och en invånare från U.S.A. i sin historielöshet kanske har svårt att förstå detta.
Jag vet inte riktigt vad författaren tänkte när hon skrev boken. Är den ironisk? Är den allvarligt tänkt som en introduktion till läsarna om ögruppen i Nordatlanten? Är det hittepå för skojs skull? Är detta bilden utlänningar har av färingarna?
Jag kanske gör en liten uppdatering när jag avslutat boken. Kanske blir den bättre.
För övrigt finns en annan fantastisk bok som utspelar sig på Färöarna (främst i Gjógv): Buzz Aldrin, hvor ble det av deg i alt mylderet? av Johan Harstad. Den kan jag varmt rekommendera. Eller med andra ord: Läs eller dö själsligt.