Noterar att det i ett av UNT:s skriverier om Patti Smith-konserten inte nämns att bägge artisterna nämnde Edward Snowden under konserten. Är det kanske lite jobbigt för platta UNT att skriva om hur musik består av fler dimensioner än bara underhållning? Smiths feministiska betydelse nämns ju i citat, men i stället för att vidareutveckla det rapporteras det om skribentens något myspysiga Woodstockassociationer (”ååå, bandanas, fransar och cigarettrök!!!”)

… och visst är recensionen lite bättre. Men bara lite.

Trots att vi sägs leva i ett mer eller mindre jämställt 2000-tal förvånar det mig hur ovanligt, och befriande, det är att se denna typ av kvinnliga råa styrka.

Kvinnlig, rå styrka? Å, måste kräkas över formuleringen. Jag förstår vad som menas, men den här hänvisningen till urmödraskap och en särskild slags kvinnlig rå styrka för att – vad? Att hon har en åsikt?

… och sedan kallar recensenten Snowden för ”blåsvisslare”. Jag vet att det är småaktigt att komma med språkliga kommentarer, men verkligen?

Hon visar att man aldrig blir för gammal för att göra uppror, aldrig blir för gammal för punk.

Vem skrev recensionen, monarken av plattityder? Jag skulle också så gärna vilja veta vem som hävdat att uppror och punk är något som tillhör ungdomen. Är det inte bara det att man successivt med åldrandet också förses med bättre redskap att bemöta samhälleliga orättvisor med (till exempel rösträtt!)? Ja, ni förstår hur jag menar. Det är lite samma slags förr-i-ti’a-nostalgi som tar sig uttryck både rörande punken och Woodstock. Kan inte UNT:s skribenter ta till sig vad de skriver, och göra som Patti Smith? Som nedan:

Det är definitivt inte någon bakåtsträvande 70-talsnostalgiker vi ser framför oss utan en i allra högsta grad politisk och passionerad artist.

Läs även i Lottas allehanda om Snowden och Smith. Och samma blogg om Vargas Llosas artikel om Snowden. Vargas Llosas artikel är, precis som hans roman Den stygga flickans rackartyg, väl stilistiskt uttänkt men med ett bedrövligt innehåll. Usch.

Avslutar med en inspelning av Smiths sång till Snowden (som rörde mig så innerligt att jag grät):

Edward Snowden, where are you?
They don’t want you, but I do.
Your youth, your truth, raining down;
shaking up Washington.
Edward Snowden, I don’t know
what they will do to you.
But, Edward… let it snow, let it snow, let it snow!

… det är nämligen aldrig så viktigt att genomföra förändringar som året innan valår!

I Europaparlamentet vill nu industriutskottet att alla ska få roama gratis utomlands eftersom det är PÅ TOK FÖR DYRT att använda mobiltelefonen när man är ute och reser.

”Resolutionen är ett svar på IT-kommissionär Neelie Kroes uppmaning från i maj i år om att senast påsken 2014 helt ta bort roamingavgifterna.

I juli i fjol enades EU-parlamentet och medlemsländerna om pristak för roamingavgifter. Uppgörelsen säger att en utvärdering av pristaket ska genomföras innan halvårsskiftet 2016.”

2016 är alldeles för sent (nämligen efter, och inte innan, valet) så nu är det plötsligt väldigt bråttom. Jag hoppas att det blir lika bråttom att diskutera andra viktiga frågor, till exempel hur vi får en dataskyddsförordning som är ett bra och starkt skydd för Europas medborgare.

Om du undrar vad dataskyddsförordningen är, kan du läsa mer på dataskydd.net. Om du är skeptisk till informativa kampanjsidor från enskilda partier kan du läsa EU-kommissionens förslag här, och sedan jämföra med PUL (som alltså skulle sluta gälla eftersom förordningar gäller framför varje motstridande nationell lag).

Nu har jag en värmekudde på axlarna eftersom jag har onådigt ont i dem. Jag rör mig alldeles för lite nu för tiden, eftersom jag har ett tidskrävande kontorsjobb som håller mig sittande framför datorn större delen av dagen. Det är därför jag inte skriver så mycket heller, om böcker, bokhyllor eller bibliotek. Jag hinner inte läsa så mycket, eller träna så mycket…

… men i gengäld har jag världens roligaste jobb, och det är ju faktiskt bara ett år.

Och så har jag ju nu en kär vän – i förr går var jag medbjuden till hans amerikanska bekanta på Tegnérgatan för att äta thanksgiving-middag. Det var fantastiskt, trots bristen på en hel kalkon. Det var så mycket god mat! Jag önskar ofta att jag kunde laga mat, men tyvärr är jag helt hopplös på det. Jag kan baka och leverera vitsiga kommentarer i stället.

Jag har funderat mycket på Irene Adler i A Scandal in Bohemia och hur karaktären gestaltas i BBC:s nyare Sherlock-serie (med Benedict Cumberbatch – vilket namn!) i avsnittet A Scandal in Belgravia. Precis som i Breakfast at Tiffany’s är den kvinnliga huvudkaraktären i ett visuellt medium mer benägen att hänge sig åt en kärlekshistoria, i stället för att helt sonika lämna historien på väg mot nya äventyr (man får inte veta vilka). Jag tycker att det är något befriande sårbart att se hur den manliga huvudkaraktären lämnas i förundran för all framtid över vad som egentligen hände med denna kvinna som gjorde ett så stort intryck på honom. Varför måste film och teveserie resultera i något annorlunda?