Etikettarkiv: piratpartiet

Almedalen in review

2 svar

Finlands försvarsminister Carl Haglund (obs: betalvägg!) skriver i HBL om hur han önskar att Finland hade ett Almedalen, en politikervecka, ja, ”denna politikens supervecka som i dag omfattar flera tusen evenemang.” Haglund föreslår att Finlandsarenan (fin: Suomi Areena) ska växa till detta arrangemang och fortsatt arrangeras samtidigt som Björneborgs jazzfestival. Om datumen i juli är dåliga kanske till och med jazzfestivalen kan tänka sig att flytta, för jazz och politik passar ju så förnämligt bra ihop?

CarlHaglundiHBL

Carl Haglund vet givetvis inte vad han talar om. Hans rosenskimrande bild av sitt besök på Almedalsveckan i fjol – ”upplevelsen var otroligt positiv och bland det mest inspirerande [han] gjort under [s]ina femton år i politiken” – är mycket lik min egen bild av Helsingfors och Finland; han har sett alldeles för lite av det för att egentligen veta att det antagligen har sina baksidor precis som allt annat här i världen. Skillnaden är väl att han inte inser det, eller åtminstone inte låtsas om att ha insett det, i sin kolumn.

Min egen bild av Almedalen är ett vådligt jippo inte helt olikt en musikfestival där ungdomar och yngre vuxna med politiskt engagemang i partier eller intresseorganisationer får leva om under en vecka. Trots otalet intressanta seminarier så är den information som når ut från festivalen huvudsakligen följande:

  1. Selfies med kända personligheter, t.ex. politiker, tevefolk
  2. Bilder på vackra byggnader och/eller vackert väder i Visby
  3. Suddiga bilder på seminariedeltagare (syns ej vilka, men någon är möjligen namedroppad) utan någon ytterligare information om seminariet än det som står i programmet
  4. Hashtaggar som #almedalen, #svpol, #utbpol (och andra typer av pol, beroende på vilka man följer, tänker jag mig), #sagtialmedalen
  5. Information om att någon anländer till eller lämnar Gotland, ofta inkluderande väderrapport och/eller färdmedel

Saker som inte förekommer i sociala medier-rapportering (här tänker jag främst på mina egna ”automatiska” kanaler Instagram, Twitter och Facebook) från Almedalen är:

  1. Diskussion kring seminarier och relevanta inskott i debatten från både publik och debattdeltagare
  2. Frågor, förklaringar och hänvisningar till seminarierelaterade debatter
  3. Visioner och idéer som kan förverkligas till följd av relevanta och intressanta seminarier

Kort sagt tycks Almedalen göra väldigt lite för att förändra någons politiska agenda, men har däremot lyckats med att förse strebrar med utökade nätverk samt att normalisera rosévin och snittar. Bra!

Det har ju varit lite ”storm” kring Piratpartiet de senaste dagarna efter min systers inlägg om hur tröttsamt engagemang i en organisation bestående av människor kan vara. Låt mig exemplifiera partikulturen – och den politiska kulturen i övrigt, både i intresse- och partiorganisationer – med hur partikollegor rapporterar från Almedalen. Så här skriver partiledare Anna Troberg på facebook om sin Almedalsvecka:

  • den 28 juni. [bild:selfie] På väg till Visby. Det ska nog gå bra det här. — med Leffe Deldén och Ola Nyström.
  • den 29 juni. [videoinlägg] Vackert väder i Visby. NOT! :-p
  • den 30 juni. [bild: selfie] Some like it hot. Mingel med Alexander Bard och Annika Beijbom #Almedalen — med Alexander Bard och Annika Beijbom.
  • den 1 juli. [bild: selfie] Whee! Kepsen återfunnen! #Almedalen
  • den 2 juli. [bild: handskriven skylt i butik med text som kan tolkas olika] Too much information vid den lokala kiosken i Visby. #Almedalen
  • den 5 juli. [bild: kollage med selfies] #PhotoGrid Lite bilder från Almedalen. :-)

Facebook, hävdar många, är en rätt så privat angelägenhet; möjligen påverkas stilnivån av att endast utvalda facebookvänner kan se det man skriver. Men samtidigt, jag är ju facebookvän för att vi känner varandra via politiken? Kan vi verkligen dela in sociala media i professionellt och privat, eller är den gränsen flytande? Och i så fall: kan du någonsin vara något annat än en offentlig person i dina statusuppdateringar och borde det i så fall påverka innehållet du producerar? Det går inte att frånse att människor kring oss har förväntningar på vårt informationsflöde och att vi måste förhålla oss till detta. Av denna anledning kanske jag förväntar mig något annat av en partiledare i Almedalsrapporteringen än återfunna klädesplagg, väderrapporter och selfies med utvalda delar av det sociala nätverket. Kanske väntar jag mig något mer i stil med det om Anna Troberg skriver på sin twitter:

  • Politiker tror på myten om att polisen inte har verktyg att stävja näthat. De har verktyg, men saknar intresse. #Almedalen #piratpartiet
  • ”Vi måste våga utmana gamla invanda arbetsmetoder i skolan.” Bra. Det är lätt att bli lite försoffad i alla verksamheter. :-) #almedalen
  • Det är inte identiteten som skapar problem för hbtq-ungdomars liv, utan omgivningens fördomar om den. #almedalen #rfsl #piratpartiet

Dock undantaget att jag gillar Piratpartiet för att vi arbetar med internet och informationssamhället. Därför är jag inte direkt är superintresserad av debatten om de frågor (HBTQ och skolan, t.ex.) som Anna Troberg rapporterar om från bevistade seminarier. För att hitta kommentarerna till de piratpolitiska ämnen som jag var intresserad av behövde jag därför sålla i twitterflödet (både Annas och andras), och inte bara bland ovanstående exempel utan också bland sådant som:

  • Ny morgon i Almedalen. Jag har väckt mina pirater genom att DJ:a mina favoriter. Det är inte deras favoriter. De har dålig smak. :-p
  • Nu har Piratpartiets egen lilla Martha Stewart lagat mat till sin Almedalstrupp. #Almedalen #piratpartiet
  • Mina så kallade ”homies” anser att jag är en fashion emergency. Jag vidhåller att svart är en färg. #piratecrib #almedalen
  • Piratpartiet behåller titeln som bäst på sex i #Almedalen. :-) #rfsu

Det är såklart jättefint att alla är vänner och har roligt tillsammans, men jag har redan vänner, det är inte därför jag engagerar mig i Piratpartiet, det är verkligen inte för att följa piraters matvanor och häng som jag tycker att det är viktigt att skicka partirepresentanter till Almedalen. Märk också väl att jag på intet sätt tycker att Anna Trobergs rapportering är fel eller orimlig, jag är bara själv inte så begeistrad i den här politiska mingel- och selfiekulturen (som gäller typ alla, det är bara det att Piratpartiet är ett så praktiskt och närliggande exempel för mig, men jfr. t.ex. organisationers twitterrapporter från SFS-fullmäktige, bokmässan i Göteborg, etc.)

För vad får medborgarna veta från Almedalen? Ja, från SvD till exempel ett livereferat av valplattityder i partiledartalen och en bild på Annie Lööfs skor (!):

AnnieLoof

Därför tycker jag att Almedalen är ett misslyckat koncept, och jag tror att Carl Haglund egentligen också ser att tillställningen inte är ett forum för utbyte av idéer utan utbyte av visitkort. Det familjära och ryggdunkande är på många sätt en trygg och bra miljö för människor; det är roligt att ha vänner, det är roligt med uppmuntran. Men det är inte så vi bygger en rimlig informationspolitik för framtiden. Jag vill göra mycket tydligt att jag gör stor skillnad på sak och person, och i den här sakfrågan står så mycket fel till att vi inte har tid att stanna upp för feelgood-rundor var femte tweet.

Ge internettillgång till alla – via folkbiblioteken

Lämna ett svar

Jag läste i dag en artikel om utanförskapet* som drabbar de utan dator. Här presenteras en ypperlig fråga att driva i kommunvalen 2014. Tillgången till internet och datorer är en extremt viktig demokratifråga, i synnerhet när fler och fler samhällsbärande funktioner i första hand finns tillgängliga på datorer.

Problemet uppstår förstås när alla inte har datorer. Det kan vara på grund av oförmåga (till exempel att en helt enkelt inte har råd, eller att en inte förstår) eller ointresse. För den förstnämnda gruppen är det ett bekymmer att det saknas resurser för att stödja, lära ut och tillhandahålla datorer och datorkunskap. Som en av personerna i artikeln säger:

”Om någon börjar prata om att de har laddat ner appar, då är jag bara tyst. Det känns skämmigt att jag inte hänger med i tiden. Och jag vet inte vem jag ska fråga om hur en mobil fungerar. Har man inte barn och barnbarn så finns det ingen som kan hjälpa en.”

Men: just denna hjälpande funktion skulle kunna bäras av folkbiblioteken. En nyligen skriven resolution om folkbibliotekens betydelse i det europeiska samhället förklarar vikten av att biblioteken tillhandahåller nätuppkoppling och verktyg för att alla samhällsgrupper ska kunna ta del av den moderna teknologin. Det vinner vi på som samhälle. Eller för att citera Isak Gersons kvitter från september 2013: Allt åt alla, ditt är mitt – välfärden börjar vid 10 gigabit!

Steget från internet- och datortillgång till att också hålla utbildningar i datoranvändande (hur kan detta inte vara en bra idé? Av förklarliga skäl har vi flera generationer som inte hade den obligatoriska datorkunskapen i skolan) är sedan kort. Piratpartiets välformulerade åsikter om bibliotek understryker deras roll som samhällsbärande institutioner, viktiga för det livslånga lärandet. Vi kallar biblioteken för ett fysiskt internet (låt oss alla ropa Mundeneum! Framtiden! och klappa händerna!) och det – om något – fångar kärnan av bibliotekens nytta, nöje och oändliga möjligheter.

Om mer resurser ges till folkbiblioteken för att tillgängliggöra IT ökar både demokratin och gemenskapen i samhället. Även om SvD-artikeln ovan antar ett myspys-förhållningssätt till brevskrivande och folks påstådda lättja på grund av internet så handlar den andra delen om hur de som vill lära sig inte vet var de ska vända sig. Det är dags att ändra på det.

Den här frågan kommer jag att jobba mer med under våren och presentera en tydligare handlingsplan för hur bibliotekspolitiken kan utvecklas.

* Utanförskap, detta buzzword!

Vi borde sätta stopp för FRA

Lämna ett svar

Ibland är det enklast när någon annan sätter rubriken, som till exempel i UNT i fredags, där jag och Mårten Fjällström skriver vidare om övervakningssamhället och Sveriges internationella relationer.

Vi borde sätta stopp för FRA innan vi får en utveckling liknande den vi sett i Storbritannien, skriver Karolina Andersdotter och Mårten Fjellström.

I veckan har vi kunnat läsa att brittiska säkerhetstjänsten gått in på en brittisk tidningsredaktion och förstört källmaterial och hårddiskar. Anledningen var att man misstycker till att tidningen i fråga rapporterat om massövervakning och kränkningar av privatlivets helgd. När redaktör Alan Rusbridger protesterade mot detta intrång i pressens möjligheter att bevaka staten och väcka debatt, blev svaret ”Ni har haft er debatt. Det finns inget behov av att skriva något mer.”

Det målar en dyster bild av Storbritannien, men vi behöver också fråga oss vad det ger för bild av vår egen regering och våra politiska relationer på internationell nivå.

Vi skrev för två veckor sedan om den uppmärksammade amerikanska rättegången mot Bradley Manning. Vid det tillfället ställde vi den retoriska frågan om Sverige verkligen vill samarbeta med de stora grabbar som hårt bestraffar synliggörande av allvarliga systemfel.

Det råder ingen tvekan om att The Guardians rapportering berört ett allmänintresse. Deras nyhetsrapportering har varit startskottet på en global debatt om övervakning och maktbalans. Få har lämnats oberörda av de avslöjanden som gjorts om hur stater och regeringar behandlar oss som medborgare, företagare, upphandlare och privatpersoner.

I söndags kvarhölls David Miranda, partner till The Guardian-journalisten Glenn Greenwald som Snowden läckte till, kvar på Heathrow med hänvisning till terrorlagar. Är det så att Storbritannien, i likhet med till exempel Etiopien, sätter likhetstecken mellan journalistik och terror?

I en övervakningsstat kan inte bara gärningar utan också tankar när som helst vändas emot en människa. När det händer slår staten hårt, och det finns inga sätt att skydda sig. Nedslagen är godtyckliga – de drabbar inte alla samtidigt. Bara The Guardian har drabbats av brittisk säkerhetstjänst, inte Daily Mail. Det gör att samordnade svar från medier, medborgare och industrier blir svårare att åstadkomma. Den som har ett väldigt stort maktövertag kan härska genom söndring.

Men när nu britternas säkerhetstjänst förstör redaktionsmaterial under föregivet kontrollerade former måste frågan ställas igen: vill vi verkligen samarbeta med de här grabbarna? Eller borde vi istället sätta slutligt stopp för FRA innan de också löper amok?

I brist på verkliga hot att kartlägga hanterar FRA och liknande instanser i andra länder både medborgare och den fria pressen som ett hot mot samhälle och medborgare för att skydda deras egen existens. Av uppenbara skäl är det dock så att hot mot säkerhetstjänsten i form av fri och öppen debatt om säkerhetstjänsten inte är ett sådant hot vi som demokratiskt samhälle vill avvärja. Vi vill inte ge dem medel och metoder att likt totalitära stater och diktaturer hindra insyn, stoppa debatt och härska genom söndring.

Sverige, men också svenska medborgare, måste välja om vi vill vara del av den fria världen där debatt, samhällsgranskning och självbestämmande tillåts ske. Ingen tjänar på att debatten lägger sig.

Karolina Andersdotter

Piratpartiet Uppsala

Mårten Fjällström

Piratpartiet Uppsala

UNT 23/8 2013

En rakryggad resolution

Lämna ett svar

Det som börjar med en djup och innerlig kärlek för böcker, innebär en djupt befäst vurm för bibliotek och leder nödvändigtvis till ett intresse för informationspolitik. När jag precis fått mitt första lånekort, inom Enköpings kommunbibliotek, var den bok jag mest frekvent lånade Djurens rekordbok, ute på filialbiblioteket i Örsundsbro. Bibliotekarien i Örsundsbro hette Gun och det var henne jag intervjuade när vi skulle göra en klasstidning i femte klass. Märkligt nog var det först när jag var femton som jag tänkte att mitt framtida yrke skulle vara bibliotekarie – som om det var först då som jag insåg att det faktiskt var ett yrke och inte något överjordiskt som var några särskilt utvalda förunnat. (Det här är kanske det enda tillfället i min ungdom då jag inte var den skarpaste kniven i lådan.)

Men, hur hänger djurens rekordbok ihop med visselblåsare? Jo, på alla sätt. Precis som det mesta i samhället så är bibliotek politik. Biblioteket som mötesplats, eller som allmänhetens informationscentral, har inte funnits jämt. Världens bästa uppfinning, folkbiblioteket, är också ganska nytt och tyvärr på väg i väg på många ställen. I Biblioteksbladet får man ofta läsa om till exempel bibliotekssituationen i England eller om den svältfödda bibliotekspolitiken i Lund. Biblioteken är ingen självklarhet. Men de borde vara det.

ALA (American Library Association) förklarar varför i en resolution om visselblåsare och myndighetstransparens från den 2 juli i år, och sammanfattar i en enkel mening en av bibliotekens allra viktigaste funktioner:

Libraries are essential to the free flow of ideas and to ensuring the public’s right to know

ALA konstaterar också om privatliv:

Since 1939 the American Library Association (ALA) has affirmed the right to privacy in its Code of Ethics, which currently states, “We protect each library user’s right to privacy and confidentiality with respect to information sought or received and resources consulted, borrowed, acquired or transmitted”

och att:

privacy is essential to the exercise of free speech, free thought, and free association

Det ALA gör här är inte bara att engagera sig i politiken kring bibliotekens form, funktion och varande, utan också kring de fundament som bibliotekstanken bygger på: transparens och informationstillgänglighet i ett demokratiskt samhälle.

Att det är en fristående biblioteksorganisation, och inte staten, som tar bladet från munnen och försvarar privatliv och yttrandefrihet säger mycket om hur samhället ser ut i dag. Jag skulle vilja se ett annat samhälle.

Domen mot Manning kastar mörka skuggor även här

Lämna ett svar

Jag skriver, tillsammans med Mårten Fjällström, om Bradley Manning och FRA på UNT:s debattsida i dag. Debattartikeln tar upp fallet Manning och hur det relaterar till den svenska samhällsbilden. Gå gärna in och läs.

För övrigt, vår rubrik, den som är för detta inlägg, blev inte helt oväntat bytt till ”Vad tycker Sveriges regering?” (får plats på en rad, så det är ju förståeligt). Vi fick en inte dålig exposé i papperstidningen också:

”När folk ser att ni, och bolag som Google, gör ondska så är det katastrof”

Lämna ett svar

Det är läsplikt på Ola Wongs artikel ”Sverige sviker sina principer” i SvD i dag, 30 juli.

Det är mycket enkelt. Staten har ingenting att göra med vad du eller jag har i bokhyllan, digital eller fysisk. Inte heller din korrespondens, umgänge eller åsikter. Främmande stater har ännu mindre med det att göra. Om sådant spionage sker förväntar jag mig att min stat ska skydda oss. Det kallas frihet.

”Ansvaret för att de mänskliga rättigheterna inte kränks vilar på regeringen”, skriver regeringen på sin egen hemsida. Men när det väl gäller sviker Sverige och EU sina värderingar. Sverige har inte sagt ett knyst om Snowden. Utrikesminister Carl Bildt har ända sedan Snowden-fallet exploderade i juni twittrat om allt i världen förutom Prism.

Det första stycket är varför jag sympatiserar med piratrörelsen. Det andra stycket är varför jag engagerar mig i piratrörelsen inför valen 2014. Om alla var ense om den första delen (och med ”ense” menar jag alltså att en också agerar därefter) skulle jag inte behöva rösta på Piratpartiet. Men med tanke på det andra stycket så blir jag arg (å allas vägnar), skäms (å Sveriges vägnar) och förtvivlad (å framtidens vägnar). Summa summarum av rubriken och ovanstående stycken: den här katastrofen är ett faktum.

Vidare: I dag kommer domen mot Bradley Manning. Förhoppningsvis blir han frikänd och får ungefär 500 medaljer. Det hade varit rättvist. Men kanske inte så sannolikt. Med tanke på att ingen ställts till svars för morden i Collateral Murder så är det svårt att tro på rättvisa. Med tanke på den rätt vi har i dag, kanske SAOL behöver se över definitionen för ”rättvisa” – eller borde det vara omvänt?

Jag läste Börge Nilssons bok ”Ensam – alldeles ensam. 98 minuter med Anna Politkovskaja” och blev väldigt gripen. Ni vet, hur vi under 2000-talet matats med nyheter om en avliden journalist här och en fängslad journalist där. Avskyvärt. Men när många ryska journalisters otäcka öden radas upp ett efter ett i denna bok. Ofattbart.

Politkovskajas öde är gripande, men på grund av hennes öde kommer än fler gripande öden aldrig komma till vår kännedom. Att var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Att denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. Denna artikel 19 i de mänskliga rättigheterna är inte en självklarhet, men det borde vara det. Kampen för rättigheten är kantad av hopplöshet, som jag läser om på sidan 145:

Hur kommer den ryska journalistiken att se ut efter Beslan?
– Jag tycker att den ligger i ruiner. Det finns bara två vägar. Antingen tar man sig i kragen och reser sig ur ruinerna, eller så stannar man kvar. Och personligen har jag svårt att förstå hur man ska kunna resa sig från den här situationen.

Att en människa försätter sig i livsfara för att kunna berätta om de berättelser den tagit del av, om de upplevelser den har – Politkovskaja betraktade det som en journalistisk plikt. Om många fler resonerade på samma sätt, skulle vi ha en bättre värld eller färre världsmedborgare? Jag måste vid tillfälle läsa vidare i hennes bok Is Journalism Worth Dying For?.


Klänning från Gudrun Sjödén, (turban)sjal från medeltidsveckan i Visby 2005, sunda värderingar från en god uppväxt.