Etikettarkiv: nyläst

Drömmer människor om vanliga får?

En kanna rött senare. En kanna rött till. Nu har min syster åkt hem efter körsbärspaj och Twin Peaks, med sig har hon Bakhålls nyutgivna Blade Runner (orginaltitel Do Androids Dream of Electric Sheep?) av Philip K. Dick. Jag har nyss läst denna översättning, inte så mycket för den klämmiga titeln som för att den länge stått på min att läsa-lista. Min storasyster introducerade mig för Philip K. Dick för länge sedan och sedan dess har jag väntat och tänkt, tänkt att snart är det dags. Jag vet inte vad som hände, kanske kom Jane Austen och de isländska sagorna i vägen?

Nu har jag alltså läst Blade Runner, och jag var förtjust. Historien slöt sig på ett rysligt bra sätt, och jag gråter fortfarande inombords när jag tänker på den levande getens fall. Jag undrar också hur likt fåret var ett riktigt får? Hade det utvecklat egna känslor och instinkter? Varför ville man (som efterordet åtminstone anger) inte ha djur i filmen? Jag har inte sett filmen, men djuren. Å, jag älskar djuren!

Som om det varit förutbestämt (det var det inte) så har jag också på senaste sett om säsong 6, och halva 7, av Star Trek: The Next Generation. Jag har i tanken satt Data i relation till bokens androider och känner farhågor inför människans kommande identitetsproblem. Vi klarar ju inte ens av varandra. Jag uppskattar att huvudpersonen själv ställer sig tvivlande mitt i sitt värv. Jag älskar att hans fru lyfts så väldigt i humöret av att se något levande, att tindra med ögonen inför liv. Jag låter kanske religiös, men har du någonsin sett ett lamm springa? Har du någonsin sett ett lamm springa? Synen är så ljuvlig att den rör mig till tårar. Vissa sinnesintryck från livet har en så märkligt rörande effekt. Att läsa Philip K. Dicks roman var ett av dessa.

Fickboks-frenzy

Man lägger alltså in ett bindestreck i ett sammansatt ord när man tror att det är svårt att läsa och uppfatta. Eftersom fickbok för ’pocket’ är såpass oetablerat (i dag är första gången jag använder det) så tyckte jag att ett bindestreck var lämpligt. Observera också mitt generiska man, och till detta att jag inte är en hen-bejakare. Jag är feminist men jag tror att världsordningens problem med kvinnor är större än det svenska språkets. Ja, det där är en infekterad debatt som jag vidare i inlägget håller mig utanför.

I stället tänkte jag skriva om tre böcker jag har hunnit läsa på senare tid: Naiv. Super. av Erlend Loe, Vattenmelonen av Marian Keyes och Efter våldtäkten av Alice Sebold.

Pocket Frenzy

Den sistnämnda är en självbiografisk skildring som handlar om vad som hände efter våldtäkten. Den var väldigt ruggig och framför allt tyckte jag inte att hon hade någon vidare familj. När jag var liten trodde jag att alla familjer var lika bra som min familj, fast jag visste att det inte var så. Jag kan fortfarande bli häpen när jag hör från människor att de växt upp i ett hem utan böcker (även om det händer allt mer sällan nu när jag studerar). Inte för att det på något sätt har med den här boken att göra. Men jag hade fått större stöd om det hände mig, tror jag. Jag hoppas att det inte gör det. Den allmänna betraktelsen är att om en våldtäktsman döms betyder det inte att historien får ett lyckligt slut. Det finns inga lyckliga slut på våldtäktshistorier och det är bra att Alice Sebold berättar det, även om jag helst hade sluppit veta.

Vattenmelonen var välbehövd chic lit med en fångande historia. Det är lika bra att vara ärlig: jag älskar den sortens litteratur som är vilsam att läsa. Det är oerhört avslappnande. All litteratur kan inte vara karaktärsdanande, och förresten har jag karaktär så att det räcker och blir över (amen!).

Erlend Loes Naiv. Super. är på sätt och vis charmig, men jag tycker inte att det är en av hans bästa böcker. Och varför? Jag tycker nog – och jag skäms lite över att säga det – att huvudpersonen är ganska korkad. Många av Loes karaktärer har ju flippat ur på ett eller annat sätt, men jag tycker att de i andra romaner har lite mer substans i sig. Han är för naiv (något jag kanske borde ha anat). Jag vill hellre rekommendera Doppler eller Gör vad du vill. (Okej, en skämmig sak: Det är bara Doppler jag läst på norska, de övriga var översatta till svenska. Skyller på tillgång och finanser.)

Cigaretten efteråt

Horace Engdahl skrev Cigaretten efteråt – detta verk, som det har lindrat min värk! Själens tröst är Horace essayistiska betraktelser. Då jag lånade boken på bibliotek och såg till att min goda vän Siggan lånade den efter mig kan jag för tillfället inte delge några stycken av det som talade till mig mest, men när jag har lagt vantarna på boken igen ska jag uppdatera.

Horace Engdahl var för övrigt med i Skavlan häromveckan och överraskade mig med sitt lediga, nästan frejdiga, sätt – samtidigt som han var en sinnebild för det propra och välartade.

Men ja, det är som man väntar sig av en av De Aderton. Och hur hinner han läsa tiotals böcker i veckan? Är det sant?

Långt borta i dubbel bemärkelse

Jag läser Far Afield av Susanna Kaysen, en berättelse om en kulturantropolog som reser från Amerikat till Färöarna för att studera folklivet där. Bokens första kapitel introducerar flygplatsen i Reykjavík – huvudpersonen har en otacksam inställning till månlandskapet, den ljusa natten och människorna som inte talar engelska. Jonathan, som han heter, är en riktig gnällspik och det hade varit förståeligt i ett kapitel, eftersom han då blivit av med sitt bagage för en ettårig vistelse i utlandet, men hans osympatiska karaktär är fortsatt närvarande även in i hälften av boken.

Tumvantar av färöiskt garn, kjol från Gudrun Sjödén (bra grejer, alltså!).
Foto: Camilla Hammarin.

Jonathans amerikansk-arroganta syn på färingarna är att de äter otäck mat, skämtar om märkliga saker och känner varandra alldeles för väl. Han framställer dem som pekuliära varelser och gnäller konstant över det rådande spritförbudet. Nyss har han bekantat sig med huldufólk på Sandoy, eftersom han blev ombedd att hjälpa till att samla in fåren.

För att vara antropolog har han en väldigt snäv syn på verkligheten. Han fnyser åt gamla ting, som matkulturen, fast det i själva verket är rätt häftigt att konservera mat som man alltid har gjort, samt dansa ringdans och muntligt tradera germanska (?!) sägner. Men späck och valkött är inte mac’n’cheese och en invånare från U.S.A. i sin historielöshet kanske har svårt att förstå detta.

Jag vet inte riktigt vad författaren tänkte när hon skrev boken. Är den ironisk? Är den allvarligt tänkt som en introduktion till läsarna om ögruppen i Nordatlanten? Är det hittepå för skojs skull? Är detta bilden utlänningar har av färingarna?

Jag kanske gör en liten uppdatering när jag avslutat boken. Kanske blir den bättre.

För övrigt finns en annan fantastisk bok som utspelar sig på Färöarna (främst i Gjógv): Buzz Aldrin, hvor ble det av deg i alt mylderet? av Johan Harstad. Den kan jag varmt rekommendera. Eller med andra ord: Läs eller dö själsligt.

Rannvá

Rannvá är en färöisk klassiker på det sätt att det är den första bok som utgavs av en kvinnlig färöisk författare. För mig är det en klassiker för att det är den första bok jag läste på färöiska – till min stora förvåning. Språket var mycket lättare att läsa än jag trodde. Berättelsen om Rannvá var väldigt bra, och jag tyckte gripande. Stilistiskt var det kanske inte så lysande, vilket jag främst grundar på att jag så lätt förstod det som var skrivet.

”Hin seinasta sólarglæman sveipti seg um tey. Tvær sálir, tvær reinar ungar sálir høvdu funnið hvørja aðra.”

 … och sedan går allt utför, vemodet och eländet sveper över berättelsen och hur rörande det är kan man delvis se i den dramatiska trailern av filmen som gjordes av en spanjor för längesedan. Mig veterligen går det inte att få tag på (om man inte verkligen anstränger sig). I filmen kan man också se en färöisk tröja (alla andra tröjor är danska tröjor) av samma slag som jag har på bilden. Min tröja har jag stickat själv och kan meddela att färöullen var synnerligen behaglig att arbeta med.

Bön för Tjernobyl

I våras läste jag Bön för Tjernobyl av vitryska Svetlana Aleksijevitj efter att ha läst en artikel i dagspressen som uppmärksammade att det är 25 år sedan den fruktansvärda olyckan. Aleksijevitj har skrivit ner samtida vittnesmål om olyckan, de politiska och vardagliga efterdyningarna och hur olyckan än i dag ligger som en tung, våt filt över landet och dämpar känslorna och vanmakten som uppstod med radioaktiviteten.

De överlevandes skildringar av olyckan är otäck. Utan förklaring evakueras de från sina hem, vissa väljer att stanna. Änkor till brandmän och andra hjältar, vars uppgift var att klättra upp på kraftverket och täppa till läckan, som sett sina makar koka upp inifrån och ut. De som visste något men som tystades, telefonavlyssnades för att de inte skulle sprida panik. Tjernobylborna som behandlades som parior var de än kom, men som inte fick återvända hem. Mätarutrustningen som inte visade någon fara… eftersom strålningen var allt för hög för att mätas på de ordinära instrumenten.

Aleksijevitj har samlat fasansfulla berättelser, men kanske mest fasansfullt av allt är att den står där i dag – spökstaden Tjernobyl – och kommer stå orörd i hundratals år framöver. Så diger är skadan. Kusligt.

Svart ”topp” från Indiska, gratissjal från Ica Maxi om man köpte en hudvårdsprodukt (rätt fin faktiskt!), dyra springskor som passar min pronation, kjolen har jag fått från mamma.

Utrensning


Inte i garderoben, men en roman av Sofi Oksanen som handlar om flera estniska generationers sovjetiska trauma. Aliide växer upp i ett ockuperat Estland och är förälskad i en motståndsman som också är hennes systers man. Kärleken får henne att förräda både sin familj och sitt land och en dag kommer historien ikapp henne när hon hittar en ung kvinna, Zara, i trädgården. Zara har fallit offer för ett traffickingnät och är på flykt undan sin hallick. De två vaksamma och misstänksamma kvinnorna finner att deras livshistorier har fler gemensamma pusselbitar än de någonsin kunnat ana.

Både Stalins kossor och Baby Jane var gripande romaner som kräver tankebearbetning flera månader efteråt. Den förstnämnda berättar, precis som Utrensning, en historia vävd kring nationella trauman vilkas omfattning är ofattbara för en svensk. Det som framför allt rör mig med Oksanens romaner är att hon knyter an dessa till en nutid, en samtid, som gör dem aktuella även i dag. Hon uppmärksammar att någonting händer i världen vars vidd vi inte förstår ännu.

Lila Dr Martens, byxor från Intersport, tröja från försäljare utanför Globen

Ett piggsvins memoarer

Piggsvinet sitter under ett baobabträd och betraktar sitt liv, där han tills ögonblicket i fråga tjänat som dubbelgångare till en ond människa som ”ätit” (dödat) andra människor i byn av tvivelaktiga skäl. Boken är genomgående skriven med gemener (passande, ho ho!) och den är tryckt i ett mycket behändigt format. Jag gillar’t.

Det är också roligt att läsa något afrikanskt, eller något skrivet om Afrika som inte är skrivet av kolonialister. Att somliga människor har dubbelgångare som gör ont eller gott är enligt berättelsen något som finns i folktron. I berättelsen gestaltas hur västerländska etnologer skriver om pekuliära riter och dubbelgångarna och lyckas framställa det som något exotiskt afrikanskt, när det i själva verket inte är konstigare än Näcken, tomtar och troll, eller att grisen ska slaktas arla om morgonen (?!). Det är ändå ganska nyligen den svenska folktron var fullt levande och inte bara betraktades som skrönor vid brasan, som i dag. Lyssna bara på Västgöta-Bengtssons inspelningar.

Baobabträdet får mig omedelbart att tänka på Lille prinsen, en något mer försonad karaktär än det lilla piggsvinet som dock upplever en karaktärsljusning i slutet av romanen. Piggsvinet bjuder på mordhistorier, mystik och livsbetraktelser i en blandning som är mycket läsvärd.

Sjal från marknad på medeltidsveckan 2005, mamma har sytt kjolen, strumpbyxor från Åhléns, lila docs

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront


Jag har äntligen följt upp ett lästips från en god vän och är mycket betagen av vad jag fann. Harriet Löwenhjelms dikter och illustrationer är lätta och allvarliga på samma gång. Jag är förtjust i rimmandet, särskilt som det aldrig blir plumpt (en barnsjukdom hos diktare, särskilt moderna – utsätts vi för ord i för liten utsträckning i dag, då rimförmågan är så bristfällig?). Hör här:

Hymens band
Uti jordens öknar torra
och i världenes Gomorra
är ej gott att gå allena.
Skönt när hjärtan två sig ena.

På sätt och vis vill jag mena att denna dikt är en av de bättre jag läst. Kort, kärnfull, lätt att memorera, men ack så kärnfull och poetisk. Även interpunktionen kommer till sin rätt. Vidare finns den berömda dikten ur Konsten att jaga, som börjar ”Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront, en dront har jag skjutit med luntlåsgevär”. Vidare träffar jag en enhörning, urhästar, madamer och Bacchi skara och dansar lätt med i det lustfyllda allvaret.

Harriet skriver vid ett tillfälle skrymsla och jag undrar förstås, som den skrymsle-sägare jag är, vilka dialekter som använder vilket av de två (utan att det för den sakens skull har så mycket med Harriet att göra). Vill man läsa mer om Harriet har Elsa Björkman-Goldschmidt skrivit en biografi över hennes alltför korta liv (hon gick bort i tuberkolos vid 33 års ålder).

Harriet Löwenhjelm är litteratur när den är som ljuvligast.

Klänning från Indiska, tofflor från Birkenstock (ca 1999!)