Etikettarkiv: informationssökning

Sökprocessen: att hitta ny musik via sociala medier

Lämna ett svar

Jag har just upptäckt en ny artist: Petur Pólson. Eftersom jag är intrigued av sökprocessen som skiljer sig så mycket från skivbutikens bläddrande bland skivor och provlyssnande i hörlurar vid en pelare så tänkte jag att jag skulle dokumentera den. Det händer sällan att jag upptäcker ny musik och när jag gör det är det av ren slump – eller är det? För att besvara frågan behövs viss källmaterial; det kan ju tänkas att det är beteendebetingat hur jag hittar ny musik. Ergo dokumentation. Det gick till så här:

  1. Jag noterade i mitt facebookflöde att en vän till mig gillade facebooksidan för Mítt land, en färöisk musikfestival i Danmark som jag inte tidigare hade hört talas om.
  2. Jag gick in på festivalens hemsida för att ögna igenom vad det var; som ovan nämnt alltså en musikfestival, vilket föranledde att jag kollade upp bandlistan för att se om möjligen Eivør skulle spela där (hon råkar nämligen vara den möjligen bästa artisten i världen, något jag insåg när jag var på en akustisk konsert i Fríkirkjan i Reykjavík 2009 – holy hell was I blown away, etc.!)
  3. Några av banden på listan verkade intressanta, trots att de inte var Eivør, så jag sökte efter några av dem på Spotify. Alla fanns inte, men en sökning på Eyðun Nolsøe ledde fram till en Amnesty-antologi i skivform från 2013. Nolsøe var jag inte jätteimponerad av, men så lyssnade jag på några av de andra låtarna på skivan i c:a 20-30 sekunder var… och det var då jag hörde introt till Brendar brýr och bara JÄÄÄ!
  4. Klickade vidare till artistens samlade diskografi på Spotify, och fann tre skivor som alla hade samma sköna drag; Petur Pólson kombinerar i mitt stilla sinne alla bästa dragen från Färöarna, Nine Inch Nails och My Mad Fat Diary. Lysande!

Sociala medier – både Last.fm, Facebook och Spotify (m.fl., men det är dessa jag främst använder) – har gjort under för att vidga mina, och säkert flera andras, musikvyer. Registrering av mina spellistor sedan 2006 (undantaget CD- och LP-skivor som i och för sig stod för majoriteten av min musikkonsumtion under tonåren) har lett till rekommendationer rörande andra band i samma stil, baserat både på genrer och på vad andra användare med samma musiksmak lyssnar på. Ett problem är när musiktjänsterna begränsas av ekonomiska faktorer, vilket till exempel märks tydligt i Spotifys radio (där jag i ett flertal olika genrer/stationer får i stort sett samma musik – ofta ganska stora, kända band – sällan på annat språk än engelska.) (Jfr. Goodreads övergång till ”Amazonfamiljen” som delvis problematiseras här”)

Sociala mediers tips baserade på statistik tycks mig mindre intressanta än de tips i sociala medier som kommer direkt från andra användare. Och på ett sätt kanske det är så att jag på ett sätt är ännu mer i slumpens händer nu, än när jag glatt bytte blandband eller fick en mp3-fil skickad över MSN Messenger och på vis fick höra helt ny, otippad musik som jag aldrig hade stött på annars. I sociala medier är allt så tillgängligt att ingenting fås längre – allt är så tillgängligt att det är svårt att hitta, eller?

Ett begränsat urval av Petur Pólsons musik finns på Youtube, och till allas outsägliga glädje delar jag Alt sum melur här:

Var inte dum!

Lämna ett svar

Google’s famous ”Don’t be evil” motto is presumably intended to allay some of these concerns [redistribution of information power from the powerless to the powerful]. I once explained to a Google search engineer that while I didn’t think the company was currently evil, it seemed to have at its fingertips everything it needed to do evil if it wished. He smiled broadly. ”Right,” he said. ”We’re not evil. We try really hard not to be evil. But if we wanted to, man, could we ever!”

Citatet är hämtat från Eli Parisers The Filter Bubble: What the Internet is Hiding From You (2011). Att smarta algoritmer förändrar den syn Google ger mig av världen innebär att jag får mindre information – och att Google får mer information, om mig, som de kan sälja vidare eller använda som rådata för att utveckla fler smarta algoritmer.

Det är förstås inte bara av ondo, men det är hysteriskt mycket tillit vi varje dag lägger hos en utomstående part. När vi får välja vad vi delar och skriver på Facebook, så är Google inte lika frikostiga med hur vi får skapa vår självbild. Vad vi vill veta och vad vi vill att andra ska veta att vi vet är väldigt olika saker. Även om jag är självkritisk så tror jag också att Google drar ännu fler slutsatser om mig själv, utifrån mina sökvanor, än vad jag själv gör.

Jag lägger alltså mycket tillit hos Google – och allt i förhoppningen att de någon gång inte ska vara dumma? Det känns som ett mycket komplicerat förhållande.