Kategoriarkiv: Bibliotek

Library of the Week (7): Ives Main Library in New Haven

Lämna ett svar

Ha! I missed one week because I was busy with three (3) deadlines last week, so this is a retcon post dated 12 February (but written on 20 February). I march to my own drum. B) I know next to nothing about this library except it has a beautiful exterior. I must have passed by it when I was on my way to the Rory Gilmore experience of Yale in New Haven in January 2018 and quickly taken a picture. It’s the Ives Main Library, a branch in the New Haven Free Public Library system.

The Ives Main Library of the New Haven Free Public Library

The Ives Main Library of the New Haven Free Public Library

It has that nice turn of the century look of ”palaces for the people” and what intrigues me is that it is not a Carnegie library (New Haven has three dated 1913; two of them now function as a radio station and a church respectively) but was designed by Cass Gilbert in 1911.

Library Ives Main Library
Place New Haven, CT, USA
Coordinates 41.308984, -72.924837

When I said I know nothing about it I meant I didn’t go inside to see it, but they do have some interesting information on their webpage including an at-a-glance document (pdf link) showing more info and demographic and community indicators.

Ives Main Library stats

Ives Main Library demographic and community indicators.

I wonder about the importance of these indicators in library planning in New Haven?  In general, something I’ve thought about a lot in my own research is how different library services are depending on where the library is located. Location drastically changes conditions related to budget, community, access, etc etc. Is it possible to provide equal library services to all or will main libraries in cities always be better equipped than the branches or rural libraries?

I guess there is a base line for services that must be provided, but I’m also thinking about – well, for instance, take the city I currently live in: the main library in Turku has a piano room, sewing machines, and 3D printers. The collections are obviously bigger because the library is bigger, but these can be ordered to other branches so the collection is accessible to everyone. The other services are highly useful, but who are they accessible to? When do they go from extra or experimental library services to being library services all library users should expect in their local library? Is that even reasonable?

If you think about the demographic situation, it’s more likely the affluent households are in the centre of a city (where the main branch is most often located) than in the suburbs (where branches might be located). Who is in more need of a lending a sewing machine? Not that I’m criticising the existence of sewing machines in the main branch, a bus ride away from most corners of the city, but it’s interesting to think about.

Vilka får mötas på biblioteket och på vilka villkor?

Lämna ett svar

Det händer så mycket i världen att det är svårt att ta in. En röd tråd i mitt avhandlingsprojekt är hur bibliotek – offentliga platser öppna för alla – blir slagfält i kulturkrig. Jag tycker i och för sig att kulturkrig är en svår term, men om jag istället säger så här: bibliotek används som arena för att propagera för ens egna åsikter.

Det här är ett tveeggat svärd. Å ena sidan ska all information finnas på bibliotek så att alla medborgare kan ta del av den information de vill utan inblandning från andra. Det är ett sätt att uppnå artikel 19 i de mänskliga rättigheterna (eller artikel 10 i Europakonventionen om man föredrar det). Å andra sidan behöver kanske inte alla slags informationskanaler användas för all information. Att information finns tillgänglig genom t.ex. ett bokinköp behöver inte betyda att den måste skyltas med eller att det måste anordnas ett boksamtal om just denna bok. Däremot kan det vara oerhört viktigt att ha kontroversiella böcker i samlingarna för att det erbjuder en kontext för den som söker information – om du söker vaccinskeptisk information på internet hamnar du förmodligen i en bubbla av information om just detta ämne, om du söker böcker om vaccinskepsis på biblioteket är det möjligt att du också stöter på information om fördelar med vaccin. Den breda men kurerade samlingen möjliggör ett möte med andra perspektiv av bara farten. Det är det som är skillnaden mellan ett kaninhål och ett bibliotek.

Det om boksamlingarna. Något som är svårare är evenemang och möten. Vem får mötas på biblioteket och på vilka villkor? Här i Finland har det sedan december varit mycket medieuppmärksamhet kring Blåsvarta rörelsens (det är verkligen besvärligt att denna artikel inte finns på andra nationalspråket svenska, måste kanske åtgärda detta) bokcirklar på bibliotek. Blåsvarta rörelsen (fi. Sinimusta liike) är en förening som av Finlands högsta förvaltningsdomstol nekats registrera som politiskt parti (Yle 23.4.2024) på grund av att ”partiets målsättningar inte förenliga med mänskliga och grundläggande rättigheter och demokratiska principer.”

De har på senaste tiden anordnat en hel del bokcirklar och, så vitt jag förstår, offentligt annonserat om dem på sin webbsida. Nu i februari ville de ordna en läsecirkel om Runebergs verk Fänrik Ståls sägner (fast på finska) på Borgås bibliotek, men de fick nej av biblioteket (Yle 8.1.2024). Föreningen hade bokat en möteslokal på biblioteket, men bokningen hade inhiberats (avbokats, som jag skulle säga på sverigesvenska hehe) på grund av att Borgå stad hade uppdaterat sina villkor för att boka lokaler:

”endast den enhet inom livskraftssektorn som förvaltar lokalerna kan vara ansvarig arrangör vid offentliga tillställningar där det krävs en anmälan till polisen och/eller en säkerhets- och räddningsplan.” – Borgå stads reserverings- och användningsvillkor, 23.12.2024 (pdf)

Stycket ovan citerades i den nämnda Yle-artikeln men jag läser också med intresse i samma dokument att ”En tillställning i stadens lokaler får i princip inte störa verksamhetsställets övriga
verksamhet, kunder eller användare. Med lokalens innehavare och vid behov med
myndigheterna överenskoms från fall till fall om sådana offentliga tillställningar som
orsakar eventuellt buller eller störningar.” samt ”Innehåll eller typ av tillställningen eller evenemanget som ordnas i stadens lokaler kan inte strida mot Finlands lagar eller Borgå stads strategi eller välfärdsplan eller stå i strid med god sed. Lokaler hyrs inte ut till verksamhet som diskriminerar människogrupper eller till en aktör vars övriga verksamhet tydligt diskriminerar en människogrupp eller människogrupper.” Kort sagt, nej till rasism.

Angående detta med störningar. Trots inhiberingen så fortsatte dock BS-rörelsen annonsera evenemanget på sin webbsida och i sociala medier (Yle 30.1.2025) och biträdande stadsdirektören sade att de var förberedda på en eventuell tillställning i biblioteket och att ”Vi har sådana personalarrangemang i vårt bibliotek på lördagen att kunder i vanlig ordning, tryggt kan använda sig av bibliotekets tjänster.”

Just störningar var ett problem som uppstod på Odebiblioteket i Helsingfors den 6 december (nationaldagen men tyvärr också ett populärt tillfälle för nationalsocialistiska yttringar och demonstrationer, precis som i Sverige), när BS-rörelsen ordnade en liknande läsecirkel (Yle, 6.12.2024). Då ordnades en samtidig bokcirkel av Södra Finlands Vänsterunga som en reaktion på evenemanget, och därtill samlades många motdemonstranter. Polis var på plats. I det fallet hade BS-rörelsen inte bokat någon lokal, vilket också medför att biblioteket inte kan avboka en lokal – alla är välkomna till biblioteket, så länge man inte stör.

Ode skriver på sin webbplats att biblioteket inte på förhand kan begränsa någons tillträde till en offentlig plats, men att man ingriper mot eventuellt störande beteende. Rasistisk verksamhet är förbjuden i biblioteket, skriver Ode. ”Vi behöver hitta gränser så att alla har det bra att vara och att alla kan diskutera, utan att man främjar till exempel en rasistisk rörelse.” – Svenska Yle, 6.12.2024

Samma sak hände igen på trettondagen (Yle, 6.1.2025) och Helsingfors stads sektorchef för kultur- och fritid konstaterade att ”De bokar inte lokaler och det syns inte som ett evenemang hos oss. Sedan tågar de in, och på sociala medier får vi veta att här är en sådan här läsecirkel.”

Denna fråga har diskuterats även i Åbo (Yle 13.1.2025) och där konstateras bland annat att biblioteket anordnat läsecirklar i över 50 år, att läsecirklarna ”är öppna för alla – men alla besökare måste kunna känna sig trygga” samt att man följer ”strikta etiska riktlinjer som förbjuder rasistiska organisationers evenemang, inklusive högerextrema läsecirklar”.

Jag tänker att det finns tre saker (en så kallad Stubb-lista) som är centrala i detta:

  • Läsecirkelns form
  • Vems offentlighet?
  • En lokal för alla bör vara trygg för alla

Läsecirkelns form

Jag är med i två läsecirklar. Båda kommunicerar via privata grupper i meddelandetjänster. En av dem bildades inom en större chattkanal och intresserade kunde samlas i en mindre chattkanal för att bestämma läsordning, datum och tid för träffar och mötesplats. Vi läser Jane Austens verk och har hittills samlats på just Åbo stadsbibliotek för att diskutera boken vi läst.

Det som skiljer denna läsecirkel från BS-rörelsens läsecirkel är alltså att det inte är ett offentligt arrangemang utan ett informellt möte för att diskutera böcker. För den som kanske saknar ett sammanhang där läsecirklar kan formas finns det alternativ, till exempel bibliotekets egna läsecirklar (som är offentliga evenemang).

BS-rörelsen har dock ett sammanhang. Det är en förening med medlemmar och förmodligen interna kommunikationskanaler där de kan nå presumtiva läsecirkeldeltagare. De skulle i princip också kunna starta en chattgrupp och mötas utan buller och bång på bibliotekskaféet, precis som vi Austenläsare.

Jag kan därför konstatera att det inte finns något hinder för BS-rörelsen att prata om Runeberg på bibban (bibblan, på sverigesvenska), utan problemet ligger i tillvägagångssättet.

Vems offentlighet?

Tillvägagångssättet kan delas upp i två faux pas: dels lokalbokning med syfte att anordna ett offentligt evenemang, dels marknadsföringen av evenemanget i offentliga kanaler (webbsida och sociala medier). Just detta med lokalbokningar har dykt upp i mina forskningsintervjuer. En informant sade att biblioteket lät alla (privatpersoner och föreningar) boka mötesrum men att det var viktigt att det inte skyltades eller pyntades i mötesrummet på ett sätt som påverkar andra biblioteksbesökare. Biblioteket ska vara en neutral plats även om din förening lånar/hyr en lokal för årsmöte.

Denna rumslighet borde för övrigt även gälla i resten av biblioteket. Jag noterade på en bild från Odebiblioteket i Helsingfors (Yle 7.1.2025) att en deltagare från BS-rörelsen sitter i partihalsduk. Just detta med uniform klädsel och vad den förmedlar påverkar andra runtomkring en. Kläder förmedlar något och det är nog väldigt svårt att begränsa hur folk klär sig, men man kan väl säga att vissa klädesplagg har starkare budskap än andra – det finns liksom en skala mellan ”jag lyssnar för mycket på The Cure”, ”jag hör till en viss religion” och ”jag anser inte att du har något existensberättigande”. På samma sätt finns det en skala mellan att klä sig lämpligt och respektfullt och direkt olagligt. Jag anser nog ändå inte att det är jättekontroversiellt att konstatera att utseende är något folk tänker på innan de kliver utanför dörren på morgonen.

Vad gäller marknadsföringen i föreningens kommunikationskanaler så är det något som bibliotek inte har möjlighet att påverka eller begränsa. Här tänker jag att man måste göra skillnad på offentliga och icke-offentliga evenemang och att om man väljer att anordna ett offentligt (men kanske icke-officiellt) evenemang på ett bibliotek så är det kanske inte i första hand en läsecirkel man vill ordna. Det kan liksom inte vara svårt för BS-rörelsen att se att evenemanget är opassande av alla ovan nämnda skäl utan det måste handla om att man vill ha uppmärksamhet, skapa kaos och sen urskuldande vifta med yttrandefrihets- och censur-kortet som något slags bisarrt carte blanche för att bete sig hatfullt och hotfullt mot andra människor. Men nu är det så att i våra gemensamma offentliga rum råder gemensamt överenskomna trivselregler. Att du är rasist innebär inte att du inte måste visa hänsyn mot andra människor.

En lokal för alla bör vara trygg för alla

För det tredje, tre: man kan sammanfatta det så att om din yttrandefrihet kräver att andra människor yttrandefrihet och rätt att få tillgång till information på biblioteket inskränks så kan det finnas skäl att begränsa din yttrandefrihet. Samhället har begränsningar i yttrandefriheten för att den inte ska användas ”för att kränka andras grundläggande rättigheter eller människovärde” (se information om Hatbrott, Polisen). Att du har mänskliga rättigheter innebär också att du har mänskliga skyldigheter gentemot andra.

I fallet Borgå, och förresten vad det verkar andra platser, så har man regler som begränsar uthyrning av lokaler med hänvisning att följa lagen genom att inte tillåta diskriminering eller rasism. Det kan tyckas paradoxalt att förbjuda vissa organisationer om nu biblioteket är för alla, men som bibliotekschefen i Kimito säger i denna artikel (Yle 13.1.2025):

”Biblioteken ska vara öppna för alla. Samtidigt måste vi följa lagen och inte tillåta diskriminering eller rasism. Biblioteken måste vara trygga platser för alla besökare.” – Svenska Yle 13.1.2025

Att eftersträva trygghet i offentliga rum – i synnerhet bibliotek som är sådana livlinor i alla möjliga livssituationer – är otroligt viktigt för att möjliggöra allas tillgång till information och åsiktsbildning på lika villkor. Det är rimligt att begränsa det offentliga utrymmet om det innebär att det ger plats för fler.

Och läsecirkeln om Runeberg kan man ju fortfarande ha, också på biblioteken. Stäm träff i gruppchatten.

I denna artikel länkar jag till Yle-artiklar eftersom de är öppet tillgängliga, men ämnet har berörts också i Åbo underrättelser och Husis.

Library of the week (6): Seattle Central Library

Lämna ett svar

Some libraries I’ve visited has just been a quick run in and out whilst passing by. Seattle Central Library is one such visit. I went there on a Wednesday evening in October 2019 when I was travelling around the US. I remember being hungry and looking for a vegan burger joint when deciding to stop at the library because it was on the way. I also remember being very tired and therefore staying in at the hotel in the evening watching Star Trek: TNG on the telly. Strange associations with this library, but I guess travelling is a mix of experiences blended into one lasting impression.

Library Seattle Central Library
Place Seattle, WA, USA
Coordinates 47.606698, -122.332487

I took some pictures of the library and it’s easy to see that my old phone camera didn’t produce the best pictures. In fact I also think I had a phone case that somehow made the pictures worse but otherwise was very good at protecting and storing things in the phone. You get some, you lose some. These two pictures are quite similar, one catching the height and one the width. You can probably see better pictures on the Wikipedia page of the library.

Here’s an example of a typical library picture I would take: no shelves, but a floor plan or directory. Not as picturesque, but it often contains more information about a library than a random picture of a random shelf with books! The only issue I take with this sign is the use of lowercase letters – was it written by Bruno K Öijer? :C I think the contents of the library really show how the library is a place for finding information, culture, sightseeing, having meetings, and hanging out.

Directory of Central Library

Directory of Central Library. I can’t remember what the ”mixing chamber” was, but note ”living room”, ”highest viewpoint”, and the division of DVDs in non-fiction/fiction!

I also found a couple of videos on the old hard drive where I stored these pictures. I usually don’t take videos and I’m usually very careful not to include identifiable people in videos and photos. The escalator video does contain some people at the end and I’m unsure of how privacy invasive this is? It is in the entrance so you can’t see what they do at the library – something I think is very important to never show – but it’s a difficult case. Let me know in the comments if you think I should edit this out!

I’m posting the videos here because I think they showcase what I felt at the time – the spatiality of the library and the movement of people inside it. I think the architecture just makes it very clear that this is a place where people move. Not necessarily just passing through, but moving and interacting. The space lends itself very well to a certain library flow, if that makes sense?

Last but not least I had taken a couple of photos from the exhibition I assume was in the Seattle room (since I was there after dark there are no highest viewpoint pictures, it’s probably very nice during the day). The second picture – it’s not very nice looking but I’m intrigued. The poster is folded at place where it hides the answer to the question ”Matrimony is good but single life is …”. What did it say? Why did I take this picture? Did I laugh? Was it absurd? What was the whole exhibition about?

I will have you know I searched through the library’s digital collections with search terms and variations of the poster’s content as well as the 1890s decade category. No result. It’s obviosuly a play, could it be related to this book that was published just a few years earlier? Some sleuthing would required to find out for sure, but I’m afraid I need to get back to writing my dissertation.

Library of the Week (5): Mini Library at Manhattan Ave/Java St

Lämna ett svar

What to do when the library you want to visit is closed for renovation? Chances are you encounter a library surprise in the street because the world is ultimately a good place!

Library Mini library at Manhattan Ave/Java St
Place Brooklyn, NY, USA
Coordinates 40.731556, -73.954406

I was browsing through old pictures from my first trip to New York City in 2017, in search of libraries to post here. At the top of my mind was Beinecke Library because they have a similar stone facade thing going (veined marble) as the UNAM central library (tecali/Mexican onyx). I found plenty of visited libraries (more than I remembered…!) and I also found the Greenpoint Library that I didn’t visit, due to it being closed for renovations.

However, the disappointment soon turned into joy when I a few blocks from there ran into a Mini library at the corner of Manhattan Avenue and Java Street! As you can see in the picture this old newspaper box was turned into a mini library by Urban Libraries Unite. I am unfamiliar with the organisation, but I liked this mini library. I’ve seen this kind of small library appear in many places all over the world, and the initiative is usually by a city, a local library, a local community, a private person, or an organisation (as is the case here).

The fact that a library – the very epitome of shared economy and knowledge – can pop up anywhere, by anyone, shows that there is some kind of public ownership to the idea of a library. Is this the pinnacle of democracy or what?

Other brilliant things about the Greenpoint area was the bar with a Lord of the Rings marathon on New Year’s Day (this is the most brilliant thing ever and I can’t for the life of me understand why this is not a common occurence everywhere? Move over Ivanhoe!) and that they had an Aaron Swartz mural. I wonder if it’s still around?

Aaron Swartz was a brilliant computer programmer and internet activist who passed away on 11 January 2013. He was involved in development of RSS, Reddit, CC licences, and Markdown (to name a few things) and a political activist advocating for a free and open web. MIT and JSTOR will forever have a stain on their name for their role in his far too early demise.

There’s a really good documentary about Swartz, The Internet’s Own Boy: The Story of Aaron Swartz, that you should watch if you haven’t already. As bonus content to this post, here is my go to desktop background, as well as my inspiration and compass in my work and mission as a librarian.

"What is the most important thing you could be working on in the world right now? ... And if you're not working on that, why aren't you?"

”What is the most important thing you could be working on in the world right now? … And if you’re not working on that, why aren’t you?”

Come to think of it, maybe the library of the week – of every week – is the internet. The internet as Aaron Swartz would have designed it. I’ll end this post with another quote by Swartz:

”Be curious. Read widely. Try new things. What people call intelligence just boils down to curiosity.”

Library of the Week (4): Kallio library in Helsinki

Lämna ett svar

This week’s library is Kallio library (Berghälls bibliotek, Kallion kirjasto) in Helsinki. It’s a beautiful library in a neighbourhood formerly dominated by workers and currently dominated by hipsters paying overpriced rent. Kallio is the setting for the famous novel Pussikaljaromaani (Öl, vänskap och tärningsspel) that I read with great pleasure the second summer I lived in Helsinki.

Library Kallio Public Library
Place Helsinki, Finland
Coordinates 60.183589, 24.953620

When I visited Kallio library in the summer last year it had changed a lot from my previous visits in 2014-2015. The changes made change, considering how society develops (and libraries with it), but I did feel a sense of nostalgic longing when I was there. Coincidentally, one and a half week ago I felt for the very first time that I liked Turku more than Helsinki and that Helsinki maybe is most pleasurable through the lens of youthful innocence and sense of wonder.

A fun fact about Kallio library is that they used to have 5-stringed kanteles that you could check out with your library card – and quite possibly they still do! So if you ever feel threathened by a great pike, you know where to go.

Kallio library exterior

Kallio library exterior, with Pride flags due to Helsinki Pride taking place the same week.

Kallio library stairs 1

The stairs in Kallio library – old fashioned beauty.

Kallio library stairs 2

Kallio library, a stairway to heaven, or at least a stairway to the Stairway to Heaven record as the top floor is the music section.

Kallio library top floor

Kallio library top floor: children’s and music sections.

Kallio library view

View from the top floor of Kallio library. You can see on of Helsinki’s famous trams down the road!

Library of the Week (3): Biblioteca Daniel Cosío Villegas at Colmex

Lämna ett svar

This week I’m doing a live post from CDMX where I’m attending the Wikimedia+Libraries International Convention (its first edition was in Dublin 2022). This will be a short but delightful post since I’m busy conferencing.

Here you can read a little bit about Biblioteca Daniel Cosío Villegas.

Library Biblioteca Daniel Cosío Villegas
Place Mexico City, Mexico
Coordinates 19.3040286, -99.2075279

Entrance to Daniel Cosío Villegas Library

Entrance Biblioteca Daniel Cosío Villegas.

Library interior and globe closeup

Library interior and globe closeup – Sweden chipped away :< The library is a place for reflection.

Details from the library interior: your place to write, a time capsule, and an interesting way to avoid managing money in the information desk. "Silence"

Details from the library interior: your place to write, a time capsule, and an interesting way to avoid managing money in the information desk. ”Silence”.

A friend, a model of Colmex, an interior shot including library panopticon

A friend, a model of Colmex, an interior shot including library panopticon.

Library interior

Library interior with ominous portrait. I like how the library offices are in the library room! Very present.

Bonus picture because I like the yellow and I love university merch. It’s a thing.

Colmex merch

Colmex merch selection

Library of the Week (2): Savonlinna Main Library ”Joeli”

Lämna ett svar

Welcome to this new segment – we’ll see how long it lasts. Like many ”start of the new year” initiatives this may trickle out soon. This has been on my mind for a while, and what I’ve really wanted to do is to create my own library map of the world featuring all the libraries I’ve visited. Usually when I travel somewhere I try to visit a public library (or other types of libraries, but public libraries are usually the more interesting libraries because of their local flavour) and over the years I’ve seen quite a few. I take pictures, notes and then it all goes to the digital graveyard on my laptop. This is an attempt to resuscitate my library experiences – maybe they can inspire someone else too!

Exterior of Savonlinna Main Library "Joeli"

Exterior of Savonlinna Main Library ”Joeli”

Library Savonlinna Main Library ”Joeli”
Place Savonlinna, Finland
Coordinates 61.872475, 28.874575

First out in my library of the week series (hehe) is Savonlinna Main Library ”Joeli”. Last summer I went on a train excursion through Karelia and Savonia in Finand. Well, I say Savonia but I really only visited Savonlinna (sv. Nyslott), easily reached by switching to railbus in Parikkala. It’s a beautiful town, probably best enjoyed in the summer, and the main library is situated a bit off from the tourist city center. Like many cities and towns around Saimaa (Finland’s largest lake) the Saimaa ringed seal makes its appearance here and there, and can be spotted on the metal decorations of the wooden building. The library was built in 2013 and therefore has many characteristics of a modern public library, in terms of light, spaces, and furniture.

Savonlinna boasts a 15th century castle built on the then borderlands between Sweden and Russia. It’s called Olofsborg (fi. Olavinlinna, named after St Olaf) and is well worth a visit, but be prepared to walk many stairs. In the summer the castle is a venue for operatic performances (sadly I didn’t attend a show as I was only there over the day). The castle being named after the Nordic patron saint is reasonably why there was a poster marketing the celebration of St Olaf’s day at the library notice board. It’s usually not celebrated in Sweden and Finland, and more often in Norway and the Faroe Islands.

Bike anarchy outside the library and a poster for St Olaf celebrations

Bike anarchy outside the library and a poster for St Olaf celebrations.

As for the contents of the library, it was quite standard. There was a library café, good selection of newspapers, and in addition to books one could also check out records and hobby equipment. Being a fan of Morrissey I usually check out the record section of the library and surprisingly often one can find the World Peace record that has been unavailable on streaming services and in record stores for ~10 years. One shouldn’t underestimate the analogue power of a public library when it comes to access to information.

Overall, a surprisingly large library for a town with a population of 32 000 people. Savonlinna is the main city in Southern Savonia and has been an important city of trade since it was founded in 1639 (making it as old as Västmanlands-Dala Nation in Uppsala). Mind you, I repeat this from memory after my visit to the excellent Savonlinna Museum, and I do seem to remember there was some controversy regarding its status as a trade city a few hundred years back, related to its proximity to the border and having been thrown between Swedish, Russian, and Finnish rule. There’s a brief overview of this in the Swedish language Wikipedia article on Savonlinna (the English language version was less detailed on the city rights). Highly recommend a visit if you’re passing by!

The main library staircase in black and white, featuring my hem and shoe.

The main library staircase in black and white, featuring my hem, shoe, and enthusiasm for its aestethics.

The oddly shaped staircase (see the angles on the library interior map I posted) was in black and white, very pleasing for the eyes. Although it looked like it could be slippery in the winter.

Vad är Europa?

Lämna ett svar

Jag forskar ju som bekant om europeiska folkbibliotek. Jag var ursprungligen nyfiken på om nationella förhållanden påverkade synen på integritet och yttrandefrihet. I Sverige har jag t.ex. funderat på om vår naiva syn på dataskydd härstammar från hög tillit till staten, medan vår väg mot det kontantfria samhället får tyskar att häpna och våra personkataloger online får finländare, britter och egentligen de flesta andra nationaliteter att gapa stort och förundrat. Vad gäller yttrandefrihet märker man också att hädelselagstiftningar och inställningen till Palestinademonstrationer skiljer sig åt i europeiska länder.

Jag har flera gånger fått frågor om mitt urval (jag har intervjuat 41 biblioteksanställda i sex länder: Bulgarien, Finland, Frankrike, Storbritannien, Sverige och Tjeckien) och hur väl de representerar Europa. ”Ska du inte ha något mer östeuropeiskt land? Vad med Estland?” kanske någon har sagt, trots att Estland i de flesta statistiska uppdelningar hör till Nordeuropa. (Är det järnridån som spökar här?)

”Varför Storbritannien, de är ju inte ett EU-land?” kanske någon annan har frågat. Ja, de är ju ett europeiskt land i alla fall och har fram tills nyligen haft ett betydande inflytande som storland i EU, så oavsett finns väl en relevans. Är Storbritannien förresten Väst- eller Nordeuropa? Är Tyskland i Väst-, Central- eller Östeuropa? Det beror lite på vem man frågar. Själv utgick jag från EuroVocs indelning och valde två länder var från Central- och Östeuropa, Nordeuropa och Västeuropa.

Exempel på indelning av Europa, "The order of road distances on signs in Europe", från Terrible Maps

Exempel på indelning av Europa, ”The order of road distances on signs in Europe”, från Terrible Maps

Men – och detta är pudels kärna – det jag fann är att folkbibliotekarier i Europa snarare funderar på sina verksamheter utifrån den roll de har som bibliotek. I den mån de har lika resonemang relaterar det snarare till om biblioteken finns i städer eller mindre orter, om det är digital eller fysisk verksamhet det handlar om eller om målgruppen är unga, arbetande vuxna eller äldre. Ett bibliotek ute på landet skulle gärna lära ut om integritet och cybersäkerhet men deras prio är att få folk att överhuvudtaget komma till biblioteket. Ett storstadsbibliotek kan lägga stora resurser på utbildande evenemang och behöver sällan designa sin verksamhet utifrån ett alla-i-byn-känner-alla-perspektiv, men har å andra sidan stor konkurrens i evenemangsverksamheten.

De internationella biblioteksföreningarnas EU-valsmanifest (https://eblida.org/the-joint-european-library-association-manifesto/) tar delvis vara på detta perspektiv och lyfter bibliotekens roll i Europas kulturarv, utbildning, innovation och i demokratins försvar. Om den som söker information inte får läsa ifred, hur ska den obehindrat kunna forma sig en egen uppfattning som medborgare? Här blir det tydligt hur integritet och yttrandefrihet är två sidor av samma mynt och hur bibliotekens gemensamma värdekompass tillgodoser båda sidor.

Det finns goda skäl att fundera på mer än de svenska kandidaternas valmanifest i EU-valet (eller ja, sittande parlamentariker är ju faktiskt ofta EU-inriktade, men den svenska mediebevakningen är tröttsamt nationell – DN:s ”flest svar på en minut”-serie får t.ex. näsborrarna att fladdra av frustration) och blicka utåt Europa och de partigrupperingar som finns i Europaparlamentet. Vi har nämligen många gemensamma utmaningar som måste diskuteras och lösas så internationellt som möjligt, både gällande den uppkopplade digitala planeten, våra gemensamma fysiska mötesplatser och naturligtvis planetens klimat.

Exempel på indelning av Europa, "Toes", från Terrible Maps

Exempel på indelning av Europa, ”Toes”, från Terrible Maps

Ett steg i att anta dessa gemensamma utmaningar är förstås att vi själva ser oss som en del av Europa och att vi slutar fundera på mycket på väderstreck när vi pratar politik. Vi kan för all del hålla fast vid kompassen när vi funderar på historien (detta är något man ska göra ofta och mycket för att kunna skapa sig en uppfattning om vad som händer i dag i världen) och samtidigt också orientera oss efter den moraliska kompassen (inkl. historiska internationella uppgörelser om mänskliga rättigheter).

Vad är det man brukar säga? Öst är öst och väst är väst och på ett fritt internet finns Rudyard Kiplings dikter tillgängliga i den kulturella allmänningen.

Föreläsning i Sjöbo om AI och bibliotek

Lämna ett svar

Vilken pangdag! Jag har varit i Sjöbos vackra bibliotek och föreläst om AI och bibliotek för bibliotekarier från Sjöbo, Tomelilla, Skurup, Simrishamn och Ystad. 👩🏻‍🏫🍂🦌

Jag passade på att väva in en kort video från Wil Wheatons instagram i föreläsningen där han pratar om SAG-AFTRA:s strejk och vad motparten ville avtala om för att skapa digitala kloner av skådespelarna med AI. Det jag tycker han belyser är att detta inte bara berör frågan om försörjning och att yrket blir redundant pga teknikens utveckling utan att det berör etiska och existensiella frågor som ”vem är jag? vad består jag av? vem äger mig?” Jag tycker att dessa frågor blir mer och mer angelägna att diskutera – inte för att AI utvecklas utan för att människans syn på vad människan är i ett informationssamhälle behöver utvecklas. 🎬🧬🔮

Jag älskar att träffa och prata med bibliotekarier för de säger så intressanta och smarta saker och man lär sig alltid någonting nytt. Tack igen till Sjöbo bibliotek för att ni bjöd in mig! 🥰📚✨

Detta inlägg flyttades hit från Linkedin 31 maj 2024.

When in Blackpool, don’t miss the public library

Lämna ett svar

I was in Blackpool late September 2022 for a concert and I didn’t have a clue about the place. A Mancunian friend said it was one of those seaside resorts that had its heyday in the postwar decade (when it received 17 million visitors a year) but that it now was the perfect embodiment of Everyday Is Like Sunday’s line ”this is the coastal town that they forgot to close down”.

A glance on the Blackpool Wikipedia article says the town grew into a popular destination for the working class in the mid-19th century when Lancashire cotton mill owners took turns to shut down their factories for maintenance one week per year which provided a steady stream of visitors to Blackpool. Famous for its promenade, piers and perhaps especially its electrical lights – it was the first municipality in the world (1879) to have electric street lighting and its electrical tramway (1885) is also one of the world’s first. The (according to British friends apparently very famous) Blackpool Tower, inspired by the Parisian Eiffel Tower, was opened in 1894 and was at the time the tallest man made structure in the British empire.

The increased popularity of package holidays abroad meant Blackpool lost its traditional tourist crowd and as I understand it’s now mainly day tourists who go there, and not nearly as many as before. However, tourism remains a pillar in the town’s economy. A fun fact is that Blackpool shares its etymology with Dublin on the other side of the Irish sea: Dublin is derived from Irish Duibhlinn which means ”black pool” (though the common name for the city in modern Irish is Baile Átha Cliath, ”town of the hurdled ford”).

Knowing a bit about Blackpool’s history, it’s not surprising that it’s also home to a Carnegie library which serves as the main public library of the town. The Carnegie libraries were built between 1883 and 1929 with money donated from the Scottish-American philanthropist Andrew Carnegie and of the 2509 libraries, 660 are located in the United Kingdom and Ireland. What makes the Blackpool Central Library unique among Carnegie libraries is that it has a portrait of the philanthropist. As you ascend the stairs and reach the upper floor (which hosts local history collections and the Brunswick room) the donor’s gaze meet you from a stained glass window. This part of the library was closed of for renovation when I visited but the lovely librarian Jools showed me the closed section and also told me the story about the rare Carnegie portrait.

The public libraries of Blackpool have seven other branches that together with the Central Library serves the town’s population (~141,000 people). What really struck me with the Central Library was that it was so colourful. Many Carnegie libraries (and other libraries from the same era) I’ve visited look very similar, with white walls and an old fashioned sense of a library space trying to fit in with modern services. It’s hard to put my finger on it but I think it has something to do with only shelves, furniture, and signage dividing the space into different sections, whereas in Blackpool painted walls and decorations are used to create spaces (for example the children’s section). Then again, perhaps this only reflects my personal opinion about white walls being inherently uncosy, it seems to be a ”neutral” standard in apartments as well and I’ve rented plenty of places where the walls had to be covered in posters and photos to combat the eerie feeling of being lost in a desolate snowstorm. Either way, the colours of Blackpool were wondrous and if I remember correctly the decorations had been made by a local artist (maybe even a former staff member?) and the imaginative bookcase seems to have been built by local dads.

Supporting dads through collaboration with the charity Dads Matter UK was an interesting focus that I haven’t really noticed in libraries before (maybe I’m just unobservant) and it made me think about libraries as an important place for such activities. Libraries are neutral and open spaces and even if you go their for peer support groups to help with your anxiety etc. no one seeing you at the library would immediately know the purpose for your visit – you might just as well be there to print documents, get books with your children, or use the bathroom. The broad scope of library activities (and activities taking place in the library) by design helps protect the privacy of the individual who participates.

My usual library tourism is just popping in at the public library in the place I’m visiting and have a look around. If no people are around I might take some pictures and I’m a fan of studying the event boards to see what kind of activities libraries and their partners (for example local organisations) arrange. Sometimes friendly library staff ask if I want any help and sometimes this will lead to a short conversation about me being a librarian and that I like visiting libraries whenever I travel somewhere. In Blackpool I started talking to librarian Jools who prompted by my story started sharing facts about the library and the town. Unfortunately, I got to the library just 15 minutes before closing time on September 28 so we didn’t have much time, but Jools kindly invited me back the next day to see the upper floor and to hear more about the library’s activities.

One remarkable feature of the library is the stained glass windows that were made for the library’s centenary in 2011. They were created through consultation with community and staff members and the themes of the windows reflects Blackpool’s history, present, and future. By each window there was a sign explaining the window and I’ve included an image of the Freedom window explanation in this post (the text: FREEDOM: Words, knowledge, ideas all create new ways of thinking and ways of living. This window celebrates freedom of thought and speech.) I’m sure anyone familiar with me or my research can imagine how much this resonates with me. You can read more about the centenary redesign of the library here, or the making of the stained glass windows here.

The library also offers a lot of activities to support its community’s social, reading, and IT skills needs – among other things (see image of the event board to explore further). When I met Jools the next morning she had just broadcasted a digital story event through the library’s social media. Here’s an example of a digital story session on Blackpool Libraries’ facebook page, and below is an image of the studio which was a corner of her office. I’ve understood (not just based on Blackpool) that in many public libraries digital events have started and/or expanded during the pandemic, and they continue to be a vital part of post-pandemic library services to make sure the library can reach all of its users.

There always more to say and write and tell, but I’m wrapping up this post and I hope your curiosity will lead you to this amazing library one day. Going back to my British friends who said Blackpool was a rundown resort that had seen its best days I’d have to say that whatever else in the city may lead to this impression the library certainly doesn’t. It is such an imaginative, beautiful, and friendly space and I hope and assume that Blackpool citizens share my sentiment about the library.

What on Earth Happened with the IFLA Trend Report?

Lämna ett svar

IFLA’s 2013 Trend Report is a highly insightful and useful document which in retrospect seems to be well ahead of its time. Looking back at the information landscape that year, the SDGs, the AI boom, the pandemic shift to digital education and communication, and the Cambridge Analytica scandal were yet to come. Edward Snowden’s leaked classified NSA documentation the same year, and Dr Olivier Crepin-Leblond’s leading statement (see below) in the insights document was not common knowledge, I think, among librarians:

Data collection today is not constrained to the Internet: it is present in every action in the “real” world too, from shopping to travelling, working, etc…if this is left to Technology, we have passed the point of no return: today it is technically possible to follow someone in their daily life simply with image recognition, their mobile phone, their credit card and their Internet use.

There was an extensive literature review, expert submissions representing a broad range of experts (a wide variety of NGOs, academia, industry…), and a thorough process of meetings and debates to discuss and develop approaches to the trends. I attended a workshop about the trend report at the BOBCATSSS student conference in Lyon in 2016, which I apparently also wrote about (I honestly have no memory of this, but it was two weeks before I moved from being an MA student in London to become a policy and advocacy assistant in The Hague, so maybe I offered? I was looking for the original BOBCATSSS 2016 web page but the domain seems to have been overtaken by some marketing business bent on preying on library nostalgists like me). Btw I was attending the conference to give a badass workshop on EU copyright reform. B) Light blue colour on text to make me seem more humble, hehe…

”Who’s profiting from your personal data?”, CC BY 4.0 IFLA

In short, it was good work. Built on facts and dialogue. The insights document is still used in information studies courses to teach future librarians. It was part of the curriculum in a course I taught at Åbo Akademi University in the autumn 2021 and it gave me many ideas on how to take the discussion further. One of the course assignments was to discover and present new trends – or rather updated trends with a national policy twist – relating to the original document. This inspired great ideas and discussions in the class room and I got a really positive vibe about the future of librarianship (to be fair, interacting with students will almost always spark joy as they have not yet found themselves locked in the working adult’s mantra of ”avoiding and accepting things” (sv. förhålla sig till och finna sig i saker) but continuously question the order of the world and take innovative approaches to solving its problems).

While the original document was built on facts and dialogue, the 2022 update (subtitled A call for radical hope across our field) seems to build its narrative on emotions and anecdotal evidence.  Shying away from the broader perspective of a global information society it seeks to present ”ideas for how we – as a field and as a federation – can make ourselves ready not just to face, but to make the best of the future”. A pep talk document? The document has been co-written by IFLA’s emerging global leaders, i.e. a group of young library professionals who (as far as I understand) were appointed leaders by receiving WLIC conference grants in 2022.

Who are and who were the international library leaders?

I think this new IFLA approach to international library leadership is quite interesting. Some might remember the IFLA International Leadership Programme, ILP, (you might notice I’m using an Internet Archive Wayback Machine link – it’s surprisingly difficult to find any information about ILP on the new IFLA website – the old links are dead and if something still can be found on the webpage it’s not through the site’s search function which clearly was not made by a librarian), which was a ”two-year Programme designed to increase the cohort of leaders who can effectively represent the wider library sector in the international arena, and to develop leaders within IFLA.” This programme was developed and initially led by the amazing Fiona Bradley, with the second round skilfully led by the current acting secretary general Helen Mandl, and its

”activities may require the participant to undertake a number of tasks including: evidence-based/secondary/comparative research; writing documents such as policies, submissions, interventions, statements, speeches; liaison with other bodies at national, regional or international levels; representing IFLA at international or regional forums…”

The associates for the programme were required to have some seniority in their leadership experience (”It is expected that participants will already have demonstrated their leadership within IFLA and/or a national or regional association that is a member of IFLA”). I’m not sure why this programme was discontinued and why international library leadership now seems to focus on new talents who will be ”the leaders of tomorrow”, but I do think it has an impact of what you can bring to the table when updating one of the most visionary and insightful documents IFLA has produced. I mean, I am young (34 thanks for asking) and quite brilliant, but I’m no Divina Frau-Meigs (… and that’s about as humble as I’ll get).

Self-agency and global action – important building stone or distraction from target?

I think the lack of experience and inspirational aspiration might be the explanations for the content of the 2022 update. Obviously, I do not take issue with the thoughts of the emerging leaders – my criticism is toward the decision to use this particular publication as a feel-good pamphlet for IFLA’s bizarrely abstract strategy (we all have different interests and I happen to think that a library related strategy document in the 2020s that mentions neither ”information society”, ”copyright”, ”AI”, ”privacy”, nor ”open science”  is a bit removed from reality).

In the 2022 update ”the ideas shared have been structured according to the four pillars of IFLA’s mission – to inspire, engage, enable and connect the global library field.” Building on these pillars, the update presents ”our own to-do list in the coming years if we are to be ready to seize the opportunities and face down the threats that lie out there for us.” Here is a summary for The recommendations for our field, and I have taken the liberty of emphasising some of the words:

1. We need to see libraries as players in a wide variety of policy areas
2. We should be more open in where and how we engage in advocacy, making a wider variety of issues our own
3. We should intensify and improve our own advocacy
4. We need to adopt a broad definition of our field, and ensure that being part of it is synonymous with action
5. We must see outreach as key to achieving our missions
6. We need to feel a sense of agency in the face of the future
7. We need to embrace and share innovation
8. We need to see ourselves as a core part of the education infrastructure
9. We need to support emerging leaders as a core plank of sustainability, while also seeing that we all have potential to develop
10. We must make connecting with others in our field an integral part of our practice
11. We should invest seriously in our connections with partners and supporters

What I’ve emphasised are wordings that I interpret as related to some kind of inner development for the individual librarian (maybe also the organisation). To take action in the world, we need to take action with ourselves first. This is a very interesting rhetoric that I also recognise in the Inner Development Goals, a set of goals created because someone realised that the reason the progress of the SDGs is so slow is because ”we lack the inner capacity to deal with our increasingly complex environment and challenges. Fortunately, modern research shows that the inner abilities we now all need can be developed.” The IDGs lists skills we need to drive this change, for example ”a commitment and ability to act with sincerity, honesty and integrity”, ”skills in inspiring and mobilizing others to engage in shared purposes”, and ”willingness and competence to embrace diversity and include people and collectives with different views and backgrounds”.

Why are strategy documents moving in this emotive direction? Is it related to the post-truth society, misinformation, and lack of trust, meaning that the ground for trust and collaboration we now have to build on is not a common mission (e.g. ”reform copyright!”, ”literacy for all!”) but a common sentiment (e.g. ”we feel knowledge should be accessible to all”, ”we feel we should be open to new innovations”)? Either way I think it’s safe to say the set of recommendations are far removed from the questions asked in the initial trend report, compare for instance ”We need to embrace and share innovation”, ”We need to feel a sense of agency in the face of the future” with ”Who will benefit most from the changing information chain? And how will our regulatory frameworks adapt to support an evolving information chain in the new global economy?”

Quo vadis, IFLA?

There is also a list with recommendations for the federation. A main problem for me is that many of these recommendations are so vague that they are hopeless to take action on (” We need to make links between global issues and individual experience”; ”We should understand our field and its needs and how to support it most effectively”).

I had originally copied and commented a lot of text from the 2022 update because there is a lot to comment on. I even made a new subheading: ”An idea store for the Newcomers Session”. But I felt it was a bit useless to comment on specific paragraphs because I do see what this document (as a whole) is trying to do. I don’t fully understand its purpose but I do see how some people could be inspired by it.

What I don’t see is how it can be so far from the original document, and how it doesn’t relate to trends and the trend report at all (unless we count inner development or being inspired as trends). Only if you squint you can see some relevant highlights in the 41 pages long text. For example on pages 25 and 34, where the open movement, urban development and public health are discussed in some (small) detail. The original trend report is not referred to but one could make the connection.

Interestingly the document ends with ”this report is all about the steps we can take in order to build a sustainable future for our field”, cementing that this trend report and maybe even IFLA’s work in general, is mainly about our field. Ironically it then ”calls on readers to think outside of the box” – I suppose it means outside the box, but not outside the books? Pun intended.

The end

Actually, it doesn’t end there. The last few paragraphs are inexplicably dedicated to an assessment model you can apply to your national library field: ”You could start by looking at them individually and assigning a score, before having a group discussion where you compare assessments…”  I wouldn’t say such evaluation methodologies are a particularly good example of out-of-the-box thinking, but sure, I guess it is a way to put numbers on a text that has been heavily dependent on feelings and impressions.

”Multiplying the scores by the weightings would make it possible to come up with an index of sustainability, which in turn would make it possible to identify in which areas you could be focusing effort in order to boost your overall performance.”

An index of sustainability.

At this point I’m just speechless.

In Memoriam Aaron Swartz 1986-2013

1 svar

Today marks the tenth death anniversary of Aaron Swartz, who died far too young. The tragic event still casts a long shadow over MIT, the US government, and copyright extremists so hopelessly behind in time. When I feel stuck in my thoughts or when I struggle to find meaning with what I do, I go back to these words by Aaron Swartz:

”What is the most important thing you could be working on in the world right now? … And if you’re not working on that, why aren’t you?”

Aaron Swartz. Sage Ross, CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

Aaron Swartz advocated public access to information and was involved in the Open Library project, which recently has been under attack from publishers who claim that ”the Internet Archive is engaging in wilful mass copyright infringement” because of their National Emergency Library, where they made all their books more readily available ”to meet students’ and readers’ needs while schools and libraries are closed at global scale”. There are certainly different ways to tackle a global pandemic.

Aaron Swartz mural in Brooklyn, December 2017. Photo taken by me, CC BY 4.0.

Let us never forget Aaron Swartz. Let us continue to work for what he stood for and continue on the path he staked out. And if you haven’t seen the film about him, The Internet’s Own Boy, go watch it now, and then share it with everyone you know.

”I love libraries, you know. I’m the kind of person who goes to a new city and immediately seeks out the library.”

Tillbaka till IFLA – WLIC i Dublin 2022

Lämna ett svar

I år var det äntligen dags för Dublin och de irländska biblioteken att vara värdar för IFLA:s årliga konferens WLIC (/vlɪk/), World Library and Information Congress (det finns en dålig Wikipediasida om WLIC, varsågod för Wikipediaskrivstugetips!). Konferensen, som ägde rum första gången i Rom 1928, skulle ha ägt rum i Dublin 2020 men detta sköts på framtiden på grund av covid-19-pandemin. Efter en digital upplaga av konferensen 2021 (imponerande i sig med tanke på konferensens globala ansats) så fick nu världens bibliotekarier träffas igen på Smaragdön. Jag lyfter i den här rapporten upp några utvalda intressanta punkter och passar på att hänvisa till mitt twitterflöde från konferensdagarna för den som vill ha en kronologisk ögonblicksbild av konferensen.

Hur globalt är IFLA?

Med världens bibliotekarier menas alltså en förvisso bred representation av länder, men å andra sidan ser deltagandet ut så här fördelat på regioner (jag använder här samma regionindelning som IFLA):

WLIC-deltagare 2022 i Dublin, uppdelade efter region
Region Antal deltagare
Asien-Oceanien 140
Europa 635 (485 exkl. värdlandet Irland)
Latinamerika och Karibien (LAC) 17
Mellanöstern-Nordafrika (MENA) 44
Nordamerika (USA och Kanada) 236
Subsahariska Afrika 68

Delvis orsakades denna uppdelning förstås av kvarvarande reserestriktioner relaterade till covid-19 så som jämförelse så sammanställde jag också deltagarna på WLIC i Aten 2019 nedan.

WLIC-deltagare 2019 i Aten, uppdelade efter region
Region Antal deltagare
Asien-Oceanien 428
Europa 1177 (876 exkl. värdlandet Grekland)
Latinamerika och Karibien (LAC) 92
Mellanöstern-Nordafrika (MENA) 91
Nordamerika (USA och Kanada) 339
Subsahariska Afrika 155

Jag tycker att det är intressant att fundera på den globala representationen och vad eventuella skevheter i den innebär för IFLA som organisation. Det går att problematisera representationen på olika sätt beroende på om man främst ser IFLA som kompetensutveckling, en möjlighet för nätverkande eller som en informationspolitisk påverkansorganisation. Min åsikt är att det sistnämnda är IFLA:s absolut viktigaste roll – när IFLA proklamerar att de är ”the global voice of libraries” till FN-organ och andra internationella sammanslutningar så är det viktigt att det finns en bred och tydligt förankrad representation.

Naturligtvis är WLIC-deltagandet inte det enda sättet att delta i IFLA:s arbete, så att enkom utgå från det för att avgöra representation kan bli missvisande. Om man tittar på IFLA:s medlemmar (biblioteksföreningar och biblioteksinstitutioner) ser man också en viss snedfördelning mot globala nord. Man kan också titta på arbetet i IFLA:s sektioner. Ferreira och Toffoli gjorde en intressant granskning av LAC-regionens representation i IFLA-sektionernas kommittéer till WLIC 2019, How are the IFLA Sections Standing Committees Members geographically distributed?, som är läsvärd. Jag har tillsammans med Almuth Gastinger (NTNU, Trondheim) diskuterat att göra en liknande granskning för de nordiska länderna (min hypotes är att nordisk representation i IFLA är mycket stor i förhållande till de flesta andra länderna), men vi har inte kommit till skott än och jag tror kanske inte att jag kommer ta mig tid för att göra det framgent heller.

Huvudprogram i tre dagar – postersessionerna höjdpunkt

Konferensens huvudprogram pågick i tre dagar, 26-28 juli. Dagarna innan och efter konferensen innehöll bland annat möten med styrelsen och med sektioners (och andra arbetsgruppers) kommittéer. Jag var inte inblandad i något av detta. Min huvudpunkt var istället postersessionerna och jag bemannade min utställda poster två timmar på onsdagen och två timmar på torsdagen för att berätta mer om forskningsprojektet Astrid Lindgren-koden och hur bibliotek, forskare och medborgarforskare samarbetat för att knäcka ”Astrid Lindgren-koden”, det vill säga hennes svårlästa stenografimanus. Postern är uppladdad i IFLA:s arkiv och jag har bäddat in en tweet nedan för ett liveperspektiv (inklusive konferensbakgrundsbrus!) :)

Digitalisering, tillgängliggörande och spridande av kulturarvssamlingar är frågor som engagerar många biblioteksinstitutioner och det märktes under postersessionerna. Jag hade många intressanta diskussioner med förbipasserande och det som verkade intressera mest var det innovativa sättet att interagera med medborgarforskare för att öka och bibehålla ett engagemang i projektet (i den nyss utkomna artikeln Secretaries at Work: Accessing Astrid Lindgren’s Stenographed Manuscripts through Expert Crowdsourcing beskriver jag och Malin Nauwerck bland annat hur många crowdsourcingprojekt, t.ex. storskaliga transkriberingsprojekt, stagnerar efter ett tag och hur social interaktion under processen kan förändra detta), att vi hade lyckats nå en grupp (äldre kvinnor) som är underrepresenterade inom medborgarforskning samt att vi kunnat bidra med en meningsfull och social aktivitet under covid-19 som gladde våra deltagare eftersom då på grund av restriktioner var väldigt isolerade. En av deltagarna beskrev våra hackathonträffar som ”en ljuspunkt i en annars dyster tid”. Det tycker jag är väldigt fint!

”Out in the Open”-sessionen – ett bra exempel på dålig organisationskultur

Konferensprogrammet består huvudsakligen av olika sessioner som ordnas av IFLA-sektioner. Eftersom IFLA:s ledning har haft ett väldigt turbulent år så ordnade IFLA:s styrelse en session som hette Out in the Open: Recent Governance Developments at IFLA. Skärmdump av sessionens beskrivning och deltagare nedan.

Beskrivning av och deltagare i IFLA WLIC-sessionen ” Session 141 Out in the Open: Recent Governance Developments at IFLA”

Jag tog tillfället i akt att ställa två enkla frågor (jag tycker verkligen inte att frågorna är särskilt komplicerade):

1. There seems to be a conflict of interest between IFLA and SIGL since the former Secretary General of IFLA is still Secretary General of SIGL. How would IFLA deal financially with a separation from SIGL?

Som sakupplysning hade vi alltså fått veta att SIGL står för c:a 66% av kostnaderna för IFLA:s HQ i Haag. Vidare hade generalsekreteraren för IFLA alltså blivit sparkad från sitt jobb. Barbara Lisons svar på den här frågan var att det inte finns en intressekonflikt.

2. Do you think IFLA’s lack of internal transparency could be a threat to IFLA’s credibility in our advocacy for freedom of expression, freedom of information and transparency?

Som ni minns från inledningen i denna rapport så anser jag att IFLA:s roll som internationell informationspolitisk påverkansorganisation är den absolut viktigaste rollen IFLA spelar. Därför kan det vara ett problem för IFLA:s trovärdighet i frågor som handlar om ökad transparens och ansvarsutkrävande om det finns en spridd uppfattning om att IFLA är en icketransparent organisation (oavsett om man håller med om detta eller ej). Barbara Lisons svar på den här frågan var att IFLA inte hade ett problem med transparens.

Det ställdes många fler intressanta frågor och alla bemöttes med ett ickesvar eller med ett ”på grund av pågående rättssak så kan vi inte säga något”. Out in the open, indeed. Tyvärr fanns det också en förvillande diskurs om att kravet på transparens hade att göra med tillfredsställande av folks nyfikenhet, vilket naturligtvis är falskt. Poängen med transparens är inte att möjliggöra skvaller, utan att möjliggöra ansvarsutkrävande.

Jag har fått ganska många kommentarer efteråt, bland annat om att Barbara Lison och Winston Tabb var väldigt otrevliga mot (och rentav mobbade) mig. Eftersom det här inte är min första rodeo (när jag som student var ordförande i en studentorganisation så satt jag i en styrelse där en gubbe brukade ta ur sin hörapparat när jag pratade) så lade jag inte märke till det här under själva frågestunden.* Möjligen tyckte jag att det var konstigt att moderatorn Tabb inte avbröt alla andra som ställde frågor efter mig i samma utsträckning som han avbröt mig (eftersom jag var först ut med att ställa frågor så trodde jag bara att Tabb och Lison kommit överens om mötesstrategin att avbryta samtliga frågeställare men det visade sig framför allt vara mig de avbröt – ganska oförskämt faktiskt!) Om man vill titta på haveriet till frågestund så finns det tillgängligt på IFLA:s YouTube-kanal.

* Jag låter kanske lite blasé när jag pratar om detta, och det är mycket riktigt så att jag är för trött och luttrad för att bli upprörd när denna typ av härskartekniker drabbar mig. Men på det stora hela är det naturligtvis en stor sorg för det öppna, demokratiska samtalet att jag har vant mig vid detta och knappt ids rycka på axlarna. Jag vill verkligen betona att det aldrig under några omständigheter är okej att bete sig om Lison, Tabb eller studentorganisationsgubben på ett möte och om du ser detta hända så bör du genast ingripa och säga ifrån. Jag vill också uttrycka tacksamhet för att Ingrid Bon gjorde just detta under Out in the open-sessionen – en omedelbar reaktion värdesätter jag mycket högre än beklagande kommentarer i efterhand. 

Tack till det fantastiska Eire!

Jag vill till sist tacka den irländska nationella organisationskommittén (läs deras välkomstmeddelande här) för en fantastisk konferens och alla kringprogram. Irland är kanske det bokligaste landet i världen, alla irländska bibliotekarier jag träffade var briljanta och generösa och jag är särskilt tacksam att jag fick fråga ut en grupp unga bibliotekarier om irländsk politik och kulturhistoria. Superintressant! Jag skulle naturligtvis kunna skriva en hel roman om detta (”visste ni att Sinn Féin nuförtiden…?”) men jag avslutar i stället min IFLA-rapport här med en bild på mig och my one true love.

Karolina och Oscar

Karolina vid Oscar Wilde-statyn i Dublin.

Inställning – omställning – utställning!

Lämna ett svar

För ett par veckor sedan var jag i Norrköping för att föreläsa på och moderera en open space-konferens (Inställning – omställning – utställning) om bibliotek och Agenda 2030. Konferensen var Föreningens för regional biblioteksverksamhet höstkonferens och den gick ut på att deltagarna skulle lära sig mer om vad Agenda 2030, de globala målen och hållbar utveckling kan innebära för biblioteksverksamhet både globalt och lokalt och därtill fundera på hur de kunde arbeta med globala målen i sin egen verksamhet.

Karolina och Agenda 2030. Fotograf: Lovisa Sundin/Region Örebro län

Jag har ju föreläst om detta tidigare och nyligen har jag börjat använda mig mer av delmålen och indikatorerna för att hitta möjligheter och verktyg för att genomföra hållbar biblioteksverksamhet – eller för den delen lyfta upp redan befintlig verksamhet i en Agenda 2030-kontext. En intressant sak med delmål och indikatorer är att det också går att hitta tydliga kopplingar mellan mål som annars kan tyckas ganska disparata.

Jag har också brukat säga att de globala indikatorerna är svåra att tillämpa i Sverige eftersom vi redan har kommit ganska långt i genomförandet av Agenda 2030 (observera dock att detta inte beror på idogt politiskt arbete med målen utan på de reformer vi genomfört på t ex 1990-talet, regeringens Agenda 2030-samordnare Gabriel Wikström beskriver detta förtjänstfullt i den här rapporten från mars 2022). Men jag fick ändå anledning att under dag två backa på denna punkt, delvis på grund av föregående dagars kommentarer om ”journalistrugby” och i synnerhet Journalistförbundets uttalanden om hat och hot mot journalister i samband med detta (se bilder från presentationen nedan). Vi lever i oroliga tider.

Jag var otroligt imponerad av arrangörsgruppen som vågade prova detta för höstkonferensen helt nya format. Det är ganska omvälvande att gå från ett traditionellt konferensformat till ett som kräver aktivt deltagande, även kring formande av agendan. Dessutom fanns en strävan efter hållbarhet, både i genomförande (t ex vegetarisk mat, tågresevänligt och smörgåsbord av medhavt kontorsmaterial) och i ett starkt fokus på ”vad händer efter konferensen? Vad gör vi med detta?” Hållbara resultat av konferensdiskussioner är sådana man kan fortsätta använda och arbeta med även efter konferensen.

Skojfrisk som jag är utlyste jag även en sångtävling i inledningen på min föreläsning. Det var inte planerat och jag exemplifierade med en sång om Norrköping som jag kom på på stående fot. Kanske var det till melodin Blinka lilla stjärna? Hur som helst kom det faktiskt in ett bidrag så jag var tvungen att framställa ett pris. Det blev bilden nedan, en samtidskommentar som tar upp biblioteken och Agenda 2030.

Pris i sångtävlingen. Delacroix, de Geer och Braille i ett.

Pris i sångtävlingen. Delacroix, de Geer och Braille i ett. (Gjord i GIMP!)

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Sveriges samlade regionbibliotekskrafter kommer att ta detta vidare och göra bra saker. Jag hoppas och tror också att de precis som jag fått syn på ett område inom det svenska Agenda 2030-genomförandet där det för närvarande saknas tydlig ledning, samt att de går in och tar det ledarskapet.

True North? Yes, All Library Compasses Point at Lancaster University Library

Lämna ett svar

Whenever I’ve heard Lancaster I’ve thought about Safe Warm Lancashire Home. This all changed the past summer when I went to the LIBER conference in Odense to give a presentation on cultural heritage hackathons and met Andrew Barker, university librarian at Lancaster University, who spoke about enhancing digital discoverability of special collections in the same conference session. The thing that really got my attention in their presentation was when Andrew presented Lancaster University as small enough to innovate and build community, putting them in a great position to explore new practices – ”Through disruptive innovation, we will build lasting change” I quoted in my tweet from the event (here are some of my other LIBER tweets, in case anyone’s interested).  Being ”small enough” means the university is not so big that any innovation gets immediately drowned in bureaucracy and conflicting interests, and still not so small that the organisation has too few resources to be able to innovate. It seems to me to be a sweet spot for library innovation, and the approach (disruptive innovation! lasting change!) really speaks to me. I would’ve applied for a job on the spot if I wasn’t already so pleased with where I am right now (and also because of Brexit).

As I had already planned to spend a few days in Manchester after my conference marathon in Ireland I asked Andrew if I could stop by for a visit in early August and to my utter delight he said yes, so on August 3 I took the northbound from Oxford Road towards Windermere, passing old cotton mills and the stations of Wigan and Preston before arriving in Lancaster, a city built of yellowy gray stones rather than the Mancunian red brick buildings I had just left. I walked into town and switched to a city bus taking me to the campus of Lancaster University, situated south of the city centre and built in the 1960s. The buses normally stop in the Underpass (oh stop it with the Morrissey references!) which would immediately take you to Alexandra Square, the university’s main plaza, but during my visit there were some Underpass and road closures around campus (makes sense do to the traffic work during the summer holidays) so I arrived at the library gates from another direction, after having stealthily followed some other bus passengers who didn’t seem as lost as I did, hehe.

Alexandra Square at Lancaster University

Alexandra Square at the centre of Lancaster University. Library entrance to the left in the inner corner.

Because of the summer holidays a lot of my pictures will look quite empty. However, walking around the campus it was really easy to imagine how vibrant and welcoming it would be during the year, buzzing with students and staff on their way to lectures, people, and places, enjoying their coffee and their discussions in one of the campus cafés (I had one of the best coffees I’ve ever had when I was there so the coffee really is worth mentioning – that was some proper intellectual fuel!)

I entered the library and was welcomed by Andrew who gave me a splendid tour. The library is still located in the same place as when it was opened by Philip Larkin in January 1967, and it has since been extended twice, I think, with the most recent extension being opened in 2021. If you don’t know what you’re looking for, these extensions are quite hard to notice in the library. The spaces flow seamlessly into one another, very clearly giving the impression of one library (rather than spaces being divided into the old part and the new part, which is quite common in libraries with extensions, cf. Carolina Rediviva and Turku City Library).

In the newest extension, which is built to reflect the new vision of the library, there are 450 new study spaces (that’s a lot! as a comparison reading room A at Carolina Rediviva has 82 study spaces). The spaces are divided into different areas, taking into account sound levels, types of furniture, open spaces and smaller nooks, computer equipment… all to cater to different needs and wants of the library users. This is obviously quite common when building or remodeling library spaces, but nevertheless exciting to see because of the level of ambition and the success of it in the Lancaster library. I was overwhelmed by a sudden need to sit down and study in at least five spaces we passed because they looked so inviting and pleasant, it was like balm for the mind.

All floors of the building had been gifted with green walls. They’re described in the press release as ”[l]iving walls of expertly selected, glossy, vibrant plants, intermittent trickling watering systems and an array of tastefully chosen, stylish furniture all add to the calm, relaxing environment” and I think that sums it up quite well. Why we don’t make these everywhere? It seems like the kind of thing that could be easily incorporated into older buildings as well? I felt like Alice in Wonderland when I took the spray bottle and followed the ”please mist me” instruction. I’m sure it was more therapeutic for me than the plants – I just had to take a five minute break in writing this to reminisce about this moment.

While on the topic of green in the library, I also got to meet the library tree Norma! The tree was named through a vote where 41,5 % of the 1330 votes were cast on Norma (I’ll just assume Tree McTreeface was a close second).  The tree grows in an inside courtyard which is also a space for events in the library (such as the university librarian DJ’ing to welcome new students or library festivals!). Since the study spaces on the floors above this courtyard are silent reading spaces there has to be a careful balance between events and study spaces so as not to disrupt too much. However, there is quite a large amount of silent study spaces elsewhere in the library, so when events do take place it’s quite easy to temporarily redirect users in need of quiet spaces to other parts of the library.

Another place for silent studies is the main reading room, a room I really enjoyed because of the different type of desks and because of the amazing light in that room. It had a temple-like feel to it. To give you an impression of the library as a whole I also added some images from the third floor bridge below. The library is generally very spacious and very bright. I like that. It’s a bit like being in a Star Trek city in the future, you know the ones from TNG when it was still very utopian.

We also looked at the space for postgraduates in the library which was currently being refurbished to better suit the needs and wants of the postgraduate students. It took me back to the time when I was active in the student union at Uppsala University and advocated for specific reading rooms and/or spaces for master students at the university library. There had been a decrease in the use of reading rooms at the library, partly because doctoral researchers over time had gotten better working conditions (such as salaries and offices), so one way to repurpose this reading rooms would’ve been to dedicate some spaces to students. However, specific spaces for master students were instead organised by the faculties and usually in leftover rooms in the campus buildings (mine was in a basement and we rarely went there), completely disregarding the potential synergies of an interdisciplinary research environment. I still don’t know why but I assume this was related to either money, prestige, or a siloed organisational structure (or possible all three). Either way, things hadn’t changed much when I came back to work as a librarian at the same university a few years later.

Looking at Swedish higher education statistics we do have steady increase of international students who come to Sweden to study at master programmes (97 % of the incoming freemovers were studying at a programme in 2020/21 – most of them at a master programme – compared to 80 % in 2013/14, and most students who pay tuition fees are in master programmes as well) so in one way it’s baffling that we’re not better at adapting our higher ed infrastructure (including libraries) to accommodate for this group. The post-Bologna master’s craze led to many new programmes but I feel we’ve missed something crucial in creating the best study environment for this group – both regarding spaces and events. This group would also be less involved in student politics, for several reasons, so it’s hard for (especially international) master students to efficiently advocate their interests.

Anyway, comparing those experiences with the development of the postgrad spaces in Lancaster shows what a university and university library could be like, and how they could work with their users to make the best out of everything for everyone. However, the last I heard from my library (I’m on leave until 2024 for my doctoral research) didn’t make me super hopeful about a positive, student-friendly development during the next 10 years… ¯\_(ツ)_/¯ Maybe the student union needs another library focused student union party? (Yes, I was in one of those. It was started by the magnificent Moa Ekbom.)

Last but not least (there is really so much more to say about my visit to Lancaster University Library, so maybe I’ll add more to this post later on), a thing that really impressed me was the fiction collection which aimed to function a bit like a public library, a cultural living room, for the university students. Since the university is situated on a campus a bit out of town, and students tend to live on campus and spend a lot of time at the campus, it becomes a sort of small society in itself. It is therefore natural and necessary that the university library takes on a wider role for its community than, say, a university library within 10 minutes walking distance from a public library would do. The collection on the photo is meant to provide leisure reading for the students, and other activities and events at the library (such as the festival mentioned above) also bear witness to how the library consciously takes on this pivotal role. When Andrew explained this mindset I was very impressed by the fact that university library management could so astutely observe and act on their role in the wider scheme of things. Well done!

Leisure reading in the fiction collection and the library as a campus living room.