I ett inlägg på sin akademiblogg listar Peter Englund, alltså den ständige sekreteraren, vad han hade i fickan 6 oktober kl. 13.00, nämligen detta.
Själv hade jag nycklar i fickan, och ordnade nobelvaka i nationsbiblioteket. Gissa om vi blev glada när vår hedersledamot Tranströmers namn nämndes i radion, jag skrek rakt ut.
Dagens födelsedagsbarn är Oscar Wilde som föddes 16 oktober 1854. Sedan 16 års ålder har Oscar Wilde alltjämt varit en av mina favoritförfattare.
Till mina favoriter hör pjäserna, som ju är sublima i sin humor och konst att älskvärt häckla. De profundis gjorde ett djupt intryck på mig när jag under mitt artonde levnadsår upplevde en vänskaplig kris och var mig ett stort stöd i återhämtningen. Sagorna var jag inte särdeles förtjust i då de oundvikligen hade en miserabel slutkläm. Dorian Gray tråkade ut mig alldeles för mycket under konsumtionskapitlet.
Jag äger två exemplar av Oscar Wildes samlade verk, bägge är födelsedagspresenter (från olika år!) Saker som Oscar Wilde gjort som jag själv skulle vilja göra är bland annat att gå runt med en nejlika på rocken, läsa vid Oxfords universitet samt vara en lysande graecist och latinist. Saker jag inte skulle vilja göra är till exempel att sitta i fängelse och repa postsäckar.
Spontaniteten kom över mig och jag for till Stockholm för att chansa på att få en biljett till aftonens konsert med Max Raabe och Palastorchester. Vilken lyckträff! Jag fick en suverän plats på första raden och i paus lyckades jag stiligt erövra en tom plats på parkettraden längst fram. Ljuvligt! Max Raabes sublima minspel kunde till fullo avnjutas från denna position. Orkesterns uppträdande är också något alldeles extra. Extremt välrepeterat och humoristiskt, och när de spelar under vattnet i ”Jag är kapten i mitt badkar” är det hejdlöst. Tyvärr blev det ingen Auf Wiedersehen denna gång, jag undrar varför det inte var samma encore nu som de två senaste gångerna.
Efter konserten fick jag en bild signerad – den som blev tagen 10 september då han spelade i Konserthuset. Herr Raabe och jag, som figurerar på bilden, har båda lustiga miner, vilket fick honom att göra en min när han såg den. Hähä. I dag kände jag också igen några från orkestern när de kom ut från sceningången och tackade för en fantastisk konsert. Jag passade också på att meddela Herr Raabe att han är min största musikaliska inspiration. När vi stod och väntade på buss 69 åkte deras turnébuss och när den passerade vinkade jag käckt och besvarades med vinkningar samt ett ”tut tut” från chauffören. ”Detta,” tänkte jag, ”är början på en mycket vacker vänskap.”
Jag är på bussen på väg till Göteborg och kan knappt bärga mig för i kväll ska jag se Max Raabe med palatsorkestern! I september, den tionde, såg jag konserten i Konserthuset och jag kan rent objektivt säga att detta musikaliska fenomen är skapelsens krona.
I Stockholm fick jag också träffa Max Raabe. Jag och mitt sällskap gick runt huset för att jag ivrigt menade ”Tänk om han är där!” Någon annan, tjusigt konsertklädd i kostym och med en större kamera, stod utanför en dörr och väntade och vår misstanke var att det var en journalist.
”Ursäkta, är ni från pressen?” frågade jag och fick reda på att han var en helt vanlig beundrare – vi kan kalla honom Seymour – av orkestern som hoppade på en autograf och en bild av herr Raabe. Vi språkades tills kvällens stjärna kom ut genom porten och såg överrumplad snudd på förskräckt ut.
Max Raabe var lika stilig och lustig i verkligheten som på teve och på scen. Inget fröjdar mig mer än den pekuliära och subtila humor som sångaren är min sinnebild av. Nu finns jag på bild med Max Raabe och har en signerad platta (Küssen kann mann nicht alleine) därtill.
Å, denna kväll kommer att bli så ljuvlig!
Rannvá är en färöisk klassiker på det sätt att det är den första bok som utgavs av en kvinnlig färöisk författare. För mig är det en klassiker för att det är den första bok jag läste på färöiska – till min stora förvåning. Språket var mycket lättare att läsa än jag trodde. Berättelsen om Rannvá var väldigt bra, och jag tyckte gripande. Stilistiskt var det kanske inte så lysande, vilket jag främst grundar på att jag så lätt förstod det som var skrivet.
”Hin seinasta sólarglæman sveipti seg um tey. Tvær sálir, tvær reinar ungar sálir høvdu funnið hvørja aðra.”
… och sedan går allt utför, vemodet och eländet sveper över berättelsen och hur rörande det är kan man delvis se i den dramatiska trailern av filmen som gjordes av en spanjor för längesedan. Mig veterligen går det inte att få tag på (om man inte verkligen anstränger sig). I filmen kan man också se en färöisk tröja (alla andra tröjor är danska tröjor) av samma slag som jag har på bilden. Min tröja har jag stickat själv och kan meddela att färöullen var synnerligen behaglig att arbeta med.
Hantverkare är sin var och en lyckas. Det är inte ovanligt att jag måste översätta in absurdum för att förstå vad jag läser på latinet. Men sedan klarnar allt. Det jag framför allt saknar för att bli en godare latinist är tid – ja, tid! Jag vill ha tid!
Eftersom jag sitter med mina två (fantastiska roliga!) arbeten har jag mindre tid än vanligt för mina studier och jag är i valet och kvalet om jag ska fortsätta med latinet i vår eller läsa nordistik igen. Framför allt undrar jag vilken studietakt jag ska hålla, det beror till viss del på stipendier och forskningsprojekt (som sliter åt olika håll!)
Ja, oj, jag känner viss universitetsångest. Kanske kan jag resa i höst?