Spontaniteten kom över mig och jag for till Stockholm för att chansa på att få en biljett till aftonens konsert med Max Raabe och Palastorchester. Vilken lyckträff! Jag fick en suverän plats på första raden och i paus lyckades jag stiligt erövra en tom plats på parkettraden längst fram. Ljuvligt! Max Raabes sublima minspel kunde till fullo avnjutas från denna position. Orkesterns uppträdande är också något alldeles extra. Extremt välrepeterat och humoristiskt, och när de spelar under vattnet i ”Jag är kapten i mitt badkar” är det hejdlöst. Tyvärr blev det ingen Auf Wiedersehen denna gång, jag undrar varför det inte var samma encore nu som de två senaste gångerna.

Efter konserten fick jag en bild signerad – den som blev tagen 10 september då han spelade i Konserthuset. Herr Raabe och jag, som figurerar på bilden, har båda lustiga miner, vilket fick honom att göra en min när han såg den. Hähä. I dag kände jag också igen några från orkestern när de kom ut från sceningången och tackade för en fantastisk konsert. Jag passade också på att meddela Herr Raabe att han är min största musikaliska inspiration. När vi stod och väntade på buss 69 åkte deras turnébuss och när den passerade vinkade jag käckt och besvarades med vinkningar samt ett ”tut tut” från chauffören. ”Detta,” tänkte jag, ”är början på en mycket vacker vänskap.”

Jag är på bussen på väg till Göteborg och kan knappt bärga mig för i kväll ska jag se Max Raabe med palatsorkestern! I september, den tionde, såg jag konserten i Konserthuset och jag kan rent objektivt säga att detta musikaliska fenomen är skapelsens krona.

I Stockholm fick jag också träffa Max Raabe. Jag och mitt sällskap gick runt huset för att jag ivrigt menade ”Tänk om han är där!” Någon annan, tjusigt konsertklädd i kostym och med en större kamera, stod utanför en dörr och väntade och vår misstanke var att det var en journalist.

”Ursäkta, är ni från pressen?” frågade jag och fick reda på att han var en helt vanlig beundrare – vi kan kalla honom Seymour – av orkestern som hoppade på en autograf och en bild av herr Raabe. Vi språkades tills kvällens stjärna kom ut genom porten och såg överrumplad snudd på förskräckt ut.

Max Raabe var lika stilig och lustig i verkligheten som på teve och på scen. Inget fröjdar mig mer än den pekuliära och subtila humor som sångaren är min sinnebild av. Nu finns jag på bild med Max Raabe och har en signerad platta (Küssen kann mann nicht alleine) därtill.

Å, denna kväll kommer att bli så ljuvlig!