Etikettarkiv: mänskliga rättigheter

Kärlek till kunskap och bildning

Läser en tankeväckande bok av Sven-Eric Liedman, Tidens smala näs: Tankar i en vilsegången tid. Ett citat:

Vi lever i dystra tider, men det gjorde man också 1922. Vår lilla tappra skara enas om att vi måste arbeta för att sprida den kampanda och inte minst den kärlek till kunskap och bildning som en gång bidrog till att förändra Sverige. Uppgiften är gigantisk, vi är så få. Men vi ger oss inte.

Jag talade för några veckor sedan med en vän om detta att så många nuförtiden tycks skriva böcker, publicera dessa på (ibland tveksamma, ibland obskyra) förslag, men att folk ändå inte tycks läsa mer utan fokus är mer på att själv vara den skapande. Intressant ju. Hon delade en spaning om att detta var ett ytterligare bevis på hur kapitalismen ätit sig in i våra medvetanden eftersom läsning är en lättjefull fritidssysselsättning medan skrivande innebär att man gör någonting produktivt.

Tänker att detta är väl lite samma grej som att en hemstickad tröja inte bara är en hemstickad tröja utan den måste förses med en specialbeställd ”Karolina’s Knits <3”-lapp, presenteras på Instagram och/eller Ravelry, och mönstret (som kan vara fritt tillgängligt, men oftare ska man väl köpa det för några euro från en individuella kreatör som har ett eget företag för sitt fritidsintresse-cum-sysselsättning).

Det där var kanske en liten avstickare från det jag ursprungligen tänkte på, nämligen studiecirkeln (som nämns i boken, i samma mening som Oscar ”Olsson med skägget” Olsson, som jag också citerade – Olsson, alltså – i min artikel om AI-studiecirkeln jag ordnade tillsammans med ett stort antal intresserade bibliotekarier (apropå folk med kärlek till kunskap och bildning) under pandemin). Jag upplever nämligen att bokcirklar har blivit allt vanligare, men kanske är det inte på grund av ett ökat litteraturintresse utan att man på ett produktivt sätt (”vi måste ha ett möte!”) ska kunna dela litteraturupplevelser med varandra, som om det vore omöjligt utan att man hade ett ordnat sammanhang. Och det kanske det vore, för det finns förstås en fördel med att ha läst samma bok och så vidare. Jag kan definitivt se det läsfrämjande i bokcirklar och att bibliotek anordnar dem tacklar ju både läsfrämjandefrågan, ensamhet, och det demokratiska samtalet. 

Men – är det verkligen denna folkbildningstanke som ligger bakom den läsande medelklassens gemensamma vin- och bokkvällar? Funderar på de cirklar jag själv varit i. Blev jag mer bildad eller fick jag lite uppstrukturerat häng som passade i NPM-världens livspussel? Jag vet inte! Jag har inte tänkt färdigt den här tanken än.

Vissa bokcirklar går ju som studiecirklar. Vet inte om detta har så stor betydelse längre med tanke på att studieförbundens finansiering kapas osv. Men det är intressant med gränsen mellan det privata och det publika, och med det publika menar jag då att det är en del av den folkbildningsrörelse (enligt Liedman ”Skandinaviens enda egna bidrag till pedagogikens historia”!) som lyfte arbetarklassen i Sverige (och som väl är en starkt bidragande anledning till att jag har möjlighet att studera och forska). Jag är ju liksom väldigt tacksam för arbetarrörelsens (ja, och flera folkrörelser förstås) kamp som har lett till att just fler får känna kärlek till kunskap och bildning, men hur förvaltar man detta på bäst sätt?

Jag har inte läst klart boken än, men hoppas såklart på några hoppingivande ord från Liedman i den dystra skildring han påbörjat (klimatkollaps, krig, rasism, elände &c&c&c…). Jag har ju av samma anledning (alltså alla nyss nämnda kriser) genomgått en kris i min forskning eftersom mänskliga rättigheter – vad har de för chans i denna värld? Man tappar ju modet fullständigt ibland.

Jag stängde av (tillfälligt) de mest domedagsframbesvärjande sociala medierna jag hade och beklagade mig över ödets lott (osv osv) på mastodon och utropade 

Är det fortfarande värt att fördjupa sig i och försvara mänskliga rättigheter (de ”mindre akuta” (om man nu vill vara sådan) integritet och yttrandefrihet) eller är det att slåss mot väderkvarnar?

Jag fick då ett så fantastiskt svar som i sin enkelhet var lika glasklart och hoppingivande för mig som det citat jag inledde detta inlägg med:

Det är definitivt värt det. Vad ska man annars göra?

 

Integritet, abort och ”Repeal the 8th”

Jag läste just en så otroligt bra bok, antologin Repeal the 8th som jag köpte när jag var i Irland december 2018. Ofta blir böcker liggande ganska länge när jag har köpt dem eftersom jag just då läser något annat, sedan blir det mindre angeläget att läsa dem (t.ex. eftersom jag då åkt ifrån Irland) och därefter kommer jag mig helt enkelt inte för. Anmärkningsvärt ofta brukar detta falla väl ut ändå i livet  – det senaste året har jag plockat upp några gamla dåliga samveten och funnit att jag läser dem vid exakt rätt tidpunkt i livet. Den maktfullkomliga oförmågan passar bra till min pågående forskning, Lady Chatterleys älskare var ett välkommet perspektiv på ett bristfälligt familjeliv som hade gått mig helt över huvudet för 10 år sedan och Beautiful World, Where Are You var en känslomässig bearbetning som passade bättre i min nya, ofrivilligt rotlösa tillvaro.

Och Repeal the 8th passar bra nu, när abortlagstiftningen förändras till det sämre i USA och synen på kvinnor i laglig mening övergår till en produktionsenhet snarare än en person. Det är intressant med den mediala angelägenheten för frågan i USA när lika dålig lagstiftning finns hos våra mer närliggande EU-grannar, t.ex. i Polen och (tills alldeles nyss) i Irland. En förklaring som brukar ges till att just dessa två länder har restriktiva lagstiftningar är katolicismen, vilket ju också stämmer överens med att det främst är till religiöst anknutna politiker och intressenter som är pådrivande krafter för en restriktiv abortlagstiftning i både USA och Sverige (t.ex. finns flera politiker inom Kristdemokraterna som anser att deras religiösa övertygelse trumfar de universella mänskliga rättigheterna och individens självbestämmanderätt).

Sveriges slapphänta inställning till mänskliga rättigheter

Internationella domslut brukar ofta ta stöd i mänskliga rättigheter när de bekräftar en kvinnas rätt till abort (mer om detta i bokens kapitel som är skrivet av Amnesty International Irelands Colm O’Gorman). Problemet med att luta sig mot de mänskliga rättigheterna är att dessa (åtminstone i Sverige) allt mer verkar betraktas som en politisk åsikt snarare än universella förhållningsregler.

Ett problem med Sveriges slapphänta inställning till mänskliga rättigheter (t.ex. brott mot artikel 8, artikel 4 som lämnas utan åtgärd och rentav förvärras) är att det öppnar dörren för reformer som just nu är ”otänkbara” men som ganska snabbt kan bli tänkbara. En valfråga i SVT:s valkompass är t.ex. ”Hur mycket ska polisen få använda hemlig avlyssning och övervakning utan brottsmisstanke?” (obs min fetstil). För den som är bekant med begreppet rättstat, eller för den som läst en bok någon gång, borde det vara uppenbart att detta är en jättedålig idé.

SVTs valkompass om övervakning

SVTs valkompass om övervakning

I svaren framgår det tydligt att mänskliga rättigheter är ett regelverk som framför allt gäller andra stater än Sverige. Alla riksdagspartier utom V och C tycker att polisen kan få göra detta lite mer eller mycket mer. V och C vidmakthåller att brottsmisstanke bör finnas för att hemliga tvångsmedel ska få användas. Övriga partier tycker att polisen ska *~få göra sitt jobb~* och argumenten handlar om den grova gängkriminaliteten. Polisen, en myndighet med våldsmonopol, har en ganska dålig resumé vad gäller att värna mänskliga rättigheter (t.ex. hade de ju det här romregistret) så jag tänker att man kunde uttömma andra lösningar i första hand (t.ex. se över barnfattigdomen i Sverige) innan man utökar polisens befogenheter och möjlighet till maktmissbruk.

Registeriver och missbruk av insamlad data

Ett intressant fakta om befolkningsregister (som ofta görs *~i all välmening~*) är att de tenderar att missbrukas. Den ordningsamma nederländska byråkraten Jacob Lentz tyckte mycket om att samla och klassificera information och såg en nytta i detta eftersom staten då skulle kunna bistå sina medborgare på bästa vis. Han blev mycket besviken när Nederländerna röstade ner förslaget om identitetskort (en medborgare, ett katalogkort!) eftersom det stred mot nederländska traditioner. Tack och lov kunde denna besvikelse åtgärdas när Nazityskland ockuperade Nederländerna. Tack vare det uppordnade registret var det också väldigt lätt att lokalisera och deportera landets judiska invånare. I denna artikel om en utställning av katalogkort över judiska nederländska medborgare står att ”the death rate among the Jewish population in the Netherlands was higher than anywhere in occupied western Europe”. Hjälpa till, sa Pulvret.

Väl värt att notera är att Jacob Lentz inte var nazist – han var först med i vänsterliberala VDB (Frisinnade demokratiska förbundet) – som efter andra världskriget slog sig samman med andra partier och bildade PvdA (Arbetarpartiet) – och startade sedan ett eget parti. Båda partierna förbjöds av naziregimen.

Nazityskland försökte för övrigt införa samma praktiska befolkningsregister i Frankrike och gav uppdraget till hålkortsspecialisten René Carmille, som ägnade sig åt att obstruera och försinka detta registerarbete fram tills att han blev anhållen, torterad och därefter avled av tyfus i Dachau 1945. Efter andra världskriget konstaterade många länder att detaljerade befolkningsregister inte var en så bra idé eftersom informationen kunde hamna i fel händer. Det är därför du som svensk kommer att mötas av förfärade blickar och utrop som ”Bizarre!” när du förklarar för fransmän, tyskar, britter och nederländare hur svenska personnummer fungerar. I Sverige är vi inte mottagliga för denna kritik, vilket framgår tydligt i Jan Freeses fantastiska skildring av Datainspektionens (numer IMY, världens sämsta myndighetsnamn) första år: Den maktfullkomliga oförmågan. Den goda staten förmår inte se hur samkörning, centralisering och kommersialisering av dataregister kan utgöra ett hot mot medborgarens integritet och därmed frihet. Denna slutsats drogs av Freese 1987 – och sedan dess har det bara blivit värre.

Jag tog upp denna register- och klassifikationsiver på kursen i kunskapsorganisation jag undervisade i hösten 2021 och drog paralleller till juristen, liberalen och pacifisten Paul Otlets fantastiska gärning, men också kopplingen till fascismen, Le Corbusier och hur de bästa intentioner kan omvändas till något fruktansvärt. Om du känner att det kryper i kroppen av ordnings- och registreringsiver vill jag alltså anbefalla att du ägnar dig åt din bokhylla i stället.

Integritet och abortlagstiftning

Att använda tillgänglig information till något fruktansvärt (att något blivit lagligt förändrar inte att det är fruktansvärt) är en reell fara för de kvinnor som söker säker abort. Både Repeal the 8th och Texas prisjägarlagstiftning belyser hur angiverisystemen (som jag vanligtvis brukat förknippa med DDR, Sovjet och Nazityskland) understöder lagstiftning som reglerar det privata, i brott mot mänskliga rättigheter. Jag ryser av obehag när jag läser flera (!) skildringar av hur korridorskamrater och vårdpersonal polisanmäler kvinnor som förmodas ha genomfört en abort, om razzior i nordirländska lägenheter på jakt efter abortpiller, om kvinnor som dör av medicinska komplikationer (utomkvedshavandeskap, cancer, sepsis) på grund av det stränga abortförbudet. Tanken på att man utöver den medicinska utsattheten också är så juridiskt utsatt får nästan kroppen att i ren skräck spontant sluta menstruera.

Resan över till Storbritannien skildras av flera skribenter i boken och belyser tydligt klassperspektivet i abortfrågan, men också känslan av ensamhet, utsatthet, förtvivlan. Likaså  beskrivs den komplexa situation Nordirland är i (de har varit på undantag från den lagstiftning som i övrigt gällt i Storbritannien sedan 1967) och som trots farhågor om oförändrat läge ändå har fått en bättre lagstiftning sedan antologin skrevs 2018.

Det är värt att understryka att det åttonde tillägget inte rörde abort i allmänhet utan att det specifikt rörde fostrets status som person (vilket är vad som diskuteras och omvärderas i de Förenta staternas olika lagstiftningar nu). Det åttonde tillägget (som alltså röstades bort i folkomröstningen 2018) lyder:

The State acknowledges the right to life of the unborn and, with due regard to the equal right to life of the mother, guarantees in its laws to respect, and as far as practicable, by its laws to defend and vindicate that right.

I boken nämns flera gånger X Case från 1992, ett fall där en 14-årig flicka blivit gravid till följd av en våldtäkt. Graviditeten hade gjort flickan självsmordsbenägen och därför skulle hon med hjälp av sina föräldrar resa utomlands (till Storbritannien) för att genomföra en abort. Innan de reste frågade föräldrarna den irländska polisen om DNA från det aborterade fostret skulle kunna användas som bevisning i en rättegång mot våldtäktsmannen. Polisen kontaktade rättsväsendet som med stöd av åttonde tillägget utfärdade ett åläggande om att flickan inte fick lämna landet för att genomföra en abort. Ärendet överklagades och högsta domstolen beslutade att en kvinna har rätt till abort om hennes liv hotas (inklusive självmord). X fick missfall strax efter att domslutet kom. Historien är kusligt lik nyheten om den gravida 10-åringen i Ohio.

Persondata insamlad av både stater (t.ex. övervakning, avlyssning, signalspaning) och privata aktörer (japp, övervakningskapitalismen gör sitt bästa för att hjälpa) kan användas för att spåra potentiella lagbrytare. Electronic Frontier Foundation har publicerat en bra artikel om med tips om hur du kan skydda din personliga integritet när du söker information om abort, ringer medicinsk rådgivning eller bokför din menscykel i en app. Dessa praktiker är för övrigt vettiga att tillämpa oavsett abortfrågan, tips och instruktioner på svenska finns t.ex. på sidan Data Detox Kit. Att gömma sina abortsökningar är kanske inte lika angeläget i Sverige (i dag, i alla fall) men att ens förehavanden inte är olagliga betyder inte per automatik att det slutar vara en privat angelägenhet. Som artikel 8 i Europakonventionen (lag i Sverige, vilket Sverige i och för sig brukar strunta i) lyder så har ”var och en … rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.”