Google’s famous ”Don’t be evil” motto is presumably intended to allay some of these concerns [redistribution of information power from the powerless to the powerful]. I once explained to a Google search engineer that while I didn’t think the company was currently evil, it seemed to have at its fingertips everything it needed to do evil if it wished. He smiled broadly. ”Right,” he said. ”We’re not evil. We try really hard not to be evil. But if we wanted to, man, could we ever!”

Citatet är hämtat från Eli Parisers The Filter Bubble: What the Internet is Hiding From You (2011). Att smarta algoritmer förändrar den syn Google ger mig av världen innebär att jag får mindre information – och att Google får mer information, om mig, som de kan sälja vidare eller använda som rådata för att utveckla fler smarta algoritmer.

Det är förstås inte bara av ondo, men det är hysteriskt mycket tillit vi varje dag lägger hos en utomstående part. När vi får välja vad vi delar och skriver på Facebook, så är Google inte lika frikostiga med hur vi får skapa vår självbild. Vad vi vill veta och vad vi vill att andra ska veta att vi vet är väldigt olika saker. Även om jag är självkritisk så tror jag också att Google drar ännu fler slutsatser om mig själv, utifrån mina sökvanor, än vad jag själv gör.

Jag lägger alltså mycket tillit hos Google – och allt i förhoppningen att de någon gång inte ska vara dumma? Det känns som ett mycket komplicerat förhållande.