Etikettarkiv: färöarna

Sökprocessen: att hitta ny musik via sociala medier

Lämna ett svar

Jag har just upptäckt en ny artist: Petur Pólson. Eftersom jag är intrigued av sökprocessen som skiljer sig så mycket från skivbutikens bläddrande bland skivor och provlyssnande i hörlurar vid en pelare så tänkte jag att jag skulle dokumentera den. Det händer sällan att jag upptäcker ny musik och när jag gör det är det av ren slump – eller är det? För att besvara frågan behövs viss källmaterial; det kan ju tänkas att det är beteendebetingat hur jag hittar ny musik. Ergo dokumentation. Det gick till så här:

  1. Jag noterade i mitt facebookflöde att en vän till mig gillade facebooksidan för Mítt land, en färöisk musikfestival i Danmark som jag inte tidigare hade hört talas om.
  2. Jag gick in på festivalens hemsida för att ögna igenom vad det var; som ovan nämnt alltså en musikfestival, vilket föranledde att jag kollade upp bandlistan för att se om möjligen Eivør skulle spela där (hon råkar nämligen vara den möjligen bästa artisten i världen, något jag insåg när jag var på en akustisk konsert i Fríkirkjan i Reykjavík 2009 – holy hell was I blown away, etc.!)
  3. Några av banden på listan verkade intressanta, trots att de inte var Eivør, så jag sökte efter några av dem på Spotify. Alla fanns inte, men en sökning på Eyðun Nolsøe ledde fram till en Amnesty-antologi i skivform från 2013. Nolsøe var jag inte jätteimponerad av, men så lyssnade jag på några av de andra låtarna på skivan i c:a 20-30 sekunder var… och det var då jag hörde introt till Brendar brýr och bara JÄÄÄ!
  4. Klickade vidare till artistens samlade diskografi på Spotify, och fann tre skivor som alla hade samma sköna drag; Petur Pólson kombinerar i mitt stilla sinne alla bästa dragen från Färöarna, Nine Inch Nails och My Mad Fat Diary. Lysande!

Sociala medier – både Last.fm, Facebook och Spotify (m.fl., men det är dessa jag främst använder) – har gjort under för att vidga mina, och säkert flera andras, musikvyer. Registrering av mina spellistor sedan 2006 (undantaget CD- och LP-skivor som i och för sig stod för majoriteten av min musikkonsumtion under tonåren) har lett till rekommendationer rörande andra band i samma stil, baserat både på genrer och på vad andra användare med samma musiksmak lyssnar på. Ett problem är när musiktjänsterna begränsas av ekonomiska faktorer, vilket till exempel märks tydligt i Spotifys radio (där jag i ett flertal olika genrer/stationer får i stort sett samma musik – ofta ganska stora, kända band – sällan på annat språk än engelska.) (Jfr. Goodreads övergång till ”Amazonfamiljen” som delvis problematiseras här”)

Sociala mediers tips baserade på statistik tycks mig mindre intressanta än de tips i sociala medier som kommer direkt från andra användare. Och på ett sätt kanske det är så att jag på ett sätt är ännu mer i slumpens händer nu, än när jag glatt bytte blandband eller fick en mp3-fil skickad över MSN Messenger och på vis fick höra helt ny, otippad musik som jag aldrig hade stött på annars. I sociala medier är allt så tillgängligt att ingenting fås längre – allt är så tillgängligt att det är svårt att hitta, eller?

Ett begränsat urval av Petur Pólsons musik finns på Youtube, och till allas outsägliga glädje delar jag Alt sum melur här:

Långt borta i dubbel bemärkelse

Lämna ett svar

Jag läser Far Afield av Susanna Kaysen, en berättelse om en kulturantropolog som reser från Amerikat till Färöarna för att studera folklivet där. Bokens första kapitel introducerar flygplatsen i Reykjavík – huvudpersonen har en otacksam inställning till månlandskapet, den ljusa natten och människorna som inte talar engelska. Jonathan, som han heter, är en riktig gnällspik och det hade varit förståeligt i ett kapitel, eftersom han då blivit av med sitt bagage för en ettårig vistelse i utlandet, men hans osympatiska karaktär är fortsatt närvarande även in i hälften av boken.

Tumvantar av färöiskt garn, kjol från Gudrun Sjödén (bra grejer, alltså!).
Foto: Camilla Hammarin.

Jonathans amerikansk-arroganta syn på färingarna är att de äter otäck mat, skämtar om märkliga saker och känner varandra alldeles för väl. Han framställer dem som pekuliära varelser och gnäller konstant över det rådande spritförbudet. Nyss har han bekantat sig med huldufólk på Sandoy, eftersom han blev ombedd att hjälpa till att samla in fåren.

För att vara antropolog har han en väldigt snäv syn på verkligheten. Han fnyser åt gamla ting, som matkulturen, fast det i själva verket är rätt häftigt att konservera mat som man alltid har gjort, samt dansa ringdans och muntligt tradera germanska (?!) sägner. Men späck och valkött är inte mac’n’cheese och en invånare från U.S.A. i sin historielöshet kanske har svårt att förstå detta.

Jag vet inte riktigt vad författaren tänkte när hon skrev boken. Är den ironisk? Är den allvarligt tänkt som en introduktion till läsarna om ögruppen i Nordatlanten? Är det hittepå för skojs skull? Är detta bilden utlänningar har av färingarna?

Jag kanske gör en liten uppdatering när jag avslutat boken. Kanske blir den bättre.

För övrigt finns en annan fantastisk bok som utspelar sig på Färöarna (främst i Gjógv): Buzz Aldrin, hvor ble det av deg i alt mylderet? av Johan Harstad. Den kan jag varmt rekommendera. Eller med andra ord: Läs eller dö själsligt.