Etikettarkiv: böcker

Rummet är upphävt, Westö är AFK – men var?

Lämna ett svar

Kjell Westö tilldelas Aniarapriset av Svensk biblioteksförening. Så passligt, eftersom jag just läst Sprickor: Valda texter 1986-2011 av densamme. Mindre passligt att prisutdelningen sker samtidigt som jag är i Antwerpen, men nåja. Vad är väl en kväll på Stockholms stadsbibliotek…

Westö skriver om den digitala tiden, som på något vis gjort tiden kortare. Eller snarare tagit tiden ur det sammanhang av rum och avstånd som varit knytpunkter för att få världen att verka rimlig. Hinner vi med?

[…]vi teknokulturens infanterister, lever ett hektiskt liv. Vi går omkring med huvudena fulla av PIN-koder, portkoder, kortkoder, behörighets koder, lösenord. Vi måste reagera automatiskt och adekvat på olika simultana skeenden, vi måste vara skickliga på att ”hålla många bollar i luften samtidigt”. […] under vår behärskade och automatiserade yta finns både frustration och panik. Förändringarna har krävt mycket. Många av oss går på övervarv, och samtidigt bär vi på en känsla av att vi – trots alla de utmärka teknologiska hjälpmedel vi förfogar över – inte styr våra egna liv.

Det lustiga med citatet ovan är att det är från år 2000. Framsynt! År 2008 skriver han om internet (s. 40):

Internet har en enorm positiv potential: när nätet är som bäst är det ett viktigt forum för öppen och orädd medborgardebatt. Det kan också erbjuda oliktänkare i diktaturer ett visst (om än otillräckligt) skydd, och den som lärt sig skilja agnarna från vetet hittar tonvis med viktig och pålitlig information på webben. Men människan har en tråkig förmåga att solka ned sina goda uppfinningar. […] När man betraktar [dokusåpor, växande kändismani, YouTube, bloggar, chattande, mobilkameror, webcam, etcetera] som isolerade fenomen verkar de ofarliga, men tillsammans håller de på att förändra och kanske till och med söndersmula vår gamla syn på privatliv och rätt till personlig integritet.

Det är underbart att någon så elokvent uttrycker fördelen och faran med internet, och därigenom också varför internet är så viktigt att föra en diskussion om – både på en privat och en politisk nivå. Precis som i afk-livet så utspelar sig liv på internet. Vi är individer som förhåller oss till varandra på internet på samma vis som i det fysiska rummet – varför skulle inte samma fundamentala rättigheter gälla även där?

Angående att skilja agnarna från vetet – källkritik i informationssökning är en otroligt viktig fråga där jag tror att samhället inte riktigt har hängt med. Den digitala litteraciteten kan till och med på universitetsnivå vara usel, och trots goda projekt som Digidel så har vi långt kvar till dess att alla är likvärdiga internetmedborgare. Politiskt måste vi börja hantera internet som den del av världen det faktiskt är.

Westö skriver också om en fras som gått på högvarv sedan Piratpartiets grundande 2006, jag gillar hans spydiga avslutning:

Det finns en fras jag avskyr av hela mitt hjärta: Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Jag är säker på att den var i bruk hos den spanska inkvisationen likväl som under häxprocesserna i Norden.

På sidan 125 försöker han också besvara den stora frågan varför mår vi så dåligt? Jag tror att han har en poäng i sitt svar:

Vi mår dåligt för att vi byggde upp ett individ-, prestations- och framgångscentrerat särhälle som smulade sönder den gemenskapskänsla som vuxit fram ut våra umbäranden och vårt hårda slit för att skapa välfärd. Och nu samverkar vår besatthet av individuell framgång och prestation på ett farligt sätt med den nationella tradition som säger att man aldrig får tröttna, aldrig gråta, aldrig ge upp, man skall bara bita ihop tänderna och tiga och fortsätta framåt.

Kort sagt tycks det mig som om vi tagit det sämsta av allt: vad är väl framgång om ingen finns att dela den med? Den individuella prestationen är väl inget självändamål? Det hårda arbetet utan gemenskapen tycks hårdare ändå.

Kjell Westö verkar vara en så himla kiva person. Jag uppskattar hans romaner än mer nu när jag läst hans krönikor där han är så uppenbart politisk. Kanske ser jag en djupare mening i Eccus och Allus öden nu? Eller hos Lucie Lilliehjelm? Att vilja hjälpa till på vad sätt en kan, och att låtas göra det – det är den gemenskap jag sku vilja ha i samhället. (Även det digitala samhället.)

Officina Typographica Anno 1483

1 svar

Inför stundande flytt rensar jag i bokhyllan. Jag hade verkligen bestämt mig att vara hård den här gången och rensa allt, men så började jag bläddra i en av de tilltänkta objekten för utrensning och… ja, så sitter jag nu och läser om Sveriges första tryckeri på Gråmunkeholmen i Stockholm. Skrattar förnumstigt åt mig själv och mina ringa latinkunskaper när jag läser följande stycke:

”- Talar Ni inte latin?
Fader Kanutus är bestört.
– Nej, tyvärr. Men det gör ingen annan människa heller i Europa i dag, skyndar jag mig att tillägga för att framstå i en något fördelaktigare dager.
Det går ett sus genom församlingen inför denna avgrundsdjupa bildningsbrist.”

Den gyllene stjärnan nyutgiven

Lämna ett svar

Tänk att Daidalos har återutgivit Lois Lowrys Den gyllene stjärnan! Jag satt som bäst och sökte efter nya bokinköp till arbetsdagen den 26 oktober och föll över denna titel som var så väldigt bekant. Lite otippat att Daidalos ger ut just denna ungdomsbok, när de övrigt publicerar kioskvältare som till exempel Politikens villkor i den globaliserade världen och Prekariatet. Den nya farliga klassen.

När jag var ung (det vill säga yngre, kanske 10-13 år?) läste jag Den gyllene stjärnan flera gånger och den var en av många romaner och faktaböcker jag läste som handlade om andra världskriget. Det här låter ju stört, men en av mina favoritböcker hemma var den utmärkta … om detta må ni berätta som jag stundvis kunde recitera flera avsnitt ut. När jag i fjortonårsåldern var i Holland var jag ivrig att besöka både Anne Franks hus i Amsterdam och Corrie ten Booms hus i Haarlem. När jag för ett par år sedan såg den norska filmen Max Manus grät jag ögonen ur mig, och vid ett Norgebesök berättade en vän för mig om hur de äldre norrmän, som levde under nazitiden, tog mycket illa vid sig att att de vid filminspelningen hissat hakkorsflaggan i Stortinget.

En annan gång i högstadiet föreläste Mietek Grocher för oss och så vitt jag förstår föreläser han fortfarande i skolor om sina minnen av förintelsen. Trots att jag läst så mycket om detta så är det fortfarande obegripligt för mig att förintelsen har ägt rum: att en sådan händelse kan komma att äga rum. Vetskapen om att den gjort det är dock en av de stadigaste grundpelarna i min starka tro på medmänsklighet och rättvisa.

Det var längesedan jag tänkte på förintelsen. Kanske för längesedan. Men nu, när jag läste om Den gyllene stjärnan, kom jag att tänka på det igen, och skälet till varför Mietek Grocher fortfarande åker runt och föreläser på skolor: Aldrig, aldrig mer.

Å! Jag älskar Uppsala stadsbibliotek! Jag älskar att jag i dag överraskades med att de köpt in två böcker jag föreslagit och därtill reserverat dem i mitt namn! Jag hade alltså glömt att jag skickat mailet om Anthony Powell, och inte fått något svar, så jag överfölls av en sådan här oförhappande bokglädje. Egentligen kunde jag ju yppa något kritiskt om att de inte meddelat mig om behandlingen av ärendet, men hallå – bara den här grejen att jag lever i ett samhälle där ett bibliotek köper in böcker till lilla, lilla mig (och till alla andra låntagare)…! Är det inte fantastiskt?

Jo, det är lika fantastiskt som bokförlaget Bakhåll där avbeställningar och eventuella extra beställningar görs via vykort.

Alltså den här bokglädjen. Vurm vurm vurm!

Inte heller har jag cigarrer

Lämna ett svar

En vän till mig sade: ”Jag måste läsa böckerna Evelyn Waugh har skrivit. De måste vara bra – han är fullkomligt vansinnig!” Jag hade, precis som hon, med mig Johan Hakelius Döda vita män i Londonpackningen, men hade valt att börja läsa en annan bok i stället. Boken innehåller mycket riktigt porträtt av fullkomligt vansinniga människor. Det mest vansinniga i boken är dock Hakelius eget, mycket förmätna, förord, som hade gjort sig bäst om det inte gått i tryck.

Hakelius raljerar om ondskapen i att ”fnysare” och ”morrare” inte uppskattar döda vita män (och ja, jag antar att titeln innehåller adjektivet, inte imperativet) och att det minsann gör dem till tråkiga människor. Ja, han är ju inte så rolig själv, så det finns väl antagligen en kosmisk mening med att han är född till denna samtid, högst levande vit man, bland alla dessa tråkig människor.

Annat är det med Evelyn Waugh, som är fantastiskt rolig på ett sätt som bara skattesmitande överklass kan vara. Han har för sina skrifter börjat ta betalt in natura, för att undvika skattemyndigheterna, och ska få cigarrer skickade till sig från Amerika:

Käre Pete,
Var är mina cigarrer? Vad ger amerikanerna för förklaring till sitt avskyvärda beteende? Har cigarrerna skickats? När?
Jag struntar i om amerikanerna sätter den där reklamtexten på min bok, men de måste skicka cigarrer.
Jag bryr mig inte om att polackerna publicerar noveller. Jag bryr mig om cigarrer.
Jag har inget nytaget fotografi av mig själv. Inte heller har jag cigarrer.
Din,
Evelyn

Det hela är vansinnigt roligt. Jag fastnade också för några betraktelser som var citerade i kapitlet om George Orwell. Om humaniora:

Naturvetenskaplig utbildning för massorna kommer inte att göra någon nytta, antagligen en hel del skada, om den bara handlar om mer fysik, mer kemi, mer biologi, och så vidare, på bekostnad av litteratur och historia. Det sannolika resultatet för en genomsnittlig människa skulle bli att omfånget av hans tankar krympte och att han blev mer föraktfull än någonsin gentemot sådan kunskap han inte besatt.

Om böcker:

[…] om vår bokkonsumtion fortsätter att vara på samma låga nivå som hittills, låt oss åtminstone erkänna att det beror på att läsande är ett mindre upphetsande sätt att fördriva tiden på än att gå på hundkapplöpning, bio eller puben och inte på att böcker, köpte eller lånade, är för dyra.

Även om Hakelius själv anstränger för att framställa sig som en tråkig man på tvären mot allt så har han ändå samlat ihop en mycket rolig bok. Det är roligt med anekdoter. Det är roligt med människor. Många saker är roligare på håll, än om man själv skulle drabbas av dem. Alla verkar göra så fantastiska saker, men som Hakelius själv skriver så är hyss som att sätta eld på Themsen utan särskild vedergällning få förunnat.

Bokens samlade historier kan alltså på sätt och vis ses som grädden på dödvitman-moset. Och det kan ju räcka med den, när det nu handlar om underhållningsvärdet
20130817-180158.jpg
Blommig byxdräkt från Asos, basker från pappa, gult nagellack (äntligen rätt nyans!) från Superdrug

Vid Grands stora scen satte jag mig ned och grät

Lämna ett svar

Så här: Jag var hemma i huset för några dagar sedan och var med om två saker. Det ena var en medelstor rondellhund (den är tyvärr redan nedtagen) och det andra var att jag hittade några riktigt bra poetiska verk som jag skrev när jag var yngre (med yngre menar jag sjutton).

När jag var sjutton tävlade jag i en poetry slam-tävling på min skola. Jag satte mig naturligtvis inte ned vid Grands stora scen och grät (det är i själva verket bara en lysande parafras på Elizabeth Smarts lysande roman från 1945) utan var då övertygad om att de andra tävlandes PK-innehåll hade fört dem till segern. Det, och att publiken (av en händelse var många i publiken kompisar till de som tävlade) delade ut poängen. Ja, jag skulle så här i efterhand kunna säga att jag var en dålig förlorare, men i stället måste jag tillstå att jag hade rätt.

Mina dikter handlade inte om ledsna flyktingförläggningsminnen eller ångesten en tonårstjej känner framför spegeln – nej, de var så himla mycket bättre än så. Kvalitet framför gråtmildhet. Det är klart att det är mer svåråtkomligt för patos, men jag blev så paff när jag läste mina funna dikter att jag lade mig raklång ner på golvet och hyllade mitt sjuttonåriga jag. Karolina, vad tänkte du på? Varifrån kommer that streak of brilliance? Jag är inte effektiv, men en klart lysande stjärna på din himmel!

Nu kan inte jag skriva mer goda saker om mig själv, för Hondjuret säger till mig: ”Häftig egotripp, hörru!” och jag vet inte om jag ska reagera som Floppy eller vad jag ska göra.

Drömmer människor om vanliga får?

Lämna ett svar

En kanna rött senare. En kanna rött till. Nu har min syster åkt hem efter körsbärspaj och Twin Peaks, med sig har hon Bakhålls nyutgivna Blade Runner (orginaltitel Do Androids Dream of Electric Sheep?) av Philip K. Dick. Jag har nyss läst denna översättning, inte så mycket för den klämmiga titeln som för att den länge stått på min att läsa-lista. Min storasyster introducerade mig för Philip K. Dick för länge sedan och sedan dess har jag väntat och tänkt, tänkt att snart är det dags. Jag vet inte vad som hände, kanske kom Jane Austen och de isländska sagorna i vägen?

Nu har jag alltså läst Blade Runner, och jag var förtjust. Historien slöt sig på ett rysligt bra sätt, och jag gråter fortfarande inombords när jag tänker på den levande getens fall. Jag undrar också hur likt fåret var ett riktigt får? Hade det utvecklat egna känslor och instinkter? Varför ville man (som efterordet åtminstone anger) inte ha djur i filmen? Jag har inte sett filmen, men djuren. Å, jag älskar djuren!

Som om det varit förutbestämt (det var det inte) så har jag också på senaste sett om säsong 6, och halva 7, av Star Trek: The Next Generation. Jag har i tanken satt Data i relation till bokens androider och känner farhågor inför människans kommande identitetsproblem. Vi klarar ju inte ens av varandra. Jag uppskattar att huvudpersonen själv ställer sig tvivlande mitt i sitt värv. Jag älskar att hans fru lyfts så väldigt i humöret av att se något levande, att tindra med ögonen inför liv. Jag låter kanske religiös, men har du någonsin sett ett lamm springa? Har du någonsin sett ett lamm springa? Synen är så ljuvlig att den rör mig till tårar. Vissa sinnesintryck från livet har en så märkligt rörande effekt. Att läsa Philip K. Dicks roman var ett av dessa.

Långt borta i dubbel bemärkelse

Lämna ett svar

Jag läser Far Afield av Susanna Kaysen, en berättelse om en kulturantropolog som reser från Amerikat till Färöarna för att studera folklivet där. Bokens första kapitel introducerar flygplatsen i Reykjavík – huvudpersonen har en otacksam inställning till månlandskapet, den ljusa natten och människorna som inte talar engelska. Jonathan, som han heter, är en riktig gnällspik och det hade varit förståeligt i ett kapitel, eftersom han då blivit av med sitt bagage för en ettårig vistelse i utlandet, men hans osympatiska karaktär är fortsatt närvarande även in i hälften av boken.

Tumvantar av färöiskt garn, kjol från Gudrun Sjödén (bra grejer, alltså!).
Foto: Camilla Hammarin.

Jonathans amerikansk-arroganta syn på färingarna är att de äter otäck mat, skämtar om märkliga saker och känner varandra alldeles för väl. Han framställer dem som pekuliära varelser och gnäller konstant över det rådande spritförbudet. Nyss har han bekantat sig med huldufólk på Sandoy, eftersom han blev ombedd att hjälpa till att samla in fåren.

För att vara antropolog har han en väldigt snäv syn på verkligheten. Han fnyser åt gamla ting, som matkulturen, fast det i själva verket är rätt häftigt att konservera mat som man alltid har gjort, samt dansa ringdans och muntligt tradera germanska (?!) sägner. Men späck och valkött är inte mac’n’cheese och en invånare från U.S.A. i sin historielöshet kanske har svårt att förstå detta.

Jag vet inte riktigt vad författaren tänkte när hon skrev boken. Är den ironisk? Är den allvarligt tänkt som en introduktion till läsarna om ögruppen i Nordatlanten? Är det hittepå för skojs skull? Är detta bilden utlänningar har av färingarna?

Jag kanske gör en liten uppdatering när jag avslutat boken. Kanske blir den bättre.

För övrigt finns en annan fantastisk bok som utspelar sig på Färöarna (främst i Gjógv): Buzz Aldrin, hvor ble det av deg i alt mylderet? av Johan Harstad. Den kan jag varmt rekommendera. Eller med andra ord: Läs eller dö själsligt.

Cremé brûlèe

Lämna ett svar

Apropå alla som äter chevré alltså. Då kan man också använda getost. Jag hade en Amelie-stund i dag då jag knäckte locket på en crème brûlée (’bränd grädde’ eller, som jag skulle vilja säga, ’brylkräm’). Fantastiskt inspirationsmöte.

Men ännu mer inspirerande var mina nya adventsljusstakar (äntligen!) och brunchen med en mycket god vän. Och sedan kom snön och tvättade bort hela världens synder.

Jag läser just nu Babian. Det är en märklig samling noveller. Pronomina in absurdum.

Rannvá

Lämna ett svar

Rannvá är en färöisk klassiker på det sätt att det är den första bok som utgavs av en kvinnlig färöisk författare. För mig är det en klassiker för att det är den första bok jag läste på färöiska – till min stora förvåning. Språket var mycket lättare att läsa än jag trodde. Berättelsen om Rannvá var väldigt bra, och jag tyckte gripande. Stilistiskt var det kanske inte så lysande, vilket jag främst grundar på att jag så lätt förstod det som var skrivet.

”Hin seinasta sólarglæman sveipti seg um tey. Tvær sálir, tvær reinar ungar sálir høvdu funnið hvørja aðra.”

 … och sedan går allt utför, vemodet och eländet sveper över berättelsen och hur rörande det är kan man delvis se i den dramatiska trailern av filmen som gjordes av en spanjor för längesedan. Mig veterligen går det inte att få tag på (om man inte verkligen anstränger sig). I filmen kan man också se en färöisk tröja (alla andra tröjor är danska tröjor) av samma slag som jag har på bilden. Min tröja har jag stickat själv och kan meddela att färöullen var synnerligen behaglig att arbeta med.

Utrensning

Lämna ett svar


Inte i garderoben, men en roman av Sofi Oksanen som handlar om flera estniska generationers sovjetiska trauma. Aliide växer upp i ett ockuperat Estland och är förälskad i en motståndsman som också är hennes systers man. Kärleken får henne att förräda både sin familj och sitt land och en dag kommer historien ikapp henne när hon hittar en ung kvinna, Zara, i trädgården. Zara har fallit offer för ett traffickingnät och är på flykt undan sin hallick. De två vaksamma och misstänksamma kvinnorna finner att deras livshistorier har fler gemensamma pusselbitar än de någonsin kunnat ana.

Både Stalins kossor och Baby Jane var gripande romaner som kräver tankebearbetning flera månader efteråt. Den förstnämnda berättar, precis som Utrensning, en historia vävd kring nationella trauman vilkas omfattning är ofattbara för en svensk. Det som framför allt rör mig med Oksanens romaner är att hon knyter an dessa till en nutid, en samtid, som gör dem aktuella även i dag. Hon uppmärksammar att någonting händer i världen vars vidd vi inte förstår ännu.

Lila Dr Martens, byxor från Intersport, tröja från försäljare utanför Globen

Ett piggsvins memoarer

1 svar

Piggsvinet sitter under ett baobabträd och betraktar sitt liv, där han tills ögonblicket i fråga tjänat som dubbelgångare till en ond människa som ”ätit” (dödat) andra människor i byn av tvivelaktiga skäl. Boken är genomgående skriven med gemener (passande, ho ho!) och den är tryckt i ett mycket behändigt format. Jag gillar’t.

Det är också roligt att läsa något afrikanskt, eller något skrivet om Afrika som inte är skrivet av kolonialister. Att somliga människor har dubbelgångare som gör ont eller gott är enligt berättelsen något som finns i folktron. I berättelsen gestaltas hur västerländska etnologer skriver om pekuliära riter och dubbelgångarna och lyckas framställa det som något exotiskt afrikanskt, när det i själva verket inte är konstigare än Näcken, tomtar och troll, eller att grisen ska slaktas arla om morgonen (?!). Det är ändå ganska nyligen den svenska folktron var fullt levande och inte bara betraktades som skrönor vid brasan, som i dag. Lyssna bara på Västgöta-Bengtssons inspelningar.

Baobabträdet får mig omedelbart att tänka på Lille prinsen, en något mer försonad karaktär än det lilla piggsvinet som dock upplever en karaktärsljusning i slutet av romanen. Piggsvinet bjuder på mordhistorier, mystik och livsbetraktelser i en blandning som är mycket läsvärd.

Sjal från marknad på medeltidsveckan 2005, mamma har sytt kjolen, strumpbyxor från Åhléns, lila docs

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront

Lämna ett svar


Jag har äntligen följt upp ett lästips från en god vän och är mycket betagen av vad jag fann. Harriet Löwenhjelms dikter och illustrationer är lätta och allvarliga på samma gång. Jag är förtjust i rimmandet, särskilt som det aldrig blir plumpt (en barnsjukdom hos diktare, särskilt moderna – utsätts vi för ord i för liten utsträckning i dag, då rimförmågan är så bristfällig?). Hör här:

Hymens band
Uti jordens öknar torra
och i världenes Gomorra
är ej gott att gå allena.
Skönt när hjärtan två sig ena.

På sätt och vis vill jag mena att denna dikt är en av de bättre jag läst. Kort, kärnfull, lätt att memorera, men ack så kärnfull och poetisk. Även interpunktionen kommer till sin rätt. Vidare finns den berömda dikten ur Konsten att jaga, som börjar ”Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront, en dront har jag skjutit med luntlåsgevär”. Vidare träffar jag en enhörning, urhästar, madamer och Bacchi skara och dansar lätt med i det lustfyllda allvaret.

Harriet skriver vid ett tillfälle skrymsla och jag undrar förstås, som den skrymsle-sägare jag är, vilka dialekter som använder vilket av de två (utan att det för den sakens skull har så mycket med Harriet att göra). Vill man läsa mer om Harriet har Elsa Björkman-Goldschmidt skrivit en biografi över hennes alltför korta liv (hon gick bort i tuberkolos vid 33 års ålder).

Harriet Löwenhjelm är litteratur när den är som ljuvligast.

Klänning från Indiska, tofflor från Birkenstock (ca 1999!)