Jag är på bussen på väg till Göteborg och kan knappt bärga mig för i kväll ska jag se Max Raabe med palatsorkestern! I september, den tionde, såg jag konserten i Konserthuset och jag kan rent objektivt säga att detta musikaliska fenomen är skapelsens krona.

I Stockholm fick jag också träffa Max Raabe. Jag och mitt sällskap gick runt huset för att jag ivrigt menade ”Tänk om han är där!” Någon annan, tjusigt konsertklädd i kostym och med en större kamera, stod utanför en dörr och väntade och vår misstanke var att det var en journalist.

”Ursäkta, är ni från pressen?” frågade jag och fick reda på att han var en helt vanlig beundrare – vi kan kalla honom Seymour – av orkestern som hoppade på en autograf och en bild av herr Raabe. Vi språkades tills kvällens stjärna kom ut genom porten och såg överrumplad snudd på förskräckt ut.

Max Raabe var lika stilig och lustig i verkligheten som på teve och på scen. Inget fröjdar mig mer än den pekuliära och subtila humor som sångaren är min sinnebild av. Nu finns jag på bild med Max Raabe och har en signerad platta (Küssen kann mann nicht alleine) därtill.

Å, denna kväll kommer att bli så ljuvlig!