Det är en sorg för alla, tror jag, att inse att man inte har tid att läsa böcker. Jag har två jobb och studier som tar all min tid – jätteroligt, men samtidigt jättetråkigt. Jag har dessutom problem med att säga nej och prioritera. Ibland hamnar jag bara i orkeslöshetskoma och dricker läsk framför amerikanska teveserier i stället för att göra allt annat. Det är inget fel på teveserier, men eskapismen i det hela är förstås oroväckande. Det är som en lindrigare variant av ”Vad gör jag här? Jag skulle stannat på öarna! Jag måste tillbaka till öarna!” men jag tror att bägge delar är lika kontraproduktiva för ett fungerande liv.
Apropå teve: i helgen hade jag en Twiday (dvs. ett filmmaraton med Twilight Saga-filmerna) med några vänner. Fantastiskt! Edward och Bella har kanske världens mest molokna förhållande. Inga glada miner där, nej nej! Och sedan det tillagda, generande talet i slutet av Eclipse: ”I’ve always felt out of step with the world…” Det är redan försent att försöka återuppliva Bellas roll som en stark och självständig kvinna. Filmernas bästa karaktär är förstås Charlie. Pepp, pepp, pepp. Nu är jag riktigt sugen på Breaking Dawn! Låt gå för att storyn är det konstigaste jag läst, låt gå för att bröllopet kommer bli en otroligt cheesy historia, låt gå för att Carlisle bytt frisyr – jag vill bara ha lite het vampire action.
Det var det där med eskapism. Jag har nu ägnat 20 minuter åt att fangirla Twilight i stället för att plugga latin. Så kan det gå! Alla som tycker jag ska ta fram skämskudden kan ta sig.