månadsarkiv: januari 2014

Biblioteket som social mötesplats 1904

Lämna ett svar

I Folkbiblioteksbladet år 1904 skrivs om tillhandahållande av tidningar till besökarna. Redan då anses viss typ av press ägna sig åt sensationsjournalistik, särskilt den amerikanska där ”ett större utrymme än i något annat land ägna tidningarna [här] åt mord och slagsmål, stölder och skandaler, förtal, osanna telegram o. s. v.”

En fråga är förstås också om vilka tidningar som ska köpas in – ska alla politiska färger finnas representerade eller bör viss censur finnas? Ett exempel tas upp från Tyskland, där bilden var att folkbiblioteken skulle vara neutrala och därför hade de till en början uteslutit socialdemokratiska tidningar. Efter klagomål fick de dock backa från det beslutet. Om läget med dagspress i de engelska biblioteken skriver de detta stycke (som jag klipper in i sin helhet p.g.a. det livliga språket):

I England råder ganska egendomliga förhållanden uti ifrågavarande hänseende. Där finnes, som bekant, ett ytterst lifligt intresse för sport inom samhällets alla klasser, hos den fotbollspelande kroppsarbetaren liksom hos lorden med kapplöpningsstallen. Detta hade sitt inflytande på de offentliga biblioteken såtillvida, att de fylldes med massor af dagdrifvare, som blott kommo dit för att taga reda på sportsnyheterna. För att motverka detta beslöto några bibliotek att svärta sportsnyheterna (detta radikala botemedel är nu öfvergifvet), andra lade fram aftontidningarna så sent, att publiken redan på annat håll kunde antagas hafva fått reda på utgången af täflingarna. I allmänhet söker man förhindra ”tidningsbitarnas” alltför långa uppehåll i biblioteket genom att ej sätta fram stolar i tidningsrummen och därigenom göra de besökande trötta i benen.

Lysande, inte sant? För övrigt belyser det också bibliotekets funktion som social mötesplats, som i dåtiden uppenbarligen inte ansågs vara en sådan central roll som det är i dag. Snarare är det bibliotekets folkbildningsfunktion som är central:

Tages allt det nämnda i betraktande, måste man komma till det resultatet, att de svenska tidningarna äro ett bildningsmedel, som ej kan undvaras i de svenska folkbiblioteken, och att det — förutom platstidningar af olika färg — där bör finnas en eller hälst ett par af de stora tidningarna, hvilka bäst äro i tillfälle att redogöra för hvad som sker i det mångskiftande moderna lifvet och på mångfaldiga sätt bringa äfven de aflägsnaste orternas befolkning i kontakt med tidens frågor.

Nå, det finns säkert andra artiklar som mer specifikt diskuterar biblioteket som mötesplats så jag ska inte dra för många slutsatser utifrån denna artikel om presstillgången. Men alltså, undantaget all kontext så är det ju fruktansvärt roligt! Ta bort stolar, svärta sportstycken… haha!

Ge internettillgång till alla – via folkbiblioteken

Lämna ett svar

Jag läste i dag en artikel om utanförskapet* som drabbar de utan dator. Här presenteras en ypperlig fråga att driva i kommunvalen 2014. Tillgången till internet och datorer är en extremt viktig demokratifråga, i synnerhet när fler och fler samhällsbärande funktioner i första hand finns tillgängliga på datorer.

Problemet uppstår förstås när alla inte har datorer. Det kan vara på grund av oförmåga (till exempel att en helt enkelt inte har råd, eller att en inte förstår) eller ointresse. För den förstnämnda gruppen är det ett bekymmer att det saknas resurser för att stödja, lära ut och tillhandahålla datorer och datorkunskap. Som en av personerna i artikeln säger:

”Om någon börjar prata om att de har laddat ner appar, då är jag bara tyst. Det känns skämmigt att jag inte hänger med i tiden. Och jag vet inte vem jag ska fråga om hur en mobil fungerar. Har man inte barn och barnbarn så finns det ingen som kan hjälpa en.”

Men: just denna hjälpande funktion skulle kunna bäras av folkbiblioteken. En nyligen skriven resolution om folkbibliotekens betydelse i det europeiska samhället förklarar vikten av att biblioteken tillhandahåller nätuppkoppling och verktyg för att alla samhällsgrupper ska kunna ta del av den moderna teknologin. Det vinner vi på som samhälle. Eller för att citera Isak Gersons kvitter från september 2013: Allt åt alla, ditt är mitt – välfärden börjar vid 10 gigabit!

Steget från internet- och datortillgång till att också hålla utbildningar i datoranvändande (hur kan detta inte vara en bra idé? Av förklarliga skäl har vi flera generationer som inte hade den obligatoriska datorkunskapen i skolan) är sedan kort. Piratpartiets välformulerade åsikter om bibliotek understryker deras roll som samhällsbärande institutioner, viktiga för det livslånga lärandet. Vi kallar biblioteken för ett fysiskt internet (låt oss alla ropa Mundeneum! Framtiden! och klappa händerna!) och det – om något – fångar kärnan av bibliotekens nytta, nöje och oändliga möjligheter.

Om mer resurser ges till folkbiblioteken för att tillgängliggöra IT ökar både demokratin och gemenskapen i samhället. Även om SvD-artikeln ovan antar ett myspys-förhållningssätt till brevskrivande och folks påstådda lättja på grund av internet så handlar den andra delen om hur de som vill lära sig inte vet var de ska vända sig. Det är dags att ändra på det.

Den här frågan kommer jag att jobba mer med under våren och presentera en tydligare handlingsplan för hur bibliotekspolitiken kan utvecklas.

* Utanförskap, detta buzzword!

Var inte dum!

Lämna ett svar

Google’s famous ”Don’t be evil” motto is presumably intended to allay some of these concerns [redistribution of information power from the powerless to the powerful]. I once explained to a Google search engineer that while I didn’t think the company was currently evil, it seemed to have at its fingertips everything it needed to do evil if it wished. He smiled broadly. ”Right,” he said. ”We’re not evil. We try really hard not to be evil. But if we wanted to, man, could we ever!”

Citatet är hämtat från Eli Parisers The Filter Bubble: What the Internet is Hiding From You (2011). Att smarta algoritmer förändrar den syn Google ger mig av världen innebär att jag får mindre information – och att Google får mer information, om mig, som de kan sälja vidare eller använda som rådata för att utveckla fler smarta algoritmer.

Det är förstås inte bara av ondo, men det är hysteriskt mycket tillit vi varje dag lägger hos en utomstående part. När vi får välja vad vi delar och skriver på Facebook, så är Google inte lika frikostiga med hur vi får skapa vår självbild. Vad vi vill veta och vad vi vill att andra ska veta att vi vet är väldigt olika saker. Även om jag är självkritisk så tror jag också att Google drar ännu fler slutsatser om mig själv, utifrån mina sökvanor, än vad jag själv gör.

Jag lägger alltså mycket tillit hos Google – och allt i förhoppningen att de någon gång inte ska vara dumma? Det känns som ett mycket komplicerat förhållande.