Något i mig hoppar till av glädje varje gång Douglas Coupland ger ut en ny roman. Jag kollar in English Bookshops katalog då och då (snarare än Couplands egen hemsida) för att ha ett hum om hur det ser ut med utgivningen. Plötsligt är det något på gång. Jag blir vild inombords, men behärskar mig. Månader går. Jag kommer oförhappandes på att det har hänt! Att det händer nu, vilken dag som helst! Och så går jag inom kort till English Bookshop på Svartbäcksgatan, köper mig en bok, doftar på papperet (Couplands böcker doftar ofta bra) och myser över det lagoma formatet boken är i (really, vad är grejen med de måtten?) och sedan är jag supernöjd med bokupplevelsen innan jag ens börjat läsa.

Ritualer, ritualer. När Generation A utkom beställde jag den till Reykjavík från English Bookshop. Jag hittade den inte på Eymundsson och kände att jag lika gott kunde beställa den från Uppis som från Amazon. Lite omständigt, lite dyrare – men på något vis fett värt. Ritualer, ritualer!

Flygresor förekommer väldigt ofta i Couplands böcker – lustigt nog har detta inte slagit mig förrän jag läste Worst. Person. Ever. men det stämmer. Hela tiden flygresor. Gunt är verkligen världens värsta person, men boken är full av jättemånga osympatiska karaktärer, och några som är lite mer sympatiska. Vet inte riktigt vad jag ska säga (utom att jag noterar att jag tappar subjektet i sann twitteranda). Jag älskar Coupland, alla romaner han skriver. Men han kan vara oerhört redundant. Generation A, Player One, temat känns gjort. Många jag känner menar att även Jpod har dessa skavanker, att den framför allt är en remake av Microserfs. Det kan stämma, men jag läste Jpod först och tyckte därefter att Microserfs var ungefär lika bra, och framför allt att det var intressant att läsa samma bok i olika tidsperioder. Det kan också vara så att jag inte misstycker om upprepningarna för trots att vissa element känns igen känner jag alltid en iver att läsa klart boken – som om absurditeterna som ska hända är totalt oförutsägbara (vilket de i och för sig är ibland).

Men ja, jag är nöjd. Skålen med insekter – undrar om Coupland själv har provat. Varför slutar det alltid så konstigt? Vad hände sedan? Det här med sopkontinenten – lysande! Jag tycker verkligen att Coupland trots redundans i tema alltid kan fånga samtiden och dess vansinnigheter som ingen annan kan.

Snart är november slut. Det är gôtt. Överlever m.h.a. (är det här en vedertagen förkortning? Har alltid undrat! Och hur är det med m.a.o.?) West Wing, hetspluggande samt familj och vänner. Jobbar en hel del på mitt lilla bibliotek. Det är fantastiskt roligt. Det här med att ställa upp böcker i hyllor, i ordning. Det ger mig en inre tillfredsställelse.

Röd kaffemugg, sponsrad till VG. Möjligen den bekväma men något korta klänningen från Indiska. Hur ska en veta vad en tar på sig varje dag?!