månadsarkiv: augusti 2013

Vi borde sätta stopp för FRA

Ibland är det enklast när någon annan sätter rubriken, som till exempel i UNT i fredags, där jag och Mårten Fjällström skriver vidare om övervakningssamhället och Sveriges internationella relationer.

Vi borde sätta stopp för FRA innan vi får en utveckling liknande den vi sett i Storbritannien, skriver Karolina Andersdotter och Mårten Fjellström.

I veckan har vi kunnat läsa att brittiska säkerhetstjänsten gått in på en brittisk tidningsredaktion och förstört källmaterial och hårddiskar. Anledningen var att man misstycker till att tidningen i fråga rapporterat om massövervakning och kränkningar av privatlivets helgd. När redaktör Alan Rusbridger protesterade mot detta intrång i pressens möjligheter att bevaka staten och väcka debatt, blev svaret ”Ni har haft er debatt. Det finns inget behov av att skriva något mer.”

Det målar en dyster bild av Storbritannien, men vi behöver också fråga oss vad det ger för bild av vår egen regering och våra politiska relationer på internationell nivå.

Vi skrev för två veckor sedan om den uppmärksammade amerikanska rättegången mot Bradley Manning. Vid det tillfället ställde vi den retoriska frågan om Sverige verkligen vill samarbeta med de stora grabbar som hårt bestraffar synliggörande av allvarliga systemfel.

Det råder ingen tvekan om att The Guardians rapportering berört ett allmänintresse. Deras nyhetsrapportering har varit startskottet på en global debatt om övervakning och maktbalans. Få har lämnats oberörda av de avslöjanden som gjorts om hur stater och regeringar behandlar oss som medborgare, företagare, upphandlare och privatpersoner.

I söndags kvarhölls David Miranda, partner till The Guardian-journalisten Glenn Greenwald som Snowden läckte till, kvar på Heathrow med hänvisning till terrorlagar. Är det så att Storbritannien, i likhet med till exempel Etiopien, sätter likhetstecken mellan journalistik och terror?

I en övervakningsstat kan inte bara gärningar utan också tankar när som helst vändas emot en människa. När det händer slår staten hårt, och det finns inga sätt att skydda sig. Nedslagen är godtyckliga – de drabbar inte alla samtidigt. Bara The Guardian har drabbats av brittisk säkerhetstjänst, inte Daily Mail. Det gör att samordnade svar från medier, medborgare och industrier blir svårare att åstadkomma. Den som har ett väldigt stort maktövertag kan härska genom söndring.

Men när nu britternas säkerhetstjänst förstör redaktionsmaterial under föregivet kontrollerade former måste frågan ställas igen: vill vi verkligen samarbeta med de här grabbarna? Eller borde vi istället sätta slutligt stopp för FRA innan de också löper amok?

I brist på verkliga hot att kartlägga hanterar FRA och liknande instanser i andra länder både medborgare och den fria pressen som ett hot mot samhälle och medborgare för att skydda deras egen existens. Av uppenbara skäl är det dock så att hot mot säkerhetstjänsten i form av fri och öppen debatt om säkerhetstjänsten inte är ett sådant hot vi som demokratiskt samhälle vill avvärja. Vi vill inte ge dem medel och metoder att likt totalitära stater och diktaturer hindra insyn, stoppa debatt och härska genom söndring.

Sverige, men också svenska medborgare, måste välja om vi vill vara del av den fria världen där debatt, samhällsgranskning och självbestämmande tillåts ske. Ingen tjänar på att debatten lägger sig.

Karolina Andersdotter

Piratpartiet Uppsala

Mårten Fjällström

Piratpartiet Uppsala

UNT 23/8 2013

En rakryggad resolution

Lämna ett svar

Det som börjar med en djup och innerlig kärlek för böcker, innebär en djupt befäst vurm för bibliotek och leder nödvändigtvis till ett intresse för informationspolitik. När jag precis fått mitt första lånekort, inom Enköpings kommunbibliotek, var den bok jag mest frekvent lånade Djurens rekordbok, ute på filialbiblioteket i Örsundsbro. Bibliotekarien i Örsundsbro hette Gun och det var henne jag intervjuade när vi skulle göra en klasstidning i femte klass. Märkligt nog var det först när jag var femton som jag tänkte att mitt framtida yrke skulle vara bibliotekarie – som om det var först då som jag insåg att det faktiskt var ett yrke och inte något överjordiskt som var några särskilt utvalda förunnat. (Det här är kanske det enda tillfället i min ungdom då jag inte var den skarpaste kniven i lådan.)

Men, hur hänger djurens rekordbok ihop med visselblåsare? Jo, på alla sätt. Precis som det mesta i samhället så är bibliotek politik. Biblioteket som mötesplats, eller som allmänhetens informationscentral, har inte funnits jämt. Världens bästa uppfinning, folkbiblioteket, är också ganska nytt och tyvärr på väg i väg på många ställen. I Biblioteksbladet får man ofta läsa om till exempel bibliotekssituationen i England eller om den svältfödda bibliotekspolitiken i Lund. Biblioteken är ingen självklarhet. Men de borde vara det.

ALA (American Library Association) förklarar varför i en resolution om visselblåsare och myndighetstransparens från den 2 juli i år, och sammanfattar i en enkel mening en av bibliotekens allra viktigaste funktioner:

Libraries are essential to the free flow of ideas and to ensuring the public’s right to know

ALA konstaterar också om privatliv:

Since 1939 the American Library Association (ALA) has affirmed the right to privacy in its Code of Ethics, which currently states, “We protect each library user’s right to privacy and confidentiality with respect to information sought or received and resources consulted, borrowed, acquired or transmitted”

och att:

privacy is essential to the exercise of free speech, free thought, and free association

Det ALA gör här är inte bara att engagera sig i politiken kring bibliotekens form, funktion och varande, utan också kring de fundament som bibliotekstanken bygger på: transparens och informationstillgänglighet i ett demokratiskt samhälle.

Att det är en fristående biblioteksorganisation, och inte staten, som tar bladet från munnen och försvarar privatliv och yttrandefrihet säger mycket om hur samhället ser ut i dag. Jag skulle vilja se ett annat samhälle.

Inte heller har jag cigarrer

Lämna ett svar

En vän till mig sade: ”Jag måste läsa böckerna Evelyn Waugh har skrivit. De måste vara bra – han är fullkomligt vansinnig!” Jag hade, precis som hon, med mig Johan Hakelius Döda vita män i Londonpackningen, men hade valt att börja läsa en annan bok i stället. Boken innehåller mycket riktigt porträtt av fullkomligt vansinniga människor. Det mest vansinniga i boken är dock Hakelius eget, mycket förmätna, förord, som hade gjort sig bäst om det inte gått i tryck.

Hakelius raljerar om ondskapen i att ”fnysare” och ”morrare” inte uppskattar döda vita män (och ja, jag antar att titeln innehåller adjektivet, inte imperativet) och att det minsann gör dem till tråkiga människor. Ja, han är ju inte så rolig själv, så det finns väl antagligen en kosmisk mening med att han är född till denna samtid, högst levande vit man, bland alla dessa tråkig människor.

Annat är det med Evelyn Waugh, som är fantastiskt rolig på ett sätt som bara skattesmitande överklass kan vara. Han har för sina skrifter börjat ta betalt in natura, för att undvika skattemyndigheterna, och ska få cigarrer skickade till sig från Amerika:

Käre Pete,
Var är mina cigarrer? Vad ger amerikanerna för förklaring till sitt avskyvärda beteende? Har cigarrerna skickats? När?
Jag struntar i om amerikanerna sätter den där reklamtexten på min bok, men de måste skicka cigarrer.
Jag bryr mig inte om att polackerna publicerar noveller. Jag bryr mig om cigarrer.
Jag har inget nytaget fotografi av mig själv. Inte heller har jag cigarrer.
Din,
Evelyn

Det hela är vansinnigt roligt. Jag fastnade också för några betraktelser som var citerade i kapitlet om George Orwell. Om humaniora:

Naturvetenskaplig utbildning för massorna kommer inte att göra någon nytta, antagligen en hel del skada, om den bara handlar om mer fysik, mer kemi, mer biologi, och så vidare, på bekostnad av litteratur och historia. Det sannolika resultatet för en genomsnittlig människa skulle bli att omfånget av hans tankar krympte och att han blev mer föraktfull än någonsin gentemot sådan kunskap han inte besatt.

Om böcker:

[…] om vår bokkonsumtion fortsätter att vara på samma låga nivå som hittills, låt oss åtminstone erkänna att det beror på att läsande är ett mindre upphetsande sätt att fördriva tiden på än att gå på hundkapplöpning, bio eller puben och inte på att böcker, köpte eller lånade, är för dyra.

Även om Hakelius själv anstränger för att framställa sig som en tråkig man på tvären mot allt så har han ändå samlat ihop en mycket rolig bok. Det är roligt med anekdoter. Det är roligt med människor. Många saker är roligare på håll, än om man själv skulle drabbas av dem. Alla verkar göra så fantastiska saker, men som Hakelius själv skriver så är hyss som att sätta eld på Themsen utan särskild vedergällning få förunnat.

Bokens samlade historier kan alltså på sätt och vis ses som grädden på dödvitman-moset. Och det kan ju räcka med den, när det nu handlar om underhållningsvärdet

Blommig byxdräkt från Asos, basker från pappa, gult nagellack (äntligen rätt nyans!) från Superdrug

Hej pappa! Vad roligt att se dig!

Lämna ett svar

I dag delar jag något så udda som en inspelning a vista, med ett avbrott mitt i låten. Rikedomar är även den ytterst svenska egenheten i uttalet av de engelska klusilerna [t] och [d] (och även [þ] och [ð]) som är väldigt dentala. Det tycker jag är lustigt!

you’re so vain, take 1

Låtens kvalitet i sig är so-so, men jag är ständigt förvånad över hur bra ifonen fungerar som diktafon. Solklart ett mycket försonande drag för telefonen, som jag tidigare ondgjort mig om här.

Domen mot Manning kastar mörka skuggor även här

Lämna ett svar

Jag skriver, tillsammans med Mårten Fjällström, om Bradley Manning och FRA på UNT:s debattsida i dag. Debattartikeln tar upp fallet Manning och hur det relaterar till den svenska samhällsbilden. Gå gärna in och läs.

För övrigt, vår rubrik, den som är för detta inlägg, blev inte helt oväntat bytt till ”Vad tycker Sveriges regering?” (får plats på en rad, så det är ju förståeligt). Vi fick en inte dålig exposé i papperstidningen också: