månadsarkiv: juli 2013

”När folk ser att ni, och bolag som Google, gör ondska så är det katastrof”

Det är läsplikt på Ola Wongs artikel ”Sverige sviker sina principer” i SvD i dag, 30 juli.

Det är mycket enkelt. Staten har ingenting att göra med vad du eller jag har i bokhyllan, digital eller fysisk. Inte heller din korrespondens, umgänge eller åsikter. Främmande stater har ännu mindre med det att göra. Om sådant spionage sker förväntar jag mig att min stat ska skydda oss. Det kallas frihet.

”Ansvaret för att de mänskliga rättigheterna inte kränks vilar på regeringen”, skriver regeringen på sin egen hemsida. Men när det väl gäller sviker Sverige och EU sina värderingar. Sverige har inte sagt ett knyst om Snowden. Utrikesminister Carl Bildt har ända sedan Snowden-fallet exploderade i juni twittrat om allt i världen förutom Prism.

Det första stycket är varför jag sympatiserar med piratrörelsen. Det andra stycket är varför jag engagerar mig i piratrörelsen inför valen 2014. Om alla var ense om den första delen (och med ”ense” menar jag alltså att en också agerar därefter) skulle jag inte behöva rösta på Piratpartiet. Men med tanke på det andra stycket så blir jag arg (å allas vägnar), skäms (å Sveriges vägnar) och förtvivlad (å framtidens vägnar). Summa summarum av rubriken och ovanstående stycken: den här katastrofen är ett faktum.

Vidare: I dag kommer domen mot Bradley Manning. Förhoppningsvis blir han frikänd och får ungefär 500 medaljer. Det hade varit rättvist. Men kanske inte så sannolikt. Med tanke på att ingen ställts till svars för morden i Collateral Murder så är det svårt att tro på rättvisa. Med tanke på den rätt vi har i dag, kanske SAOL behöver se över definitionen för ”rättvisa” – eller borde det vara omvänt?

Jag läste Börge Nilssons bok ”Ensam – alldeles ensam. 98 minuter med Anna Politkovskaja” och blev väldigt gripen. Ni vet, hur vi under 2000-talet matats med nyheter om en avliden journalist här och en fängslad journalist där. Avskyvärt. Men när många ryska journalisters otäcka öden radas upp ett efter ett i denna bok. Ofattbart.

Politkovskajas öde är gripande, men på grund av hennes öde kommer än fler gripande öden aldrig komma till vår kännedom. Att var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Att denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. Denna artikel 19 i de mänskliga rättigheterna är inte en självklarhet, men det borde vara det. Kampen för rättigheten är kantad av hopplöshet, som jag läser om på sidan 145:

Hur kommer den ryska journalistiken att se ut efter Beslan?
– Jag tycker att den ligger i ruiner. Det finns bara två vägar. Antingen tar man sig i kragen och reser sig ur ruinerna, eller så stannar man kvar. Och personligen har jag svårt att förstå hur man ska kunna resa sig från den här situationen.

Att en människa försätter sig i livsfara för att kunna berätta om de berättelser den tagit del av, om de upplevelser den har – Politkovskaja betraktade det som en journalistisk plikt. Om många fler resonerade på samma sätt, skulle vi ha en bättre värld eller färre världsmedborgare? Jag måste vid tillfälle läsa vidare i hennes bok Is Journalism Worth Dying For?.


Klänning från Gudrun Sjödén, (turban)sjal från medeltidsveckan i Visby 2005, sunda värderingar från en god uppväxt.

Vid Grands stora scen satte jag mig ned och grät

Så här: Jag var hemma i huset för några dagar sedan och var med om två saker. Det ena var en medelstor rondellhund (den är tyvärr redan nedtagen) och det andra var att jag hittade några riktigt bra poetiska verk som jag skrev när jag var yngre (med yngre menar jag sjutton).

När jag var sjutton tävlade jag i en poetry slam-tävling på min skola. Jag satte mig naturligtvis inte ned vid Grands stora scen och grät (det är i själva verket bara en lysande parafras på Elizabeth Smarts lysande roman från 1945) utan var då övertygad om att de andra tävlandes PK-innehåll hade fört dem till segern. Det, och att publiken (av en händelse var många i publiken kompisar till de som tävlade) delade ut poängen. Ja, jag skulle så här i efterhand kunna säga att jag var en dålig förlorare, men i stället måste jag tillstå att jag hade rätt.

Mina dikter handlade inte om ledsna flyktingförläggningsminnen eller ångesten en tonårstjej känner framför spegeln – nej, de var så himla mycket bättre än så. Kvalitet framför gråtmildhet. Det är klart att det är mer svåråtkomligt för patos, men jag blev så paff när jag läste mina funna dikter att jag lade mig raklång ner på golvet och hyllade mitt sjuttonåriga jag. Karolina, vad tänkte du på? Varifrån kommer that streak of brilliance? Jag är inte effektiv, men en klart lysande stjärna på din himmel!

Nu kan inte jag skriva mer goda saker om mig själv, för Hondjuret säger till mig: ”Häftig egotripp, hörru!” och jag vet inte om jag ska reagera som Floppy eller vad jag ska göra.

Din ungdom, din sanning, regnar ner och skakar om Washington

Noterar att det i ett av UNT:s skriverier om Patti Smith-konserten inte nämns att bägge artisterna nämnde Edward Snowden under konserten. Är det kanske lite jobbigt för platta UNT att skriva om hur musik består av fler dimensioner än bara underhållning? Smiths feministiska betydelse nämns ju i citat, men i stället för att vidareutveckla det rapporteras det om skribentens något myspysiga Woodstockassociationer (”ååå, bandanas, fransar och cigarettrök!!!”)

… och visst är recensionen lite bättre. Men bara lite.

Trots att vi sägs leva i ett mer eller mindre jämställt 2000-tal förvånar det mig hur ovanligt, och befriande, det är att se denna typ av kvinnliga råa styrka.

Kvinnlig, rå styrka? Å, måste kräkas över formuleringen. Jag förstår vad som menas, men den här hänvisningen till urmödraskap och en särskild slags kvinnlig rå styrka för att – vad? Att hon har en åsikt?

… och sedan kallar recensenten Snowden för ”blåsvisslare”. Jag vet att det är småaktigt att komma med språkliga kommentarer, men verkligen?

Hon visar att man aldrig blir för gammal för att göra uppror, aldrig blir för gammal för punk.

Vem skrev recensionen, monarken av plattityder? Jag skulle också så gärna vilja veta vem som hävdat att uppror och punk är något som tillhör ungdomen. Är det inte bara det att man successivt med åldrandet också förses med bättre redskap att bemöta samhälleliga orättvisor med (till exempel rösträtt!)? Ja, ni förstår hur jag menar. Det är lite samma slags förr-i-ti’a-nostalgi som tar sig uttryck både rörande punken och Woodstock. Kan inte UNT:s skribenter ta till sig vad de skriver, och göra som Patti Smith? Som nedan:

Det är definitivt inte någon bakåtsträvande 70-talsnostalgiker vi ser framför oss utan en i allra högsta grad politisk och passionerad artist.

Läs även i Lottas allehanda om Snowden och Smith. Och samma blogg om Vargas Llosas artikel om Snowden. Vargas Llosas artikel är, precis som hans roman Den stygga flickans rackartyg, väl stilistiskt uttänkt men med ett bedrövligt innehåll. Usch.

Avslutar med en inspelning av Smiths sång till Snowden (som rörde mig så innerligt att jag grät):

Edward Snowden, where are you?
They don’t want you, but I do.
Your youth, your truth, raining down;
shaking up Washington.
Edward Snowden, I don’t know
what they will do to you.
But, Edward… let it snow, let it snow, let it snow!

2013-2014 blir ett guldår

… det är nämligen aldrig så viktigt att genomföra förändringar som året innan valår!

I Europaparlamentet vill nu industriutskottet att alla ska få roama gratis utomlands eftersom det är PÅ TOK FÖR DYRT att använda mobiltelefonen när man är ute och reser.

”Resolutionen är ett svar på IT-kommissionär Neelie Kroes uppmaning från i maj i år om att senast påsken 2014 helt ta bort roamingavgifterna.

I juli i fjol enades EU-parlamentet och medlemsländerna om pristak för roamingavgifter. Uppgörelsen säger att en utvärdering av pristaket ska genomföras innan halvårsskiftet 2016.”

2016 är alldeles för sent (nämligen efter, och inte innan, valet) så nu är det plötsligt väldigt bråttom. Jag hoppas att det blir lika bråttom att diskutera andra viktiga frågor, till exempel hur vi får en dataskyddsförordning som är ett bra och starkt skydd för Europas medborgare.

Om du undrar vad dataskyddsförordningen är, kan du läsa mer på dataskydd.net. Om du är skeptisk till informativa kampanjsidor från enskilda partier kan du läsa EU-kommissionens förslag här, och sedan jämföra med PUL (som alltså skulle sluta gälla eftersom förordningar gäller framför varje motstridande nationell lag).

Stadsbiblioteket i Arboga

Bilden lånad från Arboga kommuns hemsida

I helgen besökte jag Arboga och blev omedelbart förtjust i staden. Kanske beror det på sommartingsvärdarnas späckade schema för oss, som innebar besök vid Hjälmare docka, Arboga Meet-safari på Nygatan, medeltida gästabud och stadsvandring. Jag är naturligtvis vild som hund över detta och vill genast flytta till Arboga.

Under stadsvandringen fick jag lära mig väldigt mycket spännande om arkitekturen och stadens historia, och bland annat om hur den nyare biblioteksbyggnaden vid åkanten blev till. Biblioteket var tyvärr inte öppet när vi var där, men det är ju tyvärr heller inte ovanligt om man besöker bibliotek på en söndag. Titta bara här hur dåliga öppettider biblioteken i Uppsala län har.

Okej, jag skulle skriva lite längre om det här med biblioteksöppettider, men datorn hakade upp sig. Varför? Jo, för att jag tror att Mozilla Firefox får allting att frysa, och det verkar bli värre när jag t.ex. spelar youtube-videoer. Så, jag tänkte undersöka om Google Chrome fanns för Ubuntu. Och ja – det fanns det!

Mitt problem blev i stället felmeddelandet:

Följande paket har beroenden som inte kan tillfredsställas:
google-chrome-stable : Beroende av: gconf-service men det kan inte installeras
Beroende av: libgconf-2-4 (>= 2.31.1) men det kan inte installeras
Beroende av: libx11-6 (>= 2:1.4.99.1) men 2:1.4.4-2ubuntu1 kommer att installeras

Ja, så nu sitter jag och uppgraderar mitt operativsystem, för jag tänkte att det var lika bra att börja om från början så att Deep Space Six kan bli top notch efter ett års negligens. Käre värld alltså. Äntligen börjar livet efter kuratorsåret!

PS. Jag ska också passa på att uppdatera WordPress. Och högst eventuellt betala räkningar. DS.