En kanna rött senare. En kanna rött till. Nu har min syster åkt hem efter körsbärspaj och Twin Peaks, med sig har hon Bakhålls nyutgivna Blade Runner (orginaltitel Do Androids Dream of Electric Sheep?) av Philip K. Dick. Jag har nyss läst denna översättning, inte så mycket för den klämmiga titeln som för att den länge stått på min att läsa-lista. Min storasyster introducerade mig för Philip K. Dick för länge sedan och sedan dess har jag väntat och tänkt, tänkt att snart är det dags. Jag vet inte vad som hände, kanske kom Jane Austen och de isländska sagorna i vägen?

Nu har jag alltså läst Blade Runner, och jag var förtjust. Historien slöt sig på ett rysligt bra sätt, och jag gråter fortfarande inombords när jag tänker på den levande getens fall. Jag undrar också hur likt fåret var ett riktigt får? Hade det utvecklat egna känslor och instinkter? Varför ville man (som efterordet åtminstone anger) inte ha djur i filmen? Jag har inte sett filmen, men djuren. Å, jag älskar djuren!

Som om det varit förutbestämt (det var det inte) så har jag också på senaste sett om säsong 6, och halva 7, av Star Trek: The Next Generation. Jag har i tanken satt Data i relation till bokens androider och känner farhågor inför människans kommande identitetsproblem. Vi klarar ju inte ens av varandra. Jag uppskattar att huvudpersonen själv ställer sig tvivlande mitt i sitt värv. Jag älskar att hans fru lyfts så väldigt i humöret av att se något levande, att tindra med ögonen inför liv. Jag låter kanske religiös, men har du någonsin sett ett lamm springa? Har du någonsin sett ett lamm springa? Synen är så ljuvlig att den rör mig till tårar. Vissa sinnesintryck från livet har en så märkligt rörande effekt. Att läsa Philip K. Dicks roman var ett av dessa.