månadsarkiv: januari 2012

Morgontidningens vara eller icke vara

En inhyrd stackare som har fått ta del av den fantastiska lösningen på arbetskrisen genom att ta anställning (”anställning”?) som telefonist någonstans i Sverige ringde mig häromdagen för att erbjuda mig en provprenumeration på Dagens nyheter:

”Hej, jag ser att du nyss har flyttat och anmält intresse av att prova på DN?”
”Hej, ja, nä, jag har börjat prenumerera på svenskan nu, så jag är rätt nöjd.”
”Hur länge har du den?”
”Ett år på autogiro.”
”Men du vet väl att du kan pausa den prenumerationen och prova DN i tre månader?”
”Men jag har ju nyss börjat. Dessutom har DN en skandalöst subjektiv nyhetsrapportering, jag blir bara arg om jag ska läsa det på morgonen.”
”Ja.”
”Men du ska ha tack för att du ringde, ha en bra dag.”
”Okej, hej då.”

Det var ju tråkigt för hans provisionsbaserade lön att han inte visste vilka mina svaga punkter för DN är, nämligen kulturbilagan och Assar. Men glatt för min 40%-lön.

Kvitter

Utbildningspolitik, bibliotek… Utbildningspolitik, bibliotek… Soeur de Bruxelles. Kvitterflödet, vilket flöde! Nu kan man följa mitt också, men då handlar det mest om irrelevanta betraktelser jag gjort som jag tycker att alla borde läsa.

Tänk om jag finge gå en bokbindningskurs, vad skoj det vore!

Cigaretten efteråt

Horace Engdahl skrev Cigaretten efteråt – detta verk, som det har lindrat min värk! Själens tröst är Horace essayistiska betraktelser. Då jag lånade boken på bibliotek och såg till att min goda vän Siggan lånade den efter mig kan jag för tillfället inte delge några stycken av det som talade till mig mest, men när jag har lagt vantarna på boken igen ska jag uppdatera.

Horace Engdahl var för övrigt med i Skavlan häromveckan och överraskade mig med sitt lediga, nästan frejdiga, sätt – samtidigt som han var en sinnebild för det propra och välartade.

Men ja, det är som man väntar sig av en av De Aderton. Och hur hinner han läsa tiotals böcker i veckan? Är det sant?

Två gånger Ivar

Flytten till lägenhet har resulterat i två Ivar-hyllor från Ikea eftersom Billyhyllorna inte pallade trycket utan gav vika under frakten. Så kan det vara! Min bild av Billy är den mjäkige åttiotalisten så det är kanske inte så förvånande, trots allt.

Mina nya hyllor heter Ivar Lo och Ivar Aasen.

Långt borta i dubbel bemärkelse

Jag läser Far Afield av Susanna Kaysen, en berättelse om en kulturantropolog som reser från Amerikat till Färöarna för att studera folklivet där. Bokens första kapitel introducerar flygplatsen i Reykjavík – huvudpersonen har en otacksam inställning till månlandskapet, den ljusa natten och människorna som inte talar engelska. Jonathan, som han heter, är en riktig gnällspik och det hade varit förståeligt i ett kapitel, eftersom han då blivit av med sitt bagage för en ettårig vistelse i utlandet, men hans osympatiska karaktär är fortsatt närvarande även in i hälften av boken.

Tumvantar av färöiskt garn, kjol från Gudrun Sjödén (bra grejer, alltså!).
Foto: Camilla Hammarin.

Jonathans amerikansk-arroganta syn på färingarna är att de äter otäck mat, skämtar om märkliga saker och känner varandra alldeles för väl. Han framställer dem som pekuliära varelser och gnäller konstant över det rådande spritförbudet. Nyss har han bekantat sig med huldufólk på Sandoy, eftersom han blev ombedd att hjälpa till att samla in fåren.

För att vara antropolog har han en väldigt snäv syn på verkligheten. Han fnyser åt gamla ting, som matkulturen, fast det i själva verket är rätt häftigt att konservera mat som man alltid har gjort, samt dansa ringdans och muntligt tradera germanska (?!) sägner. Men späck och valkött är inte mac’n’cheese och en invånare från U.S.A. i sin historielöshet kanske har svårt att förstå detta.

Jag vet inte riktigt vad författaren tänkte när hon skrev boken. Är den ironisk? Är den allvarligt tänkt som en introduktion till läsarna om ögruppen i Nordatlanten? Är det hittepå för skojs skull? Är detta bilden utlänningar har av färingarna?

Jag kanske gör en liten uppdatering när jag avslutat boken. Kanske blir den bättre.

För övrigt finns en annan fantastisk bok som utspelar sig på Färöarna (främst i Gjógv): Buzz Aldrin, hvor ble det av deg i alt mylderet? av Johan Harstad. Den kan jag varmt rekommendera. Eller med andra ord: Läs eller dö själsligt.