Piggsvinet sitter under ett baobabträd och betraktar sitt liv, där han tills ögonblicket i fråga tjänat som dubbelgångare till en ond människa som ”ätit” (dödat) andra människor i byn av tvivelaktiga skäl. Boken är genomgående skriven med gemener (passande, ho ho!) och den är tryckt i ett mycket behändigt format. Jag gillar’t.
Det är också roligt att läsa något afrikanskt, eller något skrivet om Afrika som inte är skrivet av kolonialister. Att somliga människor har dubbelgångare som gör ont eller gott är enligt berättelsen något som finns i folktron. I berättelsen gestaltas hur västerländska etnologer skriver om pekuliära riter och dubbelgångarna och lyckas framställa det som något exotiskt afrikanskt, när det i själva verket inte är konstigare än Näcken, tomtar och troll, eller att grisen ska slaktas arla om morgonen (?!). Det är ändå ganska nyligen den svenska folktron var fullt levande och inte bara betraktades som skrönor vid brasan, som i dag. Lyssna bara på Västgöta-Bengtssons inspelningar.
Baobabträdet får mig omedelbart att tänka på Lille prinsen, en något mer försonad karaktär än det lilla piggsvinet som dock upplever en karaktärsljusning i slutet av romanen. Piggsvinet bjuder på mordhistorier, mystik och livsbetraktelser i en blandning som är mycket läsvärd.
Sjal från marknad på medeltidsveckan 2005, mamma har sytt kjolen, strumpbyxor från Åhléns, lila docs
varfor inte:)