Jag har helt enkelt tröttnat på Martina Lowdens debutroman. Dagbokssvamlet slutar helt enkelt aldrig vara svammel, det är drygt sexhundra sidor osammanhängande anteckningar som skulle mått bättre av att bearbetas några omgångar. Kanske är Allt den sortens bok som är rolig kuriosa tjugo år efter att romanen som den är grund till har utkommit. Ungefär som att läsa Kafkas dagböcker i förhållande till hans romanproduktion, eller Strindbergs Ockulta dagboken som kommer ut när som helst.

Men som roman? Nej, nej, nej. Jag orkar inte. Kanske hade det varit roligare när jag var sjutton, men jag tror inte det.