Jag håller på att spara ner min livejournallogg från 2005-2010 (den tid jag använde el jay) i xml-format (!) –Nej, jag tänker inte berätta mitt användarnamn. – och just nu läste jag den gripande ögonblicksbilden från Morrisseys konsert på Hovet den 2 april. Jag ska därför dela med mig av några utdrag:

Efter förbandet och ännu lite blandad musik (bl a ”Judy min vän” av Tommy Körberg) så började det dra ihop sig. Det blev mörkt och musik började låta, ljus virvlade mot backdropen och ett förväntansfullt sorl spred sig i publiken. Alla började applådera och efter några minuter som kändes som en evighet så kom Morrissey ut på scenen. Morrissey!

Han började spela ”First Of The Gang To Die” och jag vrålade med och hoppade (eller blev hoppad snarare, hoppad och tryckt mot staketet) och det var helt… det var så… jag var inte säker på att Morrissey fanns på riktigt, men han fanns på riktigt, och där var han. Det var så otroligt overkligt och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Efter långt trumintro kom även ”Still Ill” och jag kände redan hur trött jag var i halsen.

Vet ni, jag trodde att mitt liv var över när jag var för ung för att se Moz i Karlstad, och så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte åkte dit och försökte ändå? Naturligtvis för att jag är clumsy and shy och utan partner in crime var jag i den åldern hopplöst utlämnad åt min oaningslöshet mot världen. Jag är så mycket äldre och klokare nu. Och så mycket äldre och dummare. Jag förstår vissa saker bättre, som hur jag skulle kunna smyga in bakvägen, eller ”skaffa” en legitimation. Men å andra sidan vet jag inte om jag förstår de mest grundläggande värderingarna. Till exempel slutade jag vara vegetarian när jag bodde på Island. Nu är jag vegetarian igen. Men varför denna ödesperiod mellan 2009-2013? Hur tänkte jag där? Visste kosmos redan då, redan då, och straffade mig?

Jag kommer inte ihåg exakt när det eländiga hände, men jag tror det var under den eller under de närmsta låtarna som jag upptäckte att mina armar var för korta.

Morrissey sträckte sig fram och hälsade på alla runt omkring mig i främsta raden och jag sträckte mig så långt jag kunde men det var en decimeter ifrån och Morrissey sträckte sig också efter mig, vilket känns tröstande naturligtvis, men nådde inte och det känns rätt bittert så här i efterhand. et får mig att tänka på ”I’m Not Sorry” där han sjunger reach for my hand and the race is won förutom att vi inte nådde varandra och nu känns det bara så ångestladdat. Vilket får mig att fråga, hatar du mig Jesus?

Här sitter jag 500 år senare och undrar fortfarande vem Daniel Pop är, undrar vad som hände med Marcus Birro som 2006 talade om Our Frank och nu ballat ur totalt och blivit kristdemokrat, undrar vad som hände med mig? Men jag har aldrig glömt sångerna – de som fick mig att le, de som fick mig att gråta, de som hindrade varje andetag från att vara mitt sista.